med anledning av prop. 2002/03:100 2003 års ekonomiska vårproposition

Motion 2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)

1 Sammanfattning

1.1 Socialdemokraterna har tappat greppet

Åtta förlorade år med socialdemokratiskt styre har urholkat välfärden. Sjukskrivningar och förtidspensioner har ökat dramatiskt, medan antalet vårdplatser minskat med 36 procent och rehabiliteringen slutat fungera. Men Socialdemokraterna räknar med en fortsatt kostnadsökning och satsar inte på att få rehabiliteringen att fungera.

Vårdköerna är långa och äldreomsorgen ropar efter resurser. Men trots skattehöjningar väntas underskotten i kommunsektorn öka.

Svenska låginkomsttagare beskattas fortfarande hårdast bland låginkomsttagare i världen. Svenska industriarbetares och barnfamiljers köpkraft är bland de lägsta i industrivärlden. Men det socialdemokratiska systemet kan bara leverera besparingar av mer eller mindre panikartad karaktär.

Företag och kapital flyr landet medan statsministern ser på och gratulerar. Det svenska näringslivet övertas successivt av utländska ägare samtidigt som svenskarnas direktägande minskar. Den tragiska bakgrunden är att svenskt ägande straffbeskattas. Trots det väljer Socialdemokraterna att behålla både dubbelbeskattningen och förmögenhetsskatten.

En konfiskatorisk arvs- och gåvobeskattning gör det hart när omöjligt för nästa generation att ta över framgångsrika familjeföretag. Men Socialdemokraterna tycks inte ha några planer på förändring.

Valfrihet och dynamik bromsas och motarbetas. Det kommunala självstyret urholkas. Bostadsbyggandet är rekordlågt och vägnätet kraftigt eftersatt.

Den svenska grundskolan visar allt sämre resultat. Andelen underkända elever har ökat i åtta år och uppgår till 25 procent.

Antalet poliser har minskat med 11 procent. Människor känner sig otrygga på gator och torg och butiksägare blir allt mer uppgivna.

Socialdemokraterna lovade stort i valrörelsen, men eftersom de struntat i tillväxtpolitiken tvingas de nu dra tillbaka även de satsningar som tidigare varit inräknade i statsbudgeten. Det gäller t.ex. höjningen av taket i sjuk- och föräldraförsäkringen.

Socialdemokraterna framhåller att statens utgiftstak ska hållas. Men de klarar inte av det med mindre än att de byter redovisningsprinciper, flyttar utgifter fram och tillbaka mellan åren och gör oegentliga s.k. tekniska justeringar av taket. Budgettrixande i stället för tillväxtpolitik har blivit högsta mode i Regeringskansliet.

Sverige har under den socialdemokratiska regeringsperioden, trots goda år, inte tagit igen något av vad vi förlorat gentemot omvärlden. Sverige kommer i stället enligt både Socialdemokraternas och OECD:s prognoser fortsätta att halka efter.

Socialdemokraterna gör sitt bästa för att bortförklara alla självförvållade problem med svagheter i omvärldens ekonomier. Kristdemokraterna vill i första hand koncentrera uppmärksamheten på de strukturproblem som regering och riksdag kan göra något åt. Det är i huvudsak dessa problem som lett till att Sverige sjunkit allt djupare ner i OECD:s tillväxt- och välståndsligor.

1.2 Det går att vända utvecklingen!

En fortsättning med Socialdemokraterna vid rodret innebär att framtiden ter sig onödigt dyster, för Sverige har potential för ökad tillväxt. Problemet är att den inte tas tillvara.

Sverige är inte en gång för alla dömt att utvecklas sämre än omvärlden och att förbli Nordens fattigaste land. Därför inriktas Kristdemokraternas ekonomiska politik på att stärka den svenska tillväxtkraften så att inte minst resurserna för de viktiga gemensamma välfärdstjänsterna kan tryggas.

Goda exempel finns på att det i länder som liknar Sverige går att byta inriktning till en annan och framgångsrik politik. Irland, Nederländerna och Danmark har visat att inget land är dömt att fortsätta en ekonomisk kräftgång. Finland har under senare år också visat att det är möjligt att höja den potentiella tillväxten och klättra uppåt i välfärdsligan.

1.3 Välfärd genom förnyelse och tillväxt

I denna motion lägger Kristdemokraterna fram riktlinjer för den ekonomiska politiken. Syftet är att skapa en bättre välfärdsutveckling, en utveckling som bryter Sveriges trettioåriga period av eftersläpning och bristande växtkraft. Detta åstadkoms genom strukturella reformer och strategiska skattesänkningar på arbete, sparande och företagande. Men det krävs också en större satsning på forskning och på en kvalitetsinriktad skola, gymnasie- och högskoleutbildning.

Vi vill lägga grunden för en politik som ger Sverige förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt på åtminstone 3 procent per år. Detta är nödvändigt om vi skall klara utmaningarna med en åldrande befolkning i en globaliserad ekonomi.

Det måste vara mödan värt att starta och driva företag. Det måste vara lönt att arbeta mer. Det måste löna sig bättre med utbildning. Det handlar också om att öka människors möjligheter att påverka och känna trygghet i sin vardag: Att få tiden att räcka till också för barnen, att kunna leva på sin lön och slippa bidragsberoende, att kunna påverka sin arbetssituation, att känna att man behövs, att sjukvården fungerar när man behöver den, att man får det självklara förtroendet och rätten att välja barnomsorg, skola eller äldreomsorg efter egna önskemål. Sverige ska bli ekonomiskt starkare, men också ett mycket tryggare och bättre land att leva i. Ett möjligheternas land – för alla.

Inriktningen för vår ekonomiska politik är därför också att kraftsamla på de områden vi anser måste prioriteras högre: bättre vård, skola och omsorg, ökad valfrihet och köpkraft för barnfamiljerna, ökat ekonomiskt utrymme för enskilda, familjer och pensionärer genom sänkt inkomstskatt. Krafttag måste tas för att råda bot på den skenande sjukfrånvaron och det ökande antalet förtidspensioneringar. Det bör ske genom en ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring som redan från början sätter individen i centrum. Företagsklimatet måste förbättras kraftigt, liksom infrastrukturen och bostadspolitiken. Konkurrensen måste stärkas. Polisen och övriga rättsväsendet måste ges avsevärt bättre möjligheter att bekämpa brottsligheten.

1.4 Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Det överordnade målet för den ekonomiska politiken är att ge människorna en till alla delar god livsmiljö (se avsnitt 6.1.1). Därför måste den ekonomiska politiken främja en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast så kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas. Inom ramen för detta synsätt är vår inriktning för den ekonomiska politiken att lägga grunden för att höja den långsiktigt hållbara tillväxten till åtminstone 3 procent per år och därmed skapa ett ökat välstånd för alla.

För att möjliggöra detta tillväxtmål krävs en politik som

• slår vakt om statsfinansiell stabilitet genom lägre utgifter, lägre skattetryck, sänkt skuldkvot och minskad statsskuld – därigenom minskar den svenska ekonomins sårbarhet,

• skapar bättre villkor för arbete och företagande genom konkurrenskraftiga skattenivåer, ett bättre utbildningssystem, en reformerad lönebildning samt krafttag mot ohälsa och sjukskrivningar – därmed kan den faktiska sysselsättningen öka kraftigt,

• skapar goda förutsättningar för att alla skall kunna växa och förverkliga sina ambitioner och på så sätt minska de regionala och sociala obalanserna,

• ökar valfriheten och säkrar både mäns och kvinnors kontroll över den egna tillvaron,

• förbättrar den inhemska konkurrensen, bland annat i offentlig tjänsteproduktion, bygg- och livsmedelssektor.

Kristdemokraternas inriktning för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken framgår i kapitel 6.

1.5 Prioriterade budgetområden

Kristdemokraterna anger sju politik- och budgetområden som är prioriterade i den ekonomiska politiken. På samtliga dessa områden behövs reformer i ordets verkliga mening. Det gäller politiken för att skapa långsiktigt goda tillväxtförutsättningar genom ett bättre investerings- och företagarklimat, det gäller skattepolitiken för låg- och medelinkomsttagare, valfriheten för barnfamiljer, pensionärernas ekonomiska situation, vården, omsorgen och skolan, vikten av ett återupprättat rättssamhälle samt betydelsen av en fungerande infrastruktur. Den socialdemokratiska regeringens politik på dessa områden är utpräglat bristfällig eller direkt felaktig.

Ett flertal viktiga reformer låter sig inte tydliggöras genom ändrade budgetramar. Regelförenkling kostar t.ex. inte särskilt mycket, men har en väsentlig betydelse för företagsklimatet. I sammanhanget små satsningar på förstärkt konkurrens via ett stärkt konkurrensverk och skärpt lagstiftning är också exempel på viktiga reformer som inte bäst beskrivs i budgettabeller.

I kapitel 8 presenteras inriktningen på dessa politikområden i sammandrag. I samband med höstens budgetarbete kommer i vanlig ordning ett komplett budgetalternativ att presenteras.

1.6 Den nya budgetordningen

Efter förändringarna i riksdagsordningen och budgetlagen (från år 2002) ska vårpropositionen främst inrikta sig på långsiktiga och övergripande ekonomiska frågor. Några preciserade förslag är inte heller avsedda att väckas av oppositionspartierna (bet. 2000/01:KU23). I förarbetena till den nya ordningen (Riksdagsstyrelsens förslag 2000/01:RS1) anges t.o.m. beträffande preciserade förslag om ändrade utgiftsramar att I den mån så trots allt sker bör dylika motionsyrkanden stoppas med hänvisning till att dessa förslag ligger utanför ärendets ram. Förändringarna innebär också att något förslag till utgiftstak för det tredje kommande året inte ska beslutas på våren, utan tas i samband med budgetarbetet på hösten.

Syftet med förändringarna är att undvika ett dubbelarbete med statsbudgeten. Genom förändringen skulle utrymme skapas så att man under våren kan ägna sig åt de övergripande och långsiktiga frågorna, medan själva budgetarbetet koncentreras till hösten.

Riksdagsbehandlingen på våren bör ... ägnas åt makroekonomiska bedömningar av den ekonomiska utvecklingen samt åt en övergripande ideologisk diskussion med utgångspunkt i de samlade politiska alternativen för den ekonomiska politiken på medellång och lång sikt. (bet. 2000/01:KU23).

Dessvärre har Socialdemokraterna inte följt denna ordning. Dels är vårpropositionen kortsiktigt inriktad på att klara akuta budgetproblem, dels sköts frågan om utgiftstak för 2005 upp i höstas när det borde ha presenterats.

1.7 Förändringar sedan i höstas

Kristdemokraterna följer givetvis den nya budgetordning som riksdagen har lagt fast, vilket innebär att några preciserade förslag inte förs fram. En uppdatering och framskrivning har dock gjorts av de förslag vi senast lade fram (hösten 2002). Därtill har ställningstaganden gjorts till Socialdemokraternas nya förslag som presenteras i vårpropositionen. Några större preliminära förändringar har därefter gjorts i förhållande till våra förslag i höstas:

Kristdemokraterna anser att ytterligare satsningar måste göras på en samordnad rehabiliteringsförsäkring för att bryta och vända den negativa ohälsoutvecklingen. Likaså bör Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna få ökade medel för att förstärka kvaliteten och kontrollen samt korta handläggningstiden för sina beslut. Detta kommer även att ge effekt i form av lägre kostnader.

Kristdemokraterna anser att Migrationsverket bör få ökade anslag för att korta handläggningstiderna. Denna satsning är nödvändig för att förhindra den mänskliga tragik som utdragna handläggningstider ofta för med sig. Inriktningen är en ökning med 100 miljoner kronor per år.

Socialdemokraternas förslag om förlängd sjuklöneperiod för arbetsgivare avvisas, liksom förslaget att sänka ersättningsnivån i sjukförsäkringen.

Den höjning vi tidigare föreslagit av ersättningsnivån i föräldraförsäkringen till 90 procent skjuts på framtiden. Höjningen av golvet till 200 kronor per dag och höjningen av taket till 11 prisbasbelopp kvarstår, liksom övriga förbättringar för barnfamiljer (se avsnitt 8.3).

Vidare avvisas Socialdemokraternas förslag till besparing på forskning och neddragningen av de redan låga väganslagen.

Inriktningen är också att göra en ökad satsning på kommunsektorn för att bl.a. möjliggöra ett kvalitetslyft inom vård- och omsorgstjänster genom medel till en statligt delfinansierad kompetenshöjning för vård- och omsorgspersonal.

Det förslag till slopad arvsskatt för makar som presenterades av Egendomsskattekommittén har också lagts till i den inriktning Kristdemokraterna vill se genomförd, tillsammans med kommitténs förslag till finansiering genom en liten höjning av stämpelskatten (från 1,5 procent till 1,725 procent).

Socialdemokraternas nya förslag till budgettrixande avvisas genom att bidraget till Offentligt skyddat arbete återställs till statsbudgetens utgiftssida.

Slutligen har ambitionsnivån sänkts något det första året vad gäller skattesänkningar. Till viss del beror minskningen även på den försämrade makroekonomiska bilden som gör att vissa skattesänkningar inte innebär ett lika stort skattebortfall som tidigare.

Förändringarna sammanfattas i tabell 1.1 nedan. Observera att det är förändringarna på Kristdemokraternas budgetalternativ från hösten 2002 som mäts, inte de totala satsningarna eller besparingarna.

Tabell 1.1 Förändringar från beräkningarna i Kristdemokraternas budgetalternativ hösten 2002

Effekt på Kristdemokraternas budgetalternativ

Miljoner kronor	2004
Ökade anslag till Migrationsverket för kortade handläggningstider	-100
Ingen förlängning av sjuklöneperioden	-1338
Nej till sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen	-1140
Extra anslag till RFV och FK för ökad kvalitet och kontroll i beslut samt kortare handläggningstid	-100
Ökad satsning på rehabiliteringsförsäkring	-1440
Volymminskningar tfa ökade rehabiliteringsinsatser m.m.	1350
Uppskjuten höjning av ersättningsnivån till 90 procent i föräldraförsäkringen	1250
Nej till besparing på forskning	-60
Nej till neddragning på väganslagen	-550
Ökat tillskott (netto) till kommunsektorn	-500
Slopad arvsskatt för makar 1	-267
Höjd stämpelskatt 1	267
Nej till budgettrixande: Bidraget för offentligt skyddat arbete (OSA) ska redovisas som utgift	-785
Nej till budgettricksande: OSA ska inte krediteras skattekontot	785
Minskade skattesänkningar (volymförändring)	2152
Övrigt 2	1196
Summa (förstärkning av finansiellt sparande)	+720

1) Den slopade arvsskatten för makar växlas mot en höjning av stämpelskatten enligt utredningsförslag i SOU 2003:3.

2) I denna post ingår alla volymförändringar som följer av nya makroekonomiska antaganden i vårpropositionen och uppdaterade beräkningar av budgeteffekterna av förändrade regelsystem.

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

1.1 Socialdemokraterna har tappat greppet 1

1.2 Det går att vända utvecklingen! 2

1.3 Välfärd genom förnyelse och tillväxt 2

1.4 Riktlinjer för den ekonomiska politiken 3

1.5 Prioriterade budgetområden 4

1.6 Den nya budgetordningen 4

1.7 Förändringar sedan i höstas 5

Innehållsförteckning 7

2 Förslag till riksdagsbeslut 10

3 Åtta förlorade år 10

3.1 Åtta förlorade år för sjukvården 10

3.2 Åtta förlorade år för skolan 12

3.3 Åtta förlorade år för tillväxtpolitiken 14

3.4 Åtta förlorade år för barnomsorgen 15

3.5 Åtta förlorade år för företagandet 16

3.6 Åtta förlorade år för rättstryggheten 17

3.7 Åtta förlorade år för arbetslösheten och sjukfrånvaron 18

4 Vårpropositionen 19

4.1 Socialdemokraterna når inget av fem uppsatta mål 19

4.1.1 Målet för finansiellt sparande kräver budgetförstärkningar för att uppnås 19

4.1.2 Sysselsättningsmålet uppnås inte 20

4.1.3 Arbetslösheten ökar under hela 2003 – målet om högst 4 procents arbetslöshet uppnås inte 21

4.1.4 Målet om halverad ohälsa nås inte utan kraftfulla åtgärder 21

4.1.5 Målet om halverade socialbidrag nås inte till nästa år 22

4.2 Tillväxtpolitik – var god dröj 23

4.2.1 För nittonde gången uteblir tillväxtåtgärderna 24

4.2.2 Därför är tillväxtpolitiken dömd att misslyckas 26

4.3 Eftersläpningen relativt omvärlden fortsätter 27

4.4 Obalans i statsfinanserna 29

4.4.1 Socialdemokraterna lånar 57,4 miljarder kronor till sina reformer 29

4.4.2 Många tecken på sönderkörda statsfinanser 30

4.5 Socialdemokraterna förmår inte hantera internationaliseringen av ekonomin 31

4.6 Fortsatt högt skattetryck drabbar Sverige 32

4.6.1 Fastighetsskatten ökar, fler kommer att tvingas flytta 33

4.7 Lönebildningen och arbetsmarknaden lämnas åt sitt öde 33

4.8 Kostnaderna för arbetslösheten består – kostnaderna för sjukfrånvaron skenar 36

4.8.1 Högkonjunkturen lämnade rekordhög arbetslöshet efter sig 38

4.9 Fortsatt förmynderi och sned fördelningspolitik 39

4.10 Bristerna i välfärden består eller förvärras 40

4.11 Efterlyses: En marknad för ”vita” hushållstjänster 41

5 Den ekonomiska utvecklingen 41

5.1 Den globala konjunkturutvecklingen 41

5.1.1 Bra och dåligt i amerikansk ekonomi 41

5.1.2 Euroområdet 42

5.1.3 Storbritannien 43

5.1.4 Norden 43

5.1.5 Reformer i Japan på gång 43

5.2 Den svenska konjunkturutvecklingen 44

5.2.1 Sverige måste ta ansvar för sin egen ekonomi 45

5.2.2 Sysselsättningen, kronan och konkurrenskraften 45

5.2.3 Riksbanken och inflationen 45

5.2.4 Verkligheten hinner i fatt den socialdemokratiska modellen 46

5.2.5 Ljuspunkter i industrin 46

6 Kristdemokraternas alternativ 47

6.1 Grundläggande utgångspunkter 47

6.1.1 En social och ekologisk marknadsekonomi ger långsiktiga tillväxtförutsättningar 47

6.1.2 Företagarklimat för välstånd och nya jobb 48

6.1.3 Höjd utbildningsnivå avgörande för långsiktig tillväxt 49

6.1.4 Ökad sysselsättning tryggar välfärden 51

6.1.5 Bryt bidragsberoendet – individer och familjer måste få bestämma mer själva 52

6.1.6 En minskad statsskuld ger frihet åt kommande generationer 53

6.1.7 En bättre fördelningspolitik skapar möjligheter för fler 54

6.2 Den ekonomiska politikens inriktning 55

6.2.1 Övergripande mål för den ekonomiska politiken: 3 procents tillväxt 56

6.2.2 Sunda statsfinanser 57

6.2.3 Bättre villkor för arbete och företagande 57

6.2.4 Reformerad lönebildning och arbetsmarknad 63

6.2.5 Ökad konkurrens 65

6.2.6 Sjukskrivningar och förtidspensioner måste minska 68

6.2.7 Vad innebär 3 procents uthållig tillväxt för Sverige? 71

6.3 Sverige bör delta i EMU-samarbetet fullt ut 73

6.3.1 En gemensam valuta stärker samarbetet mellan Europas folk 73

6.3.2 Euron ger lika villkor för företagen, underlättar handel, resor och prisjämförelser 74

6.3.3 Deltagandet i den gemensamma valutan ökar inflytandet 74

6.3.4 ERM2 75

7 Budgetpolitikens inriktning 75

7.1 Överskottsmål 75

7.1.1 Regeringens överskottsmål innebär ökad statsskuld 77

7.1.2 Nuvarande överskottsmål behöver kompletteras 78

7.1.3 Oavsett EMU-medlemskap skärps kraven på statsfinanserna 80

7.1.4 Sunda statsfinanser och långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi 81

7.2 Utgiftstaken 81

7.3 Statens lånebehov och statsskuld 82

8 Prioriterade områden 82

8.1 Tillväxtpolitik för nya jobb 83

8.1.1 Omläggning av egendoms- och kapitalbeskattningen 84

8.2 En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön 86

8.2.1 Inkomstskattereform i fyra steg 86

8.2.2 Avskaffad fastighetsskatt 87

8.2.3 Bättre sparmöjligheter och höjt reseavdrag 89

8.3 En reformerad familjepolitik för valfrihet och rättvisa 90

8.3.1 Valfrihet och rättvisa inom barnomsorgen 90

8.4 Bättre pensioner 92

8.4.1 1 000 kronor mer till de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna 92

8.5 Vården, omsorgen och utbildningsväsendet 93

8.5.1 Inriktningen på kort sikt 93

8.5.2 Inriktningen på längre sikt 95

8.6 Ett återupprättat rättsväsende 95

8.7 Upprustad infrastruktur och ökat bostadsbyggande 96

8.7.1 Infrastrukturen 96

8.7.2 Bostadsbyggandet 97

9 Kommunsektorn 98

9.1 Tillskott på 5 miljarder kronor på två år 98

9.2 Regleringar enligt finansieringsprincipen 98

10 Statens inkomster 99

10.1 Inriktningen på kort sikt 99

10.1.1 Motiv för försäljning av statliga aktier 100

10.2 Inriktningen på längre sikt 100

11 Statens utgifter och utgiftstak 103

11.1 Statens utgifter på sikt 103

11.2 Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten 103

11.3 Budgeteringsmarginalen 104

11.4 Utgiftstak och budgeteringsmarginal för 2004 105

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen godkänner de grundläggande utgångspunkter för den ekonomiska politiken som Kristdemokraterna förordar (avsnitt 6.1).

2. Riksdagen godkänner de förslag till inriktning av den ekonomiska politiken som Kristdemokraterna förordar (avsnitt 6.2, 6.2.2–6.2.7).

3. Riksdagen godkänner det övergripande mål för den ekonomiska politiken som Kristdemokraterna förordar (avsnitt 6.2.1).

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om EMU-samarbetet (avsnitt 6.3).

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skattekvoten och utgiftstakens andel av BNP på sikt (avsnitten 10 och 11).

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skuldkvotens andel av BNP (avsnitt 6.1.2).

7. Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 853 miljarder kronor år 2004 (avsnitt 11.4).

8. Riksdagen godkänner de prioriterade budgetområden för budgetpolitiken som anges i motionen som riktlinje för regeringens kommande budgetarbete (avsnitt 8.1–8.7).

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 7.1.4).

10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ett kompletterande balansmål för statens finansiella sparande över en konjunkturcykel (avsnitt 7.1.2).

3 Åtta förlorade år

Trots draghjälp från en god internationell konjunktur under två mandatperioder är resultatet för den socialdemokratiska regeringen uselt på viktiga områden. Utvecklingen har trots goda yttre omständigheter gått åt fel håll för sjukvården, skolan, tillväxtpolitiken, barnomsorgen, företagandet, rättsväsendet samt den totala arbetslösheten och sjukfrånvaron. Kalla fakta talar sitt tydliga språk.

I det följande redovisas mycket kortfattat utvecklingen de senaste åtta åren på de nämnda områdena.

3.1 Åtta förlorade år för sjukvården

Antalet vårdplatser i Sverige har minskat med 16 415 sedan 1994. Det motsvarar en minskning med hela 36 procent! Antalet undersköterskor och vårdbiträden har minskat med 19 500, vilket innebär att var tredje anställd har försvunnit. Den dramatiska minskningen uppvägs inte på något sätt av att antalet läkare och sjuksköterskor ökat marginellt. Särskilt inte med tanke på att enbart den ökade sjukfrånvaron från 1996 motsvarar ett bortfall av 390 läkare, 2 280 årsarbetande sjuksköterskor och 1 370 undersköterskor1.

Diagram 3.1 Antal fasta vårdplatser 1994–2001

Källa: Statistisk årsbok 2002 (Landstingsförbundet). Statistik finns ännu inte för år 2002

Det kan påpekas att antalet vårdplatser per 1 000 invånare är mycket litet i Sverige vid en internationell jämförelse. Sedan 1995 har denna andel minskat från 3 platser till 2,5. Ungern, ett land som legat långt efter Sverige ekonomiskt sett, har mer än dubbelt så många platser – 6,4 per 1 000 invånare. Enligt OECD:s statistik är det bara Turkiet och Storbritannien som har en mindre andel vårdplatser per 1 000 invånare.

Diagram 3.2 Antal vårdplatser i korttidsvård per 1 000 invånare

Källa: OECD 2001, Health at a Glance

3.2 Åtta förlorade år för skolan

Mer än var fjärde elev i grundskolan uppnår inte målen. Andelen underkända elever har ökat varje år sedan det nya betygssystemet infördes, även om en marginell minskning kunnat noteras för 2001/02. Även i det tidigare betygssystemet försämrades resultaten varje år från 1994.

Diagram 3.3 Andel underkända elever

Procent

Anm.: Statistiken avser elever som saknade ämnesbetyg eller slutbetyg 1993/94–1996/97 och elever som ej nått målen av dem som fått eller skulle ha fått mål- eller kunskapsrelaterade betyg 1997/98–2001/02.

Källa: Skolverket

Om man betraktar andelen elever som saknar ämnesbetyg eller slutbetyg i högst ett ämne, eller som (i det nya systemet) inte fått mål- eller kunskapsrelaterade slutbetyg i ett ämne, är utvecklingen entydigt negativ sedan 1994.

Diagram 3.4 Andel elever som saknar slutbetyg i ett ämne

Procent

Källa: Skolverket

Den svenska skolan är därtill en av de stökigaste i världen, enligt OECD:s undersökningar. Den svenska skolan hamnar på 26:e plats bland de 30 OECD-länderna. Vidare har antalet lärare per 100 elever minskat från 8,3 läsåret 1993/94 till 7,9 läsåret 2002/03.

3.3 Åtta förlorade år för tillväxtpolitiken

Om Sverige från 1994 till 2002 hade hängt med i tillväxttakten för de mindre OECD-länderna hade vår bruttonationalprodukt (BNP), dvs. värdet av vår samlade produktion av varor och tjänster, i år varit ca 70 miljarder kronor högre. Hade Sverige hängt med tillväxttakten i Finland sedan 1994, skulle vår BNP i år vara drygt 200 miljarder kronor högre, dvs. skatteintäkterna uppåt 100 miljarder kronor högre även med sänkta skattesatser. Om Sverige hängt med i Irlands tillväxt sedan 1994 skulle vår BNP i år vara drygt 1 150 miljarder kronor högre!

Ett ytterligare tecken på Socialdemokraternas misslyckande när det gäller tillväxtpolitiken är att Sverige från en 15:e plats i OECD:s välfärdsliga 1994 halkat ner till en 19:e plats år 2001 enligt senast tillgänglig statistik. Statistiken för år 2002 är fortfarande preliminär, men indikerar att Sverige även år 2002 ligger någonstans mellan 15:e och 17:e plats. Trots de goda yttre förutsättningarna har den svenska tillväxten alltså efter åtta år med socialdemokratiskt styre endast nätt och jämnt hängt med den internationella. Om positionen i välfärdsligan förändrats något tycks det snarare vara till det sämre.

Det är också värt att notera att det stora raset i välfärdsligan var det som följde på 1980-talets släpphänta ekonomiska politik2. Det största fallet var det som Socialdemokraterna lämnade över hösten 1991, då Sverige från 1990 till 1992 föll från 6:e till 15:e plats i välfärdsligan, ett tapp på nio placeringar. Under den borgerliga regeringsperioden 1992–1994 bromsades det kraftiga fallet upp, och Sverige sjönk aldrig lägre än till 15:e plats trots de dåliga yttre förutsättningarna. Den internationella konjunkturen har större delen av de senaste åtta åren varit gynnsam för svensk ekonomi. Ändå har vi alltså inte tagit igen något av det vi tidigare förlorat.

Diagram 3.5 Sveriges eftersläpning i BNP-tillväxt sedan 1994

Miljarder kronor

Källa: OECD och egna beräkningar

Anm.: Upprevideringen av de svenska nationalräkenskaperna för 1993 till 2001 är beaktad i ovanstående beräkningar.

3.4 Åtta förlorade år för barnomsorgen

Barngrupperna på dagis har ökat med i genomsnitt två barn per grupp, från 15,5 till 17,4. Det motsvarar en ökning med 13 procent. Men så många som vart fjärde barn finns nu i en grupp med 20 barn eller fler. Sedan maxtaxan införts har trycket på förskolan ökat ytterligare, vilket på många håll leder till än större grupper. Hela 89 procent av kommunerna anger att efterfrågan på barnomsorg ökat sedan maxtaxan infördes. Någon valfrihet existerar inte när det gäller det offentliga stödet till barnomsorg, i stället har Socialdemokraterna ökat styrningen och försämrat kvaliteten genom den ensidiga satsningen på en enda barnomsorgsform.

Diagram 3.6 Barngruppernas genomsnittliga storlek i förskolan

Antal barn

Källa: Skolverket

3.5 Åtta förlorade år för företagandet

Antalet företagare har minskat med 20 000 sedan 1994. Sverige har bland den minsta andelen nyföretagare bland OECD-länderna. Inte en enda regelförenkling har Socialdemokraterna presenterat, trots fyra års utredande i Näringsdepartementets s.k. SIMPLEX-grupp.

Samtidigt vet vi att nyföretagandet minskat och antalet konkurser ökat de senaste åren. Antalet aktiebolag har minskat med 7 procent mellan 1995 och 2001. Enligt Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) minskade antalet sysselsatta i de nystartade företagen med drygt 25 procent år 2001. Det första halvåret år 2002 uppgick antalet anställda i företag i konkurs till 14 029 personer, en ökning med 35 procent jämfört med motsvarande period föregående år.

Diagram 3.7 Antal egna företagare

Tusental

Källa: SCB, Arbetskraftsundersökningarna

3.6 Åtta förlorade år för rättstryggheten

Antalet poliser i Sverige har medvetet skurits ner med ca 2 000 sedan 1994, från 18 162 till 16 149 år 2002. Det motsvarar en minskning med drygt 11 procent. Annorlunda uttryckt har det sedan 1994 i genomsnitt försvunnit drygt 20 poliser per månad. Antalet civilanställda inom polisen har under samma period minskats med ca 1 100, eller 14 procent. Detta har givetvis ytterligare försämrat polisens möjligheter att utreda brott och bidra till att skapa trygghet på gator och torg.

