med anledning av skr. 1998/99:121 Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning - samverkan, ansvar och utveckling

Motion 1998/99:Ub14 av Beatrice Ask (m)

Inledning

Bakgrund

Den nationella utvecklingsplanen för förskola, skola och
vuxenutbildning är regeringens övergripande
policydokument för skolpolitikens inriktning och
prioriteringar de närmaste två åren.
I mars 1994 lade den borgerliga regeringen fram den första utvecklings-
planen för skolväsendet (Skr. 1993/94:183). Utvecklingsplanen var ett led i
den dåvarande regeringens strategi att kontinuerligt och långsiktigt följa
utvecklingen inom skolväsendet.

En tillbakablick på den borgerliga regeringens utvecklingsplan visar tyvärr
hur lite som hänt inom skolan på nationell nivå sedan regeringsskiftet 1994.

I 1994 års utvecklingsplan betonades vikten av avreglering och frigörelse i
syfte att skapa utrymme för förnyelse och kreativitet, valfrihet och mångfald
i skolan. Ett viktigt mål i sammanhanget var att skapa drivkrafter för
förnyelse. Hit hör bl.a. reformer som ger skolorna större självständighet och
därigenom skapar förutsättningar för fler människors delaktighet.

I 1999 års utvecklingsplan sätts fokus på införandet av allmän förskole-
verksamhet för fyra- respektive femåringar och genomförande av maxtaxa
inom barnomsorgen. Vidare betonas betydelsen av att en parlamentarisk
kommitté ges i uppdrag att se över hur skollagen bör utformas för att det
kommunala ansvaret för utbildningens kvalitet och likvärdighet skall bli
tydligt.

Där den borgerliga regeringen lade tonvikt på valfrihet och mångfald i
syfte att sätta eleven i centrum väljer den socialdemokratiska regeringen i
stället att prioritera det politiska systemtänkandet. Det löser inte skolans
problem och det leder inte till nödvändig skolutveckling.

Moderata utgångspunkter

Dagens samhälle präglas av allt snabbare förändringar och
kunskapsutveckling. De omvandlingsprocesser som det
svenska samhället genomgår är varken enkla eller
förutsebara. En slutsats är dock klar: enskilda människors
kunskap och initiativkraft blir allt viktigare.

De stora utmaningar som Sverige står inför gör en medveten och kraftfull
utbildningsstrategi helt nödvändig. Kompetensförsörjningen är en viktig
förutsättning för ökad tillväxt. En sådan strategi - eller ens antydan till
analys - saknas i regeringens utvecklingsplan. Skolan och utbildnings-
väsendet i sin helhet behöver bli en tillväxtmotor. De viktiga baskunskaperna
och förmågan att kunna ta till sig och använda ny kunskap läggs i grund-
skolan. I en långsiktig utbildningsstrategi för att stärka tillväxtens
drivkrafter
är en medveten satsning på grundskolan av avgörande betydelse. Grund-
skolan måste ges högsta prioritet i syfte att garantera alla elever likvärdiga
förutsättningar och möjligheter.

I förändringsarbetet är det viktigt att komma ihåg de specifika och unika
egenskaper som kunskap och initiativkraft har. Kunskap och initiativförmåga
kan inte tilldelas eller fördelas mellan människor genom statliga förordningar
eller direktiv. Kunskap erövrar var och en i många olika och skilda sam-
manhang. Skolans huvuduppgift är att stimulera och utveckla elevers kun-
skapssökande och inlärningsarbete. Utgångspunkten för individens inlärning
måste tas utifrån individens unika kunskaper, förutsättningar och behov.

Människors naturliga nyfikenhet och vilja att lära nytt måste tas till vara.
Många elever som misslyckas i skolarbetet skaffar sig kunskaper av
allehanda slag på andra håll. En hel del elever anger att skolan förmedlar
tristess och avståndstagande snarare än engagemang och gemenskap. Detta
tydliggör vikten av att skolan lyckas ge eleverna motivation för de grund-
läggande kunskaper som alla behöver. Skolans förmåga att skapa arbetsro,
ordning och reda är tätt sammankopplad med dess möjlighet att entusiasmera
och inspirera elevernas kunskapsinhämtning.

Skolan måste också ge eleverna de verktyg som krävs för att kritiskt kunna
granska omvärlden och de allt intensivare kunskapsflöden som omger oss.
Det är också en viktig uppgift för utbildningspolitiken i vid mening att
tydliggöra den betydelse som kunskap och initiativförmåga har för den
enskilde och samhällets utveckling.

Skolan står inför stora
utmaningar

Skolan har problem

Vi delar inte regeringens bedömning att den svenska skolan
står sig väl vid en internationell jämförelse. Den svenska
skolan är inte dålig i alla avseenden, men inte heller i
världsklass. Den är medelmåttig. Sverige satsar mest i
världen på skolan, men vår skola ger inte de bästa resultaten.
Variationerna både vad avser resultat och verksamhetens
kvalitet mellan olika skolor, kommuner och landsändar är
stora och ökar. Generellt gäller dock att skolan måste bli
mycket bättre.

Den svenska skolan har varit och är fortfarande felfokuserad. Fokusering
på lärande och kunskaper har fått stå tillbaka för skolans sociala uppgifter i
den socialdemokratiska skolpolitiken. Regeringens prioritering av allmän
förskoleverksamhet måste ses som ytterligare ett led i socialiseringen av
familjepolitiken. Några väl underbyggda skäl vad avser barns
kunskapsutveckling finns inte som grund för förslagen. Skolan har en viktig
roll som delansvarig i barns och ungdomars fostran, men huvudansvaret är
och förblir föräldrarnas. Den viktigaste insatsen som kan göras i skolan
handlar om att erbjuda undervisning av hög kvalitet och professionell
stimulans för elevernas inlärning.

