med anledning av skr. 2000/01:114 med anledning av skr. 2000/01:114 Redogörelse för den svenska exportkontrollpolitiken och exporten av krigsmateriel år 2000

Motion 2000/01:U16 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den nuvarande lagstiftningen när det gäller den svenska
krigsmaterielexporten tolkas korrekt och därmed restriktivt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att svensk krigsmateriel på kort sikt skall underkastas en mer
restriktiv lagstiftning syftande till att på längre sikt medföra den svenska
krigsmaterielexportens upphörande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de riktlinjer som gäller för krigsmateriel för strid (KS)
också skall tillämpas för övrig krigsmateriel (ÖK).

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige i likhet med Nederländerna och Storbritannien - i
enlighet med EU:s uppförandekod - offentligt bör redovisa vilka
krigsmateriellicenser som avslagits.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ett demokratikriterium införs när det gäller restriktionerna
för den svenska krigsmaterielexporten.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ett omställningsprogram för industrin utformas med syfte
att ersätta krigsmaterielindustrin med annan produktion.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen i sitt fortsatta arbete med EU:s uppförandekod
för krigsmaterielexporten verkar för att denna blir mer restriktiv och
bindande.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen verkar för att svenska regler skall gälla vid
samarbete mellan svenska företag och företag i andra EU-länder när det
gäller export av krigsmateriel.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen i det europeiska samarbetet när det gäller
krigsmaterielproduktion verkar för en övergång från produktion av
krigsmateriel till civil produktion.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att någon åtskillnad i riktlinjer mellan nya leveranser av
krigsmateriel och följdleveranser inte görs, utan att samma regler som
gäller för nya leveranser även skall gälla för följdleveranser.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det i riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport skall
införas en särskild paragraf eller formulering som anger att det inte finns
någon given rätt för en köpare av svensk krigsmateriel att erhålla
följdleveranser.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige - ifall föregående yrkande avslås av riksdagen -
återgår till den ursprungliga definitionen av begreppet följdleveranser,
vilken inte medger så vida tolkningsmöjligheter som den nuvarande
definitionen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att krigsmaterielexporten till Mellanöstern åter skall upphöra.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stopp för krigsmaterielexporten till de länder som i motionen
anges under avsnittet Krigsmaterielexport till länder som kränker
mänskliga rättigheter.

2 Inledning

Enligt svensk lag är export av krigsmateriel förbjuden. Dispenser kan
dock beviljas. Grundtanken med ett generellt förbud är att den svenska
krigsmaterielexporten ska vara restriktiv. Dispenserna får dock inte bli så
många eller reglerna för undantag så vaga och oklara att själva
grundtanken med det generella förbudet undergrävs. Flera exempel ur den
svenska krigsmaterielexportens historia visar att svenska företag beviljats
exporttillstånd till länder som rimligen inte borde fått köpa krigsmateriel
från Sverige.

Av de exempel som vi framför framgår att regelverket för den svenska
krigsmaterielexporten har lett till en praxis, som hotar att sluta i
principlöshet.
Resultatet har blivit lidanden för dem som utsätts för de exporterade
krigsmaterielens verkningar. Exporten har även varit förnedrande för svenska
folket, för dess regering och för dem som har haft att försvara exporten av
krigsmateriel. Export av krigsmateriel till länder som Indien, Pakistan,
Turkiet, Brasilien, Mexico, Venezuela m.fl. bör uteslutas. Vänsterpartiet anser
att den nuvarande lagstiftningen när det gäller krigsmaterielexporten bör
tolkas korrekt och därmed mer restriktivt. Detta bör riksdagen ge regeringen
till känna.

Vänsterpartiet anser vidare att en än mer restriktiv lagstiftning än den
nuvarande när det gäller svensk krigsmaterielexport införs, vars syfte på sikt
är att vårt lands krigsmaterielexport successivt upphör. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

3 Det svenska regelverket

Att från Sverige exportera krigsmateriel är förbjudet. Dispenser kan dock
beviljas av regeringen. När det gäller dispenser ska man under vissa
omständigheter vara särskilt restriktiv. Regelverket när det gäller
krigsmateriel för strid (KS) säger att sådan materiel inte bör leveras till

- stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat oavsett om
krigsförklaring har avgetts eller ej,

- stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till
väpnad konflikt,

- stat som har inre väpnade oroligheter,

- stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter.

Tillstånd för utförsel av övrig krigsmateriel (ÖK) bör däremot enligt rikt-
linjerna kunna ges om

- mottagarlandet inte befinner sig i väpnad konflikt med annan stat,

- mottagarlandet inte har inre väpnade oroligheter,

- det inte i mottagarlandet förekommer omfattande och grova kränkningar
av mänskliga rättigheter.

