med anledning av propositionen 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken (Motion 1978/79:2317 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1978/79: 2317

Motion
1978/79:2317

av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

med anledning av propositionen 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken

Sedan propositionen 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken lagts
fram har det meddelats i pressen att de höja oljepriserna slår igenom på
hyrorna redan från den 1 april. ”De kommunala bolagen kräver kompensation
med 4 till 11 kr. per kvm lägenhetsyta och år”, uppges det i en tidning
den 21 mars. ”Det betyder en hyreshöjning med upp till 900 kr. per år för
en normaltrea.”

Oljeparentesen snart slut

Bortfallet av olja från Iran - det hittills näst största oljeexporterande
landet i världen - skulle inte ha åstadkommit denna nya kraftiga prisstegring
på oljeprodukter, om inte några få multinationella oljebolag i kraft av
sin monopolställning - även i Sverige - kunnat utnyttja detta liksom alla
andra tillfällen för spekulation. ”En nära samverkan mellan staten och de
berörda företagen”, som propositionen föreslår för att lösa ”strukturproblemen”
inom oljebranschen, är givetvis ingen lösning alls. Vårt krav,
framlagt i motionen 1978/79:542, är att de multinationella oljebolagens
svenska dotterföretag förstatligas. Vi föreslår vidare att hela energisektorn
överförs i samhällets ägo.

Den senaste oljekrisen berodde lika litet som krisen 1973 på en verklig
bristsituation. Den kris som kommer inom en historiskt sett mycket,
mycket kort tid kan däremot inte förebyggas på annat sätt än genom en
snabb och välplanerad övergång till ett annat energisystem.

Det skulle var äventyrligt att ifrågasätta uppskattningen att det redan
1985 kan bli ett kraftigt gap mellan tillgången och efterfrågan på olja och att
bristsituationen blir allt allvarligare mellan 1990 och år 2000. Världens
konsumtion av olja var 1977 nära 3 miljarder ton. Världens kända och
utvinningsvärda oljetillgångar uppskattades av World Energy Conference
1977 till 92 miljarder ton, dvs. 30 gånger mer än ett enda års konsumtion!

Trots dessa alarmerande uppgifter, som ingalunda är nya och överraskande,
förutsätter energiministern att oljan ”under hela den aktuella perioden”
- dvs. fram till 1990 - ”kommer att lämna det största bidraget till
vår energiförsörjning”.

I den svenska energibalansen, helt omräknad till terawattimmar (TWh),
dvs. miljarder kilowattimmar, svarade olja och oljeprodukter under 1978
för preliminärt 307 TWh av den totalt tillförda energin 445 TWh. I det minst
orealistiska av propositionens två alternativ för år 1985 svarar oljan för 285

1 Riksdagen 1978179. 3 sami. Nr. 2317

Mot. 1978/79:2317

å 304 TWh av totalt 485 TWh. Och 1990 skulle samma alternativ innebära
238 å 279 TWh av totalenergins 510 TWh.

Långsiktig energipolitik

Energiministern talar - på s. 26 i propositionen - om nödvändigheten
av ”en beslutsam och långsiktig nationell energipolitik”, en formulering
som också skulle kunna vara vår. Men han konstaterar i samma mening
resignerat att ”takten i omvandlingen till stor del bestäms av faktorer som
ligger utanför vår kontroll, bl. a. utvecklingen av den internationella oljemarknaden”.

Även vi anser att det krävs en beslutsam och långsiktig nationell energipolitik,
men till skillnad från energiministern anser vi att en sådan politik
med hänsyn till vårt lands rika naturtillgångar, högt utvecklade teknologi
och tillgången på högt kvalificerade forskare, tekniker och arbetare kan
bestämmas av faktorer som helt kan ligga under folkets kontroll i vårt land.

Förutsättningen är att det blir en folkmajoritet mot monopolkapitalets
och de s. k. fria marknadskrafternas spel och att landets rika naturtillgångar
och högt utvecklade produktivkrafter utnyttjas i folkets, inte profitörernas
intresse.

Ödesdigert energisparande

Ansträngningarna att spara energi är nödvändiga och på många områden
hoppfulla. Men vi motsätter oss ett energisparande, som går ut över folkets
liv och hälsa. I vår motion 1977/78:1809 och i riksdagsdebatten om energipolitiken
den 25 maj 1978 förklarade vi:

”Det paradoxala resultatet av en fanatisk politik beträffande energibesparing
kan bli att radonhalten i våra bostäder blir större än den är vid
underjordsbrytning i väl ventilerade urangruvor.”

Sverige har f. n. 2 000 nyupptäckta lungcancerfall årligen. Statens strålskyddsinstitut
har sedan många år varnat för radonfaran i dåligt ventilerade
och vädrade bostäder. I en serie rapporter de senaste åren har strålskyddsinstitutet
redovisat nya mätningar av strålningen och radonhalten i
olika typer av bostäder. I en sådan rapport av Gun Astri Swedjemark,
Stråldosens ökning vid energibesparing i bostäder genom minskning av
ventilationen (juli 1978), görs en riskberäkning:

Vartefter nytt statistiskt material beträffande förekomst av olika typer
av byggnadsmaterial och boendevanor i Sverige kommer fram och nya
undersökningar av koncentrationen av radon och radondöttrar sker i olika
typer av hus kommer bättre uppskattningar att kunna göras av vad inbesparad
energi genom minskning av luftomsättningen väntas medföra i ökad
stråldos till befolkningen och ökad risk för lungcancer. Osäkerheterna i
detta material torde dock inte vara större än att en del slutsatser kan dras
beträffande ökad stråldos och därav följande hälsorisker vid minskning av
luftomsättningen i bostäder i Sverige.

Mot. 1978/79:2317

Dessa stråldoser kan tänkas medföra en ökning av risken för lungcancer
med 7-40 fall per inbesparad TWh om besparingsåtgärderna skulle sättas
in på alla typer av bostäder med självdragsventilation.

Enligt rapporten från Expertgruppen för energihushållning kan det tänkas
vara möjligt att spara ca 5 TWh genom minskning av luftomsättningen i
det svenska bostadsbeståndet med självdragsventilation. Det skulle således
kunna medföra en ökning av risken för lungcancer med 35—200 fall/år.

Den antivetenskapliga och demagogiska kampanjen mot en rationell
energiförsörjning kommer snart, om den har framgång i vårt land, att
återinföra det skoningslösa kvinnoslaveri och arbetsliv som fanns här före
den allmänna elektrifieringen och den moderna teknologin. Den kommer
också att sätta allvarliga spår i sjukdoms- och dödlighetsstatistiken.

Sol och vind

Vi delar energiministerns uppfattning att det även med ett ambitiöst
forsknings- och utvecklingsprogram finns ”anledning varna för överdriven
optimism i fråga om möjligheterna att i en nära framtid ersätta oljan med i
stor skala oprövade energislag, såsom sol och vind”. Trots att propositionen
gett stort utrymme och föreslagit stora pengar åt solvärmeprojektet
Sol 85, uppskattas de konkreta resultaten med exemplarisk försiktighet.
Av den beräknade totala energitillförseln - 510 TWh - bedöms solvärmen
år 1990 komma att svara för 1 å 3 TWh och vindkraften för högst 1 TWh.

Det bör påpekas att World Energy Conference 1977 i sin rapport World
energy: Looking ahead to 2020 (IPC Science and Technology Press) ansåg
att konventionell olja och gas, vars del av den globala energitillförseln nu
är bortåt 65 %, kommer att minska - och måste minska - till uppskattningsvis
35 % år 2000 och mindre än 25 % år 2020. Även om det skulle bli
”ett omedelbart genombrott för solenergiteknologin” och även om ”dessa
alternativa solenergikällor erövrar marknaden med en hastighet som är
dubbelt så snabb som den som karakteriserade oljans och gasens
marknadspenetration i USA under de expansiva 50- och 60-talen”, blir
resultatet marginellt. ”Även med dessa optimistiska antaganden skulle
endast 10 % av den totala energimarknaden kunna erövras med solenergin
år 2020.”

Av vår rapport om energipolitiken i DDR och Sovjetunionen, som vi
redovisade för talmanskonferensen efter en studieresa hösten 1978 och
som vi fogar som bilaga till denna motion, framgår att den mest optimistiska
beräkningen är att solenergin år 2000 skulle svara för 1,5 % av
Sovjetunionens energibehov. Då är att märka att man där har områden där
solen lyser intensivt nästa hela året. Trots att man i Sovjetunionen bedrivit
forskningar om solenergins utnyttjande sedan 1920-talet, anser forskarna
där att man ännu inte står nära en fördelaktig lösning.

Mot. 1978/79:2317

Pionjäranläggning under midnattssolen

Solenergi för uppvärmning och luftkonditionering har dock stor betydelse
och kan få mycket större betydelse i solrika trakter. På Cypern och i
andra delar av världen, där man har tropisk eller subtropisk sol från klar
himmel större delen av året, är solvarmvattenberedare på taken till bostadshusen
en vanlig syn. I vårt land finns sedan länge en pionjäranläggning
för solvärme 10 km från polcirkeln, Hietalas handelsträdgård i Övertorneå.
I två växthus på sammanlagt 5000 kvadratmeter med horisontella,
plana tak och några mm luft (för värmeisolering) mellan de dubbla takfönsterglasen
har Gunnar Hietala sedan många år odlat tomater och gurkor av
oöverträffad kvalitet under våren, sommaren och hösten utan någon annan
värmekälla än solen och midnattssolen. Odlingen i växthusen och på 5 ha
friland har gett denna handelsträdgård en årlig omsättning på mellan en
halv och en miljon kronor under 1970-talet.

Olyckligtvis har det hittills varit omöjligt att vinna riksdagsmajoritetens
stöd för en tillämpning av Hietalas erfarenheter i stor skala. Hela Tornedalen
upp till Karesuando skulle, enligt Gunnar Hietalas välgrundade uppfattning,
kunna bli en handelsträdgård utan annan värme än solenergi.

Det krävs statligt stöd för att anlägga växthus för stordrift, skapa en
effektiv kooperativ transport- och försäljningsorganisation, upprätta en
konserveringsindustri etc.

Vi föreslår att det aktuella intresset för solenergin utnyttjas på detta
område, där det finns en utvecklad teknik och mångåriga erfarenheter,
nämligen för att bygga upp en handelsträdgårdsorganisation i stor skala i
Tornedalen. Där finns de mest gynnsamma naturliga förutsättningar. Där
finns också sedan många år en kronisk brist på sysselsättning för befolkningen.

