med anledning av propositionen 1978/79:121 om användningen av automatisk databehandling (ADB) i statsförvaltningen (Motion 1978/79:2324 av Bo Turesson)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1978/79:2324

Motion

1978/79:2324

av Bo Turesson

med anledning av propositionen 1978/79:121 om användningen av
automatisk databehandling (ADB) i statsförvaltningen

Våren 1975 debatterade vi här i kammaren det nya datasystemet för
folkbokföring och beskattning. Jag ställde då två frågor som mer generellt
berörde statens dataverksamhet:

För det första: Varför går dataärendena här i riksdagen på något sätt vid
sidan om den vanliga offentliga beslutsprocessen?

För det andra: Varför följer nästan alla statliga datasystem samma tekniska
filosofi, baserad på stora centraliserade och integrerade register och direkt
anknutna terminaler?

När nu riksdagen för andra gången för en datapolitisk proposition på sitt
bord - den första kom 1963 - konstaterar jag inte utan oro att min första fråga
var överoptimistisk. Dataärendena går inte alls vid sidan av den vanliga
beslutsprocessen. Det gäller åtminstone propositionen 121 som inte går in i
någon riksdagens beslutsprocess alls. Så här lyder den första klämmen:

"dels ger riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört i det föregående
om användningen av automatisk databehandling i statsförvaltningen,”

Regeringen gör endast en anmälan och anser således att riksdagen inte har
med att göra hur ADB används i statsförvaltningen. Helt konsekvent med
denna kläm är huvudtexten skriven som om riksdagen inte existerar.
Propositionens enda konkreta förslag är något som kallas särskild handläggningsordning.
Vad den innebär klargörs endast kortfattat, men det står dock
(s. 77) att regeringen skall ta ställning tre gånger till de projekt som följer
denna ordning. Riksdagen nämns inte alls, men enskilda riksdagsmän kan
efter regeringsbeslut sitta med i vissa styrgrupper.

Jag föreslog 1975 att riksdagen skulle få insyn i riksskatteverkets datautveckling
genom parlamentarisk representation i skattedataprojekt. Det
avslog riksdagsmajoriteten - socialdemokraterna och folkpartiet - med
hänvisning till att den parlamentariska insynen skulle gå igenom datainspektionens
tjänstemän. Bortsett från att de ju inte är parlamentariska, har detta
arrangemang den nackdelen att vi än så länge okunniga riksdagsmän har
missat ännu en bra chans till ökad kunskap om dataprojekt. Att datainspektionens
fackkompetens finns representerad är naturligt oavsett riksdagsmannarepresentationen.

1 en ännu äldre datadebatt noterade jag för övrigt att de särskilda
styrgrupperna kan medföra byråkrati, trög beslutsgång och oklara
ansvarsgränser. Hellre borde de viktigare dataprojekten etappindelas och
deras styrande beslut tas i resp. verksstyrelser. Det behövs endast komplet1
Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2324

Mot. 1978/79:2324

teringar i allmänna verksstadgan, statskontorets instruktion osv. plus
fyrpartirepresentation i de viktigaste ”datamyndigheternas” styrelser. Det är
fortfarande en enklare och bättre idé än propositionens variant.

Varför går dataärendena i riksdagen vid sidan av den ordinarie
beslutsprocessen? I 1975 års debatt konstaterade jag:

Rent ut sagt, herr talman, tror jag att svaret är att det beror på
beslutsfattarnas - dvs. vår egen - okunnighet och rädsla för att den skall
avslöjas. Detta har skapat en skygghet för datafrågorna som inte är bra. Först
när vi får bort denna skygghet, kan vi få en verklig möjlighet till inflytande på
datafrågornas lösning. Då kommer vi att upptäcka att datatekniken på ett helt
annat sätt än hittills kan vara ett positivt hjälpmedel i samhällsplanering och
samhällsutveckling. Det kan gälla lokaliseringspolitik, decentralisering,
beredskap, ekonomi i rationaliseringsprocesserna, sociala reformer och
mycket mera.

Men en förutsättning är att datasystemen konstrueras mera för medborgarnas
behov än för förvaltningens handläggningsrutiner.

I motion 1975:2079 gav jag ett illustrativt exempel på en konsekvens av
denna skygghet:

När riksskatteverket begär mer personal redovisas motiven noga i
budgetpropositionen för riksdagen. Verkets äskanden kan följas upp genom
att sammanställa förslagen för flera år. Riksdagen får insyn, även om
förändringarna är små och endast gäller en enda biträdestjänst. När
regeringen nu begär medel för det sannolikt största statliga centraliserade
system som hittills varit påtänkt får riksdagen en enda chans till reell
påverkan: den kan säga ja eller nej till en principproposition om att genomföra
systemet. Om riksdagen tillstyrker förslaget, får den i praktiken ingen
ytterligare insyn om hittills rådande praxis får gälla.

Den insynen skall komma från regeringen. Enligt propositionen kommer
myndigheterna att underlätta planeringen och styrningen genom nya,
administrativa innovationer: etappindelning av projekten, ett dataavsnitt i
budgethandboken, databilagor till petitorna, verksamhetsberättelser från de
större datacentralerna m. m. Ansatsen vilar på ett löst underlag. Regeringen
har glömt att det finns två statsmakter. Vi måste i ett första steg bestämma
vilken information och vilka beslut som tillhör riksdagen. Därav följer vad
regeringen skall underställa riksdagens prövning och det underlag som
behövs för detta. Först i ett andra steg kan vi härleda vad myndigheterna i sin
tur skall rapportera in till regeringen. Då blir en analys av exempelvis en
särskild beslutsordning meningsfull eftersom den kan baseras på politiska
resonemang om, när och hur riksdagen skall besluta.

Den beslutsordning som skisseras i propositionen framstår mest som
formalistiskt byråkratisk och som en tågordning som mycket snabbt riskerar
att stelna i formerna och bli meningslös. Kritiken drabbar budgetdepartementet
och självklart inte statskontoret eller riksrevisionsverket, som ju inte

Mot. 1978/79:2324

lämpligen kan göra utspel i så uttalat politiska och konstitutionella frågor.

Riksdagens skygghet inför datapolitiken måste minska. Dess plats i
planerings- och styrningshierarkin skall vara där regeringsform och parlamentarism
föreskriver. Finans- och konstitutionsutskotten får utarbeta det
datapolitiska beslutsunderlaget när nu propositionen inte tar upp denna
fundamentala fråga.

Riksdagens roll i planeringen och styrningen av samhällets dataverksamhet

Riksdagens intresse för de statliga datasystemen kan indelas i minst fyra
olika nivåer:

1. delegering av ansvaret till regeringen eller till en viss myndighet som
förväntas sköta datarutinen på ett enkelt och billigt sätt, enligt den allmänna
verksstadgans föreskrift,

2. beslut om datasystem som binder riksdagen under högst några år och
som inte förväntas medföra ohanterliga sidoeffekter,

3. beslut om datasystem som skall stödja genomförandet av högprioriterade
politiska reformer,

4. de mycket stora dataprojekten.