Trots dessa regler har man varje år kunnat konstatera att svensk
krigsmateriel hamnat i länder dit de rimligen inte borde kommit. Så har
det även varit under år 2000. Det framgår om man granskar regeringens
skrivelse 2000/01:114 Redogörelse för den svenska
exportkontrollpolitiken och exporten av krigsmateriel år 2000.

Vänsterpartiet anser att den uppdelning som görs i regelverket mellan
krigsmateriel för strid (KS) och övrig krigsmateriel (ÖK) är både olämplig
och vilseledande. Den är vilseledande såtillvida att den ger intryck av att den
sistnämnda kategorin krigsmateriel inte är lika farlig eller lika hotfull som
krigsmateriel för strid (KS). Därigenom skapar den felaktiga föreställningar
om den svenska krigsmaterielexportens beskaffenhet. Eftersom denna
uppdelning inte har något att göra med de effekter krigsmaterielen har när det
gäller att åstadkomma mänskliga lidanden ska inte skilda regler för dem gälla.
De regler som gäller för krigsmateriel för strid (KS) ska även tillämpas för
övrig krigsmateriel (ÖK). Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

4 Ökad öppenhet

En välkommen förbättring av årets skrivelse är att de två kategorierna
krigsmateriel för strid (KS) och övrig krigsmateriel (ÖK) för första
gången bryts upp i mer detaljerade kategorier.

En nyligen publicerad undersökning från den brittiska organisationen
Saferworld visar att Sverige kommer till korta när det gäller öppenhet. I
undersökningen jämförs alla EU-länders officiella redovisning av
vapenexport, och Sverige får svidande kritik. I rapporten konstateras att
Sveriges offentliga rapportering de senaste åren "halkat efter" i förhållande
till andra vapenexportörer i EU. Den nya skrivelsen är en upphämtning av
förlorad mark inom öppenhetsområdet, men ännu återstår mycket att göra
innan en acceptabel nivå har uppnåtts.

Till skillnad från t.ex. Storbritannien och Nederländerna redovisar Sverige
inte vilka affärer som har avslagits, och steget mellan vad som är offentligt
om vapenexporten i Sverige och t.ex. Finland är fortfarande mycket stort.
Finland publicerar direkt efter beslut utförseltillstånden på Internet. Enligt
EU:s uppförandekod för vapenexport ska medlemsländerna redovisa för
varandra vilka licenser man har avslagit. Nederländerna och Storbritannien
har föregått med gott exempel och redovisar dessa i sina årliga rapporter,
något som Sverige bör ta efter. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

5 Demokrati som element i en restriktiv
krigsmaterielexportpolitik

Restriktioner i de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport omfattar
endast brott mot mänskliga rättigheter, konfliktsituationer där freden
hotas eller krig pågår. Ett utmärkande drag i svensk utrikespolitik som
blivit alltmer framträdande under senare år är att Sverige på olika sätt sökt
understödja demokratiska krafter och en demokratisk utveckling i olika
delar av världen. I konsekvens med en sådan politik borde Sverige inte
bedriva en politik för krigsmaterielexport som innebär att man exporterar
krigsmateriel till diktaturer. En sådan politik skulle t.ex. innebära att man
inte exporterade krigsmateriel till Oman, ett land som i praktiken styrs av
en enväldig sultan.

Ett demokratikriterium och ett krav på ett visst mått av folkstyre bör
sålunda införas som ett krav när det gäller de länder till vilka Sverige
exporterar krigsmateriel. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

6 Krigsmaterielexportens roll och ställning

Krigsmaterielindustrin har i många tekniskt utvecklade länder en viktig
roll som mottagare av kvalificerade samhällsbeställningar. Så även i
Sverige. Produktionen kräver en ständig tillgång på kapital, forskning och
avancerad teknikutveckling. Här är de s.k. marknadskrafterna
otillräckliga. Verksamheten är, på grund av sin natur, finansierad med
offentliga medel.

Mot bakgrund av sambanden mellan krigsmaterielförsäljning, krig och
flyktingströmmar har Vänsterpartiet under många år föreslagit en successiv
avveckling av den svenska krigsmaterielexporten. Svensk export ingår som en
del i en ond cirkel. Krigsmateriel säljs och sprids över världen - legalt eller
illegalt. Benägenheten att lösa konflikter med dessa krigsmateriel ökar.
Flyktingströmmar orsakade av krig skapas. Nya konflikter uppstår sedan, i sin
tur orsakade av flyktingströmmarna. Så exporterade Sverige exempelvis
under en lång följd av år krigsmateriel till Jugoslavien, som bidrog till
upprustningen av den jugoslaviska armén och till att stora mängder vapen var
spridda över hela det gamla Jugoslavien. Därefter fick vi genomleva ett
decennium då dessa vapen sannolikt utgjorde en del av olika serbiska,
bosniska och kroatiska förbands arsenal. En del av dessa tidigare till
Jugoslavien exporterade vapen är nu sannolikhet förbrukade. Men de har
fungerat som verktyg under den period av krig och folkfördrivningar som ägt
rum i Jugoslavien det senaste årtiondet. Natoflygplan som användes under
Kosovokriget var bestyckade med Boforskanoner.

