Miljövården (Motion 1981/82:1921 Olof Palme m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1981/82:1921

Motion

1981/82:1921

Olof Palme m. fl.
Miljövården

Att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö - i arbetet, i bostaden,
under fritiden - är ett övergripande mål för socialdemokratisk miljöpolitik.
För socialdemokratin är vaije hot mot människans livsmiljö en
uppfordran till målmedvetna och kraftfulla insatser. Den oro många människor
känner över risker för sjukdom och skada i det dagliga arbetet är
oacceptabel. Ohälsa och vantrivsel i arbetet och hänsynslös förstörelse av
den yttre miljön är ett alltför högt pris för ekonomisk tillväxt. Miljöförstörelse
måste, var den än förekommer, hejdas och förstörd miljö så långt
möjligt återställas.

Miljön är vår gemensamma egendom. Därför angår det oss också alla
hur miljön förändras och påverkas. Säkerställandet av en god livsmiljö
måste bygga på solidaritet och gemensamt ansvar. Enskilt vinstintresse
kan inte säkerställa miljövärden. Det är på vår vilja att ge samhället
möjligheter till aktivt handlande för att förhindra miljöförstörelse, som
ambitionen och kraften i miljöpolitiken framträder. Men ett starkt samhälleligt
engagemang förutsätter att människor tillförsäkras inflytande och
medansvar i alla de avgöranden som berör utformningen av miljön.

Miljöpolitik är inte en isolerad företeelse utan en del av den politik som
måste föras för att vi alla skall få en bättre och rättvisare tillvaro. Miljöpolitik
är i hög grad en politik för ökad jämlikhet och vidgad solidaritet.

Våra naturresurser är begränsade. Om en rättvisare fördelning internationellt
och nationellt skall kunna uppnås måste slöseri och förstörelse
motverkas. Det kräver ett planmässigt utnyttjande av begränsade tillgångar.
Hänsyn och omtanke om miljön måste vara vägledande för hushållningen
och för den långsiktiga planeringen. Det kräver att planeringen sker
under samhällets ledning. Ansvaret för utvecklingen kan inte överlämnas
åt kortsiktiga ekonomiska intressen. Det är genom att ge samhället medel
och möjligheter att påverka och leda utvecklingen som dess positiva sidor
kan tas till vara och miljövärdena säkerställas.

Många misströstade och kände oro inför framtiden, när industrisamhällets
miljöproblem blev uppenbara. Från socialdemokratins sida vägrade vi
acceptera miljöförstörelsen som någonting oundvikligt. Ty de problem
som skapats av tekniken måste också lösas med hjälp av vetenskap och
teknik under samhällets ledning.

Förändring och omdaning är alltid fyllda av konflikter. I själva förändringen
finns en inbyggd motsättning mellan kortsiktiga och långsiktiga mål,
mellan omsorgen om miljön och ekonomiska intressen. Konflikten finns
1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 1921.

Mot. 1981/82:1921

ständigt. Den kan genom planering och förutseende minskas, men den kan
aldrig helt elimineras. Därför krävs en avvägning mellan de motstående
intressena. Men utveckling behöver inte stå i motsatsförhållande till miljövärden.
Rätt utnyttjad bör utvecklingen vara miljövårdens främsta bundsförvant.
Det gäller såväl i arbetet som i fråga om den yttre miljön.

Miljöfrågorna känner inga nationella gränser. Deras karaktär och omfattning,
allvar och mångsidighet ger det internationella solidaritetsbegreppet
en ny dimension. Samtidigt är problem i nuet ett hot mot framtiden,
mot kommande generationer. Socialdemokratin kräver att vårt land skall
fortsätta sin aktiva medverkan i ett mellanfolkligt samarbete för att förebygga
att oförnuft, bristande kunskaper och kortsiktiga ekonomiska vinstintressen
föröder omistliga miljövärden. Vi kräver också att det intensiva
reformarbete som socialdemokratin i regeringsställning bedrev i vårt eget
land skall fullföljas. Ty det är endast genom aktiva åtgärder under samhällets
ledning som hotet mot miljövärdena kan tillbakavisas och åtgärder
genomföras som tillförsäkrar människorna en livsvänlig miljö på arbetsplatsen,
i bostaden och under fritiden.

Reformarbetet under den socialdemokratiska regeringsperioden gav påtagliga
resultat.

Arbetslivet reformerades. Arbetsmiljön förbättrades. Skyddsombudens
ställning stärktes.

För hushållningen med mark och vatten påbörjades en landsomfattande
fysisk planering.

Genom naturvårdslagen har stora markområden säkerställts för rekreation
och friluftsliv samt för vetenskapliga och kulturella ändamål. Alla
stränder som har betydelse för rekreation och friluftsliv skyddas från
bebyggelse. Allemansrätten värnas. Tillståndsplikt har införts för täkt av
matjord, torv och grus.

Genom särskild lagstiftning skyddas bokskogen, och möjlighet att av
naturvårdsskäl begränsa större skogsavverkningar har införts.

Enligt miljöskyddslagen skall all industriell verksamhet prövas innan nyeller
ombyggnad får ske. En omfattande utbyggnad av reningsanordni. gar
för att minska utsläppen till vatten och luft har genomförts. Det har lett till
en avsevärd minskning av föroreningsutsläppen. Under åren 1969-1975
beviljades statsbidrag till industrins utbyggnad av reningsanordningar. Ca
800 milj. kr. lämnades i sådana bidrag.

Också de kommunala avloppsreningsverken har byggts ut kraftigt. 1965
var ca 1/3 av tätortshushållen inte anslutna till reningsverk över huvud
taget. I dag är den siffran 0,3%. Samtidigt har den långtgående kemiska
och biologiska reningen byggts ut så att 75 % av tätortshushållen i dag är
anslutna till sådan rening. Under perioden 1968-1976 investerades omkring
3 miljarder kronor i kommunala reningsverk. 1,3 miljarder kronor
utgick i form av statsbidrag.

Mot. 1981/82:1921

Genom utbyggnaden av reningsanordningar i industrier och kommuner
har föroreningen av vattendragen minskat påtagligt. Tidigare starkt nedsmutsade
vattendrag kan åter användas för bad och fiske. Statsbidrag har
också utgått för att återställa de vattendrag som är hårdast drabbade av
miljöförstörelsen.

En särskild lag om hälso- och miljöfarliga varor tillkom. I den läggs ett
stort ansvar på den som tillverkar, försäljer och på annat sätt hanterar eller
importerar kemiska varor. En grundprincip i lagstiftningen är att redan
grundad misstanke om skaderisk ger produktkontrollnämnden möjlighet
att förbjuda en vara. I så fall skall producenten kunna bevisa att varan är
ofarlig innan den får brukas. Inga bekämpningsmedel får användas utan att
de registrerats och därmed tillstånd lämnats för deras användning och
hantering.

För att motverka de miljöproblem — framför allt försurningen av våra
sjöar — som svavelföroreningarna leder till begränsades svavelhalten i
eldningsoljan. Vidare utarbetades en åtgärdsplan för att få ner svavelutsläppen
till 1950-talets nivå. Statsbidrag lämnades till kalkning av starkt
försurade sjöar.

För att minska bilismens luftföroreningar infördes bestämmelser om
obligatorisk avgasrening på alla bilar fr. o.m. 1971 års modell. Dessa
bestämmelser skärptes ytterligare för bilar fr.o.m. 1976 års modell. Genom
dessa åtgärder minskas utsläppen av kolväten, koloxid och kväveoxider.

Blyhalten i bensin sänktes.

Förbud att använda DDT och vissa andra s. k. klorerade kolväten genomfördes,
liksom förbud mot användning av amitrol och vissa kvicksilverföreningar.
Användningen av PCB reglerades.

Särskilda bestämmelser genomfördes för omhändertagande av avfall.
Kommunerna har fått ansvaret för att hushållsavfall hanteras på ett miljöriktigt
sätt. Kommunerna har ansvaret också för insamlingen av miljöfarligt
industriavfall. För omhändertagande av det miljöfarliga industriavfallet
har ett särskilt samhällsdominerat företag - SAKAB - byggts upp. Endast
den som har av länsstyrelsen utfärdat tillstånd får transportera sådant
avfall. Obligatorisk insamling av pappersavfall från hushållen beräknades
vara genomförd i hela landet senast under 1980. Ett bättre omhändertagande
av skrotbilar har beslutats.

Miljöforskningen byggdes ut kraftigt.

Naturvårdsverket fick huvudansvaret för administrationen av
miljövårdsinsatserna. Koncessionsnämnden för miljöskydd prövar enligt
miljöskyddslagen utsläppen från industrier och kommuner. Länsstyrelserna
har det regionala ansvaret för miljövårdsåtgärderna.

Internationellt aktualiserade också Sverige miljöfrågorna. På svenskt
initiativ kom 1972 års FN-konferens i Stockholm om den mänskliga miljön
till stånd. 1 OECD, ECE, FN:s miljöstyrelse och ILO tog Sverige upp olika

Mot. 1981/82:1921

miljöproblem. Överenskommelserom gemensamma insatser träffades med
de nordiska länderna och med staterna runt Östersjön.

Detta är några exempel på de åtgärder som genomfördes av socialdemokratin
i regeringsställning. Tyvärr har reformarbetet på miljövårdens område
avstannat under de år Sverige haft borgerliga regeringar. I vissa fall har
situationen försämrats.

Detta är inte bara beklagligt, det är oacceptabelt. Vi kräver att de
åtgärder som beslutats fullföljs, att utredningar på skilda områden drivs
vidare och att ställning tas till de utredningsförslag som lämnats.

Men därutöver krävs fortsatta aktiva insatser.

Vi redovisar i denna motion våra förslag till åtgärder för en ytterligare
förbättring av livsmiljön.

Sammanfattning

Den stora användningen av kemikalier är ett allvarligt hot mot miljön.
Det gäller inte minst i arbetslivet. Många människor känner otrygghet och
rädsla för skada och ohälsa i jobbet. Men också den yttre miljön hotas. Vi
har i vår miljömotion till de fem senaste riksmötena krävt att insatserna för
att komma till rätta med problemen skulle samordnas, en gift- och kemikommission
tillsättas, forskningen intensifieras, lagstiftningen ses över,
nya ämnen förhandskontrolleras och administrationen samordnas. Tyvärr
har den borgerliga riksdagsmajoriteten vid varje tillfälle avslagit våra krav.
Utvecklingen har visat att det är nödvändigt med kraftfulla och snara
åtgärder på detta område. Vi upprepar därför våra krav.

Vi tar i motionen också upp frågan om skogsbesprutning. Riksdagen
beslöt i våras i enlighet med vårt förslag. Eftersom regeringen vägrar
utarbeta den lag i frågan som riksdagen beslutat om framläggs i motionen
förslag till erforderlig lagtext. Därmed kan riksdagen trots regeringens
nonchalans lösa frågan om skogsbesprutning.

I särskilda avsnitt i motionen tar vi upp kemiska föroreningar som
kräver speciella åtgärder.

I vissa fall upprepas krav som framfördes till föregående riksmöte men
då avslogs av den borgerliga majoriteten.

Problemen med det kemiska avfallet aktualiserades inte minst genom
händelserna vid BT-Kemi i Teckomatorp. Riksdagsbeslutet från 1975 om
omhändertagande av miljöfarligt avfall måste fullföljas. Tillkomsten av en
central behandlingsanläggning får inte förhalas längre. Regeringen måste
ställa erforderliga medel för en sådan anläggning till SAKAB:s förfogande
samt ta upp överläggninger med kommunerna för att möjliggöra tillkomsten
av erforderliga mottagnings- och lagringsanläggningar.

Vi redovisar våra tidigare framförda krav i fråga om dryckesförpackningar.
Eftersom regeringen avser att förelägga riksdagen förslag i frågan
under våren återkommer vi då med ytterligare synpunkter.

Mot. 1981/82:1921

Förslag framläggs om ytterligare åtgärder mot försurning av mark och
vatten. 50 milj. kr. föreslås till kalkningsåtgärder. Vi återkommer med
ytterligare förslag i anslutning till regeringens proposition om försurning.

Kolets miljöeffekter beskrivs, och krav framställs om en särskild tillståndslag
som ger regeringen möjlighet till en samlad bedömning och
prövning av ansökningar om koleldade anläggningar.

Vidare krävs åtgärder av regeringen så att riksdagens beslut 1975 om
obligatorisk insamling av tidningspapper från hushållen genomförs.

Bilismens luftföroreningar tas upp. Vi efterlyser det åtgärdsprogram för
att komma till rätta med dessa föroreningar som 1979 års riksmöte med
anledning av våra motionskrav fattade beslut om. Vi kräver att regeringen
utan ytterligare dröjsmål presenterar det beslutade åtgärdsprogrammet
liksom en tidsplan för övergång till helt blyfri bensin.

Skyddet av våtmarkerna bör förstärkas och institutet naturvårdsområde
användas i ökad utsträckning för att säkerställa mark för rekreation och
friluftsliv. Förslag till förändringar av gällande lagstiftning för att tillgodose
dessa krav presenteras i motionen. Förslag framläggs också om utredning
angående behovet av en särskild naturresurslag.

Den av regeringen förordade satsningen på bl. a. miljöforskning och
kontroll av miljöfarliga varor är otillräcklig. Vi föreslår, som ett led i
arbetet för att förbättra miljön, att anslagen till forsknings- och undersökningsändamål
höjs i enlighet med naturvårdsverkets förslag.

Vi övergår så till att närmare precisera våra krav.

A. Den kemiska miljön

I det moderna samhället används ett stort antal kemiska produkter,
speciellt framställda för en rad olika ändamål inom industrin, jordbruket,
skogsbruket, medicinen och för användning i hemmen. Produktsortimentet
förändras ständigt, och användningen ökar på många områden. Omkring
4 miljoner kemiska föreningar är kända. Av dem används många
tusen kommersiellt. Varje år tillkommer tusentals nya kemikalier. Sedan
andra världskriget har uppskattningsvis omkring 10000 baskemikalier utvecklats,
vilket lett fram till omkring 100000 nya kemiska produkter.
Endast en mindre del av de nu använda kemikalierna har testats tillräckligt
ingående för att man skall kunna göra en tillfredsställande bedömning av
deras hälso- och miljöeffekter.

Många människor kommer i sin dagliga tillvaro såväl på arbetsplatsen
som i hemmen i kontakt med kemikalier och kemiska produkter av olika
slag. När det gäller vissa av dessa löper den som hanterar dem risk för att
råka ut för skador, dels därför att osäkerheten är stor om deras verkningar
på såväl kort som lång sikt, dels därför att erforderliga skyddsåtgärder inte

Mot. 1981/82:1921

vidtas. I hemmen förekommer många olycksfall, där inte minst barn utsätts
för skada vid användningen av olika kemiska produkter.

Också den yttre miljön påverkas av kemikalierna. Inom jord- och skogsbruket
används såväl bekämpningsmedel av olika slag som konstgödsel.
Via industriutsläpp och utsläpp från motorfordon tillförs naturen kemiska
föroreningar. Höga halter av vissa tungmetaller har kunnat konstateras.
Upplagringen av miljögifter i näringskedjorna är ett annat allvarligt problem.
Många av dagens miljöproblem kan härledas till föroreningar som
släppts ut i små mängder under lång tid. Från början förekom föroreningarna
i mycket låga koncentrationer för att successivt öka. Många av de under
senare tid diskuterade miljögifterna är exempel på sådan successiv upplagring.
Det miljöfarliga kemiska avfallet är ett annat stort miljöproblem.

Människan påverkas av de kemiska produkterna på olika sätt. Dels kan
produkten påverka de människor som tillverkar den, använder den eller på
annat sätt kommer i direkt kontakt med den, dels kan den nå människan
via inandningsluft, dricksvatten, födoämnen m. m. I några fall får den sin
huvudsakliga verkan på det sistnämnda sättet och då bl. a. genom att den i
de ekologiska näringskedjorna koncentrerats till farliga nivåer.

Det finns anledning att se med särskild oro på de skadeverkningar som
upptäcks först sedan det hälsofarliga ämnet använts en längre tid. Ett
viktigt exempel är yrkes- och annan miljöbetingad cancer, som i regel
uppträder långt efter, kanske årtionden efter det att den drabbade utsatts
för det cancerframkallande ämnet. De kemiskt betingade cancerverkningar
vi nu ser är återspeglingar av 1950-talets kemikalieanvändning. Under
resten av detta sekel kommer vi att få se effekterna i detta hänseende av
den sedan dess kraftigt ökade kemikalieanvändningen.

Den långa fördröjningstiden vid cancerverkningar gör det särskilt angeläget
att eventuella cancereffekter upptäcks genom testning innan ett ämne
tas i bruk. Av samma anledning måste genetiska skaderisker noggrant
undersökas innan nya ämnen får användas.

Det kan ta mycket lång tid innan kemisk påverkan på arvsmassan visar
sig i form av t. ex. genetiska sjukdomar. Genom tester av olika slag har det
visat sig att ett stort antal av de nu använda kemikalierna kan misstänkas
påverka arvsmassan. I denna situation krävs att de genetiska skaderiskerna
ägnas en kraftigt ökad uppmärksamhet, både i forskningen kring de
redan använda ämnena och i de undersökningar som görs av nya kemiska
ämnen innan dessa tas i bruk.

De kemiska ämnenas faror för de ofödda barnen har speciellt uppmärksammats
av Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Arvsanlag hos både
män och kvinnor samt foster kan skadas genom att de blivande föräldrarna
regelbundet påverkas av farliga kemiska ämnen. Forskning och information
måste ökas kring de genetiska riskerna. Vi måste ta ett ansvar också
för de ofödda barnen i miljöpolitiken.

Den kemiska industrin har varit och är alltjämt av stor betydelse för vårt

Mot. 1981/82:1921

samhälle. Utvecklingen av nya kemiska ämnen och processer har gett oss
bättre läkemedel, hjälpt oss att få bukt med skadeinsekter och växtsjukdomar.
underlättat arbetet i hemmen, skapat nya material osv. Men samtidigt
har som ovan visats vissa kemiska produkter skapat nya problem. Osäkerheten
är stor om många av de kemiska ämnenas verkan på lång sikt.
Framför allt vet man inte hur olika ämnen samverkar med varandra och
med andra föroreningar som t. ex. bilavgaser och tobaksrök. Svårnedbrytbara
substanser förs in i det ekologiska kretsloppet och når slutligen
människan.

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna rörande hanteringen av hälso- och
miljöfarliga varor finns sedan den I juli 1973 i lagen (1973:329) om hälsooch
miljöfarliga varor och den till lagen hörande kungörelsen (1973:334)
om hälso- och miljöfarliga varor. Denna lagstiftning innebär en vidgad
kontroll över i princip alla varor som med hänsyn till sina kemiska eller
liknande egenskaper kan befaras medföra skada på människor eller i miljön.