Vi är allvarligt bekymrade över de otaliga rapporter som kommer om
bristande ordning och skolk, koncentrationsproblem och mobbning, våld och
skadegörelse som präglar många elevers och lärares vardag.

Skolan måste som alla andra arbetsplatser definiera tydliga regler för
verksamheten och se till att alla berörda är informerade om och väl
införstådda med såväl motiven för som innebörden av reglerna. Information
och diskussion om sådana frågor är viktiga att ta upp med elever och
föräldrar. Att kunna passa tider, lyssna, kommunicera i civiliserade former,
visa artighet är sociala kunskaper som inte bara krävs för att skapa en
fungerande arbetsmiljö i skolan utan som är betydelsefulla för elevernas
förmåga att senare i livet fungera väl i vardagen.

Regeringen är på fel väg

Fem år med socialdemokratiskt styre har varit fem förlorade
år för skolan. Listan på vad regeringen gjort är kort och i
flera fall är besluten missriktade om ambitionen är att
komma till rätta med uppenbara problem och brister i
utbildningen. I kommunerna har skolstyrelser avskaffats.
Grundskolan och gymnasieskolans samarbete har på många
håll försvårats genom segregerat nämndansvar. Skolans
resurser har skurits ner. Variationerna mellan kommunernas
satsningar på skolan har ökat och talet om lika ekonomiska
förutsättningar för alla elever är långt ifrån uppfyllt.

Larmrapporter om allt från brister vad gäller stöd till elever med särskilda
behov till utslagningen inom gymnasieskolan har lett till - i stort sett
ingenting. Socialdemokraterna står handfallna. De initiativ som tagits har
ytterligare försvårat för skolan att fokusera på kunskapsmålen. Det har hand-
lat om senareläggning av betygen i grundskolan, avskaffandet av skriftliga
omdömen, borttagande av kraven på obligatoriska nationella prov i grund-
skolan, ett stopp för betygskomplettering i gymnasieskolan, återinförande av
ett antagningssystem till högskolan, vars främsta effekt tycks vara att inträdet
till högskolan sker allt senare, samt försämrade villkor för elevernas val av
skola och för stödet till fristående skolor.

I den nu föreliggande utvecklingsplanen väljer regeringen att sätta ökat
fokus på barnomsorg och förskola. Regeringens strävan att införa maxtaxa i
barnomsorgen och en allmän förskoleverksamhet för fyra- och femåringar
riskerar att dränera grundskolan. Ett exempel är Gotland. Där finns 4 000
barn i åldern 1-5 år i kommunal barnomsorg. Av dessa har 2 000 barn
dagmamma. Eftersom Gotland är glest befolkat är det naturligt med dag-
mammor, vilket dessutom är ett smidigt sätt att sprida ut arbetsplatser.

Förvaltningen för barn och ungdom i Gotlands kommun, bedömer att
maxtaxan kommer att öka kravet på daghem. Många dagmammor kommer
att avskedas. Den kompensation från staten som kommunerna ges kommer
att täcka delar av de minskade intäkterna från avgifter, men kan på intet sätt
räcka till rader av nya barnstugor och driften av dem. Utöver minskad
valfrihet och färre alternativ innebär kraftigt ökade utgifter för barnomsorg
och förskola stor risk för besparingar i skolan.

Lärarbristen

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte tar den växande
lärarbristen i skolan på större allvar. I utvecklingsplanen
ägnas frågan ett kortare utrymme, som mynnar ut i slutsatsen
att det viktigaste arbetet med att skapa ökad attraktion åt
läraryrket sker genom målmedvetet och uthålligt arbete på
den lokala nivån. Det är riktigt att en stor del av ansvaret
vilar på den lokala nivån, men statens övergripande ansvar
ställer också krav på insatser.

Arbetsmarknadsstyrelsens siffror visar hur bristen på lärare har ökat
dramatiskt på bara fem år. 31 juli 1993 annonserade landets grundskolor
efter 281 lärare. 31 juli 1998 sökte landets skolor 1 160 grundskolelärare. En
ökning med 313 procent på bara fem år.

Varannan lärarstuderande för årskurserna 4-9 hoppar av sin utbildning.
Bristen på grundskolelärare i årskurserna 4-9 beräknas uppgå till 20 procent
år 2003 om inte antalet utexaminerade lärare ökar. I dag är ca 60 procent av
alla lärare i Sverige kvinnor och om trenden håller i sig kan andelen om ett
antal år vara uppe i över 80 procent. Endast 18 procent av dem som i dag
studerar till grundskollärare är män. Och trenden är starkt vikande. Slutsatsen
är att männen flyr skolan. Andelen män inom den svenska lärarkåren är lägre
än genomsnittet bland OECD-länderna. Tre av fyra lärare i Sverige är över
40 år. (Skolverkets rapport nr 81, 1995.)

Tre av fyra lärare i Göteborg vill byta yrke. 1988 ville endast 22 procent av
lärarna i Sverige göra samma sak. (Enkät gjord av Lärarförbundet i Göte-
borg). Var fjärde lärare med befattning som grundskollärare i årskurserna 4-
9 saknar pedagogisk utbildning. (Skolverket, 1998.)

Det finns en tydligt vikande tendens i andelen examinerade från den
matematisk-naturvetenskapliga ämneslärarlinjen. Detta i kombination med
att alltfler lärare med naturvetenskaplig-matematisk inriktning byter
läraryrket mot välbetalda arbeten i näringslivet är oroande. (Skolverkets
rapport nr 81, 1995.) Tre av fyra kommuner anger att de lider brist på lärare i
naturvetenskapliga ämnen.

