med anledning av prop. 2001/02:100 2002 års ekonomiska vårproposition

Motion 2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd)

1 Sammanfattning

1.1 Tid för handling – tid för regeringsskifte

Ännu en mandatperiod med Socialdemokraterna vid makten går mot sitt slut. Regeringen säger sig vara ”stolt men inte nöjd” med vad den uträttat. Så lät det även för fyra år sedan, vid förra mandatperiodens slut. Men trots draghjälp från en god internationell konjunktur och ansvaret att styra landet under de ytterligare fyra åren 1998–2002 underkänner regeringen alltså sitt eget resultat ännu en gång: inte nöjd. Det är lätt att instämma i det. Hur skulle man kunna vara nöjd när antalet vårdplatser minskat med 30 procent med Socialdemokraterna vid makten? Hur skulle man kunna vara nöjd när sjukskrivningar och förtidspensioner ökar explosionsartat? Hur skulle man kunna vara nöjd när svenska låginkomsttagare fortfarande beskattas hårdast i hela världen? Hur skulle man kunna vara nöjd när svenska industriarbetares och barnfamiljers köpkraft är bland de lägsta i i-världen? Hur skulle man kunna vara nöjd när vårdköerna växer och äldreomsorgen inte har tillräckliga resurser? Hur skulle man kunna vara nöjd när företag och kapital flyr landet under gratulationer av statsministern? Hur skulle man kunna vara nöjd när valfrihet och dynamik bromsas och motarbetas? Hur skulle man kunna vara nöjd när människor inte känner trygghet på gator och torg? Hur skulle man kunna vara nöjd när Sverige inte ens under goda år orkar ta igen den tillväxt landet förlorat gentemot omvärlden, utan i stället fortsätter att halka utför?

Listan kan göras längre, och frågan är: vad är det egentligen som kvarstår för regeringen att vara så stolt över?

Den socialdemokratiska regeringen fullföljde under den förra mandatperioden den budgetsanering som den borgerliga fyrpartiregeringen initierade genom den s.k. Nathalieplanen. Det var kärvt, men nödvändigt efter den krasch som följde av 1980-talets sus- och dusekonomi och Socialdemokraternas regeringshaveri med stoppaket, extrem överhettning och fastighetsbubbla. Till skillnad från när Socialdemokraterna var i opposition 1991–1994, motsatte sig inte de borgerliga partierna budgetsaneringen 1995–1998. Däremot ville inte minst Kristdemokraterna genomföra budgetsaneringen med en annan fördelnings- och tillväxtprofil. Vi tyckte till exempel att det var orimligt att konfiskera barn- och änkepensioner och spara på de sämst ställda pensionärerna. Vi ansåg dessutom att de mest tillväxthämmande skatterna och regleringarna måste slopas, för att bana väg för en snabb och varaktig återhämtning i den svenska ekonomin. Inte heller var det rimligt att höja skatterna med drygt 70 miljarder kronor. Men i våra budgetalternativ i riksdagen lade vi hela tiden fram fullt finansierade budgetalternativ, med samma eller t.o.m. ökade sparbeting.

Med Miljöpartiet i vågmästarposition lyckades regeringen klamra sig fast vid makten 1998. Men sedan dess har inte mycket gjorts för att stärka och förbättra den svenska ekonomins växtkraft. Alla kärva budgetbeslut var väsentligen tagna tidigare, och den internationella konjunkturen gav god draghjälp till den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Detta gjorde det lätt för Socialdemokraterna att dölja de mer djupgående problemen i den svenska ekonomin. Splittringen inom det egna partiet och trätorna och dragkampen med de spretande samarbetspartierna ledde till minsta motståndets minimalistiska väg: gör inget svårt – ge bara tillbaka lite av de för tillfället goda skatteinkomsterna. Därför står nu Sverige dåligt rustat inför sämre tider.

