med anledning av prop. 2003/04:30 Ny smittskyddslag m.m.

Motion 2003/04:So3 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre skydd för den enskildes integritet vid ansökan hos länsrätt om tvångsundersökning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om komplettering av lagstiftningen när det gäller tvångsisolering av smittskyddsskäl.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet till sekretessprövning av länsrättens beslut om tvångsisolering.

2 Moderata utgångspunkter

Vi anser att det behövs en smittskyddslag. Befolkningens behov av och rätt till skydd mot allvarliga, smittsamma sjukdomar måste tillgodoses. Samtidigt måste smittskyddsåtgärderna vidtas med respekt för alla människors lika värde och för den enskildes integritet.

En smittskyddslagstiftning måste ta epidemiologiska utgångspunkter. Med detta synsätt ter det sig naturligt att inte särbehandla vissa typer av allvarliga, smittosamma sjukdomar – t.ex. hivinfektion – utan att ha en lagstiftning som är generell. Smittskyddslagstiftningen får heller inte vara repressiv till sin karaktär eller utformad så att den uppfattas som en morallagstiftning.

Särskilt förhållandet mellan smittskyddsarbete när det gäller hiv/aids och mänskliga rättigheter har varit föremål för diskussioner i olika internationella organ. Världshälsoorganisationen (WHO) har i flera resolutioner betonat vikten av respekt för mänskliga rättigheter som omistlig grund för en framgångsrik hivprevention. Europarådet har antagit rekommendationer som förespråkar frivilliga åtgärder och aktiva informationsinsatser såväl på individnivån som för befolkningen. Europarådet har också ansett att det är frivillig provtagning kombinerad med rådgivning som är det mest effektiva sättet att förhindra spridning av hivinfektion.

Vi delar det synsätt som kommer till uttryck i dessa resolutioner och rekommendationer. Det måste stå helt klart att smittskyddsarbete har hela sin grund i frivilligt förebyggande arbete. Det är bara i rena undantagssituationer som renodlade smittskyddsskäl kan motivera tvångsåtgärder. I dessa undantagssituationer måste lagstiftningen vara utformad så att den enskildes rättssäkerhet tillgodoses.

3 Den gamla och den nya smittskyddslagen

Den nuvarande smittskyddslagen har kritiserats för att kränka enskildas integritet. Den har beskyllts för att vara repressiv och tillåter betydligt längre gående tvångsåtgärder än motsvarande lagstiftning i jämförbara länder. Särskilt patientföreningar och aktivitetsgrupper som organiserar hivsmittade har dömt ut lagstiftningen för att vara sexualmoraliserande och för att stigmatisera just de grupper som skulle behöva samhällets stöd.

Vi anser att det finns fog för mycket av den kritik som har riktats mot den nu gällande smittskyddslagen. Även det nya lagförslaget har mött en likartad kritik. Vi anser dock att det med regeringens förslag tas betydande steg i rätt riktning, d v s mot en lagstiftning som grundas på humanistiska och etiska principer, där den enskildes ansvar och frivilligt förebyggande smittskyddsarbete betonas, där tvångsinslagen begränsas till ett minimum och där den enskildes rättssäkerhet avsevärt förbättras.

4 Individens rättigheter och skyldigheter

I regeringens proposition föreslås att den enskilde – precis som i dag – skall vara skyldig att söka läkare och låta sig undersökas samt genom upplysningar till läkaren medverka vid smittspårning vid allmänfarliga sjukdomar och vissa andra smittspårningspliktiga sjukdomar. Den som vet eller misstänker att han eller hon bär på en smittsam sjukdom skall enligt propositionen vara skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smittrisk. Till detta hör en informationsplikt, d v s en skyldighet att faktiskt informera andra människor som man kommer i kontakt med om den smittrisk som kan finnas.

Den här informationsplikten stöds av viktiga remissinstanser som Föreningen läkare mot Aids och Stiftelsen Noaks ark-Röda korset, men ifrågasätts av andra. Riksförbundet för hiv-positiva, RFSU och RFSL motsätter sig informationsplikten eftersom de anser att den invaggar osmittade personer i falsk trygghet. Vi kan inte dela den uppfattningen. Vi anser inte att en informationsplikt lägger hela ansvaret på den smittade.