Vi föreslår att anslaget 4. Prototyper och demonstrationsanläggningar
inom trädgårdsnäringen (under E 5. Energibesparande åtgärder inom näringslivet
m. m.) ökas med 10 miljoner för detta syfte.

Vätet framtidens motorbränsle

Beträffande drivmedel som ersättning för olja nämner propositionen
endast metanol. I vår motion 1978/79: 542 har vi utförligt redogjort för
vätet, som utan tvivel blir framtidens motorbränsle.

Vi har i vår motion krävt att riksdagen uttalar sig för ett skyndsamt
statligt utvecklingsprogram för vätgasframställning, metod för effektiv vätgaslagring
och framställning av en vätgasdriven bil.

En förutsättning för vätgasframställning i stor skala är en god och billig
elförsörjning.

Kärnkraften

Propositionen innehåller ett utförligt resonemang som bekräftar att inga
nya stora energikällor är i sikte. Mot bakgrunden av detta och de negativa

Mot. 1978/79:2317

erfarenheter man har av kolutvinning, koltransporter och kolförbränning
samt de positiva erfarenheter man överallt i världen har av kärnkraften är
det minst sagt överraskande att energiministern förordar en väsentligt
ökad användning av kol för kraft- och värmeproduktion och gång på gång
förklarar att någon utbyggnad av kärnkraften utöver 12 aggregat ”inte bör
komma i fråga”.

Ingenstans i propositionen har vi hittat någon som helst motivering för
denna plötsliga avslutning av det svenska kärnkraftsprogrammet. Tvärtom
visar propositionen att redan de sex reaktorer som är i drift försörjer
Sverige med en fjärdedel av elenergin och tillsammans med vattenkraften
har reducerat den importerade oljans andel i elkraftproduktionen till 10 %.
Dessutom visas vilka möjligheter som finns att försörja Uppsala-Stockholmsområdet,
Göteborgsområdet och Lund-Malmöområdet med flärrvärme
från Forsmark, Ringhals och Barsebäck.

Kärnkraften är vidare väsentligt billigare än andra kraftkällor. Energikommissionen
beräknade elproduktionskostnaden för kärnkraft till 8,5 öre
per kWh (kilowattimme), för oljekondens till 14,0 öre och för kolkondens
med rökgasavsvavling till 12,5 öre.

Kärnvärmeverk

I propositionen antyds existensen av värmereaktorer, men ingenstans
nämns att halvstatliga Asea-Atom har utvecklat en värmereaktor på 200
MW (megawatt), Secure. En sådan reaktor har kapacitet att försörja en hel
större stad med Qärrvärme.

Man vet att de radioaktiva utsläppen från en sådan reaktor genom
ventilationsskorstenen är försumbara. De uppgår till mindre än en tusendel
av den naturliga bakgrundsstrålningen, som för en genomsnittsinvånare i
Sverige är omkring 100 millirad om året, därav 30 millirad från den kosmiska
strålningen, 20 millirad från det radium och kalium-40 som var och
en har i sin egen kropp och 50 millirad från radioaktiva ämnen i byggnadsmaterial
och annan materia i den närmaste omgivningen.

Ett oljeeldat värmeverk med samma effekt — 200 MW - beräknas släppa
ut 250000 ton koldioxid, 1 700 å 4 300 ton svaveloxid, 1 000 ton kväveoxid
samt 10 ton tungmetaller om året. Ett koleldat värmeverk med samma
effekt beräknas släppa ut 430 000 ton koldioxid, 60 ton koloxid, 2000 ton
svaveloxid, 1 200 ton kväveoxid och 30 ton tungmetaller. De flesta kolsorter
innehåller dessutom radium och torium. Ett kolkraftverk eller
-värmeverk sprider därför i regel en mycket större mängd fasta radioaktiva
partiklar än de mycket små mängder ädelgaser som ett kärnvärmeverk
med samma effekt avger genom ventilationsskorstenen.

Ågestaverket

Vi vill erinra om att världens första kärnkraftvärmeverk var i drift i tio år
i Ågesta nära Farsta i Stockholm. Det var ett tungvattenverk för naturligt
uran och togs ur drift 1974, därför att det inte utan en relativt dyrbar

Mot. 1978/79:2317

ombyggnad fyllde de nya och skärpta säkerhetsföreskrifterna. Det hade en
effekt på 80 MW, därav 12 för elproduktion och 68 för fjärrvärmeförsörjning
av Farsta.

En stark lokal opinion utvecklades när Ågestaverket byggdes. Opinionen
riktades inte mot verket som sådant eller mot förläggningsplatsen nära
Farsta utan endast mot planerna på att släppa ut små mängder radioaktivt
spillvatten i den lilla sjön Magelungen.

Den kommunistiska gruppen spelade en huvudroll i de båda stora debatterna
om Ågestaverket i Stockholms stadsfullmäktige den 27 april 1959 och
den 15 juni 1964. Dessa debatter - och motsvarande debatter om Ågestaverket
i riksdagen — tycks vara helt okända för skådespelsförfattare,
tidningsskribenter och andra debattörer, som uppenbarligen tror att det
inte förekom någon debatt om kärnkraftens miljöaspekter innan de själva
började uppträda på scenen. Till skillnad från många inlägg i den nu
pågående debatten kan dessa fullmäktige- och riksdagsdebatter om Ågestaverket
läsas efter 20 resp. 15 år utan att kritikerna behöver beklaga att de
inte höll sig inom ramen för vad som är vetenskapligt hållbart och formellt
och substantiellt nyanserat.

Den internationella situationen

År 1955 var kärnkraftseffekten i hela världen endast 5 MW, representerad
av reaktorn i Obninsk i Sovjetunionen, som togs i drift 1954 och
alltjämt är i drift. År 1967 var den globala kärnkraftseffekten 10000 MW.
Nuärden 100000 MW med ytterligare omkring 200000 under konstruktion
eller i ett framskridet stadium av planering. De industriella reaktorerna har
vid årsskiftet 1978-79 haft en sammanlagd drifttid på 1 600 år utan en enda
allvarlig olycka orsakad av strålning. Det är ett säkerhetsrekord utan
jämförelse i de moderna energisystemens historia.

Internationella atomenergiorganets (IAEA) generaldirektör Sigvard Eklund
gav dessa uppgifter i sitt tal inför FN:s generalförsamling den 2
november 1978. Han förklarade där att erfarenheterna under alla dessa år
visar att det inte finns något samband mellan kärnvapenspridning och
spridning av kärnkraft för fredliga ändamål. IAEA har som bekant som en
av sina viktigaste uppgifter att övervaka icke-spridningsavtalet, som hittills
104 stater ratificerat eller anslutet sig till och ytterligare ett antal stater
måste tillämpa i form av kontrollavtal med IAEA.

Beträffande "den globala energifronten” sade dr Eklund (i vår översättning
från det engelska originalet):

För det första måste den (den industrialiserade världen) vidta effektiva
besparingsåtgärder för att minska efterfrågan och hålla nere priset på
tillgångarna av världens snabbt minskande oljereserver. Som FN-studier
påvisat finns det för många u-länder, särskilt i Afrika, sannolikt inget
nämnvärt alternativ till olja för återstoden av detta sekel, och de kommer
att bli alldeles särskilt hårt drabbade när efterfrågan överstiger tillgången.

För det andra måste industriländerna gå vidare med de nuvarande

Mot. 1978/79:2317

kärnkraftprogrammen, som f. n. erbjuder det enda omedelbart tillgängliga
alternativet till traditionella metoder för elproduktion i stor skala.

För det tredje: allteftersom u-länderna i stigande omfattning övergår till
kärnkraft under de närmaste decennierna, kommer de att delta i konkurrensen
med industrivärlden om tillgängliga urantillgångar. För att minska
denna konkurrens är det önskvärt att alla länder främjar uranprospektering
och att utvecklingen av den snabba bridreaktorn fortsätter, varigenom
världens kärnbränsleresurser skulle öka hundrafaldigt.

För det fjärde måste givetvis u-länderna, som jag redan sagt, bistås att
införa fredlig kärnkraftteknologi, varhelst detta har ekonomiska fördelar.

Som framgår av bifogade rapport om energipolitiken i DDR och Sovjetunionen
utvecklar hela SEV-området sina kärnkraftsprogram. Sovjetunionen
har redan tre bridreaktorer. Nästa steg i utvecklingen är fusionskraften,
som dock inte beräknas få ett industriellt genombrott förrän efter
nästa sekelskifte. Ett exempel, som anknyter till dr Eklunds rapport, är
Cuba, som snabbt lämnar sitt u-landsstadium. I en intervju i partiorganet
Granma (11 mars 1976) sade Tirso W Såenz, ordförande i Cubas kommission
för fredlig användning av atomenergin:

Som ni vet uppförs det första kärnkraftaggregatet i vårt land nära Cienfuegos.
Vårt lands framtid på energiområdet är utan ringaste tvivel nära
förbunden med kärnkraften.

Sveriges unika resurser

Vi har i korthet skildrat det internationella perspektivet, dels de snabbt
sinande oljetillgångarna, dels de alternativ som finns eller, rättare sagt, det
enda realistiska alternativet till oljan, nämligen en utveckling av kärnkraften.
Vi vänder oss liksom praktiskt taget hela den svenska arbetarklassen
mot den lyxopinion, vars kamp mot en rationell energipolitik leder raka
vägen tillbaka till det omänskliga lågenergisamhälle vi hade här för bara tre
fyra decenier sedan och som en stor del av mänskligheten har ännu i dag.

Den aktuella propositionen är visserligen ett framsteg i jämförelse med
den destruktiva energipolitik som fördes under den centerledda borgerliga
koalitionsregeringens två år. Varje energipolitik i detta ords egentliga
bemärkelse är ett framsteg i jämförelse med den förra politiken. Men vi
kan inte acceptera en politik, som i realiteten skulle innebära en avveckling
av en av Sveriges mest avancerade industribranscher.

