med anledning av skr. 2002/03:51 Redogörelse för en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om vissa ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2003

Motion 2002/03:So40 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp, c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om rehabiliteringsmedel i kommande uppgörelser med Landstingsförbundet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om betydelsen av finansiell samordning för samarbetet mellan stat och landsting i hälso- och sjukvårdsfrågor.

3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändring i hälso- och sjukvårdslagen enligt vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nationell vårdgaranti.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kraven på tillgänglighet i primärvården.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kostnads- och ansvarsfördelning mellan stat och landsting, såvitt gäller Rett Center i Östersund och likartad verksamhet avseende små grupper med speciella funktionshinder och sjukdomar.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om inriktningen av informationsarbetet rörande organdonation.

Rehabilitering

Regeringen och Landstingsförbundet har i årets överenskommelse tagit bort det som tidigare funnits av medel för rehabilitering. Det är ett steg i fel riktning med tanke på de stora problem som finns när det gäller rehabilitering och de stora kostnaderna för onödigt långvariga sjukskrivningar.

Inför nästa år bör utgångspunkten vara att rehabiliteringsmedel åter tas in i överenskommelsen mellan staten och landstingen. Den närmare utformningen blir beroende av vilka riksdagsbeslut som under 2003 fattas när det gäller sjukskrivning, rehabiliteringsgaranti och tillhörande frågor. Detta bör ges regeringen till känna.

Finansiell samordning

Den i skr. 2002/03:51 redovisade överenskommelsen har gjorts utan stöd av någon finansiell samordning för att ge behandling fortare, förkorta sjukskrivningstider och underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet. Så hade det inte behövt vara, eftersom riksdagen år 2000 på förslag av socialutskottet begärde förslag från regeringen om finansiell samordning.

Att en sådan samordning fortfarande, med mycket begränsade och lokala undantag, är otillåten har försämrat arbetsförutsättningarna för landstingens hälso- och sjukvård. Detta har även haft negativ inverkan på Landstingsförbundets möjligheter att bidra konstruktivt till den uppgörelse som redovisas för riksdagen i skr. 2002/03:51.

Finsamförsök med samordning mellan försäkringskassa och hälso- och sjukvård pågick 1993–1997 och innebar mycket stora vinster i form av kortare behandlingstider, kortare sjukskrivningar och minskade statliga kostnader för sjukpenning. Efter fem års försöksperiod hade besparingen på statens sjukpenningkostnad i de deltagande försöksområdena nått upp till i genomsnitt 16 %, med det allra bästa resultatet i delar av Gästrikland med en besparing på 27 %.

Dessa vinster uppnåddes genom att kassa och sjukvård tillsammans gick in för att korta ned väntetider och underlätta patientens väg genom hela vårdkedjan. I Nyköping och Eskilstuna uppnåddes goda resultat genom att man på detta sätt fokuserade rehabiliteringsplanering, liksom personer med ”ont i ryggen”, ”ont i själen” samt missbruksproblem.

Att detta slags samverkan inte fått fortsätta har inneburit både mänskligt lidande och mångmiljardförluster.

Även Socsamförsöken som börjat senare och på vissa orter fortfarande pågår har gett positiva resultat. I likhet med Finsam har de gett ett utrymme för lokala initiativ och effektiva nya verksamhetsformer. Enbart i Finspångs kommun har man genom mindre sjukskrivning och återgång i yrkesarbete uppnått en årlig besparing på omkring 20 miljoner kronor. Om något liknande skulle kunna uppnås på samma sätt över hela landet skulle det innebära en minskad belastning på välfärdssystemen med flera miljarder per år. Det skulle också ha stor betydelse för sjukvården.

De senaste årens stora kostnader för ohälsa är nu en kvarnsten som kan få svåra återverkningar för både hälso- och sjukvård och andra delar av välfärden. Det är därför mycket olyckligt att de sjukvårdsfrågor som staten och landstingen överlägger om fortfarande hanteras utan att lokala initiativ inom en finansiell samordning är möjliga.