Var och en av dessa behöver sin egen beslutsordning och uppföljningsmekanism.
Propositionen är otydlig när det gäller att beskriva i vilka situationer
de olika nya beslutsmekanismerna kommer att användas.

Enligt denna indelning kan man ställa upp några typfall av datapolitiska
dispyter:

1. regeringen och/eller en myndighet anser att en föreslagen förändring i
en rutin helt skall betraktas som teknisk och opolitisk: kritiker anser
motsatsen. Exempel: system REX infördes via ett regleringsbrev utan
riksdagens hörande,

2. ett system visar sig medföra kostnadsökningar, sidoeffekter eller
långtidsbindningar som inte anmäldes i det till riksdagen överlämnade
beslutsunderlaget; efterhandsdebatter gäller i vad mån dessa var förutsedda
eller borde ha kunnat förutses av experterna. Exempel: sårbarheten hos de
centrala datasystemen,

3. vad som är högprioriterade politiska reformer varierar mellan olika
partier; dispyterna gäller skenbart det understödjande datasystemet men
reellt dess politiska syfte.

Dispyterna om statens datasystem beror delvis på formuleringar i grundlagen.
Riksdagen stiftar lagar, beslutar om skatt till staten, bestämmer hur
statens medel skall användas och granskar rikets styrelse och förvaltning.
Regeringen styr riket och är ansvarig inför riksdagen. Före datoriseringen
kunde riksdagen styra genom att godkänna totalanslag och antal tjänster.

Mot. 1978/79:2324

Lagarna utgjorde politikernas formaliserade syftemål. Myndigheternas organisation
styrdes i stort av riksdagen och i detalj av regeringen. Efter
datoriseringen uppträder de stora dataprojekten och förvandlar en del av de
gamla styrmedlen till rena konsekvensbeslut. Riksskatteverkets datatekniker
bestämmer i realiteten hur många heltidsanställda deklarationsgranskare
som riksdagen skall bevilja medel till. Det kommer att bero på hur väl de
lyckas med sina konstruktioner när det är färdigt. Centralnämnden för
fastighetsdata byggde flera år i förväg in de villkor som styrde riksdagens
kompletterande lagstiftning inför försöksverksamheten i Uppsala. Datorprogrammen
förutsatte viss kommande, i och för sig rimlig lagstiftning.
Riksförsäkringsverkets system har medfört ett förenhetligande av försäkringskassorna
på ett mer effektivt sätt än om de endast vore förstatligade utan
centralt utformat datasystem. Riksdagen upplever att besluten kommer i fel
ordning. Den kommer på mellanhand. Ledamöterna vill inte ta ansvar för
konsekvenser som de inte ser på förhand men som de upplever att
myndigheterna och statskontoret förutsett eller borde ha kunnat förutse.

Riksdagen måste sluta acceptera att datasystemen smygs fram. Beslutet
om system REX kom via ett regleringsbrev trots att det - åtminstone vid den
tidpunkten detta hände - rådde en allmän mening bland juristerna att den nya
utsökningslagen och det nya datasystemet stod i ömsesidigt beroende av
varandra. Vid så intima kopplingar mellan lag och datateknik är den senare
ingen teknisk och trivial fråga. Den tillhör lika väl som lagen riksdagens
primära lagområde och bör eventuellt kunna underställas lagrådet. REX
prioriterar med hjälp av datorn vilka skulder som kronofogdarna skall
behandla i indrivnings- och restlängderna. Just den prioriteringsdelen måste
anses jämställd med lag, även om det är ett datorprogram.

Regeringsformen innehåller förbud för regeringen att ta upp lån eller i
övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse utan riksdagens bemyndigande.
Men det gör regeringen för de mycket stora datasystemen på så sätt att dessa
dels består av en mycket stor initialinvestering, dels av en efterföljande lång
amortering/investeringsavskrivning av denna. Om vi i riksdagen under
denna tid kommer med ändringsförslag - som t. ex. att fastighetsdatasystemet
skall vara decentraliserat och datatekniskt enkelt eller att socialförsäkringen
skall reformeras i en annan socialpolitisk riktning än vad
riksförsäkringsverkets ledning planerat - riskerar hela investeringen att gå
förlorad. I riksförsäkringsverkets fall har man exempelvis uppskattat att av
nedlagda 700 manår riskerar 200 till 500 att gå om intet vid en decentralisering
som förutsätter omprogrammering till lokala datorer. Det enklaste
sättet att återinföra ett parlamentariskt synsätt beträffande de mycket stora
datasystemen är att hänföra beslut om dessa till riksdagens finansmakt och
ibland också till dess primära lagstiftningsområde.

Ovan nämndes som fjärde datasystemtyp de mycket stora systemen. En
engångsinvestering i ett fem- å tioårigt rationaliseringsprojekt skall amorteras
under en avskrivningstid om normalt tjugo å trettio år. Riksdagen

Mot. 1978/79:2324

förutsätts således under sammanlagt tjugofem å fyrtio år fatta årsvisa
sammanhängande beslut som bildar ett normalt investeringsmönster. Att
beslut om själva utgifterna för ett sådant projekt tillhör riksdagens
finansmakt är rimligen inte omstritt. Det speciella med de mycket stora
statliga projekten är att det dessutom förekommer andra typer av
planeringsbeslut som inte rör pengar, men som på samma sätt måste räknas
in i denna makt, eftersom de binder riksdagen för framtida utgifter eller
annat. Tre fall kan förekomma:

1. riksdagen binds att bevilja konsekvensinvesteringar kommande år,

2. riksdagen binds till att under flera decennier avstå från vissa typer av
reformändringar som, även om de är teoretiskt möjliga, ändå innebär en
sådan kapitalförslösning att ändringen inte kommer på fråga under ett eller
två decennier,

3. riksdagen förutsätts godkänna lagstiftning inom sitt primära lagområde
för så vitt gjorda, stora datorinvesteringar skall komma till nytta.

Exempel är den nuvarande situationen inom socialförsäkringsområdet, där
reformer redan står på kö på grund av överbelastning i den centrala
datorn.

Det är värt att notera att den fjärde datasystemtypen ovan tillhör
riksdagens beslutskompetens oavsett om de är politiskt intressanta eller
inte.

Vi kan inte nu bestämma vilken position vi bör ge datapolitiken år 1990 och
därefter, men vi kan på flera olika sätt skaffa oss ett bättre beslutsunderlag
inför kommande riksdagsbehandlingar. Framför allt kan vi i riksdagen börja
vänja oss vid att hantera datafrågor. Vi skall ha dem på vårt bord. Vi skall fl
dem presenterade för beslut i de myndighetsstyrelser som har parlamentariker.
Eftersom det tycks vara så svårt att presentera normativa beslutsregler
inom dataområdet, får vi väl från vår sida i stället lämna vår lagstiftarposition
och själva delta i det fortlöpande beslutsarbetet. Detta bör lämpligen ske i en
ny, särskild datanämnd under statsrådsberedningen med fyrpartirepresentation.
Denna nämnd bör förvalta själva maktcentrum för dagens datapolitik:
statens datamaskinfond.