Diagram 3.8 Antal anställda poliser

Källor: Rikspolisstyrelsens årsredovisningar

3.7 Åtta förlorade år för arbetslösheten och sjukfrånvaron

Först och främst innebär arbetslöshet, sjukdom och förtidspensionering av medicinska skäl ett mänskligt lidande. Men det innebär också stora samhällskostnader. De offentliga budgetarna belastas hårt, och ett betydande produktionsbortfall uppstår. Därför måste det betecknas som ett stort misslyckande att den sammanlagda kostnaden för arbetslöshet, sjukpenning inklusive rehabilitering samt förtidspension – ”olyckstalet” – har ökat med drygt 70 miljarder kronor sedan 1994 och uppgår i år till ca 184 miljarder kronor. Den öppna arbetslösheten sjönk till ca 4 procent år 2001 och 2002, men väntas öka år 2003 och ligga kring 4,3 procent under 2004 enligt beräkningarna i vårpropositionen. Den tidigare minskningen av arbetslösheten uppvägs dock mer än väl av ökade sjukskrivningar, förtidspensioner och att arbetslösa flyttats till andra kolumner i statistiken. För närvarande är det drygt 800 000 helårsarbetskrafter som uteblir i Sverige på grund av sjukskrivning och förtidspension. Därtill ska läggas de ca 200 000 öppet arbetslösa, de ca 110 000 som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt de 234 000 undersysselsatta personer som uppger att de vill arbeta mer men inte kan av arbetsmarknadsskäl.

Enligt Socialdemokraternas prognoser i 2003 års ekonomiska vårproposition kommer den samlade kostnaden för olyckstalet att fortsätta öka fram till prognosperiodens slut år 2006.

Enbart för perioden 1997–2003 är den sammanlagda kostnaden för olyckstalet hela 1 167 miljarder kronor. Det motsvarar kostnaden för 55 års barnbidragsutbetalningar.

Diagram 3.9 ”Olyckstalet” 1994–2003. Total kostnad för arbetslöshet, sjukskrivning och förtidspension (aktivitetsersättning)

Miljarder kronor

Källor: Prop. 2002/03:100 och Riksrevisionsverket, Budgetprognos nr 5, 1994/95 samt Statens finanser 1995

4 Vårpropositionen

4.1 Socialdemokraterna når inget av fem uppsatta mål

Socialdemokraterna har satt upp ett antal mätbara mål inom viktiga politikområden och för budgetpolitiken. Det gäller målet för den offentliga sektorns finansiella sparande, målet om ökad reguljär sysselsättning, målet för öppen arbetslöshet, för ohälsa och för antalet socialbidragstagare. Målen är tidsmässigt bestämda till vissa årtal.

Socialdemokraterna kommer med stor sannolikhet inte att nå ett enda av de fem mål som redovisas nedan. Förklaringen till detta misslyckande är att målen inte följts av verkningsfulla åtgärder för att de ska kunna uppfyllas.

4.1.1 Målet för finansiellt sparande kräver budgetförstärkningar för att uppnås

Målet för det finansiella sparandet i offentlig sektor är 2 procent av BNP över en konjunkturcykel. Det finansiella sparandet beräknas enligt regeringen bara bli 0,4 procent 2003 och 1,0 procent 2004. Detta kan delvis förklaras av den svaga konjunkturen. Mer anmärkningsvärt är därför att sparandet underskrider 2 procent även sedan det justerats för den nuvarande konjunktursvackan. Det s.k. strukturella sparandet väntas inte uppnå 2 procent förrän år 2006.

Tabell 4.1 Den offentliga sektorns finanser 2002–2006. Även det strukturella sparandet i obalans

Procent av BNP

	2002	2003	2004	2005	2006
Finansiellt sparande	1,1	0,4	1,0	1,4	2,1
Strukturellt sparande	0,8	1,4	1,7	1,9	2,2

Källa: Vårpropositionen för 2003

Man kan också notera att samtliga andra nordiska länder numer har starkare offentliga finanser än Sverige. Som en följd av den ekonomiska avmattningen uppvisar Sverige och Norge ett sjunkande sparande mellan 2002 och 2004, medan Finlands och Danmarks offentliga finanser väntas stärkas under samma period.

Tabell 4.2 Offentligt finansiellt sparande i Norden och EU 2002–2004

Procent av BNP

	2002	2003	2004
Norge	12,4	10,2	9,8
Finland	3,2	2,9	3,6
Danmark	2,2	2,4	2,9
Sverige	1,1	0,4	1,0
EU	-2,0	-1,9	-1,6

Källor: OECD och vårpropositionen

4.1.2 Sysselsättningsmålet uppnås inte

Socialdemokraternas mål är att 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år ska vara reguljärt sysselsatt senast år 2004. Som reguljärt sysselsatt räknas inte de personer som är sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Förra året var ungefär 4,09 miljoner personer i denna åldersgrupp reguljärt sysselsatta, vilket motsvarar en sysselsättningsgrad på 78,1 procent. Under 2003 bedöms sysselsättningsgraden minska till 77,6 procent. Denna andel kommer att bestå år 2004 enligt beräkningarna i vårpropositionen. Därmed kommer målet att underskridas med ca 128 000 personer.

Diagram 4.1 Reguljär sysselsättningsgrad

I procent av befolkningen i åldern 20–64 år

Källor: Statistiska centralbyrån och vårpropositionen för 2003

4.1.3 Arbetslösheten ökar under hela 2003 – målet om högst 4 procents arbetslöshet uppnås inte

Den öppna arbetslösheten var 4,6 procent i mars. Arbetslösheten bedöms stiga successivt i år, framför allt beroende på att sysselsättningen minskar men också på grund av att färre personer beräknas delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För helåren 2003 och 2004 bedöms den öppna arbetslösheten enligt vårpropositionen uppgå till 4,5 respektive 4,3 procent.

Detta betyder att Socialdemokraternas mål om ”högst fyra procents öppen arbetslöshet och därefter full sysselsättning” inte längre är uppfyllt, trots en rad statistiska manipulationer av statistiken (fler i kunskapslyft och motsvarande).

Diagram 4.2 Öppen arbetslöshet

Procent av arbetskraften

Källa: Statistiska centralbyrån och vårpropositionen. Regeringens prognos för 2003 och 2004

4.1.4 Målet om halverad ohälsa nås inte utan kraftfulla åtgärder

Socialdemokraterna har satt som mål att ohälsan ska halveras till 2008. Målet innebär konkret att antalet dagar med sjukpenning ska halveras mellan 2002 och 2008. Samtidigt ska antalet nybeviljade aktivitets- och sjukersättningar (som tidigare kallades förtidspension) i snitt 2003–2007 vara lägre än 2002.

Ökningen av antalet nettodagar med sjukpenning har avtagit under de senaste två åren och vändes i slutet av 2002 till en minskning, vilket delvis beror på en förskjutning från heltids- till deltidssjukskrivningar.

Kostnaderna för sjukskrivningarna, som beror både på antalet sjukskrivna och på deras ersättningsnivå, ökar dock något i år och planar ut nästa år.

Målet om halverad ohälsa är ambitiöst och kommer som bl.a. Konjunkturinstitutet framfört (Konjunkturinstitutets remissyttrande (Dnr 06-01-03) till promemorian Ds 2002:63) att kräva förändrade incitament för såväl arbetsgivarna, läkarna som de försäkrade för att målet ska kunna uppnås. Det förefaller inte troligt att de åtgärder som presenteras i vårpropositionen kommer att kunna ge den önskade utvecklingen.

Diagram 4.3 Ersatta sjukpenningdagar

Miljoner dagar (netto)

Källor: Riksförsäkringsverket och Konjunkturinstitutet

4.1.5 Målet om halverade socialbidrag nås inte till nästa år

I 2001 års vårproposition föreslog regeringen ett mål om att halvera antalet socialbidragstagare mellan 1999 och 2004 och riksdagen beslutade i enlighet med förslaget. Målet är formulerat så att det är antalet ”helårs-ekvivalenter” mellan 20 och 64 år som ska halveras. En helårsekvivalent motsvarar en individ som får fullt socialbidrag under ett år (exempelvis bildar två personer med socialbidrag under ett halvår vardera tillsammans en helårsekvivalent).

Antalet socialbidragstagare är starkt korrelerat med arbetsmarknadsläget. Mellan 1999 och 2002 minskade antalet helårsekvivalenter från 115 000 till 92 000. Under samma period minskade den öppna arbetslösheten från 5,6 till 4,0 procent.

För att uppnå målet om halverade socialbidrag 2004 krävs en ytterligare minskning med 34 500 helårsekvivalenter från 2002 till 2004. Den vikande sysselsättningen och minskande arbetsmarknadspolitiska åtgärder bedöms enligt Konjunkturinstitutet innebära att målet om halverade socialbidrag inte uppnås om inte åtgärder vidtas.

Det skulle mot denna bakgrund, och mot bakgrund av 4-procentsmålet för den öppna arbetslösheten inte vara förvånande om antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer att öka framöver.

Diagram 4.4 Socialbidragstagare: Helårsekvivalenter

Tusental

Källa: Konjunkturinstitutet, mars 2003

4.2 Tillväxtpolitik – var god dröj

Sveriges långsiktiga tillväxtproblem kvarstår. Det framgår tydligt av regeringens vårproposition för år 2003. Men medan Socialdemokraterna vill bortförklara problemen med svagheter i omvärldens ekonomier vill Kristdemokraterna i första hand koncentrera uppmärksamheten på de strukturproblem som regering och riksdag kan göra något åt. Det är i huvudsak dessa problem som lett till att Sverige sjunkit allt djupare ner i OECD:s tillväxt- och välståndsligor.

Den internationella konjunkturen har givetvis betydelse för den svenska ekonomiska utvecklingen. Den ekonomiska tillväxten i Sverige påverkas framför allt av konjunkturen i Europa och USA. Det gäller särskilt på kort sikt. Men vad kan regering och riksdag göra åt den? Ingenting. I bästa fall går det att i viss mån parera de ekonomiska svängningar som beror på förändringar i omvärlden.

Vår uppfattning om den internationella konjunkturen sammanfaller i stort med regeringens. Men med den av Socialdemokraterna presenterade politiken ser vi i alla händelser ingen möjlighet att Sverige på allvar ska kunna börja återhämta det tapp i välståndsligan som fortgått allt sedan början av 1970-talet. Det krävs strukturella reformer och ett närings- och tillväxtvänligare politiskt klimat för att så skall ske.

Den inriktning som riksdagen har att ta ställning till i vårpropositionen ger inte mycket hopp om att den fortsatta relativa eftersläpningen skall brytas och förbytas i en återhämtning. Som bäst kan det bli fråga om att inte halka efter ytterligare.

Att förslaget saknar en diskussion om tillväxtbefrämjande åtgärder är den största – men långt ifrån den enda – bristen i statsbudgeten för 2003. Bland akuta problem framstår de galopperande utgiftsökningarna för sjukpenning och förtidspensioner som särskilt alarmerande. Regeringen har uppmärksammat krisen och möter den med helhjärtade förhoppningar men halvhjärtade insatser.

4.2.1 För nittonde gången uteblir tillväxtåtgärderna

Årets vårproposition har det gemensamt med samtliga budget-, vår-, sysselsättnings- eller tillväxtpropositioner som socialdemokratiska regeringar lagt på riksdagens bord sedan hösten 1994, att de konkreta förslagen som vanligt får sökas i någon kommande proposition. Vårpropositionen är den nittonde stora proposition som socialdemokratiska regeringar lagt på riksdagens bord sedan valet 1994. Tidigare propositioner har helt varit inriktade på budgetsanering oavsett om de kallats sysselsättnings-, tillväxt-, vår- eller budgetproposition. Den gemensamma faktorn är att tillväxt- och företagsfrämjande åtgärder i stort sett har saknats.

Även föreliggande proposition saknar en diskussion i den fråga som är helt avgörande för att trygga den svenska välfärden, nämligen hur bästa möjliga förutsättningar skapas för ökad sysselsättning och tillväxt, för hur företag och näringsliv ska kunna växa och utvecklas. Inte mindre än 29 gånger skriver Socialdemokraterna i stället att de ska återkomma med förslag i vissa frågor. Dessvärre gäller inget av dessa fall tillväxtpolitiken.

Regelförenklingsarbetet har kört fast i flera omgångar. Regeringens egen utvärdering visar tyvärr att Simplex-förordningen hittills inte efterlevts vare sig av myndigheter eller – vilket är mest anmärkningsvärt – av Regeringskansliet självt. Av totalt 77 myndigheter som avgett rapport om sitt regelförenklingsarbete är det endast åtta som genomfört särskilda konsekvensanalyser. Att regelförenklingsarbetet är angeläget framgår inte minst av följande tabell som visar företagens kostnader per anställd för att administrera de olika regelverken.

Diagram 4.5 Företagens kostnader per anställd och år för regeladministration

Källa: OECD

Tyvärr har Socialdemokraterna som tidigare framhållits inte tagit chansen att i ett gynnsamt ekonomiskt läge rätta till de djupgående strukturella problem som bl.a. gör att kommuner och landsting, även under högkonjunktur och trots världens högsta skatter, lider av svår resursbrist.

Men regeringen är bestämd. Dubbelbeskattningen av risksparande blir kvar, förmögenhetsskatten blir kvar, utom för de allra rikaste, och för den grupp som drabbas av de kraftigt höjda taxeringsvärdena.

Regeringen har tidigare befriat 17 av landets 18 aktiemiljardärer från förmögenhetsskatt på sina aktieinnehav. Totalt handlar det om en skattebefrielse på ca 240 miljoner kronor för dessa personer. Men fortfarande drabbas främst vanliga pensionärer som har nedamorterade villor i attraktiva lägen av förmögenhetsskatten. Det är i längden ohållbart för ett samhälle att bestraffa idoga och skötsamma medborgare. Resultatet blir att företag, kunskap och kapital fortsätter att fly landet.

För snart fem år sedan lade småföretagsdelegationen fram 81 konkreta förslag till en uppröjning i den byråkrati- och regeldjungel som just nu håller på att kväva hårt kämpande småföretagare. Socialdemokraterna har hittills bara orkat genomföra cirka en tredjedel av förslagen, vilket sänder tydliga och illavarslande signaler till Företagssverige. På detta område är man inte lika rapp som när det gäller att slå till med nya stopplagar och skattehöjningar mot åkare, bönder och boende. På detta område bedriver Socialdemokraterna en verklighetsfrämmande politik långt från de svenska familjeföretagarnas vardag.

4.2.2 Därför är tillväxtpolitiken dömd att misslyckas

Valet 1998 gav förutsättningar för en socialistisk och tillväxtskeptisk regering. Vänstern och Miljöpartiet har av tradition varit negativa till ekonomisk tillväxt. Socialdemokraterna vill nog se tillväxt om näringslivet kan leverera den med bevarade regelverk och skattenivåer. Däremot har Socialdemokraterna aldrig i den egna rörelsen vågat ta en rejäl diskussion om Sveriges djupgående problem i form av dåligt fungerande lönebildning, dåligt fungerande arbetsmarknad och tillväxthämmande skatter på arbete, sparande och företagande. Under de gångna åtta åren har tillväxtpolitiken lyst med sin frånvaro. Regeringen har inte ens försökt ta upp och åtgärda Sveriges under snart 30 år notoriskt låga tillväxt. Efter 1998 års val inrättades ett tillväxtdepartement. Några propositioner som kunnat påverka företagsklimat och tillväxtförutsättningar har dock ännu knappast synts till. Vänsterpartiets och Miljöpartiets inflytande över regeringspolitiken har ytterligare ökat osäkerheten om regeringens kurs.

Sveriges dåliga tillväxt har gjort att vi som nämnts tidigare halkat efter flertalet övriga OECD-länder de senaste 30 åren. Den konjunkturuppgång 1998–2000 som av regeringen och andra bedömare beskrivits som rekordår för Sveriges räkning har enbart inneburit att vi för tillfället inte halkat efter ytterligare. Men någon återhämtning i förhållande till omvärlden är det inte fråga om. Av diagrammet framgår också att Sverige sedan 1970 har halkat efter ca 30 procent i BNP-utvecklingen jämfört med samtliga OECD-länder. Jämfört med de mindre OECD-länderna har Sverige tappat ca 43 procent. De senaste åtta åren har Finland haft en mycket god tillväxtutveckling och tagit igen ca 10 procent jämfört med OECD-ländernas genomsnitt. Därmed har Finland också tagit sig upp i den s.k. välfärdsligan. Irland kommer att under perioden 1970–2003 ha vuxit dubbelt så snabbt som OECD-genomsnittet. Denna fantastiska tillväxtkraft har gjort att Irland klättrat snabbt i välståndsligan de senaste åren, från en 20:e plats 1994 till en 6:e plats år 2000 och en 4:e plats år 2001.

Diagram 4.6 Relativ BNP-utveckling, Sverige/OECD 1970–2002

Index 1970=100

Källor: OECD och KI

Anm.: OECD omfattar samtliga OECD-länder. OECD23 omfattar de 23 mindre länderna dit bl.a. Sverige hör

4.3 Eftersläpningen relativt omvärlden fortsätter

Trots optimistiska antaganden om den svenska utvecklingen räknar regeringen med att Sveriges BNP under den kommande fyraårsperioden utvecklas sämre än genomsnittet för världen i stort. Den svenska utvecklingen väntas även bli något sämre än snittet för USA, väsentligt sämre än vårt grannland Finland, sämre än snittet i EU. Vi blir enligt Socialdemokraternas egna prognoser fattigare relativt andra länder. Åtgärder för att bryta denna ”utveckling” saknas helt.

Diagram 4.7 Genomsnittlig BNP-utveckling 2003–2006. Svensk eftersläpning fortsätter

Procent

Källa: Vårpropositionen för 2003.

Den dåliga tillväxtpotentialen bekräftas också av OECD:s bedömningar. I den senaste versionen av Economic Outlook (april 2003) görs en bedömning av tillväxtpotentialen i ett medelfristigt perspektiv för OECD-länderna under perioden 2005–2008. Trots en för Sveriges del relativt hög siffra, 2,3 procent, är det endast 6 av 29 länder som väntas ha en lägre tillväxt än Sverige. Sverige väntas utvecklas sämre än EU, euroområdet och OECD i stort. Se diagram 4.7.

Diagram 4.8 Tillväxtpotentialen år 2005–2008 enligt OECD – svensk eftersläpning fortsätter

Procent

Källa: OECD

4.4 Obalans i statsfinanserna

4.4.1 Socialdemokraterna lånar 57,4 miljarder kronor till sina reformer

Socialdemokraterna budgeterar med att låna 57,4 miljarder kronor till sina utgifter 2003–2006. Statsskulden som andel av BNP beräknas ”stabiliseras” mot 45 procent av BNP de närmsta åren. Det är dock 600 miljarder kronor mer än den nivå, också ca 45 procent av BNP, som rådde vid ingången av lågkonjunkturen 1990–1991.

Statsbudgetens underliggande saldo3 visar ett sammantaget underskott på 141 miljarder kronor till år 2006. Det beräknas uppgå till –53, –46, –25 respektive –16 miljarder kronor åren 2003–2006. Statens finansiella sparande beräknas under samma period till –43, –23, –16 och 5 miljarder kronor.

Diagram 4.9 Statsbudgetens underliggande saldo 1997–2006

Miljarder kronor

Källor: ESV och vårpropositionen för 2003

Anm.: Det underliggande saldot är det budgetunderskott/överskott som uppstår när man räknar bort sådant som tillfälligt under enskilda år påverkar budgeten, t.ex. indragningen från Riksbanken på 20 miljarder kronor år 2002.

4.4.2 Många tecken på sönderkörda statsfinanser

Det finns många tecken på att statsfinanserna är sönderkörda. Förutom att Socialdemokraterna räknar med att låna pengar till sina utgifter kan man notera följande:

Utvecklingen av utgifterna för sjukpenning och förtidspensioner (aktivitets- och sjukersättning) hejdas inte. Dessa utgifter tar ensamma upp ca 17 procent av statsbudgetens utgifter i år och beräknas öka från 113 miljarder kronor år 2002 till 137 miljarder kronor år 2006. År 1997 var motsvarande utgifter 76 miljarder kronor. Detta innebär att även om utgiftsökningen, åtminstone i Socialdemokraternas prognoser, har hejdats något så förväntas ohälsoutgifterna i genomsnitt öka med drygt 18,5 miljoner kronor per dag under hela nioårsperioden 1997–2006.

Det ohämmade budgettrixandet med utgiftstaket fortsätter. Socialdemokraterna flyttar ytterligare ett stöd på arbetsmarknadsområdet (OSA) från statsbudgetens utgiftssida till dess inkomstsida. Därmed ”skapas” ett nytt utrymme under utgiftstaket på 785 miljoner kronor. Att utgiftstaket till följd av denna förändring borde ha sänkts med samma belopp enligt de ursprungliga reglerna struntar Socialdemokraterna i.

Regeringen föreslår nya ofinansierade utgifter på tilläggsbudget för i år på drygt 0,5 miljarder kronor. Detta är utöver de ofinansierade 9 miljarder kronor som regeringen föreslog på tilläggsbudget i höstas. Detta bryter helt klart mot budgetlagens intentioner, som säger att förändringar på tilläggsbudget sammantaget inte ska öka utgifterna.

Budgeteringsmarginalen är så liten år 2003–2004 att regeringen återigen kan tvingas till panikåtgärder för att inte utgiftstaket ska spräckas. I år är budgeteringsmarginalen enligt regeringen bara 400 miljoner kronor (0,4 promille!), år 2004 är den 1,1 miljarder kronor (1,3 promille). Dessa redan mycket snäva marginaler gäller dock endast under förutsättning att regeringens medvetna underbudgetering av sjukförsäkringen även kan bli verklighet.

Socialdemokraterna redovisar bara skarpa beräkningar för två år, något nytt utgiftstak 2005 redovisas inte. Trots att regeringen, helt i linje med hur budgetprocessen hittills fungerat, våren 2002 aviserade att ett nytt utgiftstak för 2005 skulle fastställas i budgetpropositionen för 2003, så struntade man helt enkelt i det. Enda argumentet som gavs för detta var att ”inget ställningstagande om budgetpolitiken för 2005 görs i föreliggande proposition”. Men inte heller i vårpropositionen för 2003 lämnas det aviserade förslaget. I stället sägs att ”Regeringen avser att i budgetpropositionen för 2004 återkomma med förslag om utgiftstak för 2005 och 2006.” Socialdemokraterna gör därmed för andra gången en dygd av kortsiktigheten. En koppling kan möjligen göras till att det i överenskommelsen med Vänstern och Miljöpartiet finns en ”utträdesparagraf” för samarbetet efter just år 2004.

4.5 Socialdemokraterna förmår inte hantera internationaliseringen av ekonomin

Tillvaron blir allt mer internationaliserad. Människor, kapital och företag rör sig snabbt och enkelt över nationsgränser på jakt efter goda tillväxtbetingelser. Denna situation ställer stora krav på Sverige. Erbjuder vi en jordmån som gör att nya företag startas och att vi finns med på listan över tänkbara länder när etableringar planeras? Är skatterna för företagen sådana att det går att konkurrera med omvärlden? Är personskatterna så utformade att de attraherar snarare än som nu motverkar att människor med expertkunskaper väljer att flytta till Sverige? Har vi i Sverige så stabila spelregler för företagen att vårt land framstår som bra att etablera sig i?

Tyvärr blir svaren på frågorna nekande och nedslående. Nedslående med tanke på den fortsatt höga arbetslösheten och på möjligheterna att långsiktigt finansiera angelägna åtaganden när det gäller t.ex. vården och omsorgen. Globaliseringens effekter tar Socialdemokraterna ingen hänsyn till trots att de efter mångt och mycket tillsatte en utredning i ämnet. Utredningen har lämnat sitt betänkande (Skattebasutredningen, SOU 2002:47) men inga verkningsfulla åtgärder läggs fram, eller diskuteras ens. Den politik Socialdemokraterna för har bäddat för ett snabbt utländskt övertagande av det svenska näringslivet. Ingenstans i världen ökar utlandsägandet så snabbt som i Sverige och ändå kommer den utvecklingen av allt att döma att accelerera.

På sju år har ägarförhållandena i Sveriges 15 största verkstadsföretag förändrats dramatiskt. Det utländska ägandet har fyrdubblats sedan 1992 i de svenska storföretagen. Majoriteten av de utländska ägarna är okända till namnet och ägandet är spritt på många små innehav. Utvecklingen under 1990-talet har inneburit att även många svenska storföretag är mer utländska än svenska när faktorer som andel anställda i utlandet, andel av fakturering i utlandet, andelen utländska ägare, etc. vägs samman.

I och med PPM-valet och AP-fondernas nya placeringsregler har många miljarder kronor placerats i utländska fonder. Dessa portfölj-justeringar är en av orsakerna till att kronan försvagats. Dessutom har utländska investerare sålt sina svenska värdepapper i ökande utsträckning. Det allvarliga är att alla dessa aktörer oberoende av varandra gör bedömningen att investeringar lönar sig bättre i andra länder än i Sverige.

Allt detta visar en globaliserad världs villkor vad gäller investeringar, sparande och företagande. De statliga AP-fondernas styrelser och svenska folket inser detta. Men landets socialdemokratiska regering agerar inte som om den insåg något av detta.

4.6 Fortsatt högt skattetryck drabbar Sverige

Det svenska näringslivet övertas successivt av utländska ägare samtidigt som svenskarnas direktägande minskar kraftigt. Dubbelbeskattningen på risksparande driver företag och jobb ur landet.

Socialdemokraternas oförmåga att inse värdet av tydliga och närvarande ägare manifesterades när statsminister Göran Persson våren 2002 gästade Gnosjö och gratulerade kommunen till att utländska investmentbolag funnit familjeföretag i trakten attraktiva att köpa upp.

Den tragiska bakgrunden till de ökande utförsäljningarna är att svenskt ägande straffbeskattas. Svenska ägare drabbas av den nästan unika svenska förmögenhetsskatten och av en konfiskatorisk arvs- och gåvobeskattning som gör det hart när omöjligt för nästa generation att ta över.

Socialdemokraterna noterade i en tidigare budgetproposition att en del av de svenska hushållen nu lagligt kan ta med sig åtskilligt mer vin än tidigare från utlandet. För att minska incitamenten till privat import sänktes skatten på vin från den 1 december 2001. Analogt kunde man ha förväntat sig att Socialdemokraterna skulle minska incitamenten till kapitalflykt. Men i motsats till Riksskatteverket tycks det inte oroa dem att svenska hushåll har minst 500 miljarder kronor av sitt sparkapital obeskattat placerat utomlands. Förmögenhetsskatt och dubbelbeskattning driver kapitalet ur landet. Endast de allra rikaste slipper betala förmögenhetsskatt för sina aktiemiljarder. Kapitalflykten kan enligt RSV snabbt få allvarliga välfärdseffekter. Men regeringen behåller skygglapparna på.

Dubbelbeskattningen av en svensk individs aktieinnehav i Sverige leder till att en utländsk köpare kan betala avsevärt mer för en aktie än en svensk köpare och ändå få samma avkastning på sin investering efter skatt. Med en sådan politik är det troligt att utförsäljningen fortsätter i oförminskad takt så länge ”lagret” räcker.

Från 1997 till 2000 flyttade 47 tidigare svenskbaserade koncernhuvudkontor från Sverige. Det är ännu ett symptom på att Socialdemokraterna bedriver en verklighetsfrämmande politik som Sverige inte har råd med. Det höga svenska skattetrycket bidrar till att hämma Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar, vilket åskådliggörs i diagrammet nedan.

Diagram 4.10 Genomsnittlig skattekvot och tillväxttakt i 15 OECD-länder 1970–1996

Källa: OECD

Sammanfattningsvis ägnar Socialdemokraterna föga politisk kraft åt företagsklimatet och de strukturella problem som gjort att Sverige sedan 1970 halkat långt ner i OECD-ländernas välståndslista. Socialdemokraterna saknar såväl ideologi som strategi för att gå till roten med dessa problem.

4.6.1 Fastighetsskatten ökar, fler kommer att tvingas flytta

Regeringen har vid ett flertal tillfällen hävdat att skatteuttaget på boende hålls oförändrat. Så är inte fallet. Statens inkomster från fastighetsskatten beräknas öka med totalt 3,4 miljarder kronor (16 procent) mellan 2003 och 2006 till 24,6 miljarder kronor. Regeringen gör heller inget för att hejda de orimliga effekterna som de nya taxeringsvärdena från år 2001 får på arvsskatten. Fler kommer att tvingas sälja sina hus enbart på grund av fastighets-, förmögenhets- och arvsskatterna, trots att ett utredningsförslag föreligger sedan i januari 2003 (Egendomsskattekommittén).

4.7 Lönebildningen och arbetsmarknaden lämnas åt sitt öde

Mot bakgrund av lönebildningens helt centrala roll för fortsatt god välfärdsutveckling, är det förvånande att Socialdemokraterna underlåter att ens diskutera de konkreta reformförslag som framförs av internationella organisationer som EU, OECD och IMF.

Priset är att den höga arbetslösheten består, liksom grundproblemet bakom arbetslösheten: de strukturella problemen i svensk ekonomi. Fortsatt passivitet från regeringens sida riskerar att leda till att en kombination av löneinflation och flaskhalsproblem på arbetsmarknaden ytterligare bromsar den ekonomiska utvecklingen och skapar ökad arbetslöshet. De förändringar i ramarna för lönebildningen som riksdagen antagit är långt ifrån tillräckliga.

Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen inte fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta ”rättats till” genom ständigt återkommande devalveringar. Nu borde den vägen vara stängd och låginflationspolitiken etablerad även om kronkursen fortfarande är flytande. Inför ett inträde i EMU kan vi dock inte lita till dessa växelkursmekanismer för att förbättra vårt internationella konkurrensläge. I detta läge måste lönebildningen fungera bättre och leda till avtal i samklang med konkurrentländernas om vi ska få ned arbetslösheten och kunna öka sysselsättningen. Socialdemokraterna har själva beställt ett årligt återkommande underlag från Konjunkturinstitutet (KI) om lönebildningens betydelse för samhällsekonomin. Hösten 2001 redovisade KI den första upplagan för regeringen. I denna framgår vilken central och helt avgörande betydelse lönebildningen har för den svenska ekonomin. I diagram 4.8 framgår lönebildningens betydelse för sysselsättningen. Sedan KI:s rapport lämnades verkar vi vara på väg in på en sämre lönebildningsbana än på det referensalternativ som innebär kortvarig konjunktursvacka och i stort sett oförändrad lönebildning.

Diagram 4.11 Lönebildningens betydelse för sysselsättningen

Reguljär sysselsättningsgrad i procent av befolkningen 20–64 år

Källor: Konjunkturinstitutet och SCB

Enligt Konjunkturinstitutet (mars 2003) väntas de svenska arbetskraftskostnaderna i genomsnitt öka med 4 procent de kommande åren. Detta kan låta måttligt, men det innebär att vi tappar i konkurrenskraft mot våra viktiga konkurrentländer. Om Socialdemokraterna genomfört bättre spelregler på arbetsmarknaden och förmått skapa ett företagarklimat i världsklass hade de kunnat nå sitt sysselsättningsmål. Men nu skylls misslyckandet beträffande sysselsättning och tillväxt på en svag utveckling i Europa och på den amerikanska konjunkturen. Men detta är långt från hela sanningen. Vi noterar att när den internationella konjunkturen är stark och det går bra för svensk ekonomi är det Socialdemokraterna som tar åt sig äran. Men när det nu går sämre har samma Socialdemokrater lämnat kommandobryggan för att från åskådarplats skylla på omvärlden.