Vi vill understryka den viktiga synpunkt som nätverket Öppna moderater har framhållit i debatten, nämligen att båda parter i en sexuell relation har ett ansvar för att skydda sig och partnern mot smittsamma sjukdomar. Ingen kan förlita sig på att partnern i en relation är smittfri. Men om man menar allvar med det individuella ansvarstagandet räcker det inte att betona den enskildes ansvar för sig själv. Då har vi alla också ett ansvar för våra medmänniskor och i särskilt hög grad för dem som står oss allra närmast. Informationsplikten ter sig mot den bakgrunden som naturlig.

Det är också viktigt att framhålla att informationsplikten föreligger endast när risk för smitta uppstår. Vid kontakter där smitta inte kan överföras finns det givetvis ingen skyldighet att informera. Det är heller inte så att informationsplikten bara gäller vid hivinfektion eller för sexuellt överförbara sjukdomar. Bestämmelsen är generell och tar sikte på det som alla normalt brukar betona – den enskildes personliga ansvar.

Inte heller är det rätt att hävda att informationsplikten skulle gå ”in i sängkammaren” hos enskilda. Enligt smittskyddslagen föreligger det en skyldighet att smittspåra. Det innebär att om en partner får en smittsam sjukdom så kan nära anhörig behöva undersökas, om omständigheterna är sådana att smitta skulle kunna överföras. Normalt går det till så att den smittade informerar den anhörige. Först när detta inte fungerar måste smittskyddsläkaren kalla den anhörige till undersökning. Detta innebär att sekretessen ändå röjs i relation till nära anhörig. Det måste vara bättre att den smittade själv ger informationen till nära anhörig, vilket plikten underlättar. Vid övrig smittspårning röjs inte den smittades identitet.

I en del fall kan den smittade inte själv avgöra när informationsskyldighet kan föreligga. Därför är det viktigt att smittbäraren och behandlande läkare tillsammans avgör när denna skyldighet föreligger. Vid tveksamhet förutsätter vi att samråd sker med smittskyddsläkaren, allt för att väga av den enskildes integritet mot befolkningens rätt till skydd. Först om den enskilde inte uppfyller dessa grundläggande krav på öppenhet och ärlighet har smittskyddsläkaren en skyldighet att ge information. Det gäller enbart i de fall där risk för smittspridning uppstår, inte annars.

5 Möjligheten till tvångsundersökning

Rädsla för att sekretessen kan brytas får inte hindra att personer frivilligt söker vård. Frivilligheten är viktig för hindrande av smittspridning. Vi anser att man har avvägt detta väl i lagförslaget. Om en misstänkt smittad eller konstaterad smittbärare tar ansvar för att låta sig undersökas och följa de riktlinjer som föreskrivs för att inte sprida smittan vidare uppstår egentligen inga sekretessproblem.

I dag har smittskyddsläkare möjlighet att besluta om tvångsundersökning. Det stärker därför den enskildes rättssäkerhet när det i fortsättningen kommer att krävas beslut i förvaltningsdomstol för att kunna göra det integritetsintrång som en tvångsundersökning innebär. Däremot ifrågasätter vi om andra integritetsaspekter har beaktats i tillräcklig utsträckning. Vi menar att det måste säkerställas att en misstänkt smittads identitet inte röjs som en följd av att smittskyddsläkaren ansöker hos länsrätten om tvångsundersökning. Vi vill därför att regeringen skall återkomma med förslag om hur anonymiteten för den enskilde bättre kan skyddas. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

6 Möjligheten till isolering

Den nuvarande smittskyddslagstiftningens långtgående möjligheter till tvångsisolering av smittbärare har utsatts för hård kritik. Den kritiken är befogad. Med stöd av nuvarande smittskyddslag har en person hållits isolerad i över sju år. Det är inte en rimlig ordning som kan motiveras uteslutande av smittskyddsskäl. I detta fall har det snarare handlat om att med hjälp av tvångsisolering hindra en missbrukare från att återfalla i missbruk med därav åtföljande risk för smittfarligt beteende. Med sådana indikationer blir det i praktiken möjligt att hålla en person inlåst för evig tid. Det är en ordning som moderaterna inte kan acceptera.

