Moiionlér i Andra Kammaren, No 187 (Motion 1896:187 Andra kammaren)

Moiionlér i Andra Kammaren, No 187.

ft:o 181

Af herr N. Jönsson i Gammalstorp, om ändring i kongl. förordningen
angående vilkoren för tillverkning af bränvin
den 13 juli 1887.

Då icke mer än en fabrik för tillverkning af bränvin af melass,
nemligen fabriken i Helsingborg, under sistlidet år blifvit uppförd och
igångsatt, så torde det vara att tillskrifva de åtgärder, som förlidet år
vidtagits för att få en förböjd skatt å bränvin, tillverkadt af melass,
till stånd och osäkerheten i detta afseende. Men säkert är, att om det
skulle visa sig, att Riksdagen ej vill göra något åt den saken i detta
hänseende, flera fabriker under närmaste tiden skola komma att uppstå, och
när dertill kommer, att flera potatisbrännerier den senare tiden börjat
använda detta billiga råmaterial för att åstadkomma ett billigt bränvin,
på samma gång som de till skada för potatisodlaren nedtrycka priset
på potatisen, så vågar jag å nyo framkomma med min vid sistlidet års
riksdag väckta motion om förböjning i skatten å bränvin, tillverkadt
af melass, och får såsom skäl härför anföra:

l:o) att i Tyskland, der tillverkningen af bränvin af melass varit likställig
med potatis- eller jordbruksbränning, tyska riksdagen under sistlidet
år funnit sig föranledd sätta melassbränningen i en mindre gynsam
ställning medelst förhöjd skatt å bränvin, tillverkadt af melass. Då
Tyskland, hvilket är kändt för sin kloka ekonomiska lagstiftning och
hvarest jordbruksförhållandena i mycket äro likartade med bos oss,
funnit sig föranledt till förmån för potatisbränningen vidtaga en sådan
åtgärd, hvarför skulle vi icke äfven göra det bär, och göra det nu,
innan allt för stora kostnader blifvit nedlagda på uppförandet af
melassbrännerier?

Bih. till Tiiksd. Prat. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Häft. (Näs 187—191). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

2:o) att melass i tillräcklig mängd finnes årligen att tillgå för
att jemte den bränvinsbränning, som eger rum vid jästfabrikerna, fylla
hela landets konsumtion af bränvin, och att melassen är så billig vid
fabrikerna (2 å 2 Va öre pr kg.), att bränvin härutaf kan tillverkas till ett
pris af omkring 5 öre per liter 50 %, då bränvin af potatis ej kan tillverkas
under 12 å 18 öre per liter, beroende på potatisskörden och
potatispriset. Att melassbränningen under sådant förhållande skall
komma att helt och hållet undantränga potatisbränningen, är alldeles
gifvet;

3:o) att potatisbränningeus undanträngande af melassbränningen
skall betydligt skada landets jordbruk, i synnerhet i de trakter, der
potatis odlas i större mängd för potatisbränning, och ruinera många af
dessa jordbrukare såväl som bränneriegare, hvilkas ekonomi är baserad
på denna potatisodling och bränvinsbränning, säger sig sjelft, och att
detta äfven skall föranleda till prisfall å jordbruksvärdet och potatisbränneriernas
försvinnande samt förlust för staten i form af minskad
bevillning, som ej kan motsvaras af den ökade inkomsten af melassbränningen,
är temligen säkert, hvarförutom det hvarken kan vara
rättvist eller ligga i statens intresse gtt låta en ny och helst en sådan
ny handtering undantränga en äldre. Icke ligger det väl så stor vigt
deruppå att bränvinet kan produceras och säljas för några öre billigare
pris per liter till allmänheten, att man derför skall utsätta vårt svagaste
jordbruk för skada och förderf;

4:o) att potatisbränningens undanträngande af melassbränningen
och derigenom potatisodlingens till större del försvinnande i de trakter,
der potatisodling för bränvinsbränning bedrifves och hvarest i allmänhet
till följd af jordens dåliga beskaffenhet densamma ej kan ersättas
af betodling, skall beröfva en massa arbetarefamiljer den arbetsförtjenst,
som med denna potatisodling är förenad, och försvåra dessas tillfälle
till försörjning kan man tänka sig, då endast upptagningskostnaden af
den potatis, som årligen vid brännerierna användes, torde uppgå i det
närmaste till omkring 1 million kronor;