Likaså har Sverige i år levererat en stor mängd krigsmateriel till Indien
som bara någon vecka efter det att regeringen offentliggjort årets skrivelse om
krigsmaterielexporten, den 18 april, hamnade i öppen konflikt med
Bangladesh.

Sveriges viktigaste bidrag till att få stopp på denna onda cirkel vore att
upphöra med krigsmaterielexporten och inleda en omvandling av den svenska
krigsmaterielindustrin. Målet för Sveriges politik när det gäller krigsmateriel-
exporten måste vara att denna helt upphör.

Vänsterpartiet anser att en successiv avveckling av exporten, inkluderande
ett utarbetande av omställningsprogram för industrin, bör inledas snarast.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

7 Krigsmaterielexportens omfattning och det
svenska försvarets behov

Den svenska exporten av krigsmateriel var år 2000 högre än under något
år under 1990-talet (både i fasta och löpande priser) och ökade med drygt
19 procent jämfört med 1999. Exporten ökade från 3,6 miljarder kronor år
1999 till 4,3 miljarder kronor år 2000.

Med undantag av åren 1996-1997 har svensk krigsmaterielexport ökat
varje år fr.o.m. år 1993 (då en ny klassificering infördes).
Krigsmaterielexporten var under år 2000 drygt 50 procent större än under år
1993 beräknat i löpande priser (ca 60 procent större räknat i fasta priser).

I förhållande till den totala fakturerade försäljningen av krigsmateriel
(både till svenska försvaret och för export) har exporten ökat stadigt
åtminstone sedan år 1998. År 1998 uppgick exportandelen till 26 procent, år
1999 till
33 procent och år 2000 uppgick exportandelen till så mycket som 39 procent.
Frågan är därmed om själva premissen för svensk krigsmaterielexport kan
anses uppfylld, nämligen att den endast ska medges om den bedöms
erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets behov. Med ett i framtiden
alltmer krympande försvar och en tendens till ökande krigsmaterielexport
torde exportandelen öka ytterligare, varvid det naturligtvis blir nödvändigt att
på allvar diskutera om den svenska krigsmaterielexporten inte längre är till
för det svenska försvarets behov utan för dess egen skull.

8 Krigsmaterielexporten och EU

Försvarsindustrin har förklarat att man inom EU måste hävda sig
gentemot den amerikanska dominansen när det gäller
krigsmaterielproduktion bl.a. genom att man inom EU underlättar
företagsfusioner, utformar gemensamma regler för upphandling av
försvarsmateriel m.m.

Vänsterpartiet har i samband med tidigare skrivelser om
krigsmaterielexporten krävt att regeringen i EU-sammanhang måste verka för
en mer restriktiv hållning i frågor om krigsmaterielexporten från hela EU-
området.

Den 8 juni 1998 antog EU:s utrikesministrar en uppförandekod. Denna
uppförandekod är ett framsteg. Den är dock inte bindande utan har karaktären
av rekommendation. Ett land som bryter mot uppförandekoden drabbas inte
av några repressalier.

Det har redan inträffat brott mot uppförandekoden. Sålunda har
Storbritannien levererat kanoner till Marocko, som ockuperat stora delar av
Västsahara. Det är ett allvarligt brott mot EU:s uppförandekod, för vilken det
finns varken bot eller bestraffning. Följaktligen anser Vänsterpartiet att den
uppförandekod som gäller för EU-länderna inte bör stanna vid en
rekommendation. Man måste fortsätta arbetet med uppförandekoden, så att
den blir mer restriktiv och bindande. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.

Under senare tid har det även börjat växa fram ett samarbete mellan
svenska företag och företag i andra EU-länder när det gäller produktion av
krigsmateriel. Även i detta sammanhang när det gäller sådan samproduktion
av krigsmateriel måste svenska regler för krigsmaterielexport gälla. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

9 Ramavtalet

Det av riksdagen nyligen ratificerade avtalet - Ett ramavtal om åtgärder
för att underlätta omstrukturering och drift av den europeiska
försvarsindustrin (prop. 2000/01:49) - mellan Sverige och fem stora
krigsmaterielproducenter i Europa kommer sannolikt att få stora
konsekvenser för den svenska krigsmaterielexporten och kontrollen av
densamma i framtiden. Den allmänna trenden har varit att samarbetet
mellan krigsmaterielexporterande företag i olika länder ökat under senare
år. Sannolikt kommer denna trend att hålla i sig såvida det inte inträffar
någon radikal och oväntad förändring. Denna trend kommer vidare att
förstärkas i och med detta ramavtal. Det kommer att bli allt svårare att på
nationell nivå kontrollera exporten av krigsmateriel. (Om Vänsterpartiets
syn på ramavtalet, se motion 2000/01:U6 av Berit Jóhannesson m.fl.)