Huvudprincipen i lagstiftningen är att skada på människor eller i miljön
genom kemiska produkter skall förebyggas så långt som möjligt. Detta sker
på i huvudsak två olika vägar. Dels åläggs var och en som tillverkar,
försäljer eller på annat sätt hanterar eller importerar kemiska varor att
vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra
eller motverka att varorna får skadliga verkningar. Dels kontrollerar myndigheter
verksamheten och kan ingripa med tvångsmedel för att förebygga
skadeverkningar. En grundprincip är att redan en vetenskapligt grundad
misstanke om att en kemisk produkt kan vara skadlig för människan eller
miljön medför att producenter m.fl. måste vidta försiktighetsmått och att
myndighet kan ingripa mot produkten.

På arbetarskyddets område gäller en ny arbetsmiljölag från den 1 juli
1978. Genom förnyelsen av arbetarskyddslagstiftningen har nya instrument
skapats för kampen mot de kemiska miljöriskerna. Såväl den utvidgade
möjligheten till förhandsbedömning på det kemiska området som
skyddsombudens ökade befogenheter bör kunna få stor betydelse i det
förebyggande arbetet.

Hanteringen av läkemedel regleras i läkemedelsförordningen
(1972:701). Livsmedelslagen (1971:511) syftar till att skydda konsumenterna
mot skadliga eller på annat sätt från hälsosynpunkt otjänliga livsmedel
och reglerar bl. a. tillsatser av främmande ämnen i livsmedel. Miljöskyddslagen
(1969:387) innehåller bestämmelser till skydd mot olika slags
miljöstörningar bl. a. i form av vatten och luftföroreningar. Hanteringen av
miljöfarligt kemiskt avfall regleras i huvudsak enligt förordningen
(1975:346) om miljöfarligt avfall. I förordningen finns bestämmelser om

(

Mot. 1981/82:1921

uppgiftsskyldighet, tillstånd till yrkesmässig transport på väg samt omhändertagande
och utförsel av miljöfarligt avfall.

Transporter av miljöfarliga kemikalier regleras genom lagen om hälsooch
miljöfarliga varor.

Produktkontrollnämnden, som administrativt är knuten till statens naturvårdsverk,
gör de centrala bedömningarna enligt lagen om hälso- och
miljöfarliga varor. Arbetarskyddsstyrelsen är central myndighet för arbetarskyddsfrågor.
Tillsammans med naturvårdsverket utövar styrelsen tillsyn
rörande lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Regionalt har yrkesinspektionen
denna tillsynsuppgift. Socialstyrelsen och statens livsmedelsverk
är andra myndigheter med tillsynsansvar på detta område.

Genom de ovan redovisade åtgärderna, som socialdemokratin i regeringsställning
initierade, har väsentliga steg tagits mot en förbättrad kontroll
av den kemiska miljön. Förhållandena är emellertid fortfarande otillfredsställande.
Många människor känner oro för hälsa och miljö.

Vi redovisar i det följande vår syn på de risker och problem som den
stora användningen av olika kemikalier medför och de ytterligare åtgärder
som enligt vår mening krävs för att motverka dessa risker och förbättra
miljön.

Kemikalierna på arbetsplatserna

Till LO-kongressen 1981 lämnades en rapport om arbetsmiljön. I rapporten
redovisas en jämförelse mellan svar som gavs på samma frågor 1970
och 1980. Av svaren framgår bl. a. att medan 8% 1970 ansåg sig påverkade
av lösningsmedel så var motsvarande siffra 1980 21%. För syror var
motsvarande siffror 8 resp. 14%, för oljedimma 5 resp. 12% samt för gaser
12 resp. 24%. LO:s medlemmar anser sig således betydligt mera utsatta för
brister i arbetsmiljön i dag än för tio år sedan. De kemiska hälsoriskerna
har ökat.

Metallindustriarbetareförbundet genomförde år 1975 en enkät bland sina
skyddsombud, där man främst inriktade sig på problemen med organiska
lösningsmedel. Undersökningen visade bl. a. att på hälften av Metalls
arbetsplatser har de anställda besvär i form av irritationseffekter i ögon,
näsa och svalg, till följd av användningen av olika lösningsmedel. På 42%
av arbetsplatserna har man besvär med huvudvärk, yrsel och illamående,
på 9% av arbetsplatserna i form av stickningar och domningar. Arbetarskyddsstyrelsen
redovisade 1979 en undersökning av lösningsmedlens påverkan
på bil- och industrilackerare. Resultatet pekar på att lösningsmedel
i små doser under många år kan orsaka obotliga skador på nervsystemet
och då framför allt på hjärnan och ryggmärgen. Undersökningen visade
också att psykiska besvär är vanliga bland lackerare.

Visserligen har förbättringar uppnåtts på många arbetsplatser, bl. a. till

Mot. 1981/82:1921

följd av de fackliga organisationernas eget arbete och genom ökade myndighetsinsatser,
men tid efter annan redovisas uppgifter om nya och kvarstående
problem.

Kemikalierna i den yttre mi|jön

Inom jordbruket inkl. trädgårdsnäringen användes 1979 nästan 5000 ton
aktiv substans (det verkande giftet) av kemiska bekämpningsmedel. Till
detta kommer ca 490000 ton handelsgödselmedel (kväve, fosfor och kalium)
i jordbruket. Inom skogsbruket används också bekämpningsmedel.
1979 användes drygt 100 ton aktiv substans.

Den yttre miljön påverkas också av miljögifter via fabriksutsläpp, via
bilismen, i samband med bostadsuppvärmning osv. Till detta kommer en
omfattande upplagring av miljöfarligt kemiskt avfall i anslutning till företag
med kemisk produktion.

Vårt förslag till åtgärder

Inledning

De kemiska föroreningarna är ett av våra största miljöproblem. Det
arbete för att komma till rätta med problemen som socialdemokratin i
regeringsställning påbötjade måste nu fullföljas. Kraven från samhällets
sida måste successivt skärpas. Utgångspunkten måste vara att människor
inte skall komma till skada genom användningen av kemiska ämnen.
Tillverkare och importörer måste ta ansvar för detta. Samhället skall se till
att de uppfyller sitt ansvar. Ytterst är det en uppgift för samhället att
avgöra vilka kemiska ämnen och produkter som skall få användas samt se
till att de människor som kommer i kontakt med dessa ämnen har tillräcklig
information och kunskap för att kunna hantera dem på ett säkert sätt.

Därför måste samhället ha god överblick över de kemiska ämnen och
produkter som förekommer både i arbetslivet och i handeln. Forskningsinsatserna
måste intensifieras och kontrollfunktionerna byggas ut samtidigt
som möjligheterna för en toxikologisk informationsservice inriktad mot
alla berörda parter i samhället avsevärt måste förbättras. Arbetet med att
lägga upp ett produktregister måste påskyndas. Ett system med förhandskontroll
bör införas, så att nya ämnen inte får tas i bruk utan att deras
egenskaper från hälso- och miljösynpunkt blivit ordentligt undersökta.
Vidare bör produktinformationen utvecklas genom förbättrade regler för
märkning och skyddsblad, så att den som kommer i kontakt med en
produkt på ett enkelt sätt kan inhämta erforderlig information om hälsoriskerna
och om hur de kan undvikas.

Kraven på produktkontroll och produktinformation skall gälla oavsett
om individen kommer i kontakt med de kemiska produkterna på sin arbetsplats
eller någon annanstans.

Mot. 1981/82:1921

Hanteringen av kemiska ämnen och produkter på våra arbetsplatser
följer ännu i stora stycken traditioner från den tid då man trodde att de
flesta industrikemikalier inte var skadliga för hälsan. Forskningsresultat
från senare år har tydligt visat att man måste gå över till nya hanteringsmetoder,
där grundprincipen skall vara att ett ämne betraktas som hälsofarligt
intill dess att motsatsen är bevisad. Skyddsombuden har redan gjort stora
insatser för att skapa denna nya tradition för hantering av kemiska ämnen.
De måste få ökat stöd från arbetarskyddsverket i detta arbete.

Vi bör sträva efter att snarast möjligt avbryta användningen av kemiska
bekämpningsmedel inom jord- och skogsbruket.

I en socialdemokratisk motion till 1978/79 års riksmöte (mot. 2278)
krävdes att kommunerna skulle ges möjlighet att säga nej till skogsbesprutningar
och kräva att mekanisk röjning tillämpas. Detta krav upprepades i
de socialdemokratiska miljömotionerna 1979/80:1760 och 1980/81:1379.

I proposition 1981/82:44 lade regeringen fram förslag om en lag om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Riksdagen avslog i december
1981 förslaget. Riksdagen beslöt samtidigt i enlighet med det
socialdemokratiska motionskravet begära ett nytt lagförslag hos regeringen
samt att nuvarande lag om förbud mot spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark skulle förlängas till utgången av juni 1983.

Regeringen har nu meddelat att man inte tänker bry sig om riksdagsbeslutet.
Något nytt lagförslag kommer inte att framläggas. Regeringen nöjer
sig med att förlänga bekämpningsmedelsförbudet.

Eftersom frågan om bekämpningsmedelsanvändningen inom skogsbruket
bör ges en permanent lösning i enlighet med det av riksdagen i december
1981 fattade beslutet kan vi inte acceptera att regeringen av prestigeskäl
vägrar följa riksdagsbeslutet. Vi lägger därför i denna motion fram ett
förslag om lagtext för att regeringens nonchalans inte skall omöjliggöra en
vettig planering inom skogsbruket.

När det gäller bekämpningsmedelsanvändningen inom jordbruket är det
mot bakgrund av de risker många av bekämpningsmedlen för med sig för
såväl människor som miljö angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas i syfte att
snabbt och i avsevärd grad minska användningen av dem.

Det är angeläget att en helhetssyn - vari inbegrips både arbetsmiljön
och den yttre miljön — anläggs på de problem som användningen av
kemikalier medför. Gällande lagstiftning bör ses över och skärpas. Bristerna
måste rättas till. Kraven på forskningsinsatser bör redovisas och program
för det framtida arbetet upprättas. Kontroll- och laboratoriefunktioner
behöver ses över och behoven av åtgärder redovisas. Administrationen
bör granskas och möjligheterna till samordning undersökas. Vi föreslår
att en särskild gift- och kemikommission tillsätts under en begränsad
tidsperiod för att samordna och leda arbetet.

Våra förslag redovisas mera detaljerat i det följande.

Mot. 1981/82:1921

Forskning och utvecklingsarbete

Det är viktigt att kunskaperna om de kemiska ämnena förbättras. Detta
gäller inte minst i fråga om deras hälso- och miljöfarlighet. Därför måste
insatserna på forskningssidan förstärkas samtidigt som det internationella
samarbetet byggs ut.

Resurserna för inhemsk forskning måste öka, både vad avser laboratorieundersökningar
och epidemiologiska undersökningar. Ett effektivt system
måste i enlighet med riksdagens beslut byggas upp för att samla inte
minst arbetsmedicinsk information från utlandet och sedan sprida den till
berörda intressenter.

Forskningen om bekämpnings- och gödselmedel måste intensifieras.

Forskningen för att minska kemikalieanvändningen i jord- och skogsbruket
måste samordnas. Forskningsarbetet måste inrymma såväl grundforskning
som målinriktad, tillämpad forskning. Det måste också bygga på en
samverkan mellan olika vetenskapliga institutioner och berörda myndigheter.
För att nå bästa möjliga effekt bör ett sammanhållet projekt - gemensamt
för berörda forskningsråd, Sveriges lantbruksuniversitet samt naturvårdsverket
- sättas upp. För att den erforderliga samordningen skall
uppnås bör en särskild ledningsgrupp tillsättas. I gruppen bör ingå företrädare
för myndigheter, berörda forskningsorgan, näringsliv och fackliga
organisationer.

Ett tidsbestämt forsknings- och undersökningsprogram bör upprättas.
En viktig del i ett sådant forskningsprogram är att kartlägga de effekter på
människornas hälsa som användningen av kemiska medel leder till.

De senaste årens debatt har fäst ökad uppmärksamhet vid dessa risker.
Det har visat sig att vissa kemiska medel medför ökad risk för cancer,
fosterskador, allergier och ärftlighetsförändringar. 1 vissa avseenden har
den hittills bedrivna forskningen gett avsevärt ökade kunskaper. Det är
nödvändigt att dessa kunskaper ytterligare förbättras genom intensifierad
forskning och kartläggning. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas
områden inom vilka vi i dag har relativt begränsade kunskaper. Det gäller
bl. a. de kemiska medlens effekter på nervsystemet samt deras fosterskadande
och genetiskt skadliga effekter. För de flesta av de bekämpningsmedel
som nu används gäller att de registrerats på grundval av tidigare
dokumentationskrav, som var betydligt lägre än de nuvarande. Produktkontrollnämnden
har påbörjat en genomgång av gamla bekämpningsmedel.
Det är angeläget att arbetet bedrivs skyndsamt, så att medel som inte
uppfyller dagens krav kan dras in.

Forskningen bör omfatta såväl de bekämpningsmedel som i dag används
som alternativa metoder till dessa medel.

Förbättrade metoder bör eftersträvas då det gäller att bedöma de risker
som är förknippade med användningen av olika kemiska medel. En viss,
men begränsad verksamhet pågår i dag i syfte att förbättra möjligheterna
att mäta dessa risker. Vid institutionen för strålningsbiologi vid Wallen

Mot. 1981/82:1921

berg-laboratorierna i Stockholm har sålunda vissa gynnsamma resultat,
vilka väckt intresse även utomlands, redan uppnåtts.

Förstärkta resurser i arbetet på att utveckla mätmetoder som möjliggör
klara och relevanta jämförelser mellan olika risker skulle sannolikt relativt
snabbt kunna leda till resultat. Det är angeläget att kunna göra sådana
jämförelser mellan olika kemiska bekämpningsmedel men också mellan
dessa medel och alternativa metoder liksom mellan olika bekämpningsmetoder
och de bekämpade sjukdomarna eller skadedjuren.

Genom resistensförädling av våra kulturväxter kan behovet av bekämpning
nedbringas därigenom att växtsorter som är resistenta mot de aktuella
sjukdomarna tas fram. Resistensförädlingen har av detta skäl under senare
år fått en allt större uppmärksamhet i miljödebatten. Beträffande vissa
växtslag har man redan nu nått betydande framgångar, beträffande andra
är man nära lösningar. En betydande satsning på resistensförädling bör
kunna leda till att man på sikt kommer till rätta med vissa växtsjukdomar
utan att kemiska medel behöver användas.

Förbättrade kunskaper är nödvändiga vad gäller alternativa bekämpningsmetoder
— främst biologisk och mekanisk bekämpning. Vid arbetet
med alternativa bekämpningsmetoder bör också möjligheterna till samverkan
mellan olika bekämpningsmetoder, integrerad bekämpning, ägnas
uppmärksamhet. Också en samverkan mellan kemisk och icke-kemisk
bekämpning kan vara av intresse. Nya bekämpningsmedel, t. ex. biologiska,
måste underställas lika stränga krav i fråga om hälso- och miljörisker
som de hittills använda typerna av bekämpningsmedel.

Den av regeringen föreslagna satsningen på miljöforskning anser vi mot
bakgrund av de stora forskningsbehov som finns otillräcklig. Vi föreslår
därför på annat ställe i denna motion att naturvårdsverkets anslagskrav
skall tillgodoses.

Laboratorieundersökningar

Ett ställningstagande till arten och graden av skadlighet hos ett kemiskt
ämne eller en produkt kräver en ingående undersökning av dess kemiska,
fysikaliska och biologiska egenskaper. Det finns redan ett stort antal
laboratorier med goda möjligheter att bedöma ämnens och produkters
kemiska och fysikaliska egenskaper. Däremot är laboratorieresurserna
ännu starkt begränsade då det gäller att fastställa de biologiska egenskaperna,
dvs. effekterna på människa och miljö. Endast vid ett fåtal högt
specialiserade laboratorier i vårt land finns personal, utrustning och rutiner
för utvärdering av kemiska ämnens biologiska effekter. Dessa laboratorier
är knutna till forskningsinstitutioner och läkemedelsindustrier. De saknar
ledig kapacitet för den omfattande uppdragsverksamhet som kommer att
behövas om en förhandsundersökning av kemiska ämnen skall kunna
genomföras.

Mot. 1981/82:1921

Tillverkare och importörer bör som tidigare framhållits åläggas ansvaret
för att nya kemiska ämnen och produkter inte tas i bruk förrän deras
egenskaper från hälso- och miljösynpunkt undersökts och kontrollerats.
En förhandskontroll bör således införas. Om detta skall kunna fungera
måste samhället se till att importörer och tillverkare kan få de försök och
andra laboratorieundersökningar utförda som då avkrävs dem. Detta bör
ske genom att laboratorieresurser för konsultativ verksamhet inom det
toxikologiska området byggs upp i samhällets regi och i anknytning till
existerande forskningsinstitutioner. Uppdragsverksamheten bör genom
avgiftsfinansiering kunna göras självbärande. Det är vidare viktigt att
toxikologisk expertis på liknande sätt medverkar i produktbedömningar
med utgångspunkt i vad som redan är känt om de ingående ämnena.

Det råder i vårt land stor brist på toxikologisk expertis (toxikologi är
läran om kemiska ämnens skadeverkningar). En tvåårig toxikologutbildning
vid Karolinska institutet pågår f. n. Denna utbildningslinje bör permanentas,
och möjligheten att inrätta samma slags utbildning vid andra
högskolor bör prövas.

Toxikologisk konsultverksamhet i privat regi förekommer redan i viss
utsträckning i landet, och det är troligt att denna verksamhet kommer att
öka i omfattning i takt med att samhället skärper kraven på tillverkare och
importörer. Sådan konsultverksamhet kan ta formen dels av laboratorieundersökningar,
dels av f roduktbedömningar med utgångspunkt i vad som
redan är känt om de ingående ämnena. I båda fallen rör det sig om ett högt
kvalificerat utredningsarbete på områden där varje misstag kan få allvarliga
konsekvenser. Det är därför angeläget att samhället tillförsäkras full
insyn i och utövar en noggrann kontroll över sådan konsultverksamhet.
Ökade möjligheter att direkt i samhällets regi ställa konsultativa resurser
till förfogande bör emellertid under alla omständigheter eftersträvas. Regeringen
har gett universitets- och högskoleämbetet i uppdrag att utreda
behovet av toxikologisk utbildning och forskning samt frågan om behovet
av laboratorieresurser och testning. Mot bakgrund av vad vi ovan anfört är
det av stor vikt att utredningsarbetet bedrivs med stor skyndsamhet.

Epidemiologiskt program

Syftet med laboratorieundersökningar och annan förhandskontroll är att
förhindra att ämnen och produkter används så att de ger upphov till skada.
Några fullständiga garantier om en riskfri miljö kan dock inte uppnås
enbart genom förhandskontroll. Dels finns osäkerhetsmoment i de använda
experimentella metoderna, dels kan skador i praktiken uppkomma
därför att ämnena används på ett annat sätt än vad man förutsett. Det är
ofta också svårt att på förhand avgöra vilka effekter som ett ämne har då
det används i kombination med andra ämnen. Därför krävs förutom förhandskontrollen
också en väl uppbyggd organisation för att upptäcka
hälso- och miljöpåverkan och för att spåra orsakerna. En sådan organisa

Mot. 1981/82:1921

tion bör på sikt kunna övervaka risker i människans totala miljö. Till de
viktigaste inslagen i en sådan övervakning hör epidemiologiska undersökningar,
dvs. undersökningar där medicinsk och statistisk kunskap förenas
för att kartlägga och följa upp hälsotillståndet hos grupper som är utsatta
för särskild miljöpåverkan. Därigenom bör man också få bättre möjligheter
att bedöma de långsiktiga förändringarna i livsmiljön.

