med anledning av propositionen 1977/78:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1978/79, m. m. (kompletteringsproposition)

Motion 1977/78:1970 av Olof Palme m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1977/78:1970

Motion

1977/78:1970

av Olof Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:150 med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1978/79, m. m. (kompletteringsproposition)

Den internationella utvecklingen

Den ekonomiska utvecklingen i OECD-ländema kännetecknades under
1977 av en realtivt långsam uppgång. Efter den kraftiga ökningen under 1976
på drygt 5 procent dämpades tillväxten under 1977 till i genomsnitt 3 1/2
procent.

Dämpningen gjorde sig gällande i de flesta industriländer - särskilt under
senare delen av året. Undantagen var främst USA, Japan och Canada där
produktionen fortsatte att öka med 4-5 procent även under andra halvåret.
Under samma tid försvagades däremot den ekonomiska tillväxten påtagligt i
Västeuropa. BNP ökade där med bara 11/2 procent - räknat som årlig tillväxt.
Särskilt svag var ökningen i de nordiska länderna och i Storbritannien.

Dämpningen i den internationella aktiviteten fick också konsekvenser för
arbetslösheten i industriländerna. Vid ingången av 1977 uppgick arbetslösheten
inom OECD-området till 15,6 miljoner men ökade sedan till 16,3 under
hösten 1977. Till följd av den gynnsammare utvecklingen i USA skedde en
nedgång av arbetslösheten där medan den fortsatte att öka i Västeuropa.
Särskilt kraftig var ökningen av ungdomsarbetslösheten.

Inflationen inom OECD-området har däremot fortsatt att minska. Mot
slutet av 1977 var prisstegringarna nere i ett genomsnitt på ungefär 6 procent.
De under sommaren och hösten 1977 nedåtgående livsmedels- och råvarupriserna
har spelat en väsentlig roll för denna lägre inflationstakt - likaså den
allmänt svaga ekonomiska utvecklingen och måttliga lönekostnadsstegringar.

Den redan tidigare så splittrade bilden av bytesbalansernas utveckling har
ytterligare markerats under 1977. OECD-ländema hade under detta år ett
samlat underskott i sin utrikesekonomi på ca 30 miljarder dollar. Samtidigt
som länderområdet som helhet hade detta betydande underskott hade
Förbundsrepubliken Tyskland, Japan, Nederländerna och Schweiz ett samlat
överskott på inemot 20 miljarder dollar. De övriga ländernas samlade
underskott uppgick alltså till nära 50 miljarder dollar där de stora industriländerna
svarade för ca 23 miljarder och de små industriländerna för ca 25
miljarder dollar.

Av särskilt stor betydelse har varit Förenta staternas stora underskott.

1 Riksdagen I977/7H. 3 sand. Nr 1970

Mot. 1977/78:1970

Detta har lett till ett mycket kraftigt utflöde av dollar och en snabbt stigande
penningmängd i det internationella betalningssystemet. Det ökade utbudet
av dollar har lett till en successivt sjunkande kurs på den na valuta ijämförelse
med i första hand D-marken, den japanska yenen och schweizerfrancen.
Kursnedgången för den amerikanska dollarn har emellertid varit klart större
än vad som motiverats av skillnaderna mellan Förenta staternas pris- och
kostnadsutveckling och den i Västtyskland och Japan. Detta har i sin tur
medfört en successiv förstärkning av den amerikanska exportindustrins
konkurrenskraft och en motsvarande försvagning för den tyska och japanska
industrin.

Enligt de nu föreliggande prognoserna från OECD kommer 1978 att
kännetecknas av en fortsatt långsam uppgång. Med det relativt låga
kapacitetsutnyttandet som i så fall även fortsättningsvis kommer att råda kan
man knappast räkna med någon större uppgång av investeringsverksamheten.
Den ekonomiska politiken är vidare i en rad tongivande länder fortsatt
restriktiv vilket tillsammans leder till en fortsatt långsam uppgång.

Det främsta undantaget från denna allmänna bild är utvecklingen i USA.
Carter-administrationen driver för närvarande en expansiv politik och man
kommer enligt helt nyligen gjorda uttalanden att fortsätta denna expansiva
inriktning under hela 1978. Samtidigt kan man emellertid konstatera att en
växande opinion i USA nu kräver en åtstramning av politiken. De stora
underskotten i såväl den federala budgeten som i bytesbalansen börjar nu
väcka en allt större oro inom näringslivet. Man har även kunnat konstatera en
viss ökning av prisstegringarna. Man kan således inte utesluta att politiken i
varje fall under senare delen av året kan komma att läggas om i en mera
restriktiv riktning. Rent konjunkturella faktorer pekar i samma riktning.
Uppgången i USA har nu varat så länge att man enligt tidigare erfarenheter
borde kunna räkna med i varje fall en viss utplåning av aktiviteten.

Under normala omständigheter skulle uppgången i USA ha utgjort en
stimulerande faktor för den ekonomiska aktiviteten i hela OECD-området.
Så har emellertid inte i någon större utsträckning blivit fallet under de senaste
åren. En anledning härtill är att den amerikanska importökningen i så stor
utsträckning riktat sig mot andra länder än OECD-länderna. Det är bl. a. en
kraftigt ökad oljeimport som förklarat det stora underskottet i USA:s
utrikeshandel. En ytterligare faktor som begränsat genomslaget av den
amerikanska expansionen har varit den fortsatt, relativt restriktiva politik
som förts i första hand i Västtyskland och Japan - främst då i form av en
mycket återhållsam penning- och kreditpolitik. Dessa länder, som med
hänsyn till sin starka utrikeshandelsbalans skulle haft bättre förutsättningar
än underskottsländerna att tillåta en allmänt expansiv utveckling, har
emellertid valt att föra en fortsatt återhållsam politik vilken i viss utsträckning
neutraliserat de expansiva effekter som skapats genom deras exportframgångar.
Dessutom bör även i detta sammanhang framhållas att den kraftiga
ökningen av både D-markens och yenens kurser på senare tid lett till en

Mot. 1977/78:1970

försvagning av dessa länders relativa konkurrensposition. För Japans del kan
man nog ändå räkna med fortsatta exportframgångar medan däremot
Västtyskland kan komma att få vidkännas svårigheter att vidmakthålla sin
starka position på exportmarknaden.

Även om man inte nu har anledning räkna med någon kraftigare,
exportledd uppgång inom OECD-området finns det dock vissa andra tecken
som tyder på att utvecklingen kan komma att bli uppåtriktad - i varje fall i
Västtyskland under senare delen av 1978. Trots de statistiska svårigheterna
att bedöma lagercykelns position finns det mycket som tyder på att vi nu kan
räkna med en vändning uppåt i lagerinvesteringarna. Detta gäller bl. a. de för
vår export så viktiga massalagren och lagren av järn och stål. Men det gäller
även en lång rad för vår verkstadsindustri viktiga lager av insatsvaror.
Styrkan i denna lagerrörelse är emellertid svår att bedöma - likaså dess
fördelning på hemmaproduktion respektive import. Sammantaget förefaller
dock som om detta skulle kunna utgöra en stimulerande faktor på
konjunkturförloppet under loppet av 1978. Någon mera varaktig stimulans av
konjunkturen kan man emellertid inte räkna med från denna faktor.

Enligt beräkningar som utförts inom OECD-sekretariatet krävs det en
samlad tillväxt inom OECD-området på minst 4 1/2 procent per år för att den
alltför höga arbetslösheten skall börja reduceras. Det framstår emellertid inte
nu som sannolikt att den samlade produktionen skall komma att öka med så
mycket under 1978. Snarare finns det risk för att ökningen kommer att ligga
under 4 procent. Som en följd härav skulle då arbetslösheten på nytt komma
att öka under detta år. OECD-sekretariatet har för sin del beräknat att antalet
arbetslösa kommer att öka till drygt 17 miljoner eller ca 5 1/2 procent. Mot
denna bakgrund har kraven på nytt rests att de stora industriländerna går
samman i en gemensam och samordnad aktion för att stimulera efterfrågan
inom OECD-området. Denna fråga kommer att utgöra ett av de viktigaste
diskussionsämnena vid det möte som kommer att äga rum i London i
sommar mellan företrädare för de ledande industrinationerna inom OECDområdet.
Men även om man då skulle lyckas med vad man inte kunnat
åstadkomma tidigare - nämligen en samordnad aktion för att stimulera
efterfrågan - så kommer sannolikt dessa åtgärder inte att få något större
genomslag under 1978. Detta år kommer alltså sannolikt att kännetecknas av
en visserligen fortsatt men dock långsam uppgång - så långsam att den inte
kan förhindra en fortsatt ökning av arbetslösheten. Den kommer då också att
innebära ett fortsatt relativt lågt kapacitetsutnyttjande och därmed också en
relativt dämpad investeringsefterfrågan. Det är först sedan efterfrågeökningarna
har fått en sådan bredd och omfattning att kapacitetsutnyttjandet
påtagligt ökar som man har anledning räkna med en mera påtaglig ökning av
investeringarna. Om uppgången i USA fortsätter och om man får till stånd en
mera allmän uppgång i de övriga OECD-länderna kan denna situation
inträffa under 1979 eller 1980. Men detta förutsätter i så fall att den
ekonomiska politiken mera allmänt läggs om i en expansiv riktning. Det

Mot. 1977/78:1970

förutsätter också att man lyckas bemästra de tendenser till en högre takt i
inflationen som kan bli konsekvensen av en mera allmän uppgång i den
ekonomiska aktiviteten.

Trotsden relativt svaga utveckling som man nu kan förutse för 1978 räknar
OECD-sekretariatet med att konsumentpriserna för hela länderområdet
kommer att öka med 7 procent i genomsnitt mellan 1977 och 1978. Det finns
visserligen inte nu några tecken på att livsmedels- och råvarupriserna skulle
vara på väg uppåt, men det fortsatt stora utflödet av amerikanska dollar utgör
en kraftig påspädning av den internationella likviditeten och därigenom en
latent inflationsrisk. Det ökade dollarutbudet har visserligen i stor utsträckning
kunnat neutraliseras genom en restriktiv penningpolitik i först och
främst Västtyskland och Japan. Men om denna politik läggs om som ett led i
en mera allmän strategi för att få till stånd en ökad ekonomisk aktivitet, då i
första hand på investeringsområdet, finns det risk för att en fortsatt kraftig
ökning av den internationella likviditeten kan komma att leda till en
acceleration av inflationen.

Två, delvis motstridiga, krav gör sig alltså gällande i den ekonomiska
politiken under 1978: å ena sidan borde politiken läggas om i en expansiv
riktning så att man stimulerar efterfrågan, får i gång investeringarna och
därigenom reducerar den alltför höga arbetslösheten i OECD-området. I så
fall måste efterfrågan öka med tal som ligger klart över de som man nu kan
räkna med för 1978. Å andra sidan kan den omläggning av kreditpolitiken i en
mera expansiv riktning som då blir nödvändig leda till att inflationen på nytt
skjuter fart.

En anledning till att detta dilemma uppstått i den ekonomiska politiken är
att man i de stora industriländerna nästan genomgående valt att bedriva en
politik som använt generella ekonomisk-politiska metoder. Man har i långa
stycken valt att stimulera efterfrågan indirekt genom skattesänkningar åt
hushåll och företag. I det rådande kapacitetsläget har emellertid de ekonomisk-politiska
åtgärderna fått en relativt begränsad verkan på den reala
efterfrågan; i stället har en stor del av dessa endast lett till en ökad likviditet,
vilket av de ledande centralbankerna ansetts motivera en åtstramande
penning- och kreditpolitik.

Ett större inslag av riktade åtgärder skulle kunna ha medfört en större real
effekt till en lägre statsfinansiell kostnad än vad som nu blivit fallet. Ett
utbrett politiskt motstånd i kombination med relativt outvecklade
administrativa resurser för denna typ av politik gör emellertid sannolikheten
för ett ökat inslag av sådana åtgärder relativt liten.

Utvecklingen under 1977 och början av 1978

Enligt den borgerliga regeringens första finansplan från januari 1977 skulle
målen för den ekonomiska politiken vara full sysselsättning, social och
regional utjämning, prisstabilitet samt ekonomisk tillväxt. Något mål förden

Mot. 1977/78:1970

externa balansen redovisades inte - vare sig på kortare eller längre sikt - men i
övrigt avsåg man att fortsätta att driva den ekonomiska politiken enligt i stort
sett samma riktlinjer som gällt under den, socialdemokratiska regeringens
tid.

När man nu kan avläsa det faktiska resultatet av utvecklingen under 1977
kan man emellertid konstatera att den borgerliga regeringen misslyckats på
praktiskt taget samtliga områden. Arbetsmarknaden har kraftigt försvagats,
den ekonomiska politiken i allmänhet och skattepolitiken i synnerhet har lett
till ökade ekonomiska och sociala klyftor, prisstegringstakten som skulle bli
avsevärt långsammare än under de tidigare åren har i stället mer än
fördubblats i förhållande till regeringens målsättning och tillväxten har för
första gången sedan början av 1930-talet varit negativ. Därtill har den
regionala utvecklingen kommit att uppvisa snabbt växande problem.

I regeringens förklaringar till denna utveckling har den svaga internationella
konjunkturen under 1977 spelat en väsentlig roll. Det torde vara
ovedersägligt att denna faktor är en viktig förklaring till varför exporten blivit
klart lägre än vad som förutsågs vid årsskiftet 1976-1977. Men det bör
samtidigt framhållas att den borgerliga regeringens egen politik bär ett visst
ansvar för den svaga exportutvecklingen under i varje fall första delen av
1977.1 december 1976 beslöt man nämligen att förlänga lagerstödet till den 1
juli 1977 och samtidigt göra om detta så att det inte längre primärt syftade till
att upprätthålla sysselsättningen utan i stället skulle förhindra en alltför snabb
avveckling av dessa lager. Denna åtgärd bör enligt vår mening ha verkat
återhållande på de svenska exportföretagens utbud. I stället för att utnyttjade
export möjligheter som gavs under första delen av 1977, då den internationella
uppgången fortfarande hade viss styrka, stimulerades de svenska exportföretagen
då att hålla tillbaka sitt utbud. 1 stället har detta fått pressas ut till klart
lägre priser och under kraftigare köpmotstånd under senare delen av

1977.