Regeringen har inte tagit hoten om konjunkturnedgång på allvar. Verkligheten har nu dessvärre gett Kristdemokraterna, EU-kommissionen, OECD och IMF rätt i kritiken om bristen på en målmedveten tillväxtinriktad politik: Sverige drabbas hårdare än andra länder av konjunkturnedgången. Därmed försämras förutsättningarna för såväl hushållens, kommunernas och statens konsumtionsutrymme. KI har i sin senaste lönebildningsrapport även visat hur skattesänkningsutrymmet förändras vid bättre eller sämre lönebildning i Sverige, givet ett överskott i offentlig sektor på 2 procent av BNP. Resultaten framgår i tabell 4.1 nedan.

Tabell 4.1 Lönebildningens betydelse för skattesänkningsutrymmet

Sammanlagda skattesänkningar till år 2008 vid kortvarig lågkonjunktur

	Sammanlagda skattesänkningar
Sämre fungerande lönebildning	18 miljarder kronor
Bättre fungerande lönebildning	62 miljarder kronor

Anm.: Beräkningarna gäller vid ett kvarstående mål om 2 procents sparande av BNP i offentlig sektor över en konjunkturcykel.

Källa: Konjunkturinstitutet oktober 2001

Konjunkturinstitutets slutsats av sina framskrivningar av den svenska ekonomin till år 2008 är att

Den bättre fungerande lönebildningen gynnar således hushållen inte enbart genom lägre arbetslöshet utan även genom högre kommunal konsumtion och högre privat konsumtion.

Men den socialdemokratiska regeringen gör ingenting för att uppnå denna bättre situation av högre sysselsättning, lägre arbetslöshet och starkare tillväxt. Det kan inte betecknas som annat än högst oansvarigt och ett svek mot den svenska befolkningen.

I dag kan man tala om fyra tillväxtfällor på den svenska arbetsmarknaden.

Den första tillväxtfällan är den i internationell jämförelse lilla andelen anställda inom den privata sektorn. Detta hämmar dynamiken på arbetsmarknaden och undergräver möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.

Den andra tillväxtfällan är flaskhalsarna på arbetsmarknaden. Orsakerna är bl.a. de höga skattekilarna samt den sammanpressade lönestrukturen. Många offentligt anställda akademiker har exempelvis lägre livslöner än personer inom den privata sektorn med enbart gymnasieutbildning. För en fungerande arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs att lönebildningen bättre avspeglar tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Om Sveriges konkurrenskraft skall kunna stärkas ställs krav på en lönebildning som stimulerar och uppmuntrar kunskap och kompetens.

Den tredje tillväxtfällan är att utbildning lönar sig dåligt i Sverige, vilket delvis berörts ovan. Svenska akademiker har internationellt sett betydligt lägre löner än motsvarande grupper i Västeuropa. Det gäller både för akademiker i privat och i offentlig tjänst. Detta har stor betydelse inom ett område som EU med fri rörlighet för arbetskraft från medlemsländerna. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än i dag ta hänsyn till löntagarens kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar jobbet innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till lärande, ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa hänsynstaganden att lönebildningen i större utsträckning bör ske individuellt och därmed på det lokala planet. Samtidigt bör man i en sådan lönebildning vara observant på den ojämlika situation som kan uppstå vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och en enskild individ. Arbetstagarorganisationer har därför en viktig stödjande och rådgivande roll.

Den fjärde tillväxtfällan är de höga anställningströsklarna, både för företag och individer. Detta gäller rekrytering av lågutbildade som oftast saknar yrkeserfarenhet. För individen gör ersättningar från a-kassan samt marginaleffekter att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig jämfört med alternativet att inte arbeta. För företagen innebär relativt höga ingångslöner och hög skatt på arbete tillsammans med vissa arbetsrättsliga regler att företagen drar sig för att anställa personer med låg utbildning och liten erfarenhet i relation till det som efterfrågas.

Statsministerns uttalanden om vikten av att svensk lönebildning ska fungera tillfredsställande, dvs. att Sverige måste anpassa spelreglerna och spelplanen till övriga EU vad gäller lönebildningen, får inte genomslag i regeringens politik. Regeringen har dock framhållit lönebildningens vikt för tillväxt och sysselsättning i samtliga ekonomisk-politiska propositioner sedan 1995. Av detta blev endast ett medlingsinstitut. Det är dessvärre symptomatiskt.

4.8 Kostnaderna för arbetslösheten består – kostnaderna för sjukfrånvaron skenar

Kostnaderna för arbetslösheten väntas även år 2003 tillhöra statsbudgetens största poster. Kostnadsminskningen till följd av den minskade öppna arbetslöshet som Socialdemokraterna berömmer sig av, har dubbelt upp ersatts av ökade kostnader för den ökande sjukfrånvaron sedan 1997. Samtidigt har kostnaderna för arbetslösheten slutat sjunka. De stiger något 2002 och 2003 och minskar sedan mot en nivå om ca 56 miljarder kronor om året. Därmed kommer olyckstalet, summan av kostnaderna för arbetslöshet och sjukskrivningar, att öka under hela perioden 1997 till 2006. Då ska man även ta i beaktande att Socialdemokraternas beräkningar är optimistiska inte minst när det gäller sjukfrånvaron.

Diagram 4.12 ”Olyckstalet” ökar konstant. Statsbudgetens kostnader för arbetslöshet, sjukfrånvaro och förtidspensioner 1997–2004

Miljarder kronor

Källa: 2003 års ekonomiska vårproposition

Anm.: Utgifterna för 1997 och 1998 är korrigerade för ändrad redovisning i statsbudgeten så att de är jämförbara med perioden 1999—2004 där bl.a. statlig ålderspensionsavgift ingår.

Den skenande sjukfrånvaron avspeglar sig också i att endast ca 70 procent av befolkningen i åldrarna 20–64 år faktiskt befinner sig i arbete, medan ca 8 procent i samma grupp är sjukfrånvarande. Som sysselsatt räknas i den officiella statistiken både den som faktiskt arbetar och den som är tillfälligt frånvarande från arbetet.

Regeringens utredare Jan Rydh har i sitt utredningsmaterial visat att den faktiska andelen människor (20–64 år) i arbete endast ökade med 8 promille mellan 1997 och 2000. Då räknade han ändå med de människor som deltar i vissa arbetsmarknadsåtgärder, men som ändå räknas som sysselsatta i den officiella statistiken. I diagrammet nedan har detta korrigerats, så att det är andelen reguljärt sysselsatta som redovisas i enlighet med det sysselsättningsmål som regeringen har satt upp. Därtill redovisas andelen människor som faktiskt befinner sig i arbete. Dessutom har materialet uppdaterats med förhållandena under 2001.

Som framgår av diagrammet ökade den faktiska sysselsättningen med endast 5 promille av befolkningen mellan 1997 och 2001. På grund av den skenande sjukfrånvaron minskade t.o.m. andelen människor i arbete från år 2000 till 2001.

Sysselsättningen, som den traditionellt mäts, väntas i år minska enligt regeringen. Det innebär att den faktiska sysselsättningen minskar än mer, eftersom sjukskrivningarna fortsätter att öka.

Diagram 4.13 Sysselsättningsbubblan. Andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år4. Officiella tal och faktisk andel människor i arbete

Källor: Regeringens utredning S 2000:07, SOU2002:5 samt SCB, AKU

4.8.1 Högkonjunkturen lämnade rekordhög arbetslöshet efter sig

Sverige hade dessutom med sig den högsta arbetslösheten någonsin vid slutet av den högkonjunktur som definitivt slutade under 2001. Detta är givetvis inget bra utgångsläge när vi nu möter en betydligt sämre konjunkturutveckling. Före den kraftiga lågkonjunkturen i början av 1990-talet var den totala arbetslösheten (öppen plus konjunkturåtgärder) 2,9 procent. År 2001 var den 6,9 procent, alltså fyra procentenheter högre, eller nästan 200 000 fler arbetslösa än före den förra lågkonjunkturen. Ingenstans i propositionen nämns detta avgörande och besvärande faktum.

SCB:s arbetskraftsundersökningar visar att det outnyttjade arbetskraftsutbudet – de öppet arbetslösa, de latent arbetssökande och de deltidsarbetslösa – utgjorde 700 000 människor, ca 14 procent av arbetskraften år 2001. Då är de sjukfrånvarande och förtidspensionerade inte inräknade.

Regeringens utredare Jan Rydh räknar med att ca 400 000 årsarbeten för närvarande går förlorade genom sjukfrånvaro och ytterligare ca 400 000 årsarbeten genom förtidspensioner/sjukbidrag. Totalt är det alltså fråga om så mycket som 800 000 årsarbeten som går förlorade genom sjukfrånvaro och förtidspension.

Diagram 4.14 Antalet personer i konjunkturberoende åtgärder 1965–2000. År 2000 fler än någonsin tidigare i slutet av en högkonjunktur

Källa: AMS

Regeringen bedömer som nämnts att sysselsättningen kommer att plana ut och avta i år, vilket är mycket oroväckande. De dramatiskt ökade kostnaderna för ökade sjukskrivningar pekar på behovet av genomgripande reformer av socialförsäkringssystemet. I vårpropositionen redovisas endast kamerala panikåtgärder för att klara utgiftstaken i stället för åtgärder som kan bryta den skenande ohälsoutvecklingen. Socialdemokraterna saknar fortfarande efter fyra år ett realistiskt och konkret åtgärdsprogram.

Det är sammantaget fråga om extremt stora resurser som går förlorade och det medför i synnerhet förlorad självkänsla för de arbetslösa, undersysselsatta eller latent arbetssökande. Därtill kommer den allvarliga samhällsekonomiska effekt som uppstår när ca 800 000 personer i arbetskraften är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Detta skapar en brist på arbetskraft – massarbetslösheten till trots. Härigenom förvärras den svenska löneinflationen. Den ligger redan trendmässigt ca 1 procentenhet över våra viktigaste konkurrentländers. Om Riksbanken till följd av löneinflationen tvingas höja räntan bidrar det till att kväva en eventuell konjunkturförbättring i sin linda.

4.9 Fortsatt förmynderi och sned fördelningspolitik

Valfrihet och möjligheter till personligt ansvarstagande står uppenbarligen inte högt i kurs hos Socialdemokraterna. Att myndigförklara medborgarna och låta dem själva få ökat ansvar för sina liv, stämmer inte med propositionsskrivarnas ideologi. I familjepolitiken permanentas bristen på valfrihet och respekt för föräldrarnas egna val genom den ensidiga satsningen på maxtaxan i barnomsorgen. Den höjning av avgiften som föreslås i vårpropositionen är inte föranledd av en ambition att höja kvaliteten, utan handlar enbart om att spara pengar i statskassan. Genom att ge kommunerna rätt att ta ut en högre avgift för barnomsorgen kan staten enligt Socialdemokraterna minska bidraget till kommunerna. De föräldrar som tror att de genom den högre avgiften ska kunna förvänta sig en bättre kvalitet kommer att bli besvikna.

4.10 Bristerna i välfärden består eller förvärras

Vårdköerna är på många håll fullständigt oacceptabla. Antalet vårdplatser har med Socialdemokraterna vid makten minskat med hela 36 procent, 16 400 färre platser år 2001 jämfört med år 1994! (se avsnitt 3.1). Nu behövs både nytt kapital, nytt företagande och de vårdanställdas kreativitet för att få ordning, framtidstro och entusiasm i vården. Regeringens försök att lagstiftningsvägen utestänga sparkapital från t.ex. aktiefonder från investeringar för kortare vårdköer är både cyniskt och kontraproduktivt, men speglar väl den ideologiska vilsenhet som Socialdemokraterna har i bl.a. denna fråga.

Varför skall gamla människor behöva vänta så länge på en trygg och bra omsorg om de offentliga finanserna är så bra som Socialdemokraterna hävdar? Hur kan sjukförsäkringskostnaderna öka med 50 procent på två år i Sverige? Hur kan rättssamhället få förfalla så intill ruinens brant i ett land med så goda ekonomiska förutsättningar? Hur uppfattar vanligt folk den växande otryggheten på gator och torg, ständiga bil- och cykelstölder, bilinbrott och lägenhetsinbrott som avskrivs redan på polisstationen och tusentals icke avgjorda mål väntande i Regeringsrätten? Hur kan regeringen så lättvindigt vifta bort Skolverkets larmrapporter om tillståndet i den svenska skolan? Varför lider ca 20 procent av barnen i Sverige av depression? Bristerna i den svenska välfärden tycks bestå och till dels förvärras. Men Socialdemokraterna säger sig vara stolta över vad de åstadkommit.

Fortfarande pågår också en avfolkning av stora delar av landet, som hotar trygghet och livskvalitet för allt fler utanför storstadsregionerna. Vad kunde statsmakterna gjort åt det? Ett par exempel: Sverige har under senare år missat minst 3,5 miljarder kronor till lantbruk och glesbygd av EU-medel. Den genomförda höjningen av dieselskatten hjälper föga och har sin udd riktad mot glesbygd och lantbruk. Socialdemokraterna har under hela den gångna mandatperioden låtit infrastrukturen förfalla på ett helt oacceptabelt sätt. Nu görs ytterligare panikbesparingar på Vägverkets anslag.

Regeringens familjepolitik trampar på i sann socialistisk anda. Regeringen vill styra föräldrarna. Deras egna val av barnomsorg duger inte. Maxtaxan är en gökunge i den kommunala ekonomin som riskerar att tränga ut andra viktiga behov, samtidigt har den drivit fram allt större barngrupper i förskolan. Familjepolitik och barnomsorg måste handla mer om valfrihet, rättvisa och mer tid för barnen. Det barnomsorgskonto Kristdemokraterna föreslår främjar valfrihet för småbarnsfamiljerna och skapar möjligheter till mer tid för barnen.

Fram till 2004 har Socialdemokraterna satt som mål att halvera socialbidragsberoendet, vilket ju förstås är vällovligt (se avsnitt 4.2.5). Problemet är att de inte på något sätt preciserar hur man ska nå detta mål. Receptet lyder: ”Rätten till arbete och en god nivå på den generella välfärden är de viktigaste insatserna för att minska socialbidragsberoendet.” Men det som krävs är en målmedveten tillväxtpolitik. De svenska låginkomsttagarna, som tillhör de högst beskattade i världen, måste få sänkt skatt. Det skulle radikalt minska bidragsberoendet.

När konjunkturen försämras riskerar den att främst drabba svaga grupper i samhället. Inte minst från denna utgångspunkt är det allvarligt att Socialdemokraterna inte vårdar grunden för en långsiktigt hållbar välfärd. Det är oacceptabelt att gamla fortsätter att fara illa, barnen inte får en trygg och bra skola, rättssamhället förfaller och företag, kapital och kunskap flyr landet. Den välfärd blir otrygg som vilar på världens högsta skattesatser, på lättflyktiga och redan flyende skattebaser.

4.11 Efterlyses: En marknad för ”vita” hushållstjänster

Ett exempel på fortsatt handlingsförlamning är att Socialdemokraterna ännu inte har kunnat samla sig till ett förslag som öppnar en laglig och vit tjänstemarknad riktad till de privata hushållen. Detta trots att både efterfrågan och tillgång finns, trots att det kostar väldigt lite att göra svarta jobb vita, trots att alla vet att fler och fler nu skolas in i att både köpa och sälja svart, ett tillstånd som undergräver det etiska medvetandet och rättssamhället. Av debatten har tidigare framgått att det funnits två ministrar på det s.k. tillväxtdepartementet som anser att någon form av rimligare beskattning av hushållstjänster bör införas. Den ena av dem orkade dock inte stanna kvar i regeringen. Det borde vara mycket svårt för en regering att tala om superdepartement och jobbtillväxt om inte ansvariga ministrar ens tillåts genomföra enkla och självklara jobbskapande reformer.

5 Den ekonomiska utvecklingen

5.1 Den globala konjunkturutvecklingen

Sedan IMF:s World Economic Outlook utgavs i september 2002 har tillväxtprognosen för den globala ekonomin försämrats. Särskilt bland i-länderna har produktionen stagnerat samtidigt som tillväxten i handelsutbytet på global nivå har avstannat. Ytterligare en förklaring till den avtagande tillväxten anses vara att många av världens börser som varit övervärderade nu har sjunkit i värde, vilket dämpat konsumtion och investeringar. Enligt IMF:s aprilprognos kommer den globala ekonomin att växa med 3,2 procent i år och 4,1 procent 2004. Osäkerheten inför den fortsatta utvecklingen i Irak dämpar också de ekonomiska förväntningarna.

5.1.1 Bra och dåligt i amerikansk ekonomi

En återhämtning i den amerikanska ekonomin verkar vara på väg. År 2001 blev ett förlorat år med endast 0,3 procents tillväxt. Många bedömare anser att även tillväxten 2002 på 2,4 procent är alltför svag och att världens största ekonomi kan ha en ljusare tid framför sig 2003 och 2004.

Vissa ekonomiska nyckelindikatorer pekar uppåt efter att stridigheterna i Irak upphört. Konsumenterna har under senvintern och våren fått förnyat självförtroende enligt Universitetet i Michigans Konsumentkonfidensindex. Försäljningsomsättningen ökade det första kvartalet 2003 med 2,1 procent, vilket är betydligt starkare än de förväntade 0,6 procenten.

Dessvärre är arbetslösheten i USA fortsatt hög mätt med amerikanska mått, och ligger strax under 6 procent. Tillväxten i ekonomin drivs uteslutande av den privata konsumtionen och ekonomiska bedömare tror att arbetslösheten kommer att minska först när företagen börjar investera igen. Enligt tidigare investeringscykler bör det nu vara dags för många företag att förnya inventarier och återinvestera. Om detta sker kommer den amerikanska ekonomin snart att gå betydligt bättre än 2002. Om investeringarna uteblir kan man konstatera att företagen ändrat sitt beteende och väntar med sina investeringar.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve har det senaste året fört en aggressiv räntepolitik. Sedan den nuvarande lågkonjunkturen började under år 2000 har inflationshotet varit mycket litet. Federal Reserve har därför i jämn takt kunnat sänka sin styrränta från 5,5 procent i januari 2001 till nuvarande 1,25 procent för att främja konsumtion och investeringar.

I det amerikanska politiska systemet pågår nu en strid om hur stora skattesänkningarna ska vara det närmaste decenniet. Presidenten stöder en nivå på smått fantastiska 726 miljarder dollar de närmaste tio åren medan en majoritet i senaten röstat för ett tak på 350 miljarder i skattesänkningar under motsvarande period. Troligtvis kan ett kompromissförslag på 550 miljarder komma att antas.

Den ekonomiska tillväxten i USA förväntas bli över 2 procent 2003 och strax under 4 procent 2004. Inflationen förväntas ligga stadigt kring 2 procent.

5.1.2 Euroområdet

Tillväxten antas inte öka lika mycket i Europa som i USA under 2003 och 2004. I år väntas tillväxten bli 1,4 procent i euroområdet och 2,5 procent nästa år, enligt Konjunkturinstitutet. I Tyskland förväntas tillväxten bli endast 0,5 procent 2003 och 1,9 procent nästa år medan Frankrike och Italien båda får ungefär en procents tillväxt i år och kring två procent 2004.

Tyskland är det stora landet som dragit ner tillväxten i EU. Tillsammans med Portugal drog man år 2002 över den av stabilitets- och tillväxtpakten stipulerade gränsen för budgetunderskott på 3 procent av BNP. I år tycks både Frankrikes och Italiens offentliga finanser ligga farligt nära samma gräns eller i värsta fall på fel sida om den.

Inflationen i euroområdet har sedan 1999 varit relativt stabil kring 2 procent. Den europeiska centralbanken kan därför förväntas sänka styrräntan ytterligare från nuvarande 2,5 procent. Någon höjning av räntan finns inte i sikte förrän tillväxten hämtar sig.

Förhoppningsvis kan år 2002 visa sig bli det bottenår för euroområdet som USA hade 2001. År 2004 ser den privata konsumtionen ut att öka kraftigt till skillnad från 2002–2003 då konsumtionsökningen till större del låg i de offentliga sektorerna. Dessutom väntas företagen göra sina mer långsiktiga investeringar 2004, vilket kan få fart på den europeiska ekonomin.

5.1.3 Storbritannien

Under början av 2000-talet har Storbritanniens ekonomi gått bättre än övriga EU:s. Lägst tillväxt hade man 2002 på 1,6 procent – vilket alltså var dubbelt så högt som den i euroområdet. Under 2003–2004 ser dock ekonomierna ut att gå i samma takt med en tillväxt kring strax över 2 procent i Storbritannien.

5.1.4 Norden

Finland är det land i Norden som för närvarande går bäst. Tillväxten i Finland förväntas bli 2,8 respektive 3,3 procent 2003 och 2004. Exporten av mobiltelefoner och skogsprodukter driver ekonomin och framtiden ser än ljusare ut i takt med att den globala konjunkturen förstärks och efterfrågan ökar. I Norge har man upplevt en stark reallöneutveckling, vilket driver en privat konsumtionstillväxt. I Danmark börjar den borgerliga regeringens ekonomiska politik att slå igenom i ekonomin. Sysselsättningen väntas minska något på kort sikt på grund av neddragningar i offentlig sektor. Tillväxten i Danmark och Norge förväntas bli ungefär densamma som i Sverige 2003 och 2004. I alla de tre nordiska grannländerna har inflationen sjunkit något de senaste åren och förväntas ligga kring strax över 2 procent.

5.1.5 Reformer i Japan på gång

Under hela 1990-talet och början av detta decennium har den japanska ekonomin, världens näst största enskilda ekonomi, dragits med svåra problem. År 2003 och 2004 ser dock ut att bli bättre tillväxtår än tidigare då man förväntas få en tillväxt kring 1 procent.

Japan har länge varit i stort behov av omfattande reformer för att bryta den negativa trend som inleddes i slutet av 1980-talet. Ingen japansk regering har under dessa år lyckats ta itu med de allvarliga problem som Japan har. Enligt många bedömare har ett stort antal av storföretagen omfattande skulder. Särskilt bankerna har stora skulder som man väljer att inte ta itu med.

En omfattande byråkratisk statsmakt som tidigare ansågs underlätta för japanska företag anses nu vara näringslivets största hinder. De massproducerande exportföretagen som den japanska tillväxten byggde på under flera decennier har stagnerat och blivit förbisprungna av konkurrenter i andra länder.

Sedan 1999 brottas den japanska ekonomin med deflation som till stor del beror på låg inhemsk efterfrågan och billig import. Deflationen får till följd att hushållens sparande blir för stort och att ekonomin därmed stagnerar.

Nuvarande regering har dock introducerat relativt omfattande reformer för att avveckla de osäkra lånen i banksektorn, stärka konkurrenskraften genom satsningar på forskning, riktade skattesänkningar för små och medelstora företag samt utförsäljningar av offentlig verksamhet. På kort sikt kan dessa åtgärder leda till ökad arbetslöshet men de flesta bedömarna anser att på lite längre sikt är detta vad Japan behöver. Nu återstår att se hur framgångsrik den japanska regeringen kommer att vara i genomförandet av de föreslagna reformerna.

5.2 Den svenska konjunkturutvecklingen

I regeringens budgetproposition hösten 2002 förutspåddes tillväxten i Sverige bli 2,5 procent 2003. Kristdemokraterna kritiserade då i sin budgetmotion regeringen för att vara alltför optimistisk. Enligt regeringens nuvarande prognos blir tillväxten 2003 endast 1,4 procent. Regeringen har på detta sätt regelmässigt gissat fel de tre senaste åren (diagram 5.1).

Diagram 5.1 Socialdemokraternas tillväxtprognoser och utfall 2001–2003

Procent av BNP

Källor: Budgetpropositionerna 2001–2003

Det finns flera skäl till varför tillväxten i Sverige är så dålig. Dessa orsaker beskrivs i andra delar av denna motion. Framför allt dras den svenska ekonomin med allvarliga strukturfel som härrör ur både felaktig skattepolitik och arbetsmarknadspolitik.

Kristdemokraterna inser givetvis att omvärlden och just nu framför allt utvecklingen i Irak indirekt påverkar den svenska tillväxten. Men till helt avgörande del är det den svenska ekonomiska politiken som avgör om Sverige får hög eller låg tillväxt.

Ett medelvärde av de största prognosinstitutens prognoser anger att tillväxten i Sverige förväntas bli ungefär 2,5 procent 2004. Detta är en ökning från årets tillväxt som enligt samma källsnitt ser ut att bli 1,9 procent.

Under 2002 ökade exporten endast marginellt, men tack vare att importen sjönk förra året blev utrikeshandeln positiv för Sverige. Desto mer oroande är att den offentliga konsumtionen ökade med 2,1 procent samtidigt som investeringarna minskade med 2,4 procent. I privat sektor sjönk investeringarna med 4,7 procent medan kommuner och stat kraftigt ökade sina investeringar med 6,8 respektive 12 procent.

5.2.1 Sverige måste ta ansvar för sin egen ekonomi

Jämfört med den amerikanska och flera europeiska ekonomier har svensk ekonomi en klart sämre uthållig tillväxtpotential. Den socialdemokratiska regeringens skattepolitik hämmar arbete och företagande samtidigt som lönebildningen inte fungerar. Sjukskrivningstalen har nått en skrämmande nivå och hotar att knäcka landets ekonomi.

Kristdemokraterna delar inte uppfattningen att tillväxten kan uppstå av sig själv. Framförallt kan man inte återkommande skylla nedgångar i den svenska ekonomin på världskonjunkturen. Sverige påverkas givetvis av sin omgivning, men den svaga tillväxten de senaste trettio åren i Sverige visar att den socialdemokratiska ekonomiska politiska modellen misslyckats.

5.2.2 Sysselsättningen, kronan och konkurrenskraften

Trots att konjunkturen förväntas vända uppåt under slutet av 2003 och 2004 antas den öppna arbetslösheten förbli kring 4,5 procent och den reguljära sysselsättningsgraden sjunka något från 78,1 procent 2002 till 77,6 procent 2004.

Samtidigt som sysselsättningen inte ökar nämnvärt förväntas arbetskostnaden öka med 4 procent per år 2003–2004 enligt Konjunkturinstitutet. Sedan ett år tillbaka har kronan förstärkts gentemot euron och få bedömare anser det troligt att kronan deprecieras inom den närmaste perioden. Snarare är en appreciering av kronan mer trolig. Arbetskostnaderna har ökat snabbare i Sverige än i euroområdet de senaste tio åren. Denna högre löneglidningstakt har skapat en högre arbetslöshet i Sverige och en konstant försvagning av den svenska kronan men har i övrigt gått att upprätthålla genom att produktivitetstillväxten varit god i Sverige.

Om Sverige kommer att införa euron som valuta anser de flesta bedömare att anslutningen måste ske till en högre kronkurs än den som råder i dag. Ju högre sannolikheten är för ett ja i folkomröstningen, desto mer kommer kronan att stärkas. Samtidigt som produktivitetsförbättringarna kraftigt avstannat kan situationen därmed bli svårbemästrad med den höga löneglidningen i Sverige. Oavsett om Sverige skall införa euron eller ej, måste lönebildningen därför avsevärt förbättras om sysselsättningen och tillväxten skall kunna öka.

5.2.3 Riksbanken och inflationen

Den 17 mars 2003 beslutade riksbankens direktion att sänka reporäntan till 3,50 procent. Inflationstrycket anses vara så svagt att ytterligare en sänkning med 0,25 procentenheter av reporäntan är möjlig för att understödja en återhämtning i den svenska ekonomin genom investeringar.

En betydande komponent i den svenska inflationen anses vara den ”importerade” inflationen, alltså prisökningar på importvaror. Eftersom den svenska kronan det senaste året apprecierats och enligt en del bedömare kan fortsätta att göra det, motverkas den importerade inflationen.

5.2.4 Verkligheten hinner i fatt den socialdemokratiska modellen

Vid midnatt den 22 april 2003 utbröt en strejk bland Kommunalarbetareförbundets medlemmar. Medlemmarnas motpart är Sveriges kommuner som i många fall nyligen höjt skatten för att få balans i redan mycket ansträngda kommunala budgetar. Båda parter befarar att konflikten kan bli lång.

Det är fullt förståeligt att personer som arbetar med vård, omsorg och andra viktiga kommunala tjänster med ingångslöner mellan 12 000 och 14 000 kronor anser att tillvaron är tuff. Många av dessa personer har dessutom, liksom många andra, fått se sina inkomster minska från den 1 januari 2003 då många kommuner höjde skatten.

Svenska inkomsttagare har under 1990-talet och början av 2000-talet fått se sina realinkomster minska i värde genom inflation och depreciering av kronan. Inte minst under utlandssemestrar har detta blivit smärtsamt uppenbart.

Dessvärre sker denna strejk på en för svensk ekonomi mycket känslig tidpunkt. Arbetskraftskostnaden har, vilket tidigare påpekats, en högre ökningstakt i Sverige än i andra länder. Om Kommunalarbetareförbundet följs av andra stora fackförbund riskerar löneökningstakten att kraftigt öka i ett läge när den redan är högre än i omvärlden. Detta är ett allvarligt hot mot svensk ekonomi och välfärd.

Socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för detta. De låter påskina att konflikten står mellan kommunerna och deras anställda. Samtidigt är det just Socialdemokraterna som kraftigt beskurit det kommunala självstyret och inte fört en tillväxtfrämjande politik som hade skapat en sund och stark skattebas som kommunerna är i ett så desperat behov av.

Alla tycks vara överens om att det behövs fler personer som utför den vård och omsorg som kommunerna nu ansvarar för. Likaså anser de flesta nu, inklusive Göran Persson, att kommunalskatten inte går att höja mer. Ingen kan bestrida att lönerna för Kommunalarbetareförbundets medlemmar är skamligt låga. På något sätt har den socialdemokratiska ekonomiska modellen därmed kommit till vägs ände och resultatet liknar inget mindre än ett haveri.

5.2.5 Ljuspunkter i industrin

Enligt Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer finns det några ljuspunkter att finna i svensk industri. Företagen rapporterar en ökad orderingång och den s.k. konfidensindikatorn har stigit kraftigt sedan slutet av förra året. Dessvärre uppger byggindustrin inga förbättringar i konjunkturen och även om försäljningarna i detaljistledet ökar så har ökningstakten avstannat.

6 Kristdemokraternas alternativ

6.1 Grundläggande utgångspunkter

6.1.1 En social och ekologisk marknadsekonomi ger långsiktiga tillväxtförutsättningar

Kristdemokraterna förespråkar en social och ekologisk marknadsekonomi. Den historiska erfarenheten visar att marknadsekonomin är den bästa metoden för att skapa välfärd och ge utrymme för människors frihetslängtan och skaparkraft. Erfarenheterna efter kommunismens sammanbrott visar också att ett samhälle utan enskilt ägande förlorar en avgörande drivkraft för ett gott förvaltande. Marknadsekonomin är därför den mest effektiva och den mest demokratiska formen för att hushålla med begränsade resurser.