En besviken före detta toppchef på Näringsdepartementet sammanfattar det så här1: ”Dödsstöten för regeringens tillfälliga flörtande med företagen för några år sedan var IT-boomen. Börskurserna sköt i höjden och företagen blomstrade. Regeringen tolkade det som att inget behövde göras. Nedgången i ekonomin borde ha fått dem att inse att de måste göra något, men så har det inte blivit. När jag ser formuleringarna i vårpropositionen förstår jag att företagen inte kan lita på regeringen. /.../ Exemplet att avgiften för försenad självdeklaration har sänkts med 500 kronor är närmast pinsamt.”

När allt kommer omkring kvarstår endast budgetsaneringen under förra mandatperioden som Socialdemokraternas enda anledning till stolthet. Men budgetsaneringen var det ju bara Vänsterpartiet som var emot. Och de besluten togs för sex sju år sedan. Att dela ut pengar när konjunkturen är god är ingen konst. Med den senaste mandatperiodens handlingsförlamning och ideologiska vilsenhet i kombination med en vikande konjunktur framstår nu misslyckandet mer tydligt. Sverige tog trots de goda åren inte tillbaka något av det som tidigare förlorats i lågkonjunkturen, vi står dåligt rustade inför en sämre konjunktur och nu fortsätter eftersläpningen.

Socialdemokratins kompakta brist på långsiktig tillväxtpolitik är grundorsaken till i stort sett alla de resurs- och välfärdsbrister som vi ser i dag, inte minst i vården, skolan och äldreomsorgen. Därför är ett regeringsskifte mer angeläget än någonsin. Utan tillväxt finns det bara nedskärningar att fördela. Och utan ett regeringsskifte kommer tillväxtpolitiken även i fortsättningen att utebli. Finansministerns häpnadsväckande svar på de 53 förslag för förbättrat företagsklimat som de borgerliga partierna lagt fram var: ”Jag tror att småföretagen ska vara glada för att de där 53 punkterna inte genomförs.”

Men om man tror att Sverige inte för alltid är dömt att utvecklas långsiktigt sämre än omvärlden, så ska och förmår man givetvis också utforma den politik som stärker växtkraften och därmed resurserna för de viktiga gemensamma välfärdstjänsterna. Goda exempel finns dessutom på att det i länder som liknar Sverige går att byta inriktning till en annan och framgångsrik politik om man bara bestämmer sig och samtidigt får större delen av samhället med sig. Irland, Nederländerna och på senare år även Danmark har visat att inget land är dömt att fortsätta en ekonomisk kräftgång.

1.2 Välfärd genom förnyelse och tillväxt

Kristdemokraterna lägger i denna motion fram förslag om den ekonomiska politikens inriktning för en långsiktigt bättre välfärdsutveckling, en utveckling som bryter Sveriges trettioåriga period av eftersläpning och bristande växtkraft. Det sker genom strukturella reformer och strategiska skattesänkningar på arbete, sparande och företagande. Men också genom en kvalitetsinriktad skola, gymnasie- och högskoleutbildning. Tillsammans med de andra borgerliga partierna vill vi lägga grunden för en politik som ger Sverige förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt på åtminstone 3 procent per år.

En framgångsrik tillväxtpolitik handlar inte i första hand om fler ”piskor” utan främst om att ge människor fler ”morötter”: Det måste vara mödan värt att starta och driva ett företag. Det måste vara lönt att arbeta mer. Det måste löna sig bättre med utbildning. Men det handlar också om att öka människors möjligheter att påverka och känna trygghet i sin vardag: Att få tiden att räcka till, att kunna påverka sin arbetssituation, att känna att man behövs, att sjukvården fungerar när man behöver den, att man får det självklara förtroendet att välja barnomsorg, skola eller äldreomsorg efter egna önskemål.