Vi måste vänja oss vid det nuvarande, lätt absurda sättet att styra statens
datautveckling. Realbeslutet om statens datasystem tas inte på det sätt som
man skulle kunna tro vara naturligt: genom ett beslut om att hela
systeminvesteringen görs - innan den görs. I stället får avgörandet om den ca
femtedel som motsvarar maskininvesteringen representera godkännande av
systemet i sin helhet. Den i propositionen föreslagna särskilda handläggningsordningen
gäller inte alla projekt och ersätter inte på något sätt det
faktum att förvaltningen av statens datamaskinfond är den enda fungerande,
formella styrmekanismen. Riksdagen har därför att välja mellan följande tre
alternativ:

1* Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2324

Mot. 1978/79:2324

1. riksdagen själv beslutar inköpsbeslut för inköpsbeslut på datamaskinfonden,

2. riksdagen delegerar denna uppgift till särskild riksdagsdelegation som
för godkänna eller förkasta inköpsbeslut,

3. delegation till den nyss nämnda nämnden under statsrådsberedningen
med fyrpartirepresentation och riksdagsmannamajoritet.

Enligt min mening är det sista alternativet bäst, men det utesluter inte
behovet av grundlagskompletteringar, som ställer datatekniken i rätt relation
till finansmakten och den primära lagstiftningsmakten.

Den praktiska bokföringen och redovisningen för fonden bör ligga kvar hos
statskontoret.

År 1977 genomförde statskontoret en utmärkt investeringsplanering av
myndigheternas datorbehov. Den visade klart att statskontoret även kan
spara i stora skala och på ett mycket förtroendeingivande sätt. Tyvärr
upprepades den inte i år. Den bör återkomma i höst och in extenso bifogas
budgetpropositionen. Det är lika rimligt som att riksrevisionsverkets
inkomstberäkning biläggs och av samma skäl: riksdagens finansmakt.

Dataansvarsgränser och normala ansvarsgränser

Det är ett faktum att bland alla statliga ”dataskandaler” - ordet är mer
pittoreskt än sakligt -återfinns den gemensamma egenskapen att ansvaret för
datafrågorna på något sätt avgränsats annorlunda än de för verksamheten i
övrigt gällande reglerna. Det gäller inte minst de fall en särskild instans
kommit till för att genomföra ett visst nytt datasystem. Dessa ”projektmyndigheter”
bör avvecklas snarast. Exempel är miljödatanämnden,
centralnämnden för fastighetsdata, STUDOK, SARI, ADB-beredningsgruppen
och den nya delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning.
Riksskatteverkets dataförmyndarskap för länsstyrelserna och
statskontorets dito för forskningsbiblioteken, riksförsäkringsverkets tvångströja
på försäkringskassorna är tre exempel på att annorlunda dataansvarsgränser
kan generera otroliga mängder problem. När den onormala dataansvarsfördelningen
beträffande högskolornas datacentraler avlägsnades för
några år sedan och högskolorna fick sköta sina egna dataaffärer normaliserades
problemmängden snabbt (utom i Stockholm). Till det kan läggas att
redovisnings-,planerings-, sekretess-och medinflytandelagstiftningarna helt
enkelt förutsätter att dataansvarsgränserna skall följa de vanliga indelningarna.

Rättsväsendets informationssystems ledningsorgan, SARI, är ett tydligt
exempel på vådan av särskilda ”projektmyndigheter”. Den som är intresserad
finner att någon insyn i dess verksamhet inte är möjlig. Direktiv saknas,
handlingarna är inte åtkomliga för utomstående. Beslut tas vid bordet och det
är just SARIis uppgift: att lätta och kringgå hindrande byråkrati.

Mot. 1978/79:2324

Statsrådsberedningen har utgivit en förteckning över departementens
samrådsorgan. Om SARI skrivs:

Uppgift: Samarbetsorganet leder ett projekt för utveckling och tillbyggnad
av rättsväsendets informationssystem (RI).

Syftet med Rl-projektet är främst att förenkla och förbättra informationsutbytet
mellan myndigheterna inom rättsväsendet samt mellan dessa
myndigheter och andra myndigheter med vilka de har ett frekvent informationsbyte.
I samband därmed söker man också på olika sätt rationalisera
kontorsarbetet inom de myndigheter som berörs av informationsutbytet. Ett
annat huvudsyfte med Rl-projektet är att skapa underlag för planeringen
inom rättsväsendet.

RI är inte tänkt att vara ett enda datasystem med en enda stor databank
utan en rad från varandra skilda delsystem på olika dataanläggningar.
Delsystemen utformas emellertid så att sammanställningar av data för
statistiska, ekonomiska och andra redovisningar skall kunna göras automatiskt.
Om sådana sammanställningar skall kunna göras och hur de i så fall
skall utformas måste givetvis bedömas från fall till fall med hänsyn till bl. a.
gällande lagstiftning, däribland datalagen (1973:289).

En av SARI:s uppgifter är alltså att underlätta samkörningar av register.
Det är ett av dataintegritetsområdets svåra problem och det är ytterligt
oroande att dessa till en del handläggs utom datainspektionen, som ju
kommit till just för denna typ av frågor. Till skillnad från SARI har
datainspektionen full offentlig insyn, parlamentariker i styrelsen liksom
representanter för de anställdas organisationer. Skall SARI bestå, är det ett
minimikrav att kopplingen till justitiedepartementets budget- och planeringsenhet
upphör, så att det åtminstone återstår den kontrollbarriär som
heter regeringskansliets obundna prövning. Bäst är dock att avveckla SARI
och liknande organ, som alla mer eller mindre syftar till snabba genomföranden
till priset av ringa offentlig insyn.

Riksskatteverkets huvudmannaskap för folkbokföringen och allmänna val
är ett annat exempel på att dataansvarsgränserna inte sammanfaller med de
naturliga. Jag yrkade i motion 1975:2079 bl. a.

”3. att riksdagen i princip beslutar att huvudmannaskapet för folkbokföring
överföres till länsstyrelserna och länsstyrelsernas organisationsnämnd,'’

Problemen har förvärrats under senare år när DAFA kom in i denna bild
som registeransvarig myndighet för det samordnade person- och adressregistret
(SPAR). Enligt datapropositionen skall varje myndighet svara för sin
egen dataverksamhet. Det gäller även länsstyrelserna men datapropositionen
drar inte denna slutsats. Någon form av centralt kompetensstöd behöver
länen och sådant kan lätt konstrueras genom att sammanföra de f. n. spridda
resurserna till ett verk under kommundepartementet: länsstyrelsernas
organisationsnämnd (LON), kommundepartementets ADB-beredningsgrupp
och riksskatteverkets enheter för folkbokföring och val. Resp.
länsstyrelse bör ta över registeransvaret för SPAR.