Marknadsekonomin behöver ordning och regler för att kunna fungera effektivt. Denna ordning har inte alstrats spontant utan bygger på det kristna och delar av det klassiska kulturarvet. Kristen etik betonar rätt och fel, karaktär, hederlighet, duglighet och arbetsetik. Modern institutionell ekonomisk teori visar också att en sund och väl fungerande marknadsekonomi förutsätter institutioner som lagar, förordningar, normer och sociala konventioner. En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner – såsom förutsägbart rättssystem, personligt ansvarstagande, god affärsetik och hederlighet i uppträdande människor emellan – utmärks av låg osäkerhet. Det kostar merarbete, tid och pengar för att kompensera och reducera osäkerhet. Låg osäkerhet främjar därför en hög tillväxt. Ekonomisk brottslighet är bland annat av detta skäl oerhört skadligt för samhällsekonomin.

Om marknadsekonomin ska bidra till en god välfärd för alla måste den kombineras med en socialt ansvarsfull politik, som ger alla människor likartade förutsättningar och ser till att det sociala skyddsnätet fungerar i olika skeden av livet. Välfärdspolitiken ska vara generell i det avseendet att den ska ge en grundläggande trygghet för alla. Skatte- och bidragssystemen måste utformas så att människors egen kraft och engagemang uppmuntras, och att bidragsberoende motverkas.

Inom ramen för marknadsekonomin vill vi förena frihet och solidaritet. Grundläggande är frihet under ansvar. Enskilda initiativ och personligt ansvarstagande ska uppmuntras. Statens uppgift är att säkra social trygghet för alla. Det sker genom skattesystemet, lagar och den offentliga verksamheten. Ett exempel på detta är gemensamt och solidariskt finansierad social service som alla medborgare har rätt till, men också stor frihet för individen att välja vem som ska tillhandahålla denna service.

Det samhällsekonomiska målet ska vara att skapa en till alla delar god livsmiljö för människorna. Men ekonomisk utveckling får inte mätas genom ett snävt tillväxtbegrepp. Ekonomisk utveckling innebär i stället tillväxt av den totala nationalförmögenheten. I nationalförmögenheten räknas miljö och naturresurser in, de mänskliga resurserna, produktionskapitalet samt en nations finansiella tillgångar. En tillväxt av nationalförmögenheten innebär en materiell välfärdsökning endast om hänsyn tas till miljöeffekter och påverkan på människans hälsa och förmåga. Den ekonomiska politiken ska främja en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast med detta synsätt kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas.

En oreglerad marknadsekonomi riskerar att leda till miljöförstöring. Det beror på att vissa naturresurser kan utnyttjas gratis, eller till ringa kostnad, trots att de representerar stora värden. Ekonomiska styrmedel och stöd ska användas för att skapa ekonomiska motiv att agera miljövänligt för såväl konsumenter som producenter. Ett nära samarbete med näringslivet är en viktig del i detta arbete. För att skapa en god livsmiljö krävs också att handelspolitiken och miljöpolitiken utformas så att de stöder varandra.

En förutsättning för att förverkliga den sociala och ekologiska målsättningen är sunda offentliga finanser och goda tillväxtförutsättningar. Ett gott samhälle byggs således utifrån en marknadsekonomi baserad på etiska principer och styrd av sociala och ekologiska hänsyn.

6.1.2 Företagarklimat för välstånd och nya jobb

De flesta politiska partier är i dag – åtminstone i teorin – överens om att de nya jobben i huvudsak måste skapas i den privata sektorn. Utrymmet för produktivitets- och effektivitetsförbättringar i framför allt de stora företagen innebär att man i dessa företag samtidigt kan öka produktionen och minska antalet anställda.

Förväntningarna på nya arbetstillfällen ställs i första hand på de mindre företagen. Det är också naturligt mot bakgrund av att studier av svenska företag visat att ca 70 procent av nya arbetstillfällen genererats i mindre företag. Två tredjedelar av dessa 70 procent har uppstått genom ökad sysselsättning i befintliga företag medan en tredjedel tillkommit genom nyetablering.

Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är av största vikt i kampen mot den höga arbetslösheten. På kort sikt spelar nyföretagandet en relativt liten roll för att påverka näringsstrukturen i Sverige, men för förnyelsen av näringslivet på längre sikt är nya företag av största betydelse. Nyföretagandet i Sverige ligger på en mycket låg nivå och är dessutom sjunkande. Inom EU är Sverige ett av de länder som har lägst andel nyföretagande. Det kan också noteras att en betydande andel av de tillkommande företagen skapas enbart av skatteskäl. Dessa företag bidrar alltså inte alls till tillkomsten av nya jobb. Det är också ett anmärkningsvärt underbetyg att så många nya företag inte överlever i det svenska företagsklimatet.

Sverige har en mycket framstående position när det gäller nya patent. Det är dock så att en mycket liten andel av dessa exploateras i Sverige. I stället köps de upp eller så väljer innovatören att låta idéerna utvecklas i länder med ett annat och bättre näringsklimat.

Betydelsen av ett attraktivt klimat för företagande ökar i globaliseringens tidevarv. När nationsgränser spelar en allt mindre roll för företag, kapital och människor är det länder som förmår skapa goda betingelser för företag och företagare som blir vinnare i kampen om jobben och de framtidsinriktade företagen.

Ska trenden vändas och arbetslösheten långsiktigt hållas på en låg nivå måste små och medelstora företag och familjeföretag ses som en tillgång som värnas och uppmuntras. Sveriges beroende av ett konkurrenskraftigt näringsliv som förlägger tillverkning, forskning, utveckling och andra strategiska verksamheter till Sverige kan inte nog understrykas. Det handlar om att skapa bättre förutsättningar så att kreativitet kan frigöras, så att människor vågar förverkliga sina affärsidéer, vågar ta språnget att starta eget, ta risker, utvidga och nyanställa.

Det går inte att genom politiska beslut tvinga fram företag och nya jobb, men det går i stor utsträckning att påverka människors vilja och möjligheter genom att förändra regler, skatter och strukturer så att medborgare kan dra nytta av varandras kunnande och idéer. Här finns den ekonomiska utvecklingens viktigaste drivkraft.

6.1.3 Höjd utbildningsnivå avgörande för långsiktig tillväxt

Ett lands utbildningssystem och andelen personer i arbetskraften med längre högskoleutbildning har en central betydelse för den långsiktiga tillväxten. Senare års forskning har visat att det går att fastställa relativt starka samband mellan utbildningssatsningar och ekonomisk tillväxttakt liksom mellan befolkningens genomsnittliga utbildningsnivå och teknologisk utvecklingsnivå. För ett litet land som Sverige är därför kvaliteten i vårt utbildnings- och forskningssystem än viktigare om vi ska kunna hävda oss i den internationella konkurrensen och samtidigt har ambitionen att ta igen något av den konkurrenskraft vi tappat gentemot omvärlden de senaste 30 åren.

I andra länder som Japan och USA har de stora utbildningssatsningarna på främst naturvetenskapliga och tekniska områden motiverats huvudsakligen med utbildningsekonomiska argument. Utbildningssatsningar har setts som investeringar. I Sverige har utbildningssatsningar av socialdemokratiska regeringar främst motiverats som en insats för att nå ökad jämlikhet men i praktiken har det aktuella läget på arbetsmarknaden varit det som spelat en avgörande roll för inriktningen på satsningarna.

Att högre utbildning ger högre ekonomisk tillväxt är därför inte självklart. Det som i slutändan avgör om utbildningssystemet bidrar positivt till tillväxten är kvaliteten i och inriktningen på utbildningarna, hushållningen med kompetens i näringslivet och avvägningen mellan spets- och breddutbildning. I dessa avseenden kan Sverige göra mycket bättre ifrån sig. Jämfört med våra viktigaste konkurrentländer inom OECD ligger Sverige sämst till när det gäller andelen av befolkningen med längre högskoleutbildning. Sverige är dessutom det enda land inom EU-området som har en lägre andel med högskoleutbildning bland de unga än genomsnittligt för hela befolkningen. Om man även räknar in kortare högskoleutbildning hamnar Sverige över snittet men fortfarande efter länder som Finland, Japan, USA och Kanada. Se tabell 6.1. Ett första och naturligt steg för att förbättra utbildningsväsendet och på sikt öka andelen personer med lång högskoleutbildning är att satsa på grund- och gymnasieskolan. Det som missas under dessa perioder är ofta mycket svårt att ta igen senare i livet. Av bland annat detta skäl satsar Kristdemokraterna extra resurser till kommunerna för att det redan på kort sikt ska vara möjligt att förbättra grund- och gymnasieskolan.

Tabell 6.1 Andel av befolkningen med lång högskoleutbildning samt andelen med kort och lång högskoleutbildning

Procent

Inom högskoleutbildningen bör det betonas att kvaliteten i utbildningen aldrig får offras till förmån för kvantitet. De senaste åren har kvaliteten, under en i sig mycket angelägen utbyggnad av högskolan, blivit lidande just på grund av att regeringen av arbetsmarknadsskäl velat pressa in så många studenter som möjligt i högskolan.

En framgångsrik satsning på forskning och utbildning kräver också ett konkurrenskraftigt skattesystem och ett näringslivsklimat som gör att de som utbildat sig i Sverige också vill stanna kvar och arbeta här. Risken för s.k. brain-drain, dvs. att just de högutbildade flyttar utomlands mäts årligen av IMD i World Competitiveness Yearbook. Att döma av de företagsledare som intervjuas där har Sverige en bit kvar för att kunna hävda sig mot viktiga konkurrentländer. Se diagram 6.1. Problemet beror för Sveriges del främst på det höga svenska skattetrycket. Detta skapar inte bara problem vid högre utbildnings- och inkomstnivåer. Det är t.ex. inte alltid lönsamt för en undersköterska att utbilda sig till sjuksköterska. Löneskillnaden efter skatt täcker inte ens ränta och amortering på den nya studieskulden.

Diagram 6.1 Risk för brain-drain. Företagsledarranking, skala 1–10 från mycket liten risk till mycket stor risk

Vi är övertygade om att denna situation kraftigt kan förbättras med en annan skatte- och näringslivspolitik än den regeringen bedriver. Kristdemokraternas budgetalternativ innehåller flera förslag som verkar i denna riktning. Sänkt skatt på arbete, inklusive slopad värnskatt, ett generösare studiestöd och lindrigare total beskattning av kapital är några exempel på detta.

6.1.4 Ökad sysselsättning tryggar välfärden

Den kraftiga sysselsättningsökning som fanns när fyrpartiregeringen lämnade över regeringsmakten hösten 1994 bröts av den socialdemokratiska regeringens politik från mitten av år 1995 och sysselsättningen föll sedan. Efter några års återhämtning redovisar nu regeringen att utvecklingen avstannar. Av den ekonomiska vårpropositionen kan också utläsas att regeringen inte uppnår målet beträffande arbetslösheten eller sysselsättningen. Det går alltså inte att slå sig till ro. Trots att Sverige är i slutet av en kraftig högkonjunktur är det uppemot 300 000 personer färre som har ett arbete i dag jämfört med för tio år sedan.

Massarbetslösheten har ändrat karaktär: från arbetslöshet till utslagning, har en utredning från Svensk Handel visat. Studien försöker se hur den minskade sysselsättningen rimmar med bristen på arbetskraft. Fler studerar, fler är sjuka – och fler har helt enkelt givit upp. Och ganska säkert är det också fler som jobbar svart. Det är alltså väsentligt färre som har ett jobb i dag än 1990. Samtidigt rapporterar många företag om svårigheter att hitta arbetskraft. De historiskt låga sysselsättningsnivåer som nu etablerats är inte bara en följd av den djupa lågkonjunkturen under 1990-talets början, utan också en följd av den socialdemokratiska politiken som aktivt gått ut på att få bort människor från arbetskraften genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, generationsväxlingar och tillfälliga avgångsersättningar. Vidare har antalet förtidspensioneringar ökat kraftigt under senare år. Denna politik bidrar till passivisering av människor, vilket i sig är illa nog. Men den innebär också ett allvarligt hot mot Sveriges långsiktiga förutsättningar att finansiera en rimligt omfattande offentlig verksamhet med god kvalitet.

Den demografiska utvecklingen med historiskt låga födelsetal och en kraftigt ökande andel äldre med åldersrelaterade vård- och omsorgsbehov måste leda till en ny politik. Politiken måste skapa förutsättningar för en kraftigt ökad sysselsättning i framför allt det privata näringslivet. Regeringens politik har i åtta år gått ut på att saneringen av statens finanser tillsammans med förhoppningar om en god internationell konjunktur ska lösa problemet. Inte heller föreliggande proposition ger några som helst konkreta besked eller förslag med syfte att långsiktigt öka Sveriges tillväxtförutsättningar.

Enligt Kristdemokraterna krävs det ett brett program för att bryta den höga totala arbetslösheten genom ökad sysselsättning. I ett sådant program ingår bl.a. strukturella förändringar av skatterna och ett sänkt skattetryck, förenklingar av regelverken för företagen, en modernisering av arbetsrätten, ett effektivare rättsväsende och en sundare konkurrenssituation genom krafttag mot skattefusk och ekonomisk brottslighet. En reformering av dagens lapptäcke till socialförsäkringssystem måste också ske om samspelet mellan skattesystemet och de olika bidragssystemen ska ge rätt incitament till arbete, samtidigt som en rimlig ekonomisk trygghet finns i oförutsedda eller opåverkbara situationer. Utmaningarna är stora, men därmed också möjligheterna.

Den socialdemokratiska regeringen tycks emellertid sakna varje framtidsinriktad tanke. I stället går regerandet ut på att passivt förvalta fögderiet och formulera målsättningar som sedan inte följs av några åtgärder.

Det krävs nu en aktiv politik som tar sikte på Sveriges förutsättningar att klara framtidens välfärdsåtaganden, då andelen äldre personer ökar, då lågkonjunkturer råder och då arbetslöshet och statsskuld riskerar att öka. Endast genom att aktivt genomföra förändringar som stimulerar sysselsättning, tillväxt och företagande kan Sverige trygga välfärden.

Den ekonomiska politiken bör inriktas på att den reguljära sysselsättningsgraden skall kunna öka till över 80 procent av den arbetsföra befolkningen mellan 20 och 64 år utan att löneinflationen hotar stabiliteten i ekonomin. Men detta mål bör också kompletteras med ett mål som gäller antalet människor som faktiskt är i arbete. Som sysselsatt räknas i den officiella statistiken även den som av olika skäl är frånvarande från arbetet. De stigande sjuktalen blåser därför upp sysselsättningstalen på ett missvisande sätt.

6.1.5 Bryt bidragsberoendet – individer och familjer måste få bestämma mer själva

Regeringens politik för att sanera statsfinanserna har till stora delar inneburit höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta bidrag gjort att många som redan tidigare levde på marginalen tvingats söka socialbidrag. Socialbidragskostnaderna ökade under i stort sett hela den förra mandatperioden, liksom antalet socialbidragstagare. Vart 12:e hushåll lever delvis på socialbidrag. Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i inkomstskatter. Denna utveckling har i sin tur belastat kommunerna eftersom det är de som finansierar socialbidragen. Denna negativa rundgång måste brytas.

Samhällsutvecklingen har under de senaste decennierna präglats av en strävan efter individens oberoende i förhållandet make/maka, barn i förhållande till föräldrar, föräldrar i förhållande till barn, granne i förhållande till granne. Detta har lett till att alla är gränslöst beroende av det offentliga. Det civila samhället har trängts tillbaka genom en lång rad politiska beslut. Denna utveckling har gjort de offentliga budgetarna extremt sårbara, men vad värre är, många människor blir beroende av en ofta nyckfull politik som berövar människor den värdighet som ligger i förmågan att försörja sig på eget arbete och möjligheten att styra över sitt eget liv. Politikernas makt och medborgarnas vanmakt ökar.

Kristdemokraterna ser det som en viktig och prioriterad uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Många lågavlönade får först betala världens högsta skatter och sedan ”stå med mössan i hand” på socialkontoret för att få tillbaka pengar. Detta är inte ett rimligt system. Sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är en fråga om värdighet och respekt för enskilda personer. Det är också helt avgörande för att bryta det bidragsberoende som alltför många människor har fastnat i. Med sänkta inkomstskatter kommer framför allt fler låginkomsttagare att få möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.

6.1.6 En minskad statsskuld ger frihet åt kommande generationer

Ett etappmål för Kristdemokraternas statsskuldspolitik är att minska statsskuldskvoten till under 40 procent av BNP senast till år 2006. Därefter bör den fortsätta att sjunka som andel av BNP. Kristdemokraterna föreslår ett kompletterande balanskrav för statens finanser över en konjunkturcykel (se avsnitt 7). Detta kommer tillsammans med en bättre tillväxtpolitik att bidra till en minskad statsskuldsandel.

Statsskulden uppgår i dag till drygt 1 100 miljarder kronor och är ökande. För Kristdemokraterna finns det flera skäl till att påskynda avbetalningarna.

För det första är det varje generations moraliska ansvar att inte skjuta en skuld på kommande generationer.

För det andra innebär nuvarande stora skuld och den stora offentliga sektorn att statsbudgeten och hela den svenska ekonomin är väldigt konjunkturkänslig. Förändringar beträffande ränteläget, såväl nationellt som internationellt, och variationer i valutakurser har en betydande påverkan på den svenska ekonomin, beroende på skuldsättningen.

En mindre statsskuld leder därför till mindre sårbarhet för yttre förändringar, och detta i sig leder till ett ökat förtroende för den svenska ekonomin.

För det tredje utgör statens räntekostnader för statsskulden en av de största utgiftsposterna i budgeten. Dessa räntekostnader tränger undan annan offentlig verksamhet, eller möjligheter till stora skattesänkningar. Statsskulden kräver i dagsläget att skatter tas in för att finansiera räntekostnader motsvarande cirka 2,5 procent av BNP. Skattetrycket skulle alltså kunna vara motsvarande lägre med samma nivå på den offentliga konsumtionen som i dag om räntekostnaderna inte fanns.

Dessa tre skäl leder Kristdemokraterna till slutsatsen att avbetalningen av statsskulden måste ske snabbare än vad regeringen räknar med. Tekniken för att åstadkomma detta skiljer sig dock från den metod som regeringen använder – ett permanentat högt skattetryck. Kristdemokraterna väljer i stället att både spara i statens utgifter och att sälja ut fler statligt hel- eller delägda företag i en snabbare takt än den regeringen föreslagit. På detta sätt kan avbetalningstakten av statsskulden öka, samtidigt som skattetrycket kan sänkas. Det går således att uppnå två strukturellt viktiga effekter samtidigt med detta tillvägagångssätt.

Utförsäljningen är också motiverad av vår ståndpunkt att staten bör renodla sin roll. I denna roll ingår inte att både agera domare och spelare på den konkurrensutsatta marknaden.

6.1.7 En bättre fördelningspolitik skapar möjligheter för fler

Fördelningspolitik handlar om vårt gemensamma ansvar för varandra. Men det handlar också om att var och en ska ha möjlighet att utveckla sina unika talanger och förmågor. På det viset handlar fördelningspolitik om att låta alla människor i ökad utsträckning få bidra till samhällsutvecklingen.

Regeringens fördelningspolitik är i långa stycken både misslyckad och orättvis. Detta gäller inte minst på familjepolitikens område. Den socialdemokratiska politiken går ut på att subventionera de familjer som väljer ”rätt”, det vill säga använder föräldraförsäkringen i ungefär ett år och sedan förvärvsarbetar, med barnen inom den kommunala barnomsorgen. De familjer som av olika skäl inte kan eller vill utnyttja daghem får därmed inte del av det offentliga stödet. Denna politik har utvecklats ytterligare genom den maxtaxa inom barnomsorgen som införts. Denna styrande fördelningspolitik går på tvärs mot den kristdemokratiska subsidiaritetsprincipen som innebär att staten ska stödja och inte styra familjernas val. Kristdemokraterna vill se en reformerad familjepolitik med ökad valfrihet och ett mer rättvist fördelat offentligt stöd till barnfamiljerna.

En del av de besparingsåtgärder som regeringen vidtagit under saneringsåren är och har varit förödande för enskilda människor och ett uttryck för regeringens betydande okänslighet för människors faktiska situation. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas besparingarna på änkepensionerna, bostadsbidragen och övriga försämringar för ålderspensionärer. Regeringen har också genom de utomordentligt omfattande skattehöjningar som skett pressat många hushållsekonomier över den gräns där de själva klarar av att försörja sig utan socialbidrag.

Kristdemokraternas skattepolitik inriktas på sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare. Kristdemokraterna vill att alla, även pensionärerna, ska få en standardförbättring, genom det grundavdrag som vi förordar.

Regeringens tal om att värna svaga grupper har när det gäller biståndet till världens fattigaste skorrat falskt både under saneringsåren och därefter. Biståndet bör stegvis höjas för att återgå till enprocentsnivån av BNI.

6.2 Den ekonomiska politikens inriktning

Som ett led i saneringsprogrammet för statens finanser höjde Socialdemokraterna under mandatperioden 1994 till 1998 skatterna med cirka 70 miljarder kronor räknat i 1998 års nivå, trots vallöften om att eventuella skattehöjningar skulle begränsas till 3–4 miljarder kronor. Med världens högsta skattetryck redan före dessa skattehöjningar är det därför inte konstigt att pengarna strömmat in i statskassan när konjunkturen varit god. Men lika fort som skatteinkomsterna ökat i takt med en högre tillväxt, minskar de nu som en effekt av den sämre konjunkturen. Socialdemokraterna har dessvärre helt försuttit chansen att rätta till de strukturproblem som finns i den svenska ekonomin, medan förutsättningarna var goda. Kristdemokraternas ekonomiska politik inriktas på att de takbegränsade utgifterna skall minska som andel av BNP så att skatterna kan sänkas.

Men möjligheten att flytta en del av beslutsmakten tillbaka till familjerna och medborgarna måste prioriteras även om konjunkturen blir sämre, genom att sänka inkomstskatterna för alla och genom att minska de samlade marginaleffekter som i dag finns för stora grupper. Sänkta inkomstskatter handlar om att människor får bestämma över en större del av sin egen lön. Minskade marginaleffekter handlar om att de val enskilda och familjer gör i mindre utsträckning påverkas av den offentliga sektorns regler.

Om Sverige ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt kan vi inte ha kvar regler som gör att företag, kapital och kompetens har starka ekonomiska skäl att lämna landet. Vi kan till exempel inte ha kvar en orimligt hög beskattning av lättrörliga skattebaser.

Det finns alltså flera skäl att sänka skatterna. Parallellt med detta behöver andra strukturförändringar genomföras. Strategin bör vara att vidta sådana åtgärder som förstärker utbudet av arbete och kapital och därmed motverkar riskerna för ett ökat inflationstryck. Om de strukturförändringar för bättre fungerande lönebildning och arbetsmarknad samt för bättre konkurrens som föreslås nedan samtidigt genomförs, kommer inflationshotet att kunna bemötas på ett effektivt sätt. Sammantaget skulle den svenska ekonomin varaktigt utvecklas starkare. Kristdemokraternas ekonomiska politik inriktas på att de samlade skatterna skall minska som andel av BNP.

Med en vikande konjunktur är det därför hög tid att rätta till några av de strukturfel som den svenska ekonomin lider av:

• Högt skattetryck och stora marginaleffekter som gör att det lönar sig dåligt att arbeta och skapar ett osunt bidragsberoende för stora grupper.

• Svårt att locka och behålla företag, kapital och kompetens i landet med nuvarande orimligt höga beskattning av svenskt ägande och av lättrörliga skattebaser.

• Dåligt fungerande lönebildning och arbetsmarknad vad gäller rörlighet, flexibilitet och effektivitet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammen.

• Bristande konkurrens i stora delar av ekonomin, bland annat offentlig tjänsteproduktion, bygg- och livsmedelssektorn, vilket leder till ett högt prisläge och låg köpkraft jämfört med andra länder.

Dessutom måste en övergripande målsättning för den ekonomiska politiken vara att uppnå en uthålligt högre tillväxt än de knappa 2 procent Sverige har haft de senaste 30 åren. Målet för Kristdemokraternas tillväxtpolitik är en varaktigt hållbar BNP-tillväxt på minst 3 procent.

6.2.1 Övergripande mål för den ekonomiska politiken: 3 procents tillväxt

Det överordnade målet för den ekonomiska politiken är (se avsnitt 6.1.1) att ge en till alla delar god livsmiljö för människorna. Därför måste den ekonomiska politiken både främja och skapa möjligheter för en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast med detta synsätt kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas. Inom ramen för detta synsätt kan vår inriktning av den ekonomiska politiken sammanfattas på följande sätt:

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken är att lägga grunden för att höja den långsiktigt hållbara tillväxten till åtminstone 3 procent per år och därmed skapa ett ökande välstånd för alla.

För att möjliggöra detta krävs en politik som

• slår vakt om den statsfinansiella stabiliteten genom lägre utgifter, lägre skattetryck, sänkt skuldkvot och minskad statsskuld – därigenom minskar den svenska ekonomins sårbarhet

• skapar bättre villkor för arbete och företagande genom konkurrenskraftiga skattenivåer, ett bättre utbildningssystem och en reformerad lönebildning

• skapar goda förutsättningar för att alla skall kunna växa och förverkliga sina ambitioner och på så sätt minska de regionala och sociala obalanserna

• ökar valfriheten och säkrar både mäns och kvinnors kontroll över den egna tillvaron

• förbättrar den inhemska konkurrensen, bland annat i offentlig tjänsteproduktion, bygg- och livsmedelssektorerna.

En beskrivning av vad 3 procents tillväxt innebär jämfört med Sveriges nuvarande tillväxtkraft illustreras i avsnitt 6.2.7.

6.2.2 Sunda statsfinanser

Kristdemokraterna har i tidigare motioner lagt förslag som sammantaget innebär överskott i de offentliga finanserna på i genomsnitt 2 procent per år över en konjunkturcykel, sänkt skattetryck samt lägre utgifter och utgiftstak för staten. Genom en snabbare utförsäljningstakt av statligt aktieinnehav uppnås därtill ett väsentligt starkare budgetsaldo än vad regeringen budgeterar för, vilket leder till en minskad statsskuld. Det finansiella sparandet i staten beräknas också vara något starkare än vad regeringen räknar med.

Detta i kombination med våra förslag till strukturella förbättringar på arbetsmarknads- och skatteområdena leder till att svensk ekonomi i allmänhet och de svenska statsfinanserna i synnerhet kommer att bli mindre sårbara vid konjunktursvängningar. Därmed kan även utlandets förtroende för svensk ekonomi stärkas vilket ytterligare förbättrar möjligheterna att klara den konjunkturnedgång som pågår.

Sedan 1997 har regeringen låtit ohälsotalen öka på ett okontrollerbart sätt. Kostnaderna för detta utgör nu den utan jämförelse enskilt största belastningen på de offentliga finanserna. I kombination med den höga arbetslösheten och Socialdemokraternas misslyckande med att nå det uppsatta sysselsättningsmålet, utgör det minskade arbetsutbudet dessutom ett betydande problem för ekonomin i stort.

Kristdemokraterna inriktar därför sin politik på en massiv insats för att hjälpa människor tillbaka till arbete. Detta är samtidigt en av de viktigaste åtgärderna för att återfå sunda statsfinanser. Därutöver bör åtgärder och regelförändringar vidtas bl.a. med syfte att minska förtidspensioneringarna, överutnyttjandet av olika socialförsäkringar och för att korta handläggningstiderna.

6.2.3 Bättre villkor för arbete och företagande

6.2.3.1 Ökat arbetsutbud och valfrihet genom sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter

Utgångspunkten för den skattereform vi anser att Sverige behöver, är att medborgarna själva får en ökad beslutanderätt över sina inkomster. För det andra bör de val människor vill göra, exempelvis öka eller minska sin arbetstid, inte påverkas negativt av kombinationen av offentliga skatte- och bidragsregler. Det första handlar alltså om att sänka det totala skattetrycket, det andra om att minska marginaleffekterna. En alltför stor del av vår tillvaro bestäms i dag genom politiska beslut.

Kristdemokraterna vill öka förutsättningarna för ett personligt ansvarstagande, samtidigt som ett växande etiskt medvetande och gemensamma värderingar mer och mer bör få ersätta detaljregleringar och politisk styrning.

Statens ska i stället ha en stödjande roll, där de ekonomiska resurser som passerar den offentliga sektorn inte hindrar och begränsar, utan tvärtom skapar valfrihet och flexibla lösningar.

Insikten har funnits länge om att skattesystemet tillsammans med behovsprövade bidrag och inkomstprövade avgifter skapar orimliga marginaleffekter för stora grupper. Det vill säga att en stor del av en inkomstökning går bort i form av ökad skatt, minskade bidrag och höjda avgifter. Likaså är insikten tämligen utbredd om att höga marginalskatter, eller höga kombinerade marginaleffekter, är skadligt för samhällsekonomin. Med samlade marginaleffekter på uppåt, och i vissa fall över, 100 procent finns det inga privatekonomiska skäl att öka sin arbetsinsats, åtminstone inte på kort sikt. Omvänt betyder höga marginaleffekter att personer med låga inkomster som arbetar heltid faktiskt kan tjäna på att arbeta mindre.

Kunskapen om hur, mer exakt, välfärdsstatens alla skatte-, avgifts- och bidragssystem samverkar är dock begränsad. Vissa ambitiösa försök till kartläggning5 har gjorts, men det är ofta mycket svårt att överblicka den aktuella helheten eftersom systemen hela tiden förändras. De undersökningar som görs baseras i princip alltid på statistik och regler som gällde något eller några år tillbaka i tiden. Den så kallade familjeutredningen konstaterar dock i sitt slutbetänkade ”Ur fattigdomsfällan” (SOU 2001:24) att särskilt höga marginaleffekter idag drabbar familjer med låga inkomster. Bland samtliga barnfamiljer är marginaleffekten närmare 50 procent och bland dem som har bostadsbidrag nästan 70 procent. Det innebär att av en inkomstökning på 100 kronor får de endast behålla ungefär 30 kronor. Även om bostadsbidraget bidrar med 20 procent av den samlade effekten så står skatten för den största andelen.

Bidragsberoendet och rundgången i skattesystemet måste minskas. Kristdemokraterna anser att de partier som tillsammans genomfört den omfattande pensionsreformen också gemensamt bör söka finna en bred och långsiktigt hållbar lösning på de skadliga marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemet.

Sverige bör ta ett helhetsgrepp över både de höga genomsnittsskatterna och de höga samlade marginaleffekterna. I det följande presenteras ett antal förslag där målet är att reducera de samlade marginaleffekterna för stora grupper, vid förvärvsarbete, ändrad förvärvsfrekvens eller vid köp av tjänster med redan skattade pengar.