Den svaga exportutvecklingen förklarar emellertid endast en mindre del av
den svaga utvecklingen under 1977. Den helt dominerande orsaken ligger på
den inhemska efterfrågans område. I finansplanen från januari 1977 uppskattade
man att den inhemska efterfrågan skulle vara väl hävdad under det
kommande året. Detta ingick som ett led i en politik som syftade till att hålla
uppe produktion och sysselsättning under det kommande året. Man beräknade
att den privata konsumtionen med de då givna politiska förutsättningarna
skulle stiga med 2 1 /2 procent och den samlade kapitalbildningen med 3
1/2 procent.

Trots att de internationella perspektiven successivt försämrades under
våren 1977 lade man emellertid i april om den ekonomiska politiken i en
kraftigt restriktiv riktning och bröt därmed mot de riktlinjer som riksdagen
bara några veckor tidigare fattat beslut om. Det förtjänar understrykas att den
vikande utveckling som vi haft under detta år i stor utsträckning är ett resultat
av denna omläggning av politiken. Ett viktigt led i denna har nämligen varit

1* Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1970

Mot. 1977/78:1970

en accelererad inflation. Såväl besluten om olika punktskattehöjningar som
höjningen av mervärdeskatten och de tre olika devalveringar som genomförts
har medverkat till detta. Hushållssektorns inkomstsituation har därigenom
kraftigt försämrats och ett flertal grupper har under 1977 fått uppleva en
vikande levnadsstandard. Totalt sett harden privata konsumtionen minskat
med ungefär 1 procent.

Av minst lika stor betydelse är den svaga investeringsutvecklingen. Totalt
sett har bruttoinvesteringarna minskat med ca 3 1/2 procent under 1977.
Särskilt anmärkningsvärt är att den borgerliga regeringen tillät bostadsbyggandet
att gå kraftigt tillbaka trots att klara tecken fanns redan under början
av året på en begynnande bostadsbrist. Vi varnade också på ett tidigt stadium
för att regeringens åtgärder på det bostadspolitiska området inte var
tillräckliga utan att de skulle leda till en alltför svag investeringsutveckling i
förhållande till såväl de långsiktiga målen för vår bostadspolitik som våra
sysselsättningspolitiska målsättningar. Men regeringen förkastade våra
förslag och fortsatte med sin passiva politik vilket nu lett till en påtaglig
bostadsbrist i stora delar av landet och en oförsvarbar försvagning av
sysselsättningen inte endast i den egentliga byggnadsverksamheten utan
även i den långa rad av industrisektorer som producerar insatsvaror för
bostadsbyggandet.

Nedgången i industriinvesteringarna har varit ändå kraftigare. Man
beräknar nu att dessa minskat med drygt 16 procent mellan 1976 och 1977.1
och för sig bör en rad olika faktorer verkat i denna riktning: det på sina håll
pressade vinst läget och det låga kapacitetsutnyttjandet är exempel på sådana.
De förstärktes av de psykologiskt sett viktiga effekterna av den konsekventa
svartmålning av den svenska industrin och dess konkurrenskraft som
företrädare för den borgerliga regeringen ägnat sig åt alltsedan regeringstillträdet.
Den grundläggande osäkerhet som man även skapat i frågan om den
framtida energitillförseln har självfallet också haft sin stora betydelse.
Betydelsefulla delar av den svenska exportindustrin är uppbyggd kring en
säker och billig energitillförsel. Den har ingått som ett väsentligt led i vår
industris konkurrenskraft och förklarar en betydande del av den industristruktur
vi nu har. Den totala förvirring som den borgerliga regeringen skapat
på detta område har därför inte kunnat undgå att sätta sina spår i näringslivets
egna bedömningar av framtidsutsikterna.

Vi socialdemokrater har alltsedan hösten 1976 förordat en inriktning av
den ekonomiska politiken som skulle ha fullföljt den politik vi förde i
regeringsställning. Vi har konsekvent tagit avstånd från den socialt utmanande
fördelningspolitik som bedrivits av den borgerliga regeringen. Vi
skulle ha koncentrerat samhällets stödåtgärder till de företag och de grupper
som varit i särskilt behov av ett stöd och där man kunde räkna med att också
få en reell effekt av statsutgifterna. I stället har den borgerliga regeringen
alltsedan hösten 1976 på ett planlöst sätt spritt stödåtgärderna över näringslivet
vilket lett till en nära nog katastrofal försämring av statsfinanserna utan

Mot. 1977/78:1970

att man kunnat på något avgörande sätt vända den nedåtgående utvecklingen
i fråga om produktion och sysselsättning. Med den socialdemokratiska
inriktningen av politiken - med dess större inslag av riktade åtgärder i form av
exempelvis den av oss föreslagna strukturfonden - skulle utgiftsökningarna
respektive inkomstförsvagningarna högst avsevärt kunnat begränsas i förhållande
till den borgerliga regeringens politik. Samtidigt skulle man genom den
starkare styrningen av åtgärderna kunnat erhålla en större real effekt än vad
som nu blivit fallet.

Våra förslag skulle ha inneburit att företagen fått vidkännas högre
kostnader för olika socialförsäkrings- eller arbetsgivaravgifter. I huvudsak
skulle dessa emellertid ha avräknats från det tillgängliga löneutrymmet och
skulle således inte ha påverkat de totala kostnaderna för företagen. Däremot
skulle det statliga budgetunderskottet ha varit klart lägre vilket medfört ett i
motsvarande mån lägre ianspråkstagande av den inhemska kreditmarknaden
och en klart lägre internationell skuldsättning. Om den borgerliga regeringen
redan från hösten 1976 hade följt våra förslag om en mera ansvarsfull
ekonomisk politik skulle man inte behövt höja mervärdeskatten under andra
kvartalet 1977. Detta skulle också ha lett till en lägre prisstegring än vad som
nu blivit fallet, vilket skulle haft sin självklara betydelse även för de
utlandskonkurrerande företagens ställning på marknaderna.

Av väsentlig betydelse för den svenska inflationsutvecklingen har också
varit de tre devalveringar som genomförts under den borgerliga regeringens
tid. Trots att en devalvering alltid innebär en inkomstöverföring från
löntagarna till företagsvinsterna har arbetstagarnas organisationer i sitt
centrala avtal för 1978 och 1979 avstått från att ta ut någon kompensation för
de realinkomstminskningar som dessa medfört. Härigenom har i varje fall
hittills devalveringarna fått sitt avsedda syfte nämligen att via en sänkt
levnadsstandard för löntagarna minska de svenska företagens kostnadsläge.
Det är emellertid ännu för tidigt att uttala sig om huruvida devalveringspolitiken
kommer att leda till en varaktig förbättring av den svenska industrins
konkurrenssituation. Eftersom de svenska företagen i betydande utsträckning
inte sänkt sina priser i förhållande till sina utländska konkurrenter utan i
stället utnyttjat devalveringen till vinstförbättringar finns det risk för att man
genom devalveringspolitiken lagt grunden för en kommande vinstinflation
som kan fl långsiktigt ogynnsamma effekter för det svenska näringslivets
konkurrenskraft. Därtill bör fogas att devalveringarna i svenska kronor
räknat ökat den svenska utlandsskulden med ett belopp av storleksordningen
8-10 miljarder kronor.

I detta sammanhang bör även påpekas att den förbättring av handelsbalansen
som kunnat registreras under senare delen av 1977 och första delen av
1978 i första hand sammanhänger med en mycket kraftig nedpressning av
importvolymen. Visserligen har en viss uppgång av exporten kunnat
förmärkas sedan devalveringen i augusti 1977. Men denna kan till viss del
sättas i samband med att exportleveranserna förskjutits från sommaren till

Mot. 1977/78:1970

perioden efter det att den emotsedda devalveringen i augusti hade vidtagits.
Man kan således inte ta denna uppgång av exporten till intäkt för att
devalveringarna lett till en mera varaktig förbättring av exportens marknadsläge.

Den hittills passerade delen av 1978 har inte medfört några avgörande
förändringar i förhållande till utvecklingen under 1977. Den allmänna
produktionsutvecklingen är fortfarande svag - på många håll inom industrin
fortsätter produktionen att minska. Ordertecknandet från exportmarknaderna
har visserligen visat tecken på att vända uppåt men denna tendens
motvägs av en mycket kraftig försvagning av vår inhemska efterfrågan.
Denna är särskilt märkbar inom detaljhandeln där man kunnat notera en
mycket kraftig tillbakagång i den reala omsättningen under första kvartalet

1978. Denna utveckling av hemmamarknadssektorerna har även satt sina
spår på arbetsmarknaden där den öppna arbetslösheten nu ökat kraftigare än
på mycket länge. Till följd av bl. a. sjunkande internationella priser har
konsumentprisstegringen nu dämpats i förhållande till 1977. Den låga takt
som observerats under de två senaste månaderna kan emellertid inte bli
bestående. Bl. a. kan det bli svårt att undvika att den sjunkande produktionen
och den vikande detaljhandelsomsättningen blir kostnadshöjande faktorer
som ger upphov till ett nytt tryck uppåt på konsumentpriserna.

Sammanfattningsvis vill vi hävda att om den ekonomiska politiken följt de
av socialdemokratin angivna riktlinjerna hade vi kunnat upprätthålla
produktionen och sysselsättningen i vårt land och alltså undvikit den
stagnation och tillbakagång som nu blivit resultatet av den borgerliga
politiken. Vi hade utnyttjat våra produktiva resurser för att bygga upp det
näringsliv som skall bereda människorna sysselsättning och ekonomisk
trygghet under 1980-talet.

Den socialdemokratiska politiken hade även lett till en mera rättvis
fördelning av inkomster och välfärd. I stället hamu regeringspolitiken genom
en lång rad olika åtgärder skapat ökade klyftor i vårt samhälle. Den borgerliga
regeringens förslag om att ytterligare sänka den allmänna arbetsgivaravgiften
en kort tid efter ett tecknat centralt avtal understryker ytterligare denna
allmänna inriktning av politiken. Den lägger en dålig grund för det arbete på
att trygga vår ekonomiska framtid som nu förestår.

De borgerliga partierna har genomgående valt att icke söka få till stånd
några samförståndslösningar om den ekonomiska politiken. I stället har såväl
våra förslag om den ekonomiska politikens allmänna inriktning som alla de
olika enskilda förslagen konsekvent avvisats av den borgerliga majoriteten i
riksdagen. Konsekvenserna av den borgerliga regeringens handlande kan nu
med tilltagande skärpa avläsas av de enskilda människorna i vårt land.
Produktionen stagnerar och sjunker, reallönerna minskar, statsfinanserna
gröps ur och de ekonomiska och sociala klyftorna ökar. Trots att denna
situation är en konsekvens av den borgerliga regeringens handlande måste
likväl socialdemokratin känna ett ansvar för alla de människor som kommer

Mot. 1977/78:1970

att drabbas av den borgerliga politikens konsekvenser. Trots att själva
utgångsläget för våra förslag är skapat av den borgerliga regeringen har vi att
utgå från detta faktiska läge när vi nu framlägger våra förslag. Detta läge
kräver en ändrad politik-en politik som tar sikte på att få i gång utvecklingen
i vår ekonomi, minska riskerna för arbetslöshet och hålla uppe köpkraften hos
de utsatta grupperna.

Den ekonomiska politiken på kortare och längre sikt

Målen för den ekonomiska politiken

De övergripande målen för socialdemokratins ekonomiska politik är

- arbete åt alla och ett fullt utnyttjande av landets produktionsmöjligheter,

- en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden,

- en återställd balans i våra utrikesbetalningar,

- en socialt och ekonomiskt balanserad tillväxt och

- en markant dämpning av prisstegringarna.

Allas lika rätt till arbete och trygghet utgör själva grundvalen för
socialdemokratins ekonomiska politik. Vi har alltid vägrat att acceptera en
ökad arbetslöshet som ett medel i den ekonomiska politiken - vare sig det
gäller att bekämpa inflationen eller att åstadkomma balans i utrikesbetalningarna.
Allas lika rätt till arbete och trygghet är för oss grunden för ett
rättvist och jämlikt samhälle.

Även om sysselsättningspolitiken spelar en betydelsefull roll för att
åstadkomma ett jämlikt samhälle, måste våra strävanden efter social och
ekonomisk rättvisa även prägla övriga delar av den ekonomiska politiken.
Skattepolitiken spelar här sin självklara roll - likaså pensionerna, barnbidragen
och stödet till låginkomsttagarna. Vi måste bygga vidare på det
solidaritetens samhälle som fördelar bördorna efter bärkraft och inkomststöden
efter behov. Härigenom skapar vi den känsla av samhörighet och
gemensamt ansvar som är en nödvändig utgångspunkt för vår politik för
framtiden.

För att långsiktigt kunna värna den fulla sysselsättningen är det nödvändigt
att på sikt återställa jämvikten i våra utrikesbetalningar. Politiken i vårt
land måste inriktas på att vi skall arbeta oss ur den nuvarande underskottssituationen
och på nytt komma tillbaka till ett läge med balans i våra affärer
med utlandet. Det är i sista hand denna balans som på sikt garanterar vårt
lands ekonomiska oberoende och vår rätt att själva bestämma prioriteringarna
i den ekonomiska politiken.

En fortsatt utbyggnad av välfärden och tryggheten i vårt land ställer krav på
en fortsatt tillväxt av de ekonomiska resurserna. Betydande inteckningar i det
framtida resursutrymmet har redan gjorts på den offentliga konsumtionens
område. Den beslutade utbyggnaden av barnomsorgen kommer under en

Mot. 1977/78:1970

följd av år att ställa krav på ökade resurser liksom även den fortsatta
utbyggnaden av långtidssjukvården. De gjorda åtagandena åt pensionärerna
- i form av ATP-reformens genomförande och utställda standardökningsgarantier
- tillsammans med det relativt kraftigt ökade antalet äldre ställer
också krav på en ökning av våra produktiva resurser. Skall jämvikten i vår
utrikeshandel kunna återställas utan att detta leder till risker för den fulla
sysselsättningen, krävs likaledes att man kan falla tillbaka på en växande
produktion. Vi måste därför på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi.

