med anledning av skr. 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996

Motion 1995/96:U22 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Sammanfattning

Vänsterpartiet fullföljer i denna motion sin kritiska hållning
till hela unionsprojektet och föreslår en rad åtgärder för att
göra det europeiska samarbetet mer flexibelt och
demokratiskt. Bristen på demokratisk legitimitet hos EU-
systemet anges som ett av dess största problem. Regering får
stöd för att driva frågan om offentlighet åt handlingar inom
unionen men vänsterpartiet vill också att meddelarskyddet
tas med i kraven. För att stärka demokratin reses kraven att
medborgare och politiker i god tid före beslut får information
på det egna språket. De nationella parlamenten föreslås få
initiativrätt och kommissionens roll ändras till att vara ett i
huvudsak beredande organ.

Kraven på respekt för mänskliga rättigheter lyfts fram både som krav på de
nya ansökarländerna och krav på tydligare skrivningar i gemenskapens
övergripande mål.

Särskild vikt läggs vid att traktaten får någon tydlig referens till FN:s
barnkonvention och att alla förslag till förordningar, direktiv och beslut
granskas utifrån sina konsekvenser för barn.

Kampen mot arbetslösheten och kritiken mot EMU ges stort utrymme i
motionen. Förslag väcks också om att ett särskilt protokoll upprättas med
kvantitativa mål för sysselsättningspolitiken. Vänsterpartiet delar
uppfattningen att det behövs mer av samarbete mellan nationer för att få ned
arbetslösheten och för att reducera samhälleligt slöseri och stå emot
antidemokratiska krafter i Europa. Men i motionen slås också fast att detta
samarbete måste bygga på en helt annan ekonomisk-politisk grundval än
EMU-processens konvergenskriterier och det konservativa tänkande som nu
dominerar i EU.

För att stärka miljöarbetet föreslås en rad skärpta skrivningar i traktaten.
Samarbetet i tredje pelaren vill vänsterpartiet behålla mellanstatligt och
möjligheten till gränskontroller skall finnas kvar för bättre kontroll av
narkotika, vapen och miljöskadliga produkter.

När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken vill vänsterpartiet behålla
vetorätten. Dessutom vill partiet att Sverige gör klart att vi inte vill delta
i
väpnade aktioner utomlands utan mandat från FN eller OSSE.
Krigsmaterielexporten skall också fortsättningsvis beslutas på nationell nivå.

Inledning

När denna motion skrivs har det gått drygt ett år sedan
Sverige blev medlem i EU. Skulle det vara folkomröstning
idag skulle sannolikt en majoritet av de röstande säga nej till
medlemskap.

Många som i folkomröstningen röstade ja känner sig vilseförda och
manipulerade. Den tidsmässiga följden av folkomröstningarna i Österrike,
Finland, Sverige och Norge, den stora olikheten i kampanjmedel för de båda
sidorna och de ständiga skönmålningarna av unionen upplevdes som ojusta
kampanjmetoder. Löften om kraftigt sänkta räntor, lägre arbetslöshet,
billigare mat, bibehållen gränskontroll för att hindra införsel av knark,
bevarad vetorätt i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor har visat sig ihåliga
och missvisande. Sverige har åtagit sig att följa EU:s konvergenspolitik med
dess detaljerade mål för den ekonomiska politiken. Den höga arbetslösheten
inom EU är ett gigantiskt problem. De flesta av EU:s medlemsländer, dock ej
de förutvarande Eftaländerna, har haft massarbetslöshet i omkring 15 år.
Trots otaliga uttalanden från ledande EU-företrädare och regeringar om
vikten av att bekämpa arbetslösheten har inget hänt som förändrat
sysselsättningsläget. Stora befolkningsgrupper känner misstro mot det
politiska systemet.

Folkstyret förlorar

Breda lager i befolkningen inser att i och med överlåtandet
av beslutsmakt till EU har viktiga delar av det
parlamentariska folkstyret gått förlorat. När den
parlamentariska demokratin etablerades i vårt land i början
av seklet innebar det att de ekonomiskt starkas politiska makt
fick en betydande motvikt. Den allmänna och lika rösträtten
innebar demokratins genombrott i Sverige. De breda
folkrörelserna skulle genom de politiska partierna och
allmänna val kunna styra den politiska utvecklingen.
Folkvalda hade rätten att ta politiska initiativ, riksdagen
stiftade lagar och beslutade om skatter under insyn av media
och allmänhet. Om de folkvalda inte höll måttet kunde de i
nästkommande val bytas ut och politiken få en ny inriktning.
Ny regering, förändrad lagstiftning och beskattning kunde bli
resultatet av folkviljans utslag. Folket självt skulle ha sista
ordet i politiken.

Inom de EU-relaterade politikområdena har detta försvunnit. En ny
majoritet i riksdagen med en annan politisk inriktning kan givetvis inte ändra
en lag, som unionen lagt fast. Inte ens om en majoritet av de femton
nationella parlamenten i EU föreslår en viss lagändring eller en ny lag, finns
någon garanti för att ett sådant lagförslag läggs fram. Det beror på hur
kommissionen vill använda sitt monopol på initiativrätten. Om ändå ett
lagförslag läggs fram är det inte längre parlamenten utan ministerrådet som
tar besluten. Kommissionens nuvarande befogenhet att inom vissa begränsade
områden ensam fatta beslut av lagkaraktär, utan inblandning av ministerrådet
och parlamenten, måste upphävas.

Sekretess och bristande legitimitet

Ministerrådets överläggningar sker bakom lyckta dörrar.
Offentligheten kring beslut och möjligheten att få ut
protokoll från mötena är dessutom kraftigt begränsade även
om vissa förbättringar skett under senare tid. Det är givetvis
svårt att i allmänna val ställa politiker till svars om själva
beslutsprocessen är kringgärdad med sekretess. Inte heller i
valet till EU-parlamentet kan folkviljan komma till uttryck i
lagändringar eftersom det inte är en lagstiftande församling.

Ministerrådets och Corepers möten bör göras offentliga om inte beslut om
icke offentlighet tas med 2/3 majoritet. Skälen för ett beslut om sekretess
skall redovisas offenligt. Möjligheten att sekretessbelägga skall vara starkt
begränsad och det bör klargöras i fördragen vid vilka tillfällen det kan vara
tillåtet att icke offentliggöra. I Sverige är medvetenheten stor om att
folkviljan i EU-systemet lamslås och har ytterligt svårt att få genomslag i den
verkliga politiken. Samtidigt inser många att EU:s normbildning starkt
påverkas av lobbyism som utförs professionellt främst av ekonomiskt starka
intressen.

Även om varje medlemsstat i unionen har en demokratisk konstitution eller
demokratisk beslutsprocess är bristen på demokratisk legitimitet hos EU-
systemet ett av dess största problem.

Demokratin måste stärkas

Det finns i praktiken två huvudlinjer för att stärka den
demokratiska legitimiteten hos EU-systemet.

Den ena är den federala vägen mot ett Europas förenta stater. Det skulle
innebära att EU-parlamentet blir en beslutande församling tillsammans med
en andra kammare som kan utses indirekt eller utgöras av regeringarnas
företrädare. Det låga och sjunkande valdeltagandet i EU-parlamentsvalet,
avsaknaden av gemensamma medier och därmed frånvaro av en verklig
debatt på unionsnivå, avståndet till medborgarna och bristande
representativitet, ett bristfälligt Europapartisystem samt språkliga och
kulturella skillnader leder till att den federala vägen under överskådlig tid
inte
är någon lösning på problemet. Likväl verkar en rad faktiska beslut i riktning
mot ökad överstatlighet och federalism. Beslutet om den inre marknaden,
avveckling av gränskontroller och genomförandet av EMU:s tredje steg torde
i längden leda till att en federal statsbildning blir allt svårare att undvika.
De
politiker som vill ha en europeisk förbundsstat har all anledning att driva på
frågan om en gemensam valuta. Så sker också.