6.2.3.2 Sänkt skatteuttag och minskade marginaleffekter – åtgärder på kort sikt

• Det svenska grundavdraget, som i internationell jämförelse är väldigt lågt, bör höjas till minst 30 000 kronor och kunde vid en större översyn eventuellt inledas med en upptrappning. En sådan upptrappning skulle kunna reducera marginaleffekten för taxerade inkomster mellan 0 och 100 000 kronor med cirka 3 procentenheter. Kommunerna ska kompenseras fullt ut för intäktsbortfallet.

• Marginalskatten bör under de kommande åren minskas för alla förvärvsaktiva låg- och medelinkomsttagare genom ett statligt förvärvsavdrag mot beskattningsbara kommunala inkomster. Målet bör vara ett avdrag på uppemot 10 procent av inkomsten som då alltså reducerar marginaleffekten med drygt 3 procentenheter.

• Avskaffad värnskatt reducerar marginaleffekten med 5 procentenheter för inkomster över den högre brytpunkten för taxerad inkomst.

• En skattereduktion på 50 procent för hushållens köp av tjänster bör införas. På så sätt elimineras nästan hela den extra skattekil som uppstår när extern arbetskraft anlitas med redan skattade pengar. Betydligt fler samhällsekonomiskt motiverade byten (köp) av tjänster kommer till stånd, eftersom de även blir privatekonomiskt lönsamma. Effektiviteten i ekonomin kommer därmed att öka. Samtidigt kan den svarta sektorn trängas tillbaka, när det blir möjligt att både köpa och sälja privata hushållstjänster både vitt och lagligt. (Jämför avsnittet nedan om konkurrens.)

6.2.3.3 Minskade totala marginaleffekter – åtgärder på lite längre sikt

1. Fempartiöverläggningar om marginaleffekterna

Skadligheten av marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen erkänns nu av nästan alla. Icke desto mindre är de politiska svårigheterna att rätta till dem betydande. Det handlar oftast om att växla bidrag mot sänkta skatter. Kristdemokraterna arbetar för att analysera och avlägsna de många skadliga marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen. För att skapa stabilitet och långsiktighet borde en samverkan ske mellan de fem partier som står bakom pensionsreformen. I sådana överläggningar bör bl.a. följande punkter kunna diskuteras.

• Bostadsbidraget är fördelningspolitiskt träffsäkert, men står därmed samtidigt för en betydande del av marginaleffekterna, oftast 20 procentenheter, för familjer med låga eller medelhöga inkomster, vilket beror på bostadsbidragets konstruktion och avtrappning. Detta visar bl.a. familjeutredningen (SOU 2001:24).

• En lägre återbetalningsprocent i underhållsstödet skulle kunna växlas mot ett något lägre förbehållsbelopp. En sådan åtgärd kan göras statsfinansiellt neutral, samtidigt som till exempel en sänkning med två procentenheter skulle minska marginaleffekten från 10–15 procent till 8–13 procent.

• De tröskeleffekter som arbetslöshetsförsäkringen bidrar med är ett väldokumenterat strukturellt problem på den svenska arbetsmarknaden som helst borde få en bred och långsiktig politisk lösning. Ett förvärvsavdrag eller skattereduktioner som enbart gäller för inkomst av tjänst skulle öka behållningen av att arbeta jämfört med a-kasseersättning.

• Även fribeloppsgränsen för studiebidraget ger orimliga marginaleffekter på vanligen minst 50 % för de studerande. Den kan reduceras med olika tekniker, varav den mest radikala är ett totalt avskaffande av gränsen. Ett förslag om slopat fribelopp för heltidsstuderande har Kristdemokraterna tidigare presenterat, och det finns även med i beräkningarna i denna motion.

2. Reformerad och fonderad socialförsäkring

Den största delen av socialförsäkringssystemet omfördelar inte inkomster mellan personer, utan mellan olika tidsperioder i en och samma persons livscykel. Pensionssystemet är kanske det tydligaste exemplet, där den livsinkomst man arbetar ihop utgör grunden för de avgifter man betalar in och sedan den pension man får. För dem som inte har kunnat arbeta ihop till en rimlig pension finns ett ”golv”, en garantipension, som finansieras av alla förvärvsarbetande via de vanliga inkomstskatterna. Systemet tar också särskild hänsyn till föräldraledighet för vård av barn, studier och värnplikt.

Förutom att denna typ av rakare rör mellan vad man betalar in och vad man får ut behöver skapas i fler delar av socialförsäkringssystemet, går det också på sikt att göra stora vinster på att fondera delar av systemen. Enkelt uttryckt så kräver ett (helt eller delvis) fonderat system som ger en viss avkastning ett lägre skatte- och avgiftsuttag för att finansiera de förmåner som man har bestämt.

En fonderad försäkring verkar också stabiliserande, eftersom den i viss mån kan fungera som en buffert vid dåliga år. Statens lånebehov och statsbudgeten skulle därmed inte behöva variera i takt med till exempel den utveckling vi sett under senare år i sjukförsäkringen.

Införandet av ett utbildnings- eller kompetenskonto dit löntagare och arbetsgivare kan avsätta pengar för kompetensutveckling, är också ett exempel på hur man på ett mer individuellt sätt kan fondera medel för människors kontinuerliga kompetensutveckling i arbetslivet. Staten har givetvis ett ansvar vid utformandet av regelverket att se till att kontosystemet både blir effektivt och ger alla grupper rimliga förutsättningar för en god kompetensutveckling.

Även om bara delar av systemen är fonderade och avkastningen är låg, kan den sammanlagda vinsten på samhällsnivå bli stor.

Sjukförsäkringen borde ges en mer autonom utformning. Kristdemokraterna är beredda att diskutera villkoren för reformering, eventuellt med en egen fondering för att utjämna inbetalningar och utbetalningar över tillfälliga variationer mellan olika år. De partier som står bakom pensionsreformen vore även här en lämplig konstellation för sådana samtal.

6.2.3.4 Bättre förutsättningar för företagande, regional utveckling och bibehållna skattebaser

Sverige är ett litet land med öppen ekonomi gentemot omvärlden. Detta medför att vi i stor utsträckning är beroende av hur skattesystem och regler ser ut i omvärlden, särskilt i våra viktigaste konkurrentländer. Om Sverige långsiktigt ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt, går det inte att ha kvar vissa skatter som gör att företag, kapital och kompetens har starka ekonomiska skäl att lämna landet. Vad hjälper det om Sverige har aldrig så höga skattesatser, om skattebaserna i en globaliserad ekonomi flyr ur landet?

Det krävs också att medborgarna har en etiskt förankrad vilja att betala skatt och att bidra till samhällsutvecklingen. Varje skattesats över 0 procent är möjlig att eliminera med fusk, om inte viljan att göra rätt och vara ärlig hålls vid liv och motiveras. Därför måste den etiska debatten hållas levande. Samtidigt har de exempellöst höga svenska skattesatserna, ofta på ett övermäktigt sätt, utmanat medborgarnas etiska medvetande och moral.

Om vi inte snarast justerar vissa regler och skattebaser är risken stor att många skattebaser snabbt eroderar. Exempel finns redan i dag. Uppskattningsvis 500 miljarder kronor av hushållens sparkapital är placerade i utlandet på oredovisade konton, eftersom kapitalskatten där är mycket lägre, eller i praktiken noll. En rad svenska företag har de senaste åren flyttat sina huvudkontor utomlands till följd av skillnader i beskattning. Vi riskerar samtidigt att en alltför stor del av nyutexaminerade civilingenjörer och andra viktiga resurspersoner flyttar utomlands.

Antalet företagare måste öka för att nya arbetstillfällen ska skapas och nödvändiga skatteintäkter genereras som kan finansiera den välfärd vi önskar. Tyvärr pekar den långsiktiga trenden åt fel håll. En genomgång visar att under de gångna åtta åren med socialdemokratiskt styre upplever Sverige en nedåtgående trend med allt färre företagare, vilket framgår i nedanstående diagram.

Diagram 6.2 Långsiktig trend för antalet företagare

Januari 1994 till mars 2003. Tusental.

Källa: SCB, AKU

Internethandeln har bara börjat ta fart, men redan har den svenska bok- och skivbranschen fått problem med vikande försäljning på grund av skillnader i mervärdesskatt gentemot andra länder. Prisskillnader som beror på lägre produktionskostnader, effektivare distributionsmetoder eller lägre vinstmarginaler är självklart ingenting som från svenskt håll ska motarbetas, eller korrigeras på något sätt. Med prisskillnader som i stort sett endast beror på att beskattningen är olika blir resultatet en ineffektiv resursfördelning och att konsumenterna styrs till val de kanske annars inte skulle gjort.

Förändringar behöver göras för att inte kapital och kompetens – två mycket viktiga faktorer för en fortsatt välfärdsutveckling – ska flytta utomlands. Sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter ingår som viktiga delar, vilket beskrivits i tidigare avsnitt. I detta sammanhang är också skatter på kapital viktiga.

Nedan presenteras några åtgärder som Kristdemokraterna anser behöver genomföras för att i ökad utsträckning behålla och locka hit företag, kapital och kompetens.

• Regelverket som omger företagen är omfattande och krångligt och kostar företagen enorma belopp att hantera. Antalet regler måste minska och de regler som inte används ska slopas.

• Sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter enligt tidigare avsnitt.

• Alla typer av avgifter som debiteras arbetsgivaren som ett direkt pålägg på lönekostnaderna fungerar som en löneskatt och driver upp lönekostnaderna. Detta försämrar i sin tur företagens konkurrenskraft gentemot omvärlden. Därför vill Kristdemokraterna sänka arbetsgivaravgifter och löneskatter.

• Flera näringar, inte minst jordbruket och åkerinäringen, lider på grund av högre skatter av sämre konkurrensvillkor jämfört med andra länder inom till exempel EU. Det är naturligtvis viktigt att anpassa vår skattelagstiftning på en rad områden för att skapa en rimlig konkurrenssituation för vårt näringsliv. Inte minst har detta också betydelse för att motverka de regionala obalanserna inom landet.

Kristdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet har presenterat ett program med 53 konkreta förslag för fler företag och ökad tillväxt. Målet är att Sverige ska bli ett land för företagande och att vi återigen ska finnas i toppen av välfärdsligan. Några av förslagen listas nedan.

• Förmögenhetsskatten som motiverats av fördelningspolitiska skäl får idag helt andra effekter och strider många gånger mot principen om skatt efter bärkraft. Den bör därför avvecklas.

• Dubbelbeskattningen på utdelningsinkomster från risksparande avskaffas.

• Reglerna för fåmansbolagsbeskattningen reformeras radikalt.

• Reglerna vid generationsskiften reformeras så att näringsidkare kan överlåta sitt företag till nästa generation utan att straffbeskattas.

• Rättssäkerheten inom skatteområdet förbättras, bland annat genom att beviskraven för skattemyndigheten skärps vid skattetillägg och upptaxering.

• Effektivare handläggning av skatteärenden införs och en 24-månadersgaranti ges vid skattetvister, från besked av skattemyndigheten till dom i sista instans.

• De offentliga monopolen minskas och sektorn för privat näringsverksamhet ökas. Till exempel ska Apoteksbolagets försäljningsmonopol upphöra.

• Miljöbalkens skadliga effekter för främst småföretagen ska minska.

• Lika villkor oavsett företagsform för företagare och anställda vad gäller sjukförsäkring, föräldraförsäkring och a-kassa införs.

• Etableringsfriheten säkerställs och kopplas till en fungerande tillsyn av såväl privat som offentlig produktion av välfärdstjänster.

6.2.4 Reformerad lönebildning och arbetsmarknad

Ett av de allvarligaste hoten mot en positiv utveckling i svensk ekonomi är om lönerna i Sverige fortsätter att stiga avsevärt snabbare än i EU-länderna i genomsnitt och i EMU-länderna i synnerhet. Under 1970-talet och större delen av 1980-talet låg de svenska löneökningarna betydligt över såväl produktivitetsökningen i Sverige som löneutvecklingen i jämförbara länder. Detta betalades med ökad inflation, så trots höga nominella löneökningar under 1980-talet blev reallöneökningen noll. I början av 1990-talet låg de svenska löneökningarna under EU-genomsnittet under några år, men på senare år har de åter ökat över EU-snittet.

Det finns en utbredd insikt om att den svenska lönebildningen under flera årtionden fungerat dåligt. Inte minst LO-ekonomer brukar fokusera på lönebildningens stora betydelse för sysselsättningen. Lönesumman motsvarar ungefär hälften av BNP, vilket gör att även små procentuella förändringar får stort genomslag på samhällsekonomin. Men trots utbredd kunskap om lönebildningens betydelse för samhällsekonomins utveckling lyser de politiska förslagen nästan helt med sin frånvaro. Se även avsnitt 4.5.

Ett annat allvarligt problem är att lönebildningen i så liten utsträckning främjar dynamik och flexibilitet, och därmed sysselsättning och tillväxt. Allt fokus från Socialdemokraternas sida ligger på löneökningarnas totala nivå, men mycket lite görs för att främja en lönebildning som premierar utbildning, ansvarstagande och rörlighet på arbetsmarknaden.

Staten ska inte avgöra vilka löneavtal som får träffas. Däremot bör staten skapa sådana spelregler som underlättar lönebildningen, ger ramar för ett gott förhandlingsklimat och skapar sådana incitament att till exempel risken för ökad arbetslöshet tas med som en kostnad när avtal ska tecknas, liksom vinsten med en lägre arbetslöshet. Incitamenten för fackföreningarna att ta hänsyn till risken för ökad arbetslöshet är idag i princip obefintliga.

Den moderna arbetsmarknaden präglas av ett ökat behov av flexibilitet och ett allt större kunskapsbehov. Den nya situationen på arbetsmarknaden har gjort att de nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste ses över. Det är avgörande för den fortsatta ekonomiska utvecklingen att det blir en bättre balans mellan tillgången på utbildad arbetskraft och arbetsmarknadens behov. Det krävs ökad satsning på kvalificerad yrkesutbildning och individuella handlingsplaner som utgår från vilka förutsättningar den enskilde besitter. Det behövs ett nära samarbete mellan näringslivet och arbetsförmedlingarna runt om i landet för att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ska få den genomslagskraft som efterfrågas bland företagen. Nya alternativ som kompletterar den traditionella arbetsförmedlingen måste släppas fram. Bemannings- och rekryteringsföretagen är en resurs i sammanhanget som måste nyttjas fullt ut.

Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta även gälla framgent, måste vi fortsätta att satsa på ett bra och modernt utbildningsväsende. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär att Sverige kan fortsätta konkurrera med en hög kompetensnivå. En lärlingsutbildning bör införas både inom gymnasieskolans ram och som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Nuvarande KY-utbildningar bör utvecklas till en yrkesteknisk högskola.

Enligt Konjunkturinstitutet kommer arbetskostnaden per timme, mätt som arbetskostnadsindex (AKI) i näringslivet att öka med 4,4 procent under 2003, vilket är 0,3 procent högre än under 2002, trots att timlönerna ökar långsammare. Förklaringen är att de avtalsenliga arbetsgivaravgifterna för såväl arbetare som tjänstemän ökar. Även under 2004 bedöms de övriga lönekostnaderna stiga.

Inom euroområdet beräknas däremot arbetskostnadsökningarna bli avsevärt lägre. En förklaring till att kostnadsläget inte försämrats påtagligt är att kronan deprecierade med drygt 15 procent, mätt i effektiva termer, mellan 1996 och 2002. De högre arbetskostnadsökningarna i Sverige tillsammans med en fortsatt appreciering av kronan innebär att enhetsarbetskostnaderna bedöms öka snabbare i Sverige än i euroområdet 2003–2004 vilket innebär att vår konkurrenskraft mot omvärlden kommer att fortsätta att urholkas. Sysselsättningen hade varit högre med en bättre fungerande lönebildning.

Nedan presenteras förslag för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och uppnå en bättre balans i lönebildningsprocessen, så att resultatet från löneförhandlingarna i större utsträckning kommer att motsvara det samhällsekonomiska utrymme som följer av ökad produktivitet och som främjar dynamiken på arbetsmarknaden.

• De ekonomisk-politiska ramarna för lönebildningen ska vara stabila och främja ett ansvarsfullt beteende hos parterna på arbetsmarknaden, de enskilda företagen och de anställda. Statlig inkomstpolitik avvisas. Medlingsinstitutet måste arbeta utifrån detta perspektiv.

• För att uppmuntra arbete, utbildning, kompetensutveckling och ökat ansvarstagande måste skatten på arbete sänkas för alla, genom höjt grundavdrag och/eller förvärvsavdrag. Marginalskatterna och olika former av marginaleffekter måste hållas nere. Högsta marginalskatt ska vara 50 procent i enlighet med skattereformen 1991.

• För att utbildning ska premieras bättre och bristyrken ska kunna locka till sig arbetskraft måste lönebildningen ge utrymme för en bättre löneutveckling inom dessa yrken jämfört med hur det fungerat hitintills. Därmed kan också ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom branscher med relativt låga ingångslöner. Fler sådana arbeten ökar möjligheten för många att komma in på arbetsmarknaden. Skattesänkningar för låginkomsttagare kan underlätta en sådan process.

• Kostnaderna för arbetslösheten bör synliggöras genom att en högre egenfinansiering av en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring växlas mot sänkt inkomstskatt. Egenfinansieringen bör uppgå till 33 procent och kompenseras fullt ut för den enskilde genom sänkt skatt i form av en generell höjning av grundavdraget.

• Varseltiden för strejkåtgärder bör förlängas från 7 till 14 dagar. Medlingsinstitutet bör kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 dagar

• Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller lönebildning för ungdom. En relativt sett större skillnad mellan yngre och äldre personal inom vissa branscher kan vara ett verksamt sätt att få fler unga i arbete. Detta bör lösas avtalsvägen, men kan underlättas genom sänkta skatter.

• Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den framtida lönebildningen. Ett sådant system skapar en god och flexibel koppling mellan företagens resultat och de anställdas ersättningar.

• Prioritet måste ges åt att åtgärda bristyrken genom kvalificerad arbetsmarknadsutbildning. Antalet arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör minskas och regelverket kring åtgärderna förenklas.

6.2.5 Ökad konkurrens

En viktig orsak till att Sverige placerar sig dåligt i den så kallade välfärdsligan är det höga prisläget, till följd av bristande konkurrens och delvis omfattande regleringar. Vi får enkelt uttryckt förhållandevis lite för våra pengar. I debatten om vår ekonomiska utveckling fokuseras intresset oftast helt och hållet till ökningstakten i BNP. Men minst lika viktigt är vad vi kan få ut av de pengar vi använder för privat och offentlig konsumtion.

I nedanstående diagram framgår den stora betydelse som det allmänna prisläget, inklusive skatter, i ett land har. Om man jämför Sveriges och USA:s BNP per capita i gemensam valuta visar det sig att de 1996 var i princip lika stora, Sverige till och med något högre. Både Sverige och USA hade en BNP per capita som låg drygt 20 procent över OECD-genomsnittet.

Men när BNP korrigeras för vilken faktisk köpkraft respektive lands BNP motsvarar, blir bilden en helt annan. Sverige hamnar 5 procent under OECD-genomsnittet, medan USA med detta mått blir OECD:s näst rikaste land efter Luxemburg.

Diagram 6.3 BNP per person i gemensam valuta 1996, med och utan korrigering för skillnader i allmän prisnivå

Index. OECD=100

Källa: OECD

Den enkla slutsats man kan dra av detta är att en strategi för att öka det ekonomiska välståndet i Sverige i jämförelse med andra länder med nödvändighet måste innehålla ett antal reformer för att öka den inhemska konkurrensen och sänka vårt allmänna prisläge. Enbart en god BNP-ökning kommer sannolikt inte att leda till att Sverige kan stiga särskilt mycket i välståndsligan.

En hel del viktiga avregleringar har redan gjorts i Sverige. Kredit- och valutamarknaden avreglerades mot slutet av 1980-talet. Utländska bankers rätt att etablera sig i Sverige kom 1990. Den nya telelagen 1993 öppnade många nya möjligheter, liksom förändringarna inom järnvägstrafiken 1994. Elmarknaden avreglerades i en första etapp 1996 och för de mindre abonnenterna 1999.

Men inom en del sektorer är konkurrensen fortfarande bristfällig. Det gäller framför allt de marknader där hushållen är köpare, exempelvis varudistribution, detaljhandel och tjänsteproduktion, inte minst i offentlig sektor. Byggsektorn är fortfarande reglerad och importkonkurrensen är liten. Antalet producenter är begränsat både i entreprenadledet och i byggmaterielindustrin.

Livsmedelssektorn utmärks av att det bara finns ett fåtal aktörer i distributions- och försäljningsledet, och av att jordbrukssektorn är starkt reglerad. Kommunerna har dessutom en möjlighet enligt plan- och bygglagen att begränsa etableringen av livsmedelsbutiker, vilket i många fall ytterligare har begränsat konkurrensmöjligheterna. Denna möjlighet för kommunerna att stoppa etableringar återinfördes av Socialdemokraterna, efter att fyrpartiregeringen hade tagit bort den.

Nedanstående tabell visar hur de svenska priserna förhåller sig till EU-genomsnittet. Den genomsnittliga prisnivån i Sverige ligger för många viktiga hushållsprodukter mellan 20 och 30 procent över genomsnittet för EU-länderna. Från ett konsumentperspektiv finns det uppenbarligen mycket mer att önska av den svenska konkurrenspolitiken.

Tabell 6.2 Prisnivå för olika varugrupper. Sverige jämfört med EU

Varugrupp	Prisnivåindex, EU=100
Kläder och skor	111
Transporter och kommunikationer	121
Hyra, bränsle och el	129
Mat, sprit och tobak	130
Restauranger, hotell etc.	132

Källa: Ds 1999:32

Ovanstående bild förstärks av en studie som Sverige och Storbritannien gjort av 130 märkesvaror. Studien visar att varorna i Sverige är 20 procent dyrare i genomsnitt. En herrskjorta från klädföretaget GAP som i Sverige kostar 600 kronor kostar 300 kronor i Tyskland. En bärbar Panasonic cd-spelare kostar 1 150 kronor i Sverige medan den kostar 680 kronor i USA.

Till skillnad från många andra reformförslag kostar de förslag som presenteras i detta avsnitt ingenting för de offentliga budgetarna. Tvärtom skulle en bättre konkurrenspolitik i kombination med avregleringar och ökad upphandling inom offentlig sektor på sikt leda till avsevärda kostnadsminskningar för de offentliga budgetarna. Det ”pris” som man får betala är minskad politisk styrning och byråkrati, ett rimligt och för de allra flesta helt okontroversiellt pris.

I den politiska debatten finns dock fortfarande många förespråkare som hävdar att det är demokratiskt nödvändigt att det offentliga ska styra och bestämma över i stort sett allt som ses som viktigt. Det överpris vi alla har fått betala för denna politik uppmärksammas emellertid alldeles för sällan. Kristdemokraternas alternativ innebär väsentligt skärpt konkurrens. Ett batteri av åtgärder behöver vidtas för att stärka konkurrensen:

• Kommunalt och statligt ägande bör avvecklas på marknader där privata företag konkurrerar eller skulle kunna konkurrera och där inte sociala eller hälsopolitiska restriktioner motiverar ett offentligt ägande.

• Kommunallagen bör ändras så att det blir lättare att få prövat i domstol om kommunal näringsverksamhet strider mot lagen.

• Kommunallagen bör ses över i syfte att göra det lättare för företag att överklaga kommunala beslut om stöd i olika former till företag. Besluten bör också kunna prövas i domstol.

• Kvarvarande konkurrenshämmande regleringar i den privata sektorn bör identifieras och avvecklas. Småföretagsdelegationens förslag borde inledningsvis snarast genomföras.

• Konkurrensverket bör få ökade resurser och en mer fristående och framträdande roll än i dag. Nya regeringsförslag bör granskas, inte bara utifrån ett småföretagsperspektiv, utan också utifrån ett konkurrensperspektiv.

• Konkurrenslagen bör skärpas så att det blir kriminellt att medverka i karteller. En kriminalisering innebär att enskild person i företag som ansvarar för att företaget samverkar i en olaglig kartell ska kunna åtalas och dömas till böter eller fängelse.

• Kommunallagen ses över i syfte att göra det lättare för företag att överklaga kommunala beslut om stöd i olika former till företag. Besluten bör också kunna prövas i domstol.

• Lagen om offentlig upphandling måste göras mer kraftfull i en sammanhållen översyn i syfte att förverkliga principerna om affärsmässighet, konkurrens och icke-diskriminering.

• Stora upphandlingar bör delas i flera order så att även mindre företag har en chans att vara med i budgivningen. När fler företag kan vara med och tävla ökar konkurrenstrycket och priserna kan pressas.

6.2.6 Sjukskrivningar och förtidspensioner måste minska

Efter åtta socialdemokratiska regeringsår är nästan var sjätte svensk sjukskriven eller förtidspensionerad. Under 2002 uppgick statens kostnader för ohälsan till 113 miljarder kronor. Det är lika mycket som vad hela förskolan, hela grundskolan och hela gymnasiet kostar. Därutöver var arbetsgivarnas kostnad för sjukskrivningarna under samma tid 60 miljarder kronor, det vill säga lika mycket som för hela äldreomsorgen. Den totala samhällsekonomiska årskostnaden för sjukfrånvaron har beräknats till hela 250 miljarder kronor. Bakom de dramatiskt höga kostnader som drabbar samhälle och företag återfinns utsatta människor med försämrad livskvalitet. I många fall döljs mänskliga tragedier i de höga ohälsotalen. Under det senaste året utbetalades sjukpenning för 94 151 626 dagar. Detta ska jämföras med utbetalning för 41 696 687 dagar under 1997. Över 126 000 personer har varit sjukskrivna i mer än ett år, varav 65 procent är kvinnor. Antalet personer med aktivitets- eller sjukersättning (tidigare sjukbidrag/förtidspension) fortsätter att öka. Enligt Riksförsäkringsverket utbetalades i december 2002 förtidspension/sjukbidrag till cirka 488 500 personer, vilket är en ökning med cirka 32 000 jämfört med föregående år. Antalet personer som uppbär sjuk- eller aktivitetsersättning kommer att passera en halv miljon under år 2003.

Under 2004 beräknas sjukförsäkring och förtidspensioner kosta ca 125 miljarder kronor. Kostnaderna för sjukpenning, förtidspension och rehabilitering har sedan början av år 2000 ökat med 750 miljoner kronor per månad. Men den negativa utvecklingen började redan 1997.

Regeringen har således haft mer än fyra år på sig att göra något åt den dramatiska utvecklingen. Efter fyra år av ökande ohälsa som medfört alarmerande kostnader för sjukskrivningar och förtidspensioneringar har regeringen fortfarande inte presterat någon strategi för hur den negativa utvecklingen ska brytas.

De åtgärder som föreslås i 2003 års vårproposition är snarare uttryck för kamerala panikåtgärder för att klara utgiftstaken, än uttryck för en långsiktig strategi för att vända den katastrofala utvecklingen av ohälsotalen.

6.2.6.1 Kristdemokraternas strategi för ökad hälsa

I vårpropositionen återfinns flera förslag som har karaktären av rena brandkårsutryckningar. Kostnaderna för de växande ohälsotalen har inneburit enorma problem för regeringen att få ihop statsbudgeten. Orsaken till detta är givetvis att regeringen inte vidtagit några konkreta åtgärder mot ohälsan sedan den negativa utvecklingen startade för sex år sedan. Symptomatiskt för den panik som regeringen nu uppvisar är att flera av förslagen är ogenomtänkta och kortsiktiga. En del av förslagen borde ha lagts fram långt tidigare och andra borde aldrig ha lagts fram överhuvudtaget. Dessutom saknas återigen de viktigaste åtgärdsförslagen. Bristerna inom familje-, jämställdhets-, folkhälso- och skattepolitik innebär att möjligheterna för individen att få ihop sitt livspussel beskärs. Dessutom måste det snabbt skapas ett helt nytt system för att hjälpa människor som har hamnat i en långtidssjukskrivning. Insatserna ska fokusera på individens specifika problem, förutsättningar och möjligheter med denne som en aktiv deltagare i sin egen rehabiliteringsprocess.

Med nuvarande politik hotas den svenska välfärdsstaten i sina grundvalar då allt färre kommer att tvingas försörja allt fler. De sysselsatta kommer att tvingas bära en allt tyngre arbetsbörda vilket innebär att arbetslivet blir tuffare och allt fler sjukskrivs. Företagen och viktiga funktioner i offentlig sektor konkurrerar om en krympande andel arbetsför befolkning vilket medför orimliga löneökningar. I förlängningen medför detta ökad inflation och svårigheter för Sverige att konkurrera med andra länder.

Det måste därför ske ett trendbrott så att utvecklingen vänds. Hälsan i arbetslivet måste öka och människor måste uppleva det stimulerande att komma tillbaka till arbetslivet.

6.2.6.2 Aktiv rehabilitering är grunden

De flesta studier som gjorts på området visar på att sammansatta aktiva rehabiliteringsinsatser ger de bästa resultaten. Passivitet tycks snarast förstärka individens sjukdomssymptom, vilket kan avläsas i antalet sjukdagar och tidpunkt för återinträde i arbetslivet.

6.2.6.3 Hela samhällsekonomin måste vara perspektivet

Kristdemokraterna anser att de slutsatser som drogs i Gerhard Larssons rehabiliteringsutredning (SOU 2000:78) är mycket viktiga. Denna utredning studerade de totala samhällsekonomiska kostnaderna och förtjänsterna av rehabilitering. Det otvetydiga resultatet av utredningen blev att framgångsrik rehabilitering är mycket lönsamt samhällsekonomiskt. Enligt utredningen kan en satsad krona på rehabilitering på lite sikt ge upp till nio kronor åter då effekter i offentlig sektor, hos arbetsgivarens ekonomi och den enskildes ekonomi räknats.

6.2.6.4 En offentlig huvudaktör

I arbetet med ohälsa i arbetslivet saknas det samhällsekonomiska perspektivet för närvarande. Den del av offentlig sektor som står för rehabiliteringskostnaden, dvs. sjukvården, kan inte mäta sin framgång. Vid framgångsrik rehabilitering minskar kostnaderna istället i en annan del av den offentliga sektorn, dvs. försäkringskassan.

Kristdemokraterna anser därför att tyngdpunkten för rehabiliteringsansvaret ska flyttas från de fyra nuvarande offentliga sektorerna (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör som har motsvarande ansvar men olika mål och medel.

Denne offentlige huvudaktörs första huvuduppgift ska vara att beräkna och betala ut ersättningar för inkomstförlust och andra ersättningar som kan bli aktuella. Därefter ansvarar samma aktör för att en grundlig rehabiliteringsutredning genomförs. Detta är själva grunden och utgångspunkten för att rehabiliteringen ska lyckas och det måste därför ske tidigare än vad som sker nu.