Det är för socialdemokratin ett oeftergivligt krav att de växande resurserna
fördelas på ett rättvist sätt och att den ekonomiska tillväxten verkligen leder
till en reellt ökad jämlikhet. Stundtals hör man argumentet att en minskad
jämlikhet, dvs. ökade sociala orättvisor och växande klyftor, är en nödvändig
förutsättning för att den ekonomiska tillväxten skall kunna vidmakthållas.
Socialdemokratin har alltid tagit avstånd från dessa uppfattningar. För oss är
det gemensamma ansvaret för framtiden den på sikt enda hållbara grunden
för en fortsatt tillväxt av våra ekonomiska resurser. Detta synsätt präglar vår
skattepolitik och det låg även bakom tillkomsten av ATP-reformen -en av de
största tillväxtbefrämjande reformerna i vårt land.

Samtidigt måste vi kräva att tillväxten sker inom de ramar som sätts av
hänsynen till såväl den sociala som fysiska miljön. Vi måste skapa en bättre
ekologisk balans och alltmera länka in tillväxten på banor som minskar
miljöfarorna och ökar användningen av förnyelsebara råvaror och energikällor.
Begränsningar i råvarutillgången leder till att industrin i allt större
utsträckning måste basera sin expansion på en ökad förädling.

De internationella prisstegringarna har under 1970-talet varit kraftiga. På
grund av vår omfattande utrikeshandel kan vi inte utan mycket djupgående
ekonomisk-politiska ingrepp helt avskärma oss från prisutvecklingen i vår
omvärld. Den långsiktiga prispolitiken får inriktas på att begränsa genomslaget
av de internationella prisstegringarna.

Det är mot denna bakgrund desto viktigare att vi med kraft bekämpar alla
tendenser till prisstegringar som uppstår i vår egen ekonomi. Många av de
problem som vi upplever i vår ekonomi i dag har sin grund iden särskilt under
senare år kraftiga inflationen. Den omfördelar på ett godtycklig sätt de
ekonomiska tillgångarna och skapar nya orättvisor. Den förrycker företagens
investeringsbedömningar och skapar lönsamhet åt ur hela samhällets
synvinkel improduktiva placeringar. Vi måste därför med kraft engagera oss i
arbetet med att få ner inflationen till en markant lägre nivå. I en tid då
inflationen avtagit i vår omvärld har emellertid den borgerliga regeringens
politik lett till en kraftigt ökad inflation i vårt land. Denna för löntagarna
utmanande politik måste nu brytas och prisstegringarna begränsas så att
köpkraften inte ytterligare urholkas.

För socialdemokratin är människornas rätt till arbete och social trygghet
det främsta politiska målet. I det svåra ekonomiska läge som landet nu
befinner sig i väljer vi tveklöst en politik som går ut på att vi skall arbeta oss

Mot. 1977/78:1970

igenom svårigheterna och därigenom på nytt skapa de ekonomiska förutsättningarna
för en fortsatt utbyggnad av vårt välfärdssamhälle. Att som den
borgerliga regeringen söka lösningar på våra ekonomiska problem genom att
skapa en ekonomisk stagnation och ökade ekonomiska klyftor är helt
oförenligt med en socialdemokratisk politik. Det är genom gemensamma
ansträngningar och genom att fullt ut tillvarata de produktionsmöjligheter
som vårt land har som vi skall kunna ta oss ur de nuvarande svårigheterna
och för framtiden skapa den trygghet i sysselsättning och inkomster som de
många människorna kräver.

Den ekonomiska politikens allmänna inriktning

Den svenska ekonomin kännetecknas fortfarande av en markant brist på
balans på ett flertal områden. Inga av de mål som enligt socialdemokratin bör
gälla för den ekonomiska politiken har tillnärmelsevis varit uppfyllda under
den borgerliga regeringens tid.

Den borgerliga regeringens egna förutsägelser för 1978 innebär i stort sett
att denna otillfredsställande situation kommer att bestå även under detta år.
Om inte åtgärder snabbt sätts in kommer arbetsmarknaden att ytterligare
försvagas med en ökning av den öppna arbetslösheten som resultat.
Underskottet i bytesbalansen är trots de tre devalveringarna alltför stort med
hänsyn till den låga aktivitetsnivån i ekonomin. Produktionen stagnerar och
de alltför höga prisstegringarna leder till en fortsatt urholkning av hushållens
köpkraft.

Denna situation möter den borgerliga regeringen genom en serie åtgärder
som syftar till att reducera de vanliga löntagarnas och hushållens standard
och i stället öka kapitalägarnas inkomster och företagens vinster. Genom
kombinationen av höjda konsumtionsskatter, tre devalveringar, ökade
skatteförmåner åt företagarna samt de två sänkningarna av den allmänna
arbetsgivaravgiften kommer den borgerliga regeringen att skapa en inkomstomfördelning
från löntagare till företagssektorn som torde sakna sin like. Sett
på kort sikt har politiken varit verkningslös. Industriinvesteringarna fortsätter
att minska kraftigt, produktionen fortsätter att stagnera och arbetslösheten
ökar. Samtidigt innebär regeringens politik påtagliga risker för
framtiden. Den dramatiska försämringen av statsfinanserna kommer att leda
till ett successivt allt större inflationstryck samtidigt som snabba vinstökningar
inom näringslivet kan lägga grunden för mycket omfattande kompensationskrav.

På två olika sätt är den borgerliga regeringens politik en utmaning för
socialdemokratin. Den leder för det första inte till ett fullt utnyttjande av vår
arbetskraft och vår produktionskapacitet och den kommer för det andra att
leda lillen kraftigomfördelning av inkomsterna från löntagare och hushåll till
företag.

Socialdemokratin kräver därför att den ekonomiska politiken läggs om och

Mot. 1977/78:1970

inriktas på att så snabbt som möjligt återföra vår ekonomi till ett läge med fullt
kapacitetsutnyttjande. På kort sikt innebär detta att åtgärder måste sättas in
för att stödja den inhemska efterfrågan och därigenom undvika den
försvagning av arbetsmarknaden som kommer att bli följden av den
borgerliga regeringens politik. För att lösa de mera långsiktiga problemen i vår
ekonomi krävs en kraftigt ökad investeringsverksamhet och insatser för
teknisk utveckling. Det är på denna väg vi vill förstärka den svenska
industrins kapacitet och konkurrenskraft och därigenom på sikt återvinna
balansen i vår utrikeshandel.

Förverkligandet av denna målsättning kommer självfallet att påverkas av
den framtida internationella konjunkturutvecklingen. Det säger sig självt att
om vi får hjälp av en kraftig och ihållande internationell högkonjunktur, så
kommer vi att snabbare och med mindre uppoffringar kunna återvinna
balansen i vår utrikeshandel. Skulle däremot den internationella utvecklingen
bli fortsatt svag, krävs det desto större ansträngningar och en desto
längre tid för att vi på nytt skall kunna skapa balans. Såsom framgick av det
inledande avsnittet finns det en del tecken som tyder på att den internationella
konjunkturen kommer att fortsätta att gå uppåt under 1978 och 1979 om
än i relativt långsam takt. Men många av de långsiktiga strukturproblemen
i vår ekonomi kommer att finnas kvar även efter dessa år. Om man
inte nu på ett offensivt sätt angriper strukturproblemen och på bred front
söker skapa för framtiden varaktiga sysselsättningsmöjligheter, löper vi en
betydande risk att nästa gång den internationella lågkonjunkturen gör sig
kännbar hamna i problem som kan bli ännu större än de vi har upplevt under
1977 och 1978.

För att vi skall kunna arbeta oss tillbaka till ett läge med balans i vår
ekonomi måsteden ekonomiska politiken enligt vår mening kännetecknas av
följande fem grundegenskaper.

För det första måste vi öka investeringarna och det totala sparandet för att
därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi. Den borgerliga
regeringen har tillåtit industriinvesteringarna att sjunka till en för vår framtid
oroväckande låg nivå. Detta har skett samtidigt med att bostadsinvesteringarna
har varit kraftigt vikande.

Det är i första hand genom ökade investeringar som vi med bibehållen full
sysselsättning kan lösa problemet med vår konkurrenskraft i förhållande till
omvärlden. Ökade investeringar bidrar också till att öka kapacitetsutnyttjandet
i vår ekonomi och på nytt få i gång inkomstbildningen. Vi vägrar att
acceptera den borgerliga regeringens politik som innebär att man passivt
inväntar att ökade vinster på nytt skall dra i gång investeringarna. Vi måste
utnyttja de lediga resurser som nu föreligger till att bygga för framtiden.
Värdefull tid har redan försuttits.

Detta förutsätter för det andra att människorna accepterar en under ett
antal år framöver dämpad tillväxt i konsumtionen. Men vi kan inte acceptera
att en återhållsamhet från löntagarnas sida - motiverad av behovet av ökade

Mot. 1977/78:1970

investeringar - ger upphov till kraftiga vinstökningar inom företagen och
förmögenhetsökningar, vilkas disposition det ligger utanför löntagarnas
möjligheter att påverka. En ökad kapitalbildning, åstadkommen genom en
dämpad konsumtionstillväxt, förutsätter att vi kan lösa frågan om löntagarnas
medinflytande över kapitalbildning inom företagen.

En annan förutsättning är att vi kan värna de utsatta gruppernas köpkraft
och upprätthålla en tillfredsställande inhemsk efterfrågan.

Den dämpade konsumtionstillväxten skärper för det tredje kraven på en
rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden. Den av den
borgerliga regeringen genomdrivna indexregleringen av den statliga skatteskalan
får för många människor utmanande fördelningspolitiska konsekvenser.
Det går knappast att skapa förståelse hos en lågavlönad industriarbetare
eller tjänsteman - hårt drabbad av prishöjningar på nödvändighetsvaror - för
en skattepolitik som ger höginkomsttagaren en tre-fyra gånger så stor
skattesänkning som denne löntagare får. Skall vi kunna skapa den känsla av
solidaritet och gemensamt ansvar som är en nödvändig förutsättning för en
återhållsam konsumtionsutveckling under kommande år är det nödvändigt
att den borgerliga skattepolitiken bringas att upphöra. Vi kommer senare
under året att framlägga förslag till en skatteomläggning för 1979 som inte
bygger på den borgerliga regeringens indexreglering utan lägger tyngdpunkten
inom de skikt där de stora grupperna av löntagare befinner sig.

Budgetens underskott för såväl det innevarande som det kommande
budgetåret blir rekordartat. Statsbudgetens underskott beräknas nu till drygt
10 procent av bruttonationalprodukten. Inemot 30 procent av statsutgifterna
finansieras detta år lånevägen. Dessa svaga statsfinanser tvingar oss att ta
stora utländska lån samtidigt som underskottet på sikt utgör ett betydande
inflationshot. Den samtidigt med kompletteringspropositionen publicerade
långtidsbudgeten visar dessutom att den borgerliga regeringens ekonomiska
politik leder till ett långsiktigt mycket kraftigt upplåningsbehov även efter det
att ekonomin på nytt börjat tillväxa.

Enligt vår mening måste politiken för det fjärde inriktas på att målmedvetet
nedbringa detta alltför stora underskott i statsbudgeten. Så länge detta stora
underskott består kan man inte räkna med att den svenska ekonomin
kommer tillbaka till ett läge med ekonomisk balans.

För att en statsfinansiell åstramning skall kunna åstadkommas samtidigt
med att man ökar den effektiva efterfrågan måste den ekonomiska politiken
utformas med ett betydligt större inslag av selektiva åtgärder än f. n. En viktig
anledning till den kraftiga försvagningen av statsfinanserna är den borgerliga
regeringens användning av generella åtgärder med en låg ekonomisk-politisk
effektivitet. Ett exempel på detta är sänkningarna av den allmänna arbetsgivaravgiften,
vilket leder till en försvagning av statsbudgeten med 8
miljarder kronor. Genom dessa åtgärder avser regeringen att förstärka
företagens vinstsituation och därigenom indirekt öka investeringsbenägenheten.
Men denna allmänna utspridning av statsmedel skapar inga garantier

1** Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1970

Mot. 1977/78:1970

för att de avsedda effekterna på investeringsbenägenheten uppnås. Den
fördelas dessutom på ett sådant sätt att den i större utsträckning stöder de
sektorer inom den svenska ekonomin som inte möter någon utländsk
konkurrens - detta i ett läge då behovet av en förstärkning av vår
exportindustri och den med importen konkurrerande hemmamarknadsindustrin
är större än på mycket lång tid. Skattebetalarnas och löntagarnas medel
hade kunnat användas på ett långt effektivare sätt om användningen styrts
direkt till sitt avsedda syfte.

Vi socialdemokrater hävdar att man med ett väsentligt större inslag av
selektiva åtgärder och med en starkare styrning av stödåtgärderna skulle
kunna uppnå större samhällsekonomiska effekter i fråga om t. ex. investeringar
och sysselsättning samtidigt som man också skapar en i förhållande till
den borgerliga regeringens förslag bättre statsfinansiell situation.

En sådan långsiktig inriktning av den ekonomiska politiken måste förenas
med åtgärder som kortsiktigt upprätthåller den totala efterfrågan i ekonomin.
Den borgerliga regeringens åtstramningspolitik har nu gått så långt att den
utgör ett allvarlig hot mot sysselsättningen. Därför måste för det femte
åtgärder sättas in för att förstärka hushållens köpkraft. Detta bör åstadkommas
genom en kombination av åtgärder i syfte att dels begränsa
inflationen, dels genom riktade åtgärder förstärka köpkraften hos de grupper
som hårdast drabbats av regeringens åtstramningspolitik.

Sammanfattningsvis föreslår vi socialdemokrater en politik som på ett
offensivt och planmässigt sätt löser landets långsiktiga problem samtidigt
som åtgärder sätts in för att på kort sikt upprätthålla den inhemska efterfrågan
och därigenom undvika en eljest kraftig ökning av arbetslösheten. I motsats
till den borgerliga regeringen vill vi utforma en politik som leder till ett
förtroendefullt och konstruktivt samarbete mellan olika grupper i samhället ett
samarbete som måste präglas av insikten om att ett hårt arbete kommer att
krävas av oss alla men att detta arbete kommer att bära frukt under 1980-talet
i en bättre utveckling och en ökad välfärd. I det följande kommer vi att
redovisa de olika åtgärder som ingår i socialdemokraternas ekonomiska
politik.

