Moioner i Andra Kammaren, N:o 116 (Motion 1897:116 Andra kammaren)

Moioner i Andra Kammaren, N:o 116.

N:o 116.

Af herr A. Hedin i Stockholm, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
tillägg till nu gällande bestämmelser om rätt till
pension från indragningsstaten eller med offentliga medel
understödda pensionskassor m. m.

Motiveringen till det förslag, jag går att framställa, skulle kunna
inskränkas till ett blott åberopande af de tre bilagorna, nemligen:

A) Kongl. Maj:ts krigshofsrätts utslag den 24 juni 1896 uppå det
åtal, hvilket, efter herr justitiekanslerns förordnande, tillförordnade krigsfiskalen
Arvid Gustaf Berencreutz, å krigsfiskalsembetets vägnar, utfört
mot före detta militärbefälhafvaren å Gotland, före detta öfversten och
chefen för kongl. Gotlands infanteriregemente Herman Ludvig von
Hohenhausen, äfvensom mot före detta öfverstelöjtnanten vid kongl.
Gotlands infanteriregemente, öfversten Oscar Carlstedt, kaptenerna i
samma regementes reserv Klas Otto August Ternstedt, Axel Johan
Gabriel Ytterberg och Oscar Ferdinand Ericsson, kaptenen vid kongl.
Vendes trängbataljon friherre Samuel Hjalmar Victor Knut Åkerhielm
samt kaptenen vid kongl. Gotlands infanteriregemente Lars Johan
Sellergren, angående tjenstefel.

B) Statskontorets (generaldirektören Andersons) till Kongl. Maj:t
afgifna utlåtande rörande den — med anledning af stadgandet i § 10 af
kongl. brefvet den 1877, att det i hvarje fall komme att bero af
Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida den, som, utan att förlora medborgerligt
förtroende, blifvit genom dom skild från tjenstebefattning, med
hvilken rätt till fyllnadspension enligt i samma kongl. bref stadgade
grunder vore förenad, skulle derigenom hafva förverkat rätt till fyllnads -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

pension — af direktionen öfver arméns pensionskassa hos Kongl. Maj:t
gjorda, till statskontoret remitterade anmälan, att 1. d. öfversten och
militärbefälliafvaren, kommendören af kongl. svärdsordens första klass
Herman Ludvig von Hohenliausen, som genom kongl. brefvet den 19
april 1895, vid honom beviljadt afsked, tillagts, jemte pension från
arméns pensionskassa, en fyllnadspension al 4,425 kronor från dertill
anvisade statsmedel, genom krigshofrätt ens laga kraft vunna utslag dels
förklarats hafva för särskilda förbrytelser i embetet förskylt afsättning,
dels ock, då han icke längre var i besittning af det, embete, hvari han
sig förbrutit, dömts till fängelse under viss tid.

C) Den vid behandningen i statskontoret af nämnda remiss af föredraganden,
statskommissarien C. G. Sylvan till protokollet yttrade afvikande
mening.

Af bilagan A. inhemtas bland annat, att öfversten och kommendören
von Hohenliausen dömts att umgälla sina förbrytelser i embetet
med fängelse i ett år och två månader;

samt att krigshofrätten pröfvat skäligt förpligta honom att till
statsverket ersätta 58,852 kronor 83 öre, med sex procent årlig ränta
derå, räknadt. från den 30 september 1895, med afdrag dock af livad
såsom utdelning för samma belopp i f. d. intendenten Karlssons konkurs
kan hafva kommit eller komma statsverket till godo.

Den fråga, som är föremål för utredning i bil. B och C, säges
hafva blifvit af Kong]. Maj:t på det sättet afgjord, att den öfversten
von Hohenliausen af Kong!. Maj:t tillerkända, af statsmedel utgående
fyllnadspension å 4,425 kronor om året fortfarande skall honom till ''OrkäiiiiBiS Statsverket

skall således till en för svåra förbrytelser i embetet
till fängelsestraff dömd och derjemte till en mycket betydlig ersättningsskyldighet
genom laga kraftvunnet utslag förpligtad f. d. embetsman utbetala
pension, lika väl som till de statstjenare, som genom nit och redlighet
i långvarig tjenst, förvärfvat sin ålderdomsförsörjning.

Om detta är lagligt, är det icke derför rätt, och då bör lagen
ändras, för att ej ett gammalt ordstäf om de olika mått, hvarmed samhället
mäter de stores och de smås förbrytelser, måtte vinna en allt för

oomtvistelig bekräftelse. .

Ehuruväl de handlingar och fakta, jag åberopat, synas mig tillräckligt
motivera en ändring i nu gällande pensioneringsföreskrifter,
torde det ej vara ur vägen att exempelvis påpeka följande bestämmelse!
i den utländska lagstiftningen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

Den danska lagen af 12 april 1892 om Statsbanedriftens Ordning
stadgar:

III Pensionering.

§ 19, m. Den, som ved Dom kjendes skyldig åt have sin Skilling
forbrudt, fortaber liermed Retten til Pension.

— n. Naar nogen af Statsbanedriftens Personal efter 10 Aars
uafbrudt Tjeneste (jfr Litra a °) afskediges paa Grund af Feil eller Misligheder,
der liden åt medföre Stillingens Forbrydelse ved Dom dog
svaekker den for Stillingen nödvendige Agtelse og- Tillid, bestemmes
Pension ved de aarlige Finanslove.

— o. Pension eller Vartpenge af Driften ophöre

5. Naar han (den vedkommende) ved Dom kjendes skyldig
i et saadant Forhold, som, medens lian var ansat ved
Driften, vilde have haft Stillingens Forbrydelse til Fölge, eller
naar han overbevises om inden sin Afsked åt have gjort sig
skyldig i et saadant Forhold.

1 den allmänna pensionslagen af 5 januari 1851, § 7, stadgas:
Pension eller Vartpenge ophörer------5) Naar den ved kommende

vid Dom kjendes skyldig i et saadant Forhold, ,som medens
han var i Embede vilde have havt dettes Forbrydelse til Fölge, eller
naar han overbevises inden sin Afsked åt have gjort sig skyldig i et
saadant Forhold.

Enligt franska lagen af 9 juni 1853 förloras pensionsrätt vid entledigande
eller afsättning från embete eller tjenst; äfven redan erhållen
pension förverkas af den som finnes skyldig till försnillning eller oredlighet.

Den italienska civilpensionslagen af 14 april 1864, art. 32—35,
med dertill hörande genom kongl. dekret utfärdade reglementen och
prejudikat från statsrådet, räkenskapsrätten och kassationsdomstolarne
utgjorde redan en ganska utförlig lagstiftning i ämnet (samlad i
Silvio Simioni: Manuale del impiegato civile), när den fullständigades
och ändrades genom lagen den 15 juni 1893 angående civila och militära
pensioner, art, 20—25 och 30. Enligt sistnämnda lags art. 20
förverkas pensionsrätt och redan beviljad pension genom dom, som har
till verkan eller påbjuder ovärdighet att nyttjas i offentlig tjenst, genom

*) Litra a medgifver de fast anstälde pensionsrätt efter 10 års oafbruten tjenst, när
de afskedas på grund af ålder, bräcklighet eller andra, dem icke tillräkneliga orsaker.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116

»dömande af straff för korruption, försnillning, utpressning, eller enligt
militärstrafflagarne för brott, som medför degradering, genom afsättning,
när afsättningsdekretet, med iakttagande af det i art. 32 i lagen
af 14 april 1864 föreskrifna förfaringssätt, angifver, att pensionsrätten
förverkas. °)

I flere pensionslagförslag, som blifvit, norska Stortinget förelagda
genom kongl. proposition, har förlust af pensionsrätt ej blott på grund
af afsättning genom dom, utan äfven vid entledigande af förtroendeembetsmän
varit föreskrifven. Så heter det i § 21 af det genom kong],
propositionen för 1871 års Storting framlagda förslag till lag om pensionsväsendet: Ret

til Pension tilkommer ikke nogen Embedsmand, som i Medhold
af Grundlovens § 22 afskediges mod sin yillie, eller som ved
Dom frakjendes sit Embede, eller som efter eget Önske entlediges paa
Grund af nogen begaaet Forbrydelse og desformedelst fritages for Tiltale
eller Sträf i Anledning af samme.

Bland tyska lagbestämmelser må nämnas den preussiska lagen af
21 juli 1852 beträffande ej till domareståndet hörande embetsmäns
förseelser i tjensten m. m., § 16, enligt hvilken disciplinstraffet Dienstentlassung
»af sig sjelf drager med sig förlust af titel och pensionsanspråk»,
der ej disciplinärmyndigheten på grund af särskilda omständigheter
besluter, att den entledigade må på lifstid eller vissa år åtnjuta en de!
af det reglementsenliga pensionsbeloppet.

Österrikiska strafflagen af 2,,7 1852, § 26 stadgar: Med hvarje lallande
dom för brott äro i kraft af lagen följande verkningar förbundna

(så att de ej behöfva i utslaget angifvas): — — —--9) Mistning

af alla på pensionsföreskrifterna grundade pensioner — — — — —.