En av de viktigaste uppgifterna för den medicinska delen av företagshälsovården
är att upptäcka och utreda sjukdomar som kan misstänkas ha
samband med kemiska ämnen och andra arbetsmiljöfaktorer på arbetsplatsen.
Erfarenheten visar också att de anställda själva, och särskilt skyddsombuden,
kan lämna viktiga bidrag till strävandena att upptäcka nya
samband mellan yrke och sjukdom.

Det finns emellertid också många typer av arbetssjukdomar som lätt kan
förbli oupptäckta trots en skärpt uppmärksamhet från företagshälsovårdens
och skyddsombudens sida. Exempel på detta är genetiska skador,
cancer och andra sjukdomar som har så lång fördröj ni ngstid att en stor del
av dem som drabbats hinner lämna arbetsplatsen innan sjukdomen visar
sig. För att upptäcka sådana skador krävs epidemiologiska undersökningar.
Sådana undersökningar behövs också ofta för att närmare kartlägga
orsakssambandet då misstanke om yrkessjukdom framkommit genom
t. ex. företagsläkares eller skyddsombuds iakttagelser. Det är viktigt att
resultaten av sådant undersökningsarbete blir tillgängliga också för
skyddsombuden.

Resurser för yrkesepidemiologiska undersökningar finns vid bl. a. arbetarskyddsstyrelsen,
högskolorna och de yrkesmedicinska klinikerna. Det
är angeläget att de yrkesmedicinska klinikerna byggs ut. De bör också ges
möjlighet att utföra epidemiologiska undersökningar. Detta kräver främst
att yrkesepidemiologin ges en framträdande roll i den yrkesmedicinska
specialistutbildningen. Möjligheterna till nordiskt och internationellt samarbete
om denna högt specialiserade utbildning bör utnyttjas så långt
möjligt.

En yrkesepidemiologisk utvärdering av socialstyrelsens cancerregister
har påböljats. Detta arbete bör intensifieras, och samtidigt bör även andra
sjukdomsregister användas för samma ändamål. Så bör t. ex. socialstyrelsens
missbildningsregister kunna utnyttjas för undersökningar av samband
mellan skador på barn och de kemiska ämnen som modern eller fadern
utsatts för på sin arbetsplats eller i andra sammanhang. Det är också
angeläget att arbetsskadestatistiken ges en sådan utformning och tilldelas
sådana resurser att den ger ett så gott underlag som möjligt för epidemiologiska
undersökningar.

I vår tidigare motion 1981/82:113 med anledning av proposition 1981/
82:48 om upprättande av en toxikologisk informationsservice föreslog vi
en utredning om ett epidemiologiskt program. Detta hade förordats av
miljödatanämnden och därefter tillstyrkts av bl. a. Landsorganisationen.

Mot. 1981/82:1921

Vårt förslag avvisades emellertid av riksdagens borgerliga majoritet. Därefter
har miljödatanämnden för sin del ånyo behandlat frågan mot bakgrunden
av den ytterligare information som kommit fram om utvecklingen på
områden av betydelse för att se samband mellan miljöfaktorer och människans
hälsa. Miljödatanämnden har därvid uttalat att ”nämnden bedömer
det angeläget att statsmakterna meddelar föreskrifter för registrering av
hälsodata inom ramen för ett nationellt epidemiologiskt bevakningssystem
och genom överenskommelser med berörda huvudmän eller på annat sätt
säkerställer finansiering av denna verksamhet”. Vi delar miljödatanämndens
uppfattning och upprepar därför vårt tidigare förslag om en snabb
utredning av dessa frågor.

Internationellt informationssamarbete

Antalet kemiska ämnen är så stort och kostnaden för toxikologiska
undersökningar så hög att ett intensivt internationellt samarbete är nödvändigt
om vi skall kunna införskaffa det kunskapsunderlag som behövs
för att bygga upp en praktiskt fungerande produktkontroll. Om en tillförlitlig
undersökning har utförts i utlandet skall den inte behöva upprepas i
Sverige.

Det finns också flera andra former för internationellt samarbete. Forskarnas
direkta utlandskontakter är givetvis av stor betydelse. Detsamma
gäller myndigheternas deltagande i de internationella projekt som i ökande
utsträckning anordnas av FN, OECD och andra mellanstatliga samarbetsorgan.
Det är högst angeläget att vi deltar i olika former av internationellt
samarbete på miljöområdet.

Toxikologisk informationsservice

Efter lång tidsutdräkt till följd av de borgerliga regeringarnas senfärdighet
kunde riksdagen äntligen i december 1981 behandla ett förslag om
inrättande av en toxikologisk informationsservice. Förslaget hade föregåtts
av ett omfattande utrednings- och utvecklingsarbete inom miljödatanämnden.
Riksdagens beslut innebär att Karolinska institutets bibliotek
och informationscentral får till uppgift att praktiskt svara för toxikologisk
informationsverksamhet främst inriktad på hänvisningsservice samt att
medel för verksamheten slussas via naturvårdsverket som sålunda skall
pröva verksamhetsplaner m. m.

Vi ansåg beslutet vara ett steg i rätt riktning men påtalade också en del
brister genom en särskild motion (1981/82:113). Vi menade bl. a. att man
redan från början borde ha beaktat de behov som finns för icke-specialister
att få direkta svar på sina frågor och att problemen med mera kvalificerade
riskutvärderingar borde angripas igen snarast. Med utgångspunkt i de av
riksdagen godkända riktlinjerna att den framtida toxikologiska informationsservicen
”fortlöpande bör anpassas till aktuella behov i samhället”
förordar vi att man snarast söker få till stånd viss försöksverksamhet med

Mot. 1981/82:1921

utvidgade informationstjänster genom ett samarbete mellan Karolinska
institutets bibliotek och informationscentral och utomstående vetenskapliga
experter, vilka på sedvanligt sätt bör kunna åta sig uppdrag i projektform.
En sådan försöksverksamhet bör självfallet vara kostnadsfri för den
som frågar.

Eftersom de i budgetpropositionen föreslagna resurserna för uppbyggnad
av grunden för en toxikologisk informationsservice inte bör minskas,
bör naturvårdsverket och Karolinska institutet i stället söka andra möjligheter
för att finansiera den önskvärda försöksverksamheten. Vi förordar
att ett prioriterat område blir de kemiska hälsoriskerna i arbetsmiljön med
särskild inriktning på informationsbehov hos skyddsombud och de anställdas
fackliga företrädare i övrigt. Här bör också finnas andra tänkbara
finansieringsmöjligheter än direkt via statsbudgeten. Ett sätt kan således
vara att regeringen uppdrar åt arbetarskyddsfonden att medverka och
därvid bevaka att verksamheten får en tillräcklig omfattning och ändamålsenlig
uppläggning med hänsyn till informationsbehoven i arbetsmiljön.

Produktregistret

En effektiv kontroll av de kemiska produkterna förutsätter att de myndigheter
som svarar för kontrollen har tillgång till fullständiga uppgifter om
vilka produkter som förekommer i samhället och om deras innehåll. Man
kan inte utöva någon effektiv kontroll över vilka nya ämnen som tillförs
marknaden utan att först ha kännedom om vilka ämnen som redan finns
där. Redan i proposition 1973:17 förutsågs också behovet av en omfattande
registrering av innehållet i kemiska och kemisk-tekniska produkter.

Förberedelser för ett allmänt register över innehållet i kemiska och
kemisk-tekniska produkter pågår sedan 1975 inom produktkontrollnämndens
produktkontrollbyrå. Två delar av registret har byggts upp. I en
första etapp fick 2500 tillverkare och importörer av deklarationspliktiga
varor lämna uppgifter om produktnamn och tulltaxenummer på ca 120000
produkter. I en andra etapp lämnades uppgifter om innehållet i s. k. baskemikalier,
dvs. i huvudsak sådana kemikalier vars innehåll anges öppet på
förpackningen.

Arbetet med resten av registret, som är för miljöarbetet viktigast, har
ännu inte påbörjats. Ett utredningsuppdrag med tonvikt på sekretessfrågan
har lämnats till produktkontrollnämnden.

Enligt vår mening har de borgerliga regeringarna på ett upprörande sätt
fördröjt det viktiga arbetet med produktregistret. Vi kan inte acceptera att
regeringen på olika sätt försvårar framtagandet av produktregistret. Vi vill
ånyo med skärpa understryka vikten av att produktregistret snarast kommer
till stånd. Därför måste arbetet med det bedrivas med stor skyndsamhet.
Riksdagen bör hos regeringen begära en tidsplan över arbetet med
produktregistret. Det är också viktigt att största möjliga öppenhet tillämpas
i fråga om de uppgifter som lagras i registret.

Mot. 1981/82:1921

När det gäller sekretessfrågan vill vi framhålla att man måste finna
sådana former för registrets användning att uppgifter om vilka beståndsdelar
som ingår i till registret deklarerade produkter inte regelmässigt hemlighålls
under hänvisning till konkurrensskäl. Det finns i dag så förfinade
analysmetoder att de beståndsdelar som ingår i en produkt som regel kan
fastställas med tämligen stor exakthet. Därför kan uppgifter om den kemiska
identiteten hos de beståndsdelar som ingår i en produkt i de flesta
fall utlämnas från produktregistret utan men för uppgiftslämnaren. I de fall
då en producent anser att produktens sammansättning skall hemlighållas
bör han i samband med deklarationsförfarandet skriftligt motivera varför
uppgiften måste skyddas.

De myndigheter som för sin handläggning av hälso- och miljöfrågor har
behov av uppgifter ur produktregistret måste ha tillgång till dessa uppgifter
på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt. Förutom de centrala myndigheterna
gäller detta också myndigheter med regionalt och lokalt tillsynsansvar
såsom yrkesinspektionen och länsstyrelsernas naturvårdsenheter samt
skyddsombuden.

För det förebyggande miljöarbetet är det i regel inte nödvändigt att ha
tillgång till exakta koncentrationsuppgifter. De ingående beståndsdelarnas
halter bör därför kunna anges tillräckligt preciserat för att utgöra underlag
för detta arbete utan att tillverkningshemligheter röjs för konkurrenter.
Skyddsombuden bör medverka i kontrollen av att alla deklarationspliktiga
varor deklareras hos myndigheten i föreskriven ordning. Det kan ske
genom att varje fullständigt deklarerad produkt tilldelas en särskild beteckning
(s. k. PK-nummer), som tillverkaren/importören blir skyldig att märka
varan med. Skyddsombuden kan då kontrollera att denna beteckning finns
på de produkter som används på arbetsplatsen. Därigenom kan eventuella
försök att kringgå deklarationsskyldigheten effektivt motverkas.

Förhandskontroll av nya ämnen

Produktregistret kommer att underlätta kontroll av befintliga ämnen
samtidigt som det skapar förutsättning för nya former av myndighetskontroll
av den kemiska miljön. En av de viktigaste nytillkommande möjligheterna
är att nya ämnen kan kontrolleras innan de tas i bruk.

Praktiskt sker detta genom att en lista över samtliga hittills förekommande
ämnen görs upp så snart produktregistret står klart. Ämnen som inte
finns upptagna på denna lista får därefter inte marknadsföras eller tas i
bruk förrän tillstånd från kontrollmyndighet inhämtats. Den som ansöker
om sådant tillstånd skall på egen bekostnad låta utföra de undersökningar
om ämnets effekter på människor och miljö som myndigheten kräver.
Särskilt angeläget är att tillförlitliga uppgifter tas fram om ämnets eventuella
tumörframkallande, fosterskadande eller genetiskt skadliga effekter
samt om dess eventuella ansamling i naturen.

Genom en registreringsavgift kan tillståndsprövningen av nya ämnen ske
2 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 1921.

Mot. 1981/82:1921

utan kostnad för samhället. Registreringsavgiften bör också täcka kostnaden
för de undersökningar myndigheten anser sig behöva göra för att
kontrollera inlämnade uppgifter. Även när det gäller ämnen som redan
finns på marknaden kan myndighet behöva kräva in uppgifter och göra
vissa utredningar.

Förhandskontrollen kan om den skall vara effektiv inte införas förrän
produktregistret är upprättat. Detta understryker ytterligare vikten av att
arbetet med produktregistret bedrivs med yttersta skyndsamhet.

I avvaktan på att produktregistret blir klart bör man undersöka möjligheterna
att införa ett system med förhandsanmälan av nya ämnen. En sådan
förhandsanmälan skall ge myndigheten möjlighet att ingripa mot ämnen
som bedöms skadliga. Försäljning eller import av en produkt som innehåller
ett nytt kemiskt ämne bör inte få ske förrän myndigheten lämnat
tillstånd till det.

Utvidgad produktkontroll

Den förhandskontroll vi ovan förordat avser kemiska ämnen. När olika
ämnen sätts samman eller blandas med varandra uppkommer en produkt.

Att även för nya produkter införa en allmän förhandskontroll skulle
kräva betydligt större resurser. Ett sådant system skulle troligen inte heller
vara det bästa sättet att under en uppbyggnadsperiod använda samhällets
begränsade tillgång på t. ex. toxikologisk expertis. I stället finns det anledning
att gradvis bygga ut produktkontrollen till att omfatta allt fler produktgrupper.

Produktinformation

Syftet med de tidigare beskrivna åtgärderna är att eliminera sådana
kemiska ämnen och produkter som kan ersättas av andra som är bättre
från hälso- och miljösynpunkt. Väsentliga förbättringar av den kemiska
miljön kan uppnås på detta sätt. Det är dock inte möjligt att helt undanröja
användningen av ämnen som kan få skadliga effekter vid felaktig hantering.
Produktinformation, arbetarskyddsföreskrifter samt kontroll och tillsyn
är därför lika viktiga led i arbetet för en säker kemisk miljö som den
direkta produktkontrollen.

Det är ett oavvisligt krav att den som på sin arbetsplats eller i annat
sammanhang hanterar kemiska produkter skall ha tillgång till utförlig information
om produkternas egenskaper från hälso- och miljösynpunkt. Den
som hanterar en kemisk produkt skall inte behöva sväva i osäkerhet, om
vilka risker som föreligger och om hur man kan skydda sig mot dessa. I dag
finns ofta denna osäkerhet. Detta beror till viss del på bristande kunskaper
hos tillverkare och återförsäljare om egenskaperna från hälso- och miljösynpunkt
hos de varor de säljer. Detta sammanhänger dels med dåliga
praktiska möjligheter att utnyttja tillgänglig information i bl. a. utländsk
litteratur, dels med bristande undersökningsresurser och bristande kompe

Mot. 1981/82:1921

tens för bedömning av varors skadlighet. Men bristerna i produktinformationen
beror också på att t. ex. de gällande märkningsbestämmelserna är
föråldrade och dåligt avpassade för yrkesmässig hantering. Bestämmelser
för annan form av produktinformation än märkning saknas ännu helt.

Detta är djupt otillfredsställande. Det finns ett stort behov av förbättrade
bestämmelser för produktinformation. Den översyn av gällande märkningsbestämmelser
som genomförs i produktkontrollnämndens och arbetarskyddsstyrelsens
regi i det s.k. produktinformationsprojektet bör leda
till förbättrade förhållanden. Detta projekt syftar dels till att genom mer
detaljerade föreskrifter för klassificering, märkning och annan produktinformation
ge tillverkare och försäljare bättre möjlighet att leva upp till
intentionerna i lagen om hälso- och miljöfarliga varor, dels till att ge
arbetstagare och konsumenter bättre information om produkters egenskaper.

En viktig roll för den framtida produktinformationen spelar också det
arbete med regler för och produktion av skyddsblad som f. n. äger rum
under arbetarskyddsstyrelsens överinseende. Det är angeläget att de olika
projekt som pågår på produktinformationens område samordnas med varandra
och med samhällets övriga åtgärder för att uppnå en bättre kontroll
av den kemiska miljön.

Den som i dag kommer i kontakt med en kemisk produkt på vilken det
saknas märkning kan inte veta om detta beror på att den produktansvarige
underlåtit att märka produkten eller på att den inte omfattas av lagen om
hälso- och miljöfarliga varor. Lagstiftningen bör därför kompletteras med
bestämmelser om hur det skall framgå att en produkt inte omfattas av
märkningsskyldighet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

En nödvändig förutsättning för en god produktinformation är att det i
olika hanteringsled finns erforderlig kompetens för att bedöma kemiska
hälsorisker. Importörer och tillverkare måste ha tillgång till sådan kompetens
samt veta vilka hanterings- och skyddsföreskrifter som måste tillämpas.
Återförsäljare måste vara kompetenta att ge användarna den information
som de behöver för att kunna hantera produkter på ett riktigt sätt.
Slutligen måste det på varje enskild arbetsplats finnas kompetens att
utvärdera den erhållna informationen och omsätta den till lokalt anpassade
hanterings- och skyddsföreskrifter.

Möjligheterna är i dag begränsade att få den utbildning i toxikologi och
riskutvärdering som behövs för att kunna uppfylla ansvaret i olika hanteringsled.
Ökade möjligheter till sådan utbildning måste skapas i samhällets
regi, t. ex. genom olika former av högskolekurser.

Det bör vidare övervägas om inte särskild kompetens bör krävas av dem
som ansvarar för tillverkning, försäljning, transport och användning av
kemiska ämnen. I dag förekommer formella kompetenskrav för tillverkning
och försäljning endast i fråga om varor som klassificeras som gift eller
som bekämpningsmedel i den högsta farlighetsklassen. I användarledet

Mot. 1981/82:1921

förekommer kompetenskrav endast för bruket av de farligaste bekämpningsmedlen.
Det finns anledning att utreda möjligheterna att utvidga
kompetenskraven för de olika hanteringsleden.

Arbetsmiljö

De speciella krav som kan ställas på användningen av olika kemiska
ämnen och produkter ur arbetsmiljösynpunkt redovisas i en särskild partimotion
om arbetsmiljön.

Gift- och kemikommission
Som framgått av det föregående finns det anledning att på bred front
angripa de problem som användningen av kemikalier leder till. Allt talar
för att en samordning av åtgärder på skilda områden erfordras om önskat
resultat skall uppnås.

Vi föreslår därför att en särskild gift- och kemikommission tillsätts för
att under en begränsad tidsperiod ha till uppgift
att kartlägga de problem som är en följd av kemikalieanvändningen,
att samordna och initiera det forsknings- och undersökningsarbete som
krävs för att i denna motion angivna syften skall kunna uppnås bl. a. i fråga
om bekämpningsmedel, toxikologi och epidemiologi samt för att ta fram
nya, miljövänliga produktionsmetoder,
att framlägga förslag om utbyggnad av laboratorier för att tillgodose i
motionen redovisade behov,
att föreslå utformning och inriktning av erforderlig utbildning,
att se över och anpassa gällande lagstiftning till här framställda krav
bl. a. i fråga om förhandskontroll, märkning och skyddsblad,
att föreslå de förändringar av nuvarande administration som kan erfordras
för att de i motionen framförda kraven skall tillgodoses.