Det biblioteksadministrativa systemet LIBRIS är ett utmärkt exempel på

Mot. 1978/79:2324

problemen att införa databehandling innan den organisatoriska basen är
utvecklad, i detta fall innan Kungliga biblioteket fött en modern intern
struktur. I brist på förnuftiga alternativ har statskontoret fungerat som
forskningsbibliotekens dataavdelning. Den nya delegationen för vetenskaplig
och teknisk informationsförsörjning löser inte problemen. Forskningsbiblioteken
och LIBRIS kan inte fungera med en ansvarsmässig konstruktion
där en ger utvecklingsanslaget, en annan sköter utvecklingen och en tredje
driften. Delegationen skall inte ha någon tvingande makt över myndigheterna
som innebär att dessa ovillkorligt ”skall” samråda. Det är direkt emot
riktlinjerna i datapropositionen om myndigheternas eget ansvar. Det är också
omöjligt att tänka sig att delegationen kan klara avvägningen mellan rent
statlig verksamhet och STU-liknande stöd till industrin. Erfarenheten visar
för övrigt att det behövs verklig expertis för att garantera staten insyn i och
återbetalning från datorprogramutvecklingsprojekt. De mest kända exemplen
där detta inte fungerat heter 3RIP och ALFTRAN.

Riksförsäkringsverkets datasystem har ansvarsgränser som helt strider
mot myndighetsindelningen. Datasystemet är konstruerat som om försäkringskassorna
stod i samma beroende till riksförsäkringsverket som länsarbetsnämnderna
till AMS. Det är i och för sig tänkbart att införa en sådan
förändring men det skulle gå tvärt emot den aktuella politiska utvecklingen.
Kassorna har på de senaste åren fött starkt och väl förankrat stöd för att deras
frihet skall behållas eller snarare återvinnas.

Det innebär att dataansvarsgränserna måste ändras och anpassas efter
decentraliseringstrenden. Men det hjälper inte med att endast sprida ut
datordriften. Socialförsäkringen är ett sammanhållet område där regelsystem,
datasystem, organisationsregler och kontroll måste decentraliseras i takt med
varandra. Statens styrning måste övergå tillen mer övergripande målsättning
utan det myller av detaljer som i dag dominerar ingripandena. En grundläggande
förutsättning för detta har numera skapats genom de fristående
försäkringsdomstolarna. Om dessa förs över till justitiedepartementet och får
administrativt stöd från domstolsverket kan den stora avbyråkratiseringen
och decentraliseringen börja.

De nya försäkringsdomstolarna är en grundläggande spärr för onormalt
stora skillnader i rättstillämpningen mellan olika regioner. Om kassorna
samtidigt för en friare ställning med helt länsstyrelseutnämnd styrelse kan
rimliga lokala variationer inom kassaadministrationerna tillåtas. Datadecentraliseringen
blir endast en detalj men en viktig sådan. Det centrala i denna
kommer att vara en kassornas rätt att säga nej till de rutiner som
riksförsäkringsverket skapar. Därigenom skapas en hälsosam maktbalans.

Slutligen bör riksförsäkringsverkets statistiska enhet föras över till SCB
enligt riksdagens principbeslut om statistikens organisation taget i slutet av
1950-talet.

Mot. 1978/79:2324

DAFA skapar många avvikande dataansvarsgränser. Faktum är att vi
saknar ett principbeslut om att en sådan datacentral behövs - DAFA kom
plötsligt till när SCB:s dåvarande datacentral måste krympas. En konsekvens
av datapropositionen bör vara att ett antal stora DAFA-kunder gradvis
kommer att begära egna datacentraler, exempelvis invandrarverket, kriminalvårdsstyrelsen,
ÖEF och de som använder DAFA:s diarieföringsrutiner.
Det är en utmärkt utveckling men självklart måste nyanskaffningarna ske
gradvis. Situationen är ändå oroväckande därför att förvaltningen är så ovan
att planera under förutsättning av fortlöpande minskade resurser. Det är synd
att följande slutsats inte finns med i datapropositionens slutversion:

DAFA torde därför i fortsättningen inte komma att expandera i samma
takt som hittills. Även om volymen hos befintliga kunder normalt växer och
nya kunder och uppdrag ständigt kommer till, kan det komma att bli fråga om
oförändrad eller t. o. m. minskad arbetsvolym för DAFA:s centrala maskinsystem.

Det är svårt att förstå varför denna passus ströks som ju enbart är en
konsekvens av propositionens övriga förslag. Att åtminstone ett av de stora
systemen kan nöja sig med måttliga datorinvesteringar är ju enbart positivt.
Det är också synd att inte propositionen redovisar sin syn på DAFA:s
ställning. Skall en avgiftsfinansierad datacentral finnas kvar borde DAFA bli
ett affärsverk. Dessa har en fungerande kontrollmekanism till skillnad från
DAFA, vars anslag om 1 000 kr. inte uppmärksammas alls i riksdagsarbetet.

Ett sista exempel på olämpliga ansvarsgränser är ”QZ”, den datacentral
som ger service till FOA och Stockholms högskolor. Även den konstruktionen
är mogen att avvecklas, så att var och en sköter sitt.

Både för DAFA och QZ gäller att en övergång till myndighetsdatacentraler
kan medföra en situation där nuvarande, olika datorleverantörer gynnas,
t. o. m. så långt att ingen konkurrens alls uppstår. Kravspecifikationerna
måste skrivas så att fler än en anbudsgivare för chansen trots ev. konverteringskostnader.

Kostnadsfördelning inom dataverksamheten

Datasystemen kräver komplicerade överväganden. Dessa underlättas av
en noggrann kalkylering och kostnadsfördelning. När konsekvenserna av ett
system berör många myndigheter måste man använda ekonomiska hjälpmedel
för reglering av mellanhavandena. Detta underlåts alltför ofta och ett antal
projekt har därigenom inte uppnått de avsedda rationaliseringsvinsterna.

Ett klassiskt misstag är exempelvis att rationalisera en myndighets
kravrutiner utan hänsyn till kronofogdemyndigheternas ökade belastning.
Ett annat är att erbjuda gratis terminalservice för att skapa en positiv anda och
undvika invändningar från användarna. Dessa hamnar då i den valsituationen
att ”gratis” terminalservice konkurrerar med andra kostnadskrävande
metoderatt fä information. Effekten kan efter några år bli total snedplanering.

Mot. 1978/79:2324

Användarnas krav på terminalservice ökar oavbrutet. Det finns exempel
både från riksförsäkringsverkets datasystem och från LIBRIS att de lokala
tjänstemännen föredrar att gå till terminalerna även i de fall exakt samma
information kan erhållas från ett kortregister få steg ifrån terminalen. Den
enda chansen att hindra detta är att införa en avgift per terminalfråga och
delegera avvägningen mellan terminal och kortlådor till lokalkontoret.

Den enda möjligheten att korrigera denna inbyggda expansionsmekanism
är att fördela de centrala driftsanslagen på de lokala myndigheterna. I
riksförsäkringsverkets fall på försäkringskassorna och i LIBRIS fall på
forskningsbiblioteken.