Politikens konkreta innehåll

1 det följande sammanfattas socialdemokratins riktlinjer för en politik för
arbete, trygghet och utveckling.

Våra riktlinjer ansluter till det program för arbete och trygghet som vi gick
till val på under 1976 och till vårt förslag till aktionsprogram som lades fram
under 1977. Förslagen gör inte anspråk på att täcka politikens alla fält. Men
det som är centralt är att klara sysselsättningen i dag och i framtiden.
Sysselsättningen har alltid varit socialdemokrations och fackföreningsrörelsens
viktigaste fråga.

Mot. 1977/78:1970

Investeringar och teknisk utveckling

I vår partimotion med anledning av finansplanen (1977/78:654) underströk
vi att en av de allra viktigaste uppgifterna för den ekonomiska politiken var att
vi i vårt land måste öka investeringarna och det totala sparandet i vår ekonomi
för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt. Vi kritiserade regeringen för
att den tillåtit industriinvesteringarna att sjunka till en för vårt land
oroväckande låg nivå. Läget förvärras ytterligare av att bostadsinvesteringarna
samtidigt har varit kraftigt vikande. För att vi med bibehållen full
sysselsättning skall kunna arbeta oss ur situationen med brist på balans i vår
utrikeshandel måste vi i stället kraftigt öka investeringarna. Ökade investeringar
bidrar också till att öka kapacitetsutnyttjandet i vår ekonomi och på
nytt få ekonomisk tillväxt.

De nya bedömningar som regeringen nu redovisar för utvecklingen under
det gångna året och den förväntade utvecklingen under 1978 föranleder inte
någon revidering av denna vår tidigare ståndpunkt. Snarare innebär den ett
ytterligare understrykande av angelägenheten att snabbt vända den nedåtgående
utvecklingen och på nytt få i gång ökade investeringar.

I den reviderade finansplanen beräknas sålunda de totala bruttoinvesteringarna
i Sverige ha minskat med 3,5 procent i volym mellan 1976 och 1977.
Nedgången var särskilt kraftig i fråga om industrin, bostadsbyggandet och de
statliga affärsverken. För 1978 förutses nu en fortsatt minskning med 1
procent. Även under detta år kommer det att vara de kraftigt fallande
industriinvesteringarna som utgör den viktigaste neddragande faktorn för
den totala investeringsutvecklingen. Det program för en kraftigt ökad
investeringsverksamhet som socialdemokratin lade fram i januari har
fortfarande full aktualitet.

Detta program kan sammanfattas på följande sätt.

1. Förstärkning av investeringsbankens aktiekapital. Möjligheterna att ge
krediter till enskilda projekt som också kan vara förenade med inte obetydligt
risktagande behöver förstärkas. Här spelar investeringsbankens utlåning en
väsentlig roll. Mot den bakgrunden ansåg vi att investeringsbankens eget
kapital behövde förstärkas med 500 milj. kr. genom anslag på tilläggsbudgeten
för innevarande budgetår.

2. En väsentlig förstärkning av 4:e AP-fondens möjligheter att förvärva aktier.
Regeringen har i en proposition föreslagit att 4:e AP-fondens möjligheter till
aktieförvärv skall utökas med 250 milj. kr. Regeringens förslag är emellertid
förenat med en rad villkor vilka skulle allvarligt begränsa 4:e AP-fondens
möjligheter att fullgöra sin verksamhet på det sätt som hittills skett. Mot den
bakgrunden har vi i en partimotion (1977/78:1872) krävt att 4:e AP-fondens
möjligheter till förvärv ökas med 750 milj. kr. samt att de inskränkningar i
fondens verksamhet som regeringen föreslagit icke godtas av riksdagen.

3. Inrättande av en strukturfond för offensiva industrisatsningar. Detta förslag
har vid ett flertal tillfällen framförts från socialdemokratiskt håll. Utveck

Mot. 1977/78:1970 16

lingen i vårt land har sedanjdetta förslag för forsta gången lades fram - i
januari 1977 - ytterligare understrukit behovet av en sådan fond. Den bör ges
en omslutning på 4 miljarder kronor redan under sitt forsta verksamhetsår.
Den bör finansieras till 2 miljarder av budgetmedel och samtidigt ges
möjligheter att låna upp kapital inom en ram av 2 miljarder kronor under sitt
forsta verksamhetsår. Löntagarorganisationerna bör tilldelas ett avgörande
inflytande i fondens styrelse. Därigenom garanteras även att besluts: och
informationssystemen ges en decentraliserad inriktning.

4. En väsentlig förstärkning av investeringarna inom de statliga företagen. I en
tid av vikande investeringsverksamhet inom den privata sektorn är det
nödvändigt att samhället vidtar åtgärder för att ytterligare öka investeringsverksamheten
i de statsägda företagen. Dessa företag måste spela en mera
aktiv näringspolitisk roll än de för närvarande gör. Dessa företags starka
inriktning på exporten understryker ytterligare behovet av en investeringsökning
på detta område. Mot den bakgrunden har vi krävt en särskild
inventering av investeringsprojekt inom de statliga företagen. Efter upprepade
krav från socialdemokratiskt och fackligt håll har från regeringens sida
godtagits att vissa investeringsprojekt sätts i gång inom de statliga företagen
bl. a. inom Berol-Kemi och vid ASSI:s Karlsborgsanläggning. I andra fall har
man intagit en hårt negativ attityd. Det är t. ex. fallet med LKAB där man
genom att anvisa ytterligare 100 milj. kr. till miljö- och investeringsarbeten
skulle kunna undvika avskedanden av 350 personer. Utöver de projekt som
regeringen aviserat anser vi att statsföretagsgruppen bör ytterligare öka sina
investeringar under det kommande budgetåret 1978/79.

5. En kraftfull satsning pä teknisk utveckling, forskning och utbildning. En
offensiv satsning på en ökad kapitalbildning måste åtföljas av en förstärkning
av forsknings- och utvecklingsarbetet inom företagen och en intensifierad
forskning och utbildning vid högskolorna. Vi måste inrikta vår industri och
vår export på områden där vi tekniskt och utbildningsmässigt kan konkurrera
med andra länder. Betydelsen av dessa förhållanden understryks av att de
svenska företag som lyckats hävda sin ställning på exportmarknaderna även
under det hårdnande internationella klimatet under senare år just är de
företag som legat i frontlinjen när det gäller den tekniska utvecklingen. Det är
därför en viktig uppgift att bryta den nedgående tendensen i fråga om
insatserna på forskningens och utvecklingens område. Det gäller därför att
kraftigt förstärka den naturvetenskapliga och tekniska forskningen vid våra
universitet och högskolor. Förslag härom har framlagts i vår partimotion
1977/78:885.

Ett kraftfullt program för att satsa på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete
i företagen är också nödvändigt.

Ett omfattande sådant program har framlagts från socialdemokratiskt håll.
En först a huvudpunkt i ett sådant program bör enl igt vår mening vara en kraftig
ökning av det generella grundstödet till företagens forsknings- och utvecklingsverksamhet.
I det syftet kräver vi att de nuvarande skatteavdragen för

Mot. 1977/78:1970

företagens FOU-verksamhet kraftigt ökas. Det nuvarande avdraget bör enligt
vår mening fördubblas och det särskilda ökningsavdraget som f. n. uppgår till
20 procent bör enligt vår mening höjas till 100 procent för den volymmässiga
ökningen av företagens forsknings- och utvecklingsverksamhet under en 3årsperiod.
Det skattebortfall som skulle uppstå genom den föreslagna
ökningen av avdragsmöjligheterna bör kompenseras genom en höjning av
bolagens inkomstskatt med 5 procentenheter. Detta förslag har i större detalj
utvecklats i vår partimotion 1977/78:1456.

En andra huvudpunkt i ett program för att utveckla industrins forskningsoch
utvecklingsverksamhet bör enligt vår mening vara ett kraftigt ökat stöd
till uppfinnare. Här kan erinras om att vi från socialdemokratiskt håll lagt
fram förslag om inrättande av en fond för statligt stöd till uppfinnare i vår
partimotion 1977/78:1850. Förslaget innebär att t. ex. 100 uppfinnare skulle
ges ca 50 000 kr. vardera som stöd i sin verksamhet. Vi vill också erinra om
vårt förslag om att bibehålla verksamheten vid statens utvecklingsfond som
är av stor betydelse för koncentrerade satsningar på industriella utvecklingsprojekt
i många företag.

En tredje huvudpunkt bör vara samhälleligt engagemang med kapital för att
klara finansieringen av stora tunga utvecklingsprojekt. I första hand aktualiseras
här satsningar på samarbets- och upphandlingsprojekt inom den
industriella sektorn. Statsmakterna bör ta ledningen inom nya utvecklingsområden
och där genom offensiva satsningar skapa förutsättningar för en
acceleration av den tekniska utvecklingen. På sikt öppnas därigenom också
möjligheter för en ny inriktning av vår export. Tre nya utvecklingsbolag bör
startas till detta syfte, två i samarbete med primärkommunerna och ett tredje i
samarbete med landstingen. Det första utvecklingsbolaget skall ha som
uppgift att lägga ut en för våra båda bilbolag gemensam beställning av
rationella och ekonomiska system för kollektiva transporter i städernas
innerområden. Likaledes bör staten i samarbete med representanter för
primärkommunerna skapa ett utvecklingsbolag för beställning och utveckling
av hjälpmedel inom utbildningsområdet. Ett tredje område för denna typ
av utvecklingsbolag bör avse medicinsk teknik. Därutöver bör även möjligheterna
till utvecklingsbolag inom andra områden snarast undersökas. Det
gäller bl. a. energiproduktionsteknik, avfallsbehandlingsteknik, system och
produkter för att förbättra den yttre miljön och arbetsmiljön.

6. Insatser för att öka avkastningen i skogsbruket. 1 ett särskilt program har vi
föreslagit en ökning av de skogsvårdande insatserna i syfte att öka
avkastningen i skogen. Ur långsiktig industriutvecklingssynpunkt har dessa
åtgärder mycket stor betydelse för skogsindustrins framtid eftersom den i hög
grad begränsas av tillgången på råvara i framtiden. Ett sådant program skulle
också skapa ett värdefullt tillskott av omedelbar sysselsättning i övre
Norrland.

7. Ökade offentliga investeringar inom i första hand kommunikationsområdet.
I en period då de privata investeringarna viker är det en stor betydelse att

Mot. 1977/78:1970

utveckla det tillgängliga resursutrymmet för tidigareläggning av statliga
investeringar. Det innebär dels att investeringsutrymme längre fram kan
frigöras, dels att vi får ett välkommet tillskott till efterfrågan på investeringsvaror.
Den allmänna ekonomiska situationen pekar emellertid på att dessa
(tidigareläggningar bör koncentreras till de områden där de snabbt påverkar
landets samlade produktionsmöjligheter. Det är därför naturligt att koncentrera
förslagen till i första hand kommunikationssektorn, dvs. inom järnvägsoch
teleområdet. När det gäller järnvägsinvesteringarna vill vi bl. a. framhålla
det mycket angelägna i att man snabbt kommer i gång med utbyggnaden av
ytterligare spårkapacitet mellan Stockholm och Södertälje samt att man
omedelbart kommer i gång med arbetena i Norrbotten för att förstärka
Malmbanan.

8. En energipolitik i enlighet med 1975 års riksdagsbeslut. Den förvirring som
regeringen har skapat på energiområdet har bl. a. kommit till uttryck i
vikande investeringar på detta område. Byggandet av reaktorn Forsmark lil
bör snabbt'återföras till sin ursprungliga plan. Riksdagen bör vidare fatta
beslut om en snabb utbyggnad av vattenkraften i Kalixälven.

9. En kraftig ökning av bostadsbyggandet. På ett växande antal orter i landet
börjar bostadsbristen bli ett allt större socialt problem. Samtidigt ökar
arbetslösheten bland byggnadsarbetarna. Mot den bakgrunden bör det vara
självklart att vidta kraftfulla insatser för att öka bostadsbyggandet. Ett ökat
bostadsbyggande innebär inte enbart ökad sysselsättning för dem som arbetar
inom själva byggnadsverksamheten utan det får också positiva återverkningar
på efterfrågan och sysselsättning inom en rad industribranscher som
tillverkar bl. a. cement, armeringsjärn, kylskåp, spisar etc. Inom vissa delarav
byggmaterialindustrin harden hittillsvarande nedgången i bostadsbyggandet
varit så kraftig att verksamhetens fortsatta existens kan äventyras och
framför allt har insatserna för utvecklingsverksamhet blivit kraftigt reducerade.
Detta innebär ett allvarligt hot för fortsatt gynnsam utveckling inom
den svenska byggmaterialindustrin. Minskad verksamhet kan för framtiden
innebära att byggnadsverksamheten i större utsträckning än f. n. skulle
kunna bli beroende av import. Ur allmän ekonomisk och näringspolitisk
synpunkt skulle en sådan utveckling vara mycket allvarlig. Möjligheterna att
utöka byggnadsverksamheten som ett led i en konjunkturstimulerande
politik skulle härigenom bli väsentligt mindre eftersom den skulle bli
avsevärt mer importkrävande än hittills.