Riksdagen bör hos regeringen begära att den här föreslagna gift- och
kemikommissionen med ovan redovisade arbetsuppgifter tillsätts.

B. Skogsbesprutningen

Som tidigare framhållits i denna motion bör man sträva efter att snarast
möjligt avbryta användningen av kemiska bekämpningsmedel inom jordoch
skogsbruket. Inom jordbruket är det inte möjligt att på kort sikt
realisera detta mål. Olika åtgärder bör dock vidtas i syfte att snabbt och i
avsevärd grad minska användningen av dem. Detta utvecklas närmare
under avsnittet Forskning och utvecklingsarbete i denna motion.

När det gäller användningen av bekämpningsmedel inom skogsbruket
krävdes i vår motion om riktlinjer för skogspolitiken till 1978/79 års riksmöte
(mot. 1978/79:2278) att kommunerna skulle ges möjlighet att säga nej
till användning av bekämpningsmedel för lövslybekämpning inom kommu

Mot. 1981/82:1921

nens område och i stället kräva att mekanisk röjning tillämpas. Kravet
upprepades i miljömotionerna till 1979/80 (mot. 1979/80:1760) och 1980/81
(mot. 1980/81:1379) års riksmöten.

Den borgerliga riksdagsmajoriteten avvisade vid vaije tillfälle de socialdemokratiska
förslagen.

Våra förslag till åtgärder

Regeringen tillsatte i augusti 1979 en utredning om användning av kemiska
medel i jord- och skogsbruket. Statens naturvårdsverk fick i uppdrag
att pröva möjligheterna att ge kommunerna ett ökat inflytande över
besprutningen av skogsmark. Naturvårdsverket redovisade under hösten
1979 sitt arbete, som utmynnar i förslag om att kommun skall kunna kräva
- från fall till fall - att besprutning av skogsmark inom kommunens
område ej får genomföras.

Utredningen om användningen av kemiska medel i jord- och skogsbruket
föreslog i december 1980 att kommunerna inom ramen för sin fysiska
planering skall fastställa vilka områden som är känsliga från miljövårdsoch
friluftssynpunkt. Inom sådana områden skall kommunen kunna förbjuda
besprutning.

Sedan betänkandet remissbehandlats föreslog regeringen i proposition
1981/82:44 riksdagen att anta lag om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark. Förslaget innebar att spridning av bekämpningsmedel för lövslybekämpning
över skogsmark i princip förbjöds. Länsstyrelsen och produktkontrollnämnden
föreslogs få möjlighet att medge undantag från spridningsförbudet.
Det var alltså möjligt att i princip medge dispens från
sprutförbudet för all skogsmark.

I en socialdemokratisk partimotion, 1981/82:89, framhölls att de vidlyftiga
dispensmöjligheter som regeringsförslaget innebar möjliggjorde godtyckliga
bedömningar. Dispens skall enligt propositionen kunna sökas i
princip för alla skogsområden. Den osäkerhet detta leder till för såväl dem
som slår vakt om miljö- och rekreationsintressena som dem som hävdar
skogsbrukets behov att använda bekämpningsmedel är betydande. Vaije
form av meningsfylld planering omöjliggörs. Detta är olyckligt både för
skogsbruket och miljövården. I motionen föreslogs därför att regeringsförslaget
skulle avslås. I stället föreslogs att kommunerna skulle ges ett
avgörande inflytande över bekämpningsmedelsanvändningen inom kommunens
område. Kommunerna skulle inom ramen för den fysiska planeringen
kunna ange vilka skogsområden som skall undantas från besprutning.
Inom dessa områden skall totalförbud mot spridning av bekämpningsmedel
för bekämpning av lövsly gälla. Den långsiktiga plan där detta
anges skall fastställas av kommunfullmäktige. Kommunfullmäktiges beslut
bör inte kunna överklagas till annan instans. Enda överklagandemöjligheten
bör i sedvanlig ordning vara s. k. kommunalbesvär. Innan en kommun

Mot. 1981/82:1921

fastlägger det område för vilket totalförbud skall gälla bör de fackliga
organisationerna höras.

Inom det av kommunfullmäktige fastställda området skall, framhölls i
motionen, således ett totalförbud mot spridning av bekämpningsmedel för
lövslybekämpning gälla. Från detta totalförbud skall inte dispens kunna
lämnas.

För övriga skogsområden inom en kommun — som inte omfattas av
totalförbudet — skall ett generellt förbud mot spridning av bekämpningsmedel
för lövslybekämpning gälla. Från detta generella förbud skall dock
dispens kunna lämnas. Ansökan om dispens skall inges till skogsvårdsstyrelsen,
som har att avgöra om dispens skall beviljas eller ej. Vid behandling
av dispensansökan bör skogsvårdsstyrelsen göra en samlad bedömning av
alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. Om dispens
lämnas skall den omgärdas med alla de föreskrifter och bestämmelser som
erfordras för att så långt möjligt minska olägenheterna ur miljösynpunkt.

Genom detta förslag, framhölls i motionen, garanteras ett totalt lekmannainflytande
över beslut om för vilka områden totalförbud mot spridning
av bekämpningsmedel för lövslybekämpning skall gälla. Omfattningen av
totalförbudsområdena avgör kommunen helt självständigt.

Riksdagen beslöt i enlighet med den socialdemokratiska motionen att
avslå regeringens proposition och i stället anta det socialdemokratiska
förslaget. Riksdagen begärde också hos regeringen att den med ledning av
det socialdemokratiska förslaget skulle utarbeta en ny lag om spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark. Riksdagen beslöt också att det temporära
förbudet mot användning av bekämpningsmedel för lövslybekämpning
över skogsmark skulle förlängas med ett år.

Regeringen har nu förklarat att den inte ämnar framlägga något nytt
förslag om lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Regeringen
nonchalerar därmed riksdagens beslut. Detta är en synnerligen
anmärkningsvärd handling. Att en regering på detta sätt åsidosätter ett
riksdagsbeslut och därmed omöjliggör den planering som är en nödvändig
förutsättning för ett aktivt och framgångsrikt skogsbruk är unikt. Eftersom
regeringen uppenbarligen inte är beredd att ta det ansvar som regeringsinnehavet
innebär för utarbetandet av erforderlig lagstiftning framlägger
vi i denna motion förslag till lag om spridning av bekämpningsmedel
över skogsmark. Därigenom vill vi medverka till att frågan om användning
av bekämpningsmedel för lövslybekämpning över skogsmark slutgiltigt
blir löst. Det är nödvändigt att denna länge diskuterade fråga nu slutgiltigt
kan lösas. Först då kan kommunerna komma i gång med sin planering och
skogsbruket få de besked som erfordras för dess planering.

Det framlagda lagförslaget bygger helt på de beslut riksdagen antog i
december 1981 med anledning av den socialdemokratiska motionen. Lagförslaget
redovisas i bilaga 1 till denna motion.

1 lagförslagets 1 § framhålls att spridning över skogsmark av bekämp

Mot. 1981/82:1921

ningsmedel avsedda för lövslybekämpning är förbjuden. Det är alltså fråga
om ett generellt förbud.

Från detta generella förbud kan undantag få meddelas, dock inte för de
skogsområden där kommunfullmäktige enligt 2 § beslutat att bekämpningsmedel
för lövslybekämpning ej får användas. För dessa områden är förbudet
totalt.

Kommunen skall inom ramen för den fysiska planeringen märka ut de
skogsområden inom kommunen där totalförbud skall gälla. Beslut i frågan
skall fattas av kommunfullmäktige. Innan beslut fattas skall kommunen ha
inhämtat de berörda fackliga organisationernas synpunkter.

Avsikten är således att kommunen skall utarbeta en övergripande plan
över skogsmarken inom kommunen och på karta märka ut de områden där
bekämpningsmedel för lövslybekämpning ej får användas. Därigenom ges
skogsbruket möjlighet att mot bakgrund av kommunplanen planera sina
åtgärder. Det är av stor vikt att skogsbruket ges denna möjlighet. Det
förutsätts att kommunfullmäktige fattar beslut i enlighet med vad som
föreskrivs i 2 § senast den 1 juli 1983.

För de områden kommunen inte undantagit skall enligt 3 § skogsvårdsstyrelsen
kunna medge undantag från förbudet om återväxt av skog inte
rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder med hänsyn
till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets sammansättning,
arbetarskyddsskäl eller tillgången på arbetskraft.

Om så begärs bör, för att den långsiktiga planeringen inom skogsbruket
skall underlättas, dispensansökan kunna prövas i samband med att anmälan
om slutavverkning inges.

I lagförslagets 8 § framhålls att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot förbudet om spridning av bekämpningsmedel för lövslybekämpning
över skogsmark eller åsidosätter de villkor som har meddelats
av kommunen eller skogsvårdsstyrelsen skall dömas till böter eller fängelse.

C. Kemiskt avfall

Den växande mängden avfall från den kemiska industrin vållar stora
problem från miljösynpunkt. Olika utredningar har uppskattat avfallsmängden
till ca 100000 ton oljeavfall och 125000 ton annat avfall. Merparten
av avfallet uppkommer som processavfall inom industrin. Inom många
industrier kan det miljöfarliga avfallet oskadliggöras eller på nytt användas
i processen. Stora mängder av det miljöfarliga avfallet kan emellertid inte
omhändertas inom den industri där det uppkommer utan måste transporteras
bort för att oskadliggöras på annat håll.

Mot. 1981/82:1921

Nuvarande bestämmelser

Bestämmelser om miljöfarligt avfall finns i en rad lagar och förordningar,
bl. a. i lagen om hälso- och miljöfarliga varor (1973:329). Den dåvarande
socialdemokratiska regeringen ansåg emellertid att dessa bestämmelser
inte gav samhället tillräckliga möjligheter att utöva tillsyn och kontroll i
fråga om hanteringen av det miljöfarliga kemiska avfallet.

Den socialdemokratiska regeringen föreslog därför år 1975 riksdagen
(prop. 1975: 32) en rad åtgärder för att förbättra förhållandena i fråga om
kemiskt avfall. Förslagen innebar att kommunalt insamlingsmonopol skulle
införas över hela landet också för miljöfarligt avfall. Denna utvidgning
av renhållningsmonopolet skulle genomföras under en femårsperiod. För
att ge samhället bättre möjligheter att bedöma det miljöfarliga avfall sorn
uppkommer inom industrin föreslogs att alla industrier med sådant avfall
årligen skulle lämna uppgifter om arten, sammansättningen, mängden och
hanteringen av avfallet. För att förbättra omhändertagandet av avfallet
föreslogs vidare att ett samhällsdominerat behandlingsföretag skulle byggas
upp med ensamrätt till omhändertagande och behandling av miljöfarligt
avfall. Transport av miljöfarligt avfall skulle endast få utföras av den som
fått särskilt tillstånd för detta av länsstyrelsen. Utförsel av miljöfarligt
avfall till annat land skulle endast få ske efter särskilt tillstånd av statens
naturvårdsverk. Riksdagen anslöt sig till dessa förslag.

Därför regleras hantering av miljöfarligt avfall m.m. numera enligt förordningen
(1975:346) om miljöfarligt avfall.

Miljöfarligt avfall

De skandalartade förhållanden som kom i dagen vid BT-Kemi i Teckomatorp
understryker ytterligare nödvändigheten av att samhället får ett
ordentligt grepp om hanteringen av miljöfarligt avfall. Det är därför viktigt
att riksdagens beslut från år 1975 genomförs.

Tyvärr har de borgerliga regeringarna på olika sätt försenat riksdagsbeslutets
genomförande. Det gäller bl. a. i fråga om företagens uppgiftsskyldighet
om avfallet.

Reglerna om företagens uppgiftsskyldighet finns i 8 § i förordningen om
miljöfarligt avfall. Paragrafen har följande lydelse:

Den som yrkesmässigt utövar verksamhet där miljöfarligt avfall uppkommer
är skyldig att årligen lämna uppgift om avfallets art, sammansättning,
mängd och hantering. Sådan uppgiftsskyldighet gäller även när slutligt
omhändertagande av miljöfarligt avfall sker i anslutning till den anläggning
där avfallet uppkommer.

Den första deklarationen av miljöfarligt avfall från företagen genomfördes
i enlighet med riksdagens beslut år 1976. Varken 1977 eller 1979

Mot. 1981/82:1921

genomfördes någon sådan deklaration. År 1978 genomfördes en begränsad
deklarationsomgång.

År 1980 har en deklarationsomgång som beräknas vara avslutad under
våren 1981 genomförts. Någon ny omgång har inte genomförts under 1981/
82.

Riksdagens beslut har således vid upprepade tillfällen åsidosatts av de
borgerliga regeringarna. I proposition 1975:32 framhölls att uppgifter om
företagens miljöfarliga avfall har betydelse inte bara som underlag för
beslut om insamlingsorganisation utan också för tillsynsverksamheten enligt
både miljöskyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Det
är ytterst allvarligt att de borgerliga regeringarna genom sitt handlande
försvårat samhällets möjligheter att kontrollera och ta hand om det miljöfarliga
avfallet.

Det samhällsdominerade behandlingsföretaget - Svensk Avfallskonvertering
AB (SAKAB) — har sedan 1977 planerat uppförandet av en ny stor
behandlingsanläggning. Anläggningen är helt nödvändig om kommunerna
skall kunna åta sig uppgiften att samla in miljöfarligt avfall. Endast genom
tillkomsten av en sådan anläggning kan det insamlade avfallet behandlas
och oskadliggöras. SAKAB har projekterat en sådan behandlingsanläggning.
Leveranskontrakt har skrivits. Enligt planerna skulle anläggningen
ha kunnat tas i drift i maj 1981.

I december 1978 gav koncessionsnämnden för miljöskydd tillstånd till
anläggningen. Naturvårdsverket besvärade sig till regeringen. Sedan dess
har regeringen haft avgörandet i sin hand.

Först i januari 1981 kunde regeringen samla sig till ett beslut i lokaliseringsfrågan.
Den centrala behandlingsanläggningen kommer i enlighet med
SAKAB:s ursprungliga ansökan att förläggas till Norrtorp.

Genom regeringens oförmåga har anläggningens färdigställande försenats
kraftigt och kostnaderna ökat betydligt. SAKAB beräknar att kostnaderna
för anläggningen fram till byggstart i mars 1981 skall ha stigit från i
kontrakt angivna 117 milj. kr. (i nov. 1977) till 214 milj. kr. (i mars 1981).
Anläggningen beräknas stå klar 1983.

Vi utgår från att regeringen nu gör allt för att påskynda anläggningens
tillkomst. Det räcker med den försening av anläggningen som regeringens
beslutsoförmåga redan lett till.

När SAKAB:s anläggning i Norrtorp färdigställts bör SAKAB:s huvudkontor
flyttas till Kumla. Starka skäl talar för att företagsledningen finns
nära behandlingsanläggningen. Riksdagen bör ge regeringen till känna
denna uppfattning.

SAKAB har sökt bygga upp lagringsanläggningar runt om i landet för
tillfällig förvaring av miljöfarligt avfall i avvaktan på behandling. Svårigheterna
att få de erforderliga kommunala tillstånden är dock ofta stora.

Om inte situationen när det gäller det miljöfarliga kemiska avfallet skall
bli ohållbar måste regeringen ingripa.

Mot. 1981/82:1921

Regeringen måste ta upp överläggningar med kommunerna för att möjliggöra
tillkomsten av erforderliga mottagnings- och lagringsanläggningar.

Regeringen måste vidare diskutera med Kommunförbundet om genomförandet
av 1975 års riksdagsbeslut, där det förutsattes att samtliga landets
kommuner senast under 1980 skulle ha vidtagit erforderliga åtgärder för att
ta hand om också det miljöfarliga avfallet. 1 jordbruksutskottets betänkande
1980/81:19 redovisas att endast 60 kommuner har utvidgat det kommunala
renhållningsmonopolet till att omfatta också miljöfarligt avfall.

I proposition 1975:32 slog den socialdemokratiska regeringen fast:

Kraven på en rättvisare fördelning internationellt och nationellt av jordens
tillgångar skärper behovet av att hushålla med begränsade resurser. I
det perspektivet är det nödvändigt att på olika områden hejda slöseri med
råvaror och på nytt ta tillvara det som en gång använts.

All produktion ger upphov till avfall. Hittills har avfall i alltför

stor utsträckning betraktats som en oanvändbar restprodukt. Detsamma
har gällt för det avfall som uppkommer i hushållen. Använda varor har
betraktats som slutgiltigt förbrukade. Avfallet har i stor omfattning fatt
belasta miljön. Det synsättet måste förändras. Avfall är en resurs som i
största möjliga utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning måste
vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling av avfall.

Sparsamhet, hushållning och återanvändning bör alltså vara grundläggande
för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår
varuproduktion.

I dag har en stor del av industrins avfall en komplicerad sammansättning.
1 vissa fall är metoder för behandling och oskadliggörande av avfallet
inte kända. Detta är ett oacceptabelt förhållande med hänsyn till att hanteringen
av avfallet i många fall medför risker från hälso- och miljösynpunkt.

Ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen kan tas om
hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt måste i första hand
åvila producenten. Innan produktionen av en vara påbörjas bör det vara
känt hur det avfall som är en följd av själva produktionsprocessen skall
behandlas liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den
använts.

Vi vill understryka vikten av att det principiella synsätt som angavs av
den socialdemokratiska regeringen i denna proposition omsätts i praktisk
verklighet. Vid den översyn av lagstiftningen rörande kemiska ämnen som
vi tidigare förordat i denna motion bör övervägas, om det krävs särskilda
lagregler och i så fall vilka för att nämnda princip skall genomföras.

Vi utgår vidare ifrån att regeringen inte fortsätter att åsidosätta riksdagens
beslut om att den årliga deklarationen av industrins miljöfarliga avfall
skall genomföras. Detta är nödvändigt för att samhället skall få den insyn i
mängden och hanteringen av miljöfarligt avfall som erfordras.

Mot. 1981/82:1921

Miljöskyddslagen

Händelserna vid BT-Kemi har starkt visat på nödvändigheten av en
förbättrad och stärkt samhällskontroll över företagens miljöstörande verksamhet.
Inte minst gäller detta företag som i sin produktion arbetar med
kemiska produkter. I miljömotionen 1979/80:1760 krävde vi bl. a. att en av
den kemiska industrin finansierad skadeståndsfond skulle byggas upp, att
preskriptionstiden för miljöbrott skulle förlängas samt att ett organ benämnt
AB Svensk Miljökontroll skulle inrättas för att förbättra tillsynen.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte i mars 1976 en utredning för
att se över miljöskyddslagen. Utredningen lämnade 1978 ett delbetänkande
(SOU 1978:80), Bättre Miljöskydd I. Regeringen lämnade på grundval av
utredningens förslag i proposition (1980/81:92) förslag till lag om ändring i
miljöskyddslagen (1969:387).