Till sist bör riksskatteverket ersätta kommunerna för den ränteförlust
dessa gör genom den senarelagda fastighetstaxeringen. Riksskatteverket
förklarade att det inte kunde genomföra förberedelserna för denna samtidigt
med det nya skattedatasystemet. Skatteadministrationen skall inte rationaliseras
på utomståendes bekostnad.

Sårbarhetsf rågö r na

Riksdagen lär få återkomma till frågan om datasystemens sårbarhet när
sårbarhetskommitténs betänkande kommer.

Här skall endast anföras ett citat från riksförsäkringsverkets beredskapsprojekt
”Rapport över FK-studien 77”:

Som framgår av bilagor — är i fredstid en mycket betydande del av
socialförsäkringsförmånernas administration centraliserad till tekniska
byrån, detta gäller särskilt förmåner enligt pensions- och bidragssystemen.
Vid datorlöst tillstånd - som kan beräknas inträffa i samband med eller strax
efter krigsutbrott - måste tekniska byråns administrativa uppgifter decentraliseras
till försäkringskassorna eller lösas på annat sätt.

Datatekniken må vara obegriplig men när det gäller sårbarheten är det trots
allt så att det sunda förnuftet fungerar: 26 datorer utspridda på försäkringskassorna
är bättre än två i närliggande lokaler i Sundsvall. Dessa centrala
maskiner är så stora att de saknar motsvarighet i Europa och förstörs de dröjer
det månader innan de ersätts. Är decentralisering enda lösning i krig är det
lika bra att genomföra den redan i fred. Den sittande ALLFA-kommittén
utreder f. n. framtiden för riksförsäkringsverkets datasystem, bl. a. ett
alternativ D som innebär fortsatt central drift. Det är bortkastad möda, och
riksdagen borde redan nu avge en viljeförklaring att det nya systemet skall
vara decentraliserat och att alternativ D inte kommer i fråga.

Vidare visar den nyss citerade rapporten att sjuk- och dagpenningarna
kommer att enhetliggöras vid krigstillstånd och kanske även vid andra
katastrofsituationer. Det är möjligen en rimlig lösning men faktum är att
riksdagen inte har blivit tillfrågad. Det behövs en översyn av hela socialförsäkringens
regelsystem i förenklande syfte. Själva detaljrikedomen har
tydligen nått den gräns där den motverkar sitt syfte om ett bättre samhälle.

Mot. 1978/79:2324

Decentralisering

Vi i riksdagen måste även sluta finna oss i att oftast bli överspelade när man
skall välja mellan en central och en decentraliserad systemlösning. Mot en
lättuppskattad kostnadsfördel för det centrala alternativet står en svåruppskattad
fördel av lokal anpassning till det decentraliserade alternativet.
Dataexperter skall givetvis säga sin åsikt och ge alla fakta i det valet, men de
verkliga experterna på den typen av svåra bedömningar av disparata faktorer
är faktiskt vi själva. Det sysslar vi ju med dagligdags till skillnad från dem som
systematiserar och rationaliserar. Det är vi som skall fatta avgörandet både
reellt och formellt.

Observera de ovan nämnda proportionerna för riksförsäkringsverkets
datasystem: av 700 manår bränns 200 till 500 upp till intet vid en
efterhandsdecentralisering och vid - märk väl - den oriktiga, men ändå oftast
gjorda, teoretiska förutsättningen att de små decentrala systemen måste
konstrueras lika invecklade som de stora centrala systemen beträffande
exempelvis terminalfrågornas och registrens utformning. På sådana villkor
vinner givetvis endast centrala system. Vi kan då göra två saker: för det första
fastlägga den politiska principen att nya system fr. o. m. nu konstrueras enligt
gällande dataansvarsgränser, dvs. i de flesta fall decentraliserat eftersom vi
har en sådan struktur på förvaltningen i stort. För det andra skall vi
beträffande redan existerande system rikta in oss på den enda form av
decentralisering som till en början är ekonomiskt möjlig: utan omprogrammering
av befintliga system. Vi får nöja oss med att köpa exakt samma
datorer som redan upphandlats för de centrala systemen. De har ett pris och är
beroende på offerter från de stora datortillverkarna. Det är dock knappast
någon risk för onormal prissättning.

Det finns en lång rad avslutade och pågående datadecentraliseringsutredningar
som alla var eller är dömda att misslyckas av ekonomiska skäl. Den
enda rimliga, nyss skisserade ansatsen till en realistisk plan för datadecentralisering
har hittills aldrig prövats. Det är datadecentraliseringens verklighet,
och regeringens proposition saknar förslag.

För att tala i konstruktiva termer: statskontoret bör få i uppdrag att
skyndsamt efterfråga leveransvillkor från de tre stora leverantörerna av
datorer till den offentliga sektorns centrala datasystem. De skall avse
anläggningar för de flesta länsstyrelserna, några länsarbetsnämnder och för
försäkringskassorna i Stockholm och Borås. Samtidigt med dessa installationer
stoppas alla nyinvesteringar i de centrala datasystemen. Statskontoret
skall även undersöka vilken beläggning de nya datorerna kan få från
myndigheter liksom, eventuellt, från landsting och kommuner. Förutsättningen
skall således vara att all väsentlig expansion under något halvdussin år
skall förläggas till dessa regionala och med existerande centrala datorer s. k.
kompatibla maskiner. Anskaffningarna till de två försäkringskassorna är i
första hand en beredskapsplanering för det fall den sittande ALLFA

Mot. 1978/79:2324

kommittén skulle misslyckas eller inte bli färdig i tid. De aktuella systemen
benämns 370,1100 och 6000 och det är dessa tre statskontoret bör förhandla
om.

Statskontoret

Skall vi behålla statskontoret eller skapa ett riksdataverk? Ett revitaliserat
statskontor borde vara att föredra då det ger den snabbaste lösningen.
Regeringen har anmält att statskontoret skall utredas. I vilket syfte? På vilken
punkt är budgetdepartementet missnöjt med verket eller med verksledningen?
Det är dock ett faktum att statskontorets renommé är gott
beträffande kompetensen hos utredarna och dataexperterna. Tag som
exempel H75-reformens genomförande där vi i riksdagen tog stora risker med
en komprimerad tidsplan. Med tur och med skicklighet undveks katastrofen
och många svarade för skickligheten men framför allt och enligt samstämmiga
uppgifter professionalismen hos den från statskontoret utlånade
biträdande projektledaren för intagningssystemet. Vi - regering och riksdag behöver
ett väl fungerande, opolitiskt statskontor för sådana insatser med
kort varsel. Statskontoret skall inte vara politiserande men dess kompetenta
personal skall stå till vårt förfogande för politiska reformer som ett
välbehövligt komplement till de offentliga utredningarna.