Detta ramavtal till trots anser Vänsterpartiet fortfarande att svensk
krigsmaterielproduktion planmässigt borde omvandlas till civil produktion
och menar att dessa strävanden också borde ingå som en del i det europeiska
samarbetet när det gäller krigsmaterielproduktion. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

10 Krigsmaterielexportens ekonomiska
betydelse

Krigsmaterielexport utgör en viktig del av den svenska exporten.
Krigsmaterielexportens anhängare framhåller ofta att den spelar en viktig
roll när det gäller att finansiera det svenska försvaret och att utveckla
teknisk kompetens på hög nivå. Samtidigt framhåller dess anhängare, när
exporten utsätts för kritik, att svensk krigsmaterielexport är strikt reglerad
och att andra, mer samvetslösa länder skulle ta över större delar av
marknaden om Sverige minskade sin export.

Krigsmaterielproduktion skapar sysselsättning och bidrar till teknisk
utveckling av produktion för civila ändamål. Antalet sysselsatta inom
krigsmaterielindustrin var år 1999 ca 15 000 personer. Antalet anställda inom
försvarsindustrin har dock haft en tendens att successivt minska.

Sysselsättningen som argument för krigsmaterielproduktion innehåller en
ohållbar kombination av ansvarskänsla och frånvaro av ansvar. Man tar
ansvar för sysselsättningen i Sverige samtidigt som man förtränger det faktum
att all krigsmaterielproduktion i grunden är destruktiv och ett stort slöseri
med
samhälleliga resurser.

Men i Sverige finns en stark opinion mot krigsmaterielexporten. Det finns
inflytelserika fredsorganisationer som vid flera tillfällen medverkat till att
förhindra eller avslöja krigsmaterielexport som stridit mot såväl lagstiftning
som god moral.

I detta fält mellan krafter som önskar upprätthålla krigsmaterielexporten
och krafter som eftersträvar att förverkliga det generella förbudet mot svensk
krigsmaterielexport - eller att man åtminstone uppnår en stark restriktivitet
när det gäller undantagen från detta generella förbud - manövrerar den
svenska regeringen. Med anledning av årets regeringsskrivelse finns det skäl
att diskutera några av dessa synpunkter.

11 Begreppet följdleveranser

I samband med tidigare skrivelser angående krigsmaterielexporten har
Vänsterpartiet pekat på att tillämpningen av begreppet följdleveranser i
fallet Indonesien ledde fram till en situation som blivit alltmer generande
för Sveriges anseende. Suhartoregimen hade bedrivit ett mångårigt
förtryck av den egna befolkningen och praktiserade en folkmordspolitik
på Östtimor. Den alltmer utvidgade tolkningen av begreppet ledde till att
exporten av krigsmateriel till Indonesien framstod som alltmer orättfärdig.

Vänsterpartiet har också återkommande under flera år pekat på det
infekterade förhållandet mellan Indien och Pakistan. Konflikterna mellan
dessa båda länder är flera och blossar lätt upp. Likafullt har Sverige fortsatt
att exportera krigsmateriel till båda länderna. Under år 1998 hamnade Sverige
återigen i nya förlägenheter till följd av den vida tolkningen av
följdleveransbegreppet. Detta i all synnerhet som både Indien och Pakistan
genomfört kärnvapensprängningar. Senare inträffade regelrätta
stridshandlingar i Kashmirområdet, vilket knappast ökade Sveriges
internationella anseende.

Vänsterpartiet har tidigare framhållit betydelsen av att alla utförseltillstånd
ska granskas utifrån restriktiva riktlinjer, dvs. att ingen skillnad ska göras
mellan nya leveranser och s.k. följdleveranser, utan att samma regler som
gäller för nya leveranser även ska gälla för följdleveranser. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Begreppet följdleveranser är inte entydigt och har inneburit stora
tolkningssvårigheter. Konstitutionsutskottet gjorde under våren 1997 en
omfattande granskning av följdleveransbegreppet.

Konstitutionsutskottet skrev i sitt betänkande att "vad utskottet anfört om
problem som särskilt har samband med följdleveransbegreppet ger enligt
utskottets mening regeringen anledning att överväga och precisera det avsnitt
i riktlinjerna som behandlar följdleveranser" (bet. 1996/7:KU25, s. 39 ff).
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets utlåtande. Regeringen lämnade
den 25 november 1997 direktiv till en utredning av följdleveransbegreppet.
Denna utredning har nyligen blivit offentlig.