”Den begränsning av kärnkraftprogrammet i förhållande till 1975 års
energipolitiska beslut som jag här förordat innebär att bl. a. Asea-Atom
måste anpassa sig till en förändrad situation”, heter det i propositionen (s.
233). ”Bl. a. Asea-Atom” är en heltäckande formulering för Stal-Laval,
Uddcomb, Vattenfall etc. Av de närmare 11 000 personer som vattenfallsverket
f. n. sysselsätter är inemot 5000 verksamma inom byggande avdelningar
samt projekterings- och planeringsarbete i anslutning till byggnadsverksamheten.
Verket räknar — enligt propositionen - med att över 2000

Mot. 1978/79: 2317

personer av dessa 5000 förlorar jobbet om inte verkets anläggningsverksamhet
hålls i gång.

Vi vill liksom energiministern slå vakt om de fyra ännu orörda älvarna.
För att snabbt få ner beroendet av importerad olja och slippa öka kolimporten
finns inget realistiskt alternativ till en fortsatt utbyggnad av kärnkraften,
dels kärnkraftsvärmeverk av samma typ som Forsmark 3, eventuellt
med förläggning till Norrland, dels kärnvärmeverk av typ Secure.

Vi föreslår att Asea-Atom i samarbete med någon framsynt stadsledning
får i uppdrag att bygga en demonstrationsanläggning av Secure.

Sverige är ett av de mycket få länder som har alla resurser inom landet råvara
(uran), högkvalificerade forskare och tekniker, högt utvecklade
industrier etc. - för att utveckla hela kärnkraftscykeln. För oss är det
inget tvivel om att den måste utvecklas. Arbetarklassen i Sverige kan inte
bygga sin framtid på illusioner eller på vissheten om en ofrånkomlig energikris
inom ett decennium eller två. Att nu avveckla vitala delar av denna
industri med dess forskare, tekniker och arbetare för att antigen bli helt
beroende av utlandet eller tvingas reorganisera samma industri efter ett
decennium av illusionspolitk, detta är ”riktlinjer för energipolitiken” som
arbetarpartiet kommunisterna inte kan acceptera.

Vi är för att denna industri utvecklas men att den blir helt samhällsägd.
Vi har i motion 1978/79: 1014 utförligt redogjort för de svenska tillgångarna
av alunskiffer och bl. a. krävt att LKAB eller ett särskilt för detta ändamål
bildat helstatligt bolag inleder totalutvinningen av skifferns många värdefulla
beståndsdelar: olja och uran, aluminium, vanadin, molybden, nickel,
kobolt och andra metaller (som nu utan undantag måste importeras) samt
fosfor, kväve och kalium för konstgödselproduktion. Det organiska material,
kerogen, som finns i alunskiffern beräknas ge miljarder ton olja vid en
totalutvinning.

I samma motion kräver vi att erforderigt belopp ställs till LKAB:s
förfogande för att omedelbart inleda exploateringen av uranfyndigheterna i
Arjeplog-Arvidsjaurområdet.

Procenthalten av uran-235 måst för användning i lättvattenreaktorer var
3 å 4 % mot omkring 0,7 % i det naturliga uranet. Det måste alltså anrikas
för att användas i dessa reaktorer. För att göra Sverige oberoende av
utländska tjänster på detta område föreslår vi att en anrikningsanläggning
planeras och uppförs.

Exportmarknad och globalt ansvar

Den opinion som förekommer mot kärnkraften är begränsad till ett antal
kapitalistiska industriländer, där den unga generationen aldrig upplevt lågenergi
samhällets hårda tillvaro, där vissa av den äldre generationen förefaller
ha glömt denna tillvaro eller levt i överklassmiljö utan personlig
erfarenhet av den och där den definitiva energikrisen tros ligga tillräckligt
många år in i framtiden för att tas med ro.

Mot. 1978/79:2317

I de socialistiska länderna finns ingen marknad för denna opinion. Inte
heller i de u-länder som har ambitiösa utvecklingsplaner för att komma ur
misären och efterblivenheten.

Sverige har från tillkomsten av NPT, icke-spridningsavtalet, biträtt detta
avtal och har kontrollavtal med IAEA, internationella atomenergiorganet.
Frågan om icke-spridning av kärnvapen är ett politiskt problem, inte
i första hand ett tekniskt problem. Dels gäller det att göra NPT universellt.
Av kärnvapenmakterna står Frankrike utanför NPT och en kärnvapenmakt,
Folkrepubliken Kina, har under alla åren bekämpat det med den
mest cyniska propaganda. Dels gäller det att täppa till de kryphål som
några av exportländerna av kärnteknologi lämnat åt de multinationella
företagen i branschen.

USA:s officiella — och mycket motstridiga - hållning till kärnkraftens
fredliga användning har under Carteradministrationen utlöst applåder från
vissa s. k. miljögrupper. I skydd av detta jubel kunde Carter tidigt fördubbla
produktionen av plutonium för militärt ändamål vid Hanfordanläggningen
i staten Washington. Uppgiften i Nucleonics Week den 4 augusti 1977 om
denna produktionsökning förblev helt ouppmärksammad i svenska massmedia,
även sådana som vi vet följer informationen i Nucleonics Week med
en intensiv uppmärksamhet. Carter har också kunnat gå vidare med produktionen
av neutronbomben, samtidigt som han kunnat sola sig i berömmet
för ett antal kritiska uttalanden om bridreaktorer och upparbetning av
kärnbränsle från fredliga kraftverk.

Vi kommunister är - i likhet med alla marxister i alla länder - för
kärnkraftens fredliga användning samtidigt som vi alltid varit och alltid
kommer att vara engagerade i kampen mot kärnvapen och kapprustningen.

Genom att Sverige biträtt NPT och tecknat kontrollavtal med IAEA är
det självklart att export av reaktorer och annan utrustning liksom en
framtida export av uran endast kan förekomma till länder som iklätt sig
samma förpliktelser. Eftersom endast ett halvdussin länder befinner sig i
samma unika situation som vårt land, dvs. har alla resurser för att utveckla
hela kärnkraftscykeln inom det egna landet, är alla de övriga ytterst sårbara
för det sanktionssystem som kan träda i kraft vid en överträdelse av
IAEA:s kontrollsystem. Någon sådan överträdelse har hittills aldrig förekommit.

Vi anser, som vi tidigare berört, att hela energisektorn inklusive produktionen
av reaktorer, turbiner etc. bör vara i samhällets ägo, bortkopplad
från alla monopolintressen. Också från säkerhets-, arbetarskydds- och
miljöskyddssynpunkt är det nödvändigt att hela denna sektor står fri från
privata profitintressen.

Att denna sektors utveckling under sådana förhållanden är en absolut
oundgänglig förutsättning för vårt lands energiförsörjning och industriella,
ekonomiska och sociala utveckling är för oss en självklarhet. Energisektorn
skulle också kunna bli den kanske mest betydelsefulla sektorn för

tl Riksdagen 1978/79 3 sami. Nr. 2317

Mot. 1978/79:2317

exportmarknaden. Vi har vidare och inte minst ett ansvar för och ett
intresse av att de progressiva u-länderna får det teknologiska bistånd de
behöver för sin utveckling. Tillståndet inom energisektorn är givetvis
avgörande för den industriella och ekonomiska utvecklingen över huvud
taget.

Vattenkraften

Vi noterar med tillfredsställelse att de fyra ännu orörda älvarna inte
kommer att byggas ut.

I propositionen diskuteras en eventuell tillbyggnad av Vietas med ytterligare
ett aggregat samt en utbyggnad av Jaurekaska. Eftersom de skulle
”innebära stora investeringar med dålig lönsamhet”, dvs. ringa effekt- och
energitillskott, läggs dessa projekt t. v. på is. Enda kvarstående argumentet
är den sysselsättning en utbyggnad skulle ge, ett argument som givetvis
väger tungt i ett av arbetslöshet hårt drabbat län.

Tydligen fortsätter utredningarna. Även om propositionen inte utmynnar
i något förslag, anser vi oss förpliktade att framföra att samerna och de
övriga familjerna i det berörda området bestämt motsätter sig dessa utbyggnader.
Langas, den del av Stora Lulevatten som ligger mellan Vietas
(där en gång Stora Sjöfallet fanns) och Jaurekaska skulle drabbas hårt. Isen
skulle bli osäker och i praktiken omöjlig att använda för de familjer som
vintertid endast har denna väg över sjön. Fisket, som utgör ett väsentligt
tillskott till samernas och övriga familjers ekonomi, skulle troligen helt
förstöras.

Beträffande regleringen av Sädvajaure och byggandet av Sädva kraftstation
har kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, naturvårdsverket, statens planverk,
länsstyrelsen i Norrbottens län, Arjeplogs kommun och Svenska
samernas riksförbund ställt ett absolut villkor för att inte motsätta sig
utbyggnaden. Samtliga dessa remissinstanser kräver att vattendomstolens
föreskrifter för vattenregleringen och utbyggnaden följs. I annat fall kommer
ett avsevärt antal bofasta personer att berövas sina bostäder och genom
företagets inverkan på fisket - få sina levnadsförhållanden väsentligt
försämrade.

Vi vill erinra om att Sverige 1975 undertecknade slutdokumentet från
Helsingforskonferensen om säkerhet och samarbete i Europa, där det i
avsnitt VII (Respekt för mänskliga rättigheter ) heter:

De deltagande stater på vilkas territorium det finns nationella minoriteter
kommer att respektera de sådana minoriteter tillhörande personernas
rätt till likhet inför lagen, kommer att ge dem full möjlighet till verkligt
åtnjutande av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och
kommer på detta sätt att skydda deras rättmätiga intressen på detta område.

Mot. 1978/79:2317

Det är en flagrant kränkning av de mänskliga rättigheterna om man här,
som i så många liknande fall, förstör de berörda samernas existensmöjligheter.

Också det intrång i Pieljekaise nationalpark, som en utbyggnad förutsätter,
avvisas kategoriskt av bl. a. Svenska samernas riksförbund och möter
starka invändningar från andra remissinstanser.

Vi föreslår att riksdagen avvisar jordbruksministerns hemställan om att
intrång i nationalparken medges och uttalar sig mot detta kraftverksbygge,
för den händelse inte vattendomstolens och remissinstansernas villkor
uppfylls.

Energiskatt

Skatten på elkraft är 3 öre per kWh, en skatt som liksom alla andra
konsumtionsskatter drabbar människor med låga inkomster hårdast. I den
utbredda energipsykosens tecken kunde denna skatt till skillnad från de
allra flesta skatter i modern historia införas utan mycker hörbart motstånd.