Om det inte är statskontorets kompetens som skall utredas måste det
tydligen vara verksledningens, budgetdepartementets och de senaste regeringarnas
sätt att utnyttja kompetensen. Det är en politisk fråga och enda rätta
forum för den är antingen en parlamentarisk utredning eller riksdagens
revisorers. Oavsett om en sådan utredning eller revision kommer till stånd,
bör de av statskontoret tillämpade principerna vid datorupphandlingarna
utvärderas, varför inte av riksrevisionsverket? Vid den förra året genomförda
regionaldatorupphandlingen var det dock så att statskontorets insats framstår
som närmast meningslös. Det finns ingen anledning att lägga ner stora pengar
på utvärderingar som saknar betydelse för det reella leverantörsvalet.
Motsvarande gäller för leverantörernas offertkostnader, var och en på
miljoner kronor. I stort och till vardags förvaltar statskontoret väl upphandlingarna
och uppenbarligen med stora kostnadsbesparingar som resultat.

Det finns för övrigt lika stor anledning att revitalisera riksrevisionsverket
som statskontoret. Som redan anmälts i 1976/77 år budgetproposition, finns
det numera formaliserade riktlinjer för statskontorets och riksrevisionsverkets
samarbete. Den ömsesidiga styrelserepresentationen kan därför avvecklas
som numera obehövlig.

Personnumren

Datalagstiftningskommittén (DALK) har gjort det experimentet att försöka
samköra ett av rikspolisstyrelsens register för att se om man enbart med

Mot. 1978/79:2324

hjälp av personumren kunde para ihop registerposter lika bra som med
personnamn. Det gick men experimentet var meningslöst. Man valde ett av
de få som har komplett, dvs. mer än 30 bokstävers lagring. De flesta register
har inte en sådan precision. Man borde i stället ha samkört exempelvis HSB:s,
tidskriften Det Bästas och kronofogdemyndighetens register. Då skulle det
ha visat sig att personnumren underlättar samköming och att dess slopande
verksamt bidrar till att höja tröskeln för kostnaden för illegala sådana
manipulationer.

Därutöver finns det etiska skälet. Svenska folket skall inte uppträda som
Björnligan i serietidningen Kalle Anka och tilltala varandra med nummer.

Domstolar och juridiska myndigheter kräver numera personnummer med
stöd av lag. T. o. m. delgivningsmyndigheter brukar kräva denna uppgift för
att i praktiken göra ett allvarligt försök att komma i kontakt med en person.
Personnummer bör inte fä vara ett krav utan en frivillig uppgift.

Vi har tre områden för personnummerintegration:

1. skatt-arbetsgivare-sjukförsäkringsräjongen,

2. SPAR'-diverse privata register för flyttningsavisering,

3. diverse register utan egentligt samband.

Bygger vi in personnumren i flyttningsaviseringen har vi konserverat dem
till år 2000. Därför bör användningen av personnummer begränsas till det
första fallet. I övrigt duger namn även för flyttningsaviseringen.

Problemen uppkommer således inte genom att det finns s. k. integrationsbegrepp
i det första och det andra fallet utan genom att dessa använder samma
uppgift. Det förefaller ännu vara möjligt att konstruera ett alternativ för de
privata registrens flyttningsavisering, men utsikten minskar år för år. All
begränsning av personnummren måste komma gradvis.

Statistiska Centralbyrån

Skattemyndigheterna kräver in störst mängd handlingar från företagen
men det är SCB som irriterar mest, trots den mindre volymen. Företagarna
har dock givit ett råd som ingen tycks ha uppmärksammat: skapa lokala
datainsamlingsenheter på länsstyrelserna som ersättning för den opersonliga
centraladministrationen. Då skulle företagarirritationen minska radikalt.
Man säger också att SCB.s organisation är urmodig och inte anpassad efter
datateknikens möjligheter. Den är insamlingsorienterad men borde numera
vara kundefterfråganorienterad. Det är en högst tänkvärd kritik som borde bli
föremål för utredning.

En överföring till länsstyrelserna skulle även bidra till att stärka underlaget
för regionalstatistiken och länsplaneringen. Dagens konflikt mellan dessa
krav och riksstatistiken kanske t. o. m. kunde försvinna.

1 SPAR, samordnat person- och adressregister är det nya namnet på det som i tidigare
riksdagsbehandlingar kallas CPR, centalt personregister.

Mot. 1978/79:2324

ADB i arbetsförmedlingen

Jag påpekade i min motion 1975:2079 om riksskatteverkets nya centrala
datasystem att dess framtid måste bedömas mot bakgrund av erfarenheterna
från andra liknande dataprojekt, exempelvis riksförsäkringsverkets datasystem.
Fyra år senare kan jag konstatera att riksskatteverket trillat i flera av de
fallgropar som även riksförsäkringsverket råkat ut för. Skattesidan måste
dock fl ett bättre omdöme totalt. Dess projekt förefaller dock starta endast ett
år försenat jämfört med försäkringssystemet som ännu inte genomfört alla
projektetapper och där rationaliseringsvinsterna fortfarande är beroende av
etapperna fem och sex.

På samma sätt kan regeringens förslag om ADB i platsförmedlingen
bedömas mot bakgrund av gjorda erfarenheter. Enligt min mening framstår
då arbetsmarknadsverkets utredningsarbete som mer professionellt och
mindre riskfyllt än de två, nyss nämnda föregångarna. Riksdagen fåräntligen
ta ställning till ett förslag där ordet ”försöksverksamhet” står för dess
innebörd och inte för ”faktisk storskaledrift utan återvändo”. Teknikoptimismen
finns visserligen men framstår som måttlig jämfört med riksförsäkringsverkets
princip om datorisering nästan för dess egen skull. Regeringen
och arbetsmarknadsverket har också - under mild hjälp därmed från
riksrevisionsverket - kommit ner till en inte orimligt stor skala på experimentet,
som dock enligt min mening ytterligare bör krympas.

Det är dock fel att stanna vid denna allmänna bedömning av propositionen
om ADB i arbetsförmedlingen. Den har en djupare politisk betydelse. När
regeringen bildades den 18 oktober 1978 höll statsminister Ola Ullsten
sedvanlig presskonferens. Han gjorde då två utspel: om ekonomin och om
detta ADB-system för platsförmedling. Detta skulle vara huvudmekanismen
för regeringens åtgärder för en bättre sysselsättning, varken mer eller mindre.
Statsministern sa att särskilt ungdomar och handikappade skulle hjälpas ut på
arbetsmarknaden med detta nya hjälpmedel.

Det kan konstateras att propositionen knappast innehåller några spår av
detta utspel. Texten är skriven som övriga liknande förslag om nya statliga
datasystem: där är mest rationaliseringssynpunktersom förekommer och där
är förmedlingstjänstemännen snarare än de arbetslösa som framstår som de
slutliga användarna. Det finns inga spår av att ungdomar och handikappade
skulle komma ut på arbetsmarknaden i högre och snabbare grad än andra om
enbart propositionens förslag genomfördes.

En vecka efter statsministerns utspel gjorde budgetminister Ingemar
Mundebo följande uttalande om projektet i Dagens Eko:

Ja, detta är ett mycket bra exempel på problemen. Här finns politikernas
och arbetsmarknadsfolkets stora ambitioner, arbetsmarknadsfolket och
många politiker vill nå målet snabbt och det betyder stora risker. Jag tycker
personligen att man bör ta starka intryck av de problem vi har haft med snabb
utbyggnad på en del andra områden, kanske är det alltså bättre att ta litet

Mot. 1978/79:2324

längre tid på sig och då fö ett system som fungerar bra än att gå snabbt fram
med ett system som har sina problem.

