med anledning av propositionen 1978/79:110 om riktlinjer för skogspolitiken, m. m. (Motion 1978/79:2275 av Thorbjörn Fälldin m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1978/79:2275

Motion

1978/79:2275

av Thorbjörn Fälldin m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:110 om riktlinjer för
skogspolitiken, m. m.

Skogsmarken och våra skogstillgångar representerar för vårt land omistliga
värden. Till grund för ett sådant konstaterande ligger inte enbart ekonomiska
värderingar utan också skogarnas betydelse för landskapsbild och miljö samt
deras värde som rekreationskälla för stora medborgargrupper.

Vad först gäller skogens ekonomiska betydelse vill vi här endast kort
konstatera att den i hög grad bidragit till det välstånd som utvecklats i vårt
land. Produkter från skogsindustrin ger ett stort netto i vår utrikeshandel,
vilket ger oss möjligheter att importera nödvändiga varor och material till
annan industri. Ett fortsatt utnyttjande av skogsråvarorna i en effektivt
arbetande industri är en förutsättning för att vi skall kunna bibehålla och
ytterligare utveckla vår standard. Detta är i sin tur möjligt endast om vi
genom målmedvetna åtgärder kan upprätthålla en hög produktion av
värdefulla skogsråvaror och hushålla med tillgångarna så att vi får en jämn
och uthållig avkastning.

Perspektivet kan vidgas ytterligare. För stora delar av vårt land är den
direkta och indirekta sysselsättning som skogsbruket ger helt avgörande för
utkomstmöjligheterna. Den sysselsättning som skapas i skogsbruket är därtill
utpräglat decentraliserad. Från regionalpolitisk synpunkt spelar därför vårt
skogsbruk en mycket stor roll. Denna roll förstärks ytterligare om man
beaktar att en betydande del av vårt jordbruk bedrivs i kombination med
skogsbruk. En sådan samdrift är i många bygder en förutsättning för att en
öppen landskapsbild, en decentraliserad jordbruksproduktion och ett decentraliserat
boende skall kunna upprätthållas. Ett viktigt led i en aktiv
regionalpolitik är därför en satsning på de areella näringarna. Vi har samtidigt
den uppfattningen att det är enskilt skogsbruk som kan ge de bästa
sysselsättningsmöjligheterna och som bäst kan ta till vara skogsmarkens
produktionsförmåga. Vi vill erinra om att det nu är möjligt att fä statlig
kreditgaranti vid nyetablering på en ren skogsfastighet, om särskilda skäl
föreligger. Som särskilt skäl nämns regionalpolitiska motiv.

Ytterligare en faktor bör beröras. Energiförsörjningen måste i framtiden i
huvudsak baseras på förnybara energikällor. Med stor säkerhet kommer
därför skogsråvaran att få ökad vikt som energikälla, bl. a. för bostadsuppvärmning.
Det gäller då främst de ”sortiment” som i dag inte finnér
rationell användning, dvs. i första hand virkesavfall och klenvirke/sly. Av
värde att uppmärksamma i energisammanhang är vidare att nära hälften av
skogsindustrins stora energiförbrukning hämtas från den skogliga råvaran.

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2275

Mot. 1978/79:2275

Skogsbruket och hela skogsnäringen arbetar i internationell konkurrens.
Beroendet av konjunktur- och prisrörelser på den internationella marknaden
för skogsprodukter är därmed uttalat och ofrånkomligt. Det är därför närmast
meningslöst att formulera en skogspolitik utan att beakta detta förhållande.
Vårt beroende av omvärlden är desto mera känsligt, eftersom nya områden
med synnerligen hög produktionsförmåga för skog efter hand kan utnyttjas
av en effektiv lokal skogsindustri. Den svenska skogsnäringen måste därför
räkna med att arbeta i fortsatt hård konkurrens från andra länder och
världsdelar.

Även våra "gamla” konkurrenter uppträder mycket aktivt. Som exempel
kan nämnas att den federala regeringen i Canada förbereder stöd till
modernisering av skogsindustrin - motsvarande ca 850 milj. kr. - i form av ett
25-procentigt bidrag till företagens investeringskostnader. Även den skogliga
råvaran föreslås få ökat stöd, bl. a. genom att avgifterna för avverkat virke
avses minska med belopp som motsvarar utlagda kostnader för skogsvård.

Här angivna förhållanden förvärras av att väsentliga ändringar i näringens
arbetsvillkor ägt rum. Då utredningsuppdraget ursprungligen gavs till 1973
års skogsutredning, var utgångspunkten att man befarade virkesbrist genom
överavverkning och alltför snabb industriell utbyggnad. Virkespriserna var
höga. Detta kom att spegla utredningens direktiv.

I dag är problemen i näringen i många väsentliga avseenden de motsatta.
Skogsnäringen håller på att långsamt återhämta sig efter två mycket svåra år.
Industrins totala kapacitet har minskat. De senaste åren har avverkningarna
återigen understigit tillväxten i våra skogar, och låga virkespriser pressar
skogsbrukets lönsamhet. Dessa snabba och dramatiska svängningar kan ses
som en konsekvens av näringens beroende av den industriella konjunkturutvecklingen.

Med denna allmänna beskrivning har vi önskat stryka under skogsbrukets
stora betydelse och att - som en konsekvens härav - utformningen av den
framtida skogspolitiken är en fråga med stor räckvidd. Sett från dessa
synpunkter är det en i flera avseenden ofullständig proposition som
avlämnats. Det förhållandet har också satt tydliga spår i utformningen av
förslagen till såväl ny skogsvårdslag som framtida stödformer.

Ekonomiskt skogsbruk

Skogsbruket är i grunden en ekonomisk hantering, som är beroende av
ekonomiska lagar och industrins möjligheter att avsätta skogens produkter.
Denna till synes självklara utgångspunkt kom inte tillräckligt tydligt fram i
1973 års skogsutrednings betänkande Skog för framtid (SOU 1978:6) och har
ytterligare suddats ut i regeringens proposition.

I betänkandet Skog för framtid angavs målet i vad gäller såväl produktionsåtgärder
som skogsvårdslagens utformning närmast vara att åstadkom

Mot. 1978/79:2275

ma största möjliga virkesproduktion. Detta kom klart till synes i de olika
produktionsalternativ som utredningen presenterade. I propositionen anges
bl. a. som motiv för den väsentliga förändring som görs i skogsvårdslagens
första paragraf följande: ”Till grund för lagens centrala bestämmelser ligger
således snarare biologiska kriterier än lönsamhetskriterier” (s. 53). Den
förändring som vidtas är bl. a. att nuvarande bestämmelse att skogen skall
skötas så ”ali tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes ” utgått.

Från centerns sida vill vi kraftigt understryka att det inte är möjligt att på
sikt tillvarata vare sig biologiska, naturvårdens eller de andra allmänna
intressena som åsyftas i förslaget till ny skogsvårdslag 1 §, om inte
skogsbruket är lönsamt. Detta hör bl. a. samman med att våra skogstillgångar
inte är en naturresurs som bevaras intakt oberoende av hur den hanteras.
Bakom skogstillgångarna ligger kontinuerliga ekonomiska insatser av skilda
slag, och dessa måste fö ett ekonomiskt utbyte om de i längden skall kunna
motiveras. Dagens skogstillgångar är sålunda ett resultat av uppemot 100 års
arbete med skogsanläggning, skogsskötsel och markvård. Detta är fundamentalt
från både nationalekonomiska och företagsekonomiska utgångspunkter.

Vår slutsats är därför att varje form av målsättning för skogsbruket som
inte beaktar de ekonomiska aspekterna blir till förfång för de vittomfattande
samhällsintressen som skogsbruket har att tillgodose. Det finns dessutom
skäl understryka att ett bortseende från lönsamhetsaspekter inte medför att
t. ex. naturvårdens intressen kan tillvaratas på ett bättre sätt. Om man skapar
regler som hindrar en upprepning av de avarter av skogsdrifter som det tyvärr
finns exempel på och tillser att reglerna följs, kan man åstadkomma ett
rationellt, ekonomiskt bedrivet skogsbruk som står väl i samklang med
naturvårdens långsiktiga intressen. Det gäller inte minst det enskilda
skogsbrukets brukningsformer.