Av utredningsmaterialet (SoU 1999:38, Följdleveranser i samband med
export av krigsmateriel, Utrikesdepartementet) framgår att flera länder inte
använder sig av begreppet följdleveranser överhuvudtaget i samband med sin
krigsmaterielexport. I Danmark prövas varje utförselansökan "på samma
grunder, oavsett om det föreligger ett samband med en tidigare leverans eller
inte". Tidigare leveranser bidrar dock till att möjligheter till fortsatta
leveranser lättare beviljas.

I utredningen förklaras, angående krigsmaterielexporten från Finland, att
"enligt ansvariga finska befattningshavare lämnar formuleringarna
'tilläggsleveranser', reservdelar och 'kompletterande leverans' inget utrymme
för presumtion för bifall till sådana leveranser utan varje utförselärende är
underkastat samma helhetsbedömning från fall till fall".

I Tyskland finns enligt utredningen "ingen formell eller informell
förteckning eller beskrivning av situationer som konstituerar följdleveranser.
Det förekommer emellertid att den ursprungliga exportlicensen innehåller
utfästelser om följdleveranser. Det har dock utvecklats "stark presumtion för
bifall till sådan utförsel som är en följd av eller har ett klart samband med
tidigare i vederbörlig ordning utfärdad exportlicens".

När det gäller Storbritannien används ett system med tvååriga
exportlicenser, vari följdleveranser kan innefattas. Presumtionen kan dock
vara stark för följdleveranser om krigsmateriel tidigare exporterats.

I Schweiz krävs särskilt tillstånd även för följdleveranser, men i artikel 23 i
den schweiziska krigsmateriellagen ska dock exporttillstånd beviljas "såvida
inte exceptionella förhållanden inträffat som motiverar återkallandet av den
initiala licensen".

Av dessa axplock ur utredningen kommer man snart fram till att
europeiska länder har en ganska varierad lagstiftning och praxis när det gäller
följdleveranser.

I den svenska debatten om krigsmaterielexporten har det framstått som om
det av trovärdighetsskäl och konkurrensskäl är näst intill omöjligt att tänka
sig något annat än att en en gång beviljad leverans automatiskt måste åtföljas
av följdleveranser in till tidens ände. Jämfört med andra länder måste Sverige
ha framstått som extremt "pålitligt" när det gäller följdleveranser av
krigsmateriel. Trots utredningens redovisning tycks dock regeringen inte i
nämnvärd grad ha imponerats av denna bild som visade att det fanns flera
länder som var mer restriktiva än Sverige.

Själva syftet med regleringen och restriktiviteten när det gäller den
svenska krigsmaterielexporten är att Sveriges utrikespolitik, som syftar till
att
man ska visa respekt för och försvara mänskliga rättigheter inte ska
komprometteras av vår krigsmaterielexport. Vänsterpartiet är anhängare av
denna uppfattning. Vänsterpartiet anser att Sveriges anseende som försvarare
av de mänskliga rättigheterna ska värderas högre än Sveriges pålitlighet som
krigsmaterielexportör.

Utifrån denna utgångspunkt menar vi att det inte finns någon given rätt för
en köpare av svensk krigsmateriel att erhålla följdleveranser, men inte sällan
har det i debatten framstått som om det funnits en sådan rätt.

Vänsterpartiet anser att det i riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport ska
införas en särskild paragraf eller formulering som anger att det inte finns
någon given rätt för en köpare av svensk krigsmateriel att erhålla
följdleveranser. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Anledningen till att konstitutionsutskottet föreslog riksdagen att uppdra åt
regeringen att tillsätta en utredning om följdleveransbegreppet var att
begreppet med tiden fått en allt vidare tolkning. Under tidens gång har
dessutom begreppet följdleveranser även omdefinierats från att gälla
reservdelar till att
i stället handla om "leveranser där det annars vore oskäligt att inte ge
tillstånd" - en formulering som är öppen för en betydligt vidare tolkning än
att endast omfatta reservdelar. Formuleringen står för övrigt i direkt strid mot
vad som sägs om att krigsmaterielexport från Sverige är förbjuden. Istället för
ett förbud med undantag har vi fått en kategori länder till vilka det kan anses
skäligt att exportera krigsmateriel och en grupp till vilka det inte är skäligt.
Det är något helt annat än ett förbud med dispenser.

Skulle det bli så att riksdagen finner att man inte bör avskaffa
följdleveransbegreppet, anser Vänsterpartiet att man bör återgå till den
ursprungliga definitionen, som inte medför det vida tolkningsutrymme som
konstitutionsutskottet riktade kritik mot när man föreslog riksdagen att ge
regeringen i uppdrag att utreda begreppet följdleveranser. Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.