5:o) att melassen utgör ett värderikt foderämne, hvilket såsom
sådant användt kan utgöra ett väl behöfligt och billigt tillskott till våra
ladugårdar, under det att melassen, använd till bränvinsbränning, ej i
någon mån fyller detta behof, enär dranken efter melass är värdelös
till utfodring, medan deremot drank efter potatis är ett näringsrikt. och
godt utfodringsämne för ladugårdarne. Professor Hj. Nathorst har i
sin tidskrift för landtman förlidet år påpekat, hvilken stor betydelse
melassen skulle kunna och bör få i Sverige såsom kreatursfoder;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

6:o) att genom en högre skatt å bränvin, tillverkadt af melass,
statens inkomster skulle komma att höjas äfvensom bränvinspriset,
hvilket senare är något äfven i nykterhetshänseende att beakta.

På grund af hvad jag nu anfört samt med åberopande af hvad
jag i min motion vid sistlidet års riksdag i denna fråga anförde, äfvensom
med åberopande af närslutna utlåtande af styrelsen för svenska
spritförädlingsaktiebolaget, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville bifalla följande förslag samt
vidtaga de förändringar i gällande kongl. förordning
om tillverkning af bränvin, som deraf kan blifva
en följd:

För bränvin, som tillverkas af melass, erlägges
en förhöjd tillverkningsskatt af 10 öre per liter 50 %
bränvin. Om med detta råämne äfven andra slag af
råämnen samtidigt användas för tillverkning af bränvin,
skall äfven för sådant bränvin erläggas den förhöjda
skatten.

Den, som till bränvinstillverkning använder melass,
utan att derom hos vederbörande brännerikontrollör
göra anmälan, straffas med böter från 500 kronor till
1,500 kronor samt erlägger dessutom en särskild förhöjd
tillverkningsskatt med 10 öre för hvarje liter
bränvin, som utan sådan anmälan blifvit af melass
tillverkadt.

Stockholm den 28 januari 1896.

Nils Jönsson.

I syftet instämma:

C. J. Jakobson. Sv. Arnoldsson. Nils Svensson.

Ola Persson.

P. Pehrson.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

Bilaga. (Afskrift.)

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län!

Jemte skrifvelse af den 2 i denna månad, stäld till styrelsen för
vårt bolag, mottogo vi afskrift af en hos Kongl. Maj:t af jordbrukare
i Kristianstads län gjord underdånig framställning om förhöjd tillverkningsskatt
å melassbränvin, och efterkomma härmed den till oss
rigtade uppmaningen att före den 23 innevarande november i ärendet
afgifva yttrande.

Vi kunna då icke underlåta att i hufvudsak vitsorda rigtigheten
af petitionens motivering för den gjorda framställningen, eller bestrida,
att icke den genom petitionen väckta frågan är af synnerligen stor betydelse
för jordbruket inom ett flertal af Sveriges län. Men frågan är
i sjelfva verket af så stor både betydelse och omfattning, att vi svårligen
i ett yttrande rörande denna petition kunna mer än antydningsvis
tillkännagifva vår på mångårig erfarenhet grundade uppfattningbeträffande
hithörande förhållanden. På samma gång vi härmed, så
godt sig göra låter, efterkomma den till oss stälda uppmaningen, tillåta
vi oss derför uttala önskvärdheten af att, innan denna petition föranleder
till någon åtgärd från Kongl. Maj:ts sida, en mera omfattande
undersökning åvägabringas för att utreda, huruvida den i petitionen
föreslagna högre beskattningen af melassbränvin ensamt kan leda till
det mål, som i petitionen afses, eller att vidmagthålla potatisodlingen
inom landet, hvars betydelse för det svenska jordbruket svårligen torde
kunna öfverskattas.