De svenska lärarna ligger långt efter i löneligan och undervisar betydligt
mindre än genomsnittet. I hela OECD är det bara lärare i Grekland och
Tjeckien som har sämre betalt än lärare i Sverige. Det skall i sammanhanget
läggas till att lärare i Sverige undervisar mindre än alla andra lärare i OECD-
området. (Education at a glance 1997.)

Den svenska skolan har dessutom Europas äldsta lärarkår. Den kommande
tioårsperioden kommer 40 procent av de nuvarande lärarna i grund- och
gymnasieskolan att gå i pension. En allt vanligare pensionsålder för lärare är
mellan 55 och 60 år.

Den ovan redovisade bilden borde ha varit med i den aktuella utveck-
lingsplanen. Att lärarutredningen snart är klar med sitt uppdrag ger inte
regeringen alibi att nonchalera bristen på lärare. Problemen är omfattande
och inga enkla lösningar finns att tillgå, men desto större anledning att
prioritera uppgiften.

Kommunalisering och likvärdighet

Efter åtta år med det "nya" styrsystemet, där kommunerna
har ansvaret för skolverksamhetens genomförande, börjar det
bli möjligt att dra slutsatser om hur styrsystemet fungerar.
Rapporterna från Riksdagens revisorer respektive de statliga
utbildningsinspektörerna visar stora variationer mellan
kommunerna. Skolverket visar att kostnaden per elev
varierade mellan 37 300 kronor och 73 100 beroende på
kommun. Det innebär att skolorna arbetar under olika
förutsättningar, beroende på var i landet undervisningen
bedrivs.

Det handlar om olika ekonomiska förutsättningar, olika förutsättningar för
elever att utnyttja sin valfrihet vid val av skola och/eller inriktning av sina
studier, olika möjligheter att starta och driva fristående skolor, olika
möjligheter för elever, föräldrar och personal att utöva inflytande i skolan.
Det handlar även om uppenbara brister och stora skillnader beträffande
lokaler, läromedel och utvärdering av kunskaper. Hälften av variationerna
vad gäller skolanslagen kan inte hänföras till några objektiva orsaker enligt
en utredning som Skolverket gjort. Detta tillsammans med en generell
neddragning av resurserna till skolan, vilket framför allt påverkat sats-
ningarna på undervisning, undergräver förutsättningarna för en likvärdig
skola för alla barn i hela landet. Regeringens enda åtgärd hittills är att
tillsätta en utredning. Men detta behöver inte utredas. Fakta finns redan.

Vi anser att alla elever måste garanteras vissa resurser så att de höga
kvalitetsmålen inte äventyras. Det gäller i synnerhet som stora omorga-
nisationer i kommunerna lett till att såväl administration som förtroendevalda
numera har ansvaret för skolan och rader av andra verksamheter samtidigt.
Utbildningen i grundskolan och gymnasiet är en nationell angelägenhet där
lokala erfarenheter och önskemål är betydelsefulla, men aldrig får sättas före
målet om likvärdig undervisning av hög kvalitet i alla skolor. Genom att
överföra ansvaret för skolans finansiering till staten och genom att anslagen
riktas direkt till skolorna - en nationell skolpeng - garanteras alla elever
rätt
att välja skola och skolorna mer likvärdiga förutsättningar.

Skolan och segregationen

Den massarbetslöshet som regeringen inte förmått häva, har
förstärkt effekterna av den segregation som bostadspolitiken
medfört. De sociala svårigheter och spänningar som detta
innebär avspeglas i skolan. Det finns vidare en inbyggd
utslagningsmekanism i gymnasieskolan som är mycket
oroande.

Statistik från Skolverket visar att 43 procent av de elever som antingen är
födda utomlands eller har två föräldrar som är födda i ett annat land inte
lyckas fullfölja sina gymnasiestudier inom fyra år. Skolverkets siffror bygger
på de elever som påbörjade sina gymnasiestudier höstterminerna 1992, 1993
och 1994. Avhoppen är 25, 35 respektive 43 procent fyra år senare. Det är ett
kraftfullt uttryck för skolans samlade misslyckande. Socialistiska principer i
stället för en öppen analys och beredskap att arbeta med de verkliga pro-
blemen utifrån tilltro till varje elevs förmåga har lett oss till denna
alarmeran-
de situation.

Det är särskilt betydelsefullt att elever med annat hemspråk än svenska ges
stöd för sin språkutveckling. Att kunna tala och skriva svenska är en
förutsättning för goda resultat i vidare studier och arbete och för att kunna
fungera som aktiva medborgare i samhället. Regeringens förslag i pro-
positionen Vissa skolfrågor m.m. (1998/99:110) gällande kraven på lärarnas
kunskaper i svenska språket är i detta sammanhang ett steg på fel väg.

Undervisning och träning i att använda språket i tal och skrift måste
prioriteras i skolornas arbete, men också ges uppmärksamhet i verksamheter
vid sidan av skolan som rör barn och ungdom. För många elever är det
angeläget att olika former av utbildning i kombination med praktik utvecklas.
Det ger inte minst elever som behöver utveckla sitt språk, men saknar en
svenskspråkig miljö på fritiden, viktig träning och motivation för arbetet i
skolan. Många frivilliga vuxna, skulle med viss utbildning via exempelvis
studieförbunden kunna utgöra ett stöd för lärarna i skolan, men också i
verksamheter före skolstarten och på fritiden. Inte minst i områden där
antalet svensktalande vuxna är litet skulle detta kunna bidra till bättre
svenskkunskaper och inte minst nya möten och erfarenhetsutbyte.