En nyligen framlagd promemoria från en arbetsgrupp i regeringskansliet (Ds 2003:2) tyder på att regeringen har för avsikt att även i framtiden starkt begränsa möjligheterna till finansiell samordning. De förslag som läggs fram har ett uppifrånperspektiv, som stänger igen mycket av möjligheterna till lokala variationer.

Förslagens utformning omöjliggör eller försvårar kraftigt de flesta former av finansiell samordning: Det krav som ställs i promemorian, på att såväl två statliga parter som landsting och kommun i samtliga fall måste delta, omöjliggör bland annat det gemensamma arbete som sjukvård och försäkringskassor utförde under Finsamförsöken. Samma verkan har den snäva begränsningen av vilka personer som kan omfattas av verksamheten. Den stelbenta konstruktionen att fyra parter alltid måste delta och dela alla kostnader lika, samtidigt som all verksamhet måste bedrivas i en viss juridisk form, är dessutom ett stort hinder för flera av de verksamhetsformer som utvecklats med hjälp av Socsamlagstiftningen. Bland annat skulle de mycket framgångsrika verksamhetsformerna i Finspång inte bli möjliga.

Det som nu föreslås från Regeringskansliet skulle, förutom alla andra negativa följder för enskilda människor och för socialförsäkringarna, dessutom försvåra det fortsatta samarbetet mellan staten och Landstingsförbundet om utveckling av hälso- och sjukvården.

Det som här anförts om betydelsen av finansiell samordning för samarbetet mellan stat och landsting i hälso- och sjukvårdsfrågor bör ges regeringen till känna.

Nationell vårdgaranti

Enligt skr. 2002/03:51 innebär överenskommelsen att regeringen och förbundet är överens om att det skall införas en vårdgaranti som verkligen innefattar att behandling sker. Innebörden i överenskommelsen är dock oklar. Det sägs att garantin skall innebära ett ”åtagande” från vården. Men det är osäkert om orden ”åtagande” och ”garanti” får täckning i de regler som är tänkta att gälla ifall behandling ändå inte sker från landstingets sida inom den föreskrivna tiden.

En vårdgaranti skall för patienten fungera som en verklig garanti. Det är angeläget att ordet inte töms på sitt innehåll och reduceras till en målsättning som antas medan köerna i stor utsträckning blir kvar. Det språkbruk som används i bland annat skr. 2002/03:51 är inte ägnat att bidra till klarhet. Verkligheten är att man från regeringshåll motsatt sig en nationell vårdgaranti, och för att skyla över detta infört ett språkbruk där det talats om en ”vårdgaranti” där det inte funnits garanti för genomförd vård utan främst målsättningar om tidpunkt för läkarbesök.

Att tala om en ”utvidgad” vårdgaranti kan i viss mån vara berättigat eftersom det på landstingsnivå förekommer vårdgaranti med ett verkligt behandlingsinnehåll. Det är däremot inte rimligt att på nationell nivå tala om en ”utvidgad” garanti när det handlar om att en frånvaro av nationell vårdgaranti kanske skall ersättas av en garanti med oklart innehåll.

En nationell vårdgaranti, som i dag inte finns, bör nu införas, och som grund för denna bör riksdagen ange den utformning som tidigare redovisats i olika motioner grundade på det gemensamma förslaget 2002 från Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna och Moderata samlingspartiet. Riksdagen bör i budgetsammanhang skapa förutsättningar för ett snabbt genomförande av den nationella vårdgarantin genom att besluta om de ytterligare stimulansbidrag som behövs för detta. Denna fråga bör riksdagen avgöra i anslutning till den ekonomiska vårpropositionen.