Särskilt torde den frågan med fog kunna framställas, huruvida
icke jästfabrikationen gynnats mer än tillbörligt till förfång för potatisodlingen
inom landet, ty jästfabrikerna, som hufvudsakligen använda
spanmål, och dertill utländsk sådan, hafva numera kommit upp till en
årlig bränvinstillverkning af icke mindre än omkring 6 millioner liter, eller
inemot 17 % af hela landets tillverkning. Då de, i motsats till alla
andra brännerier inom landet, hafva rättighet att bränna året om, derför
att deras föregifna hufvudprodukt, jästen, icke tål vid någon lagring,
hade väl billigheten åtminstone bjudit, att lagstiftningen sörjt för, att
de icke, såsom nu i ganska stor utsträckning är fallet, tidtals finge
mäska endast för bränvin, hvarigenom de komma i en betydligt gynsammare
belägenhet än potatisbrännerierna — eu orättvisa, som dock

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

numera synes hafva uppmärksammats äfven af kong], finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå, om ock detta embetsverk, såsom
af följande passus i dess underdåniga berättelse rörande bränvinstillverkningen
åren 1S92—93 och 1893—94, sid. VII, framgar, ännu icke
finner jästfabrikernas förmåner hafva oskäligt uppmuntrat till forcerande
af bränvinsbränningen. Ifrågavarande passus lyder sålunda:

»Tabellen visar, att icke endast jäst- utan äfven bränvinstillverkningen
vid dessa fabriker under de nio åren stigit ganska betydligt,
ehuru den senare mindre hastigt än den förra, hvilken omständighet
visar, att fabrikerna icke drifvas med hufvudsakligt afseende å bränvinstillverkningen.
»

Det torde emellertid med fullt fog kunna ifrågasättas, huruvida
icke denna slutsats är något förhastad, ty, så vidt vi kunnat utröna, är
jästfabrikernas betydande utvidgning och ökning i antal tvärtom i
främsta rummet beroende på just de förmåner, de åtnjuta vid sin
bränvinstillverkning, och de skulle, enligt flere sakkunniges omdöme,
aldrig kunnat uppdrifva sin afsättning af jäst på långt när så, som
skett, om de icke varit ganska oberoende af sin förtjenst på jästen,
derigenom att de med trygghet kunde påräkna god vinst på sin
bränvinstillverkning.

Befinnes här antydda förhållande efter noggrann pröfning ega
sin rigtighet, så kan väl svårligen bestridas, att icke en i sin nuvarande
utsträckning onaturlig och med hufvudsakligen utländskt råmaterial
arbetande industri genom lagstiftningen uppammats på bekostnad af
den för landet i sin helhet vida vigtigare potatisbränningen — och
detta missförhållande vore i så fall på grund af den betydande fart,
jästfabrikationen redan tagit, måhända det angelägnaste för statsmagterna
att råda bot för, om det mål, till hvilket petitionärerna sträfva, nemligen
potatisbränningens vidmagthållande till fromma för potatisodlingen,
skall kunna ernås.

Härmed öfvergå vi nu till frågan om högre skatt å melassbränvin.

Sveriges officiella statistik utvisar, att melassbränningen under
de senare åren ökats på sätt af följande tabell närmare framgår.
Nedanstående år afverkades:

Vin 1886—Vio 1887
b 1887— » 1888
b 1888— b 1889
t> 1889— J> 1890

349,600 kilogram melass

448,670 » b

552,000 b »

483,750 » b

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

Vio 1890 —Vio 1891 ................ 1,073,650 kilogram melass

» 1891— » 1892 .. 1,269,000 » »

» 1892— » 1893 ................ 2,823,909 » »

» 1893— » 1894 .................. 1,607,915 » »

Visar det sig sålunda, att numera ett mångdubbelt större qvantum
melass afverkas än för blott några år sedan, så innebär dock icke den
hittills konstaterade ökningen någon svårare fara för potatisbränningen
inom landet. Och likväl förefinnes eu sådan fara, och det utan all
fråga af omedelbart öfverhängande slag, ty hittills hafva ju blott 2 inom
Malmöhus län belägna sockerfabriker börjat tillverka råbränvin af melass,
och det är ensamt deras afverkning, som stigit så, som ofvanstående
siffror utvisa.

Det är emellertid lika kändt, att eu hel mängd af nya sockerfabriker
under de senaste åren anlagts — deras antal uppgår under
nu pågående kampanj till 18 — som att Frankrike, till hvilket land
största delen af all i Sverige producerad melass ända tills helt nyligen
exporterades, numera helt och hållet omöjliggjort införseln dit af denna
vara, och att åtskilliga af de svenska sockerfabrikerna derför börjat
vidtaga anordningar för att följa Arlöfs och Säbyholms exempel.

