med anledning av proposition 1980/81:131 om vissa varvsfrågor, m. m. (Motion 1980/81:2121 av Olof Palme m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1980/81:2121

Motion
1980/81:2121
av Olof Palme m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:131 om vissa varvsfrågor,
m. m.

I vår partimotion angående varvsindustrin våren 1980 lämnade vi en
utförlig redogörelse för den socialdemokratiska varvspolitiken. Den politik
som vi där redovisade ligger fast och vi vill nu endast åter peka på vissa
grundläggande utgångspunkter för våra ställningstaganden och förslag
rörande den svenska varvsindustrins utveckling.

Den socialdemokratiska varvspolitiken har hela tiden haft en klar
målsättning. En grundsats har varit att varvspolitiken - liksom industripolitiken
i övrigt - måste vara långsiktig. Varvsnäringen är en tung industri, som
inte kan utvecklas genom snabba kapacitetsförändringar eller produktionsomläggningar.
Detta innebär att strukturomvandlingen måste planeras noga
och att den med nödvändighet måste ta relativt lång tid. Det betyder också att
omställningen inte kan genomföras utan stöd från samhällets sida.

Konkret har vår varvspolitik inneburit att vi stött den omvandling som
skett och sker inom varvsindustrin. Vi har accepterat nödvändiga kapacitetsminskningar.
Men vi har samtidigt krävt att neddragningar skall ske på ett
sådant sätt och i en sådan takt att de varken skadar företagens överlevnadsförmåga
eller utsätter de anställda och berörda regioner för oacceptabla
påfrestningar. Vi har också varit beredda att ge ordentliga resurser för
utveckling av nya produkter och verksamheter vid varven.

Denna grundsyn präglade i hög grad våra ställningstaganden och förslag
vid 1978 och 1980 års riksdagsbehandlingar av varvsfrågorna. Från socialdemokratisk
sida accepterade vi då fortsatta minskningar av kapaciteten vid
varven. Vi krävde dock samtidigt att alla möjligheter skulle tas till vara för att
vid varven utveckla de verksamheter som kunde bedömas ha en framtida
livskraft, och vi föreslog erforderligt stöd till denna utveckling. Till en del fick
vi i riksdagen stöd för våra förslag.

En annan utgångspunkt för den socialdemokratiska varvspolitiken har
varit att struktur- och sysselsättningsfrågorna skall behandlas i ett sammanhang.
Vid 1978 års riksdagsbehandling fick vi gehör för vårt förslag om en
anställningsgaranti och särskilda insatser för att underlätta de varvsanställdas
övergång till annan sysselsättning. Anställningsgarantin gällde för storvarven
inom Svenska Varv AB. I Göteborg bildades en särskild organisation,
Projekt 80 AB (P80), för denna verksamhet. Erfarenheterna av P 80 är
övervägande positiva. När varven år 1980 stod inför nya omfattande
neddragningar föreslog vi från socialdemokratisk sida att anställningsgarantin
dels skulle förlängas och gälla under även den då förestående omstruk1
Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 2121

Mot. 1980/81:2121

tureringsperioden, dels skulle utvidgas till att också omfatta varven i
Blekinge. Den borgerliga riksdagsmajoriteten avvisade dock dessa krav.

Anställningsgarantin har därigenom upphört att gälla fr. o. m. årsskiftet
1980-81. I vad gäller P 80-projektet har regeringen bemyndigats att låta
verksamheten fortsätta till viss del in på år 1981 om så erfordras.

Huvudsyftet med den socialdemokratiska varvspolitiken kvarstår oförändrat.
Målet är att ge svensk varvsnäring en långsiktigt konkurrenskraftig
produktionsinriktning och struktur. Efter den nödvändiga omställnings- och
utvecklingsperioden måste företagen ha nått en sådan styrka att de kan bära
sina kostnader. Såväl för samhället som för företagen och de anställda är det
nödvändigt att varven kan drivas på normala villkor utan fortlöpande
produktionsstöd. Samtidigt står vi fast vid vårt krav på att påfrestningarna för
de anställda och de berörda regionerna måste mildras så långt det är möjligt
och att statsmakterna har ansvaret för att så sker.

Mot våra förslag har de borgerliga regeringarna ställt en politik utan
konstruktiva inslag. Man har okritiskt accepterat att produktionsresurserna
raderas ut. Man har inte velat gå in i ett aktivt engagemang för att skapa ny
produktion där fartygsbyggnationen minskar eller helt upphör och man har
varit beredd att acceptera massavskedanden vid varven utan konkreta
motåtgärder. Som framgått har det vid riksdagsbehandlingarna varit möjligt
att åtminstone till en del korrigera denna destruktiva politik. I många
avgörande frågor har dock den borgerliga riksdagsmajoriteten ställt sig
bakom regeringspolitiken.

Tyvärr genomsyras även den nu aktuella regeringspropositionen av
passivitet och uppgivenhet. Inte på någon punkt finns konstruktiva förslag i
syfte att påverka utvecklingen i positiv riktning. Vad som sker inom Svenska
Varv AB kommenteras endast mycket kortfattat trots att företaget på punkt
efter punkt går ifrån den utvecklingsplan som låg till grund för riksdagens
beslut för knappt ett år sedan och trots att resultatutvecklingen är betydligt
sämre än vad som då förutsågs. Det enda konkreta ställningstagande som
redovisas är att ytterligare särskilt stöd till varvsindustrin inte kommer att bli
aktuellt.

Vad gäller de sysselsättningsmässiga konsekvenserna av de neddragningar
som nu förestår är regeringen lika tomhänt. Här läggs ansvaret för vad som
sker helt över på andra. Detta är i linje med den brist på ansvar man visat i
liknande fall inom andra branscher, t. ex. stål- och skogsindustrierna. I
propositionen finns sålunda inte en antydan om vad som kommer att ske med
de över 4 000 personer som på några få år skall lämna varven i Landskrona/
Malmö-området.

Men regeringen står inte bara tomhänt i sina propositioner till riksdagen.
Det finns också anledning att rikta stark kritik mot regeringens sätt att
fortlöpande handlägga varvsfrågorna. Från socialdemokratisk sida har vi vid
många tillfällen haft anledning att påtala detta under senare år. Denna
misskötsel är i själva verket väl så allvarlig som de otillräckliga förslagen till

Mot. 1980/81:2121

riksdagen. Det är genom den löpande misskötseln som förutsättningarna för
en positiv branschutveckling kraftigt försämras. Riksdagens möjligheter att
påverka förhållandena blir härigenom begränsade.

Detta gäller i hög grad det sätt på vilket man från regeringens sida agerat i
ägarrollen gentemot Svenska Varv. Här har man helt tappat kontrollen över
utvecklingen. För flera av dotterbolagen är resultatutvecklingen synnerligen
oroväckande med utomordentligt stora negativa avvikelser från budgeten.
Vad gäller den framtida utvecklingen konstaterar industriministern i
propositionen att riskerna för fortsatta negativa resultatavvikelser får
bedömas som större än möjligheterna att uppnå bättre resultat. Samtidigt
saknas genomarbetade planer för hur denna utveckling skall vändas. Den
strukturplan som låg till grund för riksdagens beslut våren 1980 är i långa
stycken inaktuell.

Så här kan det självfallet inte få fortsätta. Regeringen måste som
representant för ägaren staten se till att konkreta planer för de enskilda
enheterna tas fram så att såväl koncernens samlade utveckling som
konsekvenserna för de berörda orterna kan bedömas. Vi utgår således från
att regeringen så snart som möjligt redovisar en samlad och aktuell
utvecklingsplan och finansieringsanalys för Svenska Varv.