Slutligen skall jag påpeka den bestämmelse uti ofvan åberopade
italienska lag af 1893 art. 30 och franska lag af 1853 art. 25, som från
grundsatsen, att pension ej må på annan öfverlåtas eller i mät tagas,
göra det undantag, att pensionen icke är till hela beloppet skyddad mot
statens fordringsrätt på grund af tjenstemans balans-gäld.

Med anslutning till en af mig förut väckt motion med anledning
af det missbruk, att pension beviljas på grund af så kallade

*) Enligt 1804 års lag art. 32 förfaller pensionsrätt genom afsättning från embetet,
när ilen minister, under hvilken den afskedade sorterar, förut inhemtat yttrande af en
kommission, som i början af hvarje år på ministerrådets framställning förordnas genom
dekret, och denna kommission funnit de skäl, som föranledt ministern att föreslå afeättningsåtgärden,
vara af nog allvarlig beskaffenhet att rättfärdiga förlust af pensionsrätt.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

tjenstår, som icke använda i statens tjenst utan i enskild affärsverksamhet,
tillåter jag mig att härmed anhålla,

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t begära utarbetande
af förslag till pensionsbestämmelser i syfte
att såväl förebygga nämnda missbruk som ock angående
förverkande af pensionsrätt eller pension i följd
af förbrytelse, som af den pensionsberättigade eller
pensionerade begås,

samt att Riksdagen för sådant ändamål till Kongl.
Mapts förfogande ställer ett förslagsanslag, hvars belopp
jag anhåller, att statsutskottet behagade föreslå.

Stockholm den 29 januari 1897.

A. Hedin.

Afskrift.

Bil. A.

Kongl. Maj:ts krighofsrätts utslag uppå det åtal, hvilket, efter
herr justitiekanslerns förordnande, tillförordnade krigsfiskalen Arvid
Gustaf Berencreutz, å krigsfiskalsembetets vägnar, utfört mot före detta
militärbefälhafvaren å Gotland, före detta öfversten och chefen för
kongl. Gotlands infanteriregemente Herman Ludvig von Hohenhausen,
äfvensom mot före detta öfverstelöjtnanten vid kongl. Gotlands infanteriregemente,
öfversten Oscar Carlstedt, kaptenerna i samma regementes
reserv Klas Otto August Ternstedt, Axel Johan Gabriel Ytterberg och
Oscar Ferdinand Ericsson, kaptenen vid kongl. Yendes trängbataljon
friherre Samuel Hjalmar Victor Knut Åkerhielm samt kaptenen vid
kongl. Gotlands iufanteriregemente Lars Johan Sellergren, angående
tjenstefel, hvarom här nedan vidare omförmäles; gifvet i Stockholm
den 29 juni 1896.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

Kongl. krigshofsrätten har af handlingarna i målet inhemtat:
att, sedan brist yppats i den uppbörd, hvarför intendenten af
första klassen Karl Victor Justus Karlsson i egenskap af regementsintendent
vid kongl. Gotlands infanteriregemente och kongl. Gotlands
artillericorps var redovisningsskyldig till kongl. arméförvaltningens civila
departement och intendentsdepartement, samt i anledning häraf särskilda
inventeringar och revisioner egt rum, omfattande tiden till den
11 maj 1895, då Karlsson inmanades i häkte, för utrönande af hvad
af bristen kunde belöpa å medel, hvarför redovisning borde ingå till
hvartdera af dessa departement, Kongl. Maj:ts och rikets kammarrätt,
efter yrkanden af advokatfiskalen derstädes, genom utslag den 30 september
1895 dels, med Karlssons förpligtande att till statsverket återgälda
ett belopp af 137 kronor 40 öre, faststäldt Karlssons uppbördsbrist
till 60,473 kronor 69 öre med tillägg af hvad efter anmärkningar
vid räkenskaper, som skulle till kammarrätten för granskning ingå,
kunde blifva Karlsson i laga ordning till betalning ådömdt, dels ock,
enär Karlsson vore lagligen öfvertygad att hafva af statsverket tillhöriga
penningmedel, som han i sin förberörda egenskap till förvaltning
och redovisning emottagit, vid olika tillfällen under tiden,
sedan han den 1 januari 1887 tillträdt sin nämnda befattning, tillgripit
och förskingrat sammanlagdt 60,336 kronor 29 öre, förty, under
åberopande af 127 § strafflagen för krigsmagten, 4 kap. 3 §, 6 kap. 1 §
och 25 kap. 11 § allmänna strafflagen samt grunderna för kongl.
reskriptet den 26 februari 1811, dömt Karlsson, för hvad han sålunda
låtit komma sig till last, att blifva afsatt från sin intendentsbefattning
och vara ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt att undergå
straffarbete två år äfvensom förpligtat Karlsson att ersätta det förskingrade
med 60,336 kronor 29 öre samt. gälda ränta derå efter sex
för hundra om året från den 11 maj 1895, till dess betalning tskedue;

att, sedan justitiekansler^ till hvilken enligt kongl. kammarrättens
beslut utslaget med dertill hörande handlingar öfverlemnats,
funnit möjligheten deraf, att berörda tillgrepp och förskingring af
kronomedel kunnat under flera år fortgå, väsentligen vara beroende
derpå, att Karlssons förman, före detta öfversten von Hohenhausen
under sin tjenstetid åsidosatt tillsynen å Karlssons uppbörd eller lemna!
denne otillbörlig frihet att förfoga öfver de för Gotlands infanteriregemente
afsedda medel äfvensom derpå, att den särskilda kassakontroll,
som enligt gällande föreskrifter skolat utöfvas af dertill utsedde
officerare vid nämnda infanteriregemente, blifvit eftersatt, samt justitiekansler!),
med åberopande häraf, anmodat och förordnat krigsfiskals -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

embetet att hos kongl. krigshofrätten påkalla undersökning såväl angående
berörda förhållanden som äfven angående annat brottsligt förfarande,
som, enligt hvad af undersökningen om Karlssons brott framginge,
syntes ligga före detta öfversten von Hohenhausen till last,
krigsfiskalen hos kongl. krigshofrätten begärt undersökning vid krigsrätt;

att sådan undersökning enligt kongl. krigshofrättens förordnande
egt rum vid Gotlands infanteriregementes krigsrätt, samt

att, sedan undersökningen afslutats och de till kongl. krigshofrätten
inkomna undersökningsprotokollen blifvit till krigsfiskalsembetet
öfverlemnade, krigsfiskalen genom memorial den 12 februari 1896 i
målet afgifvit utlåtande.

Genom nämnda memorial har krigsfiskalen förklarat sig på grund
af de upplysningar, som vid undersökningen vunnits, finna det ligga
före detta öfversten von Hohenhausen, hvilken i april månad 1884
utnämnts till militärbefälhafvare å Gotland och innehaft denna befattning,
hvarmed sedan 1889 varit förenadt chefskap för Gotlands infanteriregemente,
intill dess honom den 19 april 1895 beviljadt afsked
blifvit den 23 i samma månad vederbörligen kungjordt, till last:

att han uppsåtligen för egen fördel ej mindre åsidosatt hvad
honom i afseende å tillsynen öfver Karlssons uppbörd vid Gotlands
infanteriregemente ålegat, än äfven lemnat Karlsson otillbörlig frihet
att förfoga öfver de för regementet afsedda medel;

att han i anmärkningsvärd! stor utsträckning af Karlsson, som
varit honom underordnad embetsman, lånat sådana medel, som veterligen
varit denne å embetets vägnar anförtrodda;

att han icke, sedan han upptäckt, att Karlsson varit på balans i
uppbörd af statsmedel, vidtagit, utom annan laglig åtgärd för bevarande
af kronans rätt och säkerhet, de särskilda mått och steg, som i sådant
afseende ålegat honom jemlik! 33 § mom. 6 och 7 i förvaltningsreglementet,
den 9 april 1880, hvilket enligt kongl. brefvet den 12
april 1889 gält för nämnda infanteriregemente, till dess genom kongl.
kungörelsen den 23 november 1894 meddelade, förändrade föreskrifter
rörande förvaltningen vid arméns truppförband skolat jemväl der tilllämpas
från och med den 1 april 1895;

att han vid särskilda tillfällen längre än vederbort behållit och,
hvad vidkomme ett belopp å 295 kronor 58 öre, ännu icke ersatt statsverket
för medel, afsedda till målskjutningsändamål, hvilka till militärbefälhafvaren
ankommit från arméförvaltningens artilleridepartement;

att han, som i september 1894 försålt sina båda tjenstehästar
med omedelbar tillträdesrätt för köparen, likväl i särskilda, till veder -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

börande myndigheter insända uppgifter för fjerde qvartalet 1894 upptagit
samma hästar såsom befintliga; och

att han i december 1894, sedan från intendentsdepartementet ankommit
order om nedbriogande af den utestående kassabehållningen
vid infanteriregementet å medel, som borde inför sistnämnda departement
redovisas, låtit för verkställande af denna order obehörigen lyfta
å depositionsräkning i Gotlands enskilda bank för beväringsmanskapets
beklädnadskassa innestående medel.