Om under sådana förhållanden intet ofördröjligen åtgöres för att
tillräckligt skydda den svenska potatisbränningen, kan det svårligen
betviflas, att icke denna till stor skada för jordbruket i nästan hela
landet kommer att hastigt och våldsamt undertryckas, och nästan helt
och hållet upphöra. Huru skadligt detta skulle vara, tillkommer det
icke oss att närmare belysa, men vi vilja särskildt framhålla, att potatisbränningen
har sin kanske största betydelse deruti, att genom densamma
under sådana år, då potatisskörden genom ogynsam väderlek
delvis tagit svårare skada, den del af skörden, som icke kan förvaras
någon nämnvärd tid, kan tillgodogöras ojemförligt bättre än om inga
brännerier funnes, som uppköpte sådan skadad vara och förarbetade
den. Ensamt detta förhållande torde för landet i dess helhet utgöra
en tillräckligt afsevärd, ofta återkommande besparing, för att det skall
få lof att anses ligga synnerlig vigt uppå att icke låta denna århundraden
gamla, från olika synpunkter sedt, gagnande industri hastigt
och kanske fullständigt tillintetgöras af en ny, om hvars gagnelighet
för andra än dem, som närmast bedrifva den, ingen som helst erfarenhet
vunnits.

Vi förbise härvid visst icke, att det, principielt sedt, torde böra
mest möjligt undvikas att hejda utvecklingen af en ny industri, som,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

om den lemnas åt sig sjelf, har naturliga förutsättningar för att kunna
uppblomstra, allra helst om den nya industrien kan producera billigare
än förut varit möjligt, men förhållanden kunna utan tvifvel föreligga, som
i praktiken göra det nödvändigt för staten att ingripa, vare sig detta
nu är till skydd för en äldre, gagnande industri eller af andra orsaker.

I här föreliggande fall måste för frågans rigtiga bedömande tagas
hänsyn till deri omständigheten, att det alls icke rör sig om en för hela
befolkningen oundgänglig nödvändighetsartikel, hvars billigare framställande
skulle få lof att betraktas såsom en betydelsefull nationalekonomisk
vinst, utan om ett njutningsmedel, hvars missbruk kan lända
till oberäknelig skada och hvars åtkomst derför redan i generationer
försvårats på mångahanda sätt, icke minst genom varans afsigtliga, allt
jemt ökade fördyrande för konsumenterna.

Eller är det möjligt att bestrida, att just denna, artikeln sprit,
— till följd af faran för dess missbruk — af lagstiftningen anvisade egendomliga
ställning, som redan ledt derhän, att denna artikel vid försäljning
i små qvantiteter fördyrats med mera än 10 gånger det verkliga varuvärdet,
äfven medför, att staten måste tillerkännas såväl rätt som till
och med skyldighet, att på ett allmännyttigt sätt reglera tillverkningen
af samma artikel? Men måste denna fråga nekande besvaras, är det
icke då också påtagligt, att staten bör söka ett fullt tillfredsställande
svar å den fråga: på hvad sätt kan sprit pk för landet i dess helhet
mest tillfredsställande och fördelaktiga sätt produceras?

Utgå vi, på grund af hvad nu sagts, från det ovilkorligen berättigade
uti, att staten energiskt söker hindra eu öfvergång från
potatis- till melassbränning, såsom varande för landet skadlig, så framträder
genast den frågan, på hvad sätt detta kan ske.

Petitionärerna hafva för ändamålet föreslagit en 5 å 10 öre högre
tillverkningsskatt å melassbränvin än å potatisbränvin, men alls icke
motiverat detta sitt ganska obestämda yrkande med några exakta siffror,
hvilket nog förklaras deraf, att det allra svåraste just är att tillförlitligt
utröna, huru stor skilnaden i skatt behöfver vara, för att afsedda
syftet skall ernås, och denna skilnad derför ansetts omöjlig att eus
föreslå i bestämd siffra, förrän tillräcklig utredning vunnits.