Nu tar energiministern denna elskatt som argument för en fördubbling
av skatten på motorbrännoljor, eldningsoljor, bunkeroljor och fotogen till
80 kr. per kubikmeter. ”Sorn statsrådet Tham tidigare har anfört är skatten
i förhållande till energiinnehållet f. n. väsentligt lägre på fossila oljor än på
elektrisk kraft”, heter det i budgetministerns plädering (bil. 4).

Vi kan inte acceptera att en tvivelaktig skattehöjning görs med hänvisning
till en tidigare införd tvivelaktig skatt. Vi yrkar avslag på budgetministerns
hemställan.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen uttalar sig för

1. att en utredning tillsätts för ett skyndsamt förstatligande av hela
energisektorn utom den kommunala och den kooperativa,

2. att anslaget 4. Prototyper och demonstrationsanläggningar inom
trädgårdsnäringen (under E 5) ökas med 10 milj. kr. för anläggning
av solvärmda växthus och en handelsträdgårdsorganisation
i stor skala i Tornedalen,

3. att Asea-Atom får i uppdrag att i samarbete med intresserad
stadsförvaltning bygga ett kärnvärmeverk som demonstrationsanläggning,

4. att en anrikningsanläggning för uran planeras och uppförs,

5. att avslå hemställan om intrång i Pieljekaise nationalpark och
förslaget om att bygga Sädva kraftstation, för den händelse inte
vattendomstolens villkor för bygget uppfylls,

6. att avslå budgetministerns hemställan om en fördubbling av skatten
på mineraloljor,

Mot. 1978/79:2317

7. att bidragen till energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet
m. m. inte används på sätt som står i strid med strålskyddsinstitutets
varningar för en ökning av koncentrationen av radon
och radondöttrar i bostäderna, på arbetsplatserna etc. och därmed
en ökning av risken för lungcancer.

Stockholm den 26 mars 1979

ROLF HAGEL (apk) ALF LÖVENBORG (apk)

Bilaga

Energipolitiken i tyska demokratiska republiken (DDR) och Sovjetunionen

Rapport om en studieresa hösten 1978

För det resestipendium vi tilldelats av riksdagen för att studera energipolitiken
i DDR och Sovjetunionen har vi gjort en 4 dagars studieresa i DDR
och en 7 dagars resa i Sovjetunionen. Tillsammans med oss reste förre
riksdagsmannen med. dr John Takman, som sedan Hiroshima och Nagasaki
deltagit i den internationella rörelsen mot kärnvapnen och i egenskap
av kommunfullmäktig i Stockholm 1954-1970 och riksdagsledamot 1971 —
1976 samt ledamot av Aka-utredningen 1973-1976 ägnat kärnkraften för
fredlig användning en mångårig uppmärksamhet.

1. Energipolitiken i DDR

Brunkolsbrytningen i distriktet Cottbus

DDR saknar vattenkraft och egna oljetillgångar och har huvudsakligen
genomfört industrialiseringen på basis av stora brunkolstillgångar, som
med nuvarande exploateringstakt beräknas räcka ytterligare 70 år. Mer än
en tredjedel av allt brunkol som bryts i världen kommer från DDR. Det är
landets viktigaste energikälla och kommer sannolikt att förbli detta för
ytterligare ett par tre decennier.

Man utvinner över 250 miljoner ton brunkol per år. Därav används över
40 procent för tillverkning av briketter, som till stor del exporteras. Också i
den kemiska industrin har brunkol en mångsidig användning.

Från 1958, då man upphörde med underjordsbrytningen (inte minst på
grund av olycksfallsrisken och hälsovådligheten för arbetarna), har man
endast dagbrott, något som givetvis medför ofantliga ingrepp i miljön.

Sedan republiken grundades 1949 har över 30 nya dagbrott anlagts. Med
sovjetiskt bistånd har man byggt ett stort antal nya kraftverk. Man har
också byggt nya brikettfabriker, koksverk och gasturbinverk.

Vi hade tillfälle besöka brunkolsbrottet Meure vid staden Senftenberg i
distriktet Cottbus 150 km söder om Berlin. Exploateringen av fältet inleddes
vid sekelskiftet, då delvis med underjordsbrytning av den övre av de

Mot. 1978/79:2317

två flötsarna. Nu går man fram med väldiga maskiner på en bredd av 2 200
meter. Man måste avlägsna ett i genomsnitt 70 meter tjockt jord- och
moränlager för att komma till den undre flötsen, som håller en tjocklek av
mellan 10 och 15 meter. Hela Meurofältet omfattar 2500 kvkm. Med
nuvarande brytningstakt beräknas kolet där vara till år 2000.

Med 400 pumpar håller man undan grundvatten och regnvatten i det
område där kolbrytningen pågår. Vattnet är kemiskt förorenat och måste
gå genom reningsverk.

Ett av problemen är den ständiga bristen på arbetskraft. Vi fick utförliga
redogörelser för den mångskiftande verksamhet som syftar till att ge arbetarna,
teknikerna och tjänstemännen goda sociala förhållanden. Tilltalsordet
var alltid du mellan alla anställda från generaldirektören Werner Köppchen
till arbetarna i dagbrottet. Det var ingen tvekan om att generaldirektören
för hela Meurefältet är en mycket omtyckt person. Det var först när
vi strax före avskedet frågade honom om hans bakgrund, som vi fick några
fragment av hans personhistoria. Han började som gruvarbetare vid 14 års
ålder 1943. Fadern hade börjat som gruvarbetare vid 12 år, när farfadern
omkom i gruvan och lämnade sin hustru med sju barn. ”Jag var 15 år när
jag blev inkallad i Hitlers Wehrmacht. Vi hade inte ens uniformer. Det var
vi som skulle rädda det stortyska riket! Fem dagar före kapitulationen
deserterade jag och gömde mig hemma. Bara min far visste om gömstället.”

Vita segel i kolgropen
”Hur skyddar vi vår miljö?” heter en liten bok, som 1975 utgavs av
förlaget Panorama i DDR. Där ägnas några sidor åt de enorma ingrepp i
miljö och landskapsbild som brunkolsbrytningen medför. ”De kraftiga
flötsarna nära markytan har tjänat ut, nu måste gruvarbetarna ta sig an de
djupare liggande och inte fullt så mäktiga fyndighetema. Följden härav blir
att avfallsberget per ton kol blir allt större. År 1970 uppgick avfallet till 3,6
kubikmeter, för närvarande är det fyra och 1990 kommer det att röra sig
om närmare sex kubikmeter per ton kol.”

Brunkolsbrytningen i DDR lade då dagligen beslag på sju hektar av
DDR:s yta. ”Under åren 1950-1970 gick jordbruket inte minst genom att
nya dagbrott togs i bruk miste om cirka 240000 hektar mark.”
Allteftersom det 2 200 meter breda schaktet i Meure flyttas fram med ett
djup av 80 å 90 meter transporteras avfallsberget tillbaka till det redan
exploaterade området. Det är ingen vacker bild i jämförelse med det
idylliska landskap som funnits där förut. Sedan 1968 pågår dock en systematisk
rekultivering, ett så långt möjligt återställande av miljön. Gruvföretagen
är enligt lag förpliktade att varje år rekultivera minst lika stor areal
som den man förstört genom brunkolsbrytningen.

På platsen för det första dagbrottet vid Senftenberg finns nu en sjö på
1 200 hektar. Den är inte bara ett betydande vattenmagasin för de omkring

Mot. 1978/79:2317

liggande företagen och kommunerna. Det finns nu också segelbåtar i den
före detta kolgropen. Med två och en halv kilometer strandområde inbjöd
den sommaren 1973 till den första badsäsongen i Senftenbergområdet. Nu
finns ytterligare fyra sjöar, som är eller snart kommer att bli sammanbundna
med varandra. Andra avsnitt av området har återställts för jordbruk.

Kraftverket Liibbenau

Vi besökte kraftverket Liibbenau omkring 100 km söder om Berlin, som
tillsammans med det lika stora kraftverket Vetschau 15 km därifrån har en
effekt på 2500 MW (megawatt). (Som jämförelse kan nämnas att kärnreaktorn
Forsmark 1 får en effekt på 900 MW.) Bränslet är brunkol som man får
från dagbrott. De båda kraftverken kräver för full effekt 75 000 ton brunkol
om dagen. Konstruktionen av Liibbenau inleddes 1957. Tillsammans har
de båda kraftverken omkring 5 000 anställda.

Tidigare har en stor del av sotet från förbränningen gått upp genom
skorstenarna. Nu sätter man in nya elektrofilter som kommer att ta bort 98
procent av stoftet. Att dessutom rena röken kemiskt och framför allt
avlägsna svavlet är dock med hittills kända metoder en mycket dyrbar
process.

Kärnkraft och andra energikällor

I Ministerium fur Kohle und Energie (ministeriet för kol och energi) togs
vi emot av vice ministern Heinz Ziergiebel och specialisten på kärnkraft
professor Rau.

De berättade att partiet, SED, i slutet av året har ett politbyråmöte för
att diskutera energipolitikens perspektiv fram till år 2000. Det finns inget
centralkommittémöte sedan 1970, där man inte diskuterat 1) utvecklingen
av energiresurserna och 2) hur man skall spara energi, sade Ziergiebel.
”Under dessa sju år har vi sparat två år.”

Man följer med intresse diskussionen om s. k. alternativa energikällor
och bedriver egen forskning och försöksverksamhet på detta område.
”Men enligt våra nuvarande beräkningar ser vi inga möjligheter att f. n.
använda solen för elkraftproduktion, däremot för uppvärmning. Fram till
år 2000 räknar vi inte med mer än en procents tillskott från denna energikälla.”

DDR:s största kraftverk blir Boxberg, som 1979 kommer att vara utbyggt
för en effekt på 3 500 MW och har brunkol som bränsle. Värmekraftverk
byggs bl. a. för Leipzig.

Man räknar med att det i DDR behövs 12 procent för toppkraft, dvs. för
de tider på dygnet då elkonsumtionen är störst. ”Vi har tyvärr ingen
vattenkraft. Oljan blir för dyr för oss.”