Regeringens skrivelse är fri från federalistisk retorik, men i texten finns
avsnitt som ganska tydligt öppnar för en mer centralistisk och överstatlig
union och mindre av nationellt självstyre. Kommissionen, som fungerar som
en ämbetsmannaregering, beskrivs i positiva ordalag och regeringen föreslår
att den skall få förstärkt initiativrätt. Trots att arbetarrörelsen alltid
bekämpat
förslag om införande av författningsdomstol med makt över politiken, tycks
regeringen anse att domstolen skall stärkas. Vänsterpartiet anser att det i
traktaten bör klargöras att domstolen inte åsidosätter medlemsländernas
grundlagar. I skrivelsen föreslås också att fler politikområden kan bli föremål
för majoritetsbeslut, vilket stärker överstatligheten.

Den andra vägen för att ge EU-samarbetet demokratisk legitimitet är att
stärka de nationella parlamentens inflytande i beslutsprocessen. Denna
möjlighet behandlas inte i regeringens skrivelse. De nationella parlamentens
möjligheter att erövra makt och återge väljarna sista ordet i politiken kan
underlättas genom förändringar i traktaten. Parlamenten bör ges initiativrätt i
lagstiftningsfrågor och kommissionen bör endast få lägga fram förslag när en
majoritet av länderna begär det. Kommissionens status bör ändras till att vara
ett i huvudsak beredande organ vid utarbetandet av förslag. De nationella
parlamentens makt över regeringsrepresentanternas ställningstaganden i
ministerrådet måste även fortsättningsvis vara en inomnationell fråga och inte
dirigeras fram genom överstatliga beslut. För riksdagens del handlar det om
att i ökad utsträckning kunna binda det ansvariga statsrådet inför beslutet på
ministerrådsmötet.

En klar kompetensfördelning

De som ständigt vill utvidga EU:s befogenheter har i
Romfördragets artikel 235 ett effektivt instrument som ofta
utnyttjats. Enligt denna artikel kan rådet enhälligt, på
kommissionens förslag och efter EU-parlamentets hörande,
besluta att ge EU nya befogenheter som inte har
fördragstäckning. Under 1994 användes denna paragraf 27
gånger och under perioden 1972-1989 vid cirka 500
tillfällen. Bland såväl EU-kritiker som mer EU-positiva finns
kravet att EU:s befogenheter minskar och att EU inte åtar sig
uppgifter som länderna kan reglera själva eller i
mellanstatligt samarbete. Vänsterpartiet anser att artikel 235
bör avskaffas. I regeringsskrivelsen sägs att en väl avvägd
tillämpning av subsidiaritets- eller närhetsprincipen leder till
ett effektivare unionssamarbete genom att beslut fattas på
den nivå där de hör hemma. Vi ifrågasätter om
närhetsprincipen är en uttömmande översättning av det
oklara begreppet subsidiaritet. Resonemangen om
subsidiaritet bör i fördragen ersättas av klara beskrivningar
av vilka områden som skall behandlas på EU-nivå och vilka
som tillhör medlemsstatens kompetens.

Rätten till utträde

Varje demokratisk organisation bör ha rätten till utträde
reglerad i stadgan. I artikel 240 i Romfördraget och i
Maastrichtfördragets artikel Q sägs däremot att
medlemskapet gäller för obegränsad tid. Rätten till utträde
bör regleras i alla traktat på så sätt att ett land skall kunna
lämna EU som helhet eller ett visst fördragsfäst
samarbetsområde - exempelvis Euroatom - eller få
varaktiga undantag från delar av samarbetet om t.ex.
gemensam valuta eller militärt samarbete. Det får förutsättas
att ett sådant beslut om utträde eller undantag tas av
medlemsländernas nationella parlament. Krav på sådana
fördragsändringar behöver givetvis inte sammankopplas med
krav på svenskt utträde ur EU. I Europarådets artikel 7 finns
reglerat hur ett utträde ur den organisationen går till, och en
skrivning i EU-fördragen kan lämpligen bygga på
Europarådets artikel.

Öppenhet och offentlighetsprincip

Öppenhet och möjligheter till insyn för medborgarna är en
förutsättning för att dessa skall kunna ställa politiker till
svars för deras beslut och aktivt utöva sina medborgerliga
rättigheter. Som EU-systemet nu fungerar är bristerna så
stora att till och med ministrar och folkvalda EU-politiker i
parlamentet har svårigheter att utföra ett arbete av hög
kvalitet. Beslutsunderlaget finns alltför ofta tillgängligt först
i sista stund, ibland inte ens översatt till alla officiella språk,
dagordningar ändras o.s.v.

Det är bra att regeringen avser att driva frågan om offentlighetsprincip och
öppenhet på regeringskonferensen. Men även meddelarskyddets införande i
traktaten måste vara en högt prioriterad fråga. Rätten för medborgare och
politiker till information i god tid på det egna språket bör preciseras i
traktaten. Skall den löpande demokratiska granskningen fungera bör alla
förslag till regler från kommissionen vara översatta och publicerade på varje
officiellt språk tre månader före beslut. Också när arbetsgrupper i
kommissionen anser sig ha ett förslag så pass färdigt att det skickas för
yttrande till intresseorganisationer bör förslaget översättas och dess förekomst
offentliggöras. Om inkomna handlingar enligt offentlighetsprincipen
registreras och diarieförs gäller detta givetvis också lobbyisters och
intresseorganisationers inlagor för att påverka ett förslag. I anslutning till
varje förslag bör därför relativt lätt kunna tillfogas en förteckning över vilka
organisationer som skriftligen yttrat sig vid utarbetandet av förslaget och
vilka som kommissionen aktivt rådfrågat. Genom en sådan ordning kan
beslutsfattande politiker få möjlighet att skaffa samma beslutsunderlag som
de tjänstemän som utarbetat förslaget. Beslutade EU-regler skall vara giltiga
bara om gällande regler för offentlighet och tidsmarginaler uppfyllts.
Vänsterpartiet anser även att vissa förenklingar av beslutsprocedurer där EU-
parlamentet är inblandat är acceptabla om de inte leder till att parlamentets
makt förstärks.

Jämställdhet

Även om det är lång väg kvar har Sverige och övriga
Skandinavien i ett internationellt perspektiv varit
framgångsrika när det gäller att uppnå jämställdhet mellan
könen. Erfarenheten visar att grundförutsättningen för
jämställdheten har varit en politik för full sysselsättning och
en välfungerande offentlig sektor. Det kan i detta
sammanhang förtjänas att påpeka att den offentliga sektorn
inte bara utgjort en mycket viktig arbetsmarknad för kvinnor.
En välutbyggd barnomsorg, äldreomsorg och så vidare har
gjort det möjligt för kvinnor att förvärvsarbeta över
huvudtaget. Konvergenspolitiken och EMU-förberedelserna
försvårar en politik för full sysselsättning och pressar oss till
nedskärningar inom den offentliga sektorn. I praktiken
innebär det en anpassning i riktning mot de lägre nivåer på
offentlig service, kvinnlig förvärvsfrekvens och sociala
trygghetssystem som finns i andra EU-länder. Därmed
raseras grunden för jämställdheten mellan könen. En
jämställdhetspolitik som endast inriktas på fler kvinnor i
beslutande församlingar, fler kvinnliga chefer, ökade
utbildningsinsatser o.s.v. riskerar att bli begränsad till
välutbildade, välavlönade kvinnor. Regeringens vällovliga
ambitioner på jämställdhetens område saknar realism med
hänsyn till pågående utveckling inom EU. Det är dock
positivt att regeringen verkar för att det införs förstärkta
skrivningar om jämställdhet i fördragen.