Om den långsiktiga lönsamheten läggs till grund för utnyttjande, vidmakthållande
och utvecklande av våra skogstillgångar, är det möjligt att formulera
kraven på en ny skogspolitik med beaktande av både önskemålen om en hög
virkesproduktion och hänsynen till sysselsättning, ekologisk balans, naturvård
och rekreation samt övriga allmänna intressen.

Intensivt skogsbruk

Olika ägarkategorier bedriver sitt skogsbruk efter delvis skilda förutsättningar.
Utan att gå in på några egentliga jämförelser kan fastslås att, om
samhället vill uppmuntra och stimulera ett omsorgsfullt bedrivet skogsbruk
och beakta rekreationslivets och naturvårdens intressen, finns det all
anledning att slå vakt om det enskilda skogsbruket, däribland främst de
självverksamma skogsägare som bor i bygden och som därmed automatiskt
får en samhörighet med den miljö som skogen bildar. Att det även inom
enskilt skogsbruk finns ägare som inte fullt ut lever upp till sitt ansvar som

Mot. 1978/79:2275

markägare får inte undanskymma det faktum att den helt övervägande delen
har visat en anpassningsförmåga och ett hänsynstagande till olika intressen,
som är värda all uppmuntran och respekt. Genom de mindre brukningsenheterna
har inte heller det av enskilda skogsägare bedrivna skogsbruket till
någon väsentlig del kommit i konflikt med t. ex. miljö- och rekreationsintressena.
Så berörde t. ex. den för några år sedan förda kalhyggesdebatten
knappast alls enskilt skogsbruk.

I denna speciella fråga vill vi understryka nödvändigheten av att alla
skogsägarkategorier iakttar varsamhet och anpassar föryngringsytorna till
terrängen. Det schematiskt bedrivna storskogsbruket står inte i samklang
med de krav som bör ställas på ett ekologiskt välanpassat skogsbruk.

Även i vad gäller den biologiska produktionen finns det åtskilliga fördelar
förknippade med enskilt, ofta småskaligt skogsbruk. På fastigheter av den
storlek som är vanlig i dagens Sverige ges goda möjligheter till intensiv
skötsel och sådant intensivt tillvaratagande av markens produktionsförmåga
som är angeläget från allmän synpunkt. Vi vill i detta sammanhang
understryka vikten av att forskning och utveckling inriktas på maskiner och
redskap för det småskaliga skogsbrukets behov.

Genom den samverkan som under de senaste tre decennierna byggts upp
och utvecklats inom skogsägarföreningarna har också nackdelarna med små
spridda enheter till betydande del kunnat elimineras. Det finns därför all
anledning för samhället att på skilda sätt understödja och stimulera denna
samverkan. Den skapar förutsättningar för det enskilda skogsbruket att även

i framtiden bedriva ett intensivt skogsbruk och därtill en möjlighet att i stora
delar av landet kombinera jord- och skogsbruk på ett rationellt sätt.

Det bör i detta sammanhang erinras om att skogstillståndet i landet för
närvarande innebär följande genomsnittliga virkesförråd per hektar skogsmark:

Domänverket 75 m3 sk/ha
Bolagen 96

Enskilda 113

Övriga 100

Samtliga 101

(Motsvarande skillnader mellan ägargrupperna föreligger också inom olika
delar av landet - dvs. på jämbördiga marker.)

För att erhålla högsta avkastning borde dessa virkesförråd ha varit större,
både för de olika ägarkategorierna var för sig och totalt sett. Förhållandet
belyser ändå på ett bra sätt skillnaderna - och möjligheterna. 1973 års

skogsutredning har dragit slutsatsen ” att avverkningarna de närmaste

årtiondena måste minska i statens skogar och att de knappast kan öka i
bolagens skogar”. Föredraganden refererar detta och anför: ”Om den
råvarutillförsel till industrin som jag tidigare har angett skall kunna komma
till stånd, måste därför avverkningarna i de privata skogarna öka.”

Mot. 1978/79:2275

Från dessa synpunkter är det anmärkningsvärt att inte i propositionen
ägnats någon uppmärksamhet åt vare sig det kombinerade jord- och
skogsbruksföretaget eller den roll som enskilt skogsbruk spelar för att slå vakt
om alternativa sysselsättningsmöjligheter i glesbygder. Detta är speciellt
anmärkningsvärt med hänsyn till att sambandet jord och skog poängterades
kraftigt i den proposition om jordbrukspolitiken som riksdagen antog
1977.

Enligt centerns mening finns det all anledning för samhället att vid
utformningen av skogspolitiken inta en positiv inställning till det enskilda
jord- och skogsbruket på samma sätt som skett i fråga om jordbrukspolitiken
och jordförvärvslagstiftningen. Detta är befogat inte minst därför att
kortsiktiga ekonomiska intressen lätt gör att enskilt ägande i mindre skala kan
komma i kläm. Det krävs därför en enhetlig och samlad politik på dessa
områden. Mot den bakgrunden vill vi för vår del understryka att enskilt
skogsbruk, bedrivet av självverksamma skogsägare gärna i kombination med
jordbruk, är en mycket värdefull företagsform, som på olika sätt bör
främjas.

Sammanfattningsvis bör de övergripande målen för skogspolitiken vara

- att stimulera till en hög och värdefull virkesproduktion, som ger underlag
för en förädlingsindustri som både direkt och indirekt ger lönsamma
arbetstillfällen,

- att slå vakt om och främja ekologiskt anpassade bruknings- och avverkningsformer,
som medför att våra skogar fortsättningsvis förblir attraktiva
markområden för rekreation och naturvård med hänsyn tagen till skogarnas
biologiska växtförlopp och de ekosystem där skogarna ingår,

- att underlätta samspelet med andra arealbundna näringar, främst då
jordbruket,

- att stödja näringen och dess utövande genom att medge sådant arbetssätt
och sådana arbetsformer att verksamheten stimuleras samt att undvika
onödiga detaljföreskrifter och förhållningsregler.

Ny skogsvårdslag

Enligt centerns mening har förslaget till ny skogsvårdslag tre genomgående
brister.

Det gäller för det första den tidigare påtalade avsaknaden av en klart
formulerad ekonomisk målsättning för skogsbruket. Avsaknaden härav har
medfört att en rad av de följande paragraferna fått en utformning som inte
minst för det enskilda skogsbruket kan leda till allvarliga konsekvenser. Man
kan därtill befara att de kommande tillämpningsanvisningarna får en sådan
utformning att de inte beaktar ekonomiska realiteter. Oklarheten beträffande
det ”ekonomiska målet” har ej heller i propositionen kompenserats av något

1* Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2275

Mot. 1978/79:2275

ställningstagande till de produktionsaltemativ för skogsbruket som utredningen
behandlat.

Beträffande tillämpningsanvisningarna bör det i detta sammanhang påpekas
att dessa bör utformas på ett sätt som gör dem lättförståeliga. De skall för
sin tillämpning inte kräva detaljerade uppgifter om resp. bestånd eller
fastighet. Det måste anses högst otillfredsställande om de tusentals fastighetsägare
som har att underställa sig lagen och tillämpningsanvisningarna
kommer att sakna möjlighet att uttolka innebörden. Klarhet och enkelhet
måste här gå före detaljreglering.

För det andra har lagutformningen fått en så allmän karaktär att den ger
tillsynsmyndigheterna en alltför vidsträckt befogenhet vid sidan av den
lagstiftande myndigheten. Även om det inte är möjligt att skriva en lag som
utesluter behovet av tillämpningsföreskrifter, bör det vara möjligt att klarare
precisera avsikten med en lagbestämmelse än vad som i flera fall är för
handen i den nu föreslagna skogsvårdslagen.

För det tredje är den föreslagna lagen sådan att praktiskt taget varje
moment i ett skogsbestånds utveckling påverkas av en lagparagraf. Detta
gäller såväl anläggning som skötsel och avverkning. Utrymmet för enskilt
initiativ, och för variation, blir därför begränsat. I stället uppstår risk för
likriktning och standardisering. Detta innebär stora risker inte minst från
ekologisk synpunkt där mångformighet är viktig. Omfattningen av vissa
paragrafer bör därför begränsas.