De insatser som regeringen vidtagit för att öka bostadsbyggandet är enligt
vår mening helt otillräckliga. Regeringen har under 1977 genom att underlåta
att ingripa mot kostnadsutvecklingen på byggområdet, genom att underlåta
att anpassa lånesystemet till utvecklingen, genom att underlåta att vidta
åtgärder för att säkra tillgången av krediter och genom att i många fall fördröja
handläggningen av planärenden på ett allvarligt sätt medverkat tiil att bromsa
upp bostadsbyggandet. För att få till stånd ett utökat bostadsbyggande är inte

Mot. 1977/78:1970

enbart effektiva åtgärder på de nu nämnda områdena nödvändiga utan
särskilda åtgärder behövs också för att begränsa inflyttningshyrorna och
dessas effekter. Många byggprojekt torde i dag inte komma i gång på grund av
tveksamhet med hänsyn till kostnadsutvecklingen. Kraftfulla åtgärder bör
därför vidtagas för att stimulera bostadsbyggandet. För det första kräver vi
från socialdemokratiskt håll ett prisstopp och i vissa fall införande av
högstpriser inom byggmaterialsektorn. För det andra krävs införandet av ett
särskilt ränte- och amorteringsfritt lån till nybyggda flerfamiljshus för att
begränsa inflyttningshyrornas storlek. Detta bör till sin storlek motsvara nu
utgående mervärdeskatt. För det tredje krävs förbättrade bostadsbidrag.
Genom åtgärder av detta slag bör enligt vår uppfattning bostadsbyggandet
kunna stimuleras i en sådan omfattning att igångsättningen därigenom på
årsbasis bör komma upp i en nivå av 10-15 000 fler lägenheter än vad som
eljest skulle bli fallet.

Sysselsättningspolitiken

1. Regeringens politik

Regeringens ställningstaganden i den reviderade finansplanen grundas på
bedömningen att industriproduktionen under året kommer att stabiliseras
samt möjligen undergå en begränsad ökning. Först under 1979 väntas en
mera betydande produktionsuppgång. På grund av nuvarande kapacitetsöverskott
leder emellertid en produktionsökning till växande personalbehov
först efter en viss tid. Regeringens beräkningar anger en fortsatt nedgång av
antalet sysselsatta inom industrin under innevarande år. Först under loppet
av 1979 väntas denna minskning upphöra. Även efterfrågan på arbetskraft
inom övriga sektorer av ekonomin väntas utvecklas så svagt att regeringen
finnér det nödvändigt framhålla risken för ökad arbetslöshet under 1978.

Redan i vår motion 1977/78:893 om sysselsättningspolitiken konstaterade
vi att regeringen inte förmått utveckla en övergripande sysselsättningsskapande
politik. Behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser hade därmed
kommit att växa utöver vad som behövt betingas av den underliggande
konjunktur- och strukturutvecklingen. Sysselsättningspolitiken hade i allt
väsentligt fått karaktären av uppehållande försvar, där tidigare utvecklade
arbetsmarknadspolitiska medel sattes in i all den utsträckning som var
möjlig.

I bilaga 3 till den reviderade finansplanen 1978 föreslår arbetsmarknadsministern
dels införande av ett tillfälligt nyrekryteringsbidrag, dels förlängning
av vissa statliga bidrag till företag för bevarad sysselsättning. Med
undantag för vissa vägbyggen i det inre stödområdet, som förutskickas av
budgetministern i bilaga 2 till den reviderade finansplanen, synes regeringen
åter ha stannat för en politik där man med överförande av finansiella resurser
från den offentliga sektorn till företagen söker åstadkomma ökad aktivitet i

Mot. 1977/78:1970

näringslivet. De nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslås tar sin
utgångspunkt i en mera allmän uppgång som regeringen menar sig kunna
spåra i tillgängliga prognoser. Underlaget för regeringens förhoppningar
härvidlag är bräckligt. Redan konsekvenserna av regeringens ekonomiska
politik i vad avser produktion och sysselsättning i vår hemmamarknadsindustri
liksom inom handeln, transportnäringen och serviceverksamheten i
övrigt kan grundligt förändra den bild av konsolidering och förestående
uppgång som nu tecknas av regeringen.

2. Socialdemokratins politik för sysselsättning

Mot denna politik ställer socialdemokratin samordnade åtgärder inriktade
mot sviktande avsnitt i den svenska ekonomin. Genom aktiva offentliga
insatser skapas förutsättningar att utan omgång stärka den inhemska reala
efterfrågan och därmed sysselsättningen. Med denna motion utvecklar vi
förutsättningarna för och innehållet i en sådan politik.

Bäst kan skillnaden mellan den borgerliga regeringens hållning och
socialdemokratins politik illustreras med ett konkret exempel. 1 bilaga till
årets reviderade finansplan finner arbetsmarknadsministern det f. n. vara
"för tidigt att avgöra i vilken omfattning efterfrågan kan behöva stimuleras
genom ytterligare tidigareläggning av angelägna offentliga beställningar och
byggnadsarbeten”.

Antalet arbetslösa medlemmar i byggnadsarbetareförbundet uppgick i april
1978 till över 7 000 personer. Detta motsvarar 6,4 procent av totala antalet
medlemmar. I vissa län redovisas långt högre tal.

Den höga arbetslösheten bland byggnadsarbetarna är i betydande utsträckning
en konsekvens av regeringens handlande på bl. a. bostadsbyggandets
och energipolitikens områden. Den borgerliga regeringens agerande under år
1977 med omväxlande senare- resp. tidigareläggningar av statligt byggande
ryckte ytterligare undan grunden för en planmässig byggnadsverksamhet.

Den höga arbetslösheten till trots väljer regeringen fortfarande att
avvakta.

Socialdemokratin kan inte acceptera en passiv byggnadspolitik. Vid
upprepade tillfällen har vi lagt fram konkreta förslag för att öka byggnadsverksamheten.
Ökat offentligt byggande är därvid av stor betydelse. För att
förebygga en stor arbetslöshet i byggnadssektorn vintern 1978/79 bör
regeringen omgående vidta de åtgärder som krävs för att öka den offentliga
byggnadsverksamheten. Efter arbetsmarknadsstyrelsens framställning rörande
ökat offentligt byggande som nyligen överlämnats till regeringen
förfogar man nu över ett gott underlag för omedelbara insatser. Vad vi här
anfört om ökat statligt byggande bör av riksdagen ges regeringen till
känna.

Med denna motion framläggs socialdemokratins förslag till ekonomisk
politik. Genom långsiktigt inriktade selektiva ekonomisk-politiska åtgärder

Mot. 1977/78:1970

tryggas och stärks vår framtida sysselsättning. Genom bl. a. åtgärder till
förmån för utsatta medborgargrupper tryggas dessa gruppers standard och
stimuleras efterfrågan. Den vägen hävdas sysselsättningen även på kort sikt.
Det är med dessa utgångspunkter vi bedömt regeringens förslag om ett
tillfälligt ny rekryteringsbidrag.

3. Nyrekryteringsbidrag

Regeringens förslag att introducera ett tillfälligt nyrekryteringsbidrag
motiveras med att företag med förväntningar om ökad avsättning och
produktion skall förmås tidigarelägga den nyrekrytering som kommer att
föranledas av en sådan uppgång. Med bidraget syftar regeringen till att
påverka den totala volymen i arbetskraftsefterfrågan vid en given
tidpunkt.

Redan i vår partimotion (1977/78:893) i januari 1978 om sysselsättningspolitiken
underströk vi betydelsen av att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
ges en mera offensiv inriktning. Vi återupprepade detta krav i vår
motion om åtgärder mot ungdomsarbetslösheten samtidigt som vi angav
vissa riktlinjer för utformningen av ett statligt stöd för att stimulera
nyrekryteringen.

Det är glädjande att regeringen nu funnit ”behov av att komplettera
nuvarande åtgärdsuppsättning med tillfälliga åtgärder av en mera offensiv
karaktär”.

Det stöd som föreslås blir, med de syften som anges, att uppfatta som ett i
väsentliga stycken nytt inslag i vår arbetsmarknadspolitiska medelsuppsättning.
Vi har funnit det angeläget att noga överväga regeringens förslag och
dess effekter. Vi har gjort detta i en strävan att lämna vårt bidrag till ett
gemensamt försök att ge stödet en utformning som borgar för att det skall
kunna utvecklas till ett effektivt instrument i en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Därvid krävs bl. a. att verksamheten redan från början kan genomföras under
förtroendeingivande former.

I det följande redovisar vi vår syn på regeringens förslag med utgångspunkt
i ett antal krav som bör kunna resas på stödets utformning och effekter.

Effektivitet

Det är regeringens bedömning att stödet skall medverka till att öka den
totala volymen i arbetskraftsefterfrågan. Företag som väntar en framtida
uppgång skall förmås tidigarelägga nyrekryteringen.

Exportindustrin arbetar sedan längre tid med betydande outnyttjad
kapacitet. Detta kan numera i växande utsträckning komma att gälla även för
hemmamarknadsindustrin, handeln, servicenäringen i övrigt samt transportnäringen.
Allmänt gäller att efterfrågan på arbetskraft på allvar förstärks först
med manifesterad orderuppgång och gott kapacitetsutnyttjande. Detta

Mot. 1977/78:1970

förhållande torde nu i särskilt hög grad komma till uttryck i företagens
handlande. Härför talar den utdragna avmattningen som ligger bakom oss.
Sammantaget skulle detta kunna innebära att åtgärder ägnade att sänka
företagens kostnader för en marginell sysselsättningsökning visar sig i
huvudsak förbli utan verkan på den totala arbetskraftsefterfrågan så länge
redan anställda inte kan sysselsättas fullt ut.

En förutsättning för att ett nyrekryteringsbidrag skall ge sysselsättningseffekter
blir därför att det ingår som en del i en övergripande politik, som
genom riktade åtgärder skapar ökad aktivitet i ekonomin och därmed hävdar
den totala efterfrågan på personal. Ett nyrekryteringsbidrag torde med en
sådan politik i viss begränsad utsträckning kunna medverka till att förstärka
efterfrågeökningen. Dock synes ett stöd av denna typ i första hand vara ägnat
att styra efterfrågan till särskilt utsatta grupper på arbetsmarknaden nytillträdande,
arbetslösa, sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
personer med arbetshinder m. fl., över huvud taget grupper som först i
andra hand skulle få del i en sysselsättningsuppgång.

Socialdemokratin lägger nu fram förslag om dels en sysselsättningsskapande
ekonomisk politik, dels regler för ett tillfälligt ny rekryteringsstöd som
är ägnade att trygga en utveckling där den arbetskraftsefterfrågan, som de
ekonomisk-politiska åtgärderna genererar, i första hand riktas till de grupper
på arbetsmarknaden som i dagens läge är i störst behov av stöd.

Rättvisa

Regeringen förklarar i propositionen bidragets generella utformning med
att ”en allmän uppgång i efterfrågan på arbetskraft kommer också de mest
utsatta grupperna till del”.

Regeringens förslag innebär att all nyrekrytering skulle erhålla samma
bidrag. Stöd skulle därmed komma att utgå även för rekrytering av personal i
företagsledande ställning, högt kvalificerade specialister eller andra personalkategorier
med traditionellt säker sysselsättning. Följden skulle bli att
företagens nyanställningar skulle subventioneras utan hänsynstagande till
olika gruppers och individers faktiska möjligheter att erhålla och behålla ett
arbete.

Det är vår uppfattning att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i allt
väsentligt bör utformas med utgångspunkt i den enskildes behov och
förutsättningar. Risken för att utsatta gruppers relativa konkurrensförutsättningar
skulle försämras genom stödets konstruktion bör därför elimineras.
Detta kan ske genom att rekryteringsbidrag i första hand tillgodoförs företag
som rekryterar arbetssökande vilka står sämre rustade i konkurrensen och
vars sysselsättning hotas.

Mot. 1977/78:1970

Lönebildning

Omsättningen av personal är betydande och fortgår även i tider med
stagnerande total arbetskraftsefterfrågan. Vid varje tillfälle finns ett stort
antal foretag som står inför expansion och nyrekrytering. Med regeringens
förslag får dessa företag ökade finansiella möjligheter att konkurrera om den
etablerade arbetskraften. Stödet skulle därmed kunna medverka till att
löneglidningstendenser förstärks till förmån för redan starka grupper. Den
solidariska lönepolitiken skulle motverkas.

En politik som vi förordar, med ekonomisk-politiska insatser för tryggad
sysselsättning kompletterade med bidrag för rekrytering av personer som står
utan arbete, skulle däremot mera direkt öka ianspråktagandet av annars
outnyttjade resurser. Ett genom bidragets konstruktion ökat efterfrågetryck
på konkurrenskraftig personal skulle kunna undvikas. Tendenser till löneglidning
skulle kunna mildras. Den solidariska lönepolitiken skulle stärkas.

Kostnader

Vi har tidigare redovisat skälen för vår bedömning att ökad nyrekrytering i
näringslivet torde inträffa först med antingen dokumenterat ökat kapacitetsutnyttjande
eller gott orderläge och omedelbart förestående produktionsuppgång.
Intetdera förhållandet kan sägas karaktärisera vare sig den aktuella
situationen eller den förväntade utvecklingen under den närmaste tiden med
en ekonomisk politik efter de riktlinjer som förordats av regeringen. Bidraget
för nyrekrytering kan följaktligen förväntas utgå huvudsakligen för personal
som byter arbete och därmed för personalökningar som skulle inträffat även
utan stöd. Trots betydande statsutgifter skulle sysselsättningsutvecklingen
förbli svag. Till detta skall läggas risker för att bidraget genom sin
konstruktion kan komma att stimulera till omföring av personal mellan
företag i samma koncern resp. nyrekrytering från underleverantörer.

Med ett selektivt stöd till förmån för arbetslösa eller sysselsatta i
beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning etc. skulle de ökade statsutgifterna
för ett nyrekryteringsbidrag i allt väsentligt kompenseras av bortfallande
statsutgifter för att täcka t. ex. arbetslöshetsstöd. En så utformad
bidragsverksamhet torde därmed i stort kunna genomföras utan den totala
merbelastning på statsbudgeten som följer med regeringens förslag och som
preliminärt har beräknats till 150 milj. kr.

Arbetsförmedlingen

En väl utbyggd arbetsförmedling utgör en viktig del i det allmännas
insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Stegvis ökade kontaktytor mellan
förmedlingsorganisation och företag liksom väl utvecklade samarbetsformer

Mot. 1977/78:1970

skapar förutsättningar för ett effektivt genomförande av arbetsmarknadspolitiska
insatser och reformer. Ett viktigt led i strävandena att förstärka
förmedlingens arbete är att göra största möjliga del av det totala platsutbudet
tillgänglig i förmedlingsarbetet.