Med anledning av propositionen krävdes i den socialdemokratiska motionen
1980/81:1953 bl. a. att ett aktiebolag, Svensk Miljökontroll, skulle
tillskapas, att preskriptionstiden för alla miljöbrott skulle sättas till 10 år
samt att en skadeståndsfond för miljöskador skulle inrättas. Den borgerliga
riksdagsmajoriteten avvisade de socialdemokratiska förslagen.

Vi upprepar därför våra krav.

För att förbättra de lokala och regionala myndigheternas möjlighet att
pröva och kontrollera miljöstörande verksamhet bör förutsättningarna för
inrättandet av ett särskilt serviceorgan, benämnt AB Svensk Miljökontroll,
utredas. Grundtanken bakom förslaget är att man därigenom skulle kunna
ställa sådana kvalificerade resurser till miljökontrollens förfogande som
inte kan byggas upp hos varje länsstyrelse eller kommun. Därigenom
skulle bedömningen i miljöfrågor kunna bli mera enhetlig och kontrollen
mer effektiv. Starka skäl talar för inrättandet av ett sådant organ. Riksdagen
bör därför hemställa hos regeringen om en snabbutredning som belyser
möjligheterna att åstadkomma detta serviceorgan. Det är en fråga av stor
betydelse för möjligheterna att genomföra de intentioner som miljöskyddslagstiftningen
bygger på.

Preskriptionstiden för brott enligt miljöskyddslagen har satts till 5 år.
Miljöbrott är speciella därigenom att verkningarna av de störningar på
miljön som brotten ger upphov till ofta blir kända långt efter det den
miljöstörande verksamheten ägt rum. Det finns därför anledning att införa
speciella bestämmelser om preskriptionstidens längd för brott mot miljöskyddslagen.
Den preskriptionstid på 5 år som riksdagen beslutat om
hänförs till det straffmaximum som bestämts till 2 år för brott mot miljöskyddslagen.
Enligt vår mening bör av de skäl som ovan redovisats principen
om preskriptionstid i relation till straffmaximum inte gälla vid brott
mot miljöskyddslagen.

För grova miljöbrott som faller under brottsbalken gäller en preskriptionstid
av 10 år. Enligt vår mening bör samma preskriptionstid gälla för

Mot. 1981/82:1921

brott mot miljöskyddslagen. Vi föreslår således att preskriptionstiden för
brott mot miljöskyddslagen sätts till 10 år.

Ofta drabbas tredje man ekonomiskt hårt vid miljöbrott av skilda slag.
Det kan i dessa sammanhang vara svårt för den som drabbas att få ersättning.
Orsaken till detta är ofta den långa tid som förflyter från det miljöbrottet
ägt rum till dess skadorna visar sig. Det kan innebära att det företag
som orsakar skadorna har lagts ned när skadorna visar sig, varför det inte
längre finns någon som kan göras ansvarig för det inträffade. Skadorna kan
också visa sig vara så omfattande att även om företaget finns kvar kan det
inte ekonomiskt klara skadeståndskraven.

Också utredningstekniska svårigheter finns. Även om det är klarlagt att
en skada förorsakats av ett bestämt ämne kan det vara svårt att visa från
vilket företag det utsläpp kommit som orsakat skadan. Ofta är flera företag
inblandade. Skadan kan också ha vållats av flera samverkande föroreningar
som släppts ut av skilda företag.

Givetvis är grundprincipen att man i första hand skall förebygga skaderisker
genom skärpt lagstiftning och stränga krav på företagen. Om skada
likväl uppkommer bör den ersättas av den som vållar skadan. Kan detta av
t. ex. ovan redovisade skäl inte ske bör industrin som helhet stå ansvarig.
Någon form av fond bör därför byggas upp. Fonden kan t. ex. bygga på
avgifter från företag som omfattas av miljöskyddslagen. Ur fonden skall
sedan ersättning kunna lämnas för skador som orsakats av miljöfarlig
verksamhet. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om inrättande av
en fond i överensstämmelse med här redovisade synpunkter.

D. Miljöpåverkan vid förbränning av olja och kol

Olja och kol svarar för merparten av Sveriges energitillförsel. Såväl olja
som kol innehåller en rad ämnen som vid förbränning frigörs och förorenar
luften. Svavel är ett sådant ämne. Vid förbränningen av olja och kol bildas
svaveldioxid som när den släpps ut i luften delvis omvandlas till andra
svavelföreningar. 1973 uppgick de totala svaveldioxidutsläppen i Sverige
till 800000 ton. Av dessa kom omkring 600000 ton från förbränning av olja
och 200000 ton från industriutsläpp. Genom det åtgärdsprogram som riksdagen
på förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen antog
hade utsläppen 1979 minskat till ca 600000 ton. Ca 70 % av de svenska
utsläppen härrör från oljeeldning och omkring 30 % från industrin. Kolanvändningen
är fortfarande så liten att den inte har någon nämnvärd betydelse
i dessa sammanhang.

De totala svaveldioxidutsläppen i Europa uppgår till 50 miljoner ton. Av
dessa härrör över 40 % från koleldning, 40 % från oljeeldning och 10 %
från industrin.

Mot. 1981/82:1921

Försurning av mark och vatten

Svaveldioxidutsläppen leder till omfattande miljöförstörelse. Enligt statens
naturvårdsverk är försurningen ett av 1980-talets allvarligaste miljöproblem.
Nedfallet av svavelföreningar är den dominerande orsaken till
försurningen, säger naturvårdsverket. ”Försurningens negativa effekter
för fisket och för växt- och djurlivet i sin helhet i våra sjöar och vattendrag
bekräftas klart av de undersökningar som gjorts. Försurningen hotar dessutom
grundvatten och mark. Minskad skogsproduktion samt mobilisering
av metaller kan få svåra ekologiska och ekonomiska konsekvenser. Här är
vår kunskap ännu långtifrån fullständig. Det material som verket kunnat ta
fram pekar dock på att bl. a. vattnet i vissa brunnar försurats och att många
är hotade. Risken för att marken på sikt skall skadas av försurningen måste
bedömas som mycket hög. Svavelföreningar ger även upphov till lokala
effekter på hälsa, växter och material”, säger statens naturvårdsverk.

Av naturvårdsverkets redovisning framgår också att ca 20 % av Sveriges
sjöar är drabbade av försurning. 3/4 av alla sjöar i västra Götaland och
omkring hälften av sjöarna i andra försurningskänsliga delar av Götaland
och Svealand har nått ett försumingsskede där skador på organismer
förekommer. De kraftigast försurade sjöarna finns i södra delen av sydsvenska
höglandet, i västkustområdet och i Bergslagen.

Men det är enligt naturvårdsverkets rapport inte bara sjöar och vattendrag
som försurats utan också grundvattnet. Verket redovisar att en direkt
försurning ägt rum i vissa enskilda väst- och sydsvenska vattentäkter med
ytligt grundvatten. Områdena har utsatts för ett betydande svavelnedfall.
Den främsta orsaken, menar naturvårdsverket, till att grundvattenförsurningen
inger oro är de ökade halterna av metaller i dricksvatten som den
kan medföra. Ökad surhet i marken leder nämligen som regel till att
metaller frigörs. Man har kunnat konstatera kraftigt förhöjda halter av
koppar, zink, kadmium och bly i grundvatten.

Till detta kommer att svaveldioxidutsläppen också skadar miljön på
annat sätt. Byggnader och kulturföremål skadas, metaller rostar, risken för
förstörelse av åkeijord och minskad återväxt i skogen är påtaglig liksom de
effekter på folkhälsan som utsläppen har. När det gäller hälsoeffekterna är
det i första hand människor som redan lider av sjukdomar i hjärta eller
lungor eller som är allergiker som drabbas. Det är en betydande del av
befolkningen som av sådana orsaker är särskilt känslig. Luftföroreningarna
kan också framkalla irritationer i andningsvägarna av inflammationstyp.
Det finns också skäl anta att irritationer och besvär som normalt är
tillfälliga och övergående kan leda till långvariga kroniska sjukdomstillstånd
om människor utsätts för luftföroreningar under lång tid.

Det framhålls ofta att det framför allt är internationella föroreningsutsläpp
som påverkar miljön i Sverige. Detta är riktigt när det gäller försurningen
av mark och vatten. När det gäller de andra ovan nämnda miljö

Mot. 1981/82:1921

problemen orsakas de dock av våra egna utsläpp. Det är därför viktigt att
understryka att åtgärder inom Sverige för att motverka svaveldioxidutsläppen
har stor betydelse. Även när det gäller försurningen av mark och
vatten är vi själva, trots de kraftfulla åtgärder som satts in för att minska de
inhemska utsläppen, det enskilda land som bidrar mest till nedfallet över
vårt land. Trots att de svenska utsläppen totalt bara utgör någon procent
av de samlade utsläppen i Europa bidrar de f. n. till ca 20 % av svavelnedfallet
i Sverige. En minskning av utsläppen i vårt eget land är också
effektivare jämfört med en minskning i något annat land när det gäller att
reducera nedfallet över Sverige.

Andra miljöproblem

Men det är inte bara svavelutsläppen från förbränningen av fossila
bränslen som påverkar hälsa och miljö.

Från ett koleldat kraftverk på 1000 MW släpps enorma föroreningsmängder
ut. Under ett år uppskattas utsläppen till mellan 10000 och 30000
ton svaveldioxid, 1 150 ton stoft, 50000 ton kväveoxider, 6 300000 ton
koldioxid samt mellan 30 och 300 ton metaller (arsenik, kadmium, krom,
kvicksilver, bly, koppar, nickel, zink och vanadin).

Metallutsläppen innebär problem för både hälsa och miljö. Kadmium,
som lagrats i jordens ytskikt, blir kvar under lång tid, tas upp av växter och
djur och når sedan via livsmedlen människan. Kadmium lagras upp i
njurarna, som skadas när kadmiumhalten blir för hög. Kadmium liksom
övriga tungmetaller har också cancerogena effekter. På sikt kan man bli
tvungen att reglera jordbrukets inriktning och omfattning kring kolanläggningar
med höga kadmiumutsläpp.

Kvicksilver som släpps ut från kolanläggningar anrikas i fisk som fångas
och äts av människor. Även fiskätande djur som sjöfågel riskerar att
förgiftas.

Vanadin förekommer i både kol och olja. Det finns data som visar att
vanadin från bl. a. värmeanläggningar hämmar vissa omvandlingsprocesser
i jorden som är viktiga för växternas näringstillgång.

Vid all förbränning av fossila bränslen, bl. a. kol och olja, bildas koldioxid.
Ett kraftverk om 1000 MW släpper ut 6300000 ton koldioxid per
år. Riskerna för långsiktiga klimatförändringar på grund av koldioxidutsläppen
har påtalats av olika forskare. Vi vet att omsättningen av koldioxid
i atmosfären sker mycket långsamt. Varje utsläpp av koldioxid höjer därför
koldioxidhalten för tusentals år framåt i tiden. Fortsätter dagens ökning av
förbrukningen av kol och olja fördubblas halten av koldioxid i atmosfären
inom 50—100 år. Många forskare anser att jorden i sin helhet då skulle få
ett varmare klimat, vilket i sin tur skulle medföra att delar av polarisarna
började smälta med följd att världshavens nivå höjs med flera meter.

Kväveföreningarna har under senare tid alltmer uppmärksammats i sam

Mot. 1981/82:1921

band med försurningen. Naturvårdsverket räknar med att kväveoxidernas
bidrag till nederbördens försurning uppgår till mellan 20 och 40%. En stor
del av kväveoxiden tas dock om hand av växterna, vilket leder till att dess
försurande verkan försvinner.

Utsläppen av kväveföreningar har dock under de senaste åren ökat
snabbare än förbrukningen av fossila bränslen. De totala utsläppen av
kväveoxid i Sverige uppgick 1978 till 310000 ton, varav 185000 ton kom
från bilavgaserna och 110000 ton från förbränning av främst olja.

Utöver de här redovisade årliga utsläppen från ett koleldat kraftverk på
1000 MW kommer avfallet. Under ett år blir det följande avfallsmängder:
50000 ton slam från rökgasavsvavling, 230000 ton stoft från elektronfilter
samt 25 000 ton slagg och aska från pannorna. Den totala avfallsmängden
överstiger alltså på ett år 750000 ton. För att förvara askan (ca 350000 ton
per år) från ett 1000 MW kolkraftverk åtgår 3—5 ha mark vaije år under
förutsättning att askan lagras till 6-10 meters höjd. Dessa avfallshögar
innehåller en rad föroreningar, bl. a. tungmetaller. Dessa löses upp av
regnvatten som tränger genom askan och kan förorena grundvattnet. För
att lagra avsvavlingsslammet skulle för ett enda år krävas 10 ha mark om
slammet lades upp till 4 meters höjd.

Också transporterna av olja till havs medför miljörisker. Beräkningar
visar att av den mängd olja som transporteras till havs spills 0,16% ut vid
hanteringen på fartyg och oljeplattformar. Det innebär att Sveriges sammanlagda
oljeförbrukning, statistiskt sett, bidrar till ett spill på över 40000
ton olja per år i haven. Det är omkring dubbelt så mycket som det totala
utsläppet vid blow-out-olyckan vid Bravoplattformen våren 1977. Även
små oljeutsläpp kan få stora lokala verkningar på växt- och djurliv. Om de
långsiktiga effekterna av de stora mängder olja som släpps ut i öppet hav
vet man ännu mycket litet. Forskning pågår emellertid.

Som framgår av ovanstående är det nödvändigt att kraftfulla åtgärder
sätts in för att minska de föroreningar som är en följd av förbränningen av
fossila bränslen. Självfallet kan ett omfattande energisparande eller utnyttjande
av andra energislag medverka till att minska behovet av dessa
bränslen. Det är emellertid också nödvändigt att genom olika åtgärder
minska de föroreningar som blir en följd av den förbränning som likväl
behövs.

Vidtagna åtgärder

En av den socialdemokratiska regeringen tillsatt utredning föreslog 1976
(Ds Jo 1976:2 Mindre svavel — bättre miljö) en åtgärdsplan för nedtrappning
av svavelutsläppen. När de av kommittén föreslagna åtgärderna genomförts
kommer utsläppen av svaveldioxid i Sverige år 1985 att ha
minskat till den nivå som gällde i början av 1950-talet.

1 proposition 1976/77:3 anslöt sig den socialdemokratiska regeringen till

Mot. 1981/82:1921

utredningens bedömning och förslag. Målet borde vara att svaveldioxidutsläppen
1985 skulle ha minskat till den nivå som gällde i början av 1950talet.
Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen. Det innebär att
fr. o. m. den 1 oktober 1977 är högsta tillåtna svavelhalt i eldningsolja 1 % i
hela södra Sverige upp till Mälardalen och Värmland. Därigenom beräknas
svaveldioxidutsläppen minska med ca 100000 ton per år. Svavelhalten i
den tunna eldningsoljan, den s. k. villaoljan, sänktes fr. o. m. den 1 oktober
1980 från 0,5% till 0,3%. Naturvårdsverket fick i uppdrag att med stöd av
miljöskyddslagens bestämmelser verka för att industriutsläppen halveras.

Riksdagen antog i samband med 1979 års energipolitiska beslut den
andra delen av utredningens förslag till nedtrappningsplan för svavlet i
eldningsolja. Det innebär att fr. o.m. 1981 är högsta tillåtna svavelhalt i
eldningsoljan 1 % också i Uppsala län. Västmanlands län. Kopparbergs län
och Gävleborgs län samt Västernorrlands län. Fr. o. m. den 1 oktober 1984
utvidgas bestämmelserna till att omfatta hela landet.

För att komma till rätta med de problem sorn svaveldioxidutsläppen
utgör räcker det emellertid inte med inhemska åtgärder. Sverige har därför
sedan slutet av 1960-talet drivit dessa frågor i olika internationella sammanhang.
Vid FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 redovisades en
svensk specialstudie i frågan. Under åren 1971-1975 genomfördes på
svenskt initiativ ett stort arbete inom OECD. Vidare togs försurningsfrågorna
upp på en rad internationella konferenser och i kontakter med olika
organisationer, främst OECD, FN:s Europakommission (ECE) och FN:s
miljöprogram (UNEP).

Därutöver tog den socialdemokratiska regeringen upp bilaterala kontakter.
Ett avtal slöts sålunda med Östtyskland om begränsning av svavelutsläppen.
Samarbete inleddes också under den socialdemokratiska regeringens
ledning med Norge för att de bägge länderna tillsammans i olika
internationella sammanhang skulle ta upp frågan om begränsning av svavelutsläppen.
Framställning om detta gjordes också av den socialdemokratiska
regeringen till EG.

I november 1979 undertecknades en konvention om begränsningar av
bl. a. svavelutsläppen av medlemsländerna i ECE (FN:s ekonomiska kommission
för Europa). Konventionen beräknas bli ratificerad av 24 länder
under 1982 och kommer då att träda i kraft.

Men detta räcker inte. Det är därför viktigt att Sverige fortsätter med
kraftfulla åtgärder, också internationellt, för en begränsning av svavelutsläppen.

Våra förslag till åtgärder

Som framgått av ovanstående är den miljöförstörelse och då främst
försurningen av mark och vatten som är en följd av de stora svavelutsläppen
oroande. Det är nödvändigt med dels ett fullföljande av tidigare riks

Mot. 1981/82:1921

dagsbeslut om begränsning av svavelutsläpp, dels olika energisparande
åtgärder för att minska användningen av fossila bränslen. Regeringen har
aviserat en proposition om försurningen senare under detta riksmöte. Vi
återkommer då till våra ytterligare synpunkter på åtgärder mot försurningen.
Redan nu vill vi dock utveckla våra förslag i fråga om kalkning av
främst sjöar och vattendrag.

Efter förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen 1976 beslöt
riksdagen påbörja en försöksverksamhet med kalkning av sjöar och
vattendrag för att motverka försurningen. Fiskeristyrelsen och naturvårdsverket
har under 1981 lämnat en redovisning dels över försurningsläget,
dels om hur försöksverksamheten med kalkning av sjöar och vattendrag
har utvecklats. De båda verken har också lämnat förslag till fortsatt inriktning
av kalkning av mark och vatten. I korthet innebär förslagen att
kalkningen av sjöar och vattendrag skall ges en sådan omfattning att
försurningshotade sjöar kan bevaras och redan drabbade återställas. Kalkningen
bör stödjas genom statsbidrag och bidragsgivningen decentraliseras
till berörda län. Försöksverksamheten avseende mark och grundvatten bör
inriktas på att långsiktigt pröva olika åtgärder för att motverka försurningens
effekter. Dessutom bör riktlinjer för hur man i dagsläget bäst skall
motverka försurning av vattentäkter tas fram. Kostnaderna för ett fullt
utbyggt åtgärd sprogram beräknas till 200 milj. kr. per år såvitt avser
kalkning av sjöar och vattendrag och 10 milj. kr. per år när det gäller
åtgärder inriktade på mark och vatten. Anslaget för budgetåret 1982/83
beräknas av naturvårdsverket till 50 milj. kr. för bidrag till kalkning av
sjöar och vattendrag.

Ett kalkningsprogram av den omfattning fiskeristyrelsen och naturvårdsverket
förordar skulle göra det möjligt att rädda ca 18000 sjöar som
redan är försurade och hindra försurningen i de ytterligare ca 3 000 sjöar
som väntas bli försurade under 1980-talet.