Den nationella vårdgarantin skall bland annat innebära att alla har rätt att få vård senast inom tre månader efter det att behovet fastslagits – och att, om detta inte uppfylls, få behandlingen utförd av annan vårdgivare på hemlandstingets bekostnad. Om det ”egna sjukhuset” inte kan ge vård i tid skall patienten erbjudas vård efter eget val inom det egna landstinget, i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Det skall åligga hemlandstinget att se till att patienträttigheten uppfylls. Det är landstingets skyldighet att både informera patienten om hennes rättigheter samt bistå med den praktiska hjälp som kan behövas. Patienten skall också, om en operation eller behandling ställs in av andra skäl än medicinska, kunna kompenseras ekonomiskt, och det bör då belasta den ansvariga klinikens egen budget.

Garantin skall även innebära att kontakt garanteras med primärvården samma dag kontakten tas, och att besök hos distrikts- eller husläkare kan ske senast inom fem dagar efter att kontakten tagits, då vårdgarantin är fullt utbyggd inom 48 timmar. Besök hos annan specialist skall kunna ske senast inom två månader.

Denna nationella vårdgaranti skall vara fullt utbyggd inom två år och då omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar. Patienter inom prioriteringsgrupp 1 har alltid företräde till vård genom akutsjukvård eller på annat sätt. Det vårdgaranti avser är alltså prioriteringsgrupperna 2 och 3.

Vad som här anförts om införandet av nationell vårdgaranti bör ges regeringen till känna, och det bör bland annat ligga till grund för nästa års överenskommelse med landstingen. men redan under 2003 bör ett införande av vårdgarantin påbörjas.

En nationell vårdgaranti innebär också att en ändring bör göras i hälso- och sjukvårdslagen. I denna lag uttrycks, i 2 a §, de krav som särskilt skall ställas på hälso- och sjukvården, såsom att vården skall vara av god kvalitet, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet och främja goda kontakter mellan patienten och personalen. Inget sägs nu uttryckligen om att vården skall ges i tid. Vi anser att lagen skall slå fast kravet att hälso- och sjukvården skall ges i tid. På så sätt får den nationella vårdgarantin det stöd i lag som gör att patienten kan ställa krav på sjukvårdshuvudmannen. Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag om sådan lagändring.

Projektet ”Väntetider i vården”

Det är värdefullt att överenskommelsen innebär att projektet ”Väntetider i vården” fortsätter och att kraven skärps på att rapporteringen skall vara heltäckande när det gäller de faktiska väntetiderna. Ett informationssystem som ger en fullständig bild av köerna är ett viktigt redskap för att genomföra vårdgaranti och komma bort från den ordning där olika verksamheter sätter i system att hålla sig med köer.

Tillgänglighet i primärvården

Skrivelsens redovisning är här ofullständig. När socialutskottet behandlade proposition 1999/2000:149 uttalade utskottet i betänkandet (2000/01:SoU5), när det gällde primärvården, att ”mot bakgrund av de resurstillskott som aviseras anser utskottet det naturligt att regeringen och Landstingsförbundet i kommande förhandlingar kommer överens om påtagligt skärpta krav på tillgänglighet”. Detta skedde med direkt hänvisning till två motioner (c, fp). Utskottet framhöll att det delade de tankegångar som i den här frågan framfördes i dessa motioner och ansåg dessa yrkanden tillgodosedda i och med riksdagens behandling av proposition och motioner.

Socialdepartementet verkade dock i motsatt riktning mot riksdagsbeslutet. Departementet och Landstingsförbundet träffade en överenskommelse som redovisades till riksmötet 2001/02, där det inte var fråga om några skärpningar alls vad gäller kraven på tillgängligheten i primärvården. Detta skulle då jämföras med att socialutskottet framhållit att det var naturligt med ”påtagligt skärpta krav”.