1 propositionen låter regeringen förstå att bidraget bör ges en sådan
utformning att inte en numera hårt ansträngd förmedlingsorganisation
överbelastas. Regeringen föreslår en uppläggning av stödet som gör att en
betydande del av den bidragsberättigade rekryteringen kan förväntas ske vid
sidan av den offentliga arbetsförmedlingen.

Arbetsmarknadsverket har i det uppkomna arbetsmarknadsläget ställts
inför utomordentligt krävande uppgifter. Vid upprepade tillfällen har socialdemokratin
framlagt krav om ökning av personalen i verket. Dessa har inte
tillgodosetts av den borgerliga riksdagsmajoriteten. Trots ständigt växande
arbetsuppgifter och sviktande resurstillskott har arbetsmarknadsverket väl
löst sina uppgifter, men personal och resurser i övrigt är i dagsläget hårt
pressade. Regeringen hänvisar nu till det ansträngda läget och finner att
verket har begränsade möjligheter att administrera och kontrollera detta nya
statsfinansierade stödsystem. Det nu uppkomna läget får ses som en
konsekvens av regeringens tidigare hållning till verkets resursbehov.

Socialdemokratin kan inte acceptera att arbetsmarknadsverkets möjligheter
att bedriva en effektiv förmedlingsverksamhet försvagas. De krav på
personalökning som vi senast framfört i vår motion om åtgärder mot
ungdomsarbetslösheten får därför uppfattas som ett minimikrav. Den
framställning om ökade resurser liksom om åtgärder i övrigt som verkets
styrelse nyligen överlämnat till regeringen bör snarast och i positiv anda bli
föremål för prövning. Detta bör av riksdagen ges regeringen till känna.

Mot bakgrund av vad vi tidigare framhållit om behovet av en effektiv och
väl fungerande arbetsförmedling bör systemet med rekryteringsbidrag så
långt möjligt ges en sådan utformning att företagen stimuleras utveckla nära
kontakter med förmedlingen. Därmed förstärks den allmänna grunden för
arbetsförmedlingens möjligheter att medverka till sysselsättning av de
människor som nu står inför hotet om en långvarig och kanske definitiv
utslagning från arbetsmarknaden. Bidraget i sig blir sedan ett värdefullt
instrument för arbetsförmedlingen, genom att möjligheter öppnas att särskilt
premiera företag som anställer personer som står utan arbete.

Vi kommer senare att förorda att bidragsverksamhetens administration
inom förmedlingen liksom inom företagen görs så enkel som möjligt.
Härigenom samt med tillgång till den personalökning inom verket som vi
förordat bör det bli möjligt tillämpa regeln att bidragsberättigad rekrytering
skall ske genom den offentliga arbetsförmedlingen.

Erfarenheterna från tidigare konjunkturdämpningar visar hur de arbetstagare
med begränsad konkurrensförmåga sorn blivit arbetslösa under
avmattningen ofta får stå kvar utan arbete när aktiviteten i ekonomin åter
ökar. En upprepning av detta mönster bör nu förebyggas genom att

Mot. 1977/78:1970

förmedlingen får effektivare medel i sitt arbete för att erbjuda dessa grupper
sysselsättning på den egentliga arbetsmarknaden. Ett rekryteringsbidrag
utformat enligt de riktlinjer som vi här förordar skulle kunna bli ett värdefullt
tillskott i förmedlingsarsenalen. Genom att samtidigt ge anpassningsgrupperna
inom företagen en aktiv roll vid de bidragsberättigade nyrekryteringarna
kan stödet även stärka förmedlingens möjligheter att förverkliga de
intentioner som bl. a. kommit till uttryck i den s. k. främjandelagen.

Administration

Regeringen framhåller i propositionen att en strävan har varit att göra
bidragsregler och kontrollrutiner så enkla som möjligt.

En granskning av de föreslagna reglerna ger vid handen att stödverksamheten
i huvudsak kommer att hanteras inom de bidragssökande företagen.
Myndighetens medverkan synes i stort begränsas till behandling av inkommande
bidragsansökningar vid kvalifikationstidens utgång. Att stödhanteringen
i så betydande omfattning överlåts på bidragsmottagaren, inbegripande
dokumentation för eventuell kontrollverksamhet, inger principiella
betänkligheter.

Till detta kommer att en tillämpning av de stödregler som förordas
förutsätter insamling, sammanställning och redovisning inom företagen av
en betydande mängd data.

Vi förordar att statsbidrag för nyanställning av personal skall utgå endast
vid rekryteriing som blir resultat av antingen direkta initiativ från förmedlingen
eller av direkt hänvändelse från företag till förmedlingen om anvisning
av personal som berättigar till bidrag. Den särskilda administrationen av
stödet kan därmed inskränkas till att företaget vid ansökan om bidrag uppger
antal nyanställda som kvarstår i anställning vid kvalifikationsperiodens
utgång samt rekryteringstidpunkt.

Genom att låta bidragsberättigad rekrytering ske under direkt medverkan
av förmedlingen skulle, om så visar sig önskvärt, kunna skapas förutsättningar
för en enkel dokumentation inom förmedlingen och därmed reella
kontrollrutiner.

Övrigt

1 propositionen föreslås att det bör ankomma på regeringen att samordna
rekryteringsbidraget med reglerna för andra bidrag. En sådan samordning
kan visa sig grannlaga, varför regeringen senast i proposition om tilläggsbudget
1 för budgetåret 1978/79 bör redovisa sina överväganden i dessa
stycken för riksdagen. Detta bör av riksdagen ges regeringen till känna.

Mot. 1977/78:1970

4. Socialdemokratins förslag

Vi delar arbetsmarknadsministerns bedömning att ett tillfälligt nyrekryteringsbidrag
nu bör införas. Samtidigt vill vi framhålla att sysselsättningen kan
hävdas och utvecklas endast om handlandet inom olika politiska verksamhetsområden
samordnas i syfte att inordna de enskilda ställningstagandena i
ett system av samverkande åtgärder. Ett nyrekryteringsbidrag får egentlig
effekt om det ingår som en del i en på detta sätt samordnad sysselsättningsskapande
politik.

Den ökade arbetskraftsefterfrågan som regeringen åsyftar med stödet torde
tryggas först med en växande effektiv efterfrågan i ekonomin. En sådan
utveckling grundläggs genom en väl inriktad sysselsättningsskapande politik.
Ett nyrekryteringsstöd kan som del i en sådan politik vara av betydande
värde för att i första hand stärka de svaga gruppernas ställning på arbetsmarknaden.

Med den tidigare genomlysningen har vi sökt fästa uppmärksamheten på
vissa krav som bör resas på ett bidrag av denna typ. Med utgångspunkt i
denna genomgång vill vi föreslå ändringar i det av regeringen föreslagna
bidragssystemet.

Vi förordar att tillfälligt bidrag för nyrekrytering utgår till företag inom
tillverkningsindustri, varuhandel och övriga servicenäringar som under
perioden den 1 juli 1978-den 31 mars 1979 anställer person som vid
rekryteringstillfället är arbetslös, inbegripande nytillträdande som söker
arbete, eller som sysselsätts genom beredskapsarbete, arbetsmarknadsutbildning,
tillfälligt sysselsättningsbidrag till vissa företag med dominerande
ställning på orten eller genom särskilda arbetsvårdsinsatser.

Allmänna villkor för stödet bör vara dels att rekryteringen sker genom
arbetsförmedlingen, dels att vederbörande kvarstår i anställning den 1 juli
1979.

Bidrag bör ej utgå för återbesättande av vakans som uppstått under
kvalifikationsperioden.

De av regeringen förordade reglerna om bidragsbelopp, särskilt introduktionsprogram
och omräkning till heltidssysselsatta, bör gälla oförändrade.

Innan ansvarig myndighet beslutar om bidrag bör lokal facklig organisation
ha beretts tillfälle avge yttrande. Bidragsansökan som avstyrks av facklig
organisation bör prövas av högre beslutande organ inom myndigheten.

Av vikt är att bidragsverksamheten kan genomföras i nära samförstånd
med de anställda. Särskilda insatser för att informera de anställda och deras
organisationer om stödverksamhetens inriktning och syften är därför motiverade.
Detta bör av riksdagen ges regeringen till känna.

Mot. 1977/78:1970

Kampen inot inflationen

I den borgerliga regeringens första finansplan från i januari 1977 förutsåg
man att prisstegringarna skulle ”bli avsevärt långsammare än under de
senaste åren”. Det faktiska utfallet blev det motsatta. Konsumentpriserna
kom under 1977 att stiga med ca 13 procent. Särskilt kraftigt steg priserna på
dagligvaror med 16 procent. På de prisstoppade livsmedlen - mjölk, ost, kött,
fläsk och charkuterivaror - steg priserna under perioden januari 1977-mars
1978 med drygt 20 procent. Inflationen under 1977 kom att bli den största på
25 år, och den representerar ett av den borgerliga regeringens hittills största
misslyckanden på den ekonomiska politikens område.

För att vi skall kunna återvinna balansen i vår ekonomi är det nödvändigt
att vi kraftigt reducerar takten i inflationen. En snabb inflation snedvrider
investeringsutvecklingen och håller tillbaka kapitalbildningen på en rad för
framtiden avgörande områden. Den ger upphov till ett sparande i former som
inte ökar vår produktionsförmåga. Den ökar även klyftorna i vårt samhälle
och lägger de tyngsta bördorna på de lågavlönade och på barnfamiljerna. En
omfattande förmögenhetsöverföring sker också genom de stora värdestegringarna
på fast egendom.

De snabba prisstegringarna under 1977 är i långa stycken ett resultat av den
politik som den borgerliga regeringen fört. Höjningen av mervärdeskatten
samt olika punktskatter har direkt bidragit till den ökade takten. En
ytterligare anledning har varit de tre devalveringar som den borgerliga
regeringen medverkat till under sitt första regeringsår. Genom de höjda
importpriserna har detta inte endast medfört realinkomstminskningar för
löntagarna utan även bidragit till en försämrad kostnadssituation för den
långa rad av exportföretag som är beroende av importerade råvaror och
halvfabrikat.

Vidare har den stagnerande utvecklingen i vår ekonomi också bidragit till
den ogynnsamma pris- och kostnadsutvecklingen. En vikande produktion
leder i de flesta verksamheter till ökade kostnader, vilka i sin tur leder till ett
ökat tryck på priserna. De ökade kostnaderna i t. ex. bostadsbyggandet och
detaljhandeln sammanhänger till en inte oväsentlig del med den låga eller
vikande aktivitetsutvecklingen. Hade man i stället utformat politiken enligt
de socialdemokratiska förslagen hade produktiviteten kunnat fortsätta att
öka och kostnaderna alltså att i motsvarande mån sjunka.

En ytterligare anledning till den snabba inflationsutvecklingen har varit att
regeringen inte med tillräcklig kraft utnyttjat de medel till en kontroll av
prisutvecklingen som man har till sitt förfogande. Även under perioder då
man tillämpat vad som rubricerats som prisstopp har konsumentpriserna
stigit i en betydande omfattning under 1977.

Det nyligen ingångna centrala avtalet för LO-PTK-området innehåller för
första gången en renodlad indexklausul som innebär att om konsumentpriserna
under 1978 och 1979 överstiger vissa i avtalet fixerade gränser så skall

Mot. 1977/78:1970

nya förhandlingar upptagas. Genom dessa prisklausuler har de stora
löntagarorganisationerna velat gardera sig mot ett upprepande av vad som
hände under 1977 då den borgerliga regeringen genom olika åtgärder kraftigt
höjde konsumentpriserna efter det att avtalen för detta år undertecknats,
varigenom det reala innehållet i de avtalade löneökningarna kraftigt urholkats.

Efter relativt kraftiga prishöjningar under början av 1978 har prisutvecklingen
kommit in i ett lugnare skede under de därpå följande månaderna. Till
en viss del sammanhänger detta med sjunkande internationella priser - en
utveckling som knappast kan förväntas bli bestående under återstående delar
av innevarande år. I viss utsträckning sammanhänger även denna lugnare
utveckling med den särskilda form av prisövervakning som bedrivits under
senare tid och där en anmälningsskyldighet har förelegat innan prishöjningar
fått genomföras. Men den valda formen av prisövervakning innebär i princip
bara att man för en kortare tid fördröjer prishöjningarna. För att förekomma
en senare prisstegring bör därför den nuvarande formen för prisövervakning
avlösas av ett prisstopp på dagligvaror. Först då erhåller samhället de
möjligheter att aktivt ingripa som den nu föreliggande situationen kräver.

För att klara köpkraften hos de mest utsatta grupperna och för att
upprätthålla den inhemska efterfrågan måste emellertid ambitionen på
inflationsbekämpningens område sättas väsentligen högre än vad den
borgerliga regeringen gjort. Enligt den reviderade finansplanen beräknas nu
konsumentprisstegringen under loppet av 1978 uppgå till ca 8 procent. Men
en så hög prisstegring kommer att leda till en real minskning av köpkraften
hos mycket betydande grupper av löntagare. Enligt vår mening bör därför
inflationen begränsas till ett klart lägre tal. Ett verksamt medel för att
åstadkomma detta är att inom ramen för jordbruksregleringen öka subventionerna
av de s. k. baslivsmedlen. Vi föreslår att subventionerna ökas så, att
konsumentpriset på mjölk sänks med 15 öre per liter fr. o. m. juni månad i år.
Priset på mjölk är i dag olika högt i olika delar av landet. Vi föreslår därför att
budgetmedel används så att ett enhetligt konsumentpris på mjölk kan
genomföras fr. o. m. samma tidpunkt. Kostnaden härför beräknas till 24 milj.
kr. Genom denna åtgärd kan mjölkpriset sänkas med ytterligare upp till 20 öre
per liter i de delar av landet där priset i dag ligger över det som uttas i det s. k.
grundprisområdet i södra Sverige.

Vi föreslår vidare att konsumentpriset på ost sänks med 3 kr. per kilo, på
nötkött med 3:50 kr. per kilo, på matbröd med 40 öre per kilo och på mjöl med
55 öre per kilo. Totalt sett skulle de av oss föreslagna åtgärderna kosta ca 850
milj. kr. Därigenom kan den genomsnittliga prisnivån på de ifrågavarande
baslivsmedlen sänkas med ca 10 procent och den allmänna konsumentprisnivån
med inemot 0,5 procent. Dessa prissänkningar bör vara av särskild
betydelse för låginkomsttagare, barnfamiljer och pensionärer. Dessa baslivsmedel
spelar en betydande roll i deras totala konsumtionsutgifter.