Budgetministerns uttalande om ”ta litet längre tid på sig” tyder på att han
inte riktigt känner till AMS-projektets historia. Den började redan på
sextiotalet. Statskontoret la då (SOU 1968:60) förslag om olika reformer inom
arbetsmarknadsverket, bl. a. om modellkontor och om ADB i platsförmedling.
Det besynnerliga ordet ”matchning” kommer exempelvis därifrån.
Statskontoret föreslog ett decentraliserat datasystem byggt på principen om
en mindre dator per län. Dessa skulle lagra uppgifter om arbetsgivare, lediga
platser och arbetssökande. Och statskontoret markerade att ett sådant system
skulle kunna komma i drift om tidigast tio år. Hade arbetsmarknadsverket
följt det förslaget, skulle arbetsförmedlingarna ha datoriserats i lugn takt,
lagom till den nuvarande lågkonjunkturen och efter erfarenhetsuppbyggnad
etapp för etapp. Arbetsmarknadsstyrelsen meddelade i stället i sin samrådsskrivelse
(SOU 1968:60, s. 231) att man inte avsåg att göra någonting, då
”utarbetandet av system för matchning av sökande och platser är ett mycket
komplicerat och tidskrävande företag”. ADB i platsförmedling är nu som
projekt minst fem år försenat jämfört med statskontorets tidsplan, men det
beror helt på att inget blev gjort 1968-1973 med nyss nämnda kuriösa
argumenteringen att tidsåtgången motiverade en senareläggning.

Det är intressant att jämföra 1968 års och 1979 års förslag med hänsyn till
den faktiska påverkan ADB har.

Ar 1968, Ar 1979, resultat vid försök

genomsnitt Kontor 1 Kontor 2 Kontor 3

för ali
förmedling

Totaltid för arbetsplacering vid
manuell förmedling, dagar	36	57	51	48
Dito vid datoriserad förmedling,
dagar	30	47	57	66
Ändring	-6	-10	+6	+ 18

Det sorn faller i ögonen är givetvis försämringarna för det nya datorsystemet
både i relation till 1968 och till den manuella varianten. Förbättringen för
kontoret nummer ett förklarar riksrevisionsverket helt med annorlunda
arbetssätt och med fler kontakter med resp. arbetsgivare. Det skulle ha
förbättrat den manuella förmedlingen i lika mån och har inget med
datoriseringen att göra. RRV:s bistra kommentar är att ”det förmedlingsmässiga
resultatet är viktigare än att den arbetssökande får en mängd
platsförslag som inte resulterar i arbetsplacering”.

Även om budgetministerns nyss citerade uttalande innehåller goda
synpunkter på ADB i platsförmedlingen så missar han ändå kärnfrågan: vi vet
inte om en datorisering förbättrar vår arbetsmarknadspolitik. Vi kan tro,
hoppas, spekulera men vi vet inte. Däremot ökar kostnaderna. Regeringens

Mot. 1978/79:2324

något uppgivna argumentering tycks vara att det mest är en chans, värd att
pröva för att nå ett av alla högt prioriterat mål.

Enligt min mening borde den fortsatta försöksverksamheten utgått från
följande resonemang. Vårt stora problem är att skapa sysselsättning för de
grupper av arbetslösa som saknar utbildning eller som endast har arbetserfarenhet
i yrken med svag efterfrågan. Alltså att skapa sysselsättning åt
arbetslösa. För att bedöma om fler datorer till förmedlingarna bidrar till detta,
kan följande fakta nämnas: Datatekniken hjälper förmedlaren eller den
sökande själv att överblicka krångliga datamängder. Sådana finns i tre
situationer: interlokal förmedling, starkt specialiserade arbeten och tidningarnas
platsannonser. Vanlig lokal förmedling är inte svåröverblickbar.
Datatekniken tillåter också mycket snabb förmedling om arbetsgivaren
hjälper till eller t. o. m. delegerar valet till förmedlaren. Med andra ord:
datoriserad arbetsförmedling fungerar bäst i situationer där arbetssökaren
redan har arbeten, eller där han/hon är utbildad eller har specialkompetens,
eller där arbetsgivaren är mån om att fylla en vakans e. d. Den bidrar därför
mycket litet till vårt stora problem att skapa arbeten åt lokalt arbetslösa.

Regeringsförslaget utgår ifrån att vi har en enda universiell typ av
arbetsförmedling som skall understödjas av ett enda, mycket generellt
datasystem. Det kräver lång tid och mycket pengar därför att arbetsmarknadsstyrelsen
först måste fundera ut en generell kravspecifikation för
systemet. I stället borde regeringen ha utgått ifrån att vi har en rad
förmedlingar med särdrag, byggnadsarbetare, läkare, bibliotekarier, ungdomar,
handikappade osv.

Ironiskt nog har staten i flera år haft en fungerande sådan specialförmedling
för omlokaliserade statstjänstemän i regi av statens personalnämnd. Den
fungerar utmärkt i all sin enkelhet. Den kom i gång mycket snabbt. I dag
skulle det gå ännu fortare med hjälp av s. k. minidatorer och relationsdatabaser.
En starttid på en månad är fullt realistiskt för var och en av nyss
nämnda specialförmedlingar. Arbetsmarknadsstyrelsen bör pröva denna
ansats hellre än det tröga generella system som föreslagits. Det senare bör i
vart fall inte prövas i så stor skala. Överskottet kan disponeras för prov med
specialförmedlingar på minidatorer.

Statsministern nämnde särskilt problemen för handikappade och ungdom,
arbetsmarknadsministern gör det inte. Proven med specialförmedling bör
avse dessa områden. Det är en utmärkt idé. Början kan t. ex. göras med en
databas som endast omfattar visstidsanställningar för ungdom, sommarvikariat,
tillfallighetsanställningar för några dagar, praktik osv. Försöken måste
givetvis kombineras med ackvisition.

Enligt statskontorets ursprungsplan från 1968 skulle systemet baseras på
minidatorer med tre i Stockholm, två i en del storlän och en i resten av länen.
Den aviserade upphandlingen bör hålla fast vid att systemet skall använda
mi nidatorer och inte de dyrare generella typerna. Kraven på programvarustöd
i offertförfrågan skall därför inte göras mer omfattande än att minidatorle

Mot. 1978/79:2324

verantörerna kan delta i upphandlingen och inte endast halvdussinet
storleverantörer.

En helt annan tillämpning av förmedling är tidningarnas platsannonser. En
selektiv delgivning enligt en ”önskemålsprofil” som är individuell för varje
sökande. Det är vanligt utomlands och oftast i privat regi och mot arvode.
Sverige är ett u-land på området. Själva datatekniken är trivial men det är
svårt att undgå en rätt stor mängd idiotier i de utgående listorna. Mottagaren
får sovra själv.