De skogar som finns i vårt land är en tillgång som starkt bidragit till vårt
välstånd. Alla människor har därmed haft glädje och nytta av den avkastning
som skogen givit. Så kommer det att bli också i fortsättningen. Samtidigt får
vi räkna med att skogens betydelse från naturvårdssynpunkt liksom även
värdet för rekreationslivet kommer att tillta. Skogsvårdslagen skall ha till
syfte att ge riktlinjer för den skogsvård som krävs för att skogarna skall kunna
utnyttjas till allas bästa.

1§

Enligt vår mening bör 1 § i skogsvårdslagen inledas med en mening som
anger huvudsyftet med skogsvårdslagen och den inriktning som skogspolitiken
bör ges. Därmed uppnås också samstämmighet med naturvårdslagen.
En sådan mening boränge att våra skogar är en tillgång som skall gesen sådan
vård att den kan utnyttjas till allas bästa.

Den i propositionen föreslagna formuleringen ”hög och värdefull virkesavkastning”
tolkar vi så, att föredraganden avsett dels produktion av
värdefulla virkessortiment, dvs. som regel barrvirke, dels att produktionen
skall vara lönsam i den meningen att virkesavkastningen skall vara värdefull
för producenten. Detta ger enligt vår mening en alltför vag innebörd av
lönsamhetskriteriet.

Vi vill i detta sammanhang erinra om föredragandens uttalande beträffande
kyrkans skogar: ”För förvaltningen av det kyrkliga skogsbruket gäller

Mot. 1978/79:2275

enligt 14 § lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord att förvaltningen
skall inriktas på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogörs på
ekonomiskt bästa sätt.”

Det bör i detta sammanhang också erinras om lydelsen iden instruktion för
domänverket som nu gäller (SFS 1975:1021) och där det i 3§ angående

verksamhetsmål sägs: ”Målet för verksamheten vid domänverket är att

åstadkomma bästa möjliga samlade ekonomiska utbyte och därvid prestera
ett från företagsekonomisk synpunkt rimligt årsresultat.” För både kyrkan
och domänverket gäller alltså att det ekonomiska utbytet av skogsbruket ges
en framskjuten plats. Detta bör gälla även för andra ägarkategorier.

Vi förordar därför att i 1 § skrivs in att syftet inte enbart är hög och värdefull
virkesavkastning utan även ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte.

Vi anser att den av oss föreslagna formuleringen helt överensstämmer med
andemeningen i såväl utredningen som propositionen.

Liksom föredraganden anser vi att 1 § skall innehålla en mening om
hänsynstagande till naturvårdens och andra allmänna intressen. Vi utgår då
ifrån att formuleringen inkluderar grundläggande miljö- och ekologisynpunkter,
t. ex. klimatologiska förhållanden, vattenföring liksom landskapsbilden.

Vi föreslår sålunda att 1 § skogsvårdslagen erhåller följande utformning:

”Våra skogar är en tillgång som skall ges en sådan vård att den kan
utnyttjas till allas bästa. Skogsmark med dess skog skall genom lämpligt
utnyttjande av markens virkesproducerande förmåga skötas så, att den
varaktigt geren hög och värdefull virkesavkastning samtett tillfredsställande
ekonomiskt utbyte. Vid skötseln skall hänsyn tas till naturvårdens och andra
allmänna intressen.”

2 §

I motiveringen till 2 § bör klarare preciseras vad som avses med formuleringen
”annat ändamål”. Det bör exempelvis framgå att skogbevuxen mark
invid bebyggelse, allmänna vägar, sjöar m. m. i allmänhet skall betraktas som
skogsmark och att produktionsmöjligheterna därmed skall utnyttjas på det
sätt som anges i 1 §. Oklarheter i detta avseende kan lätt leda till att markens
produktionsförmåga ej utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt och att den inte
heller sköts så att den tillgodoser andra berättigade intressen.

Gamla, igenvuxna hagmarker och liknande områden i anslutning till
produktiva skogsbestånd innefattas normalt inte i begreppet ”annat ändamål”.
Huvudprincipen bör vara att igenvuxna hagmarker betraktas som
skogsmark.

Andemeningen i detta avsnitt måste därför vara sådan och stå i sådan
samklang med 1 § att skogsproduktionsaspekten beaktas - och tas till vara så
långt detta är förenligt med markens användning ”för annat ändamål”.

Mot. 1978/79:2275

4 §

I motiven måste det förhållandet klart framgå att beträffande skogsskydd(i
första hand mot insekter) skall skogsvårdslagen alltid gälla. Det kan t. ex.
uppkomma ett sådant förhållande att massförökning av skadeinsekter sker i
ett område som avsatts/administreras med hjälp av naturvårdslagen. I
sådana fall bör givetvis skogsvårdslagens bestämmelser angående insektshärjning
gälla. Vi förordar att riksdagen uttalar att skogsvårdslagens bestämmelser
om skogsskydd skall gälla före annan lag.

Över huvud taget synes det anmärkningsvärt att i 4 § endast naturvårdslagen
(1964:822) särskilt namngetts, medan alla andra lagar (bokskog,
fornminnen, byggnadslag etc.) sammanfattats i uttrycket ”eller annan lag”.
För att inte oklarhet skall råda om vilka lagar som avses, bör här samtliga de
lagar särskilt anges som kan betraktas som speciallagar och där innebörden är
att skogsvårdslagen ej skall tillämpas, i den mån den strider mot dessa
lagar.

5 §

Specialmotiveringarna till 5 § bör förses med följande klarläggande.

Av föredragandens motivering framgår att tillämpningsnormerna för
bestånd enligt punkterna 1 och 3 ärolika. Av många skäl är det lämpligast att
vid bedömningen av om ett bestånd är godtagbart eller ej använda samma
bedömningsnorm. För bestånd enligt punkterna 1 och 3 bör enligt vår mening
virkesförrådets storlek vara avgörande för huruvida beståndet skall anses
vara godtagbart eller ej.

Skyldighet att anlägga ny skog bör inträda, när beståndets virkesförråd
nedgått till ungefär hälften av det förråd som med hänsyn till bonitet, trädslag
och ålder har uppnåtts i den s. k. "bättre hälften” av våra skogar.

I vad gäller den tid inom vilken åtgärderna skall vara vidtagna skall det t. v.,
så länge snytbaggefrågan inte är löst, vara möjligt för resp. skogsvårdsstyrelse
att meddela generell dispens, innebärande att hyggesvila upp t. o. m. 3 år får
tillämpas.

Åtgärder enligt punkt 3 skall enligt propositionen vidtas inom skälig tid.
Vid avgörande av sådana ärenden måste hänsyn tas till ekonomiska
förutsättningar och till avsättningssituationen för aktuella virkessortiment.
Därtill är det givetvis en förutsättning att budgetmedel fortlöpande står till
förfogande, så att inte arbetet med restaureringen fördröjs av medelsbrist.

7§

I 7 § i propositionens lagförslag sägs: ”Föreskrifter om föryngringsmetod,
markberedning, sådd, plantering, vård av plantskog och andra åtgärder i
nämnda syfte meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.” Enligt vår mening är detta att gå alltför långt i detaljutformning.
Skulle propositionens lagtext fastställas, får vi snart en av statsmakterna
utfärdad skogskötselhandbok för Sverige. Lagen skall givetvis inte reglera de
”metoder” som skall användas i skogsbruket. Detta skulle vara främmande

Mot. 1978/79:2275

för svensk förvaltningspraxis och därtill hämma utveckling av nya metoder.
Myndigheten skall sålunda inte kunna föreskriva metod utan endast de krav
som samhället har på visst resultat.

Departementschefen anger f. ö. på s. 28 i lagrådsremissen: ”Rent allmänt
anser jag emellertid att en skogsvårdslag inte bör syfta till någon detaljreglering
av det sätt, på vilket varje skogsägare skall sköta sin skog.”

Även på s. 35 återkommer detta: ”Jag är emellertid inte f. n. beredd att
förorda att det med stöd av bestämmelser ges detaljföreskrifter som i den
utsträckning utredningen tänkt sig skiljer sig från de nu gällande.”