Som redan nämnts är situationen i Svenska Varv mycket oroande. För att
lösa problemen ställs stora krav på koncernens organisation och ledningsresurser.
Det bör ankomma på regeringen att noga följa utvecklingen också i
detta avseende så att koncernens samlade utvecklingsmöjligheter kan tas till
vara fullt ut.

Även i övrigt har regeringens handläggning av varvsfrågorna varit minst
sagt bristfällig. Som ett exempel kan nämnas turerna kring Kalmar Varv AB.
Genom regeringens vägran att - tvärtemot industriministerns uttalanden godkänna
ett förslag till finansiell rekonstruktion som riksgäldskontoret
utarbetat i samverkan med industridepartementet blev en konkurs oundviklig
för Kalmar Varv AB. Möjligheterna att därefter rekonstruera varvet har
även de omintetgjorts genom att regeringen vägrat att medverka. Vi
återkommer till denna fråga senare i denna motion.

Ett annat exempel är den inventering av utvecklingsländernas behov av
varvsprodukter som riksdagen begärde av regeringen i juni 1980. Från
socialdemokratisk sida hade vi begärt en sådan inventering, som avsåg
behovet av bl. a. färjor, bogserbåtar och fiskebåtar, dvs. produkter av
intresse för särskilt de mindre och medelstora svenska varven. Enligt vad vi
kunnat utröna har arbetet med denna inventering inte startats. Om så
verkligen inte skett är det högst anmärkningsvärt. Det skall i det här
sammanhanget också noteras att det särskilda stöd om 125 milj. kr. för export
av varvsprodukter till utvecklingsländerna som riksdagen beslutade om år
1978 ännu inte utnyttjats till någon del. Näringsutskottet bör i samband med
den nu förestående behandlingen av varvsfrågorna begära att regeringen
redovisar de faktiska förhållandena i dessa frågor.

Mot. 1980/81:2121

Tyvärr finns det inget som talar för att regeringen kommer att förändra sin
varvspolitik och sin handläggning av varvsfrågorna till det bättre. Den nu
framlagda propositionen talar i detta avseende sitt tydliga språk. Detta är
beklagligt för företagen, de anställda och för de berörda kommunerna och
regionerna.

Vi övergår nu till att behandla de frågor som aktualiseras i regeringspropositionen.

Öresundsvarvet AB

I sin proposition till riksdagen våren 1980 (prop. 1979/80:165) föreslog
regeringen en total nedläggning av verksamheten vid Öresundsvarvet.
Regeringen var dock inte beredd att ange någon tidpunkt för när all
verksamhet skulle vara avvecklad vid varvet. Nedläggningstakten skulle i
stället bestämmas med hänsyn till möjligheterna för de anställda att få nya
arbeten. Någon beräkning av kostnaderna för denna i tiden obestämda
nedläggning redovisades inte i propositionen. Inte heller föreslogs några
nämnvärda insatser för att underlätta de 2 850 anställdas övergång till annan
sysselsättning.

Mot detta förslag stod en utvecklingsplan för Öresundsvarvet som hade
utarbetats av företagsledningen i samverkan med de anställda. Planen
innebar en radikal omstrukturering och nedbantning av varvet. Nyproduktionen
av fartyg skulle skäras ned kraftigt samtidigt som satsningar skulle ske
på industrisidan och inom representationsverksamheten. Sammantaget
skulle antalet anställda minskas med drygt 1 000 personer.

Från socialdemokratisk sida stödde vi denna utvecklingsplan. Vi framhöll
att den föreslagna verksamheten innebar ett risktagande, här liksom i all
industriell produktion. Men det fanns ingen anledning att tro att utvecklingen
skulle bli sämre än i regeringens opreciserade avvecklingsalternativ. Om
satsningen lyckades skulle det finnas förutsättningar för en fortsatt,
långsiktigt uthållig industriell verksamhet i Landskrona. Sannolikheten
härför ökade genom att planen innebar en diversifiering av verksamheten vid
Öresundsvarvet.

För att möjliggöra omstruktureringen mot delvis nya verksamhetsområden
föreslog vi att Öresundsvarvet skulle ges ordentliga utvecklingsresurser,
100 milj. kr.

Vi underströk också mycket starkt såväl i vår motion som i de följande
diskussionerna att framgången för Öresundsvarvet på ett helt avgörande sätt
var beroende på den attityd till utvecklingsplanen som framför allt Svenska
Varvs koncernledning men också industriministern intog. Vi var väl
medvetna om att hela planen lätt kunde omintetgöras om viljan till detta
fanns.

Riksdagens beslut blev att Öresundsvarvet skulle ges möjligheter att
utvecklas i enlighet med den angivna planen.

Mot. 1980/81:2121

De farhågor som vi hade angående viljan att från ansvarigt håll ge
Öresundsvarvet en reell chans att genomföra omstruktureringen visade sig
tyvärr välgrundade. Vi kan nu konstatera att utvecklingsplanen aldrig sattes i
verket. Inga åtgärder har vidtagits för att börja omorienteringen av
produktionen och för att anpassa verksamheten mot den föreslagna lägre
nivån. Varvet saknade länge erforderlig ledningskapacitet. De särskilda
utvecklingspengar som riksdagen anslagit har inte till någon del använts för
Öresundsvarvet. I stället fattade styrelsen för Svenska Varv den 30 oktober
1980 - endast drygt fyra månader efter det att riksdagen ställt sig bakom den
femåriga utvecklingsplanen - beslutet att Öresundsvarvet skulle avvecklas.
De fackliga styrelserepresentanterna reserverade sig mot beslutet. Industriministern
har bl. a. i riksdagen sagt att han för sin del inte fann anledning att
söka påverka Svenska Varvs beslut.

I regeringspropositionen anges att skälet till Svenska Varvs beslut var att
förlusterna vid Öresundsvarvet har blivit större än vad som förutsågs i
utvecklingsplanen. Den enda siffra som anges är förlusten för år 1980, som
uppgick till 344 milj. kr., vilket är drygt 200 milj. kr. mer än vad Svenska Varv
budgeterat.

Här är det viktigt att klarlägga två saker. För det första så är hela
resultatförsämringen jämfört med budget hänförlig till ett enda nybygge,
nämligen en av färjorna till Gotlandsbolaget. Anledningarna till fördyringen
är flera, men en mycket starkt bidragande orsak är beslut som legat helt
utanför Öresundsvarvet. Svenska Varv beslutade sålunda - mitt under
pågående byggnation - att andra motorer än de ursprungligen planerade
skulle installeras. Detta betydde dels att arbetet försenades kraftigt, dels att
omkonstruktioner i övrigt blev nödvändiga. Det skall observeras att
ordertagningen helt bestämts av Svenska Varvs koncernledning, som även
härigenom styrt verksamheten vid Öresundsvarvet.

För det andra kan tidigare och nuvarande förluster inte hänföras till den av
riksdagen förordade utvecklingsplanen. Förlusterna beror på tidigare order,
och man har fått bära dessa förluster, även om regeringsförslaget godkänts av
riksdagen.

Sammanfattningsvis kan vi sålunda konstatera att man från regeringens
och Svenska Varvs sida inte på minsta sätt försökt medverka till en positiv
utveckling vid Öresundsvarvet i enlighet med riksdagens beslut. Redan detta
är i hög grad klandervärt. Från koncernledningens sida har dessutom
Öresundsvarvet offentligt odugligförklarats såväl före som efter riksdagsbeslutet.
Vi har inte kunnat finna att industriministern tagit avstånd från detta
koncernledningens agerande och därigenom understött riksdagsbeslutet.