Denna typ av ADB i arbetsförmedlingen är naturlig i ett industriland. Det
är urtypen för en offentlig nyttighet som bör vara avgiftsbelagd. Det finns
ingen anledning att utesluta personalorganisationer, tidningar eller privata
dataföretag att starta sådan service.

Hemställan

Yrkanden beträffande andra utskott återfinns i särskilda motioner.1'

Med hänvisning till ovanstående hemställs
att riksdagen beslutar

1. att som vilande grundlagsändring anta följande tillägg till
regeringsformen,

a) I kapitel 8 införs en ny paragraf 1 a av följande lydelse:

8 kap.

1 a §

När datasystem inom den offentliga sektorn för sin tillämpning kräver
nytillkommen eller ändrad lag eller föreskrift, skall beslut om införande av
eller försöksverksamhet med sådant datasystem underställas riksdagen för
det fall någon del av de berörda lagarna eller föreskrifterna tillhör riksdagens
primära lagområde.

b) Kapitel 8, paragraf 18, kompletteras med ett nytt,avslutande
stycke:

8 kap.

18 §

För att i lag.

Vid beslut om ny lag eller förordning eller vid beslut om varaktigt
inrättande att nytt större datasystem inom den offentliga sektorn skall
lagrådets yttrande inhämtas. Vid rådets behandling av sådan fråga skall minst
en närvarande vara såväl lagfaren som besitta särskild fackkunskap i
datateknik.

c) Kapitel 8, paragraf 19, kompletteras med en ny avslutande
mening:

» 1978/79:2309, 1978/79:2329, 1978/79:2338 och 1978/79:2350.

Mot. 1978/79:2324

8 kap.

19 §

Beslutad av riksdagen.

Lagar och kan ske.

De datorprogramalgoritmer i statliga datorsystem som motsvarar beslut
om urval, tilldelning, styrning av kontrollåtgärder av betydelse för myndighets
verksamhet, offentlighet och sekretess skall till sina sammanfattade
logiska huvuddrag kungöras på samma sätt som lagar och förordningar, för
det fall i motsvarande situation de regler som styr männskliga, inte
datorbaserade beslut kungöras.

d) Kapitel 9, paragraf 10, kompletteras med ett nytt avslutande
stycke:

9 kap.

10 §

Regeringen förpliktelse.

Under i lag.

Regeringen får inte utan riksdagens bemyndigande påbörja konstruktion
av eller driva försöksverksamhet med mycket stora statliga datasystem, som
förutsätter dels att stora investeringar görs inledningsvis, dels att dessa
investeringar amorteras genom ett mångårigt utnyttjande, under vilken tid
riksdagen förutsätts avstå från reformer eller ändringsförslag inom det
aktuella förvaltningsområdet, om den gjorda investeringen skall hinna
skrivas av på ett ekonomiskt riktigt sätt.

e) Kapitel 11 kompletteras med en ny, avslutande paragraf
14:

11 kap.

14 §

Domstol eller myndighet skall i sin skriftväxling och i sina register
identifiera enskilda med för-och efternamn. Ytterligare identifieringsbegrepp
för efterfrågas av domstol eller myndighet men svar på sådan fråga får inte
göras till förutsättning för att mål, ärende eller service till allmänheten skall
upptas till behandling och verkställas. Motsvarande regler gäller de som
anförtrotts förvaltningsuppgift enligt detta kapitels 6 §.

2. att hos regeringen begära en skyndsam översyn av gällande
regler så att datorprogramversioner hos domstolen och myndigheten
och ändringar i dessa fortlöpande diarieförs,

3. att hos regeringen begära skyndsamma åtgärder så att alla
driftfel och driftavbrott noggrant protokollförs i allmänna,
offentliga register vid datorer och terminaler hos alla domstolar
och myndigheter där fråga kan uppkomma om ersättning för fel
eller skada på grund av utrustningsfel,

4. att beträffande statens datamaskinfond uttala

a) att den nuvarande villkorslösa delegeringen bör ersättas av

Mot. 1978/79:2324

ett alternativ som ger riksdagen faktisk möjlighet att påverka
utvecklingen,

b) att den minst byråkratiska förbättringen torde vara att inrätta
en särskild nämnd under statsrådsberedningen, som beslutar
om vilka datautrustningsinköp som för belasta fonden,

c) att ansvaret för beslut om upphandlingar bör ankomma på
resp. myndighet,

d) att statskontorets kompetens och resurser på upphandlingsområdet
bibehålls som stöd för myndigheterna och med
statskontoret som obligatorisk samrådspartner,

5. att hos regeringen hemställa om en parlamentarisk utredning av
principerna för rationaliseringsverksamhetens organisation
inom statsförvaltningen, av statskontorets organisation och
verksamhet samt av riktlinjerna för upphandlingen av datautrustningen;
denna utredning bör starta sitt arbete så fort den
pågående statskontorsöversynen avslutat sin verksamhet,

6. att uttala att nyss nämnda, parlamentariska utredning för i
uppdrag att inkomma med förslag om riktlinjer för DAFA:s
framtid, om omfattningen av dess verksamhet och om behovet
av att bibehålla myndigheten,

7. uttala att det i 1977 års budgetproposition nämnda förbudet för
riksrevisionsverket att verka inom områden där statskontoret är
aktivt upphävs,

8. uttala att ansvarsgränserna för myndigheternas dataverksamhet
bör sammanfalla med de i övrigt uppdragna gränserna och
att vissa i motionen nämnda organ därför bör avvecklas,

9. att avslå det i propositionen ställda anslagsyrkandet.

Stockholm den 27 mars 1979

BO TURESSON (m)

Mot. 1978/79:2324

Bilaga

Följande två bilder visar riksförsäkringsverkets byggnader i Sundsvall.
Huskroppen till höger är den gamla datamaskinhallen och den till vänster är
den nya. Varje hall har en mycket stor dator för riksförsäkringsverkets
datasystem. De'är inte helt lika men existensen av två olika maskiner höjer
ändå säkerheten. Något skydd mot de tänkbara katastrofsituationerna är det
dock inte. En brand skulle kunna ödelägga båda. En terroristgrupp kan som
synes bekvämt springa över från den ena till den andra datorn.

Mot. 1978/79:2324

Enligt citat i motionstexten kommer dataverksamheten sannolikt att
tvingas stoppa i händelse av krig. Enligt riksförsäkringsverkets mening
kommer man att klara beredskapstillstånd och fredshot. Frågan är emellertid
- och verket är helt medvetet om den - om det kommer att finnas tillgång till
tillräckligt med datatekniker för civilt behov sedan de militära kraven
tillgodosetts. Dessa är i vapenför ålder och har en kunskap av stor militär
betydelse.

Bortsett från detta är dock de civila hoten besvärande nog. Som illustration
visas därför även en bild ur den italienska tidningen Paese Sera efter ett
attentat mot en datacentral. Det är Italiens bil- och körkortsregister i Bologna
som demolerats av en terroristgrupp. Både dator och register förstördes. Fem
års arbete måste göras om, de senaste tre årens totalt.

Denna bild skulle kunna vara från Sundsvall.