Departementschefens egna uttalanden utgör här ett stöd för vårt förslag till
formulering enligt följande:

”Vid anläggning av ny skog skall de föryngringsåtgärder vidtas som kan
behövas för att trygga återväxten av skog av tillfredsställande täthet och
beskaffenhet i övrigt.

Föreskrifter härom meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.”

12 §

Det måste framgå av specialmotiveringarna till 12 § att rätten att i viss
omfattning avverka husbehovsvirke inte begränsas genom formuleringen.
Sådan avverkning (av brännved, virke för fastighetsreparationer, stängselstolpar
m. m.) sker ofta varje år på många fastigheter och inte alltid på det
standardiserade sätt som kan uttolkas ur den föreslagna formuleringen.

13 §

Från produktionssynpunkt är det väsentligt att bestånd, som i förhållande
till markens produktionsförmåga är dåligt bestockade, snarast omförs till
växtliga bestånd. Ett sådant omförande får ej förhindras av 13 §. Därför bör
paragrafen endast avse den bättre delen av befintliga bestånd. Hänsyn skall
också tas till trädslag, skador, röta, dimensionsutveckling och luckighet.

Av tillämpningsanvisningarna skall klart framgå vilka bestånd som
paragrafen avser. Skogsägarna skall själva i de allra fiesta fall med ledning av
tillämpningsanvisningarna kunna bedöma om ett aktuellt bestånd får
avverkas eller ej.

Skogsägare, som endast har bättre bestånd vilka ej uppnått lägsta
slutavverkningsålder, skall ha möjlighet att hos skogsvårdsstyrelsen ansöka
om att få avverka sådana bestånd. Detta kan vara motiverat i de fall
skogsägaren är i behov av exempelvis inkomster eller husbehovsvirke. Det
kan också förekomma att diameterutvecklingen i ett bestånd är så kraftig att
beståndet av detta skäl bör få avverkas.

Vi föreslår följande formulering av paragrafens inledning: ”Skog med hög
slutenhet får inte utan särskilt tillstånd slutavverkas förrän den .”

14 §

Vi instämmer i vad gäller 14 § i departementschefens uttalande på s. 42 i

Mot. 1978/79:2275

lagrådsremisser!: ”Från ransoneringsbestämmelserna bör mindre fastigheter
undantas.” Vi utgår från att härmed avses att ransoneringsbestämmelsen i
framtiden ej skall omfatta mindre fastigheter än f. n. Detta innebär att
bestämmelsen ej omfattar fastigheter mindre än ca 25 ha produktiv
skogsmark. Vi förordar att riksdagen gör ett klarläggande uttalande på denna
punkt.

15 §

1 specialmotiveringarna till 15 § bör det framgå att regeln med "kommun”
för fastställande av brukningsenhet kan erfordra undantag i Norrland med de
mycket stora kommuner som förekommer där.

Naturvårdshänsyn

21-29 §§

Genom skogsvårdslagen vill samhället utforma ett regelsystem som avser
att garantera att skogsbruket bedrivs med beaktande av en rad olika
samhällsintressen, däribland dem som kan sammanfattas under begreppet
naturvårdsintressen. Det nu presenterade förslaget uppfyller med de erinringar
vi tidigare redovisat i huvudsak de krav man kan ställa i detta
avseende.

Naturvårdsfrågorna har under senare år kommit att inta en alltmer central
ställning i skogsvårdslagstiftningen. Det gäller även i det nu presenterade
förslaget till skogsvårdslag.

I propositionen saknas dock en samlad analys av det naturliga samband
som föreligger mellan skogsbruk och naturvård liksom av hur man i
skogsvårdslagstiftningen och annan näraliggande lagstiftning bäst reglerar
dessa frågor. En sådan analys borde också ha innefattat de konfliktsituationer
som i dag anses föreligga mellan å ena sidan skogsbruket och å den andra
sidan naturvårdens intressen.

Inte minst med hänsyn till den oklarhet som f. n. råder beträffande
tillämpningen av naturvårdslagstiftningen och dess ersättningsregler hade
det varit starkt befogat att i detta sammanhang ta upp även dessa frågor till
behandling, särskilt som sanktionsbestämmelserna beträffande hänsynen till
naturvårdens intressen återfaller på just dessa regler.

För vår del vill vi anföra följande:

Ett aktivt skogsbruk förutsätter att markens virkesproducerande förmåga
utnyttjas på bästa sätt. Det kan endast ske genom att skogen avverkas, att ny
skog anläggs och att den ges en ändamålsenlig skötsel under tillväxtperioden
fram till den tidpunkt då den nya skogen kan avverkas. Detta biologiska
kretslopp, som självfallet avviker från det som helt orörd skog genomgår,
innebär att de enskilda skogsbestånden och därmed skogslandskapet förändras.
Det är något som måste accepteras och innebär heller inte något som kan
anses negativt. Den som känner naturens lagar är medveten om att detta

Mot. 1978/79:2275

biologiska kretslopp är ofrånkomligt och att det är så långsiktigt att
människorna på våra breddgrader för enskilda bestånd knappast hinner följa
det från början till slut.

Från naturvårdssynpunkt har varje skede i skogens tillväxtcykel sitt
speciella värde. Från dessa synpunkter är det dock angeläget att ålderssammansättningen
varieras inom ett område, vilket bäst sker genom att ytorna
för slutavverkning och nyplantering begränsas. Därigenom uppstår mindre
risker för störningar i de ekologiska systemen. Genom att skogens karaktär
förändras under dess tillväxtcykel påverkas också attraktiviteten för rekreationslivet.
En anpassning av tekniken och skogsvårdsåtgärderna i övrigt är
därför särskilt angelägen i skogar som har stor betydelse som rekreationsområden.

Enligt vår uppfattning finns det skäl att tona ner den intressekonflikt som
föreligger mellan aktivt, rationellt skogsbruk och naturvård inkl. rekreationslivet.
Framför allt är det angeläget att markera att det är fråga om en konflikt
mellan olika samhällsintressen och inte mellan enskilda eller grupper av
människor. Det är viktigt och värdefullt att enskilda personer och organisationer
engagerar sig i och på olika sätt söker ta till vara dessa olika intressen.
Detta är en förutsättning för att en rimlig avvägning skall kunna komma till
stånd. Inte minst organisationer på naturvårdsområdet gör värdefulla
insatser. Det innebär dock inte att de som genom olika organisationer
företräder naturvårdsintressen är mindre beroende än andra av vad våra
skogar kan tillföra folkhushållet t. ex. i form av exportintäkter. På samma sätt
gäller det att vi alla med stöd av allemansrätten kan utnyttja det rekreationsvärde
som skogarna representerar och att vi också har glädje av den
landskapsbild som skogarna formar.

Vi delar helt den uppfattningen att hänsyn skall tas till bl. a. naturvårdens
intressen vid skötseln av skogen. En sådan allmän varsamhet bör enligt vår
mening iakttas överallt och ingå som ett naturligt led i den vardagliga skötseln
av skogen. Det innebär också att tillsynen över detta naturvårdsarbete i den
praktiska tillämpningen läggs i händerna på personal med praktisk skoglig
utbildning och erfarenhet. Detta allmänna hänsynstagande är till fyllest i den
helt övervägande delen av våra skogar som inte är att betrakta som
närströvområden. Det innebär t. ex. att attraktiva bärmarker efter en tid inte
längre lämpar sig för bärplockning och att man för söka sig till andra områden.
Sådana ändringar som effekt av en avverkning måste vi acceptera, om målet
för skogsproduktionen skall kunna uppnås. Våra skogar representerar hela
skalan från områden där förstahandsmålet bör vara att få till stånd en lönsam
skogsproduktion till tätortsnära skogar där specifika rekreationsintressen helt
måste dominera. Lagstiftningen måste anpassas därefter.

Det är också angeläget att skogsägare och andra som arbetar i skogen får
information om vad som i det praktiska vardagsarbetet kan göras för att
hänsynen till naturvården bäst skall kunna tillgodoses. Enligt vår uppfattning
är ett levande intresse för naturvård hos dem som sköter skogen den bästa
garantin för att den angelägna varsamheten skall iakttas. Detta levande

Mot. 1978/79:2275

intresse finns nu hos många enskilda skogsägare, främst hos de självverksamma
skogsägare som år från år kan följa skogens tillväxt och förändringar.
Det är angeläget att detta intresse tas till vara och stimuleras. Bäst sker detta
genom ett förtroendefullt samarbete mellan tillsynsmyndigheter och enskilda.