Det var ett entydigt uppdrag från riksdagen att utvecklingsplanen skulle
genomföras. Genom sitt agerande har regeringen och Svenska Varvs
koncernledning i stället motarbetat en positiv utveckling vid företaget.
Härigenom har riksdagsbeslutet åsidosatts på ett högst anmärkningsvärt
sätt.

1* Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 2121

Mot. 1980/81:2121

Möjligheterna att nu framgångsrikt kunna genomföra den tidigare
beslutade utvecklingen vid Öresundsvarvet torde vara obefintliga. Alla
ansträngningar måste nu i stället koncentreras på att på bästa sätt utnyttja
varvets kvarvarande resurser och vidareutveckla och bygga ut näringslivet i
Landskrona kommun.

Enligt Svenska Varv bör hela den nu befintliga orderstocken vid
Öresundsvarvet färdigställas där. Härigenom kan personalavgången ske i
långsammare takt än om delar av produktionen flyttas till annat varv.
Nedläggningstidpunkten förskjuts då till första halvåret 1983.

I propositionen redovisas att Svenska Varv beräknat att kostnaderna för
nedläggningen av Öresundsvarvet uppgår till 1 004 milj. kr. Då redan
beviljade medel frånräknats kvarstår ett kapitalbehov på 672 milj. kr.
Svenska Varv framhåller dock att det av olika skäl är svårt att beräkna
kostnaderna för den treårsperiod under vilken avvecklingen är tänkt att
ske.

Vi delar uppfattningen att den nuvarande orderstocken bör färdigställas
vid Öresundsvarvet. Vi vill dock särskilt understryka att man inte som
industriministern gör kan lägga hela ansvaret på de anställda vid varvet för att
de förkalkylerade kostnaderna inte överskrids. Det är ett ansvar som till
mycket stor del också åvilar koncernledningen, som bl. a. måste se till att
Öresundsvarvet verkligen får reella möjligheter att bedriva en effektiv
produktion. Risken är uppenbar att varvet under sin avveckling efter en tid
kan komma att t. ex. lida brist på personal i nyckelbefattningar.

Som vi redan nämnt är det viktigt att man noga överväger i vilken
utsträckning och hur de kvarvarande resurserna kan användas i framtiden. Vi
finner det vara en riktig väg att Landskrona Finans i samarbete med Svenska
Varv prövar detta. Vi anser att detta även bör omfatta en prövning av
möjligheterna att också fortsättningsvis bedriva fartygsreparationer vid
Öresundsvarvets nuvarande anläggningar. En sådan verksamhet bör ske i
samarbete med Götaverken Cityvarvet. Det är inte uteslutet att ett avsevärt
antal arbetsplatser vid varvet kan räddas genom en sådan verksamhet.

Kockums AB

Situationen vid Kockums är utomordentligt allvarlig. Förlusten för år 1980
blev mer än dubbelt så stor som vad som hade budgeterats. Enligt
industriministerns redovisning i propositionen är förklaringen härtill att
kostnadskalkylerna överskreds väsentligt. Samtidigt gav marknadsbearbetningen
inte tillfredsställande resultat. Enligt statsrådet är det nödvändigt
med snabba åtgärder för att förbättra resultatet vid Kockums. En fortsatt
verksamhet vid nuvarande kapacitetsnivå anser han innebära stora ekonomiska
risker. Varvets nuvarande orderstock räcker en bit in på år 1982.

För att minska dessa risker har Kockums styrelse beslutat förbereda en
snabb neddragning av verksamhetsvolymen till nivån 2,4 miljoner timmar.

Mot. 1980/81:2121

Detta innebär att personalen behöver minskas med ca 1 500.

Den nu föreslagna neddragningen av kapaciteten löser inte Kockums
problem. Vad som fortsättningsvis skall ske finns det såvitt vi har kunnat
utröna inga mera genomarbetade uppfattningar om vare sig vid Kockums
eller inom koncernledningen. Någon godkänd plan för företagets utveckling
existerar inte, vilket industriministern också lakoniskt konstaterar i propositionen.
Därutöver uttrycker han endast oro över resultatutvecklingen vid
Kockums och säger att företaget kan komma att behöva prioritera något av
de nuvarande affärsområdena.

I propositionen säger industriministern vid flera tillfällen att kraftfulla
åtgärder måste vidtas för att vända utvecklingen inom Svenska Varv och dess
dotterbolag. Vi instämmer till fullo i detta konstaterande och vill understryka
att detta gäller i särskilt hög grad för Kockums. Vad som emellertid är milt
uttryckt förvånande är att industriministern bara nöjer sig med att konstatera
detta behov. I propositionen finns inget sagt om vad dessa kraftfulla åtgärder
kan och bör innebära. En nära till hands liggande tolkning av industriministerns
uttalande blir därför att han i första hand avser fortsatta kapacitets- och
sysselsättningsminskningar.

Från socialdemokratisk sida kan vi inte acceptera en sådan defaitism. Vi
har tidigare i denna motion framhållit att regeringen måste se till att en plan
för den framtida utvecklingen av Svenska Varv utarbetas och redovisas. I en
sådan skall också ingå en plan för Kockums. Tillräckliga resurser måste
snarast sättas in för att finna vägar för att ta till vara och på bästa sätt utnyttja
de resurser och utvecklingsmöjligheter som finns vid Kockums och därmed
trygga en långsiktig fortlevnad av varvet. Regeringens ansvar kan inte, som
man nu försöker göra, begränsas till att passivt åse utvecklingen vilken den än
blir och därefter som enda åtgärd förelägga riksdagen förslag om nya och
omfattande neddragningar. Situationen vid Kockums är så allvarlig att
regeringen i stället måste aktivt medverka i försöken att finna bärkraftiga
lösningar på varvets problem.

Vi vill i det sammanhanget också peka på det arbete som pågår inom
företaget med projektet Kockums Resurs. Projektet innebär att man skapar
en särskild avdelning inom företaget, där den personal som inte utnyttjas för
uppgifter i anslutning till fartygsproduktionen sysselsätts i annan verksamhet.
Denna verksamhet skall bl. a. bestå av försäljning av tjänster och
utveckling av nya produktidéer. Projektet Kockums Resurs behandlas
närmare i en senare del av denna motion.

Karlskronavarvet AB

Riksdagen ställde sig våren 1980 bakom Svenska Varvs planer på att ge
Karlskronavarvet en mera renodlat marin inriktning. Samtidigt konstaterades
dock att denna verksamhetsinriktning ger varvet begränsade möjligheter
att påverka sin försäljningsvolym. Enligt riksdagen måste hänsyn

Mot. 1980/81:2121

härtill tas när lönsamhetskrav ställs på varvet. Regeringen gavs också ett
särskilt ansvar för sysselsättningen vid varvet.

Riksdagens ställningstaganden grundades på de socialdemokratiska förslagen.
Vi hade i vår motion understrukit att åtgärder måste vidtas för att
förbättra varvets beläggningssituation. Vi hade anledning att förmoda att
regeringen efter riksdagens uttalande skulle ta ett ansvar för varvets
utveckling.

Så har dock inte skett. I regeringspropositionen konstateras att Svenska
Varvs strukturplan inte kunnat fullföljas. Av propositionen kan inte utläsas
att någon som helst åtgärd vidtagits från regeringens sida för att möjliggöra
detta. Karlskronavarvets styrelse har därför beslutat att minska personalstyrkan
vid varvet med ca 500 personer. Den nya kapaciteten skulle
därigenom minskas från strukturplanens 1 miljon timmar till 750 000
timmar.