Även om de viktigaste resultaten när det gäller att klara försurningen av
sjöar och vattendrag uppnås genom olika förebyggande åtgärder, dvs.
begränsning av svavelutsläppen, är det nödvändigt att genomföra kraftfulla
restaureringsåtgärder i vattendrag som redan drabbats av försurningen.
Därför är ett kraftfullt kalkningsprogram nödvändigt. Vi vill från socialdemokratins
sida ställa oss bakom de krav som framförts av ämbetsverken
och förordar att 50 milj. kr. anvisas för kalkning av sjöar och vattendrag
samt 3 milj. kr. för försöksverksamhet avseende mark och grundvatten för
budgetåret 1982/83. Vi anser det nödvändigt att beslut omgående fattas om
detta så att planeringen kan igångsättas. Vi framlägger därför våra förslag i
detta avseende redan nu. Till behovet av ytterligare åtgärder återkommer
vi i samband med regeringens försurningsproposition.

Vi vill i sammanhanget också framhålla att de omfattande kalkningsinsatser
som blir följden av vårt förslag är av stor betydelse för sysselsättningen
inom kalkindustrin.

3 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 1921.

Mot. 1981/82:1921

När det gäller de övriga miljöproblem som här redovisats, främst som en
följd av förbränningen av kol, är det också nödvändigt med snara insatser.

På olika håll tas nu initiativ för att bygga koleldade anläggningar. Det är,
mot bakgrund av de stora miljöproblem som blir följden om kolet börjar
användas som energikälla av större omfattning i vårt land, nödvändigt att
omgärda användning av kol med hårda regler.

I dag krävs tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd för en
förbränningsanläggning med mer än 50 MW:s effekt. Länsstyrelsen kan
dock ge dispens från tillståndstvånget om effekten inte överstiger 300 MW.
Om effekten överstiger 10 MW skall anmälan om anläggningen göras hos
länsstyrelsen. Om effekten överstiger 500 MW skall anläggningen prövas
enligt 136a § byggnadslagen.

Riksdagen uttalade sig i anslutning till behandlingen av energifrågan
1979 för stränga krav både i fråga om reningen av utsläppen och hanteringen
av avfallet. Runt om i världen pågår forskning och utvecklingsarbete för
att få fram den teknik som behövs för att klara kolets miljöproblem. Ingen
kan dock nu avgöra när detta arbete ger resultat.

Mot bakgrund av angelägenheten att motverka de risker för miljön som
för landet totalt är förknippade med förbränningen av kol är det enligt vår
mening nödvändigt med en samlad bedömning av alla ansökningar om
koleldade anläggningar. Denna samlade bedömning bör göras av regeringen.
Riksdagen bör därför hos regeringen begära sådana förändringar av
lagstiftningen att den av oss förordade samlade bedömningen av ansökningarna
kan göras av regeringen. Det innebär att någon form av särskild
tillståndslag för koleldade anläggningar bör införas.

Det är särskilt viktigt att en ytterst noggrann prövning föregår och en
tillfredsställande reningsteknik krävs innan tillstånd lämnas för koleldade
anläggningar. Till våra förslag i fråga om reningskrav återkommer vi i
samband med regeringens proposition i frågan.

E. Luftföroreningar från bilar

Utsläppen av föroreningar från motorfordon är i dag större än den totala
mängden föroreningar som släpps ut i luften från industrier, lokaluppvärmning,
elproduktion och avfallsförbränning. År 1980 uppgick sålunda utsläppen
av koloxid från person- och lastbilar, bussar, motorcyklar och mopeder
till 1 103 000 ton, utsläppen av kolväten till 170000 ton och utsläppen
av kväveoxider till 165000 ton. I bilavgasutsläppen finns därutöver tusentals
kemiska föroreningar. Till detta kommer de fasta partiklar som rivs
upp från vägbeläggningen, bromsbanden, däcken osv.

De 4,7 miljoner m3 bensin som årligen förbrukas i vårt land ger upphov
till att 1,2—1,4 miljoner kilo bly sprids längs vägarna. Inget annat ämne
eller kemisk förening med jämförliga skadeverkningar sprids i luften i
samma omfattning som bly.

Mot. 1981/82:1921

Antalet personbilar, lastbilar och bussar i Sverige uppgår f. n. till ca 2,8
miljoner. Över 90% av dessa fordon är bensindrivna. Sverige kommer på
femte plats i världen i fråga om biltäthet räknat per person. Enligt bilprognos
1972-1985 kommer enbart personbilarna att vara drygt 3,7 miljoner
år 1985.

Föroreningarna från motorfordon är alltså ett växande miljöproblem
särskilt i tätorterna, där det framför allt är bostadsuppvärmningen och
trafiken som svarar för luftföroreningarna. Genom de åtgärder socialdemokratin
i regeringsställning genomförde — bl. a. övergång till lågsvavliga
eldningsoljor och utbyggnad av fjärrvärme — minskar emellertid föroreningarna
från bostadsuppvärmningen snabbt. Däremot kommer föroreningsutsläppen
från motorfordon, trots de åtgärder som vidtagits för att
begränsa dessa, också framöver att vara betydande. Hälso- och miljöeffekterna
av föroreningarna från motorfordonen är påtagliga. Vi vet att det i
bilavgaserna finns ett trettiotal - sannolikt betydligt fler - cancerframkallande
ämnen. Det finns sålunda anledning misstänka att biltrafikens utsläpp
av cancerframkallande ämnen (bl. a. polycykliska aromatiska kolväten)
svarar för en stor del av de miljöbetingade cancerfallen. Även utsläppen
av koloxid och kväveoxider kan ge upphov till betydande hälso- och
miljöeffekter. Som exempel på detta kan nämnas att när avgasutsläppen
minskade med 10% i Kalifornien i samband med oljekrisen i början av 1974
minskade också dödligheten i hjärt- och lungsjukdomar i motsvarande
mån.

Trafiken är den största enskilda källan för utsläpp av kväveoxider.

Kväveoxider bidrar till att öka försurningen av mark och vatten.

Kväveoxid försämrar också lungfunktionerna och ökar mottagligheten
för bakterieinfektioner i luftvägarna.

I synnerhet för personer med hjärt-kärlbesvär är en ökad halt av koloxid
i luften besvärande. Det finns starka misstankar om att koloxid spelar en
viktig roll vid uppkomst av hjärtinfarkt.

Blyutsläppen är allvarliga från såväl hälso- som miljösynpunkt. Allra
mest utsatta är små barn i våra tätorter. Blyet ger bl. a. skador i det
centrala nervsystemet. Senare års forskning har också visat att skadeverkningar
av bly från bilavgaser uppträder vid lägre doser än man tidigare
trott. Om blyhalten i bensinen minskas, leder det till minskning av två
andra tillsatsämnen - etylendibromid och etylendiklorid - som är cancerframkallande.
Blyet har också långsiktiga konsekvenser för den yttre miljön.
Den hårda bindningen till markens ytskikt ökar blyhalten i våra
åkerjordar. Genom grödorna överförs blyet till människan.

Kunskaperna om bilavgasutsläppens hälsoeffekter är dock fortfarande
ofullständiga. En bidragande orsak till detta är att tätortsbilismen ännu är
av ganska ungt datum. Den första generationen människor som dagligen
utsätts för bilavgaser är de som nu är tätortsbor. Man vet därför inte exakt
hur kroppen reagerar när den utsätts för bilavgaser under lång tid. Det är

Mot. 1981/82:1921

därför nödvändigt att fortsatta epidemiologiska och experimentella undersökningar
med förfinad försöksmetodik genomförs. Klart är däremot att en
stor del av befolkningen i våra större tätorter dagligen utsätts för halter av
bilavgasföroreningar som ligger vid eller över det som på nuvarande kunskapsnivå
anses acceptabelt.

1 Sverige finns ännu inte några gränsvärden för den högsta tillåtna halten
bilavgasföroreningar i utomhusluften. Sådana värden har emellertid fastställts
på olika håll utomlands. Detta gäller bl. a. i USA, Canada och
Sovjetunionen. Gränsvärden förekommer för bl. a. koloxid, kolväten, kväveoxid
och bly. Mätvärdena från svenska tätorter överskrider ofta de mer
långtgående av dessa gränsvärden, t. ex. de som gäller i USA och Canada.
De gränsvärden för koloxid som rekommenderats av Världshälsoorganisationen
(WHO) och som överensstämmer med de amerikanska har sålunda
överskridits i 24 av 38 undersökningar i Sverige. När det gäller kväveoxider
har WHO:s rekommenderade halter överskridits vid mätningar i
Stockholm, Göteborg och Malmö.

De samlade utsläppen från bilar och andra föroreningskällor i ett
storstadsområde kan vid vissa väderleksbetingelser, när det är dåliga ventilationsförhållanden,
ge upphov till höga halter av föroreningar i luften.
Om solinstrålningen vid sådana tillfällen är tillräckligt hög, finns det risk
för att s. k. fotokemisk smog uppstår, dvs. att kolväten och kväveoxider
reagerar med varandra och bildar nya typer av föroreningar med värre
effekter än de ursprungliga ämnenas. De nya ämnena är starkt slemhinneretande,
vilket gör att det svider i ögonen och känns tjockt i halsen. De är
vidare starkt giftiga och kan förutom skador på människor även skada
växtligheten och ge upphov till rostskador. Fotokemisk smog, som ser ut
som soldis, förekommer regelbundet i många av världens storstäder. Mätvärden
som visar på fotokemiska smogreaktioner föreligger också från
Stockholm och Göteborg. Det är bl. a. av detta skäl angeläget att utsläppen
av kolväten och kväveoxider i tätortsområdena minskas.

Nuvarande bestämmelser för att minska avgasutsläppen

I Sverige har genom de åtgärder socialdemokratin i regeringsställning
vidtog lagstiftning för att begränsa avgasutsläppen från bilar stegvis införts.
Bestämmelserna finns samlade i den s. k. bilavgaskungörelsen
(1972: 5%). De svenska bestämmelserna är de mest långtgående i Europa.
Åtgärderna har koncentrerats till en begränsning av avgasutsläppen. Enligt
bilavgaskungörelsen får man inte använda en bensindriven bil om den inte
är försedd med avgasrening. Förbudet gäller däremot inte för motorcyklar,
dieseldrivna bilar och bilar vilkas totalvikt överstiger 2,5 ton. De nuvarande
kraven på avgasrening gäller personbilar fr. o.m. 1976 års modeller.
Genom avgasreningen på bilar fr. o. m 1971 års modell beräknas utsläppen
av koloxider och kolväten minska med 40% i förhållande till bil utan

Mot. 1981/82:1921

åtgärd. För bilar fr. o. m. 1976 års modeller blir motsvarande minskning för
koloxid och kolväten ca 70% och för kväveoxider 45 %. Ägaren till bil som
inte uppfyller dessa krav kan dömas till böter med högst 500 kr.

Kontrollen av att kraven uppfylls bygger på ett system med s. k. typbesiktning.
Intyg över sådan besiktning lämnas utan att det enskilda fordonet
i fråga har besiktigats. Man har med andra ord inte kontrollerat att det
enskilda fordonet uppfyller gällande normer för utsläpp av föroreningar i
avgaserna. Svensk Bilprovning har genomfört en stickprovsundersökning
av personbilar av 1976 års modell för att följa upp hur avgasbestämmelserna
för dessa fordon efterlevs. I den rapport Svensk Bilprovning framlagt
redovisas att av 236 stickprovsvis utvalda personbilar av 1976 års
modell överskred inte mindre än 78% ett eller flera av de angivna värdena.
Av undersökningen kan den slutsatsen dras att de bilar som lämnas till
typbesiktning av nya modeller klarar proven väl, medan de som säljs på
marknaden inte på samma sätt uppfyller de ställda kraven. Möjligheterna
att i dag få fabrikant att åtgärda felaktiga fordon är små. Naturvårdsverket
har i juni 1981 utfärdat ändrade tillämpningsföreskrifter. Bilindustrin har
överklagat dessa hos regeringen, som ännu inte avgjort ärendet.

Tillsatser till motorbränslen regleras genom lagen (1973:29) om hälsooch
miljöfarliga varor. Blyhalten i bensin har begränsats till högst 0,15
gram/liter.

Vår miljömotion 1978/79

I vår partimotion om miljövården (mot. 1980/81:1379 till 1980/81 års
riksmöte) krävde vi ett åtgärdsprogram mot föroreningarna från bilismen.
Programmet skulle enligt vårt förslag bl. a. innehålla förslag om skärpt
avgaskontroll av såväl nya som äldre bilar, gränsvärden för avgasföroreningar
i luften, åtgärder på trafikplaneringens område, ökad satsning på
kollektivtrafiken samt tidsplan för övergång till helt blyfri bensin.

Ett likartat motionskrav bifölls av riksdagen 1979 (JoU 1978/79:22).
Jordbruksutskottet framhöll då att utskottet finner ”starka skäl tala för att
regeringen i lämplig ordning snarast låter utarbeta ett samlat åtgärdsprogram
mot bilavgasproblemen. De synpunkter som framförts i motion 1990
bör kunna tjäna som vägledning härvidlag.”

Det var därför förvånande att riksdagen 1981 lämnade vårt motionskrav
utan åtgärd trots att regeringen inte utfört de åtgärder riksdagen krävt.

Olika utredningar på området har lagt fram förslag. Det gäller bl. a.
typbesiktningskommittén och bilavgaskommittén. Naturvårdsverket har
lagt fram ändrade föreskrifter för besiktning.

Ändå har regeringen inte kunnat samla sig till att framlägga förslag vare
sig om åtgärdsprogram eller tidplan för övergång till helt blyfri bensin.
Bilindustrins motstånd gör tydligen regeringen handlingsoförmögen. I en
av de viktigaste miljöfrågorna har regeringen i tre år underlåtit att presen

Mot. 1981/82:1921

tera ett program för hur de stora miljöproblem som bilismen ger upphov till
skall lösas.

Om bilindustrin uppfyllde de krav på avgasrening fr. o. m. 1976 års
modeller som gäller skulle luftföroreningssituationen i våra tätorter förbättras
väsentligt. Det är därför upprörande att regeringen dröjt så länge
med att fastställa de nya föreskrifter som naturvårdsverket lagt fram. Eller
avser regeringen att mjuka upp de gällande men ej tillämpade bestämmelserna?

Eftersom något åtgärdsprogram inte framlagts och det enligt vår mening
är nödvändigt med kraftfulla åtgärder mot bilavgasernas miljö- och hälsoproblem
upprepar vi vårt krav att regeringen utan ytterligare dröjsmål skall
presentera det av oss begärda åtgärdsprogrammet samt tidplanen för övergång
till helt blyfri bensin.

F. Pappersavfall

Riksdagen beslöt 1975 (prop. 1975:32) med anledning av förslag från den
dåvarande socialdemokratiska regeringen att obligatorisk insamling av
tidningspapper från hushållen skulle vara genomförd i hela landet senast
under år 1980.

Riksdagsbeslutet grundades på de slutsatser arbetsgruppen för avfallsfrågor
(Ds Jo 1974: 10-11) presenterat. Enligt utredningen har Sverige den
största förbrukningen av papper och papp per capita i Europa. Den totala
förbrukningen var 1973 då utredningen gjordes ca 1,7 miljoner ton. Av
denna förbrukning återinsamlades ca 28 % av återanvändbart papper eller
450000 ton. Den insamlade mängden avfallspapper motsvarar en råvaruförbrukning
av ca 1,7 miljoner kubikmeter eller motsvarande 4-5 miljoner
normalstora träd per år.

Utredningen uppskattade att denna återinsamlade volym skulle kunna
öka påtagligt. Framför allt menade man att hushållen borde kunna bidra
med betydligt större mängder än dittills. Utredningen beräknade att hushållen
skulle kunna bidra med ytterligare 200000 ton papper medan industrier,
kontor och affärer skulle kunna bidra med ungefär 80000 ton.

Sedan riksdagsbeslutet fattades har pappersbruken investerat i anläggningar
för att kunna ta hand om returpapper. För att klara råvaruförsörjningen
till de bruk som nu byggt sin produktion på returpapper måste
insamlingen öka väsentligt. Under 1979 ökade insamlingen av returpapper
med ca 20000 ton samtidigt som brukens behov ökade med 70000 ton.
Därmed uppstod ett ökat importbehov på ca 50000 ton. Under 1980 ökade
behovet av returpapper hos pappersbruken med ytterligare ca 3000040000
ton.

Mot. 1981/82:1921

Pappersbruken har också investerat i avsvärtningsanläggningar för att
klara omhändertagandet av tidningspapper. Dessa investeringar har byggts
på riksdagsbeslutet 1975 om den ökade insamlingen av tidningspapper från
hushållen.

Våra förslag till åtgärder

Som framgår av riksdagsbeslutet från 1975 förutsatte riksdagen att den
obligatoriska insamlingen av tidningspapper från hushållen skulle vara
genomförd i landets samtliga kommuner senast under 1980. När kommunerna
hade byggt upp den erforderliga organisationen och var beredda för
insamling av tidningspapper skulle kommunen anmäla detta till jordbruksdepartementet.
Kommunen skulle därefter förtecknas i renhållningskungörelsens
bilaga. F.n. är endast 15—20 av landets kommuner upptagna i
denna bilaga.

Det är nu nödvändigt att regeringen vidtar omedelbara åtgärder för att se
till att 1975 års riksdagsbeslut genomförs. Riksdagen bör ge regeringen i
uppdrag att uppta omedelbara överläggningar med kommunerna, insamlingsföretagen
och pappersbruken så att den obligatoriska insamlingen av
tidningspapper från hushållen snarast kommer att omfatta landets samtliga
kommuner. Det är så mycket mer nödvändigt som industrin nu gjort
erforderliga investeringar och därmed har ett stort behov av returpapper.
Det är också oförsvarligt ur råvarusynpunkt att den råvara tidningspapper
representerar inte tas till vara. Regeringen bör vid dessa överläggningar
också verka för att kommunerna får skälig ersättning för insamlingen av
papperet.

G. Dryckesförpackningar

För drygt tio år sedan var returflaskan den dominerande förpackningsformen
för öl och läskedrycker. Nu är inom detaljhandeln 70% när det
gäller öl och 10% när det gäller läsk förpackade i burkar. Den utvecklingen
väntas fortsätta.

1966 tillverkades 80 miljoner returflaskor och 18 miljoner burkar. 1979
var antalet nytillverkade returflaskor 150 miljoner medan burkantalet närmade
sig 500 miljoner. Returflaskan har ökat i antal s.k. tripper, dvs.
returer, under hela 1970-talet. 1973 var antalet tripper ca 10 medan antalet
1979 stigit till ca 20.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har i en rapport 1979 redovisat
beräkningar av energiåtgången och förpackningskostnaderna för returflaskan
och burken - den senare i två utföranden, plåt och aluminium.

• Energiåtgången för returflaskan vid 30 tripper är 1,1 kilowattimme per

100 hektoliter.