12 Krigsmaterielexport och
konfliktförebyggande åtgärder

Det är uppenbart att situationen i flera länder är instabil och lätt kan
förändras på ett sådant sätt att Sverige befinner sig i den situationen att vi
till följd av våra egna lagar och bestämmelser blir tvingade att mot vår
vilja exportera krigsmateriel till länder med diktaturregimer eller till
länder som befinner sig på krigets och ofredens tröskel.

Om regeringen i andra sammanhang talar om nödvändigheten av att
bilägga konflikter innan de brutit ut torde det vara rimligt att samma principer
även tillämpades när det gällde den svenska krigsmaterielexporten.

Det kan vara svårt att se in i framtiden, men det finns redan i dag ett antal
exempel på länder dit Sverige inte borde exportera vapen och där den
politiska situationen lätt kan bli infekterad så att fredliga förhållande hotas
eller respekten för mänskliga rättigheter sätts ur spel.

Det finns anledning att ytterligare diskutera de principiella aspekterna på
lagstiftningen om krigsmaterielexporten. Men det är lika viktigt att gå vidare
och granska förutsättningarna i de enskilda länderna till vilka krigsmateriel
exporteras.

I det följande pekar vi på några länder, till vilka vi anser att krigsmateriel
inte bör exporteras. Det är ingen fullständig katalog, vilket innebär att
Vänsterpartiet inte ger klartecken för länder som inte nämns nedan.

13 Regional fördelning

Ökningen av krigsmaterielexporten till Latinamerika är anmärkningsvärd.
Under första halvan av 1990-talet låg exporten konstant kring 1 procent.
Sedan år 1996 har den emellertid stigit. Även år 2000 innebar en ökning
av exporten i jämförelse med år 1999 och utgjorde under år 2000 19
procent av den totala krigsmaterielexporten.

Exporten till Mellanöstern utgör inte någon större andel - ännu. Som en
följd av en debattartikel i Göteborgsposten av Svenska Freds den 11 januari
2001 om krigsmaterielexporten till de s.k. västra Gulfstaterna meddelade UD
att man omprövat hållningen till Mellanöstern och att hela regionen nu
öppnats för krigsmaterielexport. Med den senaste tidens utveckling i åtanke
finns det dock all anledning att ompröva detta beslut. Visserligen levererar
Sverige inte krigsmateriel till Israel/Palestina. Men så snart situationen i
Israel/Palestina tillspetsas ökar krigsfaran i praktiskt taget hela
Mellanöstern,
där Gulfstaterna ingår.

Vänsterpartiet anser att krigsmaterielexporten till Mellanöstern åter ska
upphöra. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

14 Exporten till särskilda länder

Turkiet och Vietnam har öppnats för krigsmaterielexport. Det är första
gången i modern tid som en socialdemokratisk regering beviljar export av
krigsmateriel till Turkiet. Till Turkiet exporterades övningsammunition
m.m. till ett värde av 1,4 miljoner kronor. Materielen avser militär
tävlingsammunition, vilket kan tyckas okontroversiellt, men erfarenheten
visar att mindre leveranser kan tjäna som inkörsport för mer omfattande
export i framtiden. Ett prejudikat bryts, varefter vägen för mer omfattande
leveranser ligger öppen. Vidare har det beviljats utförseltillstånd för
spanings- och mätutrustning till Vietnam. Enligt regeringens egna
skrivelser har Sverige aldrig (åtminstone sedan år 1971) exporterat
krigsmateriel till Vietnam.

Under år 2000 skedde en dramatisk ökning av krigsmaterielexporten till
klart diskutabla länder såsom Tunisien, Venezuela, Mexico, Malaysia och
Indien.

Sedan år 1998 har exporten till Indien legat på omkring 5 miljoner kronor,
men den ökade drastiskt under år 2000 till drygt 120 miljoner kronor.
Samtidigt ökade Indien under år 2000 sin försvarsbudget med hela 28,2
procent, vilket man ytterligare spädde på under år 2001 med 13,8 procent.

Den totala andelen av krigsmaterielexporten till Mexico under 1990-talet
utgjorde 67,7 miljoner kronor varav 64,1 miljoner kronor under år 1999.
Detta kan jämföras med att exporten endast under år 2000 utgjorde hela 231,8
miljoner kronor, varav knappt 90 procent var s.k. krigsmateriel för strid (KS).
Till de tre största köparna i Latinamerika, Brasilien, Mexico och Venezuela
exporterades det för drygt 0,8 miljarder kronor av den totala exporten på
drygt 4,3 miljarder kronor. Venezuela var den fjärde största mottagaren av
krigsmateriel (329 miljoner kronor) från Sverige under år 2000.