Ett annat område där prisstegringarna varit kraftiga är bostadsområdet. Vi

Mot. 1977/78:1970

föreslår därför att den av oss föreslagna temporära stimulansåtgärden under
1978 bör kombineras med ett prisstopp på byggnadsmaterial. Detta bör
verksamt kunna ta ner boendekostnaderna i nyproduktionen.

Sammantaget börden av oss föreslagna inriktningen av prispolitiken medföra
en lägre takt i inflationen än den som regeringen synes acceptera. Med
vår politik bör prisstegringarna kunna begränsas till 6 å 7 procent under 1978.
Sett på sikt är även denna prisstegring för hög, men med de nu givna
omständigheterna för 1978 framstår det knappast som möjligt att under detta
år få ner inflationen till ännu lägre tal.

Genom dessa i förhållande till regeringens politik kraftigare insatser mot
inflationen kommerden reala efterfrågan att bli större vilket i sin tur kommer
att leda till en högre efterfrågan på arbetskraft. Särskilt prissänkningarna på
baslivsmedel medför att de utsatta grupperna får en bättre köpkraftsutveckling.
Vinstuppgången i näringslivet blir visserligen mera begränsad genom
vår politik men som vi redan tidigare anfört kommer den av regeringen förda
politiken att leda till att företagsvinsterna och kapitalinkomsterna generellt
gynnas på ett för oss oacceptabelt sätt.

Stöd till de insalta grupperna

Den borgerliga regeringens politik har lagt tunga bördor på de svagaste
grupperna i vårt samhälle. Det material som redovisas i kompletteringspropositionen
klargör t. ex. att den privata konsumtionen gått tillbaka under
både 1977 och 1978 med ca 1 procent vartdera året. De sammanlagda
effekterna av löne- och prisförändringarna har lett till minskningar i
reallönerna för stora löntagargrupper.

I den reviderade nationalbudgeten presenteras en närmare analys av
realinkomstens utveckling inom hushållssektorn och hur den fördelar sig på
olika grupper av inkomsttagare. Av denna framgår att det i första hand är
löntagarna som fått vidkännas de stora realinkomstminskningarna. Pensionärerna
är genom tidigare riksdagsbeslut garanterade att folk- och tilläggspensioner
behåller sitt reala värde och att de som saknar eller har låga ATPbelopp
får förbättrade pensionstillskott. ATP-systemet får också snart full
verkningskraft.

Den borgerliga politiken har således gått ut på att sänka levnadsstandarden
för de stora löntagargrupperna. Men samtidigt har man beviljat förmåner åt
dem som redan är välbeställda. Genom ändringar i skattelagstiftning och
genom utformningen av skatteomläggningarna har högre inkomsttagare och
företagare gynnats. 1 det borgerligt styrda Sverige växer klyftorna och genom
de enorma budgetunderskotten läggs växande bördor på framtiden.

De förändringar av de sociala förmånerna regeringen föreslagit förtar inte
detta intryck. I motion 1977/78:351 har vi bl. a. påvisat hur regeringens
förslag beträffande bostadsstödet i praktiken innebär försämrade förmåner.
Genom otillräcklig uppräkning av inkomstgränserna kommer många barn

Mot. 1977/78:1970

familjer att få sänkta eller helt slopade bidrag. Och detta sker i en situation
med en stark press uppåt på hyrora. Höjningen av barnbidragen den 1 april i år
ger inte heller en rimlig kompensation för barnfamiljernas försämrade
levnadsstandard.

Socialdemokratin kan inte acceptera denna politik. Vi kräver därför att
riksdagen genomför åtgärder i syfte att förbättra situationen för de sämst
ställda grupperna. De har rätt att fordra en solidaritet från de välbeställda
grupperna vilka redan gynnats av den borgerliga regeringspolitiken.

Vi föreslår en temporär höjning av det allmänna barnbidraget med 500 kr.
att utbetalas i början av nästa budgetår. En motsvarande höjning bör göras av
studiebidraget och det förlängda barnbidraget inom studiehjälpen. I enlighet
med vad som skedde 1974 bör denna höjning sättas till nio tolftedelar av 500
kr., dvs. 375 kr. Denna höjning bör utbetalas snarast efter höstterminens
start.

Vi beräknar kostnaderna för dessa förslag till ca 950 milj. kr.

1 det föregående har vid redovisat våra förslag om en omedelbar sänkning
av priserna på vissa baslivsmedel (mjölk, nötkött, ost, bröd, mjöl). Kostnaderna
härför beräknas till ca 850 milj. kr.

Sammantaget kan våra förslag för en låginkomsttagarfamilj med två barn
beräknas medföra en förstärkning av köpkraften med ca 1 500 kr.

Idet alternativ till regeringens politik som vi lade fram i januari i år (motion
1977/78:654) ingick bl. a. en förstärkning av bostadsstödet. 1 motion 1977/
78:351 föreslog vi bl. a. en höjning av den övre hyresgränsen med 100 kr. i
månaden utöver budgetpropositionens förslag. Vidare borde enligt vår
mening inkomstgränsen för oreducerat bidrag sättas till 41 000 kr. (mot i
regeringens förslag 38 000 kr.) och för skärpt inkomstreducering till 60 000 kr.
mot av regeringen föreslagna oförändrat 54 000 kr. De förbättrade reglerna
föreslogs träda i kraft den 1 januari 1979.

Ett bifall till våra förslag skulle innebära betydande förbättringar för
låginkomsttagare. För en tvåbarnsfamilj med årsinkomsten 55 000 kr. skulle
ytterligare ca 1 400 kr. utgå i bostadsstöd och för en familj med ca 65 000 kr. i
inkomst skulle förbättringen bli inemot 2 000 kr. Det är således fråga om
mycket betydande förstärkningar till de grupper som drabbats hårdast av
regeringens politik. Kostnaderna för våra förslag - en höjning av anslaget
Bostadsbidrag m. m. nästa budgetår med 163 milj. kr. - finansieras av de
besparingar i den statliga budgeten som vi lagt fram i motion 1977/
78:654.

Ett genomförande av våra förslag-om extra utbetalning av barnbidrag och
studiebidrag, som sänkta matpriser och om förbättrat bostadsstöd - skulle på
ett påtagligt sätt stärka köpkraften hos de lägre inkomsttagarna. Den
konsumtionsstimulans som ligger i våra förslag bör också bidra till en ökad
efterfrågan på arbetskraft.

Mot. 1977/78:1970

Finanspolitiken på kortare och längre sikt

Under innevarande budgetår har statsbudgeten undergått en nästan
dramatisk försvagning. Så sent som i maj 1977 beräknade den borgerliga
regeringen att budgetunderskottet för 1977/78 skulle stanna på 13,7 miljarder
kr. Enligt kompletteringspropositionen beräknas underskottet nu till 29,6
miljarder.

Regeringen förklarar denna försvagning bl. a. med hänvisning till kraftigt
ökade insatser för sysselsättningsstöd i olika former. En närmare analys av
budgetens utveckling ger emellertid vid handen att en stor del av försvagningen
är en konsekvens av den kraftigt ökade inflationstakten i kombination
med den vikande reala tillväxten i ekonomin. Inflationen har - till följd av i
första hand olika indexbindningar - kraftigt höjt statsutgifterna samtidigt
som inkomstsidan försvagats dels till följd av den stagnerande ekonomiska
utvecklingen, dels även till följd av olika ekonomisk-politiska åtgärder som
försvagat statsinkomsterna-t. ex. sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften.
Det är därför missvisande att presentera detta stora budgetunderskott
som ett resultat av en aktiv och sysselsättningsskapande ekonomisk
politik. Snarare är den en återspegling av den stagnerande utveckling under
hög inflation som vi upplevt under 1977.

Det nu föreliggande budgetförslaget för 1978/79 leder till att underskottet
skulle ytterligare kraftigt öka - till 41,8 miljarder. Detta bekräftar den
uppfattning som vi redovisade i vår motion (1977/78:654) med anledning av
budgetpropositionen att regeringen presenterat en missvisande bild av den
statsfinansiella utvecklingen mellan budgetåren 1977/78 och 1978/79. 1
början av 1978 valde man att presentera en utveckling som skulle innebära en
förbättring av saldot mellan dessa båda budgetår. Vi ifrågasatte detta och
framhöll att ett fullföljande av regeringens ekonomiska politik skulle leda till
en försvagning av finanspolitiken mellan de båda budgetåren.

Detta har nu bekräftats i kompletteringspropositionen. Även om man
räknar bort den senast föreslagna sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften
kommer saldot att uppvisa en kraftig försvagning mellan de båda
budgetåren. Därtill kommer sedan den ytterligare effekt som den föreslagna
arbetsgivaravgiftssänkningen medför och som för hela budgetåret reducerar
inkomstsidan med ca 4 miljarder kr. Vad värre är - den i samband med
kompletteringspropositionen framlagda långtidsbudgeten indikerar därtill att
man skulle komma att ligga kvar på detta kraftiga underskott även under åren
fram till budgetåret 1982/83. Då är att märka att denna situation föreligger
trots att man i underlaget för beräkningarna förutsatt en relativt kraftig
återhämtning av den ekonomiska aktiviteten under åren 1979 och 1980 och
därefter beräkningstekniskt förutsatt en fortsatt BNP-ökning på 3 procent om
året. Den tillväxt i inkomstunderlaget och statsinkomsterna som följer av den
förutsatta uppgången i ekonomisk aktivitet tas emellertid nästa helt i anspråk
för automatiska utgiftsökningar och för finansiering av de snabbt växande

Mot. 1977/78:1970

statsskuldräntorna.

Den utveckling av statsfinanserna som foijer av kompletteringspropositionen
är enligt vår mening inte förenlig med de mål som på både kortare och
längre sikt måste gälla för den ekonomiska politiken. Att finansiera ett
budgetunderskott i storleksordningen drygt 40 miljarder kr. kommer att
skapa svåra påfrestningar för kreditpolitiken. Även om man tillgriper en
mycket hård kreditransonering vilken kan få negativa följer för betydande
delar av investeringarna, kan man knappast undgå att skapa en kraftig
likviditetsökning i ekonomin, som leder till klart ökade risker för ytterligare
inflation. Budgetpolitiken måste därför - på såväl kortare som längre sikt inriktas
på att kraftigt nedbringa den statliga upplåningen.

En ytterligare invändning mot den borgerliga regeringens finanspolitik är
att den leder till en allvarlig felanvändning av vårt lands ekonomiska resurser.
Stora belopp används för generella subventioner av näringslivet utan att vare
sig sysselsättningen, produktionen eller investeringarna ökar under 1978.
Finanspolitiken ingår inte som ett led i en effektiv satsning på sysselsättning
och kapitalbildning utan får som egentligen enda resultat att likviditeten och
det finansiella sparandet inom företagssektorn kraftigt ökar.

Enligt de beräkningar som presenterats i den reviderade nationalbudgeten
kommer företagens finansiella sparande som en följd av regeringspolitiken att
förbättras mycket kraftigt redan under 1978 och ligga på nästan samma nivå
som beräknats för ”övervinståret 1974”. Men till skillnad från förhållandena
under åren 1973-75 har denna kraftiga förbättring av företagssektorns
ekonomiska situation nu främst åstadkommits genom en betydande återhållsamhet
från löntagarnas sida i kombination med kraftiga sänkningar av
företagens avgifter. Detta har i sin tur lett till en mycket dramatisk försämring
av den statliga sektorns sparande. Man skuldsätter alltså staten och
därigenom skattebetalarna för lång tid framöver för att åstadkomma en
finansiell förbättring av företagens situation. Men trots detta kraftiga stöd åt
företagen - där merparten utgör generella åtgärder - har man alltså inte
åstadkommit någon nämnvärd ökning av den reala aktiviteten i samhällsekonomin.

Enligt vår mening måste denna inriktning av finanspolitiken med dess
starka inslag av generellt stöd till företagssektorn upphöra och ersättas med
en mera ansvarsfull ekonomisk politik som på kort sikt effektivt bidrar till att
upprätthålla produktion och sysselsättning och på längre sikt bidrar till att öka
vårt lands produktionskapacitet. Vi tar därför avstånd från den av regeringen
föreslagna sänkningen av den generella arbetsgivaravgiften och vill i stället
använda en del av dessa medel till att finansiera den av oss föreslagna
strukturfonden samt för riktade åtgärder som på kort sikt håller uppe
efterfrågan och sysselsättningen och värnar köpkraften hos de grupper som
särskilt hårt drabbats av den borgerliga regeringens åtstramningspolitik. Vi
föreslår vidare en ökning av statens insatser i övrigt för att stimulera
investeringarna, främja teknisk utveckling och forskning och för att inrikta

Mot. 1977/78:1970

näringslivets planering på nya framtidsområden. För att finansiera dessa
insatser och för att därtill åstadkomma en nödvändig statsfinansiell åtstramning
föreslår vi på inkomstsidan en rad åtgärder som förstärker statens
inkomster. Därtill har vi även tillgodoräknat oss de ökade intäkter och
minskade kostnader som skulle blivit följden av en fullföljd av riksdagen
energipolitiska beslut från 1975.

Resultatet av våra olika förslag på inkomst- och utgiftssidan blir ett
budgetunderskott för 1978/79 på icke fullt 38 miljarder kr. Tar man dessutom
hänsyn till den förbättring av statsfinanserna som skulle erhållas genom att
vår politik leder till en större aktivitet och en lägre inflation så skulle
underskottet minska till 35 å 36 miljarder kr.

Även om detta innebär en i jämförelse med regeringens förslag klar
förbättring av budgetsaldot kommer det ändå att nödvändiggöra en fortsatt
utländsk upplåning. Det kommer också att utsätta vår inhemska kreditmarknad
för betydande påfrestningar och på sikt leda till risker för en fortsatt
inflation. Att vi nu framlägger förslag som leder till denna kraftiga upplåning
innebär emellertid inte att vi anser denna försvarbar - varken i dagens läge
eller på längre sikt. Men vi har tvingats acceptera det utgångsläge som den
borgerliga regeringens ekonomiska politik nu skapat för oss. Skulle våra
riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen följts
alltsedan hösten 1976 så skulle detta utgångsläge ha varit bättre. Genom våra
förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken grundläggs emellertid en
återhämtning av den svenska ekonomins styrka, som på sikt kommer att
medföra en därtill svarande förstärkning även av statsfinanserna.