Mot. 1978/79: 2317

Kärnkraftverk byggs i trakten av Greifswald. DDR har för närvarande
tre kärnreaktorer på sammanlagt 1 320 MW i drift. ”För oss är kärnkraftverken
de mest miljövänliga.” 1 mitten av 1960-talet togs ett litet kärnkraftverk
(70 MW) i bruk. Det har fungerat som utbildningscentrum. ”Det finns
inga nackdelar med kärnkraften. Vi ska utveckla kärnenergin i DDR. Vid
denna femårsplans (1976—1980) slut ska vi ha en effekt på 5000 MW. Och
nästa femårsplan blir det minst lika mycket. På detta område har vi ett
mycket nära samarbete med Sovjetunionen. Vi skulle inte ha kunnat göra
det av egen kraft.”

Avsikten är att ytterligare öka brunkolsbrytningen trots de geologiska
och hydrologiska problem och de svåra ingrepp i miljö och landskapsbild
som den medför. ”Brunkolet är alltjämt den billigaste och viktigaste energikällan
för oss.”

Man har uppskattningsvis 8 miljarder kubikmeter jordgas i DDR men
med hälften så lågt värmevärde som den sovjetiska gasen. (Vi har satt ett
frågetecken efter den angivna volymen, som vi möjligen missuppfattat.)
DDR importerar årligen 6,5 miljarder kubikmeter gas från Sovjetunionen.

Effektivare användning av energin ägnas stor uppmärksamhet. ”Vi måste
minska förbrukningen på varje företag med 4—5 procent varje år, vilket
vi lyckats med sedan 1970.” För tillverkningen av energiintensiva produkter
som klinker, cement etc. finns särskilda bestämmelser.

Samkörningsnät med Sovjetunionen

Man bygger nu en 750 kilovolts ledning för samkörningsnätet med Sovjetunionen
och övriga SEV-länder, vilket ska bli färdigt under 1980-talet.
Fördelen med ett sådant nät är inte minst de stora tidsskillnaderna - 8
timmar från östligaste Sibirien till Berlin. ”Redan i Polen har man andra
vanor än vi. Vi tyskar börjar dagen tidigare och går till sängs tidigare.”

I början av 1960-talet hade man ett kort totalt strömavbrott i DDR. Nu
finns inte längre den risken. Den totala effekten av energisystemet är
80000 MW.

”Alla perspektiv anger att oljan snart tar slut och redan nu blir allt
dyrare. Solenergi och vindenergi blir alldeles för dyra.”

Det finns ingen annan industri som har så stränga säkerhetsbestämmelser
som kärnkraften, sade professor Rau. ”Diskussionerna i österrikiska
och västtyska massmedia om kärnkraftens risker är bisarra.”

DDR inporterar uranbränslet från Sovjetunionen och levererar tillbaka
det använda kärnbränslet. Beträffande det radioaktiva avfallet säger professor
Rau: ”Vi är för att man slutdeponerar avfallet i geologiska formationer.
I nedlagda saltgruvor är det uteslutet att vatten kommer in.” Man
känner väl till de svenska studierna såsom Aka-utredningen och KBSprojektet
och anser att de metoder som där anvisats är minst sagt betryggande.

Mot. 1978/79:2317

2. Energipolitiken i Sovjetunionen

Vår vistelse i Sovjetunionen förlängdes med två dagar för att vi skulle få
tillfälle besöka en av de två bridreaktorer som är drift. Tiden medgav inte
att vi närmare studerade det samarbete som äger rum inom Rådet för
ömsesidigt ekonomiskt bistånd (SEV eller Comecon) och som inte minst
på kärnkraftsområdet är mycket betydande.

I motsats till de uppgifter som florerar i den svenska debatten är det inte
minskad efterfrågan på kärnreaktorer. ”Tvärtom släpar vi efter med tillverkningen
av reaktorer och utrustning för kärnkraftverk”, sade professor
Dimitrij Protsenko vid SUKP:s centralkommittés tekniska avdelning. ”Efterfrågan
är stor både här och i utlandet - i u-länderna men också i
kapitalistiska länder.”

I Volgodonsk byggs nu ATOMMASH, en industri där man ska tillverka
lättvattenreaktorer på 1000 MW och generatorer. Denna typ av reaktorer
kommer att serietillverkas både för inhemskt bruk och för export. Begränsningen
till 1000 MW har gjorts av transportskäl. Men man hoppas kunna
lösa denna fråga och senare övergå till produktion av 2000 MW reaktorer.
Man kommer att lägga kärnkraftverken i närheten av hamnar så man
slipper järnvägstransporter.

Kärnkraften - problem och perspektiv

Under ett besök i Statliga kommittén för atomenergins utnyttjande fick
vi utförliga föredragningar av professorerna I.G. Morozov och A.G. Mesjkov,
som är de båda viceordförandena för kommittén, V.E. Dorostjuk
samt V. A. Sidorenko, som är direktör för det berömda Kurtjatovinstitutet
för atomenergi. Sidorenko är en av Sovjetunionens ledande experter på
lättvattenreaktorer och deltog i uppförandet av den första reaktorn i
Lovisa i Finland. Kommitténs uppgift är att svara för vetenskaplig-teknisk
forskning för kärnkraftens utveckling. Användningen av isotoper, utveckling
av olika apparatur samt frågan om upparbetning av använt kärnbränsle
och sådana problem som livslängden på reaktorer ingår i institutets arbetsuppgifter.

I juni 1979 blir det 25 år sedan världens första kärnreaktor för industriell
drift togs i bruk, sade professor Morozov. ”Denna reaktor i Obninsk är
fortfarande i funktion. Det var ett experimentkraftverk. Men i och för sig
kan det besvara en av era frågor. Vår bedömning är att livslängden på en
reaktor är minst 30 år - om det blir fördelaktigt att ha den i drift så länge.”

För närvarande producerar man två typer av reaktorer:

1. Tryckvattenreaktorer (lättvatten). Denna typ är känd i hela världen.
Den har en effekt på 440 MW (megawatt). Sådana reaktorer finns i Sovjetunionen,
DDR, Finland och andra länder.

2. Den inom några veckor startfärdiga femte reaktorn i Novovoronesj är
på 1 000 MW och den första i serien av denna typ av reaktorer. ”Det är en

Mot. 1978/79:2317

kokarreaktor av kanaltyp. Det är reaktorer av denna typ vi kommer att
använda. Vi planerar också 1 500 MW-reaktorer av samma typ.”

Samtidigt görs ett omfattande arbete på att utveckla bridreaktorer. ”Vi
har två bridreaktorer i funktion och en tredje som snart är färdig.”
Beträffande upparbetning av använt kärnbränsle säger professor Morozov
att man i princip har en mycket bra lösning och att man har provanläggningar.
Ett mångårigt samarbete med andra länder, dels bilateralt, dels
inom ramen för IAEA (internationella atomenergiorganet) har ägt rum, och
de sovjetiska experterna är väl förtrogna med de metoder som används och
de lösningar som utvecklats i Frankrike, Tyska förbundsrepubliken och ”i
viss mån USA”. Förglasat avfall i kapslar som slutförvaras i geologiska
formationer betraktas som säkert.

”Vi har inga nyheter på detta område”, säger professor Mesjkov. President
Carters förslag att man skulle avstå från upparbetning har helt naturligt
väckt opposition i flera länder. Frågan är inte bara miljön. Det är först
och främst en ekonomisk fråga. (Vi tillägger att det också är ett grovt
hyckleri att vända hela uppmärksamheten på bränsleplutonium, som innehåller
mindre plutonium-239 och inte utan en besvärlig anrikningsprocess
kan användas till vapen, samtidigt som Carters försvarsministerium, enligt
USA-bulletinen Nucleonics Week (4/8 1977), hade beordrat en fördubbling
av produktionen av vapenplutonium vid Hanfordanläggningen i staten
Washington.)

Det använda bränslet innehåller uran som inte kly vts. Särskilt i England,
Japan och Västtyskland, där man inte har egna urantillgångar, har Carters
förslag kritiserats. ”Vi anser att det använda kärnbränslet bör förvaras i
lager minst fem år före upparbetningen”, säger Mesjkov. ”Det finns gott
om platser i vårt land för upparbetning och slutförvaring.”

”Vi har gott om tid för att utveckla de bästa tekniska metoderna”, säger
professor Sidorenko. ”Vi har kommit mycket långt, men anläggningarna
ska vara ekonomiskt fördelaktiga. Så länge vi har gott om uran är upparbetningen
inte särskilt aktuell. När efterfrågan i hela världen blir större än
tillgången, då blir det livsviktigt både med upparbetning av använt kärnbränsle
och att använda bridreaktorer. Vi är realistiska om vi säger att de
flesta länder kommer att använda vanliga lättvattenreaktorer under 1990talet.
Men det tar årtionden att helt omorganisera energiförsörjningen i ett
land.”

Beträffande alternativa energikällor har man samma inställning som experterna
i andra länder: kärnkraften behövs och man måste använda den.

Vi frågade också om de stora olyckor som påstods ha förekommit bl. a.
vid bridreaktorn i Dimitrovograd.

”När vi för två år sen reste i USA kunde vi läsa i tidningarna där att 350
personer dödats vid en explosion i bridreaktorn i Sjevtjenko (i Kazachstan).
Det enda vi kunde svara folk som frågade var att det i alla händelser
inte kunde vara en reaktorexplosion. När vi kollade med vår ambassad i

Mot. 1978/79:2317

Washington fick vi veta att hela historien var lögn från början till slut. Två
månader senare kom US A-forskare enligt ett tidigare uppgjort program till
Sjevtjenko och kunde på ort och ställe konstatera att presshistorierna
byggde på fria fantasier. Våra kolleger i USA säger att sådana uppgifter är
vanliga. Det var ett slag riktat inte mot oss utan mot bridreaktorn. Vi tror
att det är en uppgift för oss alla att avslöja sådana uppgifter. Under de snart
25 år som kärnkraften varit i bruk i vårt land har inga allvarliga olyckor
inträffat. Den internationella kontrollen är för övrigt så utomordentligt
effektiv att det inte skulle gå att dölja en olycka.”

Vi återkommer till upparbetningsproblemet. I Sovjetunionen har man
framför allt ekonomiska synpunkter på den. I dagens läge kostar upparbetningen
ganska mycket. Det krävs minst 1 000 ton använt kärnbränsle per år
för upparbetning i en ekonomiskt godtagbar skala. Morozov kommenterar
KBS-projektet och menar att det måste bli onödigt dyrbart. ”Jag känner
bättre till den västtyska metoden som imponerar mycket på mig..” Men
eftersom det radioaktiva avfallet under de första decennierna avger mycket
värme, finns det i Sovjetunionen forskare som anser att man borde
framställa säkra behållare och inte slutdeponera avfallet förrän man utnyttjat
denna värme.