Med åberopande af hvad sålunda blifvit fördt öfversten von
Hohenhausen till last har krigsfiskalen yrkat, att öfversten von Hohenhausen
måtte dömas till ansvar, för sitt förfarande i sistberörda afseende
jemlikt 144 § strafflagen för krigsmagten, för sina lån af underordnad
embetsman jemlikt 25 kap. 13 § 1 punkten allmänna strafflagen,
jemförd med 2 kap. 17 § och 4 kap. 3 § samma lag samt för en hvar
af sina öfriga förenämuda förbrytelser jemlikt 143 § strafflagen för
krigsmagten, jemförd med 25 kap. 16 § samt 2 kap. 17 § allmänna
strafflagen, hvarvid krigsfiskalen dock, vidkommande öfversten von
Hohenhausens tillvägagående i afseende å förberörda 295 kronor 58
öre, vid det förhållande, att detta belopp icke >än blifvit statsverket
ersatt, till kongl. krigshofrättens bedömande hemstält, huruvida icke
127 § strafflagen för krigsmagten, jemförd med 25 kap. 11 § 1 punkten
allmänna strafflagen, borde framför 143 § å samma tillvägagående tilllämpas,
och i öfrigt såsom synnerligen försvårande omständigheter
framhållit ej mindre omfånget af den förlust för statsverket, som genom
öfversten von Hohenhausens förbrytelser i afseende å kontrollen, möjliggjorts,
än äfven den långa tid, hvarunder Karlssons tillgrepp och
förskingringar fått ostördt fortgå.

Hvad angår öfversten Carlstedt samt kaptenerna Ternstedt, Ytterberg,
Ericsson och Sellergren, hvilka varit, Carlstedt ordförande intill
den 16 november 1894 samt de öfriga, jemte Karlsson, ledamöter i
Gotlands infanteriregementes förvaltningsdirektion, Ternstedt til! den
19 juni 1891, Ericsson till It) november 1893, Sellergren från den 31
augusti 1891 till den 1 april 1895 och Ytterberg från den 11 december
1893 till den 15 mars 1895, har krigsfiskalen funnit det ligga dem
till last

dels Carlstedt, Ternstedt, Ytterberg, Ericsson och Sellergren i
deras egenskap af medlemmar i nämnda förvaltningsdirektion, en hvar
af dem i hvad på honom an kom me:

<Ut direktionen icke egnat den omsorg åt regementets ekonomiska
angelägenheter och dessas ändamålsenliga handhafvande, som vederbort;

Bih. till lliksd. Prat. 1667. 1 Sami. !1 Afd. 2 Band. 28 lliift. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

a,it, ehuru direktionen af hos densamma anmälda stora kassabehållningar
haft särskild anledning att öfvertyga sig om uppgifven
kassabehållnings befintlighet och placering, direktionen likväl sådant
uraktlåtit;

att direktionen icke behörigen öfvervakat, att alltid föreskriften
i § 27 mom. 2 af förenämnda förvaltningsreglemente iakttagits, i ty
att ej för hvarje gång, direktionen sammanträdt, stadgad kassarapport
uflemnats eller, der så ekett, åtföljts af uppgift å kassabehållningens
placering- eller anslagsvis upprättad specifikation af de i rapporten omförmälda
belopp; och

att direktionen icke sammanträdt så ofta som vederbort;

dels öfverste Carlstedt särskilda

att han, oaktadt kännedom om en af öfversten von Hohenhausen
för Karlsson utfärdad fullmagt, hvarigenom Karlsson lemnades full frihet
att i Gotlands enskilda bank lyfta infanteriregementets kontanta medel,
och oaktadt han genom den ställning, han hade såsom styrelseledamot
i nämnda bank, haft jemförelsevis lätt att öfvervaka regementets medelsplacering,
likväl icke för vinnande af rättelse af berörda förhållande
vidtagit någon åtgärd.

Kaptenerna friherre Åkerhielm och Sellergren, hvilka varit kassakontrollanter
vid Gotlands infanteriregemente, friherre Åkerhielm intill
den 22 februari 1894 och Sellergren från sistberörda tid och utöfver
den dag, då Karlsson häktades, har krigsfiskalen ansett det ligga i
deras egenskap af kassakontrollanter till last:
friherre Åkerhielm

att han icke efter maj 1892 fört den i § 28 mom. 3 af ifrågavarande
förvaltningsreglemente föreskrifna kassakontrollbok;

att han under den tid, åtalet afsåge, icke vid något tillfälle medelst
inventering eller annorledes förvissat sig om, att i Karlssons räkenskaper
uppgifven kassabehållning varit verkligen befintlig; och

att han å kassarapporter och kassaräkningar, som ingått till arméförvaltningen,
undertecknat vederbörligt bevis om deri angifven kassabehållnings
rigtighet utan att förut hafva förvissat sig om den uppgiga
behållningens befintlighet;
och kaptenen Sellergren

att han hvarken vid sitt tillträde till kontrollantsbefattniugen eller
sedermera vid något tillfälle genom inventering eller eljest förvissat
sig om, att hela den kassabehållning, som enligt regementets räkenskaper
skulle finnas, också varit verkligen befintlig;

att han å till arméförvaltningen insända kassaräkningar och kassa -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.

rapporter tecknat föreskrifvit bevis om uppgifven ksssabehållnings rigtighet
utan att förut hafva förvissat sig,tätt den uppgifna behållningen
verkligen funnits;

att han å en till Gotlands infanteriregementes förvaltningsdirektions
sammanträde den 23 mars 1895 aflemnad kassarapport undertecknat
bevis om kassauppbördens rigtighet, men icke förvissat sig om,
att en i samma rapport uppdebiterad post å 16,000 kronor verkligen
influtit i redogörarens kassa; samt

utf, ehuru enligt förvaltningsreglementets § 29 mom. 3 regementets
reservkassa icke fått öppnas annat än i närvaro af de personer,
som reglementsenligt skolat innehafva hvar sin nyckel till kassan, kaptenen
Sellergren likväl den 31 december 1894 i närvaro endast af
regementsintendentens biträde öppnat nämnda kassa.

På grund häraf och då krigsflskalen aneåge sig ega anledning
till det antagande, att, derest desse vederbörande i ^afseende å regementets
medelsförvaltning och kassavård behörigen iakttagit hvar och
eu hvad honom enligt gällande föreskrifter ålegat eller af förhållandenas
beskaffenhet betingats, Karlssons tillgrepp och förskingring af ifrågavarande
kronomedel icke kunnat ske eller åtminstone^den förlust, som
derigenom drabbat statsverket, icke kunnat få den omfattning, den nu
erhållit, yrkat, att öfversten Carlstedt samt kaptenerna Ternstedt,
Ytterberg, Ericsson, friherre Akerhielm och Sellergren, hvar och eu
för hvad honom blifvit fördt till last, måtte dömas till ansvar jemlikt
144 § strafflagen för krigsmagten, hvarvid krigstiskalen dock förklarat
sig med åtalet mot dem afse endast åtgärder, som egt rum under tiden
efter oktober 1890.

Härjemte har krigsflskalen dels särskilt mot före detta öfversten
von Hohenhausen framstält yrkande om dennes förpligtande att ej
mindre ersätta statsverket förenämnda till 295 kronor 58 öre uppgående,
för målskjutningsändamål från arméförvaltningens artilleridepartement
honom tillsända medel, dem han ej redovisat och hvilka
icke vore inbegripna i den för Karlsson faststälda uppbördsbrist^!
jemte ränta å nämnda belopp efter sex för hundra om året från den
24 april 1895 eller dagen efter den, då von Hohenhausens afsked Jflifvi t
honom kungsord!, till dess betalning skedde, än äfven till statsverketåterbära,
hvad han under sin tjenstetid efter den 1 januari uppburit i
lönetillägg och fourrageersättning för tjenstehästar;

dels ock yrkat, att von Hohenhausen, jemte öfversten Carlstedt
samt kaptenerna Ytterberg, friherre Åkerhielm och Sellergren, måtto
förpligtas ersätta statsverket,

20 Motioner i Andra Kammaren, JS:o 116.

von Hohenhausen, Carlstedt, Ytterberg, friherre Åkerhielm och
Sellergren beloppet af den vid förenämnda förvaltniugsdircktions sammanträde
den 14 februari 1894 anmälda kassabehållning med 81,498
kronor 29 öre,

von Hohenhausen, Carlstedt, Ytterberg och Sellergren derutöfver
för hvad kassabehållningen vid förvaltningsdirektionens sammanträde
den 20 februari 1895 öfverstigit sistnämnda belopp med 983 kronor 4 öre,

von Hohenhausen, Carlstedt och Sellergren derutöfver för hvad
kassabehållningen vid sammanträde den 8 november 1894 öfverstigit
sistberörda belopp med 6,077 kronor 74 öre,