EU:s utvidgning

Det blir slutligen ansökarländernas folk som avgör frågan om
deras medlemskap i EU, antingen genom folkomröstning
eller efter beslut i det nationella parlamentet. Oavsett om det
fattas beslut om medlemskap eller inte så bör Sverige verka
för att handelsbarriärer mot öst stegvis avvecklas. Det får
inte skapas en ny yttre mur mellan de nya medlemsländerna
och länderna i f.d. Sovjetunionen. Samarbetsavtalen med
dessa senare länder måste utvecklas parallellt med
utvidgningen. Sverige bör verka för icke-diskriminerande
samarbete mellan alla länder och folk i Europa.

EU:s jordbrukspolitik liksom EMU, med dess inbyggda konvergenskrav,
försvårar utvidgningen avsevärt. Ett mellanstatligt samarbete skulle sannolikt
vara mer ändamålsenligt för en bredare alleuropeisk samverkan än EU:s
orealistiska unionsplaner.

Inför regeringskonferensen har det allmänt talats om vikten av att vinna
medborgarnas förståelse och acceptans för unionsutvecklingen. Detta måste
även gälla nya medlemsstaters medborgare och förutsätter en omfattande
debatt. Här finns det tyvärr källor till oro. I samband med de associationsavtal
som har slutits mellan EU och de central- och östeuropeiska staterna så har
det bland de breda folklagren i berörda länder knappast alls förekommit
någon debatt. Eftersom avtalen innebär långtgående politiska dimensioner
med siktet inställt på EU-medlemskap och att länderna ensidigt binds till
EU:s ekonomiska huvudlinje med starka krav på privatisering, är frånvaron
av debatt allvarlig. Därmed försvåras möjligheterna till alternativa samarbets-
möjligheter.

Utvidgningen och jordbrukspolitiken

En utvidgning av EU med de central- och östeuropeiska
staterna, inklusive de baltiska länderna och Cypern och
Malta, får naturligtvis stora konsekvenser. Med all
sannolikhet måste jordbrukspolitiken och strukturfonderna
reformeras radikalt. Dessa två delar slukar idag ca 70 % av
EU:s budget. En utvidgning av EU skulle leda till betydande
kostnadsökningar. Samtidigt är möjligheterna att öka EU:s
resurser begränsade.

En utvidgning av EU österut utan en reformering av EU:s jordbrukspolitik
skulle också få andra följdeffekter. Administrationen skulle öka, jordbrukets
produktionsvolym låsas fast på en godtycklig nivå och konsumentpriserna
höjas, vilket skulle försämra levnadsstandarden för konsumenterna. EU:s
jordbrukspolitik kommer att stimulera fram ett betydande livsmedelsöverskott
som egentligen ingen vet vad man ska göra av, eftersom EU har bundit sig
inom GATT-WTO för att minska exportsubventionerna. Dessutom är det
oförsvarligt att genom den här typen av politik dumpa priserna på
världsmarknaden, något som främst drabbar länder i tredje världen.

Många förslag har framförts om hur en utvidgning skulle kunna
genomföras utan en reformering av jordbrukspolitiken. Ett av förslagen går ut
på ett partiellt medlemskap för ansökarländerna, det vill säga medlemskap
utan tillgång till jordbrukspolitiken och strukturfonderna. Detta är ett
diskriminerande förslag som i sin förlängning leder till ekonomiska och
politiska problem. En del lever med föreställningen att det räcker med att
bara gå vidare med 1992 års jordbruksreform, alltså att något öka direktstödet
på produktionsstödets bekostnad. Men det löser inte på långa vägar de
problem som är förknippade med den aktuella utvidgningen. Några har
uttryckt att EU bara skall bevilja de länder medlemskap som den nuvarande
konstruktionen av jordbrukspolitiken kan bära, resten får vänta. Men det är
naturligtvis ett helt förkastligt förslag. Det innebär att man skjuter över
skulden på andra än de som är ansvariga för EU:s felaktiga jordbrukspolitik.

Det finns inga enkla lösningar på dessa problem. Vi vet att EU:s jord-
brukspolitik i grunden måste förändras. De ökande transporterna av livsmedel
leder till stora miljöproblem. Det är också nödvändigt att förändra regelverket
för strukturfonderna om de ansökande länderna skall kunna bli medlemmar i
EU. Regeringen bör därför kräva att det i regeringskonferensens sluttext
markeras att utvidgningen med nya medlemsländer förutsätter en reformering
av EU:s jordbruks- och strukturfondspolitik.

Demokrati och mänskliga rättigheter

EU måste kunna ställa krav på ansökarländerna, särskilt på
demokratiska fri- och rättigheter. Det bör därför vid
regeringskonferensen klargöras att dödsstraff och
diskriminerande medborgarskapslagar inte är förenliga med
EU-medlemskap. För att bli upptagna som medlemmar måste
också länderna ha undertecknat och tillämpa
Genèvekonventionen om flyktingar.

I skrivelsen framhålls möjligheten att ansluta den europeiska gemenskapen
till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna. Därmed skulle göras tydligt att gemenskapen delar
värderingen att individer inte skall diskrimineras på grund av kön, ras,
hudfärg, språk, religion eller politisk åskådning. Gemenskapen borde också
verka för att individer inte skall diskrimineras på grund av handikapp, ålder
och sexuell inriktning.

Regeringen bör även verka för att gemenskapen ägnar uppmärksamhet åt
språkliga och etniska minoriteters rättigheter.

Barnkonventionen

I den svenska riksdagen har det sedan våren 1992 funnits en
tvärpolitisk grupp för barnens rättigheter med representanter
för alla politiska partier, vilken agerat i form av
gemensamma motioner, ställt frågor och riktat krav till
regeringen och tillsammans med Rädda barnen anordnat
seminarier och hearings. Vid de sistnämnda har
representanter för myndigheter och internationella
organisationer, riksdagsledamöter och forskare medverkat. I
maj 1995 arrangerades i riksdagshuset den s.k.
Stockholmskonferensen om den politiska och juridiska status
som barnkonventionen har i ett europeiskt perspektiv -
bortom Maastrichtavtalet, där även EFCW ( European Forum
for Child Welfare) deltog.

Konferensen antog en slutdeklaration om barns rättigheter.

EU-parlamentet har i en resolution i maj 1995 inför regeringskonferensen
pekat på betydelsen av att prioritera barns och ungas rättigheter. En referens i
FN:s barnkonvention borde kunna göras i artikel F2. I artikel 8 under
avdelning VIII kan också barns och ungdomars rättigheter markeras. Det är
viktigt att skydda alla barn och ungdomar som lever i Europa mot
diskriminering. EU:s ministerråd bör anta en gemensam deklaration om
vikten av att barnkonventionen implementeras. EU-kommissionen bör
granska alla förslag till förordningar, direktiv och beslut utifrån deras
konsekvenser för barn. Kommissionen och ministerrådet bör utse en särskild
barnombudsman.

Sysselsättning och tillväxt

Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att
arbetslösheten är den största politiska utmaningen inom EU.
Massarbetslösheten medför ett oerhört samhällsekonomiskt
slöseri, de sociala klyftorna ökar och den politiska
demokratin försvagas. Vi är helt överens med regeringen om
att Sverige bör ge sysselsättningsfrågorna högsta prioritet vid
regeringskonferensen. Däremot menar vi att regeringens
strategi för en s.k. sysselsättningsunion inte är trovärdig.