I ett internationellt perspektiv

Regeringen gör inte någon mer omfattande analys och
beskrivning av den svenska skolans läge gentemot
omvärlden. Den gemensamma marknaden i Europa, ett
alltmer intensivt utbyte över nationsgränserna när det gäller
utbildning och forskning m.m. gör sådana jämförelser
angelägna. Sverige är det land som, tillsammans med
Danmark, satsar mest resurser på skolan, men det ger inte
förväntade resultat.

Sverige är i stället ett genomsnittsland vad gäller grundskoleelevers
kunskaper i viktiga ämnen som matematik och naturvetenskap. Sverige lider
brist på elever som presterar riktiga toppresultat. Det finns i stort sett lika
många länder, vilkas elever presterar bättre än Sveriges som det finns länder
vilkas elever presterar sämre. (Skolverkets rapport nr 114.)

Sverige är även ett genomsnittsland vad gäller gymnasieelevers - med
studieinriktning mot matematik och naturvetenskap - kunskapsnivå i det
strategiskt viktiga ämnet matematik. Sverige lider även i denna undersökning
brist på elever som presterar riktiga toppresultat. (Skolverkets rapport nr
145).

Skillnader vad gäller pojkars respektive flickors prestationer i matematik
är tydliga. Pojkar har signifikant högre resultat i matematik i samtliga
undersökta länder, förutom i Sydafrika. En ljuspunkt är att svenska flickor i
internationell jämförelse klarar sig väl, men även i Sverige är skillnaderna
mellan pojkars och flickors resultat tydliga. En analys av vad det kan bero på
och förslag till åtgärder är viktiga och målen att rekrytera fler till NT-
utbildningar skall kunna nås.

Det finns emellertid ljuspunkter. Svenska elever uppvisar vid en
internationell jämförelse mycket bra resultat avseende läsförståelse. Svenska
skolelever är i allmänhet allmänbildade och duktiga på att använda och sätta
in kunskaper i sitt sammanhang.

Sverige ligger på plats 4 av 25 undersökta OECD-länder gällande antalet
personer i åldrarna 45-54 år med minst treårig högskoleutbildning, men bara
på plats 21 av 25 i åldrarna 25-34 år. Sverige avviker därmed markant från
alla andra OECD-länder (med undantag för Ungern) där de yngre oftare är
mer välutbildade än de äldre.

Sverige ligger på platserna 9 respektive 10 av 22 undersökta länder
gällande antalet högskolestuderande i åldersgrupperna 26-29 år respektive
22-25 år. Siffrorna visar att Sverige ligger långt efter de länder som har flest
yngre studenter inom högre utbildning. I Sverige var 18 procent i
åldersgruppen 22-25 år inskrivna i högskolan jämfört med 28 procent i
Finland. Den här utvecklingen måste tas på allvar. Våra resultat avseende
antalet personer med akademisk examen avgörs inte bara i universitet eller
högskolor. Grundskolans kvalitet och inte minst incitamenten för bästa
resultat och gedigen utbildning är av stor betydelse. Socialdemokratins
misstag visavi utbildningspolitiska mål är inte främst en fråga om utbild-
ningspolitiken, utan har betydligt vidare orsakssamband.

Sätt fokus på grundskolan

Grundskolans misslyckande

Förra året slutade 5 000 elever grundskolan utan att kunna
läsa, skriva och räkna. Detta är oacceptabelt. Skolverkets
rapporter visar att 4-5 procent av grundskoleelverna i
årskurs 8 läser sämre än genomsnittseleven i årskurs 3.
Enligt Skolverket bedömdes cirka 10 procent av eleverna i
årskurs 9 ha så stora svårigheter i engelska att de knappast
kan sägas ha uppfyllt de basala kunskapskraven. I matematik
visar de nationella utvärderingarna av grundskolan att det
råder stora kunskapsskillnader mellan eleverna. Den andel
elever som bedömdes sakna grundläggande färdigheter i
matematik var 1995 18 procent. Av de elever som lämnade
grundskolan vårterminen 1998 hade 20,4 procent eller en av
fem inte nått kunskapsmålen och saknade betyget Godkänd i
ett eller flera ämnen.

Grundskolans ansvar behöver förtydligas. Grundskolans elever skall inte
med automatik föras vidare till gymnasieskolan utan nödvändiga grund-
kunskaper.

En mycket medveten åtgärd för att tydliggöra kraven på förkunskaper och
ge gymnasiets nationella program förutsättningar att nå goda resultat är
kraven på godkända betyg i svenska, engelska och matematik för tillträde till
ett nationellt program som gäller fr.o.m. höstterminen 1998. För de elever
som inte uppnår kunskapsmålen i grundskolan erbjuds preparandutbildning
inom ramen för det individuella programmet. Erfarenheterna visar emellertid
att det inte räcker. Därför bör elever med otillräckliga kunskaper erbjudas ett
extra år i grundskolan, där den främsta kompetensen vad avser undervisning
på grundskolenivå finns.

Särskilt viktigt i gymnasieskolan är att eleverna har goda kunskaper i
svenska. Detta är en förutsättning för att de skall kunna tillgodogöra sig
undervisningen. Vår uppfattning är att undervisningen i svenska som andra
språk skall syfta till att så fort som möjligt bibringa eleverna sådana
kunskaper att de kan övergå till ämnet svenska. Vi ifrågasätter därför beslutet
att jämställa svenska som andraspråk med ämnet svenska vid antagning till
gymnasiet och efterlyser en utvärdering av beslutet visavi berörda elevers
studieresultat och benägenhet att studera vidare. Avhoppen från
gymnasieskolan bland invandrarelever är alarmerande och tyder på att
grundskolan inte lyckats vare sig med kunskapsmålen eller den sociala
integreringen av dessa barn och ungdomar. Den obligatoriska grundskolans
betydelse för dessa elever kan inte nog understrykas. I detta sammanhang
finns också anledning att påpeka behovet av information till föräldrar och
skolansvariga om skolpliktens innebörd och tillämpning.