15 Krigsmaterielexport till länder som
kränker mänskliga rättigheter

Nedan följer en sammanställning över länder till vilka Sverige under åren
1998, 1999 och 2000 exporterade krigsmateriel och där brotten mot de
mänskliga rättigheterna är grova och omfattande. För varje land finns ett
utdrag ur Amnestys årsrapporter. Några anmärkningsvärda förändringar
sedan nedanstående citat författades har inte rapporterats.

Brasilien - krigsmateriel för strid (KS) 373,1 miljoner kronor - totalt 875,6
miljoner kronor. Amnesty skrev år 1999: "Det kom rapporter om att polisen
ofta utsatte människor för tortyr och misshandel. Förhållandena i häkten och
fängelser innebar grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Hundratals
människor dödades av polis och dödspatruller knutna till säkerhetsstyrkorna.
Omständigheterna kring dessa mord tydde på att det var frågan om
utomrättsliga avrättningar. / - - - / I delstaten São Paulo dödade civilpolis
och militärpolis enligt uppgift 525 civila under året, en ökning jämfört med
tidigare år.
/ - - - / Dödspatruller, som bestod av poliser som inte var i tjänst, fortsatte
att
ostraffat verka i flera delstater."

Indien - krigsmateriel för strid (KS) 1,7 miljoner kronor - totalt 131,7
miljoner kronor. Amnesty skrev år 1998: "Tusentals politiska fångar, där-
ibland samvetsfångar, hölls egenmäktigt fängslade. Tortyr och misshandel var
allmänt förekommande, vilket ledde till att minst 300 människor dog i häkte.
Fängelseförhållandena var ofta sådana att de kan betecknas som misshandel.
Även 1997 'försvann' människor. Det kom uppgifter om hundratals
utomrättsliga avrättningar. / - - - / Även 1997 kom anklagelser om att
'renegater' (väpnade grupper som samarbetade med säkerhetsstyrkorna) hade
gjort sig skyldiga till övergrepp i Jammu och Kashmir. / - - - / Det kom allt
fler rapporter om att personal inom armén hade gjort sig skyldig till våldtäkt."

Malaysia - krigsmateriel för strid (KS) 113,8 miljoner kronor - totalt
135,3 miljoner kronor. Amnesty skrev år 1999: "Minst 35 samvetsfångar och
människor som kunde vara det, kvarhölls. Människor som misstänktes utgöra
ett hot mot statens säkerhet, däribland regimkritiker, shiamuslimer och
fredliga demonstranter, greps och hölls fängslade utan rättslig prövning.
Hundratals fredliga demonstranter greps och många misshandlades av polisen
vid gripandet eller i häkte. Det förekom att fångar misshandlades, förnedrades
eller utsattes för hårda psykiska och fysiska påtryckningar för att tvingas till
erkännanden. / - - - / I samband med en tvångsförpassning i mars dödades
åtta indonesier och ett stort antal skadades."

Mexiko - krigsmateriel för strid (KS) 265,9 miljoner kronor - totalt 295,9
miljoner kronor. Amnesty skrev år 1999: "Det kom rapporter om att
säkerhetsstyrkorna och armén utövade tortyr och misshandel. Offren nekades
ofta läkarvård. Erkännanden som framtvingats under tortyr godkändes även i
fortsättningen som bevismedel av domstolar. / - - - / Flera människor
"försvann" och hundratals "försvinnanden" från tidigare år var fortfarande
ouppklarade.
/ - - - / Det kom flera rapporter om utomrättsliga avrättningar och dödsfall
till följd av övervåld från säkerhetsstyrkorna. / - - - / Minst 20 personer
dödades vid två skilda tillfällen i juni med inblandning av säkerhetsstyrkorna
i El Charco, delstaten Guerrero, och El Bosque, delstaten Chiapas. Några av
personerna rapporterades ha blivit utomrättsligt avrättade."

Nepal - krigsmateriel för strid (KS) 22,7 miljoner kronor - totalt 24,6
miljoner kronor. Amnesty skrev år 1999: "Tortyr av fångar, särskilt i
polishäkte, förekom i stor omfattning. / - - - / I samband med polisens
aktioner under den 'intensifierade säkerhetsmobiliseringen' dödades mer än
200 människor. Bland dem väpnade medlemmar av CPN (maoisterna) som
dödades i vad myndigheterna kallade sammandrabbningar med polisen.
Rapporter tydde dock på att många av de dödade hade avrättats utomrättsligt
efter att ha tagits till fånga. Vid andra tillfällen ska civila som misstänktes
stödja CPN (maoisterna), ha avrättats utomrättsligt."