Den massarbetslöshet som präglar flertalet länder inom EU är ett resultat
dels av ekonomiska förändringar, dels av en alltmer konservativ ekonomisk
politik. De västeuropeiska länderna har under de senaste tjugo åren haft en
svag ekonomisk utveckling. Produktivitet och tillväxt har legat långt under
1950- och 1960-talens nivåer och ekonomiernas inflationsbenägenhet har
ökat. Omvandlingen från äldre basindustrier till kunskapsintensiva
industrigrenar sker inte friktionsfritt. Tjänsteproduktionens expansion har
skapat nya klyftor och finansieringssvårigheter. I flera länder har problemet
med stigande relativpriser på tjänster lösts genom oacceptabel social
dumpning. Stigande arbetslöshet och ökade löneklyftor har stimulerat
framväxten av ur social synpunkt tvivelaktiga verksamheter i delar av den
privata tjänstesektorn, framför allt i de större städerna. Deltidsarbete,
korttidsarbete och osäkra arbetsvillkor - s.k. atypiska jobb - har präglat dessa
verksamheter. Det är i stor utsträckning kvinnor, invandrare och ungdomar
som hänvisas till dessa arbeten. Arbetsmarknaden blir alltmer tudelad i en
sektor med fasta och trygga anställningsförhållanden och en växande sektor
med otrygga och okvalificerade låglönejobb.

De fackliga organisationerna har splittrats och försvagats. När sociala
intressen för jämlikhet och rättvisa sätts på undantag snedfördelas tillväxten.
En uthållig och stabil ekonomisk utveckling förutsätter enligt vänsterpartiets
uppfattning en rättvisare fördelning av inkomster och kunskaper.

De ekonomiska problemen har förstärkts av en konservativ ekonomisk
politik sedan 1970-talet. I flera länder övergav regeringarna ambitionerna att
upprätthålla full sysselsättning och generell välfärd. Låg tillväxt och hög
inflation fick motivera en mer marknadsliberal och normbaserad ekonomisk
politik. Den aktiva konjunkturpolitiken övergavs till fördel för en ensidig
inriktning på inflationsbekämpning och budgetbalansering. Den politiska
omsvängningen från 1970-talet har enligt vänsterpartiets uppfattning medfört
stora realekonomiska kostnader och förvärrat arbetslöshetskrisen.
Stagflationen blev inledningen till en ekonomisk-politisk kursändring som
bl.a. inriktades på att banta välfärdssystemen rejält. Denna politik har
dessutom drabbat kvinnor hårdare än män och förhindrat en sund utveckling
av välfärds- och trygghetssystem. I flera EU-länder har ersättningssystemen
vid arbetslöshet förändrats kraftigt. Politiken har gått ut på att öka trycket
på
de arbetslösa, skuldbelägga enskilda arbetslösa och förbättra
"incitamentstrukturen", d.v.s. tvinga arbetslösa att acceptera låglönejobb.

Problemen har förstärkts av att åtskilliga skuldsatta nationer i
världssamfundet tvingats banta sin importefterfrågan för att klara
räntebetalningar på sina lån, bl.a. p.g.a. trycket från IMF och Världsbanken.
Den nya informationstekniken har också gett de internationella
finansmarknaderna allt större makt på de nationella politiska institutionernas
bekostnad. Oförmågan att upprätthålla internationella system för fasta
valutakurser har också försvårat en socialt progressiv ekonomisk politik och
utsatt de nationella valutorna för omfattande och kostsam spekulation.
Dessutom har Tysklands och Japans ovilja att agera "lokomotiv" i
världsekonomin - trots stora bytesbalansöverskott under de senaste tjugo åren
- försvårat arbetslösheten i många länder. Starka och överskottsgenererande
ekonomier måste våga bedriva en mer expansiv ekonomisk politik - det
borde vara en grundläggande spelregel i en fungerande internationell
ekonomi.

Samordning av
sysselsättningspolitiken

Vänsterpartiet anser att kampen mot arbetslösheten skall ha
mellanstatlig karaktär. Skrivelsernas förslag om en
samordning mellan arbetsmarknadsministrarnas och
finansministrarnas åtgärder för att få ner arbetslösheten och
inrättandet av en särskild sysselsättningskommitté kan vara
ett steg på vägen. Ambitionsnivån på detta område måste
höjas radikalt. Syftet med en sysselsättningskommitté bör
vara att utveckla och genomföra en samordnad politik mot
arbetslösheten och därmed garantera en uthållig och socialt
balanserad ekonomisk utveckling. Det är givetvis också
rimligt att procedurerna för övervakning av
medlemsländernas och gemenskapens åtgärder mot
arbetslösheten stärks. Det viktigaste är att en diskussion förs
om hur medlemsländerna skall finansiera åtgärder mot
arbetslösheten utan att konkurrensförhållandena försämras.

Vare sig den monetära unionen avförs ur traktaten eller inte är det rimligt
att det politiska samarbetet mot arbetslösheten får likartade kvantitativa mål
som finns i den monetära unionen. I ett särskilt protokoll kan preciseras ett
antal mål, t.ex.:

- en kraftigt förhöjd kvinnlig förvärvsfrekvens,
- en halvering av arbetslösheten,
- garanterad sysselsättning för ungdomar under 18 år,
- garanterad sysselsättning för ungdomar under 25 år efter hundra dagars
arbetslöshet,
- varje företag med minst 25 anställda skall ha minst en praktikant per
påbörjat 50-tal anställda,
- sextimmars arbetsdag bör eftersträvas,
- varje arbetsgivare skall avsätta minst 4 timmar per vecka till organiserad
kompetensutveckling för sina anställda.

Målsättningarna bör genomföras enligt en tidtabell på 3 till 5
år. Vänsterpartiet menar att ambitionsnivån bör vara hög.

Dessutom skall varje medlemsland garantera alla medborgare tillgång till
allmännyttiga tjänster som sjukvård, utbildning, äldre- och barnomsorg samt
post- och teletjänster till rimliga kostnader.

Det krävs också ett bredare internationellt samarbete för att minska
arbetslösheten och för en rättvisare ekonomisk världsordning. Detta
samarbete måste innehålla världsomfattande avtal om åtgärder mot
internationell spekulation, miniminivåer för kapitalskatter, ökad offentlig
insyn i privata finansinstitut och en internationell omsättningsskatt på valuta-
transaktioner.

Den höga arbetslösheten är EU:s stora misslyckande. Utgångspunkten var
att det skulle räcka med friare marknader och ökad rörlighet för arbetskraft,
varor och kapital för att stimulera tillväxten och minska arbetslösheten. Nu
kan vi konstatera att detta var en felsyn - 18 miljoner EU-medborgare går
arbetslösa. Insikten om att det också krävs mer aktiva politiska åtgärder har
ökat påtagligt. Det visar allt från Delors vitbok om tillväxt och sysselsättning
till dokumenten från det senaste EU-toppmötet i Madrid. Vid det senaste
toppmötet angavs riktlinjer för sysselsättningspolitiken. Dessa riktlinjer
innehåller olika typer av åtgärder, dels utbildningsprogram, dels mer
strukturellt inriktade åtgärder för att minska arbetskraftskostnaderna, reducera
arbetsgivaravgifter och ersättningsnivåer vid arbetslöshet. De sistnämnda
åtgärderna är emellertid inte särskilt framåtsyftande. De andas istället
uppgivenhet och kommer inte att leda till att målsättningarna om en ökad
flexibilitet på arbetsmarknaderna uppnås. En ogenomtänkt avreglering av
arbetsmarknaden leder tvärtom till en ökad segmentering och en försvagning
av löntagarintressena. I kombination med den pågående anpassningen till
EMU-processen minskar möjligheterna att utveckla en aktiv och effektiv
politik som verkligen ger högre sysselsättning och lägre arbetslöshet i hela
Europa.