Mot. 1981/82:1921

• Plåtburkens energiåtgång vid 96% återtagning är 1,4 kilowattimmar per

100 hektoliter.

• Aluminiumburkens energiåtgång vid 96% återtagning är 1,5 kilowattimmar
per 100 hektoliter.

Eftersom plåtburken i dag inte återvinns i någon nämnvärd omfattning är
den verkliga energiåtgången för denna förpackningsform betydligt större.
Detsamma gäller aluminiumburken, där en återtagning på 96% är helt
orealistisk.

STU har beräknat förpackningskostnaderna för de olika alternativen i
1978 års penningvärde vid 15 returer för flaskan och 70% återvinning av
burkarna. Resultatet blev 48 öre/st. för 33 cl returglas, 96 öre för 45 cl
plåtburk och 81 öre för 45 cl aluminiumburk. Om returflaskan returneras
20 gånger är förpackningskostnaden för flaskan ännu lägre än som redovisas
ovan.

Statens vägverk har redovisat sammansättningen av skräpet efter vissa
vägar. Mätningarna gjordes 1972 och 1975. Dryckesförpackningarna svarade
för ca 20% av den totala skräpmängden vid vägarna. Returglasen
utgjorde hösten 1972 1,2% av skräpmängden och ölburkarna 4,3%. 1975
svarade burken för 7,2% och returflaskan för 0,7%.

Nedskräpningen i miljön ger skador på djur, människor och maskiner.
Kostnaderna för den städning som nu görs beräknas till totalt 30 milj. kr.
Man kan med fog anta att städkostnaden ökar i samma takt som engångsemballagen
ökar, framför allt dryckesförpackningar.

Energiåtgången i förpackningsindustrin är i dag ca 2,4% av hela energiförbrukningen
i landet. Olika åtgärder beräknas kunna sänka energiförbrukningen
med ca 20%. Den stora besparingsmöjligheten är en ökad
övergång till returflaskor eller annat returemballage. Utöver energivinster
bör övergång till returförpackningar för öl och läsk också ge ekonomiska
och miljömässiga vinster.

1979 kom aluminiumburken i blickpunkten genom PLM:s och Pripps
beslut om tillverkning av aluminiumburkar för öl och läsk. Driften vid
PLM:s nya fabrik i Malmö har påbörjats. Vid full drift kommer fabrike. att
ha en kapacitet på 1 200 miljoner burkar. Framställningen av aluminiumburkar
är mycket energikrävande. Till detta kommer att aluminiumburkar
är oförstörbara i naturen.

Riksdagens beslut

I vår miljömotion till 1979/80 års riksmöte (mot. 1979/80: 1760) krävde vi
att regeringen skulle låta utreda möjligheterna för en successiv övergång
till användningen av endast returförpackningar för öl och läskedrycker
samt att Systembolaget skulle införa pantsystem på alla vin- och spritförpackningar
och därmed återta alla sådana förpackningar.

Mot. 1981/82:1921

Jordbruksutskottet instämde i sitt betänkande 1979/80:40 i våra förslag,
vilket genom riksdagens beslut gavs regeringen till känna.

I december 1980 lämnade utredningen om återvinning av dryckesförpackningar
sina förslag.

Regeringen kommer enligt den till riksmötet lämnade propositionsförteckningen
att senare under våren lämna förslag om Återvinning av
dryckesförpackningar. Vi kommer då att återkomma med ytterligare förslag.
Vi vill dock redan nu framhålla att de krav vi framförde i den
ovannämnda miljömotionen ligger fast. De energi-, miljö- och resursvinster
som kan nås vid en successiv övergång till användning av enbart
returförpackningar gör det nödvändigt att frågan prövas ingående och
skyndsamt.

H. Våtmarker

Våtmarker är den samlande beteckningen för myrar, kärr, mossar,
träsk, sumpmarker, flyt, strandängar m. m. Våtmarkerna är en naturresurs
av stort vetenskapligt, kulturellt, rekreativt och ekonomiskt värde. Våtmarksmiljöerna
är oftast biologiskt högproduktiva delar av landskapet.
Genom dem garanteras en uthålligare och jämnare vattenföring i vattendragen.
Våtmarkerna är som regel värdefulla viltmiljöer och har vanligtvis
rikt växt- och djurliv. De grunda vattnen svarar ofta för stor produktion av
fisk.

Många av människans verksamheter har inneburit bestående ingrepp i
våtmarkerna. Torrläggning eller dränering för uppodling eller skogsodling
har påverkat stora arealer värdefull våtmark. Genom dikningsföretag i
våtmarker har stora arealer påverkats. 1970 var dikeslängden ca 2 800 km.
1975 var motsvarande längd 5 800 km, vilket innebär att 29000 ha påverkas.
Anspråk på mark för odling av s.k. energiskog kan också utgöra ett
hot mot våtmarkerna.

Våtmarkerna har ofta använts som soptippar. Genom oplanerade ingrepp
har betydande våtmarksområden ödelagts. Hotet mot våtmarkerna
är också ett internationellt problem. Europarådet beslöt därför om en
våtmarkskampanj under 1976. Genom kampanjen ville man öka förståelsen
för våtmarkernas betydelse.

År 1974 undertecknade Sverige en internationell överenskommelse för
skydd av våtmarker. Genom den har vi förbundit oss att genomföra särskilda
åtgärder till skydd för våtmarkerna. I den särskilda lista som presenteras
finns bl. a. Hornborgasjön och Tåkern upptagna.

4 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 1921.

Mot. 1981/82:1921

Vår miljömotion 1980/81

1 vår miljömotion till 1980/81 års riksmöte (mot. 1980/81: 1379) krävde vi
bl. a. åtgärder för att förbättra skyddet av våtmarkerna.

I betänkandet JoU 1981/82:15 med anledning av vår motion framhöll
jordbruksutskottet att gällande rättsregler endast ger ”viss möjlighet att
bevaka miljöintressen m. m. i samband med t. ex. markavvattningsföretag
inom skogsbruket”. I den nya vattenlagen sägs ”att tillstånd skall inhämtas
om det föreligger sannolika skäl att företaget skadar allmänna eller
enskilda intressen”.

Mot bakgrund av detta avslog riksdagen vårt förslag om tillståndsplikt
för markavvattningsåtgärder. Enligt vår mening är de skyddsbestämmelser
utskottet hänvisar till otillräckliga. Vi upprepar därför våra förslag.

Vårt förslag til) åtgärder

Vi föreslår att det i naturvårdslagen införs bestämmelser om tillståndsplikt
för markavvattningsåtgärd, när åtgärden avser översilningsmark,
strandäng, kärr, mosse eller annan våtmark. Med markavvattning avses i
första hand dikning. Men även andra åtgärder såsom årensning, sjösänkning
och invallning innefattas i uttrycket markavvattning och omfattas
således av tillståndsplikt. Åt uttrycket markavvattning bör ges samma
innebörd som uttrycket har i 1 kap. 1 § förslaget till ny vattenlag (SOU
1977:27).

I likhet med vad som enligt 18 § naturvårdslagen gäller i fråga om täkter
bör tillståndsprövningen av markavvattningsåtgärd handhas av länsstyrelsen.
Enligt vår bedömning bör länsstyrelserna kunna klara denna uppgift
utan tilldelning av ökade resurser.

Till ledning för länsstyrelsens prövning bör särskilda tillåtlighetsregler
införas. Som huvudregel bör gälla att en markavvattningsåtgärd som avser
ett våtmarksområde inte bör tillåtas, om åtgärden medför olägenhet av
större betydelse från naturvårdssynpunkt. Härav följer inte att t. ex. en
dikning som bedöms medföra en mindre olägenhet än den nyss angivna
skall tillåtas. En avvägning måste här göras mellan det intresse som ligger
bakom dikningen och naturvårdsintresset. Framstår det sistnämnda intresset
som starkare, får dikningen inte tillåtas. En sådan avvägning bygger på
en tillämpning av 3 § naturvårdslagen, enligt vilken en myndighet vid
prövning av en naturvårdsfråga skall ta tillbörlig hänsyn till övriga allmänna
och enskilda intressen som berörs av frågan.

Även om en markavvattningsåtgärd bedöms medföra olägenhet av större
betydelse från naturvårdssynpunkt, bör tillstånd i vissa fall kunna
medges. I likhet med vad som nu gäller enligt 2 kap. 3 § vattenlagen och
6 § miljöskyddslagen för vattenbyggnadsföretag resp. miljöfarlig verksamhet
bör markavvattningsåtgärd få tillåtas, om den är av synnerlig betydelse

Mot. 1981/82:1921

från allmän synpunkt. Härigenom blir det möjligt att genomföra t. ex. en
dikning som bedöms vara av särskilt stor betydelse för jord- eller skogsbruket
inom viss ort eller från energiförsörjningssynpunkt, trots att inverkan
på naturmiljön blir så kraftig att företaget egentligen inte borde tillåtas.

Av 1 § tredje stycket naturvårdslagen följer att den som utför en markavvattningsåtgärd
är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att
begränsa eller motverka skada som markavvattningen kan orsaka. Som en
erinran härom bör i anslutning till bestämmelserna om tillståndsplikt för
markavvattningsåtgärder i fråga om våtmarker tas in en bestämmelse
enligt vilken länsstyrelsen får förena tillstånd till markavvattning med de
föreskrifter som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

De av oss nu föreslagna bestämmelserna om tillståndsplikt för markavvattningsåtgärder
bör tas in i naturvårdslagen som en ny paragraf med
beteckningen 18 a §. Som en konsekvens härav måste en mindre justering
göras i 20 § första stycket.

För att den föreslagna tillståndsplikten skall iakttas måste införas en
möjlighet att bestraffa den som bryter mot tillståndsplikten. Detta bör ske
genom en ändring av 37 § första stycket 4 naturvårdslagen så att den som
vidtar en markavvattningsåtgärd i strid mot 18 a § eller mot föreskrift som
är förenad med ett tillstånd i ansvarshänseende likställs med den som
enligt nuvarande lydelse utför täkt under motsvarande förhållanden.

Ett beslut om införande av obligatorisk förprövning i fråga om avvattning
av våtmarker är ett uttryck för uppfattningen att dessa åtgärder i
allmänhet medför sådana olägenheter från naturvårdssynpunkt att det
måste tillkomma samhället och inte som nu markägarna att avgöra huruvida
en markavvattningsåtgärd av aktuellt slag får komma till stånd. Med
hänsyn till att ett förfarande som är generellt tillståndspliktigt regelmässigt
anses innebära en ändring i pågående markanvändning får ett beslut i
enlighet med vårt förslag anses innefatta också ett ställningstagande till
frågan om ersättning till markägare när tillstånd vägras. Detta följer av de
ställningstaganden i frågor om ersättning till markägare som riksdagen
gjorde vid behandlingen av proposition 1972: lil. Då ett vägrat tillstånd
således inte utgör hinder i pågående markanvändning, uppkommer inte
någon rätt till ersättning för markägaren. Några ersättningsregler har därför
inte tagits upp i vårt lagförslag.

Den nu föreslagna regleringen, som enligt vad vi tidigare förordat bör
träda i kraft den 1 juli 1982, bör ses som en temporär lösning. Slutlig
ställning till frågan om utformningen av skyddet för våtmarkerna bör tas
när behövliga inventeringar har genomförts och utvärderats.

Det är i enlighet med nu gjorda överväganden som vi har utarbetat ett
förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) — utom 7 § som
behandlas i följande avsnitt. Lagförslaget bifogas motionen som bilaga 2.

Mot. 1981/82:1921

I. Naturvård

Naturen är en grundläggande del av vår miljö. Sedan urminnes tid gäller
i vårt land förhållandet att naturen skall vara tillgänglig för alla - allemansrätten.
I detta ligger ett stort värde men också ett stort ansvar i första hand
för den som äger marken att vårda och sköta den på ett sådant sätt att den
kan utnyttjas både av nuvarande och kommande generationer. Men det
åvilar också den som utnyttjar marken för rekreation och andra ändamål
att visa omsorg och hänsyn till naturen. Utgångspunkten för handlandet
måste vara ett starkt hänsynstagande till naturresurser och naturmiljö.
Ingen har rätt att handla på ett sådant sätt att oersättliga naturvärden
förstörs. Därför är det nödvändigt att samhällets inflytande över utnyttjandet
av våra naturresurser stärks.

Allemansrätten är en urgammal sedvanerätt. Den ger oss rätt att vistas i
skog och mark. Den ger oss skyldighet att vara aktsamma i vårt umgänge
med naturen. Vid olika tillfällen under det senaste året har allemansrätten
attackerats.

Allemansrätten är för socialdemokratin av omistligt värde. Vi avvisar
alla krav på en uppmjukning av allemansrätten och kommer att ständigt
göra allt för att slå vakt om och värna den.

a) Naturvårdsområdesinstitutet

Naturvårdslagen trädde i kraft den 1 januari 1965. Lagen ändrades i
väsentliga avseenden 1974 (prop. 1974:166). Bl. a. ändrades bestämmelserna
om strandskyddet så att det numera omfattar land- och vattenområden
vid alla stränder som har betydelse för allmänhetens friluftsliv intill
100 meter från strandlinjen eller när det behövs högst 300 meter från
denna. Vidare infördes allmänt tillståndstvång för täkt av matjord och
torv. Ett nytt institut för säkerställande av markområden infördes, naturvårdsområde.
Avsikten är att det skall användas när ändamålet kan uppnås
utan att längre gående restriktioner i pågående markanvändning för jordoch
skogsbruk skall behöva införas. Ersättning skall inte utgå till markägare
när ett område förklaras som naturvårdsområde. Möjligheten att säkerställa
mark genom att göra ett område till naturreservat kvarstår. Då utgår
ersättning. Vidare beslöts att privata förbudsskyltar som kan leda till
inskränkning i allemansrätten skulle förbjudas. Kommunernas ställning
inom naturvården stärktes och allemansrätten skrevs in i lagen.

Bestämmelser av betydelse på naturvårdsområdet finns också i byggnadslagen,
byggnadsstadgan, väglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen,
skogsvårdslagen och kommunala renhållningslagen.

Totalt har omkring 800000 ha mark avsatts som naturreservat och
615 000 ha som nationalpark. Den möjlighet som avsättande av naturvårds

Mot. 1981/82:1921

område ger för säkerställande av värdefulla markområden har hittills utnyttjats
i liten utsträckning. 1981 fanns 20 naturvårdsområden i hela landet
sammanlagt omfattande ca 23000 ha. Det kan jämföras med 800000 ha
naturreservat.

Enligt riksdagens beslut med anledning av proposition 1974: 166 skall
länsstyrelsen kunna förklara ett område som naturvårdsområde inom vilket
särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön. De
inskränkningar som detta kräver skall vara av mindre beskaffenhet. I den
mån särskilda åtgärder behövs för att det nödvändiga skyddet skall erhållas
skall markägaren vara skyldig att tåla att sådana åtgärder genomförs
utan att markägaren berättigas till ersättning. Som exempel anfördes röjning,
renhållning, plantering, anläggning av stigar, rastplatser o. d. Jämfört
med naturreservat har institutet naturvårdsområde den fördelen att det
inte inkräktar på förvaltningen av den berörda fastigheten. Däremot, framhölls
i propositionen, borde institutet naturreservat användas i de fall då
skyddet av markområdet krävde mera långtgående föreskrifter eller där
pågående markanvändning avsevärt skulle försvåras. Bestämmelser om
naturvårdsområde finns intagna i naturvårdslagens 19 §.

Enligt naturvårdsverkets redovisning har endast ett fåtal förordnanden
av naturvårdsområden gjorts sedan den 1 januari 1975 då institutet infördes.
Enligt naturvårdsverket beror detta bl. a. på att markägare hellre
accepterar naturreservatsförordnande med möjligheter till ersättning. Från
administrativ synpunkt har det därför många gånger varit lättare för länsstyrelsen
att arbeta med institutet naturreservat.

Vår miljömotion 1980181

Det är enligt vår mening beklagligt att möjligheten att säkerställa mark
genom att förklara ett område som naturvårdsområde inte utnyttjats mer.
Det är än mer beklagligt att riksdagens borgerliga majoritet inte stödde de
krav på åtgärder för att förbättra förhållandena, som vi förde fram i vår
miljömotion (mot. 1980/81:1379) till föregående års riksmöte. Behovet av
att säkra för rekreation, vetenskap och kultur väsentliga markområden är
stort. De anslag naturvårdsverket har till sitt förfogande för att betala de
ersättningar som krävs när ett markområde förklaras som naturreservat är
begränsade. 1 den svåra ekonomiska situation, som de borgerliga regeringarnas
ekonomiska politik försatt landet, blir det svårt att anslå erforderliga
medel för bildande av naturreservat. Det blir då än mer nödvändigt att
söka säkerställa den för rekreation och friluftsliv nödvändiga marken utan
att ersättning utbetalas. I all synnerhet som det i flertalet fall torde vara
fullt möjligt att utnyttja ett markområde för t. ex. rekreation utan att
normalt jord- och skogsbruk hindras. I sådana fall bör det vara självklart
att naturvårdsområdesinstitutet används. Vi upprepar därför våra förslag.

Mot. 1981/82:1921

Vårt förslag till åtgärder

De svårigheter som på grund av enskilda markägares inställning till
naturvårdsområdesinstitutet kan uppkomma för länsstyrelserna får inte tas
till intäkt för att länsstyrelserna faller undan och i stället väljer att avsätta
ett område som naturreservat i fall där detta institut egentligen inte behövs.
Det finns anledning att i detta sammanhang påpeka att samtycke från
berörda markägare inte utgör en förutsättning för att meddela förordnande
om naturvårdsområde. För att inskärpa vikten av att institutet naturreservat
inte används när institutet naturvårdsområde lika gärna kan användas
behöver 7 § naturvårdslagen enligt vår mening kompletteras med en bestämmelse
som innebär att länsstyrelsen inte får avsätta ett område som
naturreservat, om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses
genom att området i stället förklaras som naturvårdsområde.

Vi föreslår sålunda att riksdagen antar vårt förslag till ändring i 7 §
naturvårdslagen. Lydelsen av författningsförslaget framgår av bilaga 3 till
denna motion. Men vi föreslår också att riksdagen ger regeringen till känna
att den bör meddela sådana rekommendationer och anvisningar till ledning
för länsstyrelsernas arbete att ett ytterligare utnyttjande av institutet naturvårdsområde
främjas.

b) Jordbruket och naturvården

Naturen är, som vi tidigare framhållit, en grundläggande del av vår
miljö. Många människor upplever i dag oro över det moderna jordbrukets
effekter på hälsa och miljö. Uppmärksamheten har bl. a. riktats mot de
kemiska bekämpningsmedlen och den stora användningen av handelsgödsel.
Men det är inte bara effekterna på människors hälsa och den yttre
miljön som är oroande.

I en rapport som utarbetats inom bostadsdepartementet, Hushållning
med mark och vatten 2, pekar utredarna på att det även finns tecken som
tyder på att jordbruksmarkens förmåga och lämplighet är på väg att försämras
som en följd av bl. a. tillförseln av tungmetaller, användningen av
tunga jordbruksmaskiner, ensidig stråsädesodling och bruk av kemiska
bekämpningsmedel. Borttagande av s.k. brukningshinder i samband med
jordbrukets rationalisering är ett annat naturvårdsproblem. Stenmurar,
odlingsrösen, åkerbackar och andra impediment i åkermark, t. ex. våtmarker
och kärr av olika slag, är ofta inte bara tilltalande inslag i landskapsbilden
utan har också stor allmänekologisk betydelse.