Då vi sålunda sakna ett exakt formuleradt och tillräckligt motiveradt
förslag att pröfva, skola vi, i den mån tiden och formen för detta
uttalande det medgifva, söka efter förmåga bidraga till att utröna,
hvilken skilnad i skatt å potatis- och melassbränvin erfordras, för att
under för handen varande förhållanden hindra att potatisbränningen i
Sverige undantränges af melassbränning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

Dervid måste vi naturligen utgå från det pris, hvartill hvardera
slaget bränvin kan produceras. I detta hänseende uppgifver petitionen
å ena sidan, att af 2 kilogram melass kan tillverkas 1 liter 50% bränvin,
och att 1 kilogram melass betingar ett pris af knappt 2 öre,
d. v. s. att 1 liter 50 % råbränvin af melass skulle kunna produceras
för knappt 4 öre, samt å andra sidan, att »den potatis som åtgår till
samma kvantitet bränvin, måste betalas med åtminstone 12 å 15 öre,
allt efter skördens utfallande, om odlingen deraf skall kunna bära sig».
— Yi hafva från flera kompetenta håll fått bekräftelse på den uppgiften,
att 1 liter 50 % råbränvin kan tillverkas af 2 kilogram melass,
och hafva hört att melass af svenska sockerbruk annonserats till salu
till 2 ''it öre per kilogram, men vi sakna fullständigt material för att
bedöma, huru vida sjelfva tillverkningskostnaden, såsom petitionen uppgifver,
icke är högre för melass- än för potatisbränvin. Härpå torde i
alla fall bekräftelse tarfvas. Melassbränvin synes emellertid, såsom
häraf framgår, för närvarande kunna produceras för högst cirka 4 V2 öre
per liter 50 % + sjelfva tillverkningskostnaden, hvilken senare vid tillverkning
af melassbränvin måste tagas med i beräkningen, då denna
kostnad icke, såsom vid potatisbränningen, ungefär motsvaras af drankens
värde, hvarför den icke brukar behöfva tagas med i kalkyler rörande
potatisbränvinets framställningsvärde. Denna tillverkningskostnad
blefve naturligtvis mindre i ju större skala tillverkningen bedrefves, och,
då tillverkningen i hvarje fabrik kunde blifva ganska stor, emedan riklig
tillgång på råmaterial finnes, blefve den möjligen icke högre utan lägre
än vid potatisbrännerierna.

Det ofvan citerade uttrycket rörande potatisbränvinets produktionskostnad
torde, såsom varande, äfven i formelt afseende, blott eu from
önskan, svårligen kunna läggas till grund för en jemförande kalkyl.
Men härvidlag är det icke svårt att finna tillförlitliga siffror, då Sveriges
officiella statistik lemnar riklig tillgång på sådana för en mängd förflutna
år. För vår del anse vi dock inga andra siffror härvidlag i tillförlitlighet
kunna mäta sig med dem, som fås genom att helt enkelt
konstatera, hvartill råbränvin af potatis, de år då skörden varit störst
och tillgången rikligast, allra lägst nedgått. Så vidt vi veta, har priset
aldrig annat än tillfälligt gått ned under 62 öre per liter 50 % beskattadt
bränvin, hvilket, efter afdrag af skatten, gör ett varuvärde af 12
öre per liter. Om nu dranken, såsom allmänt brukas, anses motsvara
tillverkningskostnaden, så få vi ett lägsta pris för råbränvin af potatis
af icke mindre än 12 öre per liter 50%, hvaruti inbegripes den vinst
bränvinsbrännarua såsom sådana göra. Detta kan svårligen lemna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187. 9

potatisodlarna det i petitionen såsom minimum uppgifna priset, men
äfven om detta sänkes från ett pris motsvarande 12 å 15 till 10 öre
per liter, så återstår en skilnad af omkring 5 öre per liter, eller 100
procent, i produktionskostnaden mellan 1 liter potatis- och 1 liter melassråbränvin,
— och detta då potatisprisen gått ned så lågt som möjligt.
Andra år har priset å råbränvin af potatis gått upp ända till 75 öre
per liter 50%, — då deremot tillgången af melass bör kunna beräknas
blifva ganska jemn och riklig, är det icke mycket sannolikt, att produktionskostnaden
för råbränvin af melass skulle komma att förändras
nämnvärdt år från år. Häraf följer, om vi antaga tillverkningskostnaden
för melassbränvin icke behöfva öfverstiga 1 öre per liter 50%, att sådana
år, då en riklig potatisskörd erhållits och potatisprisen vore lägst, skilnaden
i kostnad för åstadkommande af potatis- och melassbränvin blefve omkring
5 öre, men sådana år, då klen potatisskörd erhållits, och potatisprisen
vore högst, samma skilnad kunde komma upp ända till inemot
15 — 20 öre per liter 50% råbränvin.