Den ekonomiska och monetära
unionen

Regeringen har inga invändningar mot de politiska
målsättningar och principer som ligger bakom den
ekonomiska och monetära unionen, EMU. Dessutom hävdar
regeringen att EMU inte avses bli något framträdande
diskussionsämne vid regeringskonferensen. Vänsterpartiet
menar att regeringen bör ompröva sin inställning till
konvergenskriterierna. Förutsättningarna för den
sysselsättningsunion som regeringen förespråkar kan inte
isoleras från konvergenskriterierna. Konvergenskriterierna
bör därför också behandlas vid regeringskonferensen i
samband med sysselsättningsfrågorna.

Problemet är att den ekonomiska politiken ställs inför målkonflikter. Den
rigida inställning till inflationsmål och budgetpolitik som kommer till uttryck
i konvergenskriterierna är inte överensstämmande med en aktiv sysselsätt-
ningspolitik. En alltför stelbent budgetsanerings- och antiinflationspolitik
riskerar tvärtom att försämra resursutnyttjandet i ekonomin och minska
omställningsmöjligheterna på arbetsmarknaden. Den normpolitik som
bedrivits i flera länder i Europa under 1980- och början av 1990-talen manar
inte till efterföljd. Framträdande representanter för regeringarna och
riksbankerna inom EU-länderna har också börjat ifrågasätta realismen i den
monetära unionen. Chefsekonomen vid Bundesbank, Ottmar Issing, har t.ex.
gett uttryck för skepsis inför möjligheterna att uppnå EMU:s tredje steg, inte
minst mot bakgrund av den nedgång i tillväxten som nu börjar bli tydlig i
flera länder i Europa. Konvergenskravet på ett tak för budgetunderskottet på 3
% av BNP kommer i uppenbar motsättning till en samhällsekonomiskt
motiverad och mer expansiv ekonomisk politik.

Det finns flera skäl till vänsterpartiets kritik av EMU:s tredje steg, en
gemensam centralbank och en gemensam valuta. Vänsterpartiet har, för det
första, betonat det orimliga i att makten över penningpolitiken flyttas ut till
politiskt fristående institutioner. De senaste årens erfarenheter av hög
arbetslöshet och våldsam spekulation på de finansiella marknaderna talar
istället för en ökad politisk kontroll över valutakurser och räntenivåer. Det
andra skälet till vänsterpartiets kritik tar sin utgångspunkt i förhållanden som
åtskilliga forskare framhävt, nämligen att EU inte utgör ett s.k. optimalt
valutaområde. Det finns stora strukturella och kulturella skillnader mellan
länderna. De olika ländernas ekonomier har mycket olikartad
sammansättning, och kulturella och språkliga skillnader gör att arbetskraftens
rörlighet är betydligt mer begränsad än i t.ex. USA. Dessa förhållanden gör
att ett system med en gemensam valuta, som följaktligen förhindrar varje
form av anpassning till chocker och yttre störningar i form av valuta- eller
räntejustering, kommer att drabba enskilda regioner mycket hårt, inte minst
med tanke på alla näringsanknutna och konjunkturella olikheter.

Ett sätt för EU att parera yttre ekonomiska störningar vid en gemensam
valuta vore naturligtvis att utveckla en gemensam och aktiv finanspolitik,
t.ex. öka utgifterna för regionalpolitiken våldsamt. En sådan utveckling är
emellertid varken särskilt sannolik eller önskvärd med tanke på
budgetrestriktioner och önskemål om nationell självständighet. EMU är
framför allt ett politiskt projekt, ett instrument för federalism i Europa. Ur
ekonomisk och social synpunkt är svagheterna mycket allvarliga.

Regeringens stöd till EMU och parallella ambitioner att skapa en aktiv
sysselsättningspolitik gör ett motsägelsefullt intryck och saknar trovärdighet.
Regeringens linje är orealistisk utifrån såväl ekonomisk som politisk
synpunkt. Vänsterpartiet menar därför att regeringen inför regeringskon-
ferensen måste verka för:

1. att EMU tas upp till en ordentlig diskussion,

2. att EMU-projektet omprövas och lyfts ur Romfördraget samt att
alternativa samarbetsformer utformas där sysselsättningsmålet överordnas
andra mål,

3. att regeringen i sista hand kräver undantag i 96-konferensens sluttext
som ger den handlingsfrihet som krävs för att kunna stå utanför EMU. Ett
sådant undantag skulle innebära fortsatt möjlighet att tillämpa nationell
lagstiftning på det monetära området och öka utrymmet för nationella
ekonomisk-politiska avvägningar.

Den inre marknaden

Arbetarrörelsen har alltid varit en politisk kraft för en friare
handel mellan nationerna och en ökad rörlighet på
arbetsmarknaderna. Tullar, importkvoter och andra
handelsrestriktioner leder till högre varupriser som i sin tur
drabbar de svagaste inkomstgrupperna i samhället starkast.
Samma kritik måste riktas mot oligopolbildningar och
monopolism i det privatägda näringslivet. Dolda
överenskommelser om priser och produktionskvoter
försämrar ekonomins funktionssätt och snedvrider
inkomstfördelningen.

Men en fungerande frihandel förutsätter samtidigt att länder agerar på lika
villkor. Det är helt oacceptabelt att nationer som inte uppfyller rimliga
miljökrav, eller bedriver ren social dumpning, tillåts dra fördelar av detta.
Vänsterpartiet menar därför att Sverige internationellt - och inte bara inom
EU - bör ta initiativ till en diskussion om samordning av miljöskatter och
sociala miniminivåer vad gäller inkomster och fackliga rättigheter samt
trygghetssystem vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet. Det sociala
protokollet kan utgöra utgångspunkt för en sådan diskussion.

Den nordiska passunionen med fri rörlighet för personer inom Norden har
fungerat mycket bra under flera decennier. Den har visat att det går mycket
bra att ha fri rörlighet för personer men ändå ha kvar gränskontroll för att
hindra införsel av narkotika och vapen. Sådan kontroll måste kunna utföras
även vid EU:s inre gränser utan att det betraktas som stridande mot den inre
marknadens regler om fri rörlighet. EU:s inre marknad måste reformeras i
grunden. Några av de förändringar som vänsterpartiet vill göra är:

* Mellanstatliga avtal om miniminivåer på energi- och miljöskatter.

* Den rika västvärlden bör montera ner de orättvisa handelshindren mot
Östeuropa inklusive Ryssland samt mot Tredje världen med undantag för
varor som hotar säkerhet, miljö och folkhälsa.

* Gemensamma internationella fackliga och sociala program med
minimikrav på arbetsrätt, koncernfackligt samarbete o.s.v.

* Statliga monopol av hälsoskäl vad gäller exempelvis alkohol och
läkemedel skall vara tillåtna.

* Regionalpolitiska driftstöd, till exempel transportstöd, skall vara tillåtna
för att uppväga de nackdelar som klimat och geografiska avstånd för med sig.

* Förvärvslagar, som gör att man kan behålla nationell kontroll över viktiga
resurser som skog, malm, vattenkraft och jord, skall kunna upprätthållas. Det
gäller även viktiga kommunikationer som järnväg och telekommunikation

* Avtal som möjliggör utbyte av information om banktillgodohavanden
mellan EU:s medlemsländer.

* Varje medlemsland skall också i fortsättningen kunna styra sin export av
krigsmateriel. Därför måste fördragets artikel 223 behållas i sin nuvarande
form.

Vänsterpartiet delar uppfattningen att det behövs mer av
samarbete mellan nationer i ekonomiska och sociala frågor.
Det behövs också mer av samarbete för att få ner
arbetslösheten i Europa, för att reducera ett
samhällsekonomiskt slöseri och stå emot antidemokratiska
krafter i Europa. Men vi menar att detta samarbete måste
bygga på en helt annan ekonomisk-politisk och social
grundval än de konvergenskriterier och det konservativa
politiska tänkande som nu dominerar inom EU.