von Hohenhausen och Sellergren derutöfver för hvad kassabehållningen
till april 1895 öfverstigit sistnämnda belopp med 18,745 kronor
55 öre samt von Hohenhausen derutöfver för skilnaden mellan sist
nämnda belopp och hela den på infanteriregementet belöpande delen
af uppbördsbriston, hvilken del enligt af krigsfiskalen föredrag! utredning
skulle uppgå till 58,860 kronor 23 öre, med 1,555 kronor 61 öre,
dock med rätt för Carlstedt, Ytterberg, friherre Åkerhielm och Sellergren,
att eu hvar för hvad han sålunda borde svara njuta afdrag, Carlstedt
för hvad vid förvaltningsdirektionens sammanträde den S november
1894 dels i bank och dels hos Karlsson kunde anses hafva såsom
verklig kassabehållning för infanteriregementet högst innestått med
9,000 kronor, Ytterberg för hvad vid förvaltningsdirektionens sammanträde
den 20 februari 1895 kunde anses hafva såsom verklie: kassabehållning
högst innestått med 5,000 kronor, friherre Åkerhielm för
hvad vid förvaltningsdirektionens sammanträde den 14 februari 1894
kunde anses hafva högst innestått med 9,500 kronor samt Sellergren
för hvad den 9 april 1895 högst innestått med 5,435 kronor 29 öre,
med rätt dock för ifrågavarande officerare att tillgodonjuta afdrag för
hvad vid utdelning för uppbördsbristen, som bevakats i den konkurs,
hvilken för Karlsson uppkommit, kunde blifva statsverket tillerkänd;
hvarjemte af krigsfiskalen yrkats, dels att bemälde officerare måtte förpligtas
att eu hvar å det belopp af uppbördsbristen, hvarför lian sålunda
borde svara, gälda ränta efter sex för hundra om året, från den dag,
uppbördsbristen af kongl. kammarrätten faststäldes eller den 30 september
1895, till dess betalning skedde, dels ock att, äfven för den
händelse krigsfiskaleinbetets nu framstälda ersättningsyrkanden icke
skulle kunna af kong], krigshofrätteu till fullo bifallas, i allt fall kaptenen
Sellergren, som vid krigsrättsundersökningen förklarat sig ansvara
för 16,000 kronor, livilka obehörigen uppdebiterats å den till förvaltningsdirektionens
sammanträde den 23 mars 1895 afiemnadc kassarap -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

porter), måtte förpligtas ersätta statsverket sistnämnda belopp jemte
ränta efter förut angifven grund.

Öfver dessa yrkanden hafva samtliga de tilltalade sig förklarat;
och har dervid kaptenen friherre Åkerhielm i sin förklaring dels påyrkat
ytterligare utredning i målet, dels, hvad anginge det mot honom
framstälda ersättningsyrkandet och på den grund, att Karlsson af
kongl. kammarrätten dömts ersätta hela det förskingrade beloppet och
att detta kongl. kammarrättens utslag fått vinna laga kraft, gjort invändning
mot kongl. krigshofrättens befogenhet att upptaga yrkandet
till pröfning, dels ock fordrat ersättning för sin inställelse i Visby vid
det krigsrättsförhör, hvilket, på sätt ofvan förmälts, i målet egt rum,
med 100 kronor.

Sedan krigsfiskalen tagit del af förklaringarna samt af eu skrift,
som öfversten von Hohenhausen den 2 april 1896 till kongl. krigshofrätten
ingifvit, har krigsfiskalen i särskilda memorial den 7 april
och den 23 maj 1896 dels förklarat, att, enär af de vid öfversten von
Hohenhausens förklaring fogade bilagor inhemtades, att denne numera
ersatt statsverket den i målet ifrågakomma posten å 295 kronor 58 öre
jemte ränta, krigsfiskalen, med vidhållande af sina öfriga yrkanden,
frånträdde ej mindre sitt vidkommande von Hohenhausens tillvägagåonde
i afseende å nämnda belopp alternativt framstälda yrkande om tillämpning
å samma tillvägagående af 127 § strafflagen för krigsmagten,
jemförd med 25 kap. 11 § allmänna strafflagen, än äfven yrkandet om
von Hohenhausens förpligtande att ersätta samma belopp, dels ock,
hvad anginge friherre Akerhielms yrkande om ytterligare utredning i
målet, förklarat sig ej finna sådan af nöden, utan påkallat målets afgörande
i befintligt skick.

Detta med hvad mera handlingarna innehålla har kongl. krigshofrätten,
som linner hinder ej möta att i befintligt skick företaga
målet till afgörande och som lemnar friherre Akerhielms nyssnämnda
invändning utan afseende, tagit i öfvervägande; och enär, hvad först
angår det mot före detta öfversten von Hohenhausen framstälda ausvarsyrkandet,
för det denne, under sin tjenstetid såsom chef för kongl.
Gotlands infanteriregemente lemnat intendenten Karlsson otillbörlig
frihet att förfoga öfver regementets medel, det är ostridigt att, ehuru
enligt § 30 af det då gällande förvaltningsreglemontet den 9 april
1880, de medel, som för regementets räkning kunde vara insatta i
bank, icke skulle få lyftas annat än efter invisning, utfärdad af chefen
och kontrasiguerad af regementsintendenten samt försedd med annotationsbevis
af kassakontrollanten, öfverste von Hohenhausen dock den

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

28 februari 1888 för Karlsson utfärdat fullmagt att i Gotlands enskilda
bank, der regementets medel såväl då som sedermera insattes på uppoek
afskrifningsräkning, få ensam handhafva, uttaga och qvittera dessa
medel, äfvensom att på grund af denna fullmagt Karlsson derefter fått
ensam, till dess under år 1894 ändring härutinnan skett, lyfta de medel,
som för regementets räkning i banken innestode; alltså och då öfversten
von Hohenhausen genom sitt berörda förfärande måste anses hafva
uppsåtligen begått sådan förbrytelse i sitt embete, som i 143 § strafflagen
för krigsmagten afses, pröfvar kongl. krigshofrätten i förmågo
af sistberörda lagrum, jemfördt med 25 kap. 16 § allmänna strafflagen,
skäligt förklara öfversten von Hohenhausen, för hvad som sålunda
ligger denne till last, hafva förskylt afsättning.

Hvad härefter angår ansvarsyrkandet å öfversten von Hohenhausen,
för det denne åsidosatt hvad honom i afseende å tillsynen öfver
Karlssons uppbörd ålegat, har genom den utredning, som i denna del
af målet egt rum, blifvit ådagalagdt:

att, oaktadt, enligt förvaltningsreglementets § 33 mom. 1, öfversten
egt att när honom för godt symes verkställa inventering af alla
regementets kontanta medel och värdehandlingar, samt oaktadt, enligt
samma § mom. 2, minst eu gång i månaden sådan inventering skolat
eke af de till regementsintendentens uppbörd hörande kontanta medel,
öfversten dock icke vid något tillfälle efter 1888 föranstaltat om sådan
inventering;

att, oaktadt i förvaltningsreglementets § 27 mom. 3 stadgades,
att regementsintendenten skulle eu gång i veckan å dag, som af chefen
bestämdes, till denne aflemna kassarapport, utvisande, bland annat,
den närvarande behållningen, samt undantag från detta stadgande
endast så till vida fått ske, att chefen, när uppbörd och utgift endast
i mindre grad vid regementet förekomme, egt bestämma, att rapporten
kunde med längre mellantider få uppgöras och aflemnas, öfversten von
Hohenhausen dock utan anmärkning och utan att mot Karlsson vidtaga
åtgärd låtit åtminstone under tiden från maj 1892 till och med mars
1894 fortgå, att sådan rapport icke vid något tillfälle af Karlsson till
honom aflemuats; samt

att, oaktadt, enligt förvaltningsreglementets § 29 monn o, regementets
reservkassa skulle, derest yttre omständigheter icke deremot
hide hinder, något som dock icke ens föreburits, förvaras i ett skåp,
iorsedt med tre lås, samt intendenten, kassakontrollanten och en tredje
officer, som chefen bort för sådant ändamål utse, skolat eu hvar innehafva
nyckeln till ett af låsen, öfversten von Hohenhausen dock under -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

låtit förordna någon officer att innehafva nyckeln till det tredje lås,
som sålunda skolat finnas;

och då öfversten von Hohenhausen, hvilken jemväl i andra hänseenden
underlåtit iakttaga, hvad enligt samma reglemente ålegat honom
i afseende å kontrollen öfver Karlssons uppbörd, genom hvad sålunda
ligger honom till last icke allenast felat mot föreskrifterna i nu åberopade
reglementsrum, utan jemväl brustit i den honom enligt samma
reglementes § 24 mom. 1 och tjenstgöringsreglementet för armén del
II kap. 1 § 4 mom. 14 åliggande allmänna tillsyn öfver vården och
redovisningen af de -kronans medel, som blifvit för regementets behof
anvisade, är öfversten von Hohenhausen lagligen öfvertygad att i berörda
hänseenden hafva begått förbrytelser i sitt embete, hvarvid måste
anses såsom en särdeles försvårande omständighet, att öfversten von
Hohenhausen under den tid, hvarunder han sålunda försummat kontrollen
öfver Karlssons uppbörd, af denne emottagit penningförsträckning,
men då det likväl mot öfversten von Hohenhausens förnekande
icke är lagligen styrkt, att han med denna sin underlåtenhet afsett
att bereda sig egen fördel, finner kongl. krigshofrätten samma förbrytelser
ej böra bedömas svårare än såsom vårdslöshet, försummelse,
oförstånd och oskicklighet i hög grad vid fullgörande af åliggande
tjenstepligter; och pröfvar kongl. krigshofrätten för ty i förmågo af
144 § strafflagen för krigsrnagten samt 4 kap. 3 § allmänna strafflagen
rättvist härför döma öfversten von Hohenhausen till fängelse i fyra
månader.