Utvecklingen under 1978

Med den av oss förordade inriktningen av den ekonomiska politiken bör vi
kunna grundlägga en utveckling som medför att vi successivt kan återvinna
styrkan i vårt lands ekonomi. Det kraftiga stöd till investeringarna som ligger
i vårt förslag bör leda till att vi nu på nytt kan räkna med en uppgång av de
totala bruttoinvesteringarna. I stället för den fortsatta nedgång som regeringen
accepterar skulle de redan under 1978 kunna öka med inemot 5
procent. Satsningen på strukturfonden och investeringsbankens förstärkta
utlåningsresurser bör leda till att vi kan bryta den nedåtgående tendensen i
fråga om industriinvesteringarna. De bör således kunna hållas på en
oförändrad nivå under 1978. Bostadsinvesteringarna kommer likaledes att bli
klart större än vad de beräknas till i finansplanen. Även de statliga
affärsverkens investeringar kommer att öka kraftigt.

Vi har inte accepterat regeringens förslag att ta bort den allmänna
arbetsgivaravgiften. Detta kommer att höja kostnadsläget i näringslivet med
ca 0,7 procent under 1978 i jämförelse med regeringens förslag. Mot bakgrund
av den allmänna vinstförbättring som nu kan förutses för innevarande och
kommande år anser vi emellertid att näringslivet med en bibehållen

Mot. 1977/78:1970

konkurrenskraft kan bära denna i jämförelse med regeringsförslaget ytterligare
kostnad. Därtill bör man även beakta de mycket stora insatser som enligt
vårt förslag kommer att göras för att tillföra företagen nytt kapital och stödja
deras investeringar och tekniska utveckling. Avsikten är att de företag och
branscher som är inriktade på export och som kan skapa en för framtiden
konkurrenskraftig produktion och teknik skall få ett väsentligen större stöd
för sin expansion än vad som motsvarar effekten på deras kostnader av en
oförändrad allmän arbetsgivaravgift. Med selektiva medel skall således
samhällets stöd i högre grad inriktas på den del av vårt näringsliv som måste
utvecklas om vårt land på sikt skall kunna fortsätta att vara en högt utvecklad
industrination.

Vårt förslag om en oförändrad arbetsgivaravgift återverkar också på
kommunernas kostnadsläge. Vi anser emellertid att det är klart olämpligt av
regeringen att mitt under pågående förhandlingar gå in och föreslå en
förändring i kommunernas kostnader på det sätt som skett genom det nu
framlagda förslaget om en sänkning av arbetsgivaravgiften. Vi kommer
därför att avvakta resultatet av nu pågående förhandlingar om de kommunalanställdas
löner innan vi tar ställning till behovet av eventuella insatser
från statsmakternas sida för att trygga en fortsatt kommunal utveckling. Vi
har visserligen kunnat konstatera att den kommunala sektorns ekonomi till
följd av bl. a. den senaste höjningen av kommunalskatterna förbättrats under
1978. På längre sikt utgör dock frågan om finansieringen av den kommunala
sektorns verksamhet ett växande problem till vilket vi återkommer när
klarhet skapats om kostnadssituationen för innevarande och eventuellt även
kommande år.

Genom våra förslag om ett extra barnbidrag och förbättrade bostadstillägg
kommer hushållssektorns disponibla inkomster att öka i förhållande till
regeringens förslag och bedömningar. Effekterna av våra olika förslag på
inflationsbekämpningens område får likaledes en positiv effekt på hushållens
konsumtionsmöjligheter. Sammantaget bör dessa leda till att man kan räkna
med en i stort sett oförändrad privat konsumtionsnivå mellan 1977 och 1978.
Men bör således kunna undvika en fortsatt nedgång av den för viktiga
hemmamarknadssektorer så betydelsefulla omsättningen i detaljhandeln.

Exporten är självfallet svår att förutsäga mot bakgrunden av den fortsatta
osäkerhet som råder om den internationella konjunkturutvecklingen. Det
finns dock redan i dagsläget en del tecken som tyder på att den svenska
exporten börjar skjuta fart. De positiva effekterna på bytesbalansen av en
sådan utveckling motvägs emellertid av den sannolikt fortsatta försämringen
av vårt bytesförhållande med omvärlden och av fortsatt kraftiga försämringar
av tjänste- och transfereringsbalanserna.

Den av oss förordade politiken kan under 1978 leda till ett något större
underskott i bytesbalansen än vad regeringen förutsatt. Detta bör dock kunna
accepteras eftersom detta ingår som ett led i en politik som syftar till att
upprätthålla sysselsättningen och på längre sikt föra tillbaka den svenska

Mot. 1977/78:1970

ekonomin till ekonomisk balans.

Sammantaget innebär detta att med vår inriktning av den ekonomiska
politiken skulle bruttonationalprodukten kunna öka med inemot 2 procent
1978. Detta är visserligen en i förhållande till våra produktionsmöjligheter låg
ökningstakt men den utgör inledningen till en mer expansiv fas i den svenska
ekonomiska utvecklingen.

Socialdemokraternas budgetalternativ för budgetåret 1978/79

I vår partimotion i januari om den ekonomiska politiken presenterade vi ett
budgetalternativ som innebar att underskottet kunde reduceras med drygt 5
miljarder kr. i förhållande till regeringens förslag. Innebörden i detta
alternativ varatt besparingar på drygt 500 milj. kr. föreslogs samtidigt som vi
ökade utgifterna av konsumtionsnatur på statsbudgeten med i stort sett
samma belopp. Vi förordade en offensiv satsning på bugetens utgiftssida
genom olika investeringsåtgärder till ett sammanlagt belopp av 3,6 miljarder
kr. Dessutom föreslogs en rad inkomstförstärkningar på sammanlagt 8,9
miljarder kr.

Detta alternativ var ett uttryck för det ansvar vi kände för den samhällsekonomiska
utvecklingen. Vårt förslag till ekonomisk politik innebar en
kraftig stimulans av investeringarna och den produktiva sysselsättningen
parallellt med en nödvändig statsfinansiell åtstramning. Vår politik avvisades
emellertid av de borgerliga partierna vid riksdagsbehandlingen. Möjligheterna
att skapa samförstånd kring en ansvarsfull politik kom därigenom att
helt elimineras.

I kompletteringspropositionen fullföljer regeringen sin politik på skatteoch
avgiftsområdet som innebär väsentliga försvagningar av statsinkomsterna
och som i huvudsak kommer företagarna och de högsta inkomsttagarna
till godo. Således föreslås nu att den allmänna arbetsgivaravgiften helt
skall avskaffas. Därmed tillförs arbetsgivarna 4 miljarder kr. och statsbudgetens
underskott ökar med samma belopp. Samtidigt förs en politik som
missgynnar utsatta grupper. Denna åtstramningspolitik leder till kraftiga
sänkningar av levnadsstandarden för vissa grupper och en markant försvagning
av arbetsmarknaden. Utifrån sociala rättviseskäl är det omöjligt för oss
att acceptera en sådan politik. Vi avvisar förslaget att avskaffa arbetsgivaravgiften
och vill i stället använda en del av dessa medel för att värna de utsatta
gruppernas köpkraft och hålla uppe sysselsättningen.

Det är mot denna bakgrund - behovet att stimulera investeringarna och
öka den produktiva sysselsättningen och att åstadkomma en statsfinansiell
åtstramning samtidigt som köpkraften hos utsatta grupper värnas - som vi
framlägger ett reviderat alternativ till statsbudgeten för 1978/79. Sammantaget
innebär detta alternativ att underskottet i statsbudgeten blir drygt 4
miljarder kr. lägre än i regeringens förslag till statsbudget.

Det reviderade alternativ som vi nu presenterar grundas på det förslag till

Mot. 1977/78:1970

statsbudget för 1978/79 som vi lade fram i januari i år. I det följande redovisas
de ändringar i detta alternativ som vi nu föreslår.

Statsinkomsterna ökar i vårt alternativ i förhållande till regeringens med
4 000 milj. kr. på grund av att vi vill avslå förslaget om att slopa
arbetsgivaravgiften. I vårt tidigare alternativ beräknade vi en inkomstförstärkning
på 2 000 milj. kr. till följd av att vi motsatte oss en indexreglering av
statsskatten fr. o. m. 1979-01-01. Eftersom ett centralt avtal nu träffats för
LO/PTK-området för en stor del av 1979, har vi avsatt 2 000 milj. kr. för en
skattereform för detta år, av vilka 1 000 milj. faller på det kommande
budgetåret. Vi har härigenom inte tagit ställning till den slutliga omfattningen
av skatteomläggningen för detta år. Men vi har dock velat markera att

1 det nu föreliggande statsfinansiella läget så bör en skatteomläggning som
belastar budgeten med större belopp leda till att man i så fall får vidtaga
kompenserande inkomstförstärkningar.

Vidare ingick i vårt tidigare alternativ ett förslag om att en strukturavgift på

2 procent skulle införas den 1 juli 1978. Med hänsyn till att avtal nu ingåtts för
1978 och 1979 vill vi inte vidhålla detta förslag, som skulle avräknats från
löneökningsutrymmet för 1979.

Förslag om ökade inkomster av tipsmedel har lagts fram av den borgerliga
regeringen. De merinkomster i förhållande till regeringens budgetalternativ
på 120 milj. kr. som vi beräknade i januari bortfaller därmed. Genom att
fullfölja den ursprungliga planen för kärnkraftens utbyggnad, skulle budgetbelastningen
ha minskat med 950 milj. kr. i förhållande till vad som nu är
fallet. Detta är ett 650 milj. kr. högre belopp än enligt våra beräkningar i
januari. Sammantaget innebär detta att statsinkomsterna i vårt alternativ
ligger 8,4 miljarder kr. över regeringens förslag.

På budgetens utgiftssida tillkommer kostnader för insatser för utsatta
grupper. Den extra höjning av barnbidrag och studiebidrag med 500 kr. som
föreslås utgå den 1 juli 1978 beräknas kosta 950 milj. kr. Kostnaderna för den
av oss föreslagna prissänkningen på baslivsmedel beräknas till 850 milj.
kr.

Av de investeringssatsningar vi föreslog i januari bör - mot bakgrund av
det kraftigt ökade budgetunderskottet i nu föreliggande förslag - vissa kunna
finansieras utanför budgeten. Således finnér vi det naturligt att de av oss
föreslagna utvecklingsbolagen finansieras via strukturfonden. Vad beträffar
insatserna inom Statsföretagssektorn är planeringsläget på detta område
oklart. Socialdemokraterna har krävt en särskild inventering av investeringsprojekt
inom de statliga företagen, som grund för en väsentliga förstärkning
av investeringarna. 1 kompletteringspropositionen har regeringen satt av
sammanlagt 8 miljarder kr. för oförutsedda utgifter. Av dessa medel torde en
mycket stor del avse insatser på industriområdet. Mot denna bakgrund avstår
vi nu från att lägga ett preciserat förslag till budgetanslag för projekt inom
Statsföretagsgruppen. De insatser som kommer att behövas nästa år får
finansieras genom anlitande av anslaget till oförutsedda utgifter och genom

Mot. 1977/78:1970

statliga garantier som möjliggör utlandsupplåning.

Vårt förslag att bygga stålbroar har numera tagits upp av den borgerliga
regeringen. Kostnaderna för vårt budgetalternativ reduceras därmed med 50
milj. kr.

När det gäller insatser för att öka bostadsbyggandet har vårt förslag om
räntefria stående lån till flerfamiljshus inte godtagits. Vi finner det fortfarande
vara ytterst angeläget att vidta kraftfulla åtgärder för att öka bostadsbyggandet
och upprepar därför vårt krav. Genom att effekterna av förslaget
kommit att förskjutas torde till följd av utbetalningsreglerna budgetbelastningen
för 1978/79 komma att uppgå till högst 50 milj. kr.

Sammantaget uppgår därmed kostnaderna för insatser för utsatta grupper
till 1 780 milj. kr. och för investeringssatsningar på budgetens utgiftssida till
drygt 2,5 miljarder kr. Därmed kan budgetunderskottet 1978/79 minskas
med 4,1 miljarder kr.

Resultatet av våra konkreta förslag på budgetens inkomst- och utgiftssida
blir alltså en minskning av budgetunderskottet med drygt 4 miljarder kr. Tar
man hänsyn till den förbättring av statsfinanserna som vår ekonomiska
politik skulle leda till genom en ökad aktivitet i ekonomin kan budgetunderskottet
ytterligare reduceras. Vårt förslag innebär vidare en lägre inflationstakt
än regeringens politik. Detta leder direkt till en minskning av vissa
indexbundna anslag på budgetens utgiftssida. Sammantaget skulle den av oss
förordade ekonomiska politiken leda till ett budgetunderskott av storleksordningen
35 å 36 miljarder kr.

Hemställan

Därest riksdagen skulle godkänna de riktlinjer för den ekonomiska
politiken och budgetregleringen som angivits i motionen bör det ankomma på
vederbörande utskott att utifrån de förslag som presenterats av oss - i
förevarande motion samt i motion 1977/78:654 och därtill knutna motionerutarbeta
behövliga ändringar för den ekonomiska politiken och budgetregleringen.
I särskilda motioner görs hemställan vad gäller våra nu framlagda
förslag om extra tillägg till barnbidrag, extra tillägg till studiebidrag m. m.,
prissänkningar på baslivsmedel och tillfälligt sysselsättningsbidrag samt - i
anledning av prop. 1977/78:187 - om avslag på förslaget att avskaffa den
allmänna arbetsgivaravgiften.

Mot. 1977/78:1970

Med stöd av det anförda hemställs
att riksdagen

1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordats i motionen,

2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
förordats i motionen.

Stockholm den 11 maj 1978
OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s)
INGEMUND BENGTSSON (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
BENGT GUSTAVSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)