Vad som skedde var att regeringen, i sin egenskap av ”part”, föredrog att ”anse” motsatsen till vad regeringspartiet i riksdagsbehandlingen kommit överens med andra partier om. Detta har bidragit till att försämra förutsättningarna för det som nu redovisas om läget i primärvården. Vi hänvisar när det gäller regeringens hantering av denna fråga till det som anfördes i motionen 2001/02:So43 (c, fp, mp). Det skadar arbetsförhållandena, såväl inom riksdagen som mellan stat och landsting, när regeringen ensidigt åsidosätter uppgörelser som ingåtts i riksdagen, något som skett även då det gäller finansiell samordning.

Det som här anförts om kraven på tillgänglighet i primärvården bör ges regeringen till känna.

Producentobunden läkemedelsinformation

Att uppgörelsen med Landstingsförbundet innehåller medel för producentobunden läkemedelsinformation är positivt, även om beloppet är blygsamt. Till saken hör dock att det i SOU 2000:91 föreslogs en ekonomisk ram för fem års verksamhet med producentobunden hälsoinformation via apoteken. Regeringen har inte godtagit detta utan gett uppdrag att utarbeta ett annat förslag.

Detta gör att uppgörelsen med Landstingsförbundet på den här punkten hänger i luften. Riksdagen får anledning att återkomma till frågan om en förstärkning av den producentobundna läkemedelsinformationen. Men det bör ändå noteras att regeringen här – liksom på några andra områden – har lagt ett konstruktivt förslag från Nationella folkhälsokommittén åt sidan. Med tanke på de stora kostnader som felanvändning och överanvändning av läkemedel vållar har regeringens mindre snabba hantering av frågan bidragit till att försvåra för landstingen.

Små grupper med speciella funktionshinder m m

Det som uppgörelsen innehåller om Rett Center i Östersund berör en olöst fråga som har stor betydelse för vårdens kvalitet för vissa små grupper med speciella funktionshinder och sjukdomar. Det är där inte möjligt att ha expertis i varje kommun eller ens varje landsting. Centrum med expertis måste samlas på ett eller några få ställen i landet. Några sådana centrum är redan etablerade, och ett av dessa är Centrum för Rett syndrom i Östersund, som också togs upp i den senaste budgetpropositionen. Andra sådana centrum kan behöva byggas upp under kommande år. Men som också framgår i skr. 2002/03:51 har det i praktiken visat sig svårt att klara en stabil finansiering av dessa. Personer som till följd av funktionshinder och sjukdom har en mycket utsatt situation riskerar därmed att komma i kläm. Den enda utvägen torde vara att staten tar ett ansvar som säkerställer att de centrum som behövs får erforderliga resurser. Detta bör ges regeringen till känna.

Information om organdonation

De svårigheter som nu finns med att få tillräckligt många organ för transplantation har till stor del med information att göra. Det är bra att den frågan uppmärksammats i överenskommelsen med Landstingsförbundet och att medel för nationella informationsinsatser anvisas.

Det förefaller dock som om nyckelgrupper bland de vårdanställda inte har uppmärksammats tillräckligt i de här frågorna. De som har det medicinska ansvaret när patienter tas emot men hastigt avlider efter t ex olyckor har de största möjligheterna att praktiskt se till att rätt kontakter tas med anhöriga och att rätt saker görs för att transplantation inte skall omöjliggöras. Bättre kontakter mellan läkare med olika uppgifter och bättre kännedom om transplantationskirurgins behov kan förmodligen göra stor nytta. Även detta bör beaktas i det fortsatta arbetet för att minska transplantationsköerna. Detta bör ges regeringen till känna.

Elanders Gotab, Stockholm 2003

Stockholm den 7 mars 2003
Kerstin Heinemann (fp)
Kenneth Johansson (c)	Annika Qarlsson (c)
Bo Könberg (fp)	Marita Aronson (fp)
Lars-Ivar Ericson (c)	Birgitta Carlsson (c)
Linnéa Darell (fp)	Solveig Hellquist (fp)
Margareta Andersson (c)	Sofia Larsen (c)
Louise Edlind-Friberg (fp)