Miljö

Många av miljöproblemen är världsomfattande. Av den
anledningen är det mycket viktigt att det globala och
alleuropeiska miljösamarbetet utvecklas. Bland annat måste
de östeuropeiska länderna delta på likvärdiga villkor. Därför
måste ett organ som ECE, där bindande mellanstatliga beslut
om reduktion av utsläpp tas, stärkas betydligt. Även
instanser som Baselkonventionen och Montrealprotokollet
bör stärkas och få efterföljare på flera områden. För att
Sverige skall kunna vara pådrivare i de sammanhangen krävs
att vi har rätt att föra fram självständiga åsikter och hävda
våra egna ståndpunkter. EU skall alltså inte få hindra
medlemsländer att ställa hårdare krav i internationella
miljösammanhang. När det gäller skatteväxling,
miljödeklarationer av varor och processer, miljöstandarder,
miljöforskning m.m. kan EU göra viktiga insatser i
Östeuropa och Medelhavsregionen. Om EU agerar kraftfullt
- inte minst med ekonomiska medel - innebär detta ett
språng i utvecklingen. Det finns en stor förväntan från
enskilda, organisationer och miljöengagerade länder i EU att
Sverige skall vara pådrivare i EU:s miljöarbete.
Vänsterpartiet eftersträvar att Sverige skall förmå uppfylla
dessa förväntningar. Regeringen föreslår i sin skrivelse
mycket små förbättringar på miljöområdet. Den är inte
beredd att lämna konkreta förslag om hur EU:s
huvudproblem på miljöområdet skall rättas till, nämligen att
EU hindrar länder att skärpa sina miljökrav om EU anser att
kraven strider mot den fria rörligheten för varor. Regeringens
föreslag att alla minimiregler på miljöområdet skall tas med
kvalificerad majoritet, att principerna från FN:s Riokonferens
skall återges i fördraget, att verka för substitutionsprincipen
och att stärka miljödelarna i andra delar av fördraget, är alla
positiva och får vänsterpartiets stöd. Vad gäller
substitutionsprincipen är det viktigt att den blir fördragsfäst
och detta gäller inte bara under miljöområdet, art 130 r, utan
även för varuartikeln 100 A4.

För att miljön skall prioriteras före varuhandeln krävs att fördraget ändras
på ett tydligt sätt. Vi föreslår därför:

- att artikel 2, målparagrafen ändras så att en uthålligt kretsloppsbaserat
samhälle blir unionens överordnade mål,
- att miljön anges som en grund för nationella särregler i art 36,
- att artikel 100A4, ofta felaktigt kallad "miljögarantin", som hittills aldrig
kunnat användas förstärks så att det blir en verklig rätt att ha nationellt
hårdare krav. Den skall omfatta rätten att skärpa krav, inte bara behålla
befintliga. Den skall omfatta miljö, konsumentskydd, hälsa och säkerhet.
Den skall kunna användas oavsett hur det berörda landet röstat i den
aktuella frågan i tidigare omröstningar i rådet.

Bevisföringen skall vara omvänd så att ett land anmäler att
man genomför hårdare krav till kommissionen.
Kommissionen har tre månader på sig att invända mot de
hårdare kraven och måste i så fall gå till domstolen för att
försöka hindra dem. Domstolen skall behandla frågan utifrån
dess miljö- och konsumentaspekt, inte utifrån varornas
rörlighet. För att detta skall fungera krävs att domstolen
förstärks med en kompetent miljöinstans. Om det föreligger
miljö/konsumentskyddsskäl skall domstolen döma till
medlemsländernas fördel även om det innebär en
inskränkning i varornas fria rörlighet.

För att efterlevnaden av nationella miljöregler skall kunna kontrolleras bör
rätten till nationell gränskontroll skrivas in i fördraget.

WTO:s regler får en allt större betydelse för den internationella
miljöpolitiken. Artikeln om handelspolitik i Romfördraget, art 110 och
följande, bör få en tydlig miljöinriktning som innebär att unionen i
internationella handelsöverenskommelser alltid arbetar för att handelsavtal
inte skall innebära någon inskränkning i möjligheterna att skärpa miljölag-
stiftningen och hindra import av miljöfarliga varor för olika nationer,
förutsatt
att det inte handlar om miljömässigt omotiverad protektionism. Tvister löses i
WTO:s överprövningsorgan, där omvänd bevisföring bör tillämpas.

Bestämmanderätten över kärnkraften skall vara en nationell fråga.
Euratomfördraget är till stora delar föråldrat och bör avvecklas. Det kan
ersättas av ett mellanstatligt samarbete om energisparande och utveckling av
energiteknik baserad på förnyelsebara energislag.

Miljöhänsynen måste få en överordnad roll i EU:s jordbrukspolitik, och
därför måste de relevanta artiklarna, 38 och följande, få en tydligare
miljöprofil.

Utsläppen från trafiken är ett av EU:s största miljöproblem. Trots detta
medverkar EU till en rad nya vägar och broutbyggnader som ökar
miljöproblemen, exempelvis Öresundsbron. Därför måste artikel 129 om
transeuropeiska nätverk ändras så att trafiksektorn åläggs ett ansvar för
luftföroreningar, buller, markintrång och säkerhet.

Miljöorganisationerna måste utnyttjas som remissorgan i samtliga fall där
miljö, hälsa och säkerhet hotas.

Konsumentskydd

EU:s konsumentpolitik står idag inför samma problematik
som miljöfrågorna. Varuhandeln är överordnad
konsumentintressena. Genom den föreslagna förstärkningen
och förändringen av 100A (se miljödelen i motionen)
undanröjs dessa problem. Genom en rätt till nationell
gränskontroll kan kontrollen över farliga varor stärkas. Den
förstärkning av den rättsliga grunden för konsumentpolitiken
som regeringen förespråkar i skrivelsen är positiv, men
sannolikt inte av någon avgörande betydelse.

En speciell artikel för djurskydd, som klargör att levande djur inte är varor,
bör skrivas in i fördraget. Djurskyddsartikeln skall ha som utgångspunkt att
djur är kännande varelser som inte skall behandlas på ett plågsamt sätt. Alla
djurskyddsregler, även transportbestämmelser, skall vara minimiregler som
tillåter ett land att ställa hårdare krav. Beslut om minimiregler om djurskydd
skall tas med kvalificerad majoritet.

Arbetstagarnas rättigheter

Regeringen föreslår att det sociala protokollet skall
inkorporeras i fördragstexten. Det är en positiv åtgärd, som
förstärker EU:s möjligheter att upprätta minimiregler till
skydd för arbetstagarna och motverkar social dumpning.
Regeringen hävdar i skrivelsen att Sverige i
medlemskapsförhandlingarna fick försäkringar beträffande
svensk praxis i arbetsmarknadsfrågor, främst
kollektivavtalen. Men en implementering via kollektivavtal
förutsätter att svensk lagstiftning säkerställer att avtalen
utsträcks till att omfatta hela arbetsmarknaden. På denna
grund bör regeringen verka för att fördraget tillåter att EU:s
direktiv kan implementeras via kollektivavtal. Vidare bör det
fastslås i fördraget att nationella lagar och avtal gäller
arbetstagare från andra länder då de arbetar i det berörda
medlemslandet.

Sverige måste också driva kravet på en mellanstatlig överenskommelse att
arbetstagare i EU som är medborgare från tredje land skall ha samma
rättigheter i unionen som medborgare i EU:s medlemsländer. Dessa
rättigheter innefattar rättigheter till rörlighet över gränser,
anställningsvillkor
och sociala rättigheter. Medlemsländer bör ha möjlighet att gå före med
samarbete på detta område.