Det är ännu inte ett år sedan den nya verksamhetsinriktningen slogs fast
för Karlskronavarvet. Det är med hänsyn härtill inte förvånande att
erforderliga marknadsgenombrott hittills inte kunnat ske på de delvis nya
verksamhetsområdena. Det skall vidare observeras att Karlskronavarvet är
en av de enheter inom Svenska Varv för vilken det saknas en av styrelsen
godkänd plan för utvecklingen.

Enligt vår mening bör Karlskronavarvet ges ytterligare tid för sin
marknadsbearbetning och omorientering innan kapaciteten dras ned så
drastiskt som varvsstyrelsen föreslagit. Varvet har f. n. offerter ute på en rad
objekt. Detta ställningstagande ligger helt i linje med riksdagens tidigare
nämnda uttalande rörande det särskilda sysselsättningsansvaret och de
lönsamhetskrav som kan ställas på varvet. Karlskronavarvet bör sålunda
under ett år behålla en kapacitet på 1 miljon timmar. Riksdagen bör göra ett
uttalande av denna innebörd.

Detta betyder självfallet inte att inga förändringar skall ske. Tvärtom bör
kraftfulla åtgärder sättas in för att effektivisera verksamheten. Enligt vad vi
erfarit har Svenska Varv tillsammans med externa konsulter nyligen gjort en
omfattande genomgång av varvet. Man har därvid funnit en rad brister som
måste rättas till och man har föreslagit en lång rad konkreta åtgärder.
Arbetet härmed bör inledas omedelbart och i samarbete med de anställdas
organisationer. Koncernledningen måste känna ett ansvar för att så sker.

I regeringspropositionen föreslås att 100 milj. kr. skall ställas till
regeringens förfogande för att finansiera åtgärder i syfte att förbättra
möjligheterna för Karlskronavarvet att hålla uppe tillverkningsvolymen.
Den av oss föreslagna kapacitetsvolymen bör finansieras med medel från
detta anslag.

Mot. 1980/81:2121

Sysselsättningen

Behandlingen av fjolårets varvsbeslut

I fjolårets socialdemokratiska partimotion om varvspolitiken underströks
att det är nödvändigt att strukturomvandlingen inom varvsindustrin fortgår. I
väsentliga avseenden ställde vi oss från socialdemokratisk sida bakom
Svenska Varvs strukturplan - med dess krav på ökad specialisering mellan
varvsenheterna, nedskärning av fartygsproduktionen och kraftfulla åtgärder
för att uppnå lönsamhet.

Vi accepterade därmed en utveckling inom varvsindustrin, som inte skulle
kunna undgå att leda till avsevärda påfrestningar och krav på omställning för
ett stort antal människor. Men vi accepterade inte det som var innebörden av
regeringens förslag i varvspropositionen: att strukturförändringarna i
varvsindustrin skulle genomföras utan samtidiga insatser för att effektivt
stödja de berörda i den svåra omställningen.

Inför arbetet med varvspropositionen uppmanade vi från socialdemokratiskt
håll regeringen att sätta in stora resurser för att i samarbete med
näringslivet ta fram nya industriprojekt på varvsorterna. Vi gjorde klart att
konkreta insatser för att skapa ny sysselsättning på varvsorterna var en
förutsättning för att socialdemokraterna skulle kunna acceptera en drastisk
neddragning av antalet anställda vid enskilda varvsenheter. Den ort som i det
sammanhanget främst var i blickfånget var självfallet Landskrona. Där
hotade en nedläggning av varvet - med närmare 3 000 anställda och med
många fler indirekt berörda. Utan ny sysselsättning på orten skulle
nedläggningen leda till en katastrof för kommunen. Vi klargjorde mot den
bakgrunden att förslag från regeringen om statliga insatser för att åstadkomma
nya industriprojekt på varvsorterna skulle bli föremål för en mycket
positiv behandling från vår sida.

Då regeringen presenterade sin varvsproposition, visade det sig att den
inte innehöll några som helst konkreta förslag till statliga insatser för
ersättningsproduktion på varvsorterna. Regeringens förslag innebar att
endast besluten om nedskärningar och nedläggningar inom varvsindustrin
skulle tas. Därefter skulle man se om det behövdes några särskilda insatser
för de människor som drabbades. Kring frågan om vilka insatser som i så fall
skulle kunna bli aktuella fördes en löslig diskussion i propositionen.

Propositionen var på avgörande punkter starkt bristfällig. Det var
emellertid nödvändigt att snabbt komma fram till besluten om innehållet i
den framtida varvspropositionen. I en del av de frågor, där vi från
socialdemokratisk sida redovisade en annan uppfattning än regeringens,
hade vi framgångar vid riksdagens behandling av varvsfrågorna. De
praktiska resultaten av dessa framgångar har emellertid visat sig vara mycket
begränsade eftersom regeringen underlåtit att genomföra riksdagens
beslut.

Mot. 1980/81:2121

En av dessa punkter rör behandlingen av Öresundsvarvet, där vi lyckades
få majoritet i riksdagen för vårt förslag till omstrukturering av varvet. Det
riksdagsbeslutet har man över huvud taget inte gjort något försök att
genomföra från Svenska Varvs sida, vilket uppenbarligen skett med
regeringens gillande.

Regeringens anmärkningsvärda agerande i denna fråga har vid flera
tillfällen påtalats från vår sida. Frågan tas upp på annan plats i denna
motion.

Det finns emellertid ytterligare några, hittills inte i lika hög grad
uppmärksammade, punkter där regeringen agerat i strid mot riksdagens klart
uttalade intentioner och beslut. Det gäller dels frågan om anställningsgaranti
för de varvsanställda, dels frågan om insatser för att skapa ny sysselsättning i
Landskronaregionen.

Vad beträffar den förstnämnda frågan föreslogs i den socialdemokratiska
partimotionen att den gällande anställningsgarantin vid storvarven skulle
förlängas till att omfatta även den nu förestående omstruktureringsperioden
samt utvidgas till att gälla även Svenska Varvs enheter i Blekinge län.
Dessutom föreslogs att riksdagen skulle ge regeringen i uppdrag att under
hösten 1980 redovisa en utvärdering av det s. k. Projekt 80, som haft till syfte
att ta hand om den övertaliga varvspersonalen i Göteborg, och på grundval
av bl. a. denna utvärdering redovisa förslag till mer preciserade regler för
anställningsgarantin och organisation av särskilda insatser för att underlätta
den övertaliga personalens övergång till ny sysselsättning.

Något beslut om en förlängning och utvidgning av anställningsgarantin
lyckades vi inte få riksdagsmajoriteten med på. Däremot uttalade näringsutskottet
att man ansåg att riksdagen under hösten 1980 skulle få en
redovisning av erfarenheterna från Projekt 80 i Göteborg. Näringsutskottets
majoritet instämde också i det uttalande som gjorts av arbetsmarknadsutskottets
majoritet och som innebar att frågor om anställningsgarantin skulle
tas upp hösten 1980. Regeringen hade i propositionen aviserat att man vid
den tidpunkten avsåg att återkomma till dessa frågor.

Riksdagen beslöt i enlighet med de förslag som avgivits av den borgerliga
majoriteten i de båda utskotten. Riksdagsbeslutet innebar alltså att
socialdemokratiska förslag om en förlängning och utvidgning av anställningsgarantin
för de varvsanställda avvisades, men att regeringen fick i uppdrag att
hösten 1980 återkomma med förslag till riksdagen och därvid också redovisa
erfarenheterna av Projekt 80.

Någon sådan redovisning skedde inte och inte heller presenterades några
förslag från regeringens sida under hösten. Den redogörelse för Projekt 80,
som återfinns i den nu föreliggande propositionen, kan inte heller sägas
uppfylla ens mycket lågt ställda laav på en redovisning av de hittillsvarande
erfarenheterna. Några förslag presenteras heller inte i sammanhanget.
Regeringens agerande i denna fråga måste enligt socialdemokratisk uppfattning
sägas vara en anmärkningsvärt öppen demonstration av likgiltighet inför

Mot. 1980/81:2121

beslut som fattats av riksdagen.