Därefter ska denna offentliga huvudaktör aktivt arbeta för att den sjukskrivne ska kunna återvända till sitt tidigare arbete eller ett likvärdigt arbete. Denna myndighet ska sedan följa individen för att se till att det positiva som uppnåtts också vidmakthålls. Till sist ska denne huvudaktör också arbeta med förebyggande insatser.

Arbetsgivaren har en central betydelse för att se till att arbetet utformas så att det i sig har en hälsofrämjande och förebyggande effekt. Även individen äger självfallet ett ansvar att skapa en så hälsosam arbetsplats som möjligt.

6.2.6.5 En ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring

Kristdemokraternas inriktning för att vända de katastrofala ohälsotalen är en massiv satsning på rehabilitering tillsammans med åtgärder för att stävja fusk och överutnyttjande av sjukförsäkringen. Riksförsäkringsverket får t.ex. utökade resurser för bättre beredning av ärenden och ökad kontroll.

Den nya och samordnade rehabiliteringsförsäkring som Kristdemokraterna föreslår ska gälla från den 1 januari 2004. På lite sikt anser Kristdemokraterna, i likhet med rehabiliteringsutredningen, att denna satsning leder till stora vinster för den offentliga sektorn. I tabell 6.3 redogörs för hela den sammansatta rehabiliteringssatsning som väsentligen bygger på de förslag som presenterades i rehabiliteringsutredningen.

Tabell 6.3 Ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring. Preliminär inriktning.

Kostnader vid helårseffekt. Miljoner kronor	2004
Bättre rehabiliteringsutredningar (ca 100 000 nivå-2-utredningar)	210
Mentorskap	50
Förstärkning med nya yrkesinspektörer	15
Ekonomiskt stöd till offentliga arbetsgivare	150
Egenföretagare får vidgad rätt till rehabilitering	85
Rehabiliteringsinsatser (nivå-3-utredingar inkl fördjupad rehabiliteringsutredning)	1524
Avdrag för nuvarande medel till köp av rehabiliteringstjänster	-949
Köp av enklare hälso- och sjukvårdstjänster	65
Nationell metod- och utvärderingsenhet	25
Koordinatorer (Ca 1000 nya heltidstjänster inkl försök med 30 arbetsplatsrådgivare/case-managers)	480
Nationell utbildningssatsning	5
Anordningsbidrag till utökat rehabiliteringsutbud (inkl utredningsresurser)	500
Utökad rätt att studera med rehabiliteringsersättning	30
Arbetshjälpmedel	15
Stöd till mjukstart vid återinträde på arbetsmarknaden (lönebidrag under viss period vid återgång till arbete)	215
Kompletterande arbetsmarknad – förlängd rehabiliteringsersättning	300
Forskningsmedel	55
Högskoleutbildning i rehabilitering	15
Summa kostnader	2790

6.2.7 Vad innebär 3 procents uthållig tillväxt för Sverige?

En skillnad i årlig tillväxttakt på någon procentenhet, skillnaden mellan 2 och 3 procent, tycks kanske inte så viktig i det korta perspektivet, på något års sikt. Det är i ett längre perspektiv som skillnaden blir betydelsefull. På lite sikt kan en högre tillväxt göra en mycket stor skillnad i människors standard och välfärd. En ansvarsfull politik måste ha en långsiktig inriktning.

Innebörden av ambitionen att höja tillväxten till 3 procent per år kan åskådliggöras på följande sätt: De närmaste 5–6 åren räknar Konjunkturinstitutet (KI) med att den svenska ekonomin har förmåga att växa med i genomsnitt knappt 2 (1,9) procent per år. Detta är en relativt hög siffra som beror på att befolkningen och arbetskraftsutbudet väntas utvecklas på ett förhållandevis gynnsamt sätt fram till år 2008. Även OECD-sekretariatet räknar i en översiktlig studie med gynnsammare tillväxtmöjligheter de närmaste åren. Därefter räknar KI med att den svenska ekonomin på längre sikt endast kommer att växa med i genomsnitt 1,6 procent, mycket till följd av den demografiska utvecklingen som då väntas försämras. Som en jämförelse kan nämnas att Långtidsutredningen (2000) i sitt huvudscenario räknar med att den svenska tillväxten endast kan förväntas bli 1,3 procent årligen år 2009–2015.

Med utgångspunkt från KI:s basalternativ kan man beräkna hur stor skillnaden skulle bli för Sveriges ekonomi på längre sikt om tillväxten i stället var 3 procent årligen. I diagram 6.4 nedan framgår de olika utvecklingsbanorna för BNP-tillväxten, dels med KI:s basalternativ, dels med ett antagande om 3 respektive 2,5 procents årlig tillväxt. Därtill framgår skillnaden mellan de båda alternativen (den understa streckade kurvan). KI:s beräkningar sträcker sig till år 2020. För perioden därefter har tillväxttakten med oförändrad politik antagits fortsätta med de 1,5 procent som KI anger för perioden 2016–2020. Detta är sannolikt ett optimistiskt antagande vid oförändrad politik med tanke på att de befolkningsmässiga problemen förstärks från år 2020 och framåt.

Diagram 6.4 Möjligheterna med 3 procents tillväxt jämfört med oförändrad politik.

BNP i 1995 års priser, miljarder kronor.

Källa: KI och egna beräkningar

Av diagrammet framgår att skillnaden i BNP vid oförändrad politik jämfört med 3 procents tillväxt på drygt 30 år uppgår till lika mycket som värdet av hela Sveriges BNP i år (2002). Observera att detta är räknat i fasta priser. Det är alltså enormt stora värden som står på spel. Det är alltså helt avgörande att ett aktivt reformarbete för ökad tillväxt snarast kan påbörjas.

Med tanke på det demografiska tryck som finns, inte minst på vård- och omsorgstjänster, inser man att många av de problem som enbart kommer att förvärras med oförändrad politik, kommer att kunna lösas väsentligt enklare genom de kraftigt ökade resurser, även för det offentliga, som en bättre tillväxt ger.

6.3 Sverige bör delta i EMU-samarbetet fullt ut

Euron är enkel och praktisk för alla, unga som gamla, konsumenter, resenärer och företagare. Den ger också Sverige fördelar och större politiskt inflytande. Den används redan sedan ett och ett halvt år tillbaka dagligen av över 250 miljoner européer – från finska Lappland till spanska Kanarieöarna. Om några år när Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Cypern och Malta kommit med i EU och så fort de uppfyller kraven, blir det nästan en halv miljard européer, långt fler än de som dagligen använder sig av dollarn i USA, som har euro på sina konton och i sina plånböcker.

Kristdemokraterna beslutade vid ett extra riksting i januari 2000 att rekommendera svenska folket att rösta ja till att införa euron som valuta vid den kommande folkomröstningen.

6.3.1 En gemensam valuta stärker samarbetet mellan Europas folk

En europeisk marknad med euron som valuta är i dag en verklighet. Huvuddelen av Sveriges utrikeshandel sker med EU-länder. Tio nya länder ansluter sig till unionen nästa år. Utifrån denna integration är en gemensam valuta en naturlig fortsättning även för Sveriges del.

Skälen för en gemensam valuta har funnits länge, liksom försöken att med olika mekanismer motverka problem som följer av instabila valutakurser. Denna instabilitet har genom åren motverkats med överenskommelser om guldmyntfot, om fasta eller rörliga växelkurser och även med viss politisk styrning.

Med Romfördraget från 1957 kom de dåvarande medlemsländerna i EG överens om att skapa en gemensam marknad. Målet var inte ekonomin i sig. Visionen var att säkra fred och samarbete genom en alltmer sammanflätad europeisk ekonomi. Ekonomin var ett medel för ett gott överordnat mål: fred och samarbete.

Europas historia är fylld av konflikter och krig. EU syftar till att knyta länder och folk närmare varandra genom att minska betydelsen av de gränser och murar som alltför länge tillåtits att fungera som härdar omkring vilka misstro och misstänksamhet kunnat frodas. Genom ett utökat utbyte av varor och tjänster, fri rörlighet för människor och kapital är EU i dag ett politiskt och ekonomiskt stabilt område där riskerna för våldsamma konflikter mellan nationer i stort sett är undanröjda. En gemensam valuta bidrar till att förstärka denna utveckling för trygghet och säkerhet.

Med en gemensam valuta fullföljs den gemensamma marknaden. Med den gemensamma marknaden har tusentals handelshinder mellan länderna i form av särbestämmelser och olika standarder upphävts och harmoniserats. Produktstandardiseringen har naturligtvis ökat konkurrensen och skapat en prispress, som i sin tur bidrar till den låga inflationen. Den gemensamma valutan förstärker ett positivt konkurrensklimat inom EU, vilket bidrar till att hålla ned priserna. Prisstabilitet och låg inflation är tydliga mål för såväl hela EMU-projektet som för den europeiska centralbanken (ECB).

6.3.2 Euron ger lika villkor för företagen, underlättar handel, resor och prisjämförelser

EMU bidrar till att underlätta kontakter mellan människor och företag i Europas länder. Det blir mindre krångel och inga extra kostnader för alla resande och konsumerande privatpersoner inom EU, men också för företagen.

Svenska företag ska ha möjlighet att konkurrera med utländska företag på samma villkor som andra europeiska företag. Valutakurssvängningar är ett gissel som försvårar och fördyrar. Om Sverige står utanför eurosamarbetet kommer svenska företag även fortsättningsvis att få extra transaktionskostnader som andra företag slipper. Detta innebär färre arbetstillfällen och lägre skatteinkomster för vårt land.

Genom en gemensam valuta kommer det att bli lättare för konsumenterna att jämföra priser mellan olika länder. Priserna på konsumentvaror ligger i Sverige väsentligt högre än EU-snittet. Genom den ökade konkurrens som en gemensam valuta medför, kommer priserna i Sverige att sjunka.

När Sverige inför euron försvinner valutakursrisken, vilket minskar den s.k. riskpremien, vilket gör att räntorna blir lägre än vid ett utanförskap. Detta är av stor betydelse för både hushåll och företag. Detta skapar i sin tur möjlighet för ökade investeringar, vilket i förlängningen leder till ökad sysselsättning.

Globaliseringen i sig minskar handlingsutrymmet för den nationella ekonomiska politiken i en tid när skattebaserna blir alltmer lättflyktiga. Sverige måste ha konkurrenskraftiga skatter på arbete, utbildning, sparande och företagande om vi skall vända flykten från Sverige av företag, kunskap och kapital. Ett införande av euron skulle bidra till att göra Sverige mer attraktivt att verka i. Sammantaget torde dessa effekter öka sysselsättningen och därmed skatteintäkterna för stat, kommuner och landsting.

6.3.3 Deltagandet i den gemensamma valutan ökar inflytandet

Från svensk sida måste vi ta till vara alla möjligheter att påverka. Genom ett deltagande i den innersta kretsen i EU ökar vårt inflytande. Detta ska användas inte minst för att underlätta för kandidatländerna att så snabbt som möjligt integreras i EU. Sverige ska också verka för att alla tendenser till en uppdelning i ett A- och ett B-lag motarbetas. Att stå vid sidan om i en av de viktigaste samarbetsfrågorna minskar våra påverkansmöjligheter.

Det fordras åtgärder för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt vare sig vi är med i EMU:s tredje fas eller inte. Det omfattande handelsutbytet med EMU-länderna innebär att den svenska ekonomin måste vara konkurrenskraftig i relation till dessa länder. En anpassning som blir konsekvensen av ett medlemskap kommer därför att ske även utanför EMU dock med skillnaden att Sverige står utan möjligheten att direkt påverka beslut som landets ekonomi i stor omfattning kommer att påverkas av.

Kristdemokraterna vill åtgärda problemen i svensk ekonomi, problem som hittills fört Sverige från att ha varit ett av världens rikaste länder till en plats långt ned på listan i OECD:s välståndsliga. Med vår politik kommer flexibiliteten att förbättras bl a genom åtgärder på arbetsmarknads-, närings- och skatteområdet.

6.3.4 ERM2

Växelkurserna mellan EMU-länderna och övriga EU-länder regleras genom ERM2, som är fortsättningen på ERM. Ett land som deltar i ERM2 får inte låta sin valutakurs variera gentemot euron med mer än 15 procent. ERM2 är dock frivilligt och Sverige har hittills valt att avstå från deltagande.

Sveriges riksbank har att styra mot ett inflationsmål. Det skulle möta betydande svårigheter att utan föregående ansökan om medlemskap i EMU:s tredje fas samtidigt styra mot ett växelkursmål.

För att korta tiden mellan ansökan och fullt deltagande i EMU, bör en förhandling om anslutning till ERM2 snarast tas upp i det fall svenska folket i en folkomröstning sagt ja till ett medlemskap i EMU. Se även avsnitt 7.1.

7 Budgetpolitikens inriktning

7.1 Överskottsmål

Riksdagen har efter förslag från regeringen beslutat att de offentliga finanserna ska uppvisa ett samlat överskott i det finansiella sparandet på 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. I år beräknas överskottet i de offentliga finanserna – staten, kommunsektorn och pensionssystemet – uppgå till 0,4 procent av BNP. För de kommande tre åren räknar regeringen med att överskottet ska uppgå till 1,0 procent, 1,4 procent respektive 2,1 procent. Detta ligger alltså under tvåprocentsmålet. Detta kan delvis förklaras av den svaga konjunkturen. Mer anmärkningsvärt är därför att sparandet underskrider 2 procent även sedan det justerats för den nuvarande konjunktursvackan. Det s.k. strukturella sparandet väntas inte uppnå 2 procent förrän år 2006.

Tabell 7.1 Den offentliga sektorns finanser 2002–2006. Även det strukturella sparandet i obalans

Procent av BNP

	2002	2003	2004	2005	2006
Finansiellt sparande	1,1	0,4	1,0	1,4	2,1
Strukturellt sparande	0,8	1,4	1,7	1,9	2,2

Källa: Vårpropositionen för 2003

Det är en etablerad princip att både inom EU:s så kallade Maastrichtkriterier och OECD:s jämförelsenormer mäta just sparandet i hela den offentliga sektorn inklusive socialförsäkringssystem utanför statsbudgeten, exempelvis pensionssystem. Bakgrunden till detta är att många länder, till skillnad från Sverige, inte har väl fungerande, än mindre långsiktigt autonoma pensionssystem. Det vore missvisande för andra länder att enbart visa upp t.ex. statens affärer i hygglig balans, om samtidigt ett i formell mening från statsbudgeten avskilt pensionssystem uppvisar växande underskott, när staten är den uppenbart enda borgenären.

Men av samma skäl får överskottsmål för hela den offentliga sektorn i länder med självständiga och för tillfället växande pensionssystem en vilseledande karaktär om staten, som i Sveriges fall, har stora underskott. Sammansättningen av regeringens beräknade finansiella sparande för offentlig sektor framgår av diagram 7.1. Överskotten finns sedan några år enbart i pensionssystemet och därav består hälften av privata premiepensionspengar. Staten har ett underskott på 43 miljarder kronor år 2003.

Diagram 7.1 Sammansättningen av det finansiella sparandet i offentlig sektor år 2003 enligt regeringen

Miljarder kronor

Anm.: Staten beräknas ha 43 miljarder kronor i underskott i det finansiella sparandet år 2003. Ändå uppnås 0,4 procents sparande för offentlig sektor främst genom att även de helt privata premiepensionspengarna, som är en del av det nya pensionssystemet, av tekniska skäl bokförs som offentligt sparande.

7.1.1 Regeringens överskottsmål innebär ökad statsskuld

När regeringen och riksdagen lade fast det budgetpolitiska målet om ett permanent överskott på 2,0 procent för den offentliga sektorn, sades detta vara för att skapa en säkerhetsmarginal inför kommande lågkonjunkturer. ”Med ett överskott på 2 procent som utgångsläge finns det en marginal att aktivt motverka konjunkturavmattningar utan att underskottet i de offentliga finanserna hotar att bli för stort” (prop. 1996/97:150).

Efter Kristdemokraternas kritik har skrivningarna i propositioner därefter modifierats. Nu diskuteras utvecklingen av de offentliga finanserna med uppmaning till viss försiktighet, men utan att beröra det från budgetpolitisk utgångspunkt besvärande faktum att överskotten ligger i ålderspensionssystemet medan statsbudgeten har stora underskott. Det är betecknande att alla rubriker i finansplanen som till och med budgetpropositionen för 1998 löd ”sunda statsfinanser” i efterkommande propositioner bytts ut till ”sunda offentliga finanser”. Socialdemokraternas tanke är dock fortfarande att det med ett tvåprocentigt överskott ska finnas en marginal att möta lågkonjunkturer utan att omedelbart behöva strama åt ekonomin, även om överskottet finns i det självständiga pensionssystemet. Minskade skatteintäkter och ökande utgifter ska kunna klaras med måttliga åtstramningar utan att Maastrichtvillkoret om högst 3 procents underskott skulle brytas. Detta är förstås möjligt, men det sker i så fall genom en ökad upplåning och ökande statsskuld.

Regeringen budgeterar med ett underskott på 43 miljarder år 2003 och 23 miljarder kronor år 2004 i statens finansiella sparande. År 2005 och 2006 är de preliminära bedömningarna 16 miljarder kronor respektive 5 miljarder kronor. Statsbudgetens underliggande saldo är ännu sämre och beräknas sammantaget gå med underskott på 140,6 miljarder kronor under perioden 2003–2006. Det som hjälper upp det offentliga sparandet till måttliga 0,4 procent av BNP är de medel som sparas i pensionssystemet inklusive premiereserven, och ett litet förväntat sparande i kommunsektorn, se diagram 7.1 ovan.

Men Socialdemokraterna kan förstås inte räkna med att medlen i pensionssystemet ska kunna användas för att möta en konjunkturavmattning, såvida inte hela pensionsuppgörelsen ska brytas eller pengar ur den privata premiereserven konfiskeras. Det enda budgetpolitiska verktyg som finns kvar är att öka upplåningen och därmed statsskulden ännu snabbare än vad som nu beräknas ske. Det budgetpolitiska överskottsmålet innebär således inte någon buffert för statsfinanserna som det ursprungligen var tänkt. Detta faktum har bland annat påpekats även av Konjunkturinstitutet (mars 2001):

Mer än 100 procent av sparandet i den offentliga sektorn är således öronmärkt för framtida pensioner. Ambitionen med det nya pensionssystemet är att skapa ett system där pensionsutgifterna på sikt automatiskt anpassas till den ekonomiska och demografiska utvecklingen. Individen kommer att ges fortlöpande information om utvecklingen av sitt pensionssparande och kommer sannolikt i högre utsträckning än tidigare att uppfatta det som en del av sin personliga förmögenhet. Det blir därmed svårt att använda detta sparande för framtida utgifter i andra delar av offentlig sektor.

Följden av detta, när nu lågkonjunkturen drabbar Sverige, är det som Kristdemokraterna har varnat för i tidigare motioner, nämligen att lånebehovet och därmed statsskulden ökar, eftersom utgångsläget är en underbalanserad statsbudget. Socialdemokraterna är med andra ord tillbaka på ruta ett när det gäller möjligheten att undvika en finanspolitik som förstärker konjunktursvängningarna.

Nuvarande prognoser för BNP-utvecklingen innebär dessbättre att statsskulden som andel av BNP minskar något. Men statsskulden som andel av BNP beräknas enligt Finansdepartementet ändå vara ca 8 procentenheter högre 2003 än den var inför förra lågkonjunkturen vid 1990-talets början, dvs. uppgå till cirka hälften av BNP.

Det faktum att statsskulden budgeteras öka bevisar det Kristdemokraterna tidigare påpekat, nämligen att regeringens tal om att själva överskottsmålet innebär amortering av statsskulden är en felaktig verklighetsbeskrivning.

Det förtjänar att påpekas att det som diskuteras ovan är de budgetpolitiska problem som nuvarande utformning och tillämpning av överskottsmålet för offentlig sektor innebär. Socialdemokraterna har genom talet om stora överskott förespeglat väljare och omvärld att det finns pengar att ”dela ut” eller satsa på nya reformer, trots att de inte kan ta en enda krona från pensionssystemet och trots att statsbudgeten uppvisar underskott. Som tidigare nämnts består överskottet för närvarande av svenska folkets helt privata premiepensionssparande. Den politiska debatten om de offentliga finansernas ”styrka” är därvidlag missvisande.

En diskussion om stabiliseringspolitik inför olika konjunkturscenarier ska emellertid i första hand ta i beaktande hur hela den offentliga sektorns samlade inkomster och utgifter bedöms förändras, i förhållande till både hushållen och företagssektorn. I det sammanhanget är det mindre betydelsefullt till (eller från) vilken del av offentlig sektor som förändringar av transaktioner mellan hushållen och offentlig sektor bokförs.

7.1.2 Nuvarande överskottsmål behöver kompletteras

Kristdemokraterna har i tidigare motioner påtalat att det i ett medelfristigt perspektiv är angeläget med ett överskott i de offentliga finanserna men att det då främst handlar om att stärka statens finanser. En svag konjunktur i kombination med en oroväckande stor statsskuld och världens mest konjunkturkänsliga finanser gör att behovet av att nedbringa statsskulden är stort. En större säkerhetsmarginal bör finnas för att bättre klara en kommande konjunkturnedgång. Därför anser Kristdemokraterna att statsskulden bör minskas i stället för att öka som regeringen föreslår. (Fler motiv för att nedbringa statsskulden redovisas i avsnitt 6.1.5.) Men en amortering av statsskulden behöver inte ske till priset av ett höjt skattetryck, utan kan i stället klaras genom en något snabbare försäljning av statligt ägda företag. Sådana försäljningar måste dock givetvis göras med beaktande av konjunkturläget. Att affärsmöjligheterna för staten och därmed skattebetalarna är goda belyses inte minst av att den avkastning staten räknar med att få in från sitt aktieinnehav uppgår till ca 4 miljarder kronor. Många företag ger ingen utdelning alls. Statsskuldräntorna däremot uppgår till mellan 42 och 55 miljarder kronor 2003–2006.

Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom pensionsuppgörelsen om det nya pensionssystemet och står därmed också bakom storleken på det finansiella sparande som beräknas finnas i ålderspensionssystemet. Att just detta sparande (där de helt privata premiepensionspengarna räknas in) gör att regeringens budgetmål för den offentliga sektorn går ihop, betyder inte att Kristdemokraterna står bakom regeringens idé om permanent överbeskattning. Det döljer bara att regeringens målsättning att göra just statsfinanserna mer stabila för konjunktursvängningar helt har misslyckats.

Av vad som redovisats ovan framgår att behovet av sunda statsfinanser och en minskning, i stället för ökning, av statsskulden kvarstår. Kristdemokraterna lägger därför i denna motion fram riktlinjer för en budgetpolitik som tar sikte på ett något bättre finansiellt sparande i staten och att nedbringa statsskulden. Det förra uppnås genom en något stramare finanspolitik än den regeringen presenterar, och det senare genom en snabbare försäljning av statligt ägda företag. Genom en rad viktiga strukturreformer kombinerat med strategiska skattesänkningar finansierade med besparingar, kommer därmed det kristdemokratiska budgetalternativet att innebära mindre konjunkturkänsliga statsfinanser och bättre långsiktiga tillväxtmöjligheter. Effekten av Kristdemokraternas finanspolitik vad gäller det finansiella sparandet för 2004 framgår av tabell 7.2. Det är samma andelar som i Socialdemokraternas preliminära förslag. Vi anser att den svaga konjunkturen i nuläget i någon mån kan motivera en svag statsbudget. Den väsentliga skillnaden jämfört med Socialdemokraternas politik är statsbudgetens innehåll, som med Kristdemokraternas inriktning innebär väsentligt bättre tillväxtmöjligheter.

Tabell 7.2 Finansiellt sparande i offentlig sektor med Kristdemokraternas politik. Preliminär beräkning för 2004

Procent av BNP

	2004
Staten	-0,9
Kommunsektorn	-0,2
Pensionssystemet	2,1
varav Privata premiereservpengar	1,1
AP-fonderna	1,0
Totalt för offentlig sektor	1,0

Regeringens förslag till budgetpolitiskt överskottsmål för de offentliga finanserna bör kompletteras och senare eventuellt ersättas med ett balansmål för statens finansiella sparande över en konjunkturcykel. Anledningen till detta är följande: Ålderspensionssystemet kommer efter den nya pensionsreformen att sköta sig självt. Ingen regering kan påverka vare sig flödet till eller från detta system. Kommunsektorn är ålagd ett balanskrav, vilket gör att det finansiella sparandet där kommer att vara i balans över tiden, eller ligga strax över noll. Ett budgetpolitiskt mål om balans för det finansiella sparandet i staten blir liktydigt med en ambition att statsskulden inte ska öka över tiden, ens i nominella termer6. Om staten har balans i det finansiella sparandet över en konjunkturcykel innebär det också att skatteuttaget varken är större eller mindre än nödvändigt.

Ett balansmål för statens finansiella sparande måste på grund av de stora underskotten fasas in successivt.

En fördel med ett balansmål för staten är att det på sikt, efter år 2007, inte kommer att ställas krav på stora överskott i statsbudgetens finansiella sparande enbart för att pensionssystemet då börjar minska sitt finansiella sparande. Med ett balansmål för staten kommer ändå en tillräcklig marginal till stabilitets- och tillväxtpaktens treprocentsgräns för underskott att finnas. Denna marginal kommer givet nu kända prognoser att uppgå till ca 4 procent av BNP till år 2020.

7.1.3 Oavsett EMU-medlemskap skärps kraven på statsfinanserna

För en tid sedan avlämnade den s k EMU-utredningen (SOU 2002:16 Stabiliseringspolitik i valutaunionen) sitt betänkande. Dess uppdrag var att analysera hur behovet av stabiliseringspolitik kan komma att förändras vid ett EMU-medlemskap och vad som kan göras för att finanspolitiken – det stabiliseringspolitiska medel som återstår – skall bli så effektivt som möjligt. Vidare gjordes en översikt av de förändringar i de stabiliseringspolitiska förutsättningarna som ett svenskt medlemskap i valutaunionen skulle föra med sig.

Utredningen konstaterar att de offentliga finanserna bör uppvisa överskott i genomsnitt över konjunkturcykeln för att skapa utrymme för såväl automatiska och halvautomatiska stabilisatorer som för diskretionär finanspolitik vid stora störningar. Hur stort detta överskott bör vara beror i hög grad på vilket utrymme som ska finnas för diskretionära finanspolitiska åtgärder vid stora negativa störningar, där tidigare penningpolitiska åtgärder kunnat utnyttjas.

Kommitténs sammantagna bedömning är att de automatiska stabilisatorerna tillsammans med variationer i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kräver ett överskott på åtminstone en procent i genomsnitt över konjunkturcykeln för att underskottet inte skall bli alltför stort vid en djup lågkonjunktur. För att därutöver ge tillräckligt utrymme för diskretionära finanspolitiska stimulansåtgärder krävs enligt kommitténs bedömning en höjning av saldomålet till 2,5 alternativt 3 procent av BNP över konjunkturcykeln, i varje fall för den närmaste tioårsperioden.

Ett överskott på i genomsnitt 2,5 procent av BNP motsvarar det beräknade sparandet i ålderspensionssystemet plus 0,4 procent under de närmaste åren. Ett sådant högre saldomål för den samlade offentliga sektorn innebär därför de närmaste åren att staten i genomsnitt över konjunkturcykeln får ett finansiellt sparande nära noll i stället för ett negativt finansiellt sparande med nuvarande saldomål. Bortsett från bl.a. intäkter från utförsäljning av statlig egendom kommer därmed statsskulden att vara ungefär konstant i nominella termer i stället för att som nu, stiga trendmässigt.

Även om Sverige inte skulle införa euron, kommer kraven på statsfinanserna att skärpas i takt med att sparandet i pensionssystemet kommer att minska. Stabilitets- och tillväxtpaktens krav på högst 3 procents underskott i de offentliga finanserna kommer ju att kvarstå.

7.1.4 Sunda statsfinanser och långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi

Kristdemokraterna anser att sunda statsfinanser är en central förutsättning för den ekonomiska politiken och att det därför behövs ett kompletterande budgetmål för statens finansiella sparande. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett kompletterande budgetmål om balans i statens finansiella sparande över en konjunkturcykel, och i vilken takt ett sådant mål kan fasas in.

Regeringen bör därvid också fullfölja arbetet med att presentera en långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi, LINUS, som den förre finansministern (Erik Åsbrink) började utarbeta men aldrig gavs möjlighet att slutföra. En sådan strategi behövs om Sverige ska klara den dubbla utmaning som följer av den ökade internationaliseringen, som innebär att skattetrycket måste sänkas, och den kommande demografiska utvecklingen som inom en tioårsperiod, givet en fortsatt låg potentiell tillväxt, snarare ställer krav i motsatt riktning.

7.2 Utgiftstaken

Den kraftiga utgiftsökning som Socialdemokraterna ägnade sig åt när konjunkturen var god, har precis som vi tidigare varnat för visat sig vara ödesdiger. När konjunkturen nu är svag ökar statsbudgetens utgifter samtidigt som inkomsterna minskar. Socialdemokraterna har därför inte enbart stora problem att klara sina uppsatta utgiftstak. Upplåningen ökar också eftersom utgångsläget redan är en underbalanserad budget.

Med sunda statsfinanser där både utgifter och inkomster är lägre, och det finansiella sparandet starkare, minskar konjunkturkänsligheten. Kristdemokraternas budgetpolitiska inriktning är densamma som den vi presenterade under hösten 2002, nämligen balans på en lägre nivå. Utgiftstaken ska därför vara lägre än de regeringen har föreslagit. I avsnitt 11 redovisas Kristdemokraternas förslag till utgiftstak för 2004 samt vår syn på budgeteringsmarginalen. Enligt den nya riksdagsordningen ska beslut om utgiftstak inte fattas på våren, utan på hösten i samband med budgetpropositionen. Kristdemokraterna följer denna ordning.

På grund av att Socialdemokraterna vid de två senaste tillfällena inte har följt denna ordning lägger vi dock fram ett motalternativ till deras förnyade förslag till utgiftstak för 2004, eftersom omräkningen till stora delar endast beror på ett trixande med utgiftstaket och inte är några genuina tekniska justeringar.

På sikt bör utgiftstakens andel av BNP minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska. Bakom detta ställningstagande ligger en ideologiskt förankrad övertygelse om att människorna själva, inte statens byråkrater och politiker, ska bestämma över en större del av sina inkomster och utgifter. Men ställningstagandet motiveras också av en ekonomisk övertygelse om att den svenska ekonomin kommer att fungera bättre och tillväxtpotentialen öka om en minskad andel av de totala resurserna passerar genom den offentliga sektorn. Eftersom Sverige är det land i världen som har det högsta skattetrycket finns det dessutom ett inte obetydligt omvärldstryck som gör att våra skatter inte kan avvika kraftigt från det som gäller i våra konkurrentländer. Staten ska givetvis sköta sina huvuduppgifter, som exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning, med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket taken kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om denna tillväxt blir högre kan andelen bli lägre, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen. Som ett riktmärke för statens utgiftstak kan därför bara anges att det tillsammans med utgifterna i den övriga offentliga sektorn ska ges utrymme för en gradvis anpassning nedåt av skattetrycket till jämförbara OECD-länders nivå. Med en bättre tillväxtpolitik blir detta lättare än om nuvarande stelheter och obalanser i den svenska ekonomin består.