Inriktningen för vår ekonomiska politik är därför också omfattande satsningar på prioriterade områden som mer och bättre vård, skola och ökad valfrihet och köpkraft för barnfamiljerna, ökat ekonomiskt utrymme för enskilda, familjer och pensionärer genom sänkt inkomstskatt. Krafttag måste tas för att råda bot på den skenande sjukfrånvaron och det ökande antalet förtidspensioneringar. Det bör ske genom en ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring som tidigt sätter individen i centrum. Företagsklimatet måste förbättras, liksom infrastrukturen. Polisen och övriga rättsväsendet måste ges avsevärt bättre möjligheter att bekämpa brottsligheten. Konkurrensen måste stärkas.

1.3 Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Det överordnade målet för den ekonomiska politiken är att ge människorna en till alla delar god livsmiljö (se avsnitt 6.1.1). Därför måste den ekonomiska politiken främja en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast så kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas. Inom ramen för detta synsätt är vår inriktning för den ekonomiska politiken att lägga grunden för att höja den långsiktigt hållbara tillväxten till åtminstone 3 procent per år och därmed skapa ett ökat välstånd för alla.

För att möjliggöra detta mål krävs en politik som

• slår vakt om den statsfinansiella stabiliteten genom lägre utgifter, lägre skattetryck, sänkt skuldkvot och minskad statsskuld och därigenom minskar den svenska ekonomins sårbarhet,

• skapar bättre villkor för arbete och företagande genom konkurrenskraftiga skattenivåer, ett bättre utbildningssystem, en reformerad lönebildning samt krafttag mot ohälsa och sjukskrivningar och därmed kan få den faktiska sysselsättningen att öka kraftigt,

• skapar goda förutsättningar för att alla skall kunna växa och förverkliga sina ambitioner och på så sätt minska de regionala och sociala obalanserna,

• ökar valfriheten och säkrar både mäns och kvinnors kontroll över den egna tillvaron,

• förbättrar den inhemska konkurrensen, bland annat i offentlig tjänsteproduktion, bygg- och livsmedelssektor.

Kristdemokraternas inriktning för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken framgår av kapitel 6.

1.4 Förändringar till följd av ny budgetordning

Den nya budgetordning som gäller från och med i år innebär bl.a. att riksdagen inte fattar något beslut om utgiftstak under våren. Av det följer att såväl regeringen som oppositionspartierna i större utsträckning än tidigare inriktar sig på att främst göra en framskrivning av det kompletta budgetalternativ man senast presenterade (hösten 2001), och därtill ange den mer långsiktiga inriktningen av den ekonomiska politiken. Något nytt tredje år (2005) kommer inte att tas med i beräkningarna av regeringen förrän i samband med det ordinarie budgetarbetet på hösten. Därför begränsas kalkylerna till att gälla de två kommande åren, 2003 och 2004.

Denna motion innehåller således i princip alla de förslag för 2002 som Kristdemokraterna lade fram för riksdagen hösten 2001, framflyttade ett år till 2003 samt uppdaterade med nya priser och volymer.

1.5 Helt slopad fastighetsskatt och ökade resurser till kommunsektorn

Fyra större förändringar har därefter gjorts i våra beräkningar jämfört med hösten 2001: Den reform för helt avskaffad fastighetsskatt som Kristdemokraternas partistyrelse beslutat om har lagts in i kalkylerna från och med 2003. Reformen som är fullt ut finansierad beskrivs utförligare i avsnitt 8.2.2.

Därtill har resurserna till kommunsektorn utökats ytterligare jämfört med i höstas. Totalt anslår vi 6,5 miljarder kronor mer än regeringen för de kommande två åren.

Reformutrymmet för valfrihet inom familjepolitiken har stärkts, medan det kommunala maxtaxebidraget i kalkylerna ligger kvar hos kommunerna. Det innebär inte att Kristdemokraterna accepterar maxtaxans fördelningspolitiska eller verksamhetsmässiga utfall, men väl att framtida förändringar bör bygga på de förutsättningar som maxtaxan ger när den nu är införd. Valfriheten och rättvisan ska öka, men samtidigt ska hushållsekonomin inte försämras för några familjer.