Vidare är ostridigt, att, på sätt förut är nämndt, öfversten von
Hohenhausen åtminstone under tiden från 1889, till dess han erhållit
afsked från befattningen såsom chef för Gotlands infanteriregemente,
af Karlsson, som varit honom underordnad tjensteman, emottagit försträckning
dels under form af penninglån, dels under form af förskott
på lönemedel; och då von Hohenhausen erkänt, att han egt full kännedom
derom, att de begärda och erhållna förskotten, hvilka, oaktadt
lönemedlen för löpande qvartal skulle utbetalas först å första dagen
af qvartalets tredje månad, ofta afsett qvartal, som än ej inträdt, lemnåls
af kronomedel, men deremot, ehuruväl liknelser förekommit derom,
att von Hohenhausen afveta!, att jemväl öfriga lån tagits af kronomedel,
detta dock mot von Hohenhausens förnekande icke är lagligen
styrkt i vidsträcktare mån, än att, enär von Hohenhausen erkänt sig
hafva mottagit sådana lån jemväl efter den tid, då han, enligt hvad
han sjelf medgifvit, fått kännedom om Karlssons uppbördsbrist eller i
februari 1895, han måste anses lagligen öfvertygad att hafva afveta!,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

att dessa sistnämnda lån lemnats honom af kronomedel, samt von
Hohenhausen sålunda är förvunnen att vid särskilda tillfällen af honom
underordnad tjensteman hafva lånat af sådana medel, som han vetat
vara denne å embetets vägnar anförtrodda, alltså pröfvar kongl. krigshofrätten,
som icke genom hvad i målet förekommit finner det vara
bevisadt, att Karlssons uppbördsbrist och deraf härflytande skada uppkommit
genom de till öfversten von Hohenhausen lemnade lån af
kronans medel, skäligt att, jemlikt 4 kap. 3 § och 25 kap. 13 § allmänna
strafflagen, förklara öfversten von Hohenhausen hafva för samma
brott föi-skylt afsättning.

Ehuru bindande liknelser och omständigheter förekommit derom,
att öfversten von Hohenhausen redan innan februari månad 1895 afveta!,
att Karlsson varit på balans, är det dock icke mot von Hohenhausens
förnekande visadt, att han förr än han sålunda sjelf medgifvit eller
under sistnämnda månad erhållit kännedom härom, men enär, oaktadt
i förvaltningsreglementets § 33 mom. 6 och 7 var föreskrifvet, att vid
yppad balans hos intendent skulle, utom annan laglig åtgärd till bevarande
af kronans rätt och säkerhet, qvarstad sökas å intendentens
tillgångar, samt af vederbörande chefsembete de ytterligare mått och
steg vidtagas, som af omständigheterna påkallades, von Hohenhausen
dock, när, enligt hvad han sjelf medgifvit, lian fått kunskap om balansen,
underlåtit att vidtaga sålunda föreskrifna åtgärder, pröfvar kongl.
krigshofrätten rättvist döma honom, för den försummelse i honom enligt
särskild författning åliggande tjenstepligter, han sålunda visat, att, i
förmågo af 144 § strafflagen för krigsmagten, hållas i fängelse två
månader.

Öfversten von Hohenhausen har vidare erkänt, att han vid särskilda
tillfällen längre än vederbort behållit medel, som för målskjutningsändamål
blifvit till honom såsom militärbefälhafvare från arméförvaltningens
artilleridepartement öfversända; och krigsfiskalen har för dessa
embetsfel å von Hohenhausen yrkat ansvar jemlikt 143 § strafflagen
för krigsmagten samt, hvad särskildt angår ett belopp af "295 kronor
58 öre, hemstält, huruvida icke ansvaret borde bestämmas efter 127 §
strafflagen för krigsmagten, hvilken hemställan dock sedermera af
krigsfiskalen återkallats; men då hvad i denna del af målet förts von
Hohenhausen till last icke är af beskaffenhet att böra svårare anses än
såsom visad vårdslöshet vid fullgörande af tjenstepligter, finner Kongl.
krigshofrätten krigsfiskalens i denna del af målet, gjorda yrkande icke
kunna i vidsträcktare mån bifallas än att von Hohenhausen för ifråga -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

varande embetsfel jemlikt 33 och 144 §§ strafflagen för krigsmagten
dömes till disciplinstraff.

Ehuru öfversten von Hohenhausen någon dag i september 1894
på grund af muntligt aftal till handlanden Carl Adolf Hägg i Visby
försålt och aflemnat sina begge tjenstehästar, hafva dessa dock ej
mindre i eu af von Hohenhausen egenhändigt attesterad, till arméförvaltningeu
afsänd och den 31 december 1894 dagtecknad qvartalsuppgift
å officerarnes vid Gotlands infanteriregemente tjenstehästar
upptagits såsom effektiva under hela sista qvartalet 1894 än ock i
halfårsbesked för senare hälften af 1894, insändt till landtförsvarsdepartementet
den 22 januari 1895 och uudertecknadt af von Hoheuhausen,
upptagits såsom befintliga, hvarjemte von Hohenhausen för
dessa hästar uppburit lönetillägg och fourrageersättning till och med
april 1895, under hvilken sistnämnda månad han erhöll afsked; och har
med åberopande af dessa förhållanden krigsfiskalen yrkat ansvar å von
Hohenhausen jemlikt 143 § strafflagen för krigsmagten; men om det
ock icke kunnat af von Hohenhausen till fullo styrkas, att, på sätt han
invändt, han vid försäljningens afsilande förbehållit sig rätt att få
disponera öfver hästarna till och med januari månad 1895, det i allt
fall ej kan genom den bevisning, som i detta hänseende i målet förekommit,
mot hvad von Hohenhausen bestämdt uppgifvit och vidhållit,
anses visadt, att han, då han låtit upptaga hästarna å nämnda förteckningar,
handlat annat än i god tro, finner kong], krigshofrätten det i
denna del af målet framstälda ansvarsyrkandet ej kunna i vidsträcktare
mån bifallas, än att von Hohenhausen för ouppsåtligt fel i embetet,
jemlikt 144 § strafflagen för krigsmagten, dömes till disciplinstraff.

Mot öfversten von Hohenhausen har krigsfiskalen slutligen framstält
yrkande om ansvar för det öfversten von Hohenhausen, sedan i
december 1894, då intendenten Karlsson vistades i Stockholm, order
kommit från arméförvaltningens intendentsdepartement, att den vid
infanteriregementet utestående kassabehållningen å medel, som borde
redovisas hos samma departement, skulle nedbringas till 1,000 kronor,
och Karlsson, derom underrättad, i telegram meddelat, att han dels genom
öfvertelegrafering, dels genom medel, som Karlssons ställföreträdare
under hans frånvaro hade tillgängliga, skulle ställa det för behållningens
nedbringande till 1,000 kronor erforderliga beloppet 5,000 kronor till
öfverstens förfogande den 31 december, men penningtelegrammet ännu
klockan elfva förmiddagen sistnämnda dag ej anländt till Visby, öfversten
låtit af medel, tillhöriga beväringsmanskapets beklädnadskassa, använda
Bih. till Riksd. Prat. 1897. 1 Samt. 2 Åfd. 2 Band 28 Käft. 4

26 Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

5,000 kronor till förenämnda orders fullgörande; och har krigsfiskalen
tillika, under förklarande, att han ansåge syftet med åtgärden endast
hafva varit, att förenämnda order måtte i behörig tid kunna* bringas
till verkställighet, vid det förhållande, att, efter det penningtelegrammet
senare den 31 december anländt, beklädnadskassan några dagar efteråt
blifvit godtgjord för ifrågavarande 5,000 kronor, hemstält, att öfversten
von Hohenhausen i denna del af målet icke måtte svårare anses än
såsom den der visat oförstånd i sitt embete enligt 144 § strafflagen
för krigsmagten, och pröfvar kongl. krigshofrätten, med bifall till
hvad krigsfiskalen i denna del af målet sålunda yrkat och hemstält,
skäligt döma öfversten von Hohenhausen för hvad i anmärkta hänseendet
ligger denne till last att jemlikt åberopade lagrummet hållas
till fängelse en månad.

Då öfversten von Hohenhausen, som sålunda i särskilda fall förskylt
afsättning, emellertid icke numera är i besittning af det embete,
hvaruti han sig förbrutit, pröfvar kongl. krigshofrätten i förmågo af
2 kap. 17 § allmänna strafflagen skäligt i stället döma honom till fängelse
i sex månader; och enär'' öfversten skall, enligt 33 § strafflagen för
krigsmagten, umgälla de särskilda förbrytelser, som ådragit honom
disciplinstraff, med ett straff, som af kongl. krigshofrätten bestämmes till
trettio dagars vaktarrest, men disciplinstraffet, jemlikt 32 § sistnämnda lag,
skall öfvergå till fängelse i en månad och med öfriga fängelsestraffet
förenas, har öfversten von Hohenhausen att i en bot umgälla samtliga
sina förenämnda förbrytelser med fängelse i ett år och två månader.