7.3 Statens lånebehov och statsskuld

Kristdemokraternas ekonomiska politik syftar till ett minskat lånebehov och att nedbringa statsskulden i stället för att öka den som Socialdemokraterna räknar med. Kristdemokraternas inriktning för statens lånebehov (= statsbudgetens saldo) och statsskuldens förändring är att nedbringa statsskuldens andel av BNP till under 40 procent senast år 2006. Det ska huvudsakligen ske genom en snabbare försäljning av statliga tillgångar. I Finansdepartementets beräkningar kommer statsskuldens andel att uppgå till 43,3 procent av BNP år 2006.

8 Prioriterade områden

I detta kapitel presenteras inriktningen för sju områden som är särskilt prioriterade för Kristdemokraterna i den ekonomiska politiken. På samtliga dessa områden behövs reformer i ordets verkliga betydelse. Det gäller politiken för att skapa långsiktigt goda tillväxtförutsättningar genom ett bättre investerings- och företagarklimat, skattepolitiken för låg- och medelinkomsttagare, valfriheten för barnfamiljer, pensionärernas ekonomiska situation. Det gäller vården, omsorgen och skolan, vikten av ett återupprättat rättssamhälle samt betydelsen av en fungerande infrastruktur och bostadspolitik. Den socialdemokratiska regeringens politik på dessa områden är utpräglat bristfällig eller direkt felaktig.

Samtliga förslag som nämns i detta kapitel bygger på det budgetalternativ som Kristdemokraterna lämnade till riksdagen hösten 2002. I det budgetalternativ som Kristdemokraterna kommer att lämna till riksdagen hösten 2003 kommer förslagen att ges en än mer konkret utformning, i enlighet med den nya ordning som gäller för riksdagens och regeringens arbete med statsbudgeten.

8.1 Tillväxtpolitik för nya jobb

Grundbulten i kristdemokratisk ekonomisk politik är att ge stabila och goda villkor för fler och växande företag och därigenom öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och trygga välfärden. Detta åstadkoms genom en balanserad finanspolitik för sunda statsfinanser i kombination med strukturella åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt och avlägsnar de seglivade bromsmekanismer som i mer än 30 år underminerat den svenska ekonomins utvecklingskraft och bäddat för dagens höga totala arbetslöshet och brister i välfärden.

Modern institutionell ekonomisk teori visar också att en sund och väl fungerande marknadsekonomi förutsätter institutioner som lagar, förordningar, normer och sociala konventioner. En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner – såsom förutsägbart rättssystem, personligt ansvarstagande, god affärsetik och hederlighet i uppträdande människor emellan – utmärks av låg osäkerhet. Det kostar merarbete, tid och pengar för att kompensera och reducera osäkerhet. Låg osäkerhet främjar därför en hög tillväxt.

De flesta av de förslag till förändringar i skattesystemet som Kristdemokraterna vill genomföra har viktiga strukturella effekter för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt. Inriktningen för de kommande åren beskrivs översiktligt i det följande:

• Dubbelbeskattningen på utdelningsinkomster från risksparande (aktier) avvecklas successivt.

• Förmögenhetsskatten avvecklas i tre steg. Först avskaffas sambeskattningen av förmögenhet, därefter sänks skattesatsen stegvis tills skatten är helt avvecklad.

• Arbetsgivaravgifterna bör sänkas med inriktning på mindre företag. Sänkningen bör dock inte skapa oönskade tröskel- eller avgränsningseffekter. Därför bör sänkningen göras lika för alla företag, men bara på en viss del av lönesumman. Därigenom kommer sänkningen att fungera som ett grundavdrag som relativt sett blir mest värt för mindre företag.

• Ett riskkapitalavdrag bör införas, där investeringar i onoterade företag blir avdragsgilla mot inkomst av tjänst eller inkomst av kapital.

• Arvsskatten på bundet kapital avskaffas vid generationsskifte i företag.

• Tjänstesektorn ska ges helt nya möjligheter att växa genom en skattereduktion för de privata hushållens köp av tjänster i det egna hemmet. Förslaget kan beskrivas som att det av Socialdemokraterna avvecklade ROT-systemet i stället permanentas och utvidgas rejält, så att det vita priset vid hushållens köp av tjänster i hemmet halveras.

• Byggmomsen är en stor kostnad som fördyrar byggandet och därmed boendet. Effekten av byggmomsen bör motverkas genom en skattereduktion för att stimulera byggandet av nya bostäder.

• Skatten i vanliga inkomstlägen ska sänkas kraftigt de närmaste åren genom bl.a. en höjning av grundavdraget i den kommunala beskattningen. Detta bidrar i första hand till att fler kan klara sig på sin egen lön, men det medför också den strukturellt viktiga effekten att kommande lönebildning underlättas. Se vidare avsnitt 8.2

• Högre utbildning måste löna sig bättre, och utländska experter måste kunna arbeta i Sverige. Värnskatten bör därför avvecklas under mandatperioden.

• En kraftfull satsning måste göras för att skapa rimliga och rättvisa konkurrensvillkor för jordbruksnäringen. Dieselskatten för jord- och skogsbruksmaskiner måste därmed sänkas.

• Konkurrensvillkoren för åkeri- och transportsektorn måste också förbättras genom gynnsammare skatteregler i form av sänkt dieselskatt.

• Innovationsklimatet måste förbättras. Alltför få uppfinningar och patent kommersialiseras i Sverige. Royaltyinkomster från patenterade uppfinningar bör skattebefrias under två år och därefter beskattas som inkomst av kapital.

Till de strukturella åtgärder som kraftigt kommer att förbättra lönebildningen hör förslaget om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som Kristdemokraterna länge pläderat för. Med en högre grad av egenfinansiering kommer ett tydligare samband att skapas mellan en bra lönebildning, låg arbetslöshet och låga avgifter för den enskilde och vice versa. Avgiftsökningen till följd av den högre egenfinansieringen ska kompenseras fullt ut genom inkomstskattesänkningar.

8.1.1 Omläggning av egendoms- och kapitalbeskattningen

De senaste årens utveckling har visat på svårigheterna att behålla förmögenhetsbeskattningen. Anledningen står främst att finna i den ökande internationaliseringen som gör det omöjligt för Sverige att i det långa loppet bibehålla ett skattetryck som avsevärt överstiger omvärldens. Enligt Riksskatteverkets beräkningar håller svenska hushåll ca 500 miljarder kronor på oredovisade konton utomlands. Förmögenhetsbeskattningen som tidigare motiverats med fördelningspolitiska skäl får i dag helt andra effekter än de tänkta. Detta har tydliggjorts bl a genom att Socialdemokraterna befriat huvudägarna i aktiebolag från förmögenhetsskatt medans t ex normalinkomsttagare som råkar ha sin villa belägen i ett attraktivt område till följd av de kraftigt höjda taxeringsvärdena tvingas betala förmögenhetsskatt. I dag är 17 av Sveriges 18 aktiemiljardärer befriade från förmögenhetsskatten på sitt aktieinnehav. Motivet för detta är att de annars med största sannolikhet skulle välja att lämna Sverige med sina tillgångar. De som inte har de stora resurserna får stanna kvar och finna sig i att betala skatten.

Utformningen av dagens förmögenhetsskatt är orimlig också i andra avseenden. För den händelse att ett gift par utan barn tillsammans har en förmögenhet som överstiger 2 miljoner kronor ska förmögenhetsskatt betalas. Om ett sammanboende par har motsvarande förmögenhet ska de däremot inte sambeskattas, eftersom de var och en kan ha nettotillgångar på 1,5 miljoner kronor innan skatten börjar tas ut. Detta innebär alltså att äktenskapet i detta avseende ekonomiskt straffbeskattas i förhållande till ett samboförhållande.

Inkomstbeskattningen (arbetsinkomster och bolagsvinster) och kapitalinkomstbeskattningen (räntor och reavinster) innebär att en faktisk inkomst beskattas. Förmögenhetsbeskattningen däremot, bygger till stor del på fiktiva värden. Detta kan ge fördelningspolitiskt orimliga effekter. T.ex. tvingas många småhusägare att utöver den höga fastighetsskatten betala förmögenhetsskatt. Detta trots att förmögenheten som är bunden i fastigheten inte går att omsätta i inkomster med mindre än att bostaden säljs.

Förmögenhetsskatten ger också den orimliga effekten att investeringar som kan vara både privatekonomiskt och samhällsekonomiskt lönsamma inte kommer till stånd. Detta gäller särskilt vid högre inflationstakt. Men redan vid det mål som Riksbanken satt upp på två procents inflationstakt leder främst förmögenhetsskatten till att den reala beskattningen blir högre än 100 procent på investeringar som ger en real avkastning på fyra procent före skatt. Alla investeringar som realt skulle ge en avkastning på fyra procent eller lägre, kommer alltså inte till stånd i Sverige med dagens skattesystem.

Kristdemokraterna har uppfattningen att förmögenhetsskatten kommer att avskaffas inom några få år. Detta oavsett vilken kulör sittande regering har. Sverige har den högsta förmögenhetsskatten av OECD-länderna. Allt fler av våra grannländer avskaffar denna skatt. Så sent som 1997 sällade sig Tyskland och Danmark till de länder som inte längre har en särskild skatt på förmögenheter.

Kristdemokraterna anser att en omläggning snarast behöver genomföras av egendoms- och kapitalbeskattningen. Förmögenhetsskatten bör fasas ut ur det svenska skattesystemet liksom dubbelbeskattningen på investeringar och risksparande. För att delvis finansiera detta kan vi tänka oss en något höjd bolagsskatt, dvs skatten på företagens faktiska vinster. Vi gör bedömningen att den nuvarande förmögenhetsskatten i kombination med nuvarande dubbelbeskattning är väsentligt mer skadlig för ekonomin och utvecklingskraften i vårt land än en liten höjning av bolagsskatten. En höjning från 28 till 30 procent innebär att bolagsskatten fortfarande kommer att tillhöra Europas lägsta. Om hänsyn tas till de goda möjligheterna till avsättningar till periodiseringsfonder blir den effektiva skatten efter en sådan höjning endast 28,46 procent vid tre procents realränta. En alternativ delfinansiering som kan övervägas är att i stället minska möjligheterna till avsättningar i periodiseringsfonder och behålla den nominella skattesatsen på 28 procent.

Det kan avslutningsvis konstateras att det inom nästan samtliga riksdagspartier finns en diskussion om förmögenhetsskattens avskaffande och att en majoritet av partierna vill avskaffa förmögenhetsskatten.

8.2 En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön

Socialdemokraternas politik för att sanera statsfinanserna har till stora delar inneburit höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta bidrag gjort att många som redan tidigare levde på marginalen tvingats söka socialbidrag. Socialbidragskostnaderna ökade under i stort sett hela den förra mandatperioden, liksom antalet socialbidragstagare. Denna utveckling har i sin tur belastat kommunerna eftersom det är de som finansierar socialbidragen. Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i inkomstskatter under andra delar av året. Denna negativa rundgång måste brytas.

8.2.1 Inkomstskattereform i fyra steg

Kristdemokraterna ser det som en viktig uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Därför måste en rad åtgärder vidtas som gör att inkomsttagare får behålla en större del av sin egen lön och därmed får möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation. Inriktningen för de kommande åren beskrivs översiktligt i det följande:

• För det första bör grundavdraget vid beräkningen av den kommunala inkomstskatten höjas kraftigt. Därigenom kan mycket av den rundgång brytas som uppstår på grund av att skatterna är orimligt höga för låginkomsttagare eller personer som bara har inkomster under en del av året. Grundavdragshöjningen omfattar även skattepliktiga transfereringar och pensioner. Kommunernas skatteinkomster reduceras inte eftersom förslaget lagtekniskt bör utformas som en statlig skattereduktion.

• För det andra bör en skattereduktion för förvärvsarbetande låg- och medelinkomsttagare införas.

• För det tredje bör ett generellt statligt förvärvsavdrag beräknat mot kommunalskatten på inkomster av anställning eller näringsverksamhet införas. Förutom att ge hushållen ett ökat ekonomiskt utrymme minskas därigenom marginaleffekterna. Tillsammans med skattereduktionen kommer därmed även arbetslinjen att stärkas.

• För det fjärde vill Kristdemokraterna avskaffa regeringens värnskatt. Den är ett brott mot de principer Socialdemokraterna själva var med om att lägga fast i skattereformen 1990–1991 om att ingen ska betala mer än
  50 % av en inkomstökning i skatt. Den är också ett brott mot de löften Socialdemokraterna ställde ut om att värnskatten under budgetsaneringsåren skulle vara tillfällig.

Som delfinansiering av de ovanstående reformstegen kan Socialdemokraternas trefjärdedelskompensation för pensionsavgiften slopas.

8.2.2 Avskaffad fastighetsskatt

Kristdemokraternas principiella kritik mot fastighetsbeskattningen tar sin utgångspunkt i övertygelsen att alla skatter måste vara begripliga, upplevas som rättvisa och därmed kunna moraliskt och politiskt legitimeras. Fastighetsskatten står genom sin konstruktion i konflikt med såväl äganderätten som den social- och skatterättsliga principen om skatt efter bärkraft. Den statliga fastighetsskatten kan inte heller motiveras utifrån intresseprincipen, eftersom det inte finns någon som helst koppling mellan å ena sidan den skatt man tvingas betala och å andra sidan någon form av förmån eller nyttighet man har som fastighetsägare. Den nuvarande konstruktionen är också svårmotiverad även om man accepterar det s.k. kapitalinkomstperspektivet, och någon utvecklad logik med att beskatta boende både som kapital (fastighetsskatt) och konsumtion (moms) finns inte.

Kristdemokraterna står därför fast vid att den statliga fastighetsskatten bör slopas helt för småhus (egna hem), bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler samt industrienheter. Reformen bör delvis finansieras genom att kommunerna ges rätt att ta ut en avgift för de kostnader man har som direkt härrör till de fastigheter som finns i kommunen. Därtill blir det även logiskt att höja kapitalvinstskatten vid försäljning av privatbostäder från 20 till 30 procent. För de kommersiella lokalerna och industrienheterna avses reformen vara ekonomiskt neutral. För hushållen minskar det löpande skatte-/avgiftsuttaget med ca 10 miljarder kronor årligen. Inklusive den ökade kapitalvinstskatten handlar det netto om ett minskat skatte-/avgiftsuttag på ca 7 miljarder kronor årligen för hushållen.

8.2.2.1 Kommunal fastighetsavgift

I Sverige motiverades en gång i tiden fastighetsbeskattningen som en så kallad garantibeskattning, där fastighetsägare skulle betala för garanterade samhällstjänster i form av vatten, avlopp, tillfartsvägar etc. Denna beskattning legitimerades av ett intresse från fastighetsägarens sida av dessa fastighetsanknutna tjänster (intresseprincipen). Men dessa samhällstjänster är i dag kommunala och finansieras genom avgifter, statsbidrag till kommunerna och kommunalskatt. Fastighetsbeskattningen däremot är statlig och fyller enbart syftet som en intäktskälla för staten.

Samtidigt som den statliga fastighetsskatten slopas för småhus (egna hem), bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler och industrienheter bör kommunerna ges rätt att ta ut en låg fast avgift per småhus, per bostadslägenhet samt per kvadratmeter lokalyta för kommersiella lokaler och industrienheter. Den totala kommunala avgiften får inte överstiga kommunernas självkostnader för gator/vägar och parkering, räddningstjänst samt fysisk planering. Därför sätts ett tak för den kommunala fastighetsavgiften på 2 600 kronor per år för småhusen. Denna kostnad är lägre än det golv regeringen har satt inom ramen för sin begränsningsregel för fastighetsskatten. I regeringens system ska alla kunna betala minst 2 800 kronor per år (1 procent av 280 000). I vårt system kommer ingen att behöva betala mer än 2 600 kronor per år. För hyreshusenheterna bör avgiften högst uppgå till ett belopp motsvarande 800 kronor per lägenhet och år.

Ett viktigt motiv för en kommunal fastighetsavgift är det incitament kommunerna får för utveckling av infrastrukturen, ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. När även företagssektorns lokaler och industrier utgör en del av avgiftsunderlaget i kommunerna, blir effekten ett långt större incitament än i dag att verka för det lokala näringslivet och för nya arbetstillfällen. En ytterligare aspekt är att kommunerna genom en kommunal avgift får intäkter från fritidsbebyggelse som i vissa kommuner är omfattande men som inte genererar några kommunala intäkter i dagens system.

Hela reformen för att helt avskaffa fastighetsskatten finns detaljerat redovisad i tidigare motioner samt i den rapport från Kristdemokraternas boendepolitiska arbetsgrupp som Kristdemokraternas partistyrelse har antagit. Vår bedömning är att reformen kan genomföras redan från nästa år. Reformen beskrivs i översikt i tabell 8.1 nedan.

Tabell 8.1 Reformöversikt. Slopad fastighetsskatt, delvis växlad mot låg kommunal avgift för fastighetsanknuten service

Effekter för hushållen, företagen, primärkommunerna och staten

Miljarder kronor, fullständigt periodiserad redovisning av bruttoeffekten på skatter och avgifter.

Hushåll (småhus, bostads- och hyresrätter)	2004
Ingen fastighetsskatt	+17,8
Kommunal avgift, 2 600 kr per småhusenhet (egnahem)	-5,9
Kommunal avgift 800 kr per lägenhet	-1,9
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %	-2,9
Summa	+7,2
Företag (kommersiella lokaler och industrier)
Ingen fastighetsskatt	+6,8
Kommunal avgift	-6,8
Summa	0,0
Primärkommuner
Kommunal avgift, 2 600 kr per småhusenhet (egnahem)	+5,9
Kommunal avgift, 800 kr per lägenhet	+1,9
Kommunal avgift för kommersiella lokaler och industrier	+6,8
Minskat statsbidrag	-14,5
Summa	0,0
Stat
Utebliven fastighetsskatt	-24,6
Minskat statsbidrag till primärkommuner	+14,5
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %	+2,9
Minskad administration tfa avvecklad fastighets- & förmögenhetsskatt, egnahem	+0,1
Övrig finansiering inom budget (motsv återgång till 2000 års tax.värden)	+7,0
Summa	0,0

8.2.3 Bättre sparmöjligheter och höjt reseavdrag

Bland de inkomstskatteförslag som Kristdemokraterna prioriterar kan ytterligare två nämnas:

• De skattemässiga fördelarna för hushållen att spara bör förbättras genom en höjd avdragsrätt för pensionssparande.

• Gränsen för avdraget för resor till och från jobbet bör sänkas så att en större del av resekostnaderna blir avdragsgilla.

8.3 En reformerad familjepolitik för valfrihet och rättvisa

Familjefrågorna har haft en central ställning i Kristdemokraternas politiska arbete ända sedan partiet bildades. Det handlar både om barns rätt till och behov av en trygg uppväxt och givetvis om familjens ställning och ansvarstagande i samhället, samt om utformningen av det offentliga familjestödet. Kristdemokraternas arbete har varit inriktat på att hitta de modeller för valfrihet och mångfald som vi tror skapar de bästa förutsättningarna för föräldrarna och barnen. Familjepolitiken kommer även fortsättningsvis att vara en huvudfråga eftersom den har en så central betydelse för hela samhällsbyggandet och framför allt för barnen.

Genom att styra alla resurser till ett fåtal barnomsorgsformer har staten i praktiken tagit över beslut som familjerna själva borde fatta. Stora statliga och kommunala resurser har ensidigt satsats på de familjer som velat och kunnat få del av den offentliga barnomsorgen. De som på hel- eller deltid vill sköta barnomsorgen på egen hand eller vill ha en annan lösning har därför ofta mycket svårt att förverkliga sin önskan.

Det familjepolitiska system som byggts upp genom åren har flera brister från såväl valfrihetssynvinkel som fördelningspolitisk synvinkel. Fördelningspolitiskt därför att barnomsorgssubventionerna i stor utsträckning tillfaller redan resursstarka hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation föräldrarna har innan de får barn och omvänt högre för redan välavlönade kvinnor och män. Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget kan sägas gynna resurssvaga hushåll på ett särskilt sätt. Bostadsbidraget har dock skurits ner och försämrats kraftigt under senare år av den socialdemokratiska regeringen.

Från valfrihetssynpunkt är det en brist att det familjepolitiska stödet inte medger flera alternativa barnomsorgsformer. Regeringen har genom det ensidiga införandet av maxtaxa inom den kommunala barnomsorgen utökat detta fördelningspolitiska missförhållande ytterligare, eftersom maxtaxan gynnar de mest välbeställda familjerna mest. Valfriheten och rättvisan förbättras inte genom maxtaxan. Det är fortfarande enbart om familjen väljer den offentligt finansierade barnomsorgen som den får del av stödet från offentlig sektor. De som inte vill, eller kan, utnyttja denna får inte del av stödet.

8.3.1 Valfrihet och rättvisa inom barnomsorgen

I ett levande och vitalt samhälle måste alla, såväl kvinnor som män, få möjlighet att komma till sin rätt, både som yrkesverksamma och som familjemedlemmar. Barnens behov av omsorg och trygghet måste tillgodoses. Det ställer krav på en familjepolitik som anpassar sig till de enskilda människornas önskemål och till familjernas olika behov. Inom barnomsorgen måste därför finnas utrymme för många olika alternativ.

Den införda maxtaxan uppfyller inte dessa krav. Kvaliteten i barnomsorgen urholkas och valfriheten minskar. Föräldrarna får allt mindre möjlighet att själva bestämma över barnomsorgen för sina barn. Barnomsorgspolitiken måste därför utvecklas så att stödet till barnomsorg omfattar alla barn. Familjen ska fritt kunna välja mellan att anlita barnomsorg i kommunal regi och annan barnomsorg. Vår barnomsorgspolitik skall ge större valfrihet och rättvisa än vad maxtaxan gör utan att familjeekonomin försämras för de som idag anlitar kommunal barnomsorg.

Därtill behöver föräldraförsäkringen förbättras genom ett höjt golv till 200 kronor per dag och ett höjt tak till 11 prisbasbelopp. Detta är viktigt för att båda föräldrarna, även om deras inkomster är olika stora, ska ha goda ekonomiska möjligheter att ta ansvar för barnen. Om papporna är med och delar på ansvaret under barnets första år, blir det också naturligare att göra det senare under barnets uppväxt. På sikt vill vi även höja ersättningsnivån i föräldraförsäkringen till 90 procent.

Inriktningen för familjepolitiken de kommande åren beskrivs översiktligt i det följande:

• Ett barnomsorgskonto på 80 000 kronor för barn som fyller ett år bör införas för att skapa ökad valfrihet och rättvisa inom ramen för stödet till barnomsorgen. Kontobeloppet bör inte vara skattepliktigt men trappas av i förhållande till hur mycket kommunal barnomsorg som nyttjas. Halvtid på dagis ska således innebära halvt kontobelopp osv. Genom detta barnomsorgskonto kommer en rad nya möjligheter att uppstå:

  • Det blir möjligt att korta arbetstiden.

  • Det blir möjligt att förlänga tiden hemma med barnet.

  • Det blir möjligt att anlita någon annan för barnomsorgen (privat föräldrakooperativ, grannar, mor- eller farföräldrar, barnomsorg på den egna arbetsplatsen). Många nya alternativ kommer att kunna växa fram.

  • Föräldrarna ges kraftigt ökad beslutsmakt. Ökad rättvisa uppnås när det gäller fördelningen av offentlig sektors resurser till barnomsorg.

• Garantinivån i föräldraförsäkringen bör höjas till 200 kronor per dag, och två kontaktdagar per barn och år som ersätts med garantinivån bör införas.

• Taket i föräldraförsäkringen bör höjas till 11 prisbasbelopp. Detta är viktigt från både valfrihets- och jämställdhetssynpunkt, och därmed även viktigt för barnen.

• Bostadsbidraget bör stärkas för att förbättra för de ekonomiskt sämst ställda barnfamiljerna.

• Kristdemokraterna anser att socialförsäkringssystemen ska bygga på de inkomster man faktiskt har haft och betalat avgifter på. Den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) bör därför beräknas som genomsnittet av de senaste två årens inkomster. Detta påverkar även föräldraförsäkringen. Studier ska dock räknas som överhoppningsbar tid för den som har haft förvärvsinkomster innan studierna påbörjades.

• Till följd av barnomsorgskontoreformen som träder in när barnet fyller ett år och de kraftiga förbättringarna av föräldraförsäkringen kan den 13:e månaden i föräldraförsäkringen liksom de 90 garantidagarna dras in. Detta bidrar till att finansiera ovanstående reformer.

Barnfamiljerna kommer dessutom att gynnas av de generella skattesänkningar som Kristdemokraterna prioriterar för inkomsttagare genom en höjning av grundavdraget, genom skattereduktionen för låg- och medelinkomsttagare samt genom det förvärvsavdrag som också prioriteras. En mycket stor del av den slopade fastighetsskatten som Kristdemokraterna föreslår kommer också barnfamiljerna till del eftersom en så stor andel av barnfamiljerna bor i småhus.

8.4 Bättre pensioner

Regeringens okänsliga budgetsanering har drabbat många pensionärer hårt genom nedskärningarna och bristerna inom äldrevården samt de växande vårdköerna. Dessutom har pensionerna släpat efter i värdeutveckling. Inriktningen för de kommande åren ska därför vara att förbättra värdet av pensionerna genom sänkt skatt, samt att särskilt förbättra den ekonomiska situationen för de sämst ställda pensionärerna. Inriktningen beskrivs översiktligt nedan:

• De ekonomiskt sämst ställda pensionärerna ska få en särskild ekonomisk förstärkning.

• Alla pensionärer ska få sänkt skatt. Från år 2003 träder det nya pensionssystemet i kraft vad gäller den nya garantipensionen, som är högre än dagens folkpension och pensionstillskott. Samtliga pensionärer kommer då att betala skatt (men förstås inte pensionsavgift) i det vanliga skattesystemet. Därför kommer alltså den höjning av grundavdraget som Kristdemokraterna vill genomföra att omfatta hela pensionärskollektivet.

• Inkomstprövningen av bostadstillägget skall inte innehålla fritidsfastigheter.

• Omställningspensionen för efterlevande bör återställas fullt ut från 6 till 12 månader.

8.4.1 1 000 kronor mer till de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna

Kristdemokraterna lovade/krävde i valrörelsen 2002 att pensionerna till de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna tidigt under nästkommande mandatperiod skulle öka med motsvarande 1 000 kronor i månaden (före skatt) jämfört med nivån år 2002. Netto motsvarar alltså detta krav en ökning med ca 700 kronor per månad efter skatt. Det klargjordes också att både skattesänkningar och pensionsuppräkningar skulle räknas in för att uppnå denna förbättring. Kristdemokraterna står ju som ett av fem partier bakom den pensionsuppgörelse där bland annat förbättringar för de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna är en viktig del.

Kristdemokraterna föreslog i sitt budgetalternativ för 2003 en kraftig höjning av grundavdraget i den kommunala beskattningen. Sammantaget innebar det nya pensionssystemet och Kristdemokraternas skattesänkning att pensionerna för de med lägst pension skulle ha förbättrats med ca 620 kronor per månad efter skatt, eller nästan 13 procent om det vunnit riksdagens bifall. De 620 kronorna i nettoförbättring per månad motsvarar en höjning av pensionen med ca 900 kronor före skatt (se tabell).

Tabell 8.2 Förbättrad pensionsnivå med 1 000 kronor per månad för de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna

Kr/mån	Netto	Motsvarar en bruttoförbättring före skatt på:
Lägstapension år 2002 för ogift pensionär, kr/mån (folkpension och pensionstillskott)	4 829
Höjning tfa nya garantipensionen		+650
Kristdemokraternas föreslagna skattesänkning år 2003 (höjt grundavdrag)	+170	+250
Summa förändring från 2002	+620	+900
Summa ny nettopension år 2003, kd	5 449

Anm: I beräkningarna har en kommunalskattesats på 31 procent använts. I beloppet som avser förbättringen till följd av den nya garantipensionen ingår även effekten av det högre prisbasbeloppet år 2003. Även frånräknat denna inflationskompensation skulle Kristdemokraternas politik sammantaget ha inneburit en real ökning av pensionen med drygt 10 procent.

Kristdemokraterna har avsatt ett budgetutrymme för att under år 2004 kunna ta det sista steget för att uppnå en förbättring med totalt 1 000 kronor före skatt, jämfört med 2002 års nivå. Den exakta tekniken för att uppnå detta behöver övervägas vidare men kommer att presenteras i samband med höstens budgetmotion.

8.5 Vården, omsorgen och utbildningsväsendet

8.5.1 Inriktningen på kort sikt

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn i det korta perspektivet bör tillföras resurser från staten för att kunna uppnå en bättre kvalitet i vården, skolan och omsorgen. Vår inriktning är att kommuner och landsting ska få 4 miljarder kronor i ytterligare resurser under de närmaste två åren jämfört med regeringens förslag. Dessutom bör landstingen tillföras ytterligare 1 miljard kronor under de kommande två åren till den nationella vårdgaranti som Kristdemokraterna vill införa. Förslaget om vårdgarantins utformning och omfattning är gemensamt med Moderaterna, Centern och Folkpartiet.

Den centralstyrda skolsatsning som regeringen föreslår anser vi i stället bör utformas som en höjning av de generella statsbidragen så att kommunerna själva kan bestämma över resurstillskottets användning.

Det måste bli mer attraktivt att studera vidare efter grundskolan. Studiebidragen bör därför höjas för gymnasiestuderande. För högskolestuderande bör bidragsandelen av studiemedlen höjas och det s.k. fribeloppet för heltidsstuderande slopas. Den som har extrainkomster ska inte straffas för detta genom studiemedelssystemet

De skenande ohälsotalen och bristen på en fungerande rehabilitering är ett akut problem, såväl mänskligt som offentlig-finansiellt. Kristdemokraterna anser därför att en helt ny rehabiliteringsförsäkring snarast måste införas, i huvudsak enligt den modell som föreslagits i rehabiliteringsutredningen (SOU 2000:78). Kristdemokraterna räknar preliminärt med att anslå 2,8 miljarder kronor nästa år till denna reform för att nedbringa de extremt höga ohälsotalen.

Kristdemokraternas samlade politik och bedömning vad gäller kommunsektorns resurs- och reformbehov presenteras mer utförligt i en särskild motion med anledning av regeringens skrivelse om utvecklingen i den kommunala sektorn (2002/03:102).