Oss synes under sådana förhållanden eu skilnad af 5 öre i tillverkningsskatt
vara afgjordt otillräcklig för att förebygga melassens användning
till bränvinsbränning i stor skala. För att nå detta mål och
åtminstone förebygga att melassen som regel användes till bränvinsbränning,
tro vi en skilnad i tillverkningsskatt af minst 10 öre per liter
50 % erfordras.

Af dem som hafva intresse af att melassbränningen kommer till
stånd i större skala och utvecklar sig på potatisbränningens bekostnad
kommer sannolikt att framhållas, att melassbränvinet är sämre till sin
qvalitet och dyrare att rena, samt att med hittills kända destillationsmetoder
icke kan ur detsamma fås fram lika ren etylalkohol, som ur
vare sig potatis- eller sädesbränvin. Men skulle på dessa obestridliga
förhållanden baseras det påståendet, att melassbränvin derför utan högre
tillverkningsskatt hade svårt nog att bestå i konkurrensen med potatisoch
sädesbränvin, så är detta uppenbart origtigt, ty skilnaden i tillverkningskostnad
är, såsom ofvan antydts, så oerhörd, att det, med
kännedom om det mindre filantropiska än affärsmessiga sätt, hvarpå
åtminstone de flesta utskänkningsbolagen helt naturligt sköta sin verksamhet,
icke kan finnas ringaste tvifvel om att icke, derest melassbränvinet
hädanefter beskattades lika med annat bränvin, det förra
kom me att hastigt nog undantränga alla andra slag af bränvin.

Att detta komme att blifva en återgång från en bättre vara till
eu sämre är påtagligt, och från denna synpunkt torde alla spritförädlingsfabriker
i landet, som under årens lopp med stora kostnader anskaffat
Bih. till Biksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Haft. 2

Motioner i Andra Kammaren, Ko 187.

allt bättre och mera fulländade destillationsapparater, för att kunna
öfverbjuda hvarandra i att lemna så ren och dermed oskadlig sprit som
möjligt, enas om att afstyrka en öfvergång från potatis- till melassbränning,
hvilket annars icke inverkar på dessa företag liksom på
pötatisbrännerierna, enär melass-spriten ännu bättre än potatisspriten
behöfver rectificeras och spritförädlingsfabrikerna derför genom en öfvergång
till melassbränning i större, skala icke, liksom pötatisbrännerierna,
blefve öfverflödiga och nödgades nedlägga sin verksamhet.

För oss framställer saken sig derför så, att, enär landets konsumtion
af sprit är begränsad och icke af moraliska skäl får uppdrifvas,
enär vidare spritexport från Sverige till andra länder på grund af tullförhållanden
och varans sedan många år synnerligen låga pris på verldsmarknaden
är alldeles otänkbar, och enär slutligen icke heller omsättningen
af denaturerad sprit, som en tid väntades komma att blifva af
stor betydelse, visat sig uppgå till mer än 1 å 1 Va million liter 50 %
om året inom hela landet, så är det omöjligt att en nämnvärd melassbränning
kan komma till stånd i Sverige utan att mer eller mindre
fullständigt tillintetgöra potatisbränningen, ty för bådadera finnes icke
och kan icke beredas plats.

Insigten om en industris förestående tillintetgörelse af en annan
brukar som regel först komma med en redan inträdd öfverproduktion,
hvars verkningar då göra sig kända under eu serie af år på det mest
förödande sätt, intill dess den svagare industrien fullständigt dukat
under och lemnat plats för den, hvars produktionskostnader kunnat
tryckas ned lägre — oafsedt om detta, såsom här blefve fallet, sker
på bekostnad äfven af varans qvalitet.

I detta fall åter är man redan i förväg i stånd att med bestämdhet
sluta till, hvilken öfverproduktion och hvilken öfvergång från en
slags råvara till en annan, som omedelbart förestår, om icke energiska
åtgärder vidtagas för att förekomma en sådan katastrof.

Att så är, beror åter tydligtvis derpå, att här konsumtionen icke
kan eller får uppdrifvas utan snarare torde komma att ytterligare minskas,
under det att å ena sidan pötatisbrännerierna ensamma mer än väl äro
i stånd att förse landet med den sprit som åtgår, men nu redan hafva
att uthärda en skarp och ojemn konkurrens med jästfabrikerna, och å
andra sidan en mängd sockerfabriker genom lagstiftningen, man skulle
nästan vilja säga, framtrollats på några få år — just samtidigt med
att verldens förnämsta marknad för melass helt plötsligt stängdes.