Utrikespolitiken, säkerhetspolitiken och försvarsfrågan

I regeringens skrivelse konstateras att ett borttagande av
vetorätten i utrikes- och säkerhetspolitiken inte är aktuellt.
Vidare sägs att Sveriges militära alliansfrihet består så som
den definierats av riksdagen. I skrivelsen konstateras också
att Sverige inte kan bli medlem i VEU.

Men samtidigt har Sverige och de andra nya medlemsstaterna vid
anslutningen fullständigt och förbehållslöst anammat de mål som fördraget
har i avdelningen om utrikes- och säkerhetspolitiken och de relevanta
förklaringarna i fördraget. Det innebär att Sverige utan reservationer
accepterat artikel J1 punkt 4 och artikel J4 punkt 1 och punkt 2 i fördraget.
Sverige har alltså förbundit sig att stödja unionens utrikes- och
säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet och att vara
med om att på sikt forma en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett
gemensamt försvar. Sverige har också förbundit sig att så långt möjligt avstå
från att använda den vetorätt som finns i utrikes- och säkerhetspolitiken.

Under regeringskonferensen kan de som vill få till stånd majoritetsbeslut i
utrikes- och säkerhetspolitiken och ett gemensamt försvar peka på Sveriges
åtaganden vid anslutningen och Sveriges observatörskap i VEU.

En svensk folkomröstning om en ny traktat skulle sannolikt leda till ett nej
om traktatsskrivningarna klart innebär den svenska alliansfrihetens
avskaffande.

Regeringsskrivelsen öppnar emellertid för modifierad enhällighetsprincip i
frågor av begränsad räckvidd, och skrivelsens formuleringar om svenskt
deltagande i s.k. fredsbefrämjande åtgärder i samarbete med VEU kan
uppfattas som steg på vägen i en uppluckring av alliansfrihetens principer.
Vilka är frågor av begränsad räckvidd? En stormakt kan anse att en fråga är
liten samtidigt som ett litet land anser frågan ganska stor. Om nu landet självt
skall få avgöra om en fråga är av vitalt säkerhetsintresse för landet självt så
är
det ju så i gällande fördrag. Dessutom finns redan möjligheten i
Maastrichtfördraget att genom ett enigt beslut i ministerrådet låta en
gemensam aktion avgöras med kvalificerad majoritet. Denna möjlighet har i
viss mån prövats men under en kortare tid. Utan att först på allvar och under
en längre tid pröva det nuvarande fördraget finns det ingen anledning att ge
upp vetorätten i utrikes- och säkerhetspolitiken på det sätt som föreslås i
skrivelsen.

När det gäller deltagande i fredsframtvingande åtgärder tillsammans med
VEU så måste det göras fullständigt klart att ett svenskt deltagande i sådana
åtgärder bara kan komma ifråga om de grundar sig på mandat från FN:s
säkerhetsråd. Även själva definitionen om vad som skall vara en
fredsfrämjande åtgärd måste vara FN:s. Eventuella tankar om att EU skall
kunna anmoda sin militära arm VEU att genomföra sådana åtgärder utan
FN:s mandat måste tillbakavisas. Stormakter har alltför lätt att beskriva sina
militära åtgärder som insatser för att åstadkomma fred.

När det gäller fredsbevarande åtgärder konstaterar skrivelsen att regeringen
får ta beslut om sådana bara om de grundar sig på ett mandat från FN:s
säkerhetsråd eller OSSE. Sverige bör under regeringskonferensen göra klart
att svenskt deltagande i väpnade aktioner på den internationella arenan
förutsätter att aktionerna utförs med mandat från FN eller OSSE. Varje annan
förpliktelse eller löfte att delta i väpnade aktioner utomlands skulle
ytterligare
undergräva den svenska alliansfrihetens trovärdighet.

VEU är en snart 50 år gammal militärallians, som skapades i dåtidens
politiska miljö och som övervintrat i skuggan av NATO. VEU kan agera
utanför det område som utgörs av medlemsstaterna t.ex. i tredje världen.
VEU:s före detta generalsekreterare Willem van Eekelen har uttryckt sig så
här: VEU:s militära operationsradie är den nya ring av krisområden som går
från Nordafrika, Mellanöstern till Central- och Mellaneuropa (Danska
tidningen Information, 26 februari 1994).

Till bilden av VEU hör också att i den s.k. Haagplattformen som antogs av
VEU 1987 sägs klart ut att kärnvapen har en nödvändig roll i en europeisk
försvarsstrategi. De franska kärnvapenproven, som upprört en hel värld,
utförs också enligt fransk uppfattning för att stärka denna europeiska
försvarsstrategi. Det världen och Europa behöver är inte en återuppväckt
gammaldags militärallians för att hävda unionens stormaktsstatus på
världsarenan utan en ny säkerhetsstruktur och nya säkerhetspolitiska
mekanismer. Om och hur detta kommer att bli möjligt kommer att klarna
betydligt om NATO, FN och EU och alla inblandade stater lyckas med sina
pågående åtaganden i f.d. Jugoslavien.

En ny säkerhetspolitik bör innebära nedrustning av såväl kärnvapen som
andra vapen och ett stärkt FN och OSSE, möjligheter till djupgående analys
av kris- och konflikthärdar, resurser för förebyggande av konflikter,
konflikthantering och konfliktlösande åtgärder. Om EU anser sig ha rätt att
skapa ett stormaktsförsvar, vilka argument finns då för att motverka att t.ex.
Ryssland strävar efter att tillsammans med sina randstater inom OSS åter
bygga upp ett motsvarande stormaktsförsvar? Sverige kan inte hindra andra
länder som vill samverka i militärallianser, men EU bör förbli en rent civil
organisation och Sverige bör vid regeringskonferensen verka för att EU:s
koppling till VEU bryts.

Rättsliga och inrikes frågor

Vänsterpartiet är för utökat samarbete på alla de politiska
områden som ligger under EU:s rättsliga och inrikes
samarbete. Men det är utökat mellanstatligt samarbete
(multilateralt och bilateralt) och ibland samordning, som
behövs, inte mer av överstatlighet.

Vänsterpartiet är för fri rörlighet för personer. Det innebär i första hand att
personer har rätt att passera gränser när som helst och hur ofta som helst utan
att begära tillstånd för det. I Norden har vi visat under flera decennier att
det
fungerar mycket bra med passfrihet i kombination med bevarad gränskontroll.
Det nordiska samarbetet innebär också rätt att arbeta och bo i grannländerna.
Det är väl motiverat att för kontroll av narkotika, vapen, miljöskadliga och
ohälsosamma produkter ha rätt att utsätta personer, bagage, fordon och varor
för gränskontroll varje gång de passerar gränsen mellan länder. Det innebär
inget allvarligt hinder för den fria rörligheten.

EU tror på gränskontroll som en effektiv metod för att bekämpa
narkotikahandel och annan brottslighet. Men bara vid passerandet vid de yttre
gränserna! Gränskontroll är självklart en bra metod även vid de inre
gränserna. De enda som tjänar på avskaffad inre gränskontroll är
narkotikasyndikaten och annan internationell brottslighet. Helt avvecklade
gränskontroller förstärker kraftigt samhällenas polisiära karaktär. De s.k.
kompensatoriska åtgärderna kan till stor del genomföras även om de inre
gränskontrollerna finns kvar och skulle öka möjligheterna i kampen mot
narkotika och internationell brottslighet.

Det finns en klar överbetoning av tron på vad man kan åstadkomma med
ökat samarbete mellan EU-länderna. Inte ens i det internationella
narkotikasamarbetet är EU-samarbetet det allra viktigaste. Arbetet inom FN,
Europarådet och Interpol har större betydelse. Kampen mot drogerna måste
föras med en helhetspolitik som lägger tyngdpunkten vid förebyggande
insatser för att begränsa efterfrågan på narkotika, vid åtgärder som begränsar
tillgången på narkotika, vid tillgång till bra rehabilitering och som
komplement till det en bra kontrollpolitik. Om det dessutom skapas ett
folkligt motstånd mot narkotika ökar möjligheterna till framgång.
Efterfrågeminskning, rehabilitering och inre kontrollpolitik kommer alltid i
första hand att vara nationell. Det är bara begränsning av tillgången som kan
påverkas en del med effektivare internationellt samarbete.