Professor Morozov slutar vår diskussion med följande anmärkning:

”Ni svenskar har liksom vi en vacker natur. För att bevara denna natur
behöver vi kärnkraften, som är den renaste kraften, den som minst skadar
miljön.”

Kärnkraftens säkerhetsproblem

Allunionella värmetekniska forskningsinstitutet grundades 1921 på initiativ
av Lenin. Det sorterar under ministeriet för energi och elektrifiering
och har 4000 anställda, därav 2 500 i Moskva. Stora filialer finns i Ural och
Sibirien.

”Vårt institut deltog mycket aktivt i konstruktionen av den första reaktorn
i Lovisa i Finland”, berättade institutets vice direktör Vladimir Rubin
vid vårt besök. En av institutets huvuduppgifter är att prova ny utrustning
för kärnkraftsanläggningar. ”Vi utarbetar olika tekniska lösningar för industrin.
Tredje uppgiften är forskning beträffande användningen av de
installationer som redan är i bruk.”

Gaserna från kärnkraftverken är det största problemet under driften.
När det gäller de nya reaktorerna har man fått ner detta utsläpp till en 300del
av det tillåtna. För kokarreaktorerna t. ex. i Tjeckoslovakien är utsläppen
en 15-del av det tillåtna. ”Det finns en fruktbar teknisk idé för att
ytterligare reducera utsläppet.” Bestrålningsdosen från naturliga källor,
alltså den s. k. bakgrundsstrålningen, växlar i Sovjetunionen mellan 40 och
200 millirem om året. Utsläppen i närmaste omgivningen av kärnkraftverken
är så ringa att man kunnat dra slutsatsen att man inte haft någon
påverkan på miljön. En tid före igångsättningen av första reaktorn i Novo

Mot. 1978/79:2317

voronesj 1964 gjorde man mycket omfattande mätningar av bakgrundsstrålningen
i området. Just 1964 minskade radioaktiviteten - det var en
följd av att kärnvapenproven i atmosfären hade upphört! Nu har man en
förhöjning på kurvorna efter varje kinesiskt kärnvapenprov.

”Om man betraktar kärnkraften som ett alternativ, bidrar den till att
miljön blir renare”, säger Rubin. Dessutom är det uppenbart att den
betyder en utradering av olyckorna i arbetet. För ett koleldat värmekraftverk
på 1 000 MW räknar man med att det förekommer 2 å 5 dödsolyckor
per år. Det finns ingen möjlighet att ens teoretiskt beräkna olycksfallsriskerna
för kärnkraften, eftersom det inte förekommit en enda dödsolycka
eller svårare olycka någonstans i världen i samband med kärnbränslecykeln.

Vad ämnar man göra med uttjänta kärnreaktorer i Sovjetunionen? Den
farligaste delen är själva härden. ”Denna fråga har vi inte studerat så noga
ännu”, säger Rubin. ”Men kamrater från det här institutet studerar det
tillsammans med kolleger från andra länder. Vi hade ett liknande fall i
Novovoronesj. I en av reaktorerna måste man byta ut en stor och viktig
del. Med Qärrmanövrering styckade man den och tog ut den och begravde
den på säker plats. Så kommer förmodligen att ske med hela reaktorhärdar.
Byggnaden kan användas för en annan reaktor eller för annat ändamål.”
När man nu bygger nya kraftverk planerar man in demonteringen.

Besök i Novovoronesj

Staden Novovoronesj har växt upp i anslutning till kärnkraftverket och
ligger några mil från Voronesj, 600 km söder om Moskva. Kärnkraftverket
ligger vid Don. Den första reaktorn har varit i drift sedan 1964. Ytterligare
tre reaktorer är nu i drift, och den femte - på 1 000 MW - var vid vårt
besök i det närmaste färdig och beräknades gå i drift i början av 1979.
Dessutom kommer man under 1979 att börja bygga ett värmekraftverk
nära Voronesj för att försörja staden med värme. Medan utsläppet av
radioaktiva gaser från ett kärnkraftverk är mycket obetydligt är utsläppet
av sådana radioaktiva ämnen som radium och torium vid driften av koleldade
kraftverk ett länge förbisett problem, sade partisekreteraren i Voronesjområdet.

När den första reaktorn (220 MW) började byggas 1957 var det område
där Novovoronesj nu ligger i det närmaste en ödemark. Man började med
att bygga bostäder för arbetarna. Andra reaktorn (365 MW) gick i drift 1969
och tredje och fjärde (vardera på 440 MW) 1971-1972. De två första
betraktades som industriella försöksreaktorer. Alla är lättvattenreaktorer.

Enligt planen skulle 1 kWh (kilowattimme) komma att kosta 0,7 kopek
(mindre än 5 öre). Kostnaden för de fyra första reaktorerna har blivit 0,63
kopek men beräknas komma att reduceras med ytterligare 25 procent i de
värmekraftverk som planeras på åtskilliga håll i Sovjetunionen.

I Novovoronesj har man diagram över radioaktiviteten från och med

Mot. 1978/79:2317

året närmast före igångsättningen av den första reaktorn. ”Vanligt mineralvatten
har högre radioaktivitet än vattnet i Don nedanför Novovoronesj”,
säger Sedov, direktör för hela anläggningen.

Man har två kontrollinstitutioner. Den ena arbetar med dosmätning
inom företaget, den andra kontrollerar den yttre miljön - inklusive mjölk,
fisk etc. - upp till 50 km från verket. I praktiken är utsläppen från de fyra
reaktorerna ett tusen gånger mindre än den tillåtna mängden, som även
den är mycket restriktiv. Inga allvarliga incidenter har någonsin förekommit
i driften. Deponeringen av föråldrad radioaktiv materiel är principiellt
inte annorlunda än slutförvaringen av radioaktivt avfall. När en reaktor
blir föråldrad, får man skära härden i bitar. ”Det är ett tekniskt problem.”

”Den bästa lösningen skulle vara kärnenergi utan radioaktivitet”, säger
Sedov. Men vissa kretsar i den kapitalistiska världen bekämpar kärnkraften
för fredligt bruk och tycks strunta fullständigt i de kärnvapenlager och
kärnvapenfabriker de har inpå knutarna. ”Varför är de inte oroade av
neutronbomben? Dess syfte är ju att åstadkomma mesta möjliga radioaktivitet.”

Vi fick tillfälle gå igenom den femte reaktorn och åka upp till kupolen
med byggnadshissen. Reaktorn är den första med en effekt på 1 000 MW,
som kommer att serietillverkas vid ATOMMASH-fabriken i Volgograd.
Säkerhetskraven har skärpts ytterligare. En speciell skyddskapsel av polyetylen
(?) isolerar grundplattan, vars undre yta ligger två meter under
grundvattennivån. Kapseln får inte stå under tryck - därför finns ett röroch
pumpsystem för att ständigt pumpa ut det vatten som kan sippra in. En
annan nyhet för sovjetiska lättvattenreaktorer är inneslutningen (the containement)
- en gastät yttre mantel vars mest iögonfallande del är den
yttre 130 cm tjocka betongmuren.

Alternativa energikällor

De alternativa, ”flödande”, förnyelsebara energikällorna har blivit populära
slagord i den politiska debatten här och i andra länder. Genom de
nya stora statliga anslagen till forskning och utveckling i bl. a. USA har de
också blivit intressanta för monopolkapitalet. USA-tidskriften Business
Week ägnade huvudartikeln i sitt nummer för den 9 oktober 1978 åt ”den
kommande högkonjunkturen för solenergi”. Shell, Exxon (Esso), Mobil
Oil och andra oljegiganter samt bl. a. Westinghouse har, enligt International
Herald Tribune (17/10 1978), köpt redan etablerade solenergiföretag eller
grundat egna sådana.

Den hittills viktigaste varianten av solenergin (i vidare mening) är givetvis
vattenkraften, som i Sverige svarar för omkring 60 terawattimmar (60
miljarder kilowattimmar) om året men som, även om den blir mycket mera
utbyggd än nu, kommer att fylla en gradvis minskande del av världens
ständigt stegrade energibehov.

Hur ser man i Sovjetunionen på de förnyelsebara energikällorna? En

Mot. 1978/79:2317

mycket auktoritativ artikel om deras roll som ”reserver för folkhushållningen”
publicerades i partitidskriften Kommunist nr 2 1976. I nr 1 samma
år innehöll Kommunist en stor artikel under rubriken ”Energiförsöijningen
— problem och perspektiv” av akademiledamoten V Kirillin, ordförande
i Sovjetunionens ministerråds statliga kommitté för vetenskap och
teknik.

Ansträngningarna att utnyttja solenergin och jordvärmen för elkraftproduktion
i stor skala måste inriktas på principlösningar som garanterar
godtagbara tekniska-ekonomiska värden, skrev Kirillin. ”Vad beträffar
solenergins och jordvärmens användning i liten skala, t. ex. solenergi för
att avsalta vatten på betesmarker, värma vatten, torka frukt o.d. eller
jordvärmekällor för uppvärmning, så finns det acceptabla lösningar och
arbetet måste inte bara fortsätta utan också breddas.” Beträffande sådana
energikällor som vinden eller tidvattnet saknas f. n. lösningar som ”från
teknisk-ekonomisk synpunkt är acceptabla för stor energiproduktion”.

Vi fick i Moskva i Statliga forskningsinstitutet för energifrågor en mycket
utförlig orientering av några av de främsta sovjetiska experterna på
solenergi, vind och jordvärme. Institutets direktör V. I. Levitov inledde
med en bred översikt.

Institutet är ett av de äldsta i Sovjetunionen. Det var detta institut som
ledde genomförandet av Lenins berömda GOELRO-plan för Rysslands
elektrifiering. Nu arbetar man bl. a. med problemet att minska strömförlusterna
vid kraftöverföring på stora avstånd, som f. n. uppgår till 7,5 procent,
dvs. 90 terawattimmar om året. Solenergins utnyttjande har man studerat
sedan 1920-talet. ”Jag vill tillägga att vårt land har områden där solen lyser
intensivt nästan hela året”, sade Levitov.

”Man tror att solenergin är billig”, sade Jurij Malevskij. ”Det är ett stort
fel. När kol ligger underjorden är det billigt, men när man börjar bryta det
blir det kostnader. Det är samma sak med solenergin. I dagens läge krävs
stora kostnader. Energitätheten är ganska liten. Vi kan inte säga att vi står
nära den mest fördelaktiga lösningen.”