Tabell 8.3 Översikt. Kristdemokraternas inriktning på satsningarna för en bättre vård, skola, omsorg och rehabilitering

Miljoner kronor	2004
Förbättringar för kommunsektorn, vård, omsorg och skola
Höjda generella statsbidrag till kommuner och landsting	2 500
varav höjning tfa tvåårig satsning på kompetenslyft inom vård- och omsorgssektorn	1 000
Ytterligare höjt generellt statsbidrag till kommuner i stället för statligt styrd skolsatsning	3 500
Nationell vårdgaranti 1 januari 2004	2 000
Avgår: Socialdemokraternas s.k. tillgänglighetspengar till vårdgaranti	-1 250
Avgår: Socialdemokraternas öronmärkta skolpengar till kommunerna (generellt statsbidrag i stället)	-3 500
Bibehållen längd på sjuklöneperioden (effekt för kommunsektorn)	400
Krafttag mot ohälsan genom utbyggd rehabiliteringsförsäkring
Ny och utbyggd rehabiliteringsförsäkring	2 790
Extra medel till försäkringskassorna och RFV för ökad kvalitet i beslut och snabbare handläggning	100
Summa	6 540

8.5.2 Inriktningen på längre sikt

På längre sikt är det endast en ökad tillväxt som kan ge kommunsektorn bättre möjligheter att klara sina uppgifter inom framför allt vården, skolan och omsorgen. Utan tillväxt finns det bara nedskärningar att fördela. På lång sikt kan kommunsektorn inte hjälpas av höjda statsbidrag. Detta är ett viktigt skäl till att Kristdemokraterna prioriterar just tillväxtpolitiken så högt.

På längre sikt bör också kommunernas bidragsberoende från staten minska. Förutom genom en bättre tillväxt kan detta ske genom att kommunerna ges förutsättningar att stå på egna ben genom att staten låter kommunerna själva i högre grad än i dag förfoga över sina skatteinkomster. I detta avseende spelar både utjämningssystemet och effekten av nuvarande grundavdrag in. Det kan också ske genom att som Kristdemokraterna föreslår låta kommunerna ta ut en avgift för sina fastighetsanknutna kostnader samtidigt som statsbidraget minskar i motsvarande storleksordning. Kommunerna har själva uttryckt ett önskemål att växla bort delar av statsbidragen mot att de själva får förfoga över en ökad andel inkomster och avgifter, bl.a. i den s.k. skattebasberedningen som Kommunförbundet presenterade för några år sedan.

8.6 Ett återupprättat rättsväsende

Kristdemokraterna har motsatt sig de nedskärningar som skett inom rättsväsendet under senare år. Kristdemokraterna anser att rättsväsendet måste stärkas, framför allt måste antalet anställda poliser öka. Inriktningen för kommande år beskrivs översiktligt i det följande:

• Närpolisverksamheten ska säkerställas och utvecklas. Personalförsörjningen inom polisen kräver utökade resurser. För att säkerställa den fastlagda ambitionsnivån för polisens verksamhet måste antalet utbildningsplatser utökas kraftigt. Vårt mål är att senast till 2008 uppnå en nivå där antalet poliser uppgår till 19 000.

• Åklagarväsendet behöver stärkas. En beredskap måste finnas för ett ökat antal ärenden till följd en förbättrad personalsituation inom polisen. Åklagarorganisationen ska förstärkas med nya miljöåklagare, ekobrottsåklagare, åklagare med särskild internationell kompetens samt nya åklagare i syfte att skapa en arbetsorganisation med åklagarstöd för vardagsbrotten. Ekobrottsmyndigheten ska framför allt ansvara för avancerad ekonomisk brottslighet och annan allvarlig brottslighet som kan kopplas till denna, till exempel grova miljöbrott.

• Domstolsväsendet bör tilldelas ytterligare medel. En process bör inledas med sammanläggning av tingsrätt och länsrätt.

• En fungerande kriminalvård kräver utökade resurser. Målet är att meningsfulla insatser genomförs för att möjliggöra ett liv utan brottslighet. Trestegsanstalter ska införas med motivationsavdelningar och kvalificerade påverkansprogram. Utbildningsinsatser för personalen är nödvändigt. Frigivningssituationen är på många håll oacceptabel. För att frigivningssituationen ska bli bättre måste rehabiliteringsarbetet börja redan under anstaltstiden och fortsätta efter frigivningen.

• Det brottsförebyggande arbetet måste intensifieras. Det brottsförebyggande arbetet ska ses som en del av kriminalpolitiken; att förebygga brott är också att bekämpa brott.

8.7 Upprustad infrastruktur och ökat bostadsbyggande

8.7.1 Infrastrukturen

Kristdemokraterna anser att betydande satsningar behöver göras på det snabbt förfallande svenska väg- och järnvägsnätet. Detta har blivit än mer nödvändigt efter det att Socialdemokraterna i den nu föreliggande vårpropositionen föreslagit en neddragning av infrastrukturanslagen med 500 miljoner kronor 2003 och med 1 miljard kronor 2004. Av regeringens totala besparing på 1,5 miljarder kronor görs 82 procent, eller 1 225 miljoner kronor, på vägarna. Trovärdigheten för den planeringsprocess som pågår i trafikverken är därmed allvarligt hotad.

Återverkningarna kommer att bli omedelbara i form av försämrad trafiksäkerhet och minskade förutsättningar för samhällsekonomisk och regional utveckling, när allt från nyinvesteringar i Europavägar till underhållet av de enskilda vägarna får stå tillbaka. Upprustad infrastruktur är en tillväxtmotor som Socialdemokraterna väljer att ha på tomgång.

Eftersläpningen i vägunderhållet uppgick 2002 till 17 miljarder kronor. Beskeden i vårpropositionen kommer enligt Vägverket sannolikt att leda till en kraftig minskning av anslaget för att tjälsäkra och höja bärigheten på de mindre vägarna.

Vägverket har upprättat ett förslag till nationell vägplan för åren 2004–2015. De ekonomiska ramar som tidigare givits innebär att många samhällsekonomiskt lönsamma objekt inte kan genomföras under planperioden. Det finns redan i dag en senareläggning på i genomsnitt fem år av angelägna vägobjekt. Dessa försenas nu ytterligare när gapet mellan behoven och de ekonomiska möjligheterna att tillgodose dem ökar alltmer.

För Kristdemokraterna framstår det som särskilt allvarligt att den långsiktiga planeringen av underhåll och investeringar i vägar och järnvägar försiggår under så osäkra förhållanden. Planeringsramen om sammanlagt 364 miljarder kronor för åren 2004–2015 saknar till stor del finansiering. I 2001 års infrastrukturproposition identifierades, med utgångspunkt i den då planerade anslagsnivån för 2004, ett ”kvarstående finansieringsbehov” på 58 miljarder kronor. Den beräkningen förutsatte dock att det fr.o.m. 2004 skulle göras en årlig anslagsförstärkning med 2,8 miljarder kronor. Denna anslagsförstärkning har regeringen nu försvagat med 1 miljard kronor. Beräknat på 2004 års anslag har därmed infrastrukturpropositionens ”kvarstående finansieringsbehov” ökat från 58 till 70 miljarder kronor.

Detta kvarstående behov måste täckas med en årlig anslagsökning på 6,4 miljarder kronor 2005–2015, jämfört med 2004 års nivå. Med utgångspunkt i de prioriteringar Socialdemokraterna gjort i vårpropositionen, finns ingen som helst trovärdighet i denna ambition. Med socialdemokratiskt styre kommer åtskilliga fler utlovade infrastrukturprojekt att försenas och dras tillbaka.

Som ett långsiktigt alternativ till regeringens ryckiga politik är det Kristdemokraternas inriktning att, vid sidan av höjda anslag, införa ett omfattande program för investeringar i partnerskap med den privata sektorn (PPP – Public Private Partnership). Genom en utvecklad kommersiell kompetens, en effektivare riskfördelning och ett mer sammanhållet anläggningsansvar kan projekt i partnerskap genomföras snabbare, billigare och med bättre kvalitet. Kristdemokraternas alternativ till infrastrukturpropositionen inkluderade alternativ finansiering i form av PPP om 60 miljarder kronor, för att skapa reella förutsättningar för en sammanlagd planeringsram om 375 miljarder kronor.

8.7.2 Bostadsbyggandet

En fungerande bostadsmarknad är nödvändig för en god samhällsutveckling – både ekonomiskt och socialt. I år råder dock bostadsbrist i 100 kommuner. Det är en ökning med 30 procent på ett år. De drabbade finns på alla nivåer: från enstaka familjer till hela storstadsregioner som av bostadsskäl inte kan ta emot den arbetskraft de behöver.

Prognoserna för antalet nya bostäder har under det senaste året sjunkit dramatiskt och i takt med att Socialdemokraterna presenterat nya regelverk för sina investeringsbidrag. Bostadspolitiken befinner sig i en akut förtroendekris. Socialdemokraterna har redan givit upp sitt vallöfte om 120 000 nya bostäder under mandatperioden. Det krävs nu att politiken orienteras bort från kortsiktiga investeringsbidrag till att genom grundläggande förändringar göra det mindre problematiskt och mer lönsamt att bygga och äga alla typer av bostadsfastigheter.

Bostadsbyggandet har under det senaste decenniet trotsat generella marknadsmekanismer och legat kvar på en mycket låg nivå trots en positiv ekonomisk utveckling och en kraftigt ökad efterfrågan på bostäder. Trots de långsiktiga och grundläggande bristerna i bostadsbyggandet, begränsar sig Socialdemokraternas bostadspolitik till tidsbegränsade och engångsvisa insatser som skapar osäkerhet och ovilja att investera i nya bostäder. Socialdemokraterna sätter nu hela sitt hopp till ett synnerligen utskällt fyraårigt investeringsstöd, med strikta begränsningar för såväl bostadsyta som hyresnivå.

Kristdemokraterna anser att det behövs en helt ny inriktning för bostadspolitiken med sänkt skattetryck och långsiktiga, förutsägbara spelregler. Fastighetsskatten bör avskaffas, byggmomsen halveras för flerbostadshus, planprocessen förenklas och en friare hyressättning införas i nyproducerade fastigheter för att stimulera bostadsinvesteringar.

Bostäder beskattas med dagens regler som både konsumtions- och kapitalobjekt, vilket inte sker för någon annan vara eller tjänst. Över 60 procent av kostnaderna för en bostad är skatter, när full fastighetsskatt betalas. Skattetrycket på bostadsbyggande och innehavet av en bostad måste ner för att främja nyproduktion. Byggmomsen bör därför halveras, inledningsvis för flerbostadshus. EU-regler medför svårigheter att införa en lägre moms på byggande. Tillsvidare bör därför skattesänkningen på byggande lösas genom en skattereduktion som motsvarar hälften av den erlagda byggmomsen, dvs 10 procent av byggkostnaden. En sådan skattereduktion skulle fungera på samma sätt som sänkt moms genom att den gäller all nyproduktion av flerbostadshus, är utan tidsbegränsning samt är obyråkratisk och inte förutsätter ett i förväg ovisst beslut om tilldelning.

9 Kommunsektorn

9.1 Tillskott på 5 miljarder kronor på två år

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn behöver ett tillskott utöver det Socialdemokraterna föreslår i vårpropositionen. Ett tillskott är viktigt för att snabbt kunna täcka in den högre ambitionsnivå som Kristdemokraterna har för vården, skolan och äldreomsorgen. Detta gäller bland annat en långsiktig utökning av antalet vårdplatser inom äldreomsorgen och sjukvården, och möjligheten för kommunerna att skapa kvalitetsförbättringar inom andra viktiga områden, som förskolan och skolan. Kommunerna bör fritt få använda pengarna i stället för den centralstyrda skolsatsning som regeringen vill genomföra.

Tillskottet i resurser till kommunsektorn bör inriktningsvis vara 4 miljarder kronor de närmaste två åren. Av detta tillskott bör 1,5 miljarder kronor på två år användas till ett kvalitetslyft inom vård och omsorg genom kompetensutveckling för vård- och omsorgspersonal. Dessutom bör en miljard kronor läggas, utöver Socialdemokraternas anslagna s.k. tillgänglighetspengar, till en nationell vårdgaranti. Netto innebär Kristdemokraternas inriktningsförslag därmed en resursökning för kommunsektorn med 5 miljarder kronor de närmaste två åren jämfört med Socialdemokraternas förslag. Därtill bör primärkommunerna, som påpekats ovan, få använda Socialdemokraternas centralstyrda skolpengar helt fritt i form av generella statsbidrag.

I en särskild motion med anledning av regeringens skrivelse om utvecklingen i den kommunala sektorn utvecklas Kristdemokraternas syn på kommunsektorns resurs- och reformbehov och utmaningar mer utförligt. Se även avsnitt 8.5 i denna motion.

9.2 Regleringar enligt finansieringsprincipen

Kommunsektorn kommer indirekt att påverkas av en rad förändringar som Kristdemokraterna avser att genomföra på olika budgetområden. Samtliga dessa effekter ska regleras i enlighet med den s.k. finansieringsprincipen.

10  Statens inkomster

10.1 Inriktningen på kort sikt

Huvuddelen av inriktningen på Kristdemokraternas förslag på skatteområdet i det korta perspektivet framgår av avsnitt 8.1 och 8.2 tidigare i denna motion.

Precis som för de ändrade utgifter vi föreslår i denna inriktningsmotion bygger vår skattepolitik i allt väsentligt på de förslag som presenterades i detalj hösten 2002. Då beskrevs samtliga förslag utförligt i en särskild motion om skattepolitikens inriktning för 2003–2004 samt i särskilda motioner om inkomstskatter, företagsskatter och fastighetsskatt. Till följd av den nya budgetordningen presenteras endast den ekonomiska politikens inriktning på våren, medan ett komplett budgetalternativ för kommande budgetår endast läggs fram på hösten. Då läggs samtidigt förslag fram om utgiftstak för staten tre år framåt i tiden.

På grund av att Socialdemokraterna vid de två senaste tillfällena inte har följt denna ordning lägger vi dock fram ett motalternativ till deras förnyade förslag till utgiftstak för 2004, eftersom omräkningen till stora delar endast beror på ett trixande med utgiftstaket, och inte är några genuina tekniska justeringar. Därmed bör även inriktningen för statens inkomster år 2004 presenteras redan nu.

I tabell 10.1 sammanfattas vad dessa skatteförslag preliminärt beräknas få för kassamässiga budgeteffekter år 2004, tillsammans med effekten av de försäljningar av statligt hel- eller delägda företag vi vill genomföra. Motiven för försäljningen av statligt ägda företag utvecklas i avsnitt 10.1.1 nedan.

Tabell 10.1 Sammanfattning av inriktningen på Kristdemokraternas skattesänkningar och inkomstförändringar år 2004 i förhållande till beräknade inkomster i vårpropositionen

Miljarder kronor	2004
Bättre investerings- och företagsklimat samt sänkta inkomst- och boendeskatter	-28,4
Övriga inkomstförändringar	4,1
Korrigering till statsbudgetinkomsteffekt (skattesänkningar via UO25)	17,9
Summa inkomstförändringar på statsbudgeten	-6,4
Försäljningsinkomster	30,0
Summa totala inkomstförändringar inklusive försäljningsinkomster	23,6

Tillsammans med en minskning av övriga statsbudgetutgifter som preliminärt beräknas till ca 7,4 miljarder kronor, blir resultatet ett finansiellt sparande som är ca 1 miljard kronor starkare än det Socialdemokraterna räknar med i vårpropositionen. Detta innebär i sin tur en viss förstärkning jämfört med det budgetalternativ som Kristdemokraterna presenterade i höstas, se avsnitt 1.7.

10.1.1 Motiv för försäljning av statliga aktier

Det finns flera skäl för en försäljning av statens aktier. Det är viktigt dels för att renodla statens roll, dels för att sprida ägandet. Ett spritt ägande och sund konkurrens i en väl fungerande ekonomi skapar trovärdighet och får även riskkapitalmarknaden att fungera. Ett omfattande privat sparande i aktier är en av de viktigaste förutsättningarna för att nya företag skall kunna bildas och nya jobb skapas. Ett tredje skäl för en privatisering av det statliga ägandet är att det förbättrar förutsättningarna för de företag som det handlar om. Oklara roller gör att offentligt ägda företag lätt blir verktyg för motstridiga politiska ambitioner, vilket på lång sikt drabbar tillväxten och skapandet av nya jobb i Sverige. En ägarspridning ger företaget behövligt kapital för framtida investeringar, något som inte bör finansieras ur statsbudgeten. Försäljningarna ska ske till marknadsmässiga priser och i den takt som är möjlig med tanke på andra introduktioner på aktiemarknaden. Hänsyn ska också tas till konjunkturläget. Alla företag bör dock inte säljas. Staten ska inte avhända sig inflytandet över och ansvaret för t.ex. Systembolaget.

Utifrån ett kristdemokratiskt synsätt finns det alltså anledning att gå vidare med att minska det statliga ägandet av företag, i princip enligt det program som antogs av riksdagen hösten 1991. Utöver dessa bör ytterligare företag bli föremål för försäljning. Till de företag som kan säljas hör bl a Civitas Holding, resterande delar av Telia, Nordea samt OM.

De företag som är aktuella är sådana som är verksamma inom konkurrensutsatt verksamhet. Monopolföretag kan inte säljas innan omstrukturering skett. Vid försäljning bör allmänheten och de anställda i företagen vara en viktig målgrupp.

10.2 Inriktningen på längre sikt

Kristdemokraterna anser att det svenska skattetrycket, som är högst i världen, både bör och måste sänkas.

Bakom ställningstagandet att det bör sänkas ligger en ideologiskt förankrad övertygelse om att människorna själva, inte statens byråkrater och politiker, ska bestämma över en större del av sina inkomster och utgifter. Men ställningstagandet motiveras också av en ekonomiskt grundad övertygelse om att den svenska ekonomin kommer att fungera bättre och tillväxtpotentialen öka om en minskad andel av de totala resurserna passerar genom den offentliga sektorn.

Bakom ställningstagandet att skattetrycket måste sänkas finns en insikt om det inte obetydliga omvärldstryck som gör att våra skattenivåer helt enkelt inte kan avvika kraftigt från det som gäller i våra konkurrentländer.

På sikt bör därför de statliga utgifternas andel av BNP minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska. Skattetrycket måste dock växlas ned successivt och med en försiktighet som inte äventyrar stabiliteten i statsfinanserna eller äventyrar finansieringen av den offentliga sektorns kärnuppgifter. Vi bedömer att det under överskådlig tid främst är staten som genom omprioriteringar måste bidra till en nedväxling av skattetrycket. Kommunsektorn som helhet kommer på grund av den demografiska utvecklingen inte att ha något större utrymme för skattesänkningar, även om effektiviseringar genomförs. För vissa kommuner är detta dock en möjlighet som bör tas tillvara.

Staten ska givetvis ha tillräckliga skatteintäkter för att kunna sköta sina huvuduppgifter, som exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket statsutgifterna kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om denna tillväxt blir högre kan andelen bli lägre, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen.

Som ett riktmärke för statens utgifter kan därför bara anges att de tillsammans med utgifterna i den övriga offentliga sektorn ska ge utrymme för en gradvis anpassning nedåt av skattetrycket till jämförbara OECD-länders nivå. Med en bättre tillväxtpolitik blir detta lättare än om nuvarande stelheter och obalanser i den svenska ekonomin består.

Den svenska tillväxttakten i ekonomin är därför helt central även för denna diskussion. Om nuvarande låga tillväxtpotential (knappt 2 procent per år) består, kommer en nedväxling av skattetrycket att ta lång tid och frukterna av densamma, i form av ökat självbestämmande och bättre tillväxtförutsättningar, blir kanske svårare för den enskilde att se. Skattesänkningar riskerar i ett sådant läge att uppfattas som ett hot mot ”välfärden”. Inte minst driver de socialistiska partierna i Sverige mot bättre vetande ofta en sådan linje när konjunkturen är dålig. När den är bättre brukar skattesänkningar avvisas för att de skulle skapa överhettning om de genomfördes. I föreliggande vårproposition anges därtill, låt vara som ett beräkningstekniskt antagande, att utgiftstakens andel av BNP ska vara konstant framöver. Skattesänkningar är alltså i princip alltid fel för en svensk socialdemokratisk regering. Enda skälet till att vissa skatter sänkts under senare år är att den förbättring som den goda konjunkturen tidigare bidrog med inte kunde delas ut som bidrag till följd av utgiftstaken.

Den nuvarande låga tillväxtpotentialen bidrar alltså i sig till att hålla Sverige fast i en ond cirkel där tillväxtfrämjande förslag till skattesänkningar kan målas ut som ett hot snarare än den möjlighet till ökat självbestämmande och tillväxt det är. Om tillväxten vore bättre skulle vi sannolikt inte ha samma typ av debatt, eftersom skatteinkomsterna då skulle öka mer, även om skatterna var lägre. Detta dödläge kan bara brytas genom en målmedveten politik för att i en väl avvägd takt minska utgifter och skatter som andel av ekonomin. Därtill behövs regelförenklingar och andra typer av strukturreformer, bl.a. för att främja en bättre lönebildning. Detta kommer successivt att bidra till en bättre tillväxt och underlätta anpassningen mot nivån i jämförbara OECD-länder.

Det tydligaste exemplet på att denna strategi är framgångsrik är Irland. Där har skatterna målmedvetet sänkts, vilket har lockat till sig både människor, företag och investeringar. Den mycket kraftiga sysselsättningsökning som skett de senaste tio åren har tillsammans med sänkta skatter inneburit en snabb klättring uppåt i välfärdsligan.

Även om det finns olikheter mellan länder som Irland och Sverige, finns det inget som talar för att Sverige inte skulle kunna lyckas betydligt bättre med en tillväxtinriktad politik. Ett annat land som framgångsrikt förbättrat tillväxten är Finland, som trendmässigt har en betydligt bättre tillväxt än Sverige.

I diagram 10.1 åskådliggörs resonemanget. Först har en schablonmässig framskrivning gjorts av Sveriges BNP-utveckling vid den tillväxt som Konjunkturinstitutet (fram till år 2008) anger i sitt basalternativ och därefter den tillväxtpotential som Långtidsutredningen anger för Sverige. Därefter har skatteintäkterna varje enskilt år fram till år 2023 beräknats vid antagande om en konstant skattekvot på 50 procent av BNP. Dessa intäkter jämförs sedan i diagrammet med de skatteintäkter som uppstår vid en tillväxt på 2,5 respektive 3 procent när skattetrycket gradvis växlas ned med 0,3 procentenheter av BNP per år. Genom denna, som ett räkneexempel, försiktiga nedväxling av skattetrycket ser man att skatteintäkterna ändå blir högre till följd av den bättre tillväxten än i basalternativet (dvs med oförändrad politik).

Det bör betonas att det i diagrammet bara är fråga om ett räkneexempel bland flera tänkbara. Vilken tillväxt som ska antas gälla som basalternativ kan exempelvis diskuteras. Poängen är att illustrera att den tillväxtökning som sänkta skatter kan bidra till (oavsett antagande om basalternativ), inte gör någon till förlorare, utan tvärt om alla till vinnare: Enskilda personer och företag ges bättre förutsättningar att arbeta, konsumera, investera och producera, vilket ytterligare bidrar till ökad tillväxt. Offentlig sektor får högre skatteintäkter än vid oförändrad politik och därmed bättre förutsättningar att hålla en god kvalitet i sina verksamheter och samtidigt vara en attraktiv arbetsgivare.

Diagram 10.1 Sänkt skatt ger tillväxt – som ger högre skatteinkomster vid lägre skattetryck

Fasta priser. Miljarder kronor

Anm. Jämförelsenormen för kalkylen är ett kontant skattetryck på 50 procent av BNP och tillväxt enligt Konjunkturinstitutets basalternativ till år 2008 och därefter tillväxt enligt långtidsutredningens basalternativ.

11  Statens utgifter och utgiftstak

11.1 Statens utgifter på sikt

Som angetts i avsnitt 10.2 om skattekvoten på längre sikt bör de statliga utgifternas andel av BNP minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska, vilket är både önskvärt och nödvändigt (se avsnitt 10.2). Skattetrycket måste dock växlas ned successivt och med en försiktighet som inte äventyrar stabiliteten i statsfinanserna eller äventyrar finansieringen av den offentliga sektorns kärnuppgifter. Vi bedömer att det under överskådlig tid främst är staten som genom omprioriteringar måste bidra till en nedväxling av skattetrycket. Kommunsektorn som helhet kommer på grund av den demografiska utvecklingen inte att ha något större utrymme för skattesänkningar, även om effektiviseringar genomförs. För vissa kommuner är detta dock en möjlighet som bör tas till vara.

Staten ska givetvis ha tillräckliga skatteintäkter för att kunna sköta sina huvuduppgifter, som exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket statsutgifterna kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om tillväxten blir högre kan andelen bli lägre, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen.

Som ett riktmärke för statens utgifter kan därför bara anges att de tillsammans med utgifterna i den övriga offentliga sektorn ska ge utrymme för en gradvis anpassning nedåt av skattetrycket till jämförbara OECD-länders nivå. Med en bättre tillväxtpolitik blir detta lättare än om nuvarande stelheter och obalanser i den svenska ekonomin består.

Med sunda statsfinanser där både utgifter och inkomster är lägre, och det finansiella sparandet starkare, minskar konjunkturkänsligheten.

11.2 Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten

Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten omfattar från och med år 1999 endast inkomstbaserade ålderspensionsförmåner. Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom den pensionsuppgörelse om det nya pensionssystemet som träffats och beslutats i riksdagen under våren 1998. Därmed har vi inte några ändringsförslag vad avser det nya pensionssystemet och dess långsiktiga inriktning.

Det är dock värt att notera att även pensionssystemet är beroende av tillväxten. Det anpassar sig automatiskt vid förändringar i tillväxt eller demografisk utveckling, och kommer därför att ge bättre pensioner om tillväxten är hög än om den är låg. Även den icke förvärvsaktiva befolkningen har alltså allt att vinna på en förbättrad tillväxtpolitik.

11.3 Budgeteringsmarginalen

Socialdemokraterna räknar med en budgeteringsmarginal på låga 1,1 miljarder kronor för år 2004. Det motsvarar 1,3 promille av de takbegränsade utgifterna. Då ska man ta i beaktande att minst 6,3 miljarder kronor först trixats bort från utgiftstaket. Under innevarande år är minst 8 miljarder kronor borttrixade från utgiftstaket (se tabell 11.1). I praktiken har därför utgiftstakens funktion att begränsa statsutgifterna redan förfuskats.

Tabell 11.1 Nettoredovisning i vårpropositionen

Miljoner kronor

Kreditering av skattekontot	2003	2004
Sysselsättningsstöd till kom. & landsting	3 000	3 000
Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd	144	444
Stöd för skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (OSA)	400	785
Anställningsstöd till långtidssjukskrivna	200	600
Summa kreditering av skattekontot	3 744	4 829
Övrigt stöd vid sidan av utgiftstaket
200-kronan	1 300	1 300
Förbättrad kapitalstruktur i statliga bolag	3 000
Summa övrigt stöd vid sidan av utgiftstaket	4 300	1 300
Totalt	8 044	6 129

Socialdemokraterna har därmed definitivt avlägsnat sig från den budgetdisciplin som de tidigare sagt sig värna om. Tanken med budgeteringsmarginalen var att den enbart skulle vara en buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar samt den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit. Men sedan något år tillbaka ska alltså enligt regeringen ”budgeteringsmarginalen även omfatta utrymmen för framtida reformer på budgetens utgiftssida”. Detta står i bjärt kontrast mot de principuttalanden som gjordes i 1997 års budgetproposition:

Den [budgeteringsmarginalen] ingår alltså inte i saldoberäkningar och liknande och kan inte heller tas i anspråk för nya utgifter utan att finansieringen garanteras i särskild ordning. Farhågor att budgeteringsmarginalen skulle försvaga budgetdisciplinen är alltså ogrundade (prop. 1996/97:1).

Socialdemokraterna budgeterar i vårpropositionen med något högre marginaler för år 2005 och 2006, men detta anges endast bygga på ”konsekvensberäkningar” av Finansdepartementet som det inte finns något politiskt ansvar bakom. Det antyds i stället att regeringen avser att skapa två marginaler eftersom den avser att återkomma med riktlinjer för ”säkerhetsmarginalens” storlek.

Kristdemokraterna menar att detta är en helt felaktig användning av budgeteringsmarginalen, som strider mot alla de intentioner Socialdemokraterna själva angivit i tidigare propositioner. Budgeteringsmarginalen ska enbart vara en buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar samt den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit.

11.4 Utgiftstak och budgeteringsmarginal för 2004

Kristdemokraternas budgetpolitiska inriktning för kommande år är densamma som den vi presenterade under hösten 2002, nämligen balans på en lägre nivå (se avsnitt 1.7). Utgiftstaken ska därför vara lägre än de Socialdemokraterna har föreslagit.

Enligt den nya riksdagsordningen ska beslut om utgiftstak inte fattas på våren, utan på hösten i samband med budgetpropositionen. Kristdemokraterna följer denna ordning.

På grund av att Socialdemokraterna vid de två senaste tillfällena inte har följt denna ordning lägger vi dock fram ett motalternativ till deras förnyade förslag till utgiftstak för 2004, eftersom omräkningen till stora delar endast beror på ett trixande med utgiftstaket och inte utgör några genuina tekniska justeringar.

Utgiftstaket för år 2004 bör fastställas till 853 miljarder kronor varav budgeteringsmarginalen ska uppgå till drygt 4,6 miljarder kronor. Det motsvarar en sänkning av utgiftstaket med 3 miljarder kronor jämfört med Socialdemokraternas förslag, och en ökning av budgeteringsmarginalen med drygt 3,5 miljarder kronor.

Elanders Gotab, Stockholm 2003

Stockholm den 5 maj 2003
Alf Svensson (kd)
Inger Davidson (kd)	Stefan Attefall (kd)
Göran Hägglund (kd)	Chatrine Pålsson (kd)
Mats Odell (kd)	Maria Larsson (kd)
Johnny Gylling (kd)	Helena Höij (kd)

[1]	Landstingsförbundet 2001. Några fakta om sjukfrånvaron i landstingen.
[2]	Se t.ex. 2001 års ekonomiska vårproposition, bilaga 5, för en redogörelse för det kaotiska förlopp som till slut ledde till att den socialdemokratiska regeringen försökte lagstifta om både pris- och lönebildning i det s.k. stoppaketet. Detta omfattade lönestopp, prisstopp, hyresstopp, stopp för kommunala skattehöjningar, begränsningar i konflikträtten och höjda avgifter för avtalsstridiga strejker. Regeringen förlorade omröstningen i riksdagen den 15 oktober 1990 och statsministern lämnade in sin avskedsansökan.
[3]	Statsbudgetens saldo rensat för engångseffekter, ett mått som visar den långsiktiga utvecklingen.
[4]	I procent av befolkningen i samma åldersgrupp
[5]	Se till exempel Ds 1992:25 Fattigdomsfällor, Ds 1997:73 Lönar sig arbete?, Per Molander (1999) En effektivare välfärdspolitik
[6]	Statsskulden påverkas också av faktorer som inte ingår i det finansiella sparandet (t.ex. försäljningsinkomster och valutakursförändringar), men här avses den långsiktiga effekten på statsskulden av att staten har balans mellan inkomster och utgifter.