I propositionen föreslås en skärpning av skogsvårdslagen i så måtto att man
till nuvarande allmänna hänsynsregel (1 §) tar in ett bemyndigande för
skogsvårdsstyrelsen att pröva när det är befogat att i det enskilda fallet
meddela särskilt föreläggande, som vid försummelse kan medföra botes- eller
vitesansvar (21 §). Den tidigare allmänna hänsynsparagrafen kompletteras
alltså med sanktionsbestämmelser.

Sanktionsbestämmelserna avses dock inte bli generella utan skall prövas i
varje enskilt fall. I specialmotiveringen till 24 § anförs vidare att "skogsvårdsstyrelserna
så långt möjligt skall söka åstadkomma rättelse genom anvisningar
och råd till skogsägarna eller den annars ansvarige”. Föreskrifterna får
vidare inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt
försvåras.

Indirekt kan regeringens förslag i skärpande riktning komma att påverka
tillämpningen även av ersättningsreglerna för intrång till följd av hänsyn till
naturvårdens intressen dels genom den avgränsning som föreslås i vad gäller
begreppet skogsmark, dels genom den definition som ges begreppet bruknirtgsenhet
(prop. s. 34-38 resp. 45). Vi återkommer till detta senare.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts tillstyrker vi de här berörda
ändringarna av skogsvårdslagen, vilka bl. a. innebär att man i enskilda fall
kan meddela föreläggande som vid försummelse kan medföra botes- eller
vitesansvar.

Vi vill dock starkt understryka att sådana förelägganden bör ses som
undantagsfall och att tillsynsmyndigheterna i första hand genom råd och
anvisningar bör främja den enskildes ansvar i naturvårdsarbetet. Det är f. ö.
väl dokumenterat att den enskilde markägaren liksom skogsarbetarkåren i
övrigt har ett djupt rotat ansvar för skötsel och vård av naturen. All erfarenhet
talar också för att frivilliga överenskommelser är att föredra framför
förordnanden och diktat från myndigheternas sida.

Vi vill därför också för vår del - liksom departementschefen - ansluta oss
till Kommunförbundets uppfattning att kommunerna i högre grad än vad nu
är fallet bör engageras i naturvårdsarbetet. Genom samråd mellan myndigheter
och markägare på det lokala planet kan enligt vår erfarenhet många
anledningar till konflikter förebyggas eller lösas på ett smidigt sätt. Detta
gäller bl. a. de ersättningsfrågor som kan bli aktuella för naturvårdshänsyn
utöver dem som är motiverade med tillämpning av den allmänna hänsynsregel
n.

Det är därför enligt vår mening angeläget att man i de tillämpningsanvisningar
som kommer att utarbetas för 24 § i huvudsak utformar de s. k.
hänsynsreglerna till vad som är förenligt med ett normalt ekonomiskt och
biologiskt inriktat skogsbruk.

Mot. 1978/79:2275

Krav därutöver, t. ex. påskönhetsskärmarav träd, viss trädslagsblandning
i närheten av tätbebyggelse och längs s. k. turiststråk m. m. bör lösas i annan
ordning. Det bör, som ovan framhållits, främst ske genom frivilliga
överenskommelser, alternativt genom byggnadslagstiftningen (fastställd
general-/områdesplan) eller naturvårdslagstiftningen (naturreservat). Liksom
departementschefen finnér vi det angeläget att representanter för
skogsbrukets organisationer ges tillfälle att medverka i utformningen av
dessa tillämpningsanvisningar.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad ovan anförts
om ambitionsnivån i skogsvårdslagens regler i vad gäller naturvårdshänsyn.

Införandet av sanktionsbestämmelser i skogsvårdslagens regler om hänsyn
till naturvårdens intressen aktualiserar även frågan om ersättningsreglerna.
Enligt regeringens förslag skall sådana föreskrifter inte kunna meddelas som
avsevärt försvårar pågående markanvändning. Man anknyter därmed till de
ersättningsregler som gäller för bl. a. naturvårdslagen - i de fall olika
uppfattningar kan komma till uttryck om ambitionsnivån i ett visst
föreläggande.

Det bör här framhållas att naturvårdslagstiftningens ersättningsregler är
mycket oklara. Detta har bl. a. lett till att naturvårdsverket ännu inte kunnat
utfärda några tillämpningsanvisningar till dessa regler - trots att de antogs av
riksdagen redan 1974.

Tillämpningen av dessa regler försvåras ytterligare av att överprövningen
av myndighetens beslut sker via tre skilda vägar, beroende på vilken paragraf
man tillämpar. Besvär över beslut enligt naturvårdslagen (NVL) 19§ (naturvårdsområde)
prövas av regeringen. Besvär över beslut enligt NVL 20 §
(samrådsskyldighet) förs till kammarrätt och regeringsrätt, medan besvär
över beslut enligt NVL 7 § (naturreservat) prövas av allmän domstol. Det
sista gäller också regleringen av ersättningsfrågor vid motsvarande beslut i
fastställd general-/områdesplan enligt byggnadslagstiftningen.

Genom de splittrade besvärsreglerna har utvecklingen av en enhetlig
rättspraxis i dessa frågor motverkats. Oklarheterna har också starkt försvårat
det praktiska naturvårdsarbetet ute på fältet. Det är från rättvise- och
rättssäkerhetssynpunkt djupt otillfredsställande att den enskilde under hot
om straffpåföljd skall behöva arbeta under de oklara rättsregler som nu
gäller.

I den föreslagna skogsvårdslagen föreslås att besvär mot skogsvårdssty
relsernas beslut skall föras hos skogsstyrelsen och därefter hos regeringen.
Till raden av besvärsinstanser fogas nu alltså även skogsstyrelsen.

Mot bakgrund av vad ovan anförts beträffande behovet att låta utveckla en
enhetlig rättspraxis på detta område föreslår vi att besvär över
skogsvårdsstyrelsens beslut beträffande naturvårdshänsyn, 21 och 27 §§, i
stället skall prövas av allmän domstol, dvs. enligt de regler som f. n. gäller för
beslut i motsvarande frågor enligt byggnadslagen (BL) 9 § och NVL 7 §.

Mot. 1978/79:2275

Riksdagen bör därför besluta att 29 § ges följande tillägg: ”1 beslut vad galler
förbud eller föreskrift enligt 21 § resp. 27 § p. 6 angående naturvårdshänsyn skall
talan mot skogsvdrdsstyrelsens beslut dock prövas av allmän domstol. "

Begreppen skogsmark resp. brukningsenhet

I propositionen föreslås en viss precisering av begreppet skogsmark.
Preciseringen utgör snarast en begränsning av begreppet skogsmark jämfört
med vad som nu gäller (2 § samt prop. s. 34-38). I annat sammanhang (15 §
samt prop. s. 45) föreslås att med brukningsenhet bör avses en ägares fastighet
inom en kommun. Avsteg från denna regel skall kunna göras, om det är
lämpligt med hänsyn till fastigheternas geografiska läge och arbetsmarknadsförhållandena.

1973 års skogsutredning framhöll (s. 109) att avgränsningen av begreppet
skogsmark i skogsvårdslagens mening har som enda syfte att ange på vilka
marker lagens tvingande bestämmelser avses gälla. Utredningen tog dock
därmed inte ställning till begreppet ”pågående markanvändning” sådant det
ingår i t. ex. naturvårdslagstiftningen och den fysiska riksplaneringen. Något
motsvarande förtydligande ges inte i det av regeringen redovisade lagförslaget.
Vi förutsätter dock att departementschefen delar utredningens uppfattning
på denna punkt samt att definitionen enbart är avsedd att gälla inom
skogsvårdslagens tillämpningsområde, dvs. främst i vad gäller ransoneringsbestämmelserna.