Ett trettiotal organisationer arbetar med dessa problem i Sovjetunionen.
Solkollektorn är den viktigaste anordningen. Man visade med diabilder ett
stort antal solinstallationer, ett pionjärläger på 56:e breddgraden (samma
som Moskva), ett hotell för 200 personer på Krim, ett trevåningshus i
Turkmenistan och andra s.k. mikroenergianlägningar för varmvattenberedning,
luftkonditionering och även för elproduktion på platser där man
inte har anknytning till elnätet.

De senaste 25 åren har man arbetat mycket med jordvärmeanläggningar.
F. n. finns endast ett geotermiskt kraftverk (4 MW) - på Kamtjatkahalvön.
Man planerar att bygga nya kraftverk där, vart och ett med en effekt på 100
och 200 MW. En halv miljon människor i Sovjetunionen får sina bostäder
försörjda med värme från jordvärmesystem. ”Tyvärr finns inte fullständiga
uppgifter om de globala jordvärmeresurserna, men även om de är fem

Mot. 1978/79:2317

gånger större än de nu kända, kan de inte ge ett väsentligt bidrag till
jordens energiförsörjning. Om man kunde utvinna värme ur jordens hårda
lager på ett ekonomiskt sätt, skulle detta kunna bli en mycket viktig källa
för energiförsörjningen.”

Redan 1933 tog man i Sovjetunionen i bruk det första vindkraftverket på
100 kilowatt. Man producerar vindkraftverk av denna kapacitet särskilt för
jordbruket. I vissa områden av Sovjetunionen har man mer eller mindre
kraftiga vindar fem sex tusen timmar om året. Ett av målen för CYKLON,
den avdelning som leder forskningsarbetet om vindenergin, är att få fram
vindkraftverk på en kapacitet mellan 1 och 5 MW. ”Vårt partis allmänna
politik är att förkorta tiden mellan forskning och användning”, säger
avdelningschefen Boris Tarnizjevskij.

Samtliga understryker att de förnyelsebara energikällorna för överskådlig
tid måste betraktas som komplement till de stora nu använda energikällorna
och att de framför allt har betydelse för många avlägsna, isolerade
platser. De avböjer att yttra sig kategoriskt till vår fråga om ett verkligt
genombrott kan väntas för forskningen på något av dessa områden.

Enligt de närvarande experterna skulle vindenergin år 2000 kunna svara
för 7 procent av hela energibehovet i Sovjetunionen, solenergin för 1,5
procent och den geotermiska energin (jordvärme) för 10 procent, totalt
18,5 procent. ”Men detta är mycket, mycket optimistiskt, det maximala av
det maximala”, säger Levitov. Också 10 procent torde vara för optimistiskt,
och då har man ändå en snävare definition för den totala energiförbrukningen
än den vi använder i Sverige (vilken inbegriper även bl. a.
bensin för bilar, lastbilar etc.). Men även om de skulle ge endast 5-6
procent är det givetvis ett ansenligt tillskott i Sovjetunionens väldiga
energibudget.

Vår sista fråga: Vad ska ni i Sovjetunionen använda som motorbränsle
när oljan tar slut?

Partiorganisationens sekreterare vid institutet svarade kort och utan
ringaste tvekan: ”Väte!”

I Charkov har man konstruerat en bil för vätedrift. Men för att elektrolysera
vatten och producera väte krävs stora mängder energi. Man räknar
med att den termonukleära syntesens (fusionskraftens) problem ska lösas.
”Termonukleära kraftverk kommer att producera väte i obegränsade
kvantiteter.”

Bridreaktorer

Naturligt uran är sammansatt av 0,7 procent uran-235 och 99,3 procent
uran-238. I de vanliga lättvattenreaktorerna utnyttjas endast uran-235 och
den relativt obetydliga mängd plutonium som under driften bildas av uran238.
Uran-235 måste anrikas till 3-4 procent. Det kan då enbart eller
tillsammans med plutonium användas som bränsle i lättvattenreaktorer. I
stort sett blir alltså de 99 procent som utgörs av uran-238 till ingen nytta.

Mot. 1978/79:2317

I bridreaktorn används blandat bränsle: 15-20 procent plutonium samt
80-85 procent naturligt (icke-anrikat) uran.

”Brid” är en försvenskning av engelskans ”breed”, som betyder frambringa,
alstra. Under bridreaktorns driftsprocess alstras inte bara elkraft
och värme. Samtidigt förvandlas en betydande del av uran-238 till plutonium-239
(88 procent) och plutonium-240, som båda kan användas som
reaktorbränsle. (Det plutonium som framställs i speciella reaktorer direkt
för kärnvapen måste innehålla minst 94 procent plutonium-239.).

I bridreaktorn omvandlas uran-238 till klyvbart plutonium i en sådan
utsträckning att energiutnyttjandet av det naturliga uranet blir bortåt 100
gånger större än i vanliga lättvattenreaktorer. Bridreaktorerna, även kallade
snabbreaktorer, producerar alltså inte bara energi utan också bränsle
för kärnkraftens behov. De producerar med andra ord mer bränsle än de
använder.

Sovjetunionens 25:e partikongress 1976 behandlade utförligt frågan om
energiförsörjningen och det vetenskapliga-tekniska samarbetet inom SEV
även på detta område. I sitt sluttal inför kongressen den 5 mars sade
Leonid Brezjnev att kraftindustrin 1980 skulle producera 1 340 å 1 380
terawattimmar (miljarder kilowattimmar) elektricitet. Planen var bl.a.:
”Att ge prioritet åt utvecklingen av kärnkraftsindustrin i den europeiska
delen av Sovjetunionen. Att påskynda konstruktionen och igångsättandet
av bridreaktorer. Att börja inledande arbete på användningen av kärnkraft
för uppvärmning.”

Sovjetunionen har som tidigare nämnts tre bridreaktorer, varav två är i
drift och den tredje är i det närmaste färdig att ta i drift:

1. BOR-60, även kallad BN-60 (där BN är förkortningen för ryskans ord
för snabba neutroner) vid Dimitrovograd 150 km från Uljanovsk, Lenins
födelsestad. Den är i drift sedan december 1969.

2. BN-350 i Sjevtjenko i Kazachstan, som är i drift sedan 1973. Professor
Dimitrij Protsenko berättade för oss att man utgått från erfarenheterna från
BOR-60, bl. a. beträffande bränsleblandningen. Med tanke på avsaltningsbehovet
valde man en öde trakt i Kazachstan för denna reaktor. Den
producerar el och värme. Det avsaltade vattnet - 120000 kbm per dag —
används för att utveckla industrier och förse befolkningen med vatten. Nu
är Sjevtjenko (uppkallad efter en av de stora ukrainska skalderna, som på
tsartiden var förvisad till dessa trakter) en stor stad med ett grönskande
landskap.

3. BN-600 i Belojarsk ett 40-tal km från Sverdlovsk. Den tas i drift 1979
eller 1980.

Siffrorna uttrycker varje reaktors effekt i megawatt, men eftersom de
producerar både elkraft och varmvatten är den verkliga kapaciteten större.

I princip finns det ingen skillnad mellan de tre bridreaktorerna, säger
professor Protsenko. I samtliga använder man natrium för kylning. Den
definitiva bridreaktortypen kommer sannolikt att få en effekt på 1 500 MW,

Mot. 1978/79:2317

men det kan också tänkas att den får en större kapacitet. Bridreaktorerna
är mera kompakta än lättvattenreaktorer med samma kapacitet och därför
lättare att transportera. ”Storleken på lättvattenreaktorerna begränsas
enbart av transportskäl.”

Besök vid bridreaktorn i Dimitrovograd

När vi uttryckte önskemål om att få besöka en bridreaktor, förlängdes
vårt ursprungliga program med två dygn. Helst ville man att vi skulle
besöka Sjevtjenko i Kazachstan för att med egna ögon se vilken utveckling
av industri och miljö man satt igång med BN-350. Men flygvädret var dåligt
och för att inte få en försenad hemresa föredrog vi att besöka BOR-60.

Dimitrovograd ungefär 800 km öster om Moskva är en stad med 200000
invånare. Där finns det stora forskningsinstitutet för atomreaktorer, som
grundades för över 20 år sedan. Institutet har fyra huvuduppgifter:

1. Utveckling av bridreaktorer.

2. Utnyttjande av kärnkraften för värmeproduktion (Qärrvärme etc.).

3. Forskning beträffande transuranerna för medicinska ändamål.

4. Bränslecykeln för bridreaktorer.

Institutets forskningsområde med fem forskningsreaktorer och bridreaktorn
BOR-60 ligger endast 3 kilometer från själva staden, där den nya
stadsdelen byggdes huvudsakligen för forskningsinstitutets stora personal.
(Gamla stan fyller snart 250 år.)

Forskningsinstitutets direktör Vladimir Tjukanov och bridreaktorns
chef Anatolij Smimov stod till vårt förfogande under hela besöket. De
berättade att man började mäta radioaktiviteten i området 1956, innan den
första forskningsreaktorn sattes igång. Man har samma aktivitet nu utom
när det görs kärnvapenprov i atmosfären i Kina!

BOR-60 betecknas som en experimentreaktor. Syftet med den var att
undersöka olika bränsletyper, tryck- och värmeprocesser,
pumpanordningar, kylsystem etc. för att använda de erfarenheter man här
får för utvecklingen av industriella bridreaktorer. Man har bedrivit forskningsarbete
beträffande generatorer för BN-600. Man har ett livligt samarbete
med andra socialistiska länder och även med forskare i kapitalistiska
länder. Nobelpristagaren Glenn Seaborg hör till de många utländska besökare
som varit här. Just nu bedriver man forskningsarbete för den bridreaktor
på 1600 MW — BN-1600 - som kommer att påbörjas under nästa
femårsplan.

Som kylmedel används flytande natrium. ”Natrium är ett lite farligt
material men det har mycket fina kvalitéer.” Trycket i bridreaktorn är
förhållandevis lågt. Utrymmet i själva härden är litet i förhållande till
reaktorns effekt. Elproduktion med bridreaktor är ekonomiskt fördelaktig.
Av bränslet bränns 18 procent ut, men man brukar göra omladdning när 10
procent av de tunga atomerna kluvits. En av huvuduppgifterna för BOR-60

Mot. 1978/79:2317

var att experimentera med olika bränsletyper för att få fram bästa möjliga
bränsle för industriella bridreaktorer.