Kaptenerna Ternstedt, Ytterberg, Ericsson och Sellergreu, i deras
egenskap af ledamöter i förvaltningsdirektionen vid Gotlands infanteriregemente,
har krigsfiskalen lagt till last, att de icke egnat den omsorg
åt regementets ekonomiska angelägenheter och deras ändamålsenliga
handhafvande, som vederbort, att, ehuru direktionen af hos densamma
anmälda stora kassabehållningarna haft särskild anledning att
öfvertyga sig om uppgifven kassabehållnings befintlighet och placering,
direktionen likväl sådant uraktlåtit, att direktionen icke behörigen
öfvervakat, att alltid föreskriften i § 27 mom. 2 af förvaltningsreglementet
iakttagits och att direktionen icke sammanträdt så ofta, som
vederbort; men enär, äfven om förvaltningsdirektionen af de hos densamma
anmälda stora kassabehållningarna kunnat finna sig ega anledning att
vilja öfvertyga sig om viss uppgifven kassabehållnings befintlighet och
placering, förvaltningsdirektionen dock icke egt sjelf föranstalta om
inventering och icke ens, i afseende å medelsförvaltningen och kassavården,
egt den befogenhet, som enligt förvaltningsreglementets § 43

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

mom. 1 tillkom densamma i afseende å persedelvården, eller att hos
chefen göra framställning om inventering, kan vid sådant förhållande
direktionens berörda uraktlåtenhet icke vara af beskaffenhet att böra
till ansvarspåföljd för någon af dess nämnda ledamöter föranleda; och
då vidare, enligt hvad utredt blifvit, kassarapport aflemnats vid alla
ordinarie direktionssammanträden, som egt rum under den tid,åtalet afser;
ty och som den omständigheten, att vid tillfällen, då anmäldt blifvit,
att något ärende, som påkallade handläggning vid sammanträde, icke
förefans, sammanträde, som eljest skolat ega rum, blifvit af direktionens
ordförande med regementschefens begifvande instäldt, icke är af beskaffenhet
att kunna ådraga direktionsledamöterna ansvar, samt det
icke är visadt, att förvaltningsdirektionen eljest i afseende å regementets
ekonomiska angelägenheter och dessas ändamålsenliga handhafvande
skulle visat underlåtenhet af beskaffenhet att kunna till ansvarspåföljd
för dess nämnda ledamöter föranleda, pröfvar kong!, krigshofrätten
skäligt förklara krigsfiskalens mot kaptenerna Ternstedt, Ytterberg,
Ericsson och Sellergren förda ansvarstalan icke kunna bifallas.

Hvad öfversten Carlstedt angår har krigsfiskalen ansett denne
såsom ordförande i förvaltningsdirektionen hafva visat försummelse
icke allenast i de hänseenden, krigsfiskalen funnit sådan ligga kaptenerna
Ternstedt, Ytterberg, Ericsson och Sellergren såsom ledamöter
i samma direktion till last, utan jemväl derutinnan, att han, oaktadt
kännedom om den af öfversten von Hohenhausen för Karlsson utfärdade
fullmagten, hvarigenom Karlsson lemnades full frihet att i Gotlands
enskilda bank lyfta infanteriregementets kontanta medel, och oaktadt
han genom den ställning, han hade såsom styrelseledamot i nämnda
bank, haft jemförelsevis lätt att öfvervaka regementets medelsplacering,
likväl icke för vinnande af rättelse af berörda förhållande vidtagit
någon åtgärd; och då öfversten Carlstedt, i sin egenskap af ordförande
i förvaltningsdirektionen, mera än direktionens öfriga ledamöter bort
egna uppmärksamhet åt de förhållanden, som stodo i omedelbart samband
med direktionens verksamhet, då han vidare af de kassarapporter,
som af intendenten Karlsson afgåfvos vid förvaltningsdirektionens sammanträden,
nödvändigt måst§ hafva funnit, att de sig ständigt ökande
kassabehållningarna uppgingo till ett oskäligt högt belopp, då han ej
heller kunnat undgå att märka, det uppgifterna rörande kassabehållningarnas
placering — när sådana uppgifter af Karlsson lemnades — varit
i hög grad bristfälliga och sväfvande; och då, såsom krigsfiskalen
erinrat, öfversten på grund af sin befattning såsom ledamot af styrelsen
för Gotlands enskilda bank haft synnerligen lätt förvissa sig derom,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

att de i nämnda bank tillfälligtvis innestående belopp af kronans medel
ingalunda stodo i rimligt förhållande till de i dessa kassarapporter
upptagna betydliga kassabehållningarna, hade det ålegat honom att
å nämnda förhållanden fästa regementschefens uppmärksamhet, på det
att denne måtte blifva i tillfälle vidtaga de åtgärder, hvartill omständigheterna
gåfvo anledning; men då, såvidt af handlingarna i målet kan
utrönas, öfversten Carlstedt emellertid icke så förfarit vid något tillfälle
under den långa tid åt omkring sju år, som öfversten Carlstedt
beklädt ordförandeplatsen i förvaltningdirektionen, pröfvar kongl. krigshofrätten,
som sålunda finner öfversten Carlstedt hafva visat vårdslöshet
och liknöjdhet vid utöfningen af nämnda vigtiga tjenstebefattning,
skäligt att, med bifall till krigsfiskalens i detta hänseende gjorda
yrkande, döma öfversten Carlstedt, i förmågo af 144 § strafflagen för
krigsmagten, till disciplinstraff af arrest utan bevakning i femton
dagar.

Å kaptenen friherre Akerhielm har krigsfiskalen yrkat ansvar, för
det denne å kassarapporter och kassaräkningar, insända till arméförvaltningen,
tecknat föreskrifvet bevis om uppgifven kassabehållnings
rigtighet utan att först hafva förvissat sig om denna behållnings
befintlighet; men enär, i afseende å den anteckning, kassakontrollant
hade att göra å de kassarapporter och kassaräkningar, som skulle till
armeförvaltningen insändas från vederbörande truppförband, ej funnos
andra stadganden, än att, enligt de, till cirkulär, dem arméförvaltningen
med tillämpning af § 34 i nämnda förvaltningsreglemente utfärdat,
hörande formulär, kassakontrollanten skulle å sådana kassarapporter
och kassaräkuingar teckna intyg om kassabehållningens rigtighet, utan
att dock i cirkulären vidare bestämmelser angående denna påteckning
eller dess innebörd voro meddelade; fördenskull och då till följd häraf
vid tolkningen af påskriftens betydelse och innebörd ledning i främsta
rummet måste hemtas från förvaltningsreglementet; ty och som kassakontrollanten
— hvilken, enligt reglementets § 27 mom. 2, skulle å
de kassarapporter, intendenten hade att till förvaltningsdirektionen afgifva,
attestera uppbörden, utan att dock ega skyldighet attestera den
uppgift, intendenten på samma gång borde lemna förvaltningsdirektionen
om den närvarande behållningen och dess placering, och hvilken vidare
enligt § 28 hade skyldighet dels att annotera all regementsintendentens
uppbörd, dels att äfven annotera de utbetalningar, som gjordes
af regementsintendenten, ehuru endast summariskt från den rapport,
som, på sätt förut är omförmäldt, borde af intendenten eu gång i
veckan aflemnas till chefen, dels ock att, för verkställigheten af dessa

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

medels annotationer, föra en så kallad kontrollbok — hvarken genom
fullgörandet af hvad sålunda var honom föreskrifvet kunde erhålla
kännedom om kassabehållningens befintlighet eller egde befogenhet att
genom inventering förvissa sig om densamma; alltså och då vidare
af ordalydelsen i § 33 mom. 1 punkt 2 af nämnda reglemente otvetydigt
framgick, att med uttrycket »rigtighet», användt i afseende å
eu kassabehållning, icke enligt samma reglemente afsåga något förklarande
rörande kassabehållningens befintlighet, utan blott ett förklarande,
att behållningen öfverensstämde med de i det kapitel af
reglementet, som handlade om medelsförvaltningen och kassavården,
föreskrifna kassaräkenskaper och dithörande verifikationshandlingar;
fördenskull och emedan härtill kommer, att, enligt hvad reglementet
jemväl angaf, tillgångarnas befintlighet var afsedd att på annat sätt
kontrolleras, nemligen genom den inventering, hvilken chefen, när helst
det honom syntes godt, egde verkställa af alla kronans kontanta medel
och värdehandlingar vid regementet och hvilken minst en gång i
månaden skulle ske af de till intendentens uppbörd hörande kontanta
medel; samt då, under förutsättning, att. dessa sistnämnda stadganden
vederbörligen iakttagits och kassabehållningens befintlighet sålunda
varit kontrollerad, det, för det öfverinseende, arméförvaltningen, enligt
§ 1, hade att utöfva öfver ombesörjandet af de ekonomiska angelägenheterna
vid regementet, bort i afseende å berörda kassarapporter och
kassaräkningar vara till fyllest att erhålla påskrift, bestyrkande kassabeliållningens
rigtighet, af hvilken då borde framgå, dels att å debetsidan
icke någon influten post — jemväl sådan, hvarom arméförvaltningen
kunnat eljest sakna kännedom — uteslutits och dels. att de å
kreditsidan upptagna utgifterna öfverensstämde med den uppgift, intendenten
derom lemnat till regementschefen; för ty och enär slutligen
den omständigheten, att den chefen sålunda åliggande skyldigheten i
afseende å kassakontrollen eftersatts, icke kunde gifva ökad betydelse
åt den påteckning, kassakontrollanten hade att göra å kassarapporterna
och kassaräkningarna, finner kongl. krigshofrätten det förhållande, att
kaptenen friherre Åkerhielm, då han å ifrågavarande, till arméförvaltningen
sedermera insända kassarapporter och kassaräkningar intygat
kassabehållningens rigtighet, icke dermed afsett att intyga behållningens
befintlighet, och fördenskull ej heller derom förskaffat sig visshet, icke
vara af beskaffenhet att kunna för honom till ansvarspåföjld föranleda,
till följd hvaraf i denna del af målet krigsfiskalens ansvarsyrkande