En effektiv smittskyddslagstiftning bör innefatta undantagsvisa möjligheter till tvångsåtgärder. Även tvångsåtgärderna måste emellertid – precis som smittskyddslagstiftningen i stort – utgå från renodlade smittskyddsskäl. Tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen får inte tas till som en följd av tillkortakommanden inom t ex missbruksvården eller den psykiatriska sjukvården. En sådan ordning är inte förenlig med de rättssäkerhetskrav som vi anser måste ställas.

Lagstiftningen måste vara utformad så att det står helt klart att tvångsisolering utgör en akut och yttersta åtgärd som endast får tas till i undantagsfall, där det föreligger en påtaglig risk för smittspridning till tredje man. Det skall givetvis inte gå att isolera någon på grundval av mer lösliga antaganden om att smittbäraren möjligen kan sprida smittan vidare. Smittskyddslagen skall heller inte kunna användas som en sanktion, exempelvis gentemot en smittbärare som medvetet fört sin smitta vidare. Ett sådant beteende skall prövas i straffrättslig ordning och inte enligt smittskyddslagens regler.

Mot bakgrund av detta synsätt menar vi att regeringens förslag innebär en klar förbättring i förhållande till den nu gällande lagstiftningen. Rekvisiten blir tydligare och den enskildes rättssäkerhet stärks. De straffsanktioner som förekom i ett tidigare förslag är borttagna ur lagstiftningen. Domstolsbeslut om tvångsisolering får gälla i högst tre månader. Om isoleringstiden skall förlängas måste det ske en återkommande domstolsprövning var sjätte månad. Den enskildes rättssäkerhet stärks också genom rätten till juridiskt ombud vid länsrättens förhandlingar samt att möjligheter ges till personligt stöd under isoleringstiden. Den smittade eller dennes juridiska ombud har därtill rätt att kräva omprövning av beslutet närhelst man så önskar under pågående isoleringstid.

Rättssäkerheten ökar också genom att länsrättens beslut är offentligt och därmed kan granskas av utomstående. Vi anser dock att det borde vara möjligt för den smittade och det juridiska ombudet att kunna få prövat möjligheterna till sekretessbeläggning av länsrättens beslut i samband med förhandlingarna. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Problemet med regeringens förslag till ny smittskyddslag är att den – i varje fall i teorin – fortfarande ger möjlighet till tvångsisolering under obegränsad tid. Samtidigt kan vi dela regeringens uppfattning att lagens syfte talar mot en lagstadgad yttersta tidsgräns för isoleringen. Om lagstiftningen skall ta sin utgångspunkt i renodlade smittskyddsskäl kan inte isoleringstidens längd plötsligt bli det styrande för domstolarnas rättstillämpning.

Det är emellertid viktigt att söka eliminera all risk för att den nya smittskyddslagens tvångsbestämmelser kan användas för att kompensera otillräcklig missbruksvård, dålig tillgång till särskilda boendeformer eller brist på psykiatriska vårdresurser. Därför finns det skäl att i lagstiftningen införa en presumtion för att beslut om isolering normalt bara skall förlängas för högst två sexmånadersperioder. Isolering för ytterligare tid bör endast kunna komma i fråga i extrema undantagsfall.

Vi anser att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag till komplettering av lagstiftningen i detta syfte. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

7 Den s.k. bastuklubbslagen

Moderaterna delar uppfattningen att lagen (1987:375) om förbud mot s k bastuklubbar har spelat ut sin roll och saknar betydelse ur epidemiologisk synpunkt. Den bör därför avskaffas. Redan vid lagstiftningens tillkomst ifrågasattes lagstiftningens överensstämmelse med den frihet att ordna och bevista sammankomster (mötesfriheten) som varje medborgare är tillförsäkrad enligt regeringsformen.

Stockholm den 28 november 2003
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Carl-Axel Johansson (m)	Anne Marie Brodén (m)
Magdalena Andersson (m)	Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Stefan Hagfeldt (m)