Med hänsyn till den roll dessa begrepp har eller kan komma att fö vid
utvecklingen av rättspraxis i vad gäller ersättningsreglerna för intrång på
grund av naturvårdshänsyn finner vi det angeläget att utskottet särskilt
uttalar att det enda syftet med de föreslagna definitionerna av begreppen
skogsmark resp. brukningsenhet avser skogsvårdslagens tillämpningsområde
samt att de därför ej avses bli normgivande för annan - i detta
sammanhang icke behandlad - lagstiftning, t. ex. naturvårdslagstiftningens
ersättningsregler.

Skogen som energikälla

I propositionen har departementschefen inte berört skogen som energikälla.

Enligt centerns uppfattning är detta anmärkningsvärt mot bakgrund av de
ständigt ökande priserna på traditionell energi och när det gäller att formulera
en målsättning för skogsbruket. Det är uppenbart att skogens roll som
energikälla inom de närmaste åren kommer att öka. Det betyder att hela
skogsskötselprogrammet kan behöva få en annan inriktning än den som såväl
utredningen som departementschefen nu ger uttryck för. Det stora och
ökande lövinslaget kan i en sådan situation inte vara en belastning för

Mot. 1978/79:2275

skogsbruket utan t. o. m. en favör. Undersökningar har gjorts i olika
sammanhang om skogen som energikälla, bl. a. av projekt Helträdsutnyttjande
och av skogsstyrelsens klenvirkesprojekt.

Vi vill här peka på några av de områden där skogen kan utnyttjas som
energikälla.

Centern anser att energipolitiken måste inriktas på att systematiskt byta ut
oljan mot andra energislag, främst inhemska förnyelsebara bränslen som ved,
flis, biomassa, torv etc., och på utveckling av alternativa energikällor. En
viktig princip är att utnyttja en större mångfald av energislag som finns inom
landet och på så sätt nå större säkerhet och mindre sårbarhet än i dagens
situation.

Energiproduktion genom förnyelsebara energikällor kan ske i decentraliserad
form, eftersom råvarorna är geografiskt väl spridda. Det gäller bl. a.
olika former av biomassa. Vi kan uppnå positiva sysselsättningseffekter
genom tillvaratagande av avfall, trädrester som nu lämnas kvar i skogen och
genom utvinning av torv för energiändamål. Dessa energikällor blir alltmer
ekonomiskt lönsamma. Om vi gör dessa insatser för att nyttiggöra träbränsle
och torv innebär varje värmekalori en minskad oljeimport och positiv effekt
på betalningarna gentemot utlandet.

23 miljoner ha skogsmark, nära hälften av Sveriges landareal, används i dag
för produktion av skogsprodukter. Exporten av skogsprodukter är av samma
storlek som importen av oljeprodukter. Man kan därför på sätt och vis påstå
att en mycket stor del av landets yta i dag brukas för att klara oljeförsörjningen.

Inhemska bränslen, i första hand biomassa från framtida energiskogsodlingar,
torv, skogsavfall, halm och vass samt också avfall från den
urbaniserade och industrialiserade miljön, kan täcka en stor del av Sveriges
energibehov framöver. Även ett fullt utbyggt energiskogssystem kommer på
sin höjd att behöva mer mark än en fjärdedel av den mark som i dag används
för skogsindustrins råvaruförsörjning. Det är mot den bakgrunden mycket
anmärkningsvärt att regeringen nu tydligen avser att dra ned insatserna på
utvecklingen av teknik för nyttiggörande av inhemska bränslen i Sverige trots
allt tal om satsningen på förnyelsebara energikällor. Vi drar den slutsatsen att
detta kan bero på att de inhemska bränslena är den enda energikällan som
kvantitativt kan ersätta oljan till acceptabla kostnader. De inhemska
bränslena utgör ett hot mot själva grundvalen i regeringens energipolitik med
satsning på kärnkraft.

Sverige har en internationellt redan erkänd verksamhet för forskning och
utveckling av processteknik för inhemska bränslen. Det är också redan väl
dokumenterat genom energikommissionens arbete och på annat sätt att
inhemska bränslen kan ge synnerligen betydande tillskott till energiförsörjningen
i framtiden. Senare utredningar i Sverige och utomlands har
visat att energikommissionens uppfattning om framtida kostnader för
biobränslen är alldeles för hög. Det nyligen producerade betänkandet

Mot. 1978/79:2275

Energiskog anger en kostnad för biomassa levererad till ett värmeverk på
nivån 170 kr./ton torrsubstans. Denna nivå harmonierar väl med inträngande
analyser gjorda framför allt i USA. Det är tydligt att mycket talar för att
biomassan inom en snar framtid kommer att ställa sig väsentligt billigare än
importbränsle. Redan möjligheten av att en sådan kostnadsutveckling kan
ske, som givetvis är av helt avgörande betydelse för Sveriges energipolitik,
borde leda till mycket kraftfulla insatser över hela området från odling till
nyttiggörande.

Det finns i dag förbränningsanläggningar såväl för miljövänliga inhemska
bränslen såsom ved som för mer besvärliga såsom hushållsavfall. Dessa nya
eldningsanläggningar ger väsentligt renare rökgaser med stofthalter långt
under angivna tillåtna nivåer och mer fullständig förbränning än de
förbränningssystem som nu finns på marknaden. Det är fråga om kombinationer
av pyrolys- och förgasningsprocesser samt slutförbränning i skilda
steg.

Första etappen i ett program för omställning av Sverige från olja till
inhemska bränslen är givetvis ett införande av torv, skogsenergi och så
småningom energiskog för produktion av värme och kraft, framför allt i
mindre och medelstora anläggningar, med alla de fördelar i fråga om
driftsäkerhet och låga totalkostnader som är förknippade med dispers
energiproduktion. Här är de inhemska bränslena att se som direkta konkurrenter
till kärnkraft och kärnvärme, olja och kol.

Det finns stora möjligheter att ställa om i dag existerande reservkraftverk
för företrädesvis oljeeledning till vedeldning. Detta kan ske på olika sätt,
beroende på de speciella förutsättningar som gäller för varje enskilt kraftverk.

I vissa större anläggningar kan systemet kompletteras med förgasningsanläggning.
De arbeten som hittills utförts i Sverige - som har en ledande
position på området - har visat att biobränslena är utomordentligt reaktiva
och användbara för olika ändamål inom svensk processindustri. Denna
reaktivitet ger en möjlighet till mer miljövänlig förbränning än förbränning av
stenkol och olja. Ett nyttiggörande av de förnyelsebara råvarorna kan ske på
flera vägar vid sidan om redan etablerade förfaranden, bl. a. genom extraktion.

Den nuvarande produktionen av fiber inom skogsindustrin är på sitt sätt ett
exempel på extraktion. Ligninet avlägsnas från veden och fibern separeras.
Det förekommer i dag många andra liknande kemiska och mekaniska
förfaranden för att extrahera eller separera värdefulla komponenter från
växtbiomassa. Några exempel av särskilt intresse för Sverige skall nämnas
här. Barrträd avger kåda som är en potentiell bränsleråvara och råvara för
kemisk produktion. Ett träd kan avge ungefär lika mycket kåda under sin
livstid som motsvarar dess innehåll av vedbränsle. I USA sker nu forskning
och utveckling på teknik för skörd av kåda från barrträd för bränsle och
kemiska ändamål. När kådproduktionen passerat maximum skördas trädet
som råvarar för bränsle och fiberproduktion. På detta sätt fördubblar man

Mot. 1978/79:2275

utbytet från skogsodlingar av konventionellt slag.

Det talas ofta om en framtida vätgasekonomi, med vätgas som
energibärare. Vätgasen brinner miljövänligt till vattenånga och kan transporteras
i ledning till låga kostnader. Vätgasen är också en viktig råvara för
processindustrin, framfor allt för framställning av kvävegödselmedel. Vätgas
kan framställas från biomassa på flera olika sätt och med fördel tack vare
biomassans höga reaktivitet.

Under andra världskriget tillverkades en hel del etylalkohol från avlutarna
från sulfitfabrikerna i landet. Energikommissionen har framför allt pekat på
metanol som framtida ersättning till bensin. Det finns all anledning att på ett
mer samlat sätt än hittills utveckla och utvärdera metoder för inhemsk
framställning av etylalkohol genom jäsning av olika produkter från jord- och
skogsbruket.