Situationen kan derför helt visst betecknas såsom klarare än
vanligt, då statsmagternas mellankomst påkallas för afvärjande af en

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

ekonomisk olycka af stor omfattning. Här är helt enkelt att välja emellan
melass- och potatisbränning. Valet borde icke kunna blifva svårt,
då man besinnar att det är fråga om, antingen att bibehålla en af jordbrukets
sedan länge allra förnämsta binäringar, hvars undertryckande
skulle i hög grad förderfligt inverka på jordbruket inom ett flertal län,
utom att det skulle vålla en betydande industris oförvållade undergång,
eller att låta en ännu knappt befintlig binäring till den redan förut så
synnerligen lönande sockerindustrien blomstra upp, ehuru detta blott
kan ske genom undanträngande af en annan, för landet vida nyttigare
industri, som dertill redan länge bedrifvits.

Men äfven andra faktorer torde vid detta val böra tagas med i
beräkningen, såsom t. ex. att, derest potatisbränningen skyddas, det är
en öfver hela landet utbredd industri, som vidmagthålles, under det att,
derest melassbränningen uppammas, den kommer att med nödvändighet
inskränkas till endast de allra sydligaste länen, som redan förut genom
sin bördiga jordmån m. m. hafva så stora fördelar framför öfriga delar
af landet, samt vidare, att, om melassbränningen göres lockande, större
delen af den melass, som sockerbruken erhålla, torde komma att förvandlas
till bränvin, hvarvid intet för jordbruket användbart affall uppstår,
under det att annars sockerfabrikerna föranledas att, såsom petitionärerna
framhålla, tillgodogöra sig melassen på annat sätt.

I och med omnämnandet af denna senare fråga — melassens
tillgodogörande på annat sätt än genom bränvinsbränning — hafva vi
vidrört sakens säkert icke minst vigtiga sida. Genom att söka förekomma
melassens användning som regel till bränvinsbränning skulle staten
nemligen visst icke hindra sockerfabrikerna från att öfver hufvud tillgodogöra
sig detta vid deras egentliga tillverkning uppkommande affall,
hvilket onekligen vore hårdt. Staten kommer endast att föranleda melassens
tillgodogörande på ett annat sätt, och flera sådana sätt kunna
ifrågakomma. Professor Hj. Nathorst har i Tidskrift för landtmän i år
påpekat, hvilken stor betydelse melassen numera skulle kunna och bör
få i Sverige, liksom i andra länder, såsom kreatursfoder. Vi behöfva
knappt framhålla hvilken stor skilnad det vore för det svenska jordbruket,
om melassen, i stället för att användas till bränvinsbränning
och dermed undantränga potatisbränningen, komine jordbruket till godo
såsom ett nytt, värdefullt och relativt billigt foder.

Ett sådant uppmuntrande till användande af melassen för annat
än bränvinsbränning är heller icke, såsom petitionärerna framhålla, att
anse såsom ett nytt experiment utan kan stödjas på erfarenhet från
andra länder. I Tyskland der förhållandena i så många afseenden kunna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

jemföras med de svenska, gör den gällande bränvinsskattelagen af den
24 juni 1887, som, efter vunnen erfarenhet, ändrades något och kompletterades
genom en tilläggslag af den 16 juni detta år, skilnad mellan
å ena sidan sådana brännerier, som antingen tillverka jäst eller afverka
melass, betor eller betsaft och å andra sidan alla öfriga brännerier. För
tillverkningen af bränvin i de förra måste högre tillverkningsskatt betalas,
hvarjemte den principen i fråga om alla de olika slagen brännerier
genomförts, att högre tillverkningsskatt betalas, ju större bränneriernas
utverkning är — en princip, som naturligtvis både afser och leder derhän,
att bränvinsbränningen bibehålies såsom en binäring till jordbruket,
för hvilket den från olika synpunkter sedt — är nära nog oumbärlig.