Skapa förutsättningar för bra skolor

Den aktuella skolforskningen visar att kontinuerligt och
målmedvetet arbete på skolorna med fokus riktad mot
fastställda mål leder till förbättrade resultat. Vidare bör
skolorna präglas av öppenhet för olika lösningar att nå
målen.

Skolverkets rapporter visar att bra undervisningsresultat snarare beror på
lärarnas förhållningssätt i undervisningen än val av undervisningsmetod. De
lärare som åstadkommer bäst resultat har ett reflekterande arbetssätt med
otaliga inslag av uppföljning och utvärdering.

De nationella utbildningsinspektörernas rapport betonade att skolorna bör
göras mer ekonomiskt självständiga och att rektorerna måste ges ökade
förutsättningar att ta ett pedagogiskt ledningsansvar. Ledarskapet i skolorna
brister på alla nivåer. Här kan den nationella utbildningspolitiken ha
betydelse och det är därför anmärkningsvärt att regeringens bedömning
begränsas till att en expertgrupp ska få diskutera skolledarnas utveckling på
Utbildningsdepartementet.

Det är bra att man nu vill pröva möjligheten att bedriva undervisning i
grundskolan utan en centralt fastställd timplan. Vi menar dock att för-
söksverksamheten kan permanentas med en gång. Skolan kan inte både
centralstyras och målstyras på samma gång.

Valfrihet och kvalitet

Alla elever har rätt att få undervisning som leder till att deras
behov, förutsättningar och kapacitet tas till vara fullt ut. Alla
elever och föräldrar skall garanteras rätten att välja skola.
Skolans finansiering skall även fortsättningsvis till större
delen vara en offentlig uppgift. Vi anser att staten bör överta
huvudansvaret för att finansiera grundskolan och
gymnasieskolan. Huvudmannaskapet kvarstår på kommunal
nivå.

En nationell skolpeng skall säkerställa elevernas och föräldrarnas rätt att
välja skola. Ett aktivt och fritt skolval höjer på sikt utbildningens kvalitet.
Alla skolor skall bli fria och självständiga. Nationell skolpeng är ett redskap
- inte ett mål - som skall ses och sättas in i ett bredare sammanhang.

Avsikten med att införa en nationell skolpeng är inte att åstadkomma
besparingar, men väl effektiviseringar. Nationell skolpeng leder till
decentralisering. Det ger elever ett avgörande inflytande över val av skola
och varje skola ökad professionell och ekonomisk självständighet.

Det är viktigt att elevernas aktiva val av skola avgör skoltillhörighet.
Närhetsprincipen gynnar elever som bor i områden med bra skolor.
Stadsdels-, kommun- eller länsgränser skall inte verka hindrande på
elevernas rätt att fritt välja skola. Bostadssegregationen får inte fortsätta
att
leda till en segregation i skolan. Skolpeng kan bli ett verksamt medel att
bryta den växande segregationen.

Fokus på kunskap och utvärdering

Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskaper och att
tillsammans med föräldrarna fostra eleverna. Staten och
kommunerna skall inte detaljreglera arbetet i skolan , utan
formulera nationella mål och utvärdera den. Det behövs
vidare ett fristående nationellt kvalitetsinstitut som ges i
uppdrag att granska, utvärdera och redovisa alla skolors
resultat och kvalitet i förhållande till de nationella målen och
ur ett internationellt perspektiv.

Vi anser att de nationella proven skall tillmätas större betydelse när det
gäller att ge grundskolans utbildning en jämförbar utvärdering över hela
landet. Obligatoriska prov ska genomföras i alla skolor. Skolverkets siffror
visar att bortfallsfrekvensen gällande de obligatoriska ämnesproven i
svenska, engelska och matematik är så hög som 30 procent. Det är
oacceptabelt. Regeringen måste tillse att skollag och läroplan efterlevs.

De kursrelaterade betygen synliggör elevens kunskaper i förhållande till
kunskapsmålen. Det finns en klar gräns för betyget Godkänd. Betyg fyller
också funktionen att stärka elevers rätt vad gäller undervisning i
grundskolans ämnen. Vi anser att betyg skall ges tidigare så att eventuella
stödinsatser kan få avsedd effekt när det gäller att ge eleverna den utbildning
de har rätt att kräva i alla grundskolans ämnen.

Precis som riksdagens revisorer anser vi att det behövs en grundlig och
oberoende analys av hur skolorna och kommunerna fördelar och använder
sina resurser. En sådan analys bör innehålla försök att fastställa ett
eventuellt
samband mellan satsade resurser och uppnådda resultat.

Skilj på barnomsorg och skola

Det finns mycket att vinna på samverkan mellan hem,
förskola, skola och fritidsverksamheter. Samtidigt finns goda
skäl att skilja på den obligatoriska skolan och verksamheter
som är frivilliga för familjerna att ta del av. Totalintegrerad
verksamhet över hela dagen kan göra det svårt att se
skillnader mellan lek och skolarbete, vilket ibland är viktigt
att kunna se.

Skolan ställer krav på elevernas insatser, vilket kan påverkas av hur arbetet
struktureras. Om förskoleklassens tid är en integrerad del av dagen, försvåras
möjligheterna att välja alternativ omsorg. Vi anser att förskolans skol-
förberedande arbete skall hållas samman så att föräldrar och elever ges en
realistisk möjlighet att fritt välja barnomsorg.

Prioritera lärarna

Skolans viktigaste resurs

Läraryrket är i dag svårare än någonsin. Skolans uppgifter
har vidgats och samhället har blivit alltmer komplicerat.
Eleverna kommer från vitt skilda miljöer och olika kulturer,
samtidigt som kraven på resultat och att lära sig nya
arbetsmetoder, som exempelvis IT, höjts.