Biobränslena är en idealisk råvara för framställning av syntetgas för syntes
av metan (naturgas), metanol (som i sin tur kan konverteras till bensin med
god verkningsgrad) och syntetisk bensin.

Tyvärr synes resurserna för arbeten på metanolområdet vara helt otillräckliga.
Intresset i dag är i första hand inriktat på stenkol och restoljor som råvara
för en tänkt inhemsk metanolproduktion. Allt talar emellertid för att
biobränslena är överlägsna råvaror för denna produktion. Kostnaden för
metanol är i dag 500 kr./ton, dvs. ungefär på samma nivå som bensin räknat
på energivärdet. Stigande oljepriser kommer att göra metanolen och andra
syntetiska bränslen också ekonomiskt konkurrenskraftiga vid tiden för
sekelskiftet - naturligtvis beroende på kostnadsutvecklingen för oljan och
naturgasen. Det är en självklarhet att ett svenskt forsknings- och utvecklingsprogram
för metanolframställning i första hand skall inriktas på
inhemska bränslen och inte på importbränslen. Detta för att garantera ett
framtida oberoende på den viktiga drivmedelssidan.

Helträdsutnyttjandet

En stor del av trädet lämnas i dag kvar i skogen i samband med avverkning.
Vid en årlig avverkning på 75 miljoner m3 lämnas mer än hälften kvar.
Huvuddelen av hyggesavfallet kan under överskådlig tid endast användas
som bränsle. Hyggesavfallet motsvarar 10 miljoner m3 olja i energiinnehåll,
vilket är tillräckligt för att försörja värmeverk med en sammanlagd installerad
effekt på 40 000 MW eller 10 gånger effekten på de sex kärnreaktorer som är i
drift.

Den största delen av hyggesavfallet kan tas till vara med s. k. helträdssystem
som prövats på olika håll i landet, bl. a. i Västerbotten, med mycket
lovande resultat. De mest positiva resultaten har uppnåtts vid skogsvårdande
gallringar, där helträdssystem är konkurrenskraftiga med konventionella
avverkningssystem både ekonomiskt, miljömässigt och biologiskt. På medelgoda
och goda marker är växtnäringsförlusterna relativt betydelselösa.

Mot. 1978/79:2275

medan däremot insektsskadorna kan minskas. Marker, som är befriade från
klena träd och hyggesavfall, blir på detta sätt tillgängliga för friluftsliv
omedelbart efter ett gallringsingrepp. Stora ackumulerade gall ringsbehov
finns. En noggrannare studie, som utförts i Skellefteå och Norsjö kommuner
sommaren 1978, visade att 580 000 m3/år borde tas ut under 10 år eller
327 000 m-Vår, om tiden utsträcktes till 20 år.

Sysselsättningseffekter

Utökas den skogsvårdande gallringen, för detta en omedelbar positiv effekt
på sysselsättningen. Denna sysselsättningseffekt fördelas på landets skogsmark,
vilket påverkar sysselsättningen mest i de glesbefolkade delarna av
landet där sysselsättningsproblemen är störst. En ökad sysselsättningseffekt i
skogen passar i glesbygdens infrastruktur.

Genom helträdsutnyttjande i gallring ökar det möjliga uttaget 1,7 gånger i
förhållande till konventionell avverkning. Sysselsättningen ökar i motsvarande
grad.

Skogsstyrelsens klenvirkesprojekt

Skogsstyrelsen har gjort vissa beräkningar om vad ett ökat klenvirkestillvaratagande
skulle tillföra samhället. För att detta skall vara möjligt föreslår
skogsstyrelsen att ett klenvirkesstöd införs.

De samhällsekonomiska effekterna av det föreslagna stödet kan exemplifieras
sålunda.

- Om allt klenvirke går till skogsindustrin och exporteras ökar
exportintäkten med 800 milj. kr.

- Om allt klenvirke går till energiproduktion minskar oljeimporten med
400 000 ton olja motsvarande 200-260 milj. kr.

- Vid skogsindustriell förädling ökar sysselsättningen totalt med ca 15 000
årsarbeten i skogsnäringen. Vid användning för energiproduktion blir
sysselsättningseffekten lägre.

Vi är medvetna om att samhället f. n. inte är rustat för en omställning till
fasta bränslen. Men den kartläggning som bl. a. skogsstyrelsen gjort visar
klart att skogen som energikälla kan vara en realitet den dag samhället
beslutar sig för att stimulera fram en användning av fasta bränslen. Av vad vi
här sagt framgår med all önskvärd tydlighet att skogens roll som energikälla
nu är dokumenterad.

Samhället måste nu nyttigöra sig de naturresurser som vi har i vårt land,
och mot den bakgrund som vi här skisserat är det alldeles uppenbart att det
kommande skogsskötselprogrammet måste ta hänsyn till lövvirket som en
värdefull tillgång. I sin tur medför detta förändrade synsätt att skogen och
skogsmarken blir intressantare från biologisk synpunkt där ett lövträdsinslag
kan ekonomiskt tolereras. En konsekvens blir även att kemiska medel för

Mot. 1978/79:2275

(medel för) lövslybekämpning starkt kan begränsas och när systemet är
utbyggt helt undvikas.

Vi föreslår därför atl ett klenvirkesbidrag införs i enlighet med skogsstyrelsens
förslag och att detta finansieras med budgetmedel. Enligt skogsstyrelsen
har man beräknat att ett projekt av den här omfattningen skulle kosta
omkring 90 milj. kr.

Statligt ekonomiskt stöd till skogsbruket

Beträffande skogsvårdsavgiften instämmer vi i föredragandens uppfattning
att denna avgift ej skall användas för subventionering av
skogsvårdsstyrelsernas taxor i fortsättningen. Vi återkommer i det följande
till detta. Vi delar också föredragandens uppfattning att skogsvårdsavgiften
bör kunna höjas något. I motsats till föredraganden anser vi dock att
skogsvårdsavgifterna och deras användning bör särredovisas.

Beträffande användningen av skogsvårdsavgiftsmedlen bör riksdagen
beakta effekterna av transfereringar, så att dessa inte blir orättmätiga. För att
nå detta bör medlen i första hand användas för ändamål som kommer alla
skogsägare till del, t. ex. forsknings- och utvecklingsprojekt.

Anslagsfrågor för budgetåret 1979/80

Bidrag till skogsvård ni. m.

Vi delar inte departementschefens uppfattning att bidrag för omplantering
efter angrepp av snytbagge fortsättningsvis inte skall utgå. Skogsägare har
fram t. o. m. 1978 års planteringar haft den uppfattningen att statsbidrag
skulle utgå till sådana omplanteringar. Vi anser det då vara rimligt att bidrag
fortsättningsvis utgår för att täcka de skador som uppstått vid planteringarna
1977 och 1978. Bidraget bör vara av samma omfattning som det nu
gällande.

Vi finner departementschefens argumentering oklar i vad gäller stöd till
återväxtåtgärder efter avverkning av sådana bestånd som är så glesa eller till
så stor del består av för marken olämpligt trädslag att tillväxten är avsevärt
lägre än vad som är möjligt. Det bör klart framgår att bidrag skall avse sådana
bestånd som avses i 5 § men också andra sämre bestånd, som vid
avverkningen inte ger eller beräknas kunna ge ett netto som motsvarar
föryngringskostnaden. Eventuellt överskott vid avverkningen skall dras ifrån
beräknade föryngringskostnader. I föryngringskostnaden skall inräknas
kostnad för lövsly- och ungskogsröjning.

Eftersom avverkning och beskogning av sämre skogar är en av de
viktigaste skogsskötselåtgärderna för att snabbt få en högre produktion, är det
angeläget att denna verksamhet stimuleras. Åtgärderna är också av mycket
långsiktig karaktär. Bidraget bör därför vara 80 % av godkänd kostnad för

Mot. 1978/79:2275

hela landet. Detta ökade bidrag bör enligt vår mening gälla en begränsad tid —
förslagsvis fem år. På kort sikt får vi en stimulans av avverkningarna, på
längre sikt blir effekten högre biologisk produktion.