Detsamma gäller behandlingen av förslagen om särskilda sysselsättningsinsatser
på varvsorterna. Också på den punkten gjordes ett uttalande från
riksdagens sida av innebörden att regeringen hade att återkomma med
förslag under hösten 1980. Man gjorde från riksdagens sida helt klart att
förslagen skulle kunna innefatta okonventionella lösningar för att på ett
snabbt och praktiskt sätt skaffa nya sysselsättningstillfällen i varvsregionerna.

Också det socialdemokratiska förslaget om särskilda anslag till vissa
regionala utvecklingsfonder för utveckling av ny produktion på varvsorter
avvisades av näringsutskottets majoritet med hänvisning till att regeringen
skulle återkomma med ett mer samlat ställningstagande till dessa frågor.

Redan det förhållandet att regeringen, tvärtemot riksdagens beslut,
underlät att ta upp de här aktuella frågorna i riksdagen under hösten 1980 är
anmärkningsvärt och har från socialdemokratisk sida påtalats i konstitutionsutskottet,
där frågan nu granskas. Än mer anmärkningsvärt är emellertid att
regeringen inte ens nu, då varvsfrågorna ånyo aktualiseras, gör någon ansats
att uppfylla de krav som riksdagen under våren 1980 riktade mot
regeringen.

Propositionen

Regeringen hävdar, nu liksom i fjolårets vårproposition, att en
avveckling av Öresundsvarvet, med omkring 2 600 anställda, och en
nedskärning av antalet anställda vid Kockums med 1 500 medför ganska
måttliga problem för de berörda, eftersom båda varven är belägna i
arbetsmarknader med en för svenska förhållanden betydande storlek.
Industriministern säger i propositionen att ”det är min bedömning att om
man ser till arbetsmarknaden i sin helhet i detta område de problem som kan
uppstå till följd av sysselsättningsförändringarna inom varven borde kunna
klaras av genom normala arbetsmarknadspolitiska insatser”.

Det påpekas emellertid samtidigt att förändringen kommer att slå
”jämförelsevis hårt” mot Landskrona kommun och att särskilda åtgärder blir
nödvändiga för att lösa de problem som kan uppstå där. De konkreta
förslagen till åtgärder från regeringens sida är emellertid mycket begränsade.

Industriministern finner inte skäl att tillmötesgå Svenska Varvs begäran
om särskilda medel för att betala förtidspensioneringar och särskilda
anpassningsåtgärder för de varvsanställda. Det finns enligt propositionen
tillräckliga möjligheter inom ramen för ordinarie arbetsmarknadspolitiska
resurser. ”Arbetsmarknadsmyndigheterna är självfallet beredda att sätta in
de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som krävs för att underlätta de
varvsanställdas övergång till annan sysselsättning.”

De 100 milj. kr. som genom fjolårets varvsbeslut, och på socialdemokra

Mot. 1980/81:2121

tiskt initiativ, avsattes för produktutveckling vid Öresundsvarvet, användes
aldrig för detta ändamål. Dessa medel föreslås nu bli tillförda ett särskilt
bolag, Landskrona Finans AB, som skall ha till uppgift att främja
utbyggnaden av näringslivet i Landskronaregionen.

Utöver denna omdisponering av till Öresundsvarvet tidigare anvisade
medel innehåller regeringsförslaget inga konkreta åtaganden. Det sägs att
regionalpolitisk! stöd i vissa fall kan bli nödvändigt. Man pekar på att
regeringen nyligen lämnat tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen till att
hamnen i Landskrona byggs ut för lagring av kol m. m. Något statligt
engagemang i en central hamn för kolimport, i enlighet med önskemålen från
Landskrona kommuns sida, sägs däremot inte vara motiverat. Vad gäller
verksamheten vid den verkstadsskola som f. n. drivs vid Öresundsvarvet
redovisas ingen långsiktig lösning utan endast en förhoppning om att en
sådan skall kunna uppnås. Landskrona kommuns begäran om ekonomiskt
stöd för att täcka kostnaderna för outhyrda lägenheter föranleder ingen
åtgärd.

Som framgår av denna redovisning har regeringen inte ansett att
situationen på varvsorterna, och så inte ens i Landskrona, motiverar särskilt
långtgående insatser från samhällets sida. Man vill avvakta utvecklingen på
arbetsmarknaden i Landskronaregionen innan man tar ställning.

Behovet av särskilda insatser på varvsorterna

Vi påpekade från socialdemokratiskt håll redan i fjolårets varvsmotion att
arbetsmarknadssituationen i Skåne inte var av den karaktären att någon
större andel av de personer som skulle tvingas sluta vid varven kunde
förväntas få arbete i regionen utan särskilda insatser. För Malmös del hade
antalet industrisysselsatta minskat med 11 % under andra hälften av
1970-talet. Vad gäller Landskrona var närmare 40 % av de industrisysselsatta
i kommunen anställda i Öresundsvarvet, och långt fler var indirekt
beroende av varvet för sin sysselsättning.

Situationen har försämrats sedan förra året. Under de senaste månaderna
rapporterar länsarbetsnämnden i Malmöhus län en stark ökning av
arbetslösheten. Antalet kvarstående lediga platser per 100 arbetssökande var
under årets första månader långt mindre än hälften av vad som noterades
under motsvarande period i fjol. För Blekinges del rapporteras också en
försämring av arbetsmarknadsläget. Antalet lediga platser minskar kraftigt
och arbetslösheten ökar.

Vi delar följaktligen från socialdemokratisk sida inte regeringens relativt
positiva syn på sysselsättningsläget i varvsregionerna. De planerade kraftiga
personalnedskärningarna vid Skåne- och Blekingevarven motiverar enligt
socialdemokratisk uppfattning särskilda insatser från samhället för att
underlätta omställning till annan sysselsättning och lindra påfrestningarna
för de berörda.

Mot. 1980/81:2121

Vi skall i det följande redovisa våra förslag till särskilda insatser på
varvsorterna. En av de åtgärder som enligt vår uppfattning blir nödvändiga är
en förstärkning av arbetsförmedlingsresurserna i Malmöhus län. En analys
av antalet arbetsförmedlingstjänster ställda i relation till behovet av
förmedlingsinsatser visar att Malmöhus län redan i dag är jämförelsevis dåligt
försörjt. Både i Malmö och i Landskrona kommer kraven på arbetsförmedlingsinsatser
att öka utomordentligt starkt. Någon realistisk möjlighet att
möta dessa ökade krav utan en avsevärd förstärkning av arbetsförmedlingsresurserna
i de båda kommunerna finns inte. Vi föreslår att riksdagen
uppdrar åt regeringen att tillse att en sådan förstärkning kommer till
stånd.

Innan vi går in på de socialdemokratiska förslagen om särskilda insatser på
varvsorterna vill vi ta upp en fråga som rör regionalpolitisk! stöd till
varvsorterna. I propositionen anmäler industriministern att han är beredd att
föreslå regeringen att tills vidare bevilja regionalpolitisk! stöd till företag i
Karlskrona kommun enligt vad som normalt lämnas vid stöd utanför
stödområdet och tillägger att stöd i sådana fall lämnas enligt de regler som
gäller för stödområde 1.