Med ett sådant exempel för ögonen just från Tyskland, hvilket
land är kändt för sin utomordentligt omsorgsfullt utarbetade skattelagsstiftning,
får onekligen den här föreliggande petitionen en så mycket
större betydelse. Det är visserligen sant, att i Tyskland är sockerindustrin
många årtionden äldre än i Sverige, och att behofvet af eu
högre tillverkningsskatt å melassbränvin derför hunnit göra sig mera
kändt derstädes, men, då förhållandena i öfrigt äro ganska lika, torde
det väl få anses lämpligare att söka förekomma den annars enligt vår
åsigt oundvikliga öfvergången från potatis- till melassbränning än att
först låta den ojemna striden mellan potatis- och melassbrännerier till
stor skada för landets jordbruk komma till rigtigt utbrott, innan något
åtgöres, hvilket dock säkert förr eller senare blifver nödvändigt här
såväl som i Tyskland.

Härmed tro vi oss, om ock i största korthet, hafva vidrört de förnämsta
synpunkter, från hvilka denna fråga bör ses. Det ligger i
sakens natur, att vår dervid uttalade uppfattning, såsom delvis baserad
på om än så sannolika förmodanden, icke gör anspråk på att vara i
alla afseenden obetingadt rigtig. Särskilt kan måhända rigtigheten
af vår öfvertygelse, att melassbränvinet på grund af sitt ojemförligt
lägre pris skulle komma att nästan fullständigt undantränga såväl
potatis som sädesbränvin, ehuru det förra är afgjordt sämre till sin
qvalitet, komma att betviflas. Men äfven den, som icke i detta fall vill
medgifva, att den på snart sagdt alla andra områden gjorda erfarenheten
är tillämplig, utan är nog sangvinisk att tro qvaliteten ensam afgöra,
hvilketdera slaget bränvin, som vinner största afsättning, oafsedt
om den ena sorten kan produceras till endast en bråkdel af hvad den
andra kostar, torde nödgas medgifva, att en större melassbränning i
Sverige både skulle väsentligt minska potatisbränningen och konstant
nedtrycka potatisbränvinets pris till det lägsta möjliga. Och det torde väl

Motioner i Andra Kammaren, N:o 187.

med skäl kunna frågas, om icke redan en sådan verkan vore tillräckligt
skadlig för att motivera införandet af olika hög tillverkningsskatt å en
vara, som kan tillverkas till så olika pris som här är fallet, allt efter
som det ena eller andra slaget råmaterial användes.

Lika litet tro vi oss betrakta situationen allt för pessimistiskt,
då vi förut säga en orimligt hastig uppkomst af melassbränning i stor
skala, derest icke den föreslagna olika tillverkningsskatten införes.
Till stöd för denna vår åsigt kunna vi nemligen bland annat anföra,
att, efter hvad vi hört, ett större etablissement, afsedt för melassbränning,
redan är under uppförande i Helsingborg och beräknats blifva
färdigt om några veckor. Egarne till detsamma, herrar Goetze & Nycander,
lära redan för ett pris af 27« öre per kilogram hafva inköpt 1,200,000
kilogram melass. Motsvarar nu resultatet af detta försök blott någorlunda
förväntningarne, så kan det icke betviflas, att icke försöket genast
leder till efterföljd på en mängd andra håll. Vi hafva ju i sockerfabrikernas
exempellöst snabba uppkomst ett slående och färskt bevis
för, huru hastigt nu för tiden kapital stå en ny industri till buds,
som med större eller mindre rätt fått namn om sig att vara ovanligt
lönande.

Men kan det, nationalekonomiskt sedt, vara klokt, att staten bidrager
till sådan brådstörtad utveckling af en ny industri, hvilken väl
gifver ny näring åt den redan tillräckligt utvecklade spekulationslusten,
men ofta nog saknar vigtiga förutsättningar för eu varaktig och gagnande
existens? Vi tro det icke.

Med stöd af hvad vi sålunda anfört, finna vi oss böra tillstyrka,
att — såvida icke vår ofvanstående motivering, mot förmodan, kan
visas vara i hufvudsak origtig — en minst 10 (tio) öre högre tillverkningsskatt
åsättes råbränvin, tillverkaåt af melass, än som nu erlägges eller
kan komma att erläggas för råbränvin af potatis eller säd. Remissakten
återgår härmed.

Karlshamn den 22 november 1895.

Vördsammast

För svenska spritförädlingsaktiebolaget
dess styrelse

Axel Janzon. Otto Smith. C. G. Smith.

Rätt afskrifvet intyga:

Edv. Sandström. Sig. Stenberg.