Vi vill i fråga om skogsbruksplaner anföra följande. Skogsbruksplaner är
också med vårt synsätt ett lämpligt skogspolitiskt styrmedel. Skogsbruksplanerna
leder regelmässigt till ökad aktivitet på fastigheten och till att denna
aktivitet får en lämplig utformning. Översiktliga skogsinventeringar är
däremot en mera tvivelaktig åtgärd, särskilt för den södra delen av landet.
Genom dessa inventeringar inhämtas så översiktlig information att den inte
direkt kan användas för skogsdriften. Enligt vår uppfattning har också andra
eventuella intressenters behov av denna information övervärderats liksom
också denna informations användbarhet för andra ändamål. Beträffande
information av denna typ finns också riksskogstaxeringen, vilken åtminstone
för län och länsgruppergeren tillfredsställande noggrannhet. Därtill är nu en
ny riksskogstaxering under utarbetande. Det torde finnas goda möjligheter
att utveckla denna för olika ändamål. De översiktliga inventeringarna är
därför mera anpassade till tillsynsmyndighetens kontrollambition och till ett
allmänt insamlande av uppgifter än till verkliga behov i det praktiska
skogsbruket.

Mot denna bakgrund är föredragandens avvägning mellan dessa två
plantyper svår att förstå, eftersom all tillgänglig erfarenhet visar att aktiviteten
på fastigheterna har sin utgångspunkt i ägarens vilja och ambition och
snarast motverkas av myndighetsingripanden.

I detta sammanhang framstår det som angeläget att den bidragsberättigade
verksamheten med skogsbruksplaner inte utformas som ett statligt monopol.
Det synes angeläget och självklart att även andra - skogsägarföreningar och
företag med kompetent personal - ges tillfälle att delta i denna verksamhet på
samma villkor som skogsvårdsstyrelserna. Vi instämmer i detta avseende i
departementschefens uppfattning. Till detta bidrar också förhållandet att det
nu synes angeläget att så många fastigheter som möjligt snabbt förses med
skogsbruksplan.

Av s. 233 i propositionen framgår att som en förutsättning för statligt stöd
till skogsvård m. m. skall krävas att skogsägaren haren skogsbruksplan. Det
är enligt vår mening inte rimligt att som villkor för statsbidrag kräva av
skogsägaren att han har skogsbruksplan. Särskilt för mindre fastigheter finns
det ofta inga större skäl att ha en detaljerad plan. Framtagningen av sådana
planer är ett arbete som tar flera år. Det är inte rimligt att ge detta
planeringsarbete sådan förtur att andra viktiga uppgifter försummas. Denna
koppling bör därför tas bort.

Vidare är det mycket olyckligt att föreslå bidrag till skogsbruksplaner, om
inte medelstilldelningen blir tillräckligt stor. Efterfrågan på skogsbruksplaner
är nämligen redan i dagsläget hög - ofta större än resurserna för planläggningsarbetet.
Ett begränsat statsbidrag av föreslagen storleksordning skulle
innebära att skogsbruksplanläggningen minskade kraftigt pä grund av köbildning

Mot. 1978/79:2275

till statsbidraget.

Normalt planlägg: ca 0,6 miljoner ha enskild skogsmark årligen och totalt
ca 1 miljon ha till en kostnad av ca 25 kr./ha. Medelstilldelningen vid ett
50-procentigt bidrag måste därför vara minst 15 milj. kr. årligen.

Forskning

Vi biträder departementschefens uppfattning att den skogliga forskningen
behöver ökad medelstilldelning. Däremot finner vi det vara oansvarigt att nu
inte stärka forskningen angående skydd mot skogsskadeinsekter.
Statsmakterna har under senare år, efter petitaframställning från skogshögskolan,
i viss omfattning lämnat ökat stöd till denna verksamhet. Dessa
insatser har emellertid ej varit tillräckliga.

Skogsskyddet mot insekter är nu ett synnerligen allvarligt problem. I
sammanhanget kan åberopas t. ex. situationen beträffande granbarkborren i
Värmland, snytbaggen samt märgborreskadorna på tall. Till sammanhanget
hör också de problem som uppstår i samband med nya krav på bortförande av
vissa virkesrester i skogarna och problem i samband med lagring och
transport av i första hand massaved.

Det synes nu nödvändigt att göra en kraftansträngning för att söka
lösningar på dessa problem som f. n. orsakar skogsnäringen - och landet förluster
i 100-miljonkronorsklassen. För detta syfte erfordras såväl grundläggande
biologiska kunskaper om insekternas biologi m. m. som snabba
praktiska tillämpningar härav.

Vi anser därför att ett extra anslag, särskilt avsett för forskning angående
skogsskydd mot skogsskadeinsekter, bör anvisas.

Vi föreslår att skogs- och jordbruksforskningen för detta speciella ändamål
för budgetåret 1979/80 tillförs ett extra anslag av 5 milj. kr.

Utöver de förslag som lämnas i hemställan bör det ankomma på
vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de förslag till riktlinjer för skogspolitiken
som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande skogens roll som energikälla,

3. att riksdagen antar följande förslag till ändring i 1 § skogsvårdslagen:

1 § Våra skogar är en tillgång som skall ges en sådan vård att den kan utnyttjas
till allas bästa.

Skogsmark med dess skog skall genom lämpligt utnyttjande av markens

Mot. 1978/79:2275

virkesproducerande förmåga skötas så, att den varaktigt ger en hög och
värdefull avkastning samt ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte. Vid
skötseln bör rimlig hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna
intressen.

4. att riksdagen beslutar att 4 § skogsvårdslagen skall preciseras i
enlighet med det i motionen anförda,

5. att riksdagen beslutar anta följande ändring i 7 § punkten 3
skogsvårdslagen:

Vid anläggning av ung skog skall de försörjningsåtgärder vidtas som kan
behövas för att trygga återväxten av skog med tillfredsställande täthet och
beskaffenhet i övrigt.

Föreskrifter härom meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.

6. att riksdagen beslutar anta följande ändring beträffande 13 §
”Skog med hög slutenhet får inte utan särskilt tillstånd
slutavverkas förrän den... etc”.

7. att riksdagen beslutar anta följande tillägg tili 29 § skogsvårdslagen:

I beslut vad gäller förbud eller föreskrifter enligt 21 § resp. 27 § punkten 6
angående naturvårdshänsyn skall talan mot skogsvårdsstyrelsens beslut
prövas av allmän domstol.

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen angående:

a) skogsvårdslagens bestämmelser om skogsskydd,

b) klarläggande kring motivskrivningarna till 5 §,

c) ransoneringsbestämmelser i 14 §,

d) tillämpningsanvisningar till 24 §,

e) ambitionsnivån beträffande naturvårdshänsyn

9. att riksdagen godkänner vad som anförts i motionen beträffande
naturvårdshänsyn,

10. att riksdagen beslutar

a) att hos regeringen begära införande av ett klenvirkesbidrag i
enlighet med skogsstyrelsens förslag,

b) att anslaget för ersättning av skador förorsakade av snytbagge
följs upp till att gälla 1977 och 1978 års planteringar,

c) att statsbidraget till skogsåterväxt bör vara 80 % av godkänd
kostnad för hela landet,

11. att riksdagen beslutar att till Bidrag till skogsvård m. m. anvisa
ett i förhållande till regeringens förslag med 8 500 000 kr. förhöjt
förslagsanslag, varav 7 500 000 kr. avser skogsbruksplanen och
1 000 000 kr. avser översiktliga skogsinventeringar,

Mot. 1978/79:2275

12. att riksdagen beslutar att till ökade forskningsinsatser för
skogsskyddet anvisa ett extra anslag av 5 000 000 kr.

Stockholm den 26 mars 1979

THORBJÖRN FÄLLDIN (c)
KARIN SÖDER (c)
ANNA-LISA NILSSON (c)
ERIK LARSSON (c)

BERTIL JONASSON (c)
KARL GUST. H. BOO (c)
EINAR LARSSON (c)

ELVY OLSSON (c)

MAJ PEHRSSON (c)
RUNE GUSTAVSSON (c)
ANDERS DAHLGREN (c)
IVAN SVANSTRÖM (c)
THORSTEN LARSSON (c)