Detta är enligt socialdemokratisk uppfattning en inställning som är orimlig
med hänsyn till vad som sägs om Blekinge i det nyligen fattade riksdagsbeslutet
om regionalpolitik. Riksdagen ställde sig där enhälligt bakom följande
formulering i arbetsmarknadsutskottets betänkande:

Utvecklingen på arbetsmarknaden i Blekinge län är bekymmersam. Det är
mot denna bakgrund angeläget att åtgärder vidtas som kan underlätta den
industriella utvecklingen i länet. Ingen kommun i länet är placerad i
stödområde. Möjlighet finns dock att i särskilda fall ge regionalpolitisk! stöd
utanför stödområdena. Med hänsyn till sysselsättningsläget i länet bör
undantagsregeln kunna ges en generös tillämpning. Vad särskilt gäller
Karlskrona räknar utskottet med att det blir anledning att återkomma till
situationen i den kommunen senare i vår i samband med behandlingen av
regeringens varvsproposition.

Detta enhälliga riksdagsbeslut om en generös tillämpning av undantagsregeln
är enligt vår uppfattning inte förenligt med en begränsning av stödet
till de regler som gäller för stödområde 1. Detta bör ges regeringen till
känna.

Särskilda sysselsättningsprojekt i varvsregionerna

I fjolårets socialdemokratiska varvsmotion sades bl. a.:

Inför behandlingen av varvsfrågorna har vi från socialdemokratisk sida
mycket klart uttalat att beslut om konkreta åtgärder för ny produktion på
varvsorterna enligt vår uppfattning bör vara en integrerad del av ett samlat
ställningstagande i varvsfrågan. Vi har därför uppmanat regeringen att lägga
fram förslag till statliga insatser för att åstadkomma nya industriprojekt på
varvsorterna och framhållit att sådana förslag skulle komma att bli föremål

Mot. 1980/81:2121

för en mycket positiv behandling från vår sida.

Vår uppmaning till regeringen skall ses mot bakgrund av de svårigheter
som ett oppositionsparti har då det gäller att ta fram ett underlagsmaterial,
som utan ytterligare överarbetning kan läggas till grund för ett slutligt
riksdagsbeslut. För beslut angående ett enskilt projekt krävs regelmässigt
grundliga tekniska utredningar liksom kalkyler beträffande projektets
kommersiella möjligheter och effekter. Villkoren för projektets genomförande
och kraven på statliga insatser kan i allmänhet klarläggas först genom
förhandlingar mellan regeringen och en statlig myndighet å ena sidan och
enskilda företag å den andra.

Därefter konstaterades att regeringens proposition inte innehöll några
förslag av den aktuella typen. Motionen fortsatte:

Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att snarast utarbeta ett
handlingsprogram med förslag till sådana insatser. Insatserna bör vara av den
omfattningen att de i väsentlig grad bidrar till att kompensera det bortfall av
arbetstillfällen som uppstår i samband med omstruktureringen av varvsindustrin.

Inför behandlingen av varvsfrågorna har från olika håll, bl. a. berörda län
och kommuner samt de fackliga organisationerna, redovisats en rad tänkbara
projekt. Dessa bör bli föremål för en seriös prövning från regeringens sida i
samband med utarbetandet av förslag till statliga insatser för att skapa ny
produktion på varvsortema.

Som tidigare påpekats uttalade riksdagen, med anledning av våra förslag,
att regeringen skulle pröva åtgärder till stöd för konkreta industriprojekt i
varvsregionema under hösten 1980. Några förslag till sådana åtgärder
redovisades inte under hösten 1980 och redovisas inte heller i den nu
föreliggande propositionen. Vi tvingas upprepa vårt förslag. Vi föreslår
därför att riksdagen ger regeringen i uppdrag att snarast utarbeta ett
handlingsprogram med förslag till sysselsättningsskapande insatser på
varvsorterna. Insatserna i programmet bör omfatta statligt stöd till industrietableringar
eller utvecklingsprojekt som på sikt kan leda till industriell
produktion. Det kan i sammanhanget vara lämpligt att bl. a. arbeta med
någon form av anbudsförfarande. I samband med utarbetandet av programmet
bör ske en seriös prövning av de sysselsättningsprojekt som redovisats
från berörda län och kommuner samt från de fackliga organisationerna.

Ett av de projekt som i det sammanhanget aktualiserats är en omlastningshamn
för kol i Landskrona. Regeringen har nyligen lämnat tillstånd enligt
136 a § byggnadslagen till att hamnen i Landskrona byggs ut för lagring av kol
m. m.

Från Landskrona kommuns sida hävdar man att det finns ett behov av en
omlastningshamn för kol i landet där kol kan importeras och lastas om för
vidare transport till olika förbrukare. Man framhåller att förbrukarna kan
vinna påtagliga fördelar genom ett sådant arrangemang dels ekonomiskt,
bl. a. genom att rationella transporter möjliggörs, dels från miljösynpunkt
genom att kraven på lagerhållning hos de enskilda förbrukarna kan hållas
nere.

Mot. 1980/81:2121

Enligt socialdemokratisk uppfattning finns det omständigheter som talar
för att en central importhamn av den skisserade typen kan vara en lämplig
lösning. Samtidigt skulle hamnanläggningen, både under byggnadstiden och
därefter, innebära ett utomordentligt värdefullt tillskott av sysselsättningstillfällen
i Landskrona. Det vore mot den bakgrunden orimligt att utan vidare
avvisa Landskrona kommuns förslag. En ytterligare belysning av användarnas
syn på frågan och deras önskemål är emellertid nödvändig. Likaså bör de
ekonomiska förutsättningarna för projektet ytterligare klarläggas. Vi
föreslår att riksdagen uppdrar åt regeringen att snarast göra erforderliga
kompletteringar av underlaget för ett beslut i frågan och att därefter
återkomma till riksdagen med förslag. Man får därvid överväga förutsättningarna
för en statlig medverkan vid finansieringen av projektet. Detta bör
ges regeringen till känna.

I propositionen föreslås att 100 milj. kr. av de medel som tidigare har
anvisats för produktutveckling vid Öresundsvarvet skall via Svenska Varv
tillföras Landskrona Finans AB - det bolag som bildats för att stimulera
utbyggnaden av näringslivet i Landskronaregionen. Från Landskrona
kommuns sida har begärts att etableringsbolaget skall få överta anläggningar,
utrustning m. m. på Öresundsvarvet för en symbolisk summa. Det
framgår inte klart av propositionen om det är avsikten att så skall ske. Om så
inte blir fallet kan Landskrona Finans AB tvingas utnyttja en betydande del
av sina samlade medel för att finansiera förvaltningen av de anläggningar som
tidigare tillhörde Öresundsvarvet. Detta skulle kunna innebära en påtaglig
begränsning av företagets möjligheter att medverka i industriprojekt och
därmed stimulera sysselsättningen i Landskrona. Regeringen bör enligt vår
mening vidta sådana åtgärder att de till Landskrona Finans AB anvisade 100
miljoner kronorna ograverade kan utnyttjas för att bidra vid finansieringen
av industriprojekt. Det kan ske antingen genom att Öresundsvarvets mark
och lokaler successivt förs över till Landskrona Finans AB mot en enbart
symbolisk ersättning eller genom att ytterligare medel tillförs bolaget. Detta
bör ges regeringen till känna.

Anställningsgarantin

Den nu föreliggande propositionens redogörelse för erfarenheterna av
anställningsgarantin och Projekt 80 är som tidigare påpekats utomordentligt
bristfällig. Efter en summarisk redovisning av vissa sifferuppgifter framförs
uppfattningen att anställningsgarantier av det här aktuella slaget i viss
utsträckning kan motverka att arbetskraften går över till företag med goda
utvecklingsmöjligheter. Huruvida detta gäller i det här aktuella fallet, och i
så fall i vilken utsträckning, diskuteras inte. Man redovisar öppet att någon
ekonomisk utvärdering av P 80 inte är gjord och säger att en sådan utan
tvekan vore förknippad med stora svårigheter. Man anser emellertid att den
genomsnittliga kostnaden per anställd, 200 000 kr., bör noteras.