ogillas. o . o

Hvad härefter angår yrkandet om ansvar å friherre Åkerhielm

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

för det denne icke genom inventering eller eljest förvissat sig om
befintligheten af de kassabehållningar, Karlsson uppgifvit, så och då,
på sätt redan är anmärkt, friherre Åkerhielm, i sin egenskap af kassakontrollant,
icke egt verkställa inventering af de medel, Karlsson för
infanteriregementet omhänderhade, och det ej ens är uppgifvet hvilket
tillåtligt annat medel stått friherre Åkerhielm till buds för att förvissa
sig, att den kassabehållning, som enligt räkenskaperna skulle finnas
hos Karlsson, också varit hos denne befintlig, varder äfven i denna
del af målet krigsfiskajens ansvarsyrkande ogilladt; men då det är
ostridigt, att friherre Åkerhielm från och med maj månad 1892 icke
längre fört kontrollbok och med denna underlåtenhet fortfarit, till dess
han i februari 1894 lemnat kassakontrollantsbefattningen vid Gotlands
infanteriregemente, så och äfven om det förhållandet, att, på sätt förut
är anmärkt, veckorapport ej af regementsintendenten till chefen aflemnats,
för friherre Åkerhielm försvårat förandet af kontrollboken så
vidt . kreditsidan angick, och detta förhållande måste räknas såsom en
förmildrande omständighet vid bedömande i hvad mån ifrågavarande
underlåtenhet bör räknas friherre Åkerhielm till last, likväl och som
friherre Åkerhielm sjelf medgifvit, att han på annat sätt kunnat förskaffa
sig och jemväl för fullgörande af de honom åliggande anteckningar
å de till arméförvaltningen ingående kassarapporterna och kassaräkningarna
förskaffat sig kännedom om hvad som för kontrollbokens
förande i nämnda del var nödigt, samt han i allt fall ej egt att, på
sätt som skett, upphöra med nämnda boks förande och ailra minst att
gorå detta utan. att derom göra anmälan hos chefen, finner kongl.
krigshofrätten friherre Åkerhielm icke kunna undgå ansvar för denna
sin underlåtenhet såsom för fel i embetet under förmildrande omständigheter;
och pröfvar kougl. krigshofrätten för ty skäligt döma
friherre Åkerhielm jemlikt 144 § strafflagen för krigsmagten till disciplinstraff
af arrest utan bevakning i femton dagar.

Hvad härefter beträffar krigsfiskalens yrkanden om ansvar å kaptenen
Sell.ergren, dels för det denne å kassarapporter och kassaräkningar,
insända till arméförvaltningen, tecknat bevis om kassabehållningens
läglighet utan. att. förvissa sig om dess befintlighet, dels för det han
hvarken vid sitt tillträde till kassakontrollantbefattningen eller sedermera
genom inventering eller eljest förvissat sig om uppgifven kassabehållnings
befintlighet, varda dessa yrkanden, på enahanda grunder
som i afseende å. kaptenen friherre Åkerhielm blifvit anförda, af kongl.
krigshofrätten ogillade; och enär vid det upplysta förhållandet, att, till
följd af regementschefens försummelse att förordna officer att innehafva

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116. 31

nyckeln till det tredje lås, hvarmed det skåp, hvari reservkassan vid
Gotlands infanteriregemente förvarades, bort vara försedt, ifrågavarande
skåp endast haft tvenne lås, till hvardera hvaraf kaptenen Sellergren
och intendenten innehaft nyckeln, varder krigsfiskalens yrkande om
ansvar å kaptenen Sellergren, för det denne den 31 december 1894
öppnat skåpet i närvaro af endast den, hvilken såsom ställföreträdare
för Karlsson innehaft nyckeln till det andra låset, af kongl. krigshofrätten
lemnadt utan afseende.

Å kaptenen Sellergren har krigsfiskalen vidare yrkat ansvar för
det att å kassarapport, som afgifvits den 23 mars 1895 vid då hållet
sammanträde med förvaltningsdirektionen, såsom uppbörd å debetsidan
upptagits en post »civila departementet 16,000 kronor», utan att kaptenen
Sellergren, hvilken å rapporten attestera! uppbördens rigtighet,
förvissat sig om att samma post till Karlsson verkligen influtit; men
enär med den kassakontrollanten åliggande attestering af uppbördens
rigtighet å de kassarapporter, intendenten hade att afgifva till förvaltningsdirektionen,
i främsta rummet afsågs att förhindra, det icke någon
post, som borde å debetsidan uppföras, blefve der utesluten; samt enär,
enligt hvad i målet blifvit utredt, berörda post, på sätt den ock blifvit
antecknad i upplägget för mars 1895 i den af kaptenen Sellergren
uppförda kontrollboken, af Karlsson uppgifvits utgöra »återburna förskottsmedel»;
ty och som sålunda icke annat än af Karlssons räkenskaper
eller uppgifter kunnat inhemtas, huruvida posten influtit eller
ej; alltså och då kaptenen Sellergren saknat anledning antaga, att Karlsson
skulle sjelf föra sig för mycket till last, är kaptenen Sellergrens
anmärkta förfarande icke af beskaffenhet att kunna för denne till ansvarspåföljd
föranleda, till följd hvaraf kongl. krigshofrätten i denna del af
målet finner krigsfiskalens ansvarstalan ej kunna bifallas.

Hvad härefter angår krigsfiskalens yrkande, att öfversten vonHohenhausen
måtte förpligtas ersätta statsverket förenämnda, till målskjutningsändamål
afsedda belopp tvåhundranittiofem kronor 58 öre, så ock
då krigsfiskalen återkallat samma yrkande, låter kongl. krigshofrätten
vid återkallelsen bero.

Öfversten von Hoheuhausen har väl, enligt hvad kongl. krigshofrätten
funnit, varit i god tro, då han i förteckningar, insända till
armöförvaltningen och landtförsvarsdepartementet, låtit upptaga sina
redan i slutet af september 1894 försålda tjenstehästar såsom befintliga
under hela sista qvartalet 1894, men då han i allt fall måste anses
hafva upphört att disponera öfver dessa hästar senast med utgången
af september månad 1894, samt då han vid sådant förhållande, enligt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

hvad i 12 och 13 momenten af kongl. skrifvelsen den 26 november
1875 finnes föreskrifvet, icke egt uppbära fourrageersättning och lönetillägg
för dessa hästar längre än till och med utgången af år 1894,
pröfvar kongl. krigshofrätten skäligt, med bifall till krigsfiskalens i
denna del af målet förda ersättningstalan, förpligta öfversten von Hohenhausen
att till statsverket återbära hvad han i fourrageersättning och
lönetillägg för dessa hästar uppburit för januari, februari, mars och
april månader 1895 med sammanlagdt femhundrasex kronor 66 öre.

Hvad slutligen vidkommer de ersättningsyrkanden, krigsfiskalen
framstält mot öfverstarne von Hohenhausen och Carlstedt samt kaptenerna
Ytterberg, friherre Akerhielm och Sellergren i afseende å
den del af Karlssons uppbördsbrist, som belöper på Gotlands infanteriregemente,
eller tillsammans 58,860 kronor 23 öre, finner kongl. krigshofrätten
frågan om denna ersättningsskyldighet icke i vidsträcktare
mån höra till kongl. krigshofrättens upptagande, än för såvidt angår
den på infanteriregementet belöpande delen af hvad Karlsson enligt
kongl. kammarrättens förut anförda utslag den 30 september 1895 är
förvunnen att hafva förskingrat och tillgripit eller sammanlagdt 58,852
kronor 83 öre, hvilket sistnämnda belopp, femtioåttatusenåttahundrafemtiotvå
kronor 83 öre, med sex procent årlig ränta derå, räknadt från
den 30 september 1895, kongl. krigshofrätten pröfvar skäligt förpligta
öfversten von Hohenhausen att till statsverket ersätta, med afdrag dock af
hvad såsom utdelning för samma belopp i Karlssons konkurs kan hafva
kommit eller komma statsverket till godo, hvaremot kongl, krigshofrätten
finner ersättningsskyldighet icke kunna åläggas öfversten Carlstedt eller
kaptenerna
af hvad Karlsson sålunda förskingrat; och hvad särskildt angår det mot
kaptenen Sellergren framstälda yrkandet om dennes förpligtande att i
alla händelser ersätta statsverket ett belopp af 16,000 kronor, som af
Karlsson obehörigen uppdebiterats å förenämnda, den 23 mars 1895 till
förvaltningsdirektionen afgifna kassarapport, pröfvar kongl. krigshofrätten
samma yrkande så mycket mindre kunna bifallas, som någon
förlust för kronan ej genom samma uppdebitering uppkommit.