”Säkerhetsfrågorna är alltid aktuella för oss, både teknologisk säkerhet
och driftsäkerhet. Vi kan skryta med att ha genomfört experiment som är
otänkbara med de stora reaktorerna. Våra experiment visar att bridreaktorer
är mycket säkra beträffande spridning av radioaktivitet till omgivningen.
Vi anser att bridreaktorerna har framtiden för sig.”

Vi berättar om den bridreaktorexplosion i Sovjetunionen som en av de
professionella i antikärnkraftskampanjerna i Sverige talat om i en diskussion
den 19 oktober 1974. På ett foto taget av en amerikansk spionsatellit
skulle man enligt denna historia ha sett att ett hus i anslutning till reaktorn
hade försvunnit från en dag till en annan och att det sannolikt var resultatet
av en explosion av natrium i kylsystemet. Denna historia har sedan berättats
vidare av andra debattörer.

Vladimir Tjukanov skrattade. Just denna historia hade han inte tidigare
hört. ”Men jag kan ge ett annat exempel. När jag var i USA kunde jag läsa
i alla tidningar att bridreaktorn i Sibirien hade exploderat. Det intressanta
var att vi inte hade någon bridreaktor i Sibirien. Här har det inte varit
någon explosion. Bridreaktorn kan göras lika säker som lätt vattenreaktorn.
Natrium har ett mycket positivt drag genom att det kvarhåller radioaktiva
kroppar. Bridreaktorerna är inte farligare än lättvattenreaktorerna. Men
denna typ av reaktorer har utvecklats senare - därför har de inte kommit
så snabbt i industriellt bruk. Utvecklingen av kärnenergin är beroende av
bridreaktorns utveckling, om det inte ska bli bränslebrist. Oavsett hur stor
tillgången på uran är ska man vara sparsam med det.”

Antalet anställda på institutets forskningsområde med de fem forskningsreaktorerna
och bridreaktorn är 3 500. Personalomsättningen är mycket
låg — ungefär 4 procent om året mot 8 procent i Voronesjdistriktet och
17 procent i det distrikt som institutet tillhör. På forskningsavdelningen är
personalomsättningen lägre än genomsnittet. ”Forskarna stannar.”

Befolkningen i Dimitrovograd har för länge sedan glömt att bridreaktorn
finns på nära håll, säger Tjukanov. I skolorna får man undervisning om
kärnkraften, och massmedia ger objektiva skildringar.

Två gånger om året stoppas bridreaktorn, men man har inte haft några
längre oavsiktliga stopp.

Elektriciteten den mest användbara energiformen

”Med hänsyn till sin användning är den elektriska energin den mest
mångsidiga och bekväma energiformen”, heter det i en mycket vackert
illustrerad bok, Electrical and power engineering of the Soviet Union
(Sovjetunionens elkraftsproduktion), som vi fick vid vårt besök i Ministeriet
för kraftproduktion och Sovjetunionens elektrifiering. Viceministern
F.J. Ovtjinnikov och några av avdelningscheferna tog emot oss och
gav oss en översiktsbild av kraftförsörjningen.

Mot. 1978/79:2317

Vattenkraften används sorn toppkraft. Den utgör mellan 20 och 30
procent av den årliga förbrukningen. ”Kärnkraften är basenergi, därför att
1) den ger oss möjlighet spara olja och kol och 2) reaktorerna mår inte bra
med täta förändringar i driften. Sprickor kan då uppstå i bränslepatronerna.
I och för sig är det inte så farligt eftersom vattnet i första kretsen ändå
är radioaktivt. Men om sprickor uppstår, försvåras arbetet. En uppgift för
våra konstruktörer är att åstadkomma reaktorer som kan variera effekten
under dygnet. Man vill göra det omöjligt för sprickor att uppstå. Idealet
blir när man får en reaktor att fungera som en bilmotor, som man kan köra
snabbt eller långsamt, stoppa och starta efter behov.”

Om kärnkraftens säkerhetsproblem: ”Det är svårt att föreställa sig energins
utveckling utan kärnkraft. Jag är säker på att fusionskraften hör
framtiden till. Den kommer, man vet bara inte när. Men det skulle vara för
optimistiskt att räkna med praktiska resultat under detta sekel. Bridreaktorn
är vårt nästa perspektiv så länge vi inte är i stånd att producera
fusionskraft. Oavsett vilka synpunkter man utgår från måste det bli ett
utvecklat nät av kärnkrafts verk. Beträffande det radioaktiva avfallet kan
jag berätta en sak. I början av 1978 besökte jag Finland och föreläste om
kärnkraft. En arbetare sa: ’Vi får ju uran från berggrunden - vad är det för
egendomligt med att förvara avfallet i berggrunden?’ De tekniska metoder
som redan finns garanterar både driftsäkerheten och avfallsfrågornas lösning.
Varför har vi inte i Sovjetunionen börjat upparbetning av använt
kärnbränsle i industriell skala? Den tekniska sidan är löst. Nu är det en
ekonomisk fråga. Hur mycket kostar det att bryta ett kilo uran och anrika
det? Och hur mycket kostar det att framställa en kilo uran ur använt
kärnbränsle? Det senare är betydligt dyrare. Ju längre det förvaras före
upparbetningen, desto lättare är upparbetningen. men vi närmar oss sannolikt
det ögonblick då kostnaderna blir lika stora. Det är dessutom omöjligt
att tala om bridreaktorer i stor omfattning utan upparbetning i industriell
skala. Från det använda kärnbränslet från bridreaktorer får man stora
mängder bränsleplutonium - det är ju syftet med dem. Man kan jämföra
med OPEC-länderna som sålde råolja. Samma gäller de länder som har
omfattande urantillgångar. Det kan vara fördelaktigt för dem att använda
uran utan att tänka på upparbetning och avfall. Men globalt är problemet
aktuellt. Vi betraktar inte avfallet som något negativt. Eftersom avfallet är
energirikt, kan man tänka sig att använda det för värmeproduktion. Där
gäller det att finna lämplig förpackning.”

Beträffande solenergi, vind etc.: ”Jag personligen anser att det är svårt
att räkna med något betydande tillskott i energibalansen från så kallade
alternativa energikällor. Lösningen ligger från min synpunkt i att bygga
kärnkraftverk - jag talar nu om hela jorden.”

Sovjetunionens totala elkapacitet är nu 217000 MW. 25:e partikongressen
ställde en förändring i energibalansen som uppgift. Först och främst är
man inriktad på att spara olja. Men kol har man gott om. Därför är det

Mot. 1978/79:2317

fördelaktigt att bygga kolkraftverk i asiatiska delen och kärnkraftverk i den
europeiska. Hela energivolymen kommer att fördubblas till 1990.

Samkörningsnätet omfattar nu 90 procent av hela elenergiproduktionen
- omkring 200000 MW. Under 1979 kommer samkörningsnätet i SEVländerna
- det kallas MIR (fred) — att sättas i bruk. ”Alla kraftverk från
Berlin till Ulan Bator ska förenas.”

Några avslutande anmärkningar

1 ministeriet för kraftproduktion och Sovjetunionens elektrifiering finns
ett väldigt kontrollrum där den buktade långväggen upptar hela Sovjetunionens
samkörningsnät med alla kraftverk utmärkta med fyrkantiga lysknappar.
Vid vart och ett av de tre kontrollbord sitter en jourhavande
tekniker, som på väggen kan följa energiproduktionen på hela denna sjättedel
av jorden och i varje särskilt ögonblick kan ta fram på sin TV-skärm
vilken datauppgift han önskar om ett givet kraftverks energiproduktion i
just detta ögonblick, totalkonsumtionen av elektricitet i hela Sovjetunionen
i detta ögonblick eller vilken annan detalj- eller helhetsuppgift han
önskar. Snart kommer samkörningsnätet för hela det europeiska SEVområdet
samt Mongoliet att betyda inte minst en stor effektivisering av
hushållningen med kraftresurserna.

Elkraftproduktionen per capita har i Sovjetunionen sedan länge varit ett
högt utvecklat lands. Utvecklingen av energiteknologin och kraftproduktionen
var, som man i många sammanhang framhöll, möjlig genom
planhushållningen och genom att man valde de mest avancerade framgångslinjerna
då man bestämde landets teknologiska politik: koncentration
och centralisering av elkraftsproduktionen, kombinerad produktion av
elektricitet och värme, användning av de mest effektiva energiresurserna,
omfattande användning av vattenkraften, en målmedveten satsning på
kärnkraften både före och efter 1954 (då man startade världens första
kärnkraftsreaktor) osv.

Vi hade under vår resa inte tid att studera MHD-generatorerna, som
man kallar morgondagens kraftverk. MHD betyder magnetohydrodynamisk.
Till skillnad från vanliga kraftverk, där verkningsgraden är 40 procent
och inte kan bli högre, når MHD-generatorerna en effektivitet på 50
och på längre sikt 60 procent, vilket skulle innebära en bränslebesparing på
20 å 40 procent och därmed en mycket billigare ström än nu. Vi hade heller
inte tillfälle orientera oss om Tokamak-teknologin, dvs. forskningarna som
man gör (i samarbete med bl. a. amerikanska och svenska forskare) för att
lösa den styrda termonukleära processens problem, dvs. fusionskraftens
problem. Dessa två utvecklingslinjer kommer, när de resulterat i industriella
lösningar, att revolutionera energiproduktionen.

Vi har också i denna vår rapport måst förbigå de många samtal vi hade
om Sovjetunionens ansträngningar att stärka NPT, icke-spridningsavtalet
beträffande kärnvapen, få ett slut på kapprustningen och få till stånd en

Mot. 1978/79:2317

allmän nedrustning, i första hand en nukleär nedrustning. Över ingången
till kärnkraftverket i Novovoronesj står den devis sorn arbetarna vid första
reaktorn formulerade: ”Måtte atomen bli arbetare, inte soldat!” Denna
önskan hörde vi formulerad på olika sätt vid varje lunch och middag och
även under våra diskussioner i kärnkraftsanläggningarna, forskningsinstituten
och ministeriet för kraftproduktion och Sovjetunionens elektrifiering.

Stockholm den 20 oktober 1978

Rolf Hagel (k) Alf Lövenborg (k)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979