Mot. 1980/81:2121

Härtill kan sägas att en ekonomisk utvärdering av P 80 - i likhet med
många andra samhällsekonomiska kalkyler - sannolikt är förknippad med
stora svårigheter. Det bör ändå vara möjligt att ge en betydligt klarare bild av
kostnadernas fördelning relaterad till omfattningen av de olika verksamheterna
inom Projekt 80. Att som görs i propositionen summera kostnader för
förtidspensionering, stimulansbidrag, utbildning och annan projektverksamhet
och därefter dividera summan med antalet av projektet berörda personer
är fullständigt meningslöst.

I vår varvsmotion våren 1980 föreslog vi från socialdemokratisk sida att
den då gällande anställningsgarantin vid storvarven skulle bibehållas under
den kommande omställningsperioden och att den skulle utvidgas till att
omfatta även varven i Blekinge. Till anställningsgarantin borde knytas
möjligheter att på de enskilda varvsorterna utnyttja insatser av den typ som
gjordes inom P 80-organisationen. Vi föreslog därför att regeringen skulle
ges i uppdrag att återkomma med förslag om den närmare utformningen av
anställningsgarantin och därtill knutna insatser och i samband därmed
redovisa en utvärdering av P 80.

Situationen i dag är i väsentliga avseenden densamma som för ett år sedan.
Arbetsmarknadssituationen i varvsregionerna har ingalunda förbättrats.
Regeringens uppfattning att de stora personalnedskärningarna vid varven
kan genomföras relativt smidigt tack vare de aktuella arbetsmarknadernas
betydande storlek är enligt vår uppfattning orimlig och närmast cynisk.

Behovet av en anställningsgaranti och därtill knutna särskilda insatser
kvarstår därmed. När det gäller frågan om hur dessa insatser skall
organiseras är det viktigt att det beslutsunderlag som en redovisning av
erfarenheterna av Projekt 80 skulle utgöra snarast tas fram. En ekonomisk
utvärdering av Projekt 80 är också nödvändig.

Vi menar därmed inte att de särskilda insatserna för den övertaliga
personalen på de olika varvsorterna skall organiseras på det sätt som skedde i
Projekt 80. Det är emellertid uppenbart att de särskilda insatserna i
betydande utsträckning måste utgöras av sådana aktiviteter som bedrivits
inom Projekt 80, och en analys av kostnader, problem och resultat är därmed
värdefull.

Vid Kockums diskuteras f. n. inrättandet av Kockums Resurs, en
organisation med uppgift att på ett meningsfullt sätt sysselsätta den
övertaliga personalen och slussa ut den i nya arbeten. Kockums Resurs är
tänkt att vara en avdelning inom företaget. Man har överslagsmässigt
beräknat kostnaden för projektet till 100 milj. kr. för en tvåårsperiod.
Verksamheten är bl. a. tänkt att bestå av försäljning av tjänster, internt och
externt, exempelvis verkstadsproduktion och konstruktionsarbete. En
annan del av verksamheten avser bli ett utvecklingsprogram för att framför
allt sysselsätta tjänstemän med utveckling av idéer och projekt. I programmet
skall också ingå konsultverksamhet av olika slag och annan försäljning av
tjänstemannatjänster. Dessutom planeras ett utbildningsprogram och kon

Mot. 1980/81:2121

takter med arbetsmarknadsmyndigheter för att underlätta för personalen att
få arbete utanför och inom företaget.

Insatser för att utveckla ny industriell produktion inom varvsföretagen
måste enligt socialdemokratisk uppfattning inta en viktig plats i arbetet för
att i största möjliga utsträckning undvika att neddragningen av fartygsproduktionen
får oacceptabla sociala konsekvenser. Det arbete som nu pågår
inom ramen för Kockums Resurs bör därför enligt vår mening föras vidare.
Det bör vara regeringens uppgift att ställa erforderliga medel till förfogande
för att verksamheten skall kunna genomföras. Detta kan ske i samband med
att man lägger fram de förslag om utformningen av särskilda insatser för den
övertaliga personalen vid varven, som tas upp nedan.

Kockums Resurs påminner visserligen i många avseenden om Projekt 80
men vad gäller såväl den tänkta organisationen som det planerade innehållet
i verksamheten finns betydande skillnader. Vi ser det från socialdemokratisk
sida som naturligt att man på de olika varvsorterna väljer skilda lösningar,
anpassade till de lokala förhållandena. De särskilda insatserna i anslutning
till anställningsgarantin bör därför utformas med hänsyn till de förhållanden
som gäller på de enskilda varvsorterna och i samarbete med de lokala fackliga
organisationerna. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi föreslår att riksdagen beslutar att en anställningsgaranti skall gälla för
storvarven och för Svenska Varvs enheter i Blekinge under den kommande
omställningsperioden. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att snarast
fastställa riktlinjer för en sådan anställningsgaranti och ställa erforderliga
medel till Svenska Varvs förfogande. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag om utformningen av särskilda insatser för den
övertaliga personalen. Samtidigt bör erfarenheterna av Projekt 80 redovisas.

Verkstadsskolan i Landskrona

I en socialdemokratisk motion (1978/79:127) med anledning av proposition
1978/79:49 om vissa varvsfrågor begärdes omedelbara åtgärder för att
säkerställa yrkesutbildning och omskolning på varvsorterna. Bakgrunden tiil
denna begäran var att genom omstrukturering av bl. a. Landskronavarvet
skulle den där förlagda verkstadsskolan komma i fara vid nedläggning av
produktionen vid varvet. I samband med riksdagens behandling av nämnda
motion framhöll näringsutskottet bl. a. följande (NU 1978/79:17).

Näringsutskottet vill understryka den viktiga roll som verkstadsskolorna
inom varvsföretagen har spelat och även fortsättningsvis kan spela.
Utbildningen har givetvis i första hand tagit sikte på varvens behov, men den
har även lett till en kompetens som är gångbar på många andra yrkesområden.

Med de svårigheter som ungdomar i dag har att få anställning är den chans
till yrkesutbildning som företagsskolorna erbjuder särskilt betydelsefull.

Mot. 1980/81:2121

Utbildningen bör emellertid inte bedömas som enbart en arbetsmarknadspolitisk
angelägenhet utan som ett allmänt samhällsintresse. Berörda
myndigheter på kommunal, regional och central nivå bör i samråd med
varvsföretagen söka finna en lösning på frågan hur varvens verkstadsskolor
skall kunna fortsätta sin verksamhet.

I den nu föreliggande propositionen anges att verksamheten vid Öresundsvarvets
verkstadsskola skall kunna fortgå genom företagets försorg till dess
att skolan har avvecklats, dvs. till mitten av 1983. Det innebär enligt
propositionen att alla som påbörjat utbildning vid skolan kan fullfölja den.
För tiden därefter anförs inget konkret, endast att en lösning skall
eftersträvas som syftar till att ge Landskronaregionen fortsatt hög standard i
fråga om yrkesutbildning.

Vi beklagar att regeringen inte mer ingående haft möjlighet att behandla
frågan om den fortsatta yrkesutbildningen i Landskrona. Den utbildning som
i dag ges vid verkstadsskolan svarar för en stor del av regionens yrkesutbildning
inom en sektor som regeringen enligt budgetpropositionen anser bör
öka. Det vore i det läget anmärkningsvärt om kommunen beroende på
varvsnedläggningen tvingas anordna yrkesutbildning i andra former. Detta
är förenat med stora svårigheter och betydande kostnader. Det vore enligt
vår mening samhällsekonomiskt föga rationellt att inte söka bevara en
utbildning som redan finns. Samma mening uttrycktes också av näringsutskottet
vid dess behandling av frågan hösten 1978 och som återgivits i det
föregående.