Pakistan - krigsmateriel för strid (KS) 34,2 miljoner kronor - totat 43,7
miljoner kronor. Amnesty skrev år 1999: "Tortyr, bl.a. våldtäkt, förekom
fortfarande i stor omfattning i polishäkten och fängelser, och ledde till att
minst 50 människor dog. / - - - / Det kom uppgifter om minst 120
avrättningar, framför allt i Punjab, som kan ha varit utomrättsliga. Enligt
myndigheterna hade offren dött i skottväxling mellan polisen och 'förhärdade
brottslingar'. I minst 30 av dessa påstådda sammanstötningar ska offren ha
suttit i polishäkte innan de dödades avsiktligt. Vid andra tillfällen sköt
polisen
ihjäl brottsmisstänkta i stället för att försöka gripa dem."

Saudiarabien - krigsmateriel för strid (KS) 0,4 miljoner kronor - totalt 2,0
miljoner kronor. Amnesty skrev år 2000: "Brottmålsrättegångarna uppfyllde
inte på långt när de mest elementära internationella normer. Fångar hölls
totalisolerade, åtalade hade inte rätt till advokat, de fick inte försvara sig
eller
överklaga en dom. I några fall ledde sådana bristfälliga rättegångar till
avrättning, stympnings- eller spöstraff. Under 1999 greps människor för
politisk verksamhet, även sådana som inte använt eller förespråkat våld.
Andra, som gripits under tidigare år, satt fortfarande fängslade utan rättegång.
Det kom ständigt uppgifter om tortyr och misshandel, däribland de grymma
lagliga påföljderna spöstraff och stympning. Enligt uppgift avrättades mer än
100 människor. Det verkliga antalet kan ha varit avsevärt mycket större."

Tunisien - krigsmateriel för strid (KS) 13,9 miljoner kronor - totalt 23,7
miljoner kronor. Amnesty skrev år 1998: "Hundratals samvetsfångar, både
män och kvinnor, som misstänktes för förbindelser med förbjudna politiska
grupper, greps. / - - - / De bortåt 2000 politiska fångar - de flesta
samvetsfångar - som gripits under tidigare år, var fortfarande fängslade. / - -
- / Även 1997 kom rapporter om tortyr och misshandel. Övergreppen skedde
i inrikesministeriets lokaler och i fängelser. / - - - / Minst sex människor dog
i häkte, enligt uppgift till följd av tortyr, misshandel och bristfällig
läkarvård."

Turkiet - övrig krigsmateriel (ÖK) 1,4 miljoner kronor. Amnesty skrev år
2000: "Från hela landet kom det regelbundet rapporter om tortyr, och ett
flertal personer ska ha dött till följd av tortyr. I september dödades tio
politiska fångar av säkerhetspoliser i det slutna fängelset i Ankara under
oklara förhållanden. Trakasserier mot människorättsförsvarare fortsatte under
hela 1999. / - - - / Tortyrmetoderna omfattade också elchocker, slag mot
fotsulorna, mordhot samt sexuella övergrepp och våldtäkt. Bland offren fanns
barn, kvinnor och gamla, bybor, politiskt aktiva och socialt missgynnade
personer.
/ - - - / Det kom rapporter om en rad avrättningar som kunde vara utomrätts-
liga."

Venezuela - krigsmateriel för strid (KS) 416,2 miljoner kronor - totalt
707,3 miljoner kronor. Amnesty skrev år 2000: "Människorättssituationen var
fortsatt svår under 1999. / - - - / Polis och militär dödade enligt uppgift
minst
100 människor, varav de flesta brottsmisstänkta. / - - - / De flesta dödades av
polis, men minst 15 människor dödades av armén. Minst 50 dog under
omständigheter som tyder på att det kan ha rört sig om utomrättsliga
avrättningar. / - - - / Liksom tidigare kom det rapporter om tortyr och
misshandel, trots lagstadgade garantier om att skydda rätten till personlig
integritet. De övergrepp som oftast rapporterades var att polis misshandlade
fångar vid gripanden eller under förhör. / - - - / Fångarna fick inte sina mest
grundläggande behov tillgodosedda vilket innebar att fängelseförhållandena i
många fall kunde betecknas som grym, omänsklig och förnedrande
behandling. Mängder av fångar dog enligt uppgift till följd av usla sanitära
förhållanden eller brist på läkarvård."

Vänsterpartiet anser att den svenska krigsmaterielexporten, med
hänvisning till de grova och omfattande brotten mot mänskliga rättigheter,
måste upphöra när det gäller Indien, Pakistan, Turkiet, Brasilien, Venezuela,
Saudiarabien, Mexiko och Nepal. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.

Stockholm den 23 april 2001

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Stig Eriksson (v)

Owe Hellberg (v)

Berit Jóhannesson (v)

Tanja Linderborg (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Eva Zetterberg (v)