Friherre Akerhielms yrkande om ersättning för inställelsen vid
krigsrättsundersökningen i Visby lemnas af kongl. krigshofrätten
utan afseende.

Besvärshänvisning. Namnunderskrifter.

Från konceptutslaget rätt afskrifvet betygar Stockholm i kong],
krigshofrättens sekreterareexpedition den 7 januari 1897.

Stämpel. Ex officio

F. Lagerfelt.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

Afskrift.

Bil B.

Till Konungen.

Med anledningen af stadgandet i § 10 af nådiga brefvet den 22
januari 1877 angående ny pensionsreglering för armén att fråga, huruvida
den, som, utan att förlora medborgerligt förtroende, blifvit genom
dom skild från tjenstebefattning, med hvilken rätt till fyllnadspensionen
enligt de i samma nådiga bref stadgade grunder vore förenad, skulle
derigenom hafva förverkat rätt till fyllnadspensionen,, i hvarje fall
komme att bero på Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, har direktionen
öfver arméns pensionskassa i underdånig skrifvelse den 26 nästlidne
augusti hos Eders Kongl. Maj:t anmält, att f. d. öfversten och
militärbefälhafvaren på Gotland m. m. Herman Ludvig von Hohenhausen,
som genom nådigt bref den 19 april 1895 vid honom beviljadt
nådigt afsked tillagts, jemte pension från arméns pensionskassa, en
fyllnadspension af 4,425 kronor från dertill anvisade statsmedel, genom
Éders Kongl. Maj:ts krigshofrätts laga kraftvunna utslag den 29 juni
detta år dels förklarats hafva för särskilda förbrytelser i embetet förskylt
afsättning, dels ock, då han icke numera vore i besittning af det
embete, hvari han sig förbrutit, dömts till fängelse under viss.tid; öfver
hvilken anmälan Eders Kong!. Maj:t behagat genom nådigt remiss
infordra underdånigt utlåtande från statskontoret, som till åtlydnad
häraf får anföra följande. . o

Den af direktionen öfver arméns pensionskassa åberopade § 10 i
nådiga brefvet den 22 juni 1877 har i sin helhet denna lydelse. »Den
som efter laga ransakning och dom blifvit förvunnen till sådant brott,
som medför förlust af medborgerligt förtroende, skall från och med
månaden näst efter den, då domen vunnit laga kraft, äfven vara lörlustig
sin rätt till åtnjutande af pension med fyllnadspension. Huruvida
åter den, som, utan att förlora medborgerligt förtroende, blifvit genom
dom skild från tjenstebefattning, med hvilken rätt till fyllnadspension,
enligt dessa grunder, är förenad, skall derigenom hafva förverkat rätt till
denna fyllnadspension, kommer i hvarje fall att bero på Kongl. Maj:t.s
nådiga pröfning.»

Då krigshofrätten i sitt den 29 sistlidne juni meddelade utslag
Bih. till Rissel. Prot. 1807. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 28 Höft. ö

34 Motioner i Andra Kammaren, N:0 116.

förklarat f. d. öfversten von Hohenhausen kafva för tvenne särskilda
förseelser förskylt afsättning-, derest han då ännu varit i tjenst, måste
nu förevarande fall visserligen anses jemförligt med ofvanberörda i
åberopade nådiga bref förutsatta, och i händelse Eders Kongl. Maj:t
på sådan grund skulle finna skäligt till pröfning upptaga frågan, huruvida
von Hohenhausen bör gå förlustig den honom tillagda fyllnadspension,
anser sig statskontoret böra till von Hohenhausens förmån
framhålla, att med krigshofrättens nyssnämnda domslut icke förenats
den påföljd, att von Hohenhausen förklarats ovärdig att i rikets tjenst
vidare nyttjas.

Hå emellertid von Hohenhausen redan den 18 april 1895 uppå
derom gjord underdånig ansökning erhöll nådigt afsked med rätt till
fyllnadspension, samt frågan om fortsatt åtnjutande af samma pension,
för hvilken von Hohenhausen, så länge han var i tjenst, erlagt pensionsafgift,
måste anses beröra hans enskilda rätt, synes ofvanberörda af
Eders Kongl. Muj:t och Riksdagen meddelade föreskrift, som tydligen
endast afser frågan, huruvida fyllnadspension i det förutsatta fallet må
tillträdas, men icke huruvida redan beviljad pension må indragas, icke
vara på förevarande fall tillämplig. Statskontoret hemställer fördenskull,
att den gjorda framställningen icke må till någon Eders Kongl. Maj:ts
åtgärd föranleda.

Remissakten jemte utdrag af statskontorets protokoll, innefattande
föredragandens särskilda mening, bifogas härjemte.

Stockholm den 7 september 1896.

Underdånigst
ALB. ANDERSON.

C. G. SYL VAN.

C. Kinberg.

I fråga om f. d. öfversten H. L. von Hohenhausens rätt till fortsatt
åtnjutande af fyllnadspension.

Rätt afskrifvet betygar

Ex officio
Carl Blackstadius.

Motioner i Andra Kammaren, US:o 116. 35

Afskrift

Bil. C.

Till protokollet den 7 september 1896 yttrade föredraganden af
Kongl. Maj:ts remiss, i fråga om f. d. öfversten H. L. von Hohenbausens
rätt till fortsatt åtnjutande af fyllnadspension, herr statskommissarien
m. m. C. G. Sylvan följande afvikande mening:

Den af direktionen öfver arméns pensionskassa åberopade § 10 i
nådiga brefvet den 22 juni 1877 har till uppgift att bestämma, hvad
inverkan begånget brott har på vederbörandes pensionsrätt. Den skiljer
i sådant hänseende mellan brott, som medfört förlust af medborgerligt
förtroende, och sådant, som icke haft denna påföljd. Brott af förra
slaget gör den dömde ovilkorligen »förlustig sin rätt till åtnjutande af
pension med fyllnadspension». I det senare fallet åter behåller den
dömde sin rätt till pension, hvaremot frågan, huruvida rätten till fyllnadspension
förverkats eller icke, göres beroende af Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning i hvarje särskildt fall. Nu har visserligen åt paragrafens senare
del gifvits en sådan ordalydelse, att den, tolkad strängt efter bokstafven,
kunde synas utesluta det fall, som här föreligger. Der talas
nemligen endast om den, som blifver genom dom »skild frän tjenstebefattning»,
under det att i förevarande fall brottet åtalats först sedan
den brottslige afgått från embetet och redan kommit i åtnjutande af
pension med fyllnadspension.

Då emellertid af krigshofrättens utslag i målet framgår, att f. d.
öfversten von tlohenhausen för embetsbrott i särskilda fall förskylt afsättning,
hvilken straffart dock till följd deraf, att von Hohenhausen
icke längre vore i besittning af det embete, hvari han sig förbrutit,
utbytts mot fängelsestraff, synes det mig, som om direktionen haft grundad
anledning att i detta fall med tillämpning af den anda, som funnit uttryck
i § 10 af merberörda nådiga bref den 22 juni 1877, till Eders
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning hänskjuta frågan, huruvida von Hohenhausen
skall genom det honom ådömda straff anses hafva förverkat sin rätt
till fyllnadspension. Lika litet som redan skedd afgång från det embete,
hvari förbrytelsen skett, i detta fall uteslutit straff, fastän straffarten:
afsättning af naturliga skäl icke kunnat användas, lika litet synes
mig nemligen denna omständighet böra hafva upphäft den påföljd, som
straffarten afsättning drager med sig, då denna påföljd, såsom nu är
fallet, låter sig tillämpas.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 116.

På grund af denna min uppfattning bär jag ansett mig, jemlik^
den nådiga remissens föreskrift, böra uttala min mening i den till Eders
Kong!. Maj:ts nådiga pröfning hänskjutna frågan, om von Hohenhauseu
må ega att fortfarande åtnjuta den honom genom nådiga brefvet den
19 april 1895 tillagda fyllnadspension; och då jag af krigshofrättens
utslag inhemta!, att von Hohenhauseu, utom hvad i öfrigt mot honom
förekommit, förpligtats ersätta statsverket den på Gotlands infanteriregemente
belöpande andel i f. d. regementsintendenten C. V. J. Karlssons
uppbördsbrist eller 58,852 kronor 83 öre jemte 6 procent årlig
ränta derå, räknadt från den 30 maj 1895, dock med afdrag af hvad
som i utdelning för samma belopp i Karlssons konkurs kan hafva kommit
eller komma statsverket till godo, finner jag mig sakna anledning
tillstyrka, att rätt till uppbärande af den af statsmedel utgående fyllnadspension
4,425 kronor om året, hvilken jemlikt gällande bestämmelser
icke får för gäld tagas i mät, fortfarande skulle bemälde von Hohenhausen
tillerkännas. Som ofvan.

In fidem
H. Seder holma.

Rätt afskrifvet betygar

Ex officio
Carl Blackstadius.

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS'' BORT RYCK ER t-AKT (E BOLAG, 1897.