För att kunna rekrytera, behålla och ge utvecklingsmöjligheter för lärare
krävs en modernisering av skolan som arbetsplats.

Fortfarande finns många exempel på skolor där lärarna saknar arbetsplats
och utrymme för att planera undervisningen, handleda elever och möta
föräldrar. Detta, tillsammans med relativt låga löner, varierande möjligheter
till utveckling och få karriärvägar ger inte yrket den ställning som upp-
gifterna förtjänar.

Lärarna måste ges möjligheter att utvecklas i sin profession om skolan ska
kunna bli den tillväxtmotor som Sverige behöver.

Bredda lärarrekryteringen

I den allmänna debatten talas det ofta om lärare som en
homogen yrkesgrupp. Det är fel. Det finns uppenbara
skillnader i såväl behovet av ämneskunskaper som av
pedagogisk inriktning beroende på undervisningsuppgiften.

De problem som finns vad gäller lärarförsörjningen måste lösas. Lärar-
yrket måste öppnas för individer som vill byta yrke och studerande med vitt
skilda fält. Det behövs lärare med olika erfarenheter i skolan. Regeringen
borde ta initiativ till att införa lärarcertifikat som ett medel för att bredda
lärarrekryteringen inom skolan.

Lärarcertifikatet bör tidsbegränsas, förslagsvis till fem år och medföra en
skyldighet för skolan att se till att läraren under perioden får fort- och
vidareutbildning enligt den individuella utvecklingsplan som utarbetats.

Modernisera lärarutbildningen

Lärarutbildningen behöver moderniseras för att bättre svara
mot de krav som ställs på dagens lärare. Det var skälet till
riksdagens initiativ att begära en översyn av
lärarutbildningen. Den utredning som arbetar med frågan
presenterar inom kort sina förslag varför vi nu avstår från att
lämna mer detaljerade synpunkter. Ett viktigt krav är
emellertid att lärarna bättre än hittills måste ges
ledarskapsutbildning och att de tidigt bör ges möjligheter till
yrkespraktik. Samarbetet mellan lärarutbildningarna och
skolan behöver utvecklas dels för att ge högskolorna bättre
kunskap om skolornas vardag, dels för att vikten av att ge
nyutbildade lärare handledning av hög kvalitet skall
uppmärksammas.

Den nuvarande fortbildningen är för generell och kortsiktig. Fortbild-
ningen tillfredsställer inte det behov som skolan, läraren och eleven ställer.
För att lösa problemet måste man se till att det finns en individuell kompe-
tens- och utvecklingsplan för varje lärare. Rektorn bör årligen efter utveck-
lingssamtal upprätta en sådan. Detta är en rättighet för läraren och en
skyldighet för skolan.

Reformera gymnasieskolan

Gymnasieskolans omöjliga uppdrag

Regeringen anger i skrivelsen att resultaten i gymnasieskolan
behöver fortsätta att förbättras och andelen elever som
erhåller slutbetyg öka. Regeringens bedömning är ett
understatement.

Gymnasieskolan brottas med en rad problem. Avhoppen från studierna
ökar. Sämst går det för eleverna i storstadsregionerna. Att 43 procent av
invandrareleverna fyra år efter påbörjade gymnasiestudier inte fullgjort dessa
är en allvarlig varningssignal. Det individuella programmet har blivit en
uppsamlingsplats för grundskolans misslyckande.

Det är ett steg i rätt riktning att Socialdemokraterna äntligen har insett att
det är nödvändigt att göra justeringar i gymnasieskolan. Men de förslag till
förändringar som redovisas i skrivelsen och i tidigare proposition innehåller
för litet substans och löser inte problemen i gymnasieskolan.

Det är oroväckande att drygt 50 procent av de elever som år 1994
påbörjade ett individuellt program direkt efter grundskolan lämnade
gymnasieskolan redan inom 2 år utan att ha fullföljt sina studier. Det är
endast 17 procent av de elever som börjat på ett individuellt program som
erhållit slutbetyg i gymnasiet inom fyra år. Anmärkningsvärt är också att de
cirka 35 procent av eleverna som inom ett år går över från ett individuellt
program till ett nationellt nästan uteslutande väljer ett program med inrikt-
ning mot yrkesämnen. Trots dessa signaler väljer regeringen att bortse från
det orimliga kravet att alla skall läsa samma kärnämneskurser oavsett
bakgrund, intresse och motivationsgrad för fortsatta högre studier. Regering
och riksdag borde inse att gymnasieskolan har ett omöjligt uppdrag.

En reformagenda

Moderata samlingspartiets syn på gymnasieskolans
utveckling har utförligt beskrivits i partimotionen En
gymnasieskola med kunskap och kvalitet (1998/99:Ub210).
Vi vill i detta sammanhang endast i korta ordalag beskriva en
övergripande reformagenda som är nödvändig att
genomföra. Vi vill införa en tredelad kvalitetssatsning i
gymnasieskolan: för det första ett fritt skolval, för det andra
en obligatorisk gymnasieexamen och för det tredje ett
fristående nationellt kvalitetsinstitut.

Det behövs alternativa kärnämneskurser och färre kärnämnen. Det behövs
fler betygssteg och möjlighet att tentera upp betygen. Avskaffa de central-
styrande timplanerna. Regeringens förslag att se över rådande program-
struktur är bra.

För att kunna bedriva undervisning av hög kvalitet krävs dessutom fler
forskarutbildade lärare i gymnasieskolan. Det är hög tid att lektorat utgör ett
led i att göra karriär i gymnasieskolan.