Mot denna bakgrund är det rimligt att det ställs krav på jordbruket att
verksamheten skall bedrivas med utgångspunkt i en ekologisk grundsyn.
Därför bör en allmän hänsynsregel för naturvården införas i jordbrukets
lagstiftning som ett komplement till naturvårdslagen på motsvarande sätt

Mot. 1981/82:1921

som redan finns inom skogsvårdslagen. Regeringen bör ges i uppdrag att
pröva formerna för detta.

c) Naturresurser

Människan har i dag tidigare oanade möjligheter att bruka naturens
krafter och förfoga över dess tillgångar. Genom utnyttjandet av tekniken
har industrisamhället byggts upp. Det har i grunden förändrat vår tillvaro.
Med dess hjälp har frigörelsen från nöd och djupt beroende varit möjlig.
Men samtidigt vet vi att priset för det materiella välståndet varit ett hårt
utnyttjande av naturresurserna.

Vi vet nu att världens och våra egna resurser är begränsade. Ställda mot
behoven och mot kraven på en rättvisare fördelning internationellt och
nationellt av jordens tillgångar framträder i en nära tidsrymd bilden av en
hushållning i knapphetens tecken. I det perspektivet är det en tvingande
nödvändighet att hejda det slöseri med naturresurser som är ett av kännetecknen
för marknadsekonomin. Det betyder inte ett samhälle som står
stilla i utvecklingen. Men det kräver ett annat slags hushållning. Vi accepterar
inte längre att priset för framstegen får vara misshushållning med
begränsade resurser eller ohälsa och vantrivsel i arbetslivet och förstörelse
av den yttre miljön.

Vårt förslag till åtgärder

Omsorgen om våra begränsade naturresurser måste vara utgångspunkten
för all verksamhet som kräver utnyttjande av sådana resurser. Därför
är det nödvändigt att allt utnyttjande av dessa tillgångar föregås av en
noggrann planering. Vid den måste omsorgen om naturvärdena beaktas.
Innan en icke förnyelsebar naturresurs tas i anspråk måste det klarläggas
om den kan ersättas i produktionen med annat material. Det gäller att
stimulera en övergång från icke förnyelsebara till förnyelsebara naturresurser.
I det sammanhanget måste möjligheterna till återanvändning belysas.
Som vi tidigare framhållit och riksdagen i samband med behandlingen
av förslagen om återvinning och omhändertagande av avfall 1975 anslutit
sig till bör målet vara att innan en produktionsprocess sätts i gång bör det
klarläggas hur det avfall som blir en följd av produktionen skall tas om
hand och återanvändas på nytt.

Regeringen bör låta göra en utvärdering av det omfattande utredningsarbete
rörande naturresurser som pågår. En sådan utvärdering bör kunna
belysa tillgången på de icke förnyelsebara naturresurserna och de anspråk
som inom överskådlig framtid ställs på dem. Med det materialet som grund
bör den översiktliga fysiska riksplaneringen utvidgas till att omfatta också
de naturresurser som i dag inte omfattas av den fysiska riksplaneringen.

Mot. 1981/82:1921

Regeringen bör också låta utreda frågan om behovet av en särskild lagstift*
ning för att värna om naturresurserna, en övergripande naturresurslag med
vars hjälp kraven på hushållning och omsorg om naturresurserna kan
ställas. Riksdagen bör hos regeringen begära att åtgärder vidtas i enlighet
med motionens förslag.

Anslaget H 7. Miljövårdsforskning

Anslaget till miljövårdsforskning används företrädesvis till målinriktad
miljövårdsforskning. Från anslaget lämnas medel till forskning om luft,
vatten, natur, buller, vilt samt miljögifter. Statens naturvårdsverk har en
särskild forskningsnämnd som fördelar anslaget. Innevarande budgetår är
anslaget 40,3 milj. kr. För budgetåret 1982/83 föreslås 42,8 milj. kr.

Åtskilliga forskningsprojekt sträcker sig över flera år, varför en del av
anslaget är intecknad på förhand. Det är emellertid också nödvändigt att
utrymme ges för insatser för att belysa nya miljöproblem.

Vårt förslag till åtgärder
Vi har i denna motion pekat på en rad områden där det är nödvändigt
med ökade kunskaper.

Naturvårdsverket begär i sin anslagsframställning totalt 48,8 milj. kr. till
miljövårdsforskning.

Enligt vår mening är naturvårdsverkets krav väl underbyggda och omfattar
projekt som är nödvändiga om vi skall få de kunskaper vi behöver för
att kunna driva en aktiv politik för en bättre livsmiljö. Vi vill särskilt
understryka vikten av att fortsatta undersökningar av kolets miljöpåverkan
kan genomföras. Det gäller i hög grad också projekt som Försurningens
effekter och Luftföroreningar i tätortsmiljö.

Ett viktigt inslag i våra förslag angående kemikalier är forskning. Naturvårdsverkets
äskande om medel för utarbetande av testsystem för kemiska
substanser samt epidemiologiska studier för att utröna effekter på människor
som bor runt nedsmutsande industrier anser vi därför bör tillstyrkas.

Vi kräver att anslaget till miljövårdsforskning räknas upp med 6 milj. kr.
utöver det av regeringen förordade beloppet, dvs. i enlighet med naturvårdsverkets
äskande. Därmed skulle anslaget till miljövårdsforskning för
budgetåret 1982/83 uppgå till 48,8 milj. kr.

Anslaget H 10. Undersökningar av hälso- och miljöfarliga varor

Anslaget står till produktkontrollnämndens förfogande för att täcka de
kostnader nämnden har för särskilda undersökningar rörande hälso- och
miljöfarliga varor. Det viktiga arbete som produktkontrollnämnden bedriver
med att klarlägga olika kemiska ämnens skadeverkningar måste fortsätta.
Undersökningar pågår bl. a. i fråga om bly, kadmium och bekämpningsmedel.
Projekt planeras bl. a. för undersökning och testning av cancerogena
och mutagena effekter och riskvärdering. Naturvårdsverket be

Mot. 1981/82:1921

gär att anslaget för budgetåret 1982/83 skall öka med 800000 kr. till 4,8
milj. kr. Regeringen har föreslagit att anslaget skall vara oförändrat 4 milj.
kr.

Vårt förslag till åtgärder

Vi kräver att anslaget Undersökningar av hälso- och miljöfarliga varor
för budgetåret 1982/83 utöver regeringens förslag räknas Upp med 800000
kr. till 4,8 milj. kr. i enlighet med naturvårdsverkets anslagsäskande.

H II. Särskilda undersökningar inom miljövårdsområdet, m. m.

Anslaget används för att bekosta utredningar och undersökningar inom
miljövårdsområdet, i första hand rörande miljöskydd inom industrin och
inom kommunerna samt naturvårdsutredningar. Innevarande budgetår är
anslaget 11,7 milj. kr. Förbudgetåret 1982/83 föreslår regeringen en minskning
av anslaget till 7,7 milj. kr.

Vårt förslag till åtgärder

Den bundna delen av utredningsanslaget är relativt stor eftersom flera
långsiktiga utredningar bekostas via anslaget. Detta gäller bl. a. våtmarksinventeringen
och verksamheten vid bilaVgaslaboratoriet. För att också
skapa utrymme för nya tillkommande arbetsuppgifter är det angeläget att
naturvårdsverkets krav på medel kan tillgodoses. Naturvårdsverket pekar
i sitt anslagsäskande på utredningsbehov på sammanlagt 18 milj. kr. Det
gäller till utredningar rörande miljövården i samhällsplaneringen, miljöskyddet
inom industrin, miljöskyddet inom kommunerna, olika våtmarksoch
naturinventeringar samt oljeskyddsfrågor. Naturvårdsverket gör sedan
en hård prioritering för att i rådande statsfinansiella läge ta ner kostnaderna
så långt som möjligt. Naturvårdsverket stannar för att ett oförändrat
anslag på 11,7 milj. kr. innebär att den målsättning som fihns med undersökningarna
under anslaget skall kunna upprätthållas.

Enligt vår mening är det nödvändigt om det underlag som krävs för
ställningstaganden inom olika delar av miljövårdens område skall kunna
tas fram att naturvårdsverkets krav kan tillgodoses. Vi accepterar den
överföring regeringen föreslår från anslaget till anslaget H 1. Statens naturvårdsverk.
Överföringen beräknas till 3,3 milj. kr. Om naturvårdsverkets
krav skall kunna tillgodoses bör anslaget därför räknas upp med 700000 kr.
utöver regeringens förslag.

Vi föreslår därför att till Särskilda undersökningar inom miljövårdens
område för budgetåret 1982/83 anvisas ett reservationsanslag av 8,4 milj.
kr.

Mot. 1981/82:1921

H 12. Program för övervakning av miljökvalitet

Från anslaget bestrids kostnader för programmet för övervakning av
miljökvalitet. Inom ramen för detta program skall regelbundna provtagningar
och undersökningar genomföras vid mätstationer och inom observationsområden
över hela landet. Undersökningarna skall belysa hur föroreningar
påverkar miljön och hur de transporteras i luft, mark och vatten.
Långsiktiga och allmänna miljöförändringar skall kunna spåras och följas.
För innevarande budgetår uppgår anslaget till 8,2 milj. kr. Regeringen har
föreslagit att anslaget för budgetåret 1982/83 skall uppgå till 9,7 milj. kr.
Naturvårdsverket har begärt ett anslag om 10975000 kr.

Vårt förslag till åtgärder
De mätningar som företas inom ramen för programmet för övervakning
av miljökvalitet är ett viktigt underlag för ställningstaganden när det gäller
långväga transport av luftföroreningar. Sverige har nu undertecknat den
konvention om långväga transport av gränsöverskridande luftföroreningar
som beräknas träda i kraft under 1982. Det är viktigt att de tekniska
förutsättningarna för ett uppföljande av konventionen då finns. Detta
gäller också fullföljandet av miljögiftsprogrammet, som successivt byggts
upp under 1980-1981. Vi ansluter oss till naturvårdsverkets bedömning
om medelsbehovet och föreslår att anslaget höjs med 1 225 000 kr. utöver
vad regeringen föreslagit. Det innebär att till program för övervakning av
miljökvalitet för budgetåret 1982/83 anvisas ett reservationsanslag av
10975000 kr.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att en gift- och
kemikommission tillsätts med de uppgifter som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en tidsplan över
arbetet med produktregistrets färdigställande,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförts i motionen om epidemiologiskt program,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om toxikologisk informationsservice,

5. att riksdagen beslutar anta det i bilaga till denna motion framlagda
förslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts angående lokalisering av SAKAB:s
huvudkontor,

Mot. 1981/82:1921

7. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att den upptar
överläggningar med kommunerna dels om lokalisering av erforderliga
mottagnings- och lagringsanläggningar för miljöfarligt avfall,
dels om genomförandet av 1975 års riksdagsbeslut om kommunal
insamling av miljöfarligt kemiskt avfall,

8. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om behovet av lagregler angående
producentens ansvar för avfall som uppkommer i produktionen,

9. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära

a) förslag om inrättande av en för den miljöstörande industrin
gemensam skadeståndsfond,

b) utredning angående tillskapande av ett tillsyns- och serviceorgan
benämnt AB Svensk Miljökontroll,

c) förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott enligt miljöskyddslagen
till 10 år,

10. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära sådana förändringar
av gällande lagstiftning att regeringen kan göra en ur miljösynpunkt
nödvändig samlad bedömning av alla ansökningar om
koleldade anläggningar,

11. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att den vidtar i
motionen föreslagna åtgärder för att öka insamlingen av tidningspapper
från hushållen,

12. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att den utan
ytterligare dröjsmål framlägger det av riksdagen 1979 begärda
åtgärdsprogrammet mot bilismens föroreningar med bl. a. tidsplan
för övergång till helt blyfri bensin,

13. att riksdagen beslutar att anta det i bilaga till denna motion
framlagda förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964: 822) i fråga om skyddet av våtmarker,

14. att riksdagen beslutar att anta det i bilaga till denna motion
framlagda förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822) i fråga om avsättande av naturvårdsområde,

15. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts angående behovet av att en allmän
hänsynsregel för naturvård införs i jordbrukslagstiftningen,

16. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts angående behovet av en naturresurslag,

17. att riksdagen beslutar att, mot bakgrund av vad som anförts i
motionen, till Miljövårdsforskning (H 7) för budgetåret 1982/83
anvisa ett i förhållande till regeringens förslag med 6000000 kr.
förhöjt reservationsanslag av 48800000 kr.,

18. att riksdagen beslutar att till Undersökningar av hälso- och miljöfarliga
varor (H 10) för budgetåret 1982/83 anvisa ett i förhållande

Mot. 1981/82:1921

till regeringens förslag med 800000 kr. förhöjt reservationsanslag
av 4800000 kr.,

19. att riksdagen beslutar att mot bakgrund av vad som anförts i
motionen till Särskilda undersökningar inom miljövårdsområdet
m.m. (H II) för budgetåret 1982/83 anvisa ett i förhållande till
regeringens förslag med 700000 kr. förhöjt reservationsanslag av
8400000 kr.,

20. att riksdagen beslutar att mot bakgrund av vad som anförts i
motionen till Program för övervakning av miljökvalitet (H 12) för
budgetåret 1982/83 anvisa ett i förhållande till regeringens förslag
med 1 275000 kr. förhöjt reservationsanslag av 10975000 kr.,

21. att riksdagen beslutar att mot bakgrund av vad som anförts i
motionen till Bidrag till kalkning av sjöar och vattendrag (H 15)
för budgetåret 1982/83 anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag med 30000000 kr. förhöjt reservationsanslag av 53000000
kr.

Stockholm den 26 januari 1982
OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s) MAJ LIS LANDBERG (s)

INGVAR CARLSSON (s) ESSEN LINDAHL (s)

HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)
OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)

Mot. 1981/82:1921

Bilaga 1

Förslag till

Lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Spridning över skogsmark av bekämpningsmedel som är avsedda för
bekämpning av lövsly är förbjuden. Undantag från förbudet kan medges
enligt vad som sägs i 3 eller 4 §.

2 § Kommunfullmäktige skall föreskriva att beslut om undantag enligt

3 § inte får meddelas beträffande de områden med skogsmark som fullmäktige
bestämmer.

Avgränsningen av områden som omfattas av föreskrifter enligt första
stycket skall på lämpligt sätt utmärkas på karta. Beslut om sådana föreskrifter
skall medges berörda markägare och sändas till skogsvårdsstyrelsen.

3 § Skogsvårdsstyrelsen får medge undantag från spridningsförbudet i
1 §, om

1. föreskrifter enligt 2 § första stycket inte gäller i fråga om skogsmarken
och

2. kravet enligt 7§ skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av
skog inte rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder
med hänsyn till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets
sammansättning, arbetarskydd sskäl eller tillgången på arbetskraft.

4 § Produktkontrollnämnden får medge undantag från spridningsförbudet
i 1 §, om det behövs för vetenskaplig prövning.

5 § Särskilda bestämmelser finns om registrering av bekämpningsmedel
och om medlens användning.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot spridningsförbudet
i 1 § eller åsidosätter villkor som har meddelats vid medgivande av
undantag enligt 3 eller 4 § döms till böter eller fängelse i högst ett år.

7 § Skogsvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos
skogsstyrelsen genom besvär.

Beslut av skogsstyrelsen eller produktkontrollnämnden överklagas hos
regeringen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982. Beslut om undantag enligt 2 § får
inte avse spridning av bekämpningsmedel före den 1 juli 1983.

Mot. 1981/82:1921

Bilaga 2—3

Motionens förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen (1964:822)
dels att 7, 20 och 37 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 18 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kan arbetsföretag, som ej omfattas
av tillståndstvång enligt 18 eller
19 §, komma att väsentligt ändra
naturmiljön, skall, innan företaget

Område, som finnes böra särskilt
skyddas eller vårdas på grund av
sin betydelse för kännedomen om
landets natur, sin skönhet eller eljest
märkliga beskaffenhet eller
emedan området är av väsentlig betydelse
för allmänhetens friluftsliv,
får av länsstyrelsen förklaras som
naturreservat. Länsstyrelsen får
inte avsätta ett område till naturreservat,
om syftet med åtgärden i
allt väsentligt kan tillgodoses genom
att området i stället med stöd
av 19 § förklaras som naturvårdsområde.

i §

Åtgärd för att avvattna översilningsmark,
strandäng, kärr, mosse
eller annan våtmark får inte utföras
utan länsstyrelsens tillstånd.

En sådan åtgärd får inte tillåtas,
om den medför olägenhet av större
betydelse från naturvårdssynpunkt.
Är åtgärden av synnerlig betydelse
från allmän synpunkt, får den dock
tillåtas utan hinder av vad nu har
sagts.

Länsstyrelsen får förena ett tillstånd
till markavvattning med de
föreskrifter som behövs för att begränsa
eller motverka skada på naturmiljön.

Kan arbetsföretag, som ej omfattas
av tillståndstvång enligt 18,18 a
eller 19 §, komma att väsentligt
ändra naturmiljön, skall, innan fö

Mot. 1981/82:1921

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

utföres, samråd ske med länsstyrel- retaget utföres, samråd ske med

sen. Regeringen eller myndighet länsstyrelsen. Regeringen eller

som regeringen bestämmer kan fö- myndighet som regeringen bestäm

reskriva att inom landet eller del mer kan föreskriva att inom landet

därav anmälan för samråd alltid eller del därav anmälan för samråd

skall göras i fråga om särskilda slag alltid skall göras i fråga om särskil

av arbetsföre tag. da slag av arbetsföretag.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen
förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga för att
begränsa eller motverka skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej
heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

37 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11
eller 14 §, 16 § andra stycket eller 19 §,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, om ej gärningen är
ringa, mot 16 § första stycket andra punkten,

3. bryter mot 17 § andra stycket, om ej gärningen är ringa,

4. utför täkt i strid mot 18 § eller 4. utför täkt eller markavvattföreskrift
som meddelats i samband ningsåtgärd utan att ha tillstånd
med tillstånd till företaget, enligt 18 respektive 18 a § eller

bryter mot föreskrift som är förenad
med ett sådant tillstånd,

5. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrivits med
stöd av 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som
meddelats i samband med medgivande enligt tredje stycket, eller

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken
allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa.

Utbyte av brott som avses i 4 skall förklaras förverkat, om det ej är
uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Har någon beträffande markavvattningsåtgärd som avses i 18 a § före
ikraftträdandet av denna lag åsamkats kostnader för förrättning enligt
vattenlagen eller för åtgärd för att tillvarata sin rätt i samband med sådan
förrättning, får han ersättning av staten för sådana kostnader om tillstånd
till markavvattningsåtgärden inte lämnas enligt denna lag. Fråga om ersättning
prövas av länsstyrelsen.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982