Överbetoningen av betydelsen av samarbetet inom EU används alltför ofta
för att ta bort intresset från det som borde vara tyngdpunkten i
narkotikapolitiken, nämligen det förebyggande och efterfrågeminskande
arbetet. De tydliga narkotikaliberala strömningarna inom EU-organen och i
EU-länderna måste bekämpas.

EU och EU-länderna är världens narkotikaliberala centrum och fungerar i
det internationella narkotikasamarbetet tyvärr alltför ofta mer som sabotör än
som seriös samarbetspartner. Sverige behövs som stark motståndare till den
internationella narkotikaliberalismen. Sverige bör därför inte släppa en tum
av beslutanderätten över narkotikapolitiken till EU. EU:s och EU-ländernas
narkotikaarbete bör baseras på FN:s narkotikakonventioner. De
medlemsländer som ännu inte gjort det, måste ratificera FN:s alla
narkotikakonventioner.

Avskaffandet av de inre gränskontrollerna kommer obönhörligt att leda till
fler och fler krav på kompenserande inrikes kontrollinsatser av polis,
dataregister m.m., vilket är ett klart större hot mot den personliga
integriteten
än vad en fortsatt gränskontroll någonsin kommer att vara. Det finns många
mycket obehagliga sådana inslag i förslagen till EIS (European Information
System, inom Europol), SIS (Schengen Information System) och CIS
(Customs Information System). Sverige har alltid varit ett föregångsland i
kampen för medborgerliga fri- och rättigheter och måste motarbeta de
integritetskränkande inslagen i de nämnda dataregistersystemen.

Regeringen säger i sin skrivelse att man kan tänka sig att föra över vissa
delar av asyl- och invandringsfrågorna till gemenskapslagstiftningen.
Vänsterpartiet är för en generös och human syn på asyl- och
invandringspolitiken. Att göra de frågorna överstatliga kan vara ett medel att
minska flyktingmottagandet och att gå ifrån den humanitära grundin-
ställningen i frågan. Överstatlighet på det här området kan leda till
försämringar av flyktingmottagandet både i Sverige och i hela EU. Dessutom
minskar det Sveriges självständiga beslutanderätt i principiella frågor och i
enskilda flyktingärenden. Överstatligheten kan utnyttjas för att hänvisa till
EU och genomföra en försämring utan att riskera att bli utsatt för kritik.

Flyktingpolitiken är dessutom utomordentligt opinionskänslig och är därför
särskilt olämplig för tvingande överstatliga beslut.

De länder inom och utom EU som har en progressiv och human
flyktingmottagning bör gå före och påverka andra länder genom att sluta
bindande mellanstatliga överenskommelser (multilaterala och bilaterala) som
ligger på en hög nivå och som bygger på en human grund. Den mellanstatliga
vägen är sannolikt bättre och effektivare trots att den inte kan tvinga de
sämsta länderna att öka och humanisera flyktingmottagandet.

Vänsterpartiet kräver att regeringen inför regeringskonferensen verkar för:

- att hela tredjepelarensamarbetet kvarstår som mellanstatligt
- att medlemsländerna ges fortsatt rätt till inre gränskontroller för kontroll
av narkotika, vapen m.m.
- att tydligt avvisa alla försök att ge EU rätt att fatta överstatliga beslut i
narkotikafrågan; att EU-länderna ratificerar FN:s narkotikakonventioner
och baserar allt narkotikaarbete på innehållet i de konventionerna
- att säga tydligt nej till att överföra delar av asyl- och invandringspolitiken
till gemenskapslagstiftningen
- att länder med en progressiv och human asyl- och invandringspolitik går
före genom att sluta bindande överenskommelser om flyktingmottagandet
- att säga nej till Schengenavtalet
- att säga bestämt nej till de integritetskränkande inslagen i EIS, SIS och
CIS.

Ett exempel på ett sådant inslag är förslaget till ett
förspaningsregister för Europol.

Vägar måste finnas för att stärka de nationella parlamentens insyn i och
kontroll av tredjepelarensamarbetet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om offentliga möten i ministerrådet och Coreper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hinder för domstolen att fatta beslut mot
medlemsstaternas grundlagar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de nationella parlamentens initiativrätt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommissionen som beredande organ,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av traktatens artikel 235,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättande av begreppet subsidiaritet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att rätten till utträde bör skrivas in i fördraget,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om meddelarskyddet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regler för tidsmarginaler och offentlighet som
villkor för EU-reglers giltighet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EMU-processen och jämställdheten mellan
kvinnor och män,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU:s utvidgning och reformering av jordbruks-
och strukturfondspolitiken,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om dödsstraff, medborgarskapslagar och
Genèvekonventionens tillämpning för de stater som söker medlemskap
i EU,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mänskliga rättigheter och diskriminering,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att EU:s ministerråd bör anta en gemensam
deklaration angående förverkligandet (implementeringen) av FN:s
barnkonvention,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att EU-kommissionen systematiskt bör granska
alla förordningar, direktiv och förslag till beslut utifrån deras konse-
kvenser för barn,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att EU-kommissionen och ministerrådet bör utse
en särskild barnombudsman,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om preciserade kvantitativa mål för sänkt
arbetslöshet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om garantier för tillgång till allmännyttiga tjänster,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationellt samarbete och en rättvis
ekonomisk världsordning,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EMU-processen och arbetslösheten,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av realbehandling av EMU-processen på
regeringskonferensen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om omprövning av EMU-projektet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenskt undantag från deltagande i EMU:s tredje
steg,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miniminivåer på energi- och miljöskatter,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att nedmontera orättvisa handelshinder,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationella fackliga och sociala program,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statliga monopol som skydd för hälsan,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regionalpolitiska driftsstöd,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätt till nationell kontroll av viktiga naturresurser
och infrastruktur,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbyte av information om banktillgodohavanden,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krigsmateriel och artikel 223,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att substitutionsprincipen också bör gälla artikel
100 A4,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ett uthålligt kretsloppsbaserat samhälle bör bli
ett av unionens övergripande mål,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att försvaret av miljön skall kunna anges som
grund för nationella särregler enligt artikel 36,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förstärkning av artikel 100 A4,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöinstans i EU-domstolen,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Euratom,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tydligare miljöprofil i EU:s jordbrukspolitik,
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om transeuropeiska nätverk och miljön,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöorganisationerna som remissorgan,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en speciell djurskyddsartikel i fördraget,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kollektivavtalens ställning,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetstagare i EU från tredje land,
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vetorätten i utrikes- och säkerhetspolitiken,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU:s deltagande i fredsframtvingande aktioner
utan FN-beslut,
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenskt deltagande i väpnade aktioner utomlands,
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU som civil organisation,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nationell gränskontroll för skydd mot införsel av i
landet illegala produkter som narkotika, vapen och miljöskadliga eller
ohälsosamma produkter,
49. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den nationella beslutanderätten över
narkotikapolitiken,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att samarbetet i den tredje pelaren kvarstår som
mellanstatligt samarbete,
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att asyl- och invandringspolitiken inte bör föras
över till gemenskapslagstiftning,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ratificering av FN:s narkotikakonventioner,
53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om integritetskränkande personuppgifter i register
inom EIS, SIS och CIS.

Stockholm den 24 januari 1996

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Tanja Linderborg (v)

Björn Samuelson (v)

Eva Zetterberg (v)