Vi vill införa utbildning i entreprenörskap. Gymnasieskolans miljö skall
stimulera företagande både i vid mening och specifikt inriktat på att starta
och driva företag. Det behövs ett nationellt lärlingsprogram som erbjuder en
modern lärlingsutbildning i samarbete med näringslivet. Lärlingsutbildning-
en skall avslutas med ett gesällprov eller motsvarande yrkesexamination.

Kraven på arbetsplatsförlagd utbildning måste skärpas. Om en skola inte
når upp till de minimikrav som gäller avseende elevernas arbetsplatsförlagda
utbildning skall inte gymnasieskolan få anordna utbildningen.

Lägg ut mer utbildning på entreprenad. Att företag får en aktiv roll i skolan
ökar möjligheterna till undervisning av hög kvalitet liksom till nya idéer och
förhållningssätt.

De studiebegåvade elevernas talanger och kunskaper behöver också
engagemang från gymnasieskolans sida. Att vara begåvad anses i dag inte
berättiga till lärarens uppmärksamhet och engagemang. Det är fel och leder
till medelmåttiga resultat och prestationer i internationella jämförelser. Det
leder dessutom till att många av de studiebegåvade eleverna tröttnar på
gymnasieskolan och ser den som en transportsträcka inför högskolan.

Detta mönster måste brytas. Fria självständiga gymnasieskolor med olika
profileringar och pedagogiska inriktningar kan skapa nya möjligheter som tar
till vara alla elevers olika talanger och förutsättningar. Detta kan bidra till
att
bottennoteringen av antalet nittonåringar i högskolan bryts och vänds i
positiv riktning.

Inför flexibla
yrkeshögskolor

Det behövs nya modeller för den kvalificerade
eftergymnasiala yrkesutbildningen, lösningar som bättre kan
motverka de brister som finns när det gäller utbildningsnivån
generellt i landet och det ökade behov av kunskap som
dagens arbetsmarknad ställer.

Dagens högskola och universitet kan inte ensamma klara av att motsvara
de krav som dagens och morgondagens arbetsliv ställer på välutbildad
arbetskraft med olika utbildningar och inriktningar. Erfarenheterna är i vart
fall att befintliga strukturer inte klarat av att ordna sådana kvalificerade
yrkesutbildningar som behövs i näringslivet. Vi menar att en särskild struktur
med flera flexibla och mobila yrkeshögskolor bör införas. Att den är parallell
till högskola och universitet beror på att det handlar om mycket kvalificerad
utbildning, även om all utbildning inte kan anses akademisk i traditionell
mening.

De nya yrkeshögskolorna skall utgöra ett alternativ för personer från
arbetslivet som behöver vidareutbildning av sådant slag som inte finns på
vanliga högskolor eller universitet. För yrkesverksamma med gedigna
yrkeskunskaper, men utan tillräcklig teoretisk utbildningsbakgrund krävs
andra ingångar än vad som i dag kan erbjudas. Vi anser att detta är möjligt
att åstadkomma genom varierande utbildningsformer och bättre kunskaper
om arbetslivet i aktuell bransch. Med rätt modell är vi övertygade om att den
kvalificerade eftergymnasiala utbildningen kommer att få allt större
betydelse i framtiden och att den kommer att fylla ett stort behov som aldrig
kan ersättas av stora insatser av "arbetsmarknadsutbildning".

En annan aspekt av flexibilitet som vi tidigare talat om är att det skall vara
naturligt för personer som redan är etablerade i arbetslivet att studera inom
den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen. De har redan
färdighetsträningen men behöver en djupare ämnesteoretisk kompetens eller
är i behov av annan kunskap. I de fallen behövs inte alltid lärande på
arbetsplatsen med den praktiska yrkeserfarenheten. Man skall kunna
tillgodoräkna sig tidigare erfarenheter när man tar sin examen. För de
teoretiska delarna av utbildningen ser vi inga hinder för ett nära samarbete
mellan utbildningar inom yrkeshögskolornas ram och högskolor och
universitet.

Sammantaget medför den modell som vi har skisserat att studenterna kan
skaffa sig en allsidig kompetens, bli attraktiva i arbetslivet och att
utbildningens status höjs. Vi välkomnar regeringens försiktiga närmande i
riktning mot en permanent kvalificerad yrkesutbildning. Vi menar emellertid
att det är knappare om tid och behövs avsättas betydligt mer resurser än
regeringen hittills visat sig villig att göra.

Det behövs en samlad IT-
strategi

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte anger IT i skolan
som ett av de viktigaste utvecklingsområdena de närmaste
två åren. Informationstekniken och dess betydelse nämns
knappt i skrivelsen. Men det räcker inte med att avsätta
hundratals miljoner kronor för inköp av bl.a. datorer om
skolan skall kunna förbereda eleverna för morgondagens
samhälle. Den nya informations- och
kommunikationstekniken håller snabbt på att förändra
samhället på alla nivåer.

En statlig huvuduppgift måste vara att garantera infrastrukturen för
informationstekniken. I huvudsak gäller det att se till att möjligheterna till
snabb kommunikation finns i hela landet. Bredbandskommunikation innebär
möjligheten till en interaktiv, dubbelriktad kommunikation med överföring
av stora datamängder i hög hastighet. Den information som överförs kan vara
i form av ljud, bild och text i olika kombinationer.

I våra större städer och tätorter finns nödvändig infrastruktur för att kunna
utnyttja den nya tekniken fullt ut, men utbyggnaden måste ske i hela landet.
Vi anser dock att staten har ett särskilt ansvar att på tre områden driva
utvecklingen snabbare. Det handlar om skolan, om vården och om gles-
bygden.