Vi vill i detta sammanhang peka på den lösning som vidtogs i Göteborg när
motsvarande problem framkom vid nedläggningen av Eriksbergs Mekaniska
Verkstads AB med dess varvsrörelse vid Lindholmens Varv. Med hänsyn till
sysselsättningssituationen och behovet av utbildning i regionen kom där att
anordnas gymnasieskolutbildning, arbetsmarknadsutbildning, utveckling
och forskning samt produktion. För att detta skulle kunna genomföras
tillförde AB Götaverken, med vilket Eriksberg under tiden lagts samman,
byggnader och mark samt staten ett tillskott av 60 milj. kr. Medlen skulle
användas för ombyggnad av lokaler samt iordningställande av markområdet.
Det av AB Götaverken för ändamålet särskilt bildade bolaget har därefter
utan vederlag överlåtits på Göteborgs kommun.

Med denna lösning räddades värdefull utbildningskapacitet i regionen. I
den proposition som behandlade den nya verksamheten på Lindholmenområdet
(prop. 1977/78:25) uttalades bl. a. att en nybyggd anläggning med
liknande verksamhet torde medföra väsentligt högre investeringsutgifter och
att Lindholmenanläggningen medgav kostnadsfördelar jämfört med genomförande
i andra former.

Det är enligt vår mening nödvändigt att även efter 1983 säkerställa en
kvalitativ yrkesutbildning i Landskronaregionen. Det finns därför starka skäl
att överväga olika åtgärder för att nå en sådan lösning. Exemplet från
Göteborg visar att även okonventionella lösningar kan bringas att fungera

Mot. 1980/81:2121

väl. Mot denna bakgrund föreslår vi, i enlighet med vad näringsutskottet
tidigare uttalat, att riksdagen beslutar uppdra åt regeringen att i god tid före
1983 presentera sådana förslag att yrkesutbildningen vid det nuvarande
Öresundsvarvet i Landskrona kan fortgå även efter 1983.

Av föredragandens skrivning framgår att han inte tänker sig att någon
intagning till verkstadsskolan skall ske hösten 1981. Det skulle innebära ett
kraftigt ingrepp i regionens yrkesutbildning, som inte kan åtgärdas med så
kort varsel. Vi anser det angeläget att säkerställa en intagning till
verkstadsskolan även hösten 1981 så att ungdomarnas möjligheter till
yrkesutbildning i regionen inte kraftigt försämras. Genom statsbidragsbestämmelserna
för företagsförlagd gymnasieskolutbildning finns inga hinder
att bekosta en fortsatt utbildning vid verkstadsskolan även under nästkommande
läsår.

Riksdagen bör som sin mening besluta ge regeringen detta till känna.
Övriga frågor

Landskrona kommun har hemställt om statligt bidrag för att täcka
kommunens kostnader för outhyrda lägenheter i det allmännyttiga bostadsföretaget
AB Landskronahem. Vid senaste årsskiftet var antalet outhyrda
lägenheter 600 och kommunen befarar en fördubbling som en följd av
nedläggningen av Öresundsvarvet. Frågan tas upp i propositionen. Regeringen
har emellertid inte funnit skäl att föreslå någon ändring av grunderna
för eftergift av hyresförlustlån för Landskrona kommun.

Från socialdemokratiskt håll delar vi inte den uppfattningen. Landskrona
kommun har redan i utgångsläget stora ekonomiska problem till följd av att
lägenheter i det kommunägda bostadsföretaget AB Landskronahem står
outhyrda. Det kommer sannolikt inte att gå att undvika att nedläggningen av
Öresundsvarvet ger upphov till en betydande befolkningsavtrappning för
kommunen som i sin tur leder till en påtaglig ökning av antalet tomma
lägenheter.

Enligt vår uppfattning är det i detta fall motiverat att staten i särskild
ordning lindrar de utomordentliga ekonomiska problem som drabbar
kommunen som en direkt följd av nedläggningen av Öresundsvarvet. Ett
riktmärke för de statliga insatserna kan enligt vår mening vara att kommunen
skall kompenseras för kostnaderna för ökningen i antalet tomma lägenheter
under exempelvis en treårsperiod. De närmare formerna för hur ersättningen
skall utgå bör utarbetas av regeringen. Vad som här sagts om särskild
ersättning till Landskrona kommun för täckande av kostnader för tomma
lägenheter bör ges regeringen till känna.

Som vi tidigare nämnt har Kalmar Varv AB försatts i konkurs. Betydande
ansträngningar har gjorts av konkursförvaltaren, de fackliga organisationerna
och Kalmar kommun för att finna intressen för en rekonstruktion av
företaget. Detta har dock inte lyckats. Däremot har tidigare anställda vid

Mot. 1980/81:2121

varvet startat företag på varvsområdet, den s. k. Varvsholmen. Dessa
företag hyr f. n. lokaler av konkursförvaltaren.

Från kommunens sida anser man det vara mycket angeläget att lokaler och
utrustning på Varvsholmen bibehålls och bildar basen för en ny industriell
verksamhet. Kommunen önskar därför via sitt industrifastighetsbolag
förvärva Varvsholmen. Avsikten är att efter vissa ombyggnadsarbeten hyra
ut lokaler och inventarier till bl. a. de nämnda nystartade företagen.

Nedläggningen av Kalmar Varv innebär ett mycket kännbart bortfall av
arbetstillfällen i kommunen. Den nya sysselsättning som kan komma till
stånd i det planerade industrihotellet på Varvsholmen är därför mycket
värdefull. Enligt vår mening bör staten kunna medverka i finansieringen av
industrihotellet. Detta bör ske genom att det i statsbudgeten för budgetåret
1978/79 uppförda reservationsanslaget C 5. Bidrag till sysselsättningsåtgärder
inom varvsregionerna får användas i Kalmar kommun för detta
ändamål.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande utvecklingen vid Karlskronavarvet
AB,

2. att riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder för att
förstärka arbetsförmedlingsresurserna i Malmöhus län,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande regionalpolitisk! stöd i Blekinge
län,

4. att riksdagen begär att regeringen snarast utarbetar förslag till
sysselsättningsskapande insatser på varvsorterna i enlighet med
vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande omlastningshamn för kol i Landskrona,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande medelsanvisningen till Landskrona
Finans AB,

7. att riksdagen begär att regeringen snarast fastställer riktlinjer
för en anställningsgaranti för de varvsanställda vid storvarven
och Svenska Varvs enheter i Blekinge samt anvisar erforderliga
medel härför till Svenska Varv AB,

8. att riksdagen begär att regeringen till riksdagen redovisar
förslag till utformning av särskilda insatser för den övertaliga
personalen vid varven i enlighet med de riktlinjer som anges i
motionen.

Mot. 1980/81:2121

9. att riksdagen begär att regeringen till riksdagen redovisar
erfarenheterna av Projekt 80 i Göteborg,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande fortsatt utbildning vid Öresundsvarvets
verkstadsskola,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande statlig ersättning till Landskrona
kommun för täckande av kostnader för tomma lägenheter,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande finansieringen av industrihotellet i
Kalmar.

Stockholm den 10 april 1981

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)
GÖRAN KARLSSON (s)
OLLE WESTBERG (s)

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)

i Hofors

GOTAB 66930 Stockholm 1981