För att kunna utveckla bruket av informationstekniken skall landets
samtliga grund- och gymnasieskolor vara uppkopplade så att videokonferen-
ser möjliggörs senast år 2000. Bredband med hög kapacitet skall upphandlas
i Skolverkets regi och installeras i landets skolor. Varje skola bör ha en
bredbandsförbindelse med en överföringshastighet motsvarande minst 10
miljoner bitar per sekund (10 Mbps). Det är en i sammanhanget hög
hastighet.

Därutöver krävs omfattande utbildningsinsatser. Vi är välmedvetna om att
ett arbete i det s.k. ITIS-projektet pågår men hade förväntat oss några idéer
om resultat, utvärdering m.m. i utvecklingsplanen. Det finns vidare
anledning att pröva och utveckla formerna för distansutbildning med hjälp av
den nya tekniken. Inte minst vuxna skulle kunna ges ännu bättre möjligheter
till vidareutbildning med stöd av modern teknik.

Vi anslår ca 3,5 miljarder kronor under de tre närmaste åren för att göra det
möjligt att med hjälp av informationstekniken förnya, modernisera och
utveckla skolan. Våra satsningar består i en utbyggnad av den digitala
infrastrukturen, utbildningsprojekt för att höja lärarnas IT-kompetens samt
satsningar på distansutbildning.

Vuxenutbildning behövs

Vuxenutbildning är ett begrepp som täcker ett mycket brett
spektrum av utbildningar. I skrivelsen görs en begränsning.
Så räknas exempelvis inte eftergymnasial
högskoleutbildning till vuxenutbildningen, vilket i dag är en
naturlig gränsdragning. Gränsdragningar av det här slaget
kommer att bli svårare i framtiden, då utbudet av utbildning
för vuxna blir allt större och betydligt mera flexibel än i dag.
Detta är det utbildningsområde som under 1990-talet har
vuxit mest, framför allt beroende på den höga arbetslösheten.

Den borgerliga regeringen genomförde en extra satsning som gav stora
grupper arbetslösa möjligheten att studera i första hand inom folkbildningens
ram. Från årtiondets mitt har den socialdemokratiska regeringen satsat på det
s k Kunskapslyftet som lagt huvudansvaret för utbildningen på kommunerna.
Det finns en risk med snabba, omfattande utbildningssatsningar där
deltagarnas arbetslöshet är den gemensamma nämnaren. Kvantitet riskerar att
gå före kvalitet. En kvalificerad utbildning kräver långsiktig planering och de
studerandes motivation. Därför är utvärderingar av dessa satsningar särskilt
viktiga.

Utvecklingsplanen gör en uppdelning på tre olika områden: basutbildning
t.o.m. gymnasiekompetens, eftergymnasial yrkesutbildning samt folkbildning
och vissa kompletterande skolor. När det gäller folkbildningen och de
kompletterande skolorna sägs att de inte i första hand syftar till någon
formell kompetens eller till något specifikt yrke. Det stämmer knappast med
verkligheten ur ett studerandeperspektiv. Den övervägande delen av
heltidsvuxenstuderande inom folkbildningen söker en ny kompetens för att
gå vidare i arbetslivet eller till högre studier. Därtill kommer att den
socialdemokratiska regeringen inte lagt några mer långtgående initiativ för
att öka den kompetensgrundande utbildningen i folkbildningens regi.

Det är särskilt allvarligt för alla vuxenstuderande att regeringen ännu inte
har lagt ett förslag till ett fungerande studiestöd. För många vuxna med
försörjningsbörda är det nödvändigt att få besked om vilka de ekonomiska
möjligheterna är för att kunna påbörja sina studier. Det bör också
understrykas att det inte räcker med besked om studiestöd för ett år i taget.
En flerårig utbildning kräver ett flerårigt studiestöd. När regeringen
presenterar sitt förslag till studiestöd kommer Moderata samlingspartiet att
noggrant pröva förslaget och presentera partiets syn på ett framtida
studiestöd. Frågan om hur vuxenutbildningen skall utvecklas är under
stöpsleven de närmaste åren. Uppenbart är att det krävs ett nytänkande för
att klara den framtida kompetensförsörjningen. Även välutbildade vuxna
kommer i ett alltmer föränderligt samhällsliv att efterfråga möjligheter till
uppdatering eller komplettering av sina kunskaper. Det tillsammans med den
problematik som ligger i att vi under överskådlig tid har många lågutbildade
i arbetskraften innebär stora utmaningar. Kunskapslyftsprojektet har bara
ägnat sig åt delar av den problematik som ett livslångt lärande innebär, men
principbeslut om den framtida vuxenutbildningen måste ha en bredare ansats.

En viktig fråga gäller värdering och validering av vuxenstuderandes
kunskaper. Olika slags betyg motsvaras inom folkhögskolan av graderade
omdömen, som skall ange den visade studieförmågan. Här vill vi peka på ett
förslag som tagits fram inom OECD, som mäter kunskaper och färdigheter
men också hur man kan tillämpa kunskaper såväl teoretiskt som praktiskt och
som tar särskild hänsyn till den vuxnes längre erfarenhet.

En grupp som - även inom vuxenutbildningen - behöver uppmärksammas
är studerande med funktionshinder och deltagare i behov av särskilt stöd. För
många av dessa studerande krävs stora insatser för att de skall kunna bedriva
studier som vuxna, insatser som alltid skall ha hög prioritet. För dessa
studerande är en individualiserad undervisning av särskild vikt.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den fortsatta utvecklingen av barn- och
ungdomsskolan samt vuxenutbildningen.

Stockholm den 1 juni 1999

Beatrice Ask (m)

Lars Hjertén (m)

Tomas Högström (m)

Per Bill (m)

Anders Sjölund (m)

Anita Sidén (m)

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Sten Tolgfors (m)