Kristdemokraterna anser också att det från nästa år finns utrymme för takhöjningen till 680 kronor i a-kassan. Hur regeringen efter det att vårpropositionen lämnats till riksdagen plötsligt tycker sig ha hittat nya pengar till en ytterligare takhöjning är i skrivande stund höljt i dunkel.

1.6 Prioriterade budgetområden

Kristdemokraterna anger sju politik- och budgetområden som är prioriterade i den ekonomiska politiken. På samtliga dessa områden behövs reformer i ordets verkliga mening. Det gäller politiken för att skapa långsiktigt goda tillväxtförutsättningar genom ett bättre investerings- och företagarklimat, det gäller skattepolitiken för låg- och medelinkomsttagare, valfriheten för barnfamiljer, pensionärernas ekonomiska situation, vården, omsorgen och skolan, vikten av ett återupprättat rättssamhälle samt betydelsen av en fungerande infrastruktur. Den socialdemokratiska regeringens politik på dessa områden är utpräglat bristfällig eller direkt felaktig. I tabell 1.1 framgår reformernas omfattning i miljarder kronor. I kapitel 8 presenteras inriktningen för reformerna på dessa politikområden mer utförligt.

Ett flertal viktiga reformer låter sig dock inte tydliggöras genom ändrade budgetramar. Regelförenkling kostar t.ex. inte särskilt mycket, men har en väsentlig betydelse för företagsklimatet. I sammanhanget små satsningar på förstärkt konkurrens via ett stärkt Konkurrensverk och skärpt lagstiftning är också exempel på viktiga reformer som inte bäst beskrivs i budgettabeller.

Tabell 1.1 Sammanfattning av reformer på prioriterade budgetområden. Förändringar i förhållande till regeringens utgifter och inkomster 2003 och 2004

Miljarder kronor (kassamässig redovisning av skattesänkningar)	2003	2004
1. Tillväxtåtgärder för företagen (skattesänkningar netto)	1,7	4,6
2. Sänkta inkomstskatter1 (skattesänkningar netto)	24,9	29,7
3. Valfrihet och bättre köpkraft för barnfamiljer (netto)	2,8	1,9
4. Bättre vård, skola, omsorg och utbildning (netto)	6,2	5,2
varav ny rehabiliteringsförsäkring	1,3	2,7
5. Stärkt rättsväsende m.m.	1,1	1,2
6. Mer kvar av pensionen	3,2	3,4
7. Förbättrad infrastruktur	2,3	2,0
Övriga satsningar	7,3	12,3
Summa	49,6	60,5
Finansiering/utgiftsminskningar brutto	45,2	58,8
Finansiering/övriga inkomstökningar brutto 2	5,4	2,0
Summa	+1,0	+0,3

1) Exklusive sänkt skatt för barnfamiljer och pensionärer. Dessa skattesänkningar ingår under punkterna 3 och 6 i tabellen. Sammantaget sänks inkomstskatterna inklusive fastighetsskatten med 29 respektive 34 miljarder kronor 2003 och 2004.

2) Nettoeffekt av ändrade studiemedel samt att infrastrukturlån i stället lagts in under utgiftstaket Reglering mot företagssektorn av en andra karensdag i sjukförsäkringen.

1.7 Sunda statsfinanser

Kristdemokraterna räknar med skattesänkningar de närmaste två åren på 31 respektive 38 miljarder kronor. Därtill prioriteras ett antal viktiga reformer som påverkar budgetens utgiftssida (se kapitel 8 och tabell 1.1). Samtliga förslag är fullt ut finansierade och lämnar sammantaget även en viss marginal som stärker statens finansiella sparande med 1 miljard kronor år 2003 och 0,3 miljarder kronor år 2004. Utgifterna minskas netto med 26 respektive 37 miljarder kronor. Därtill ska läggas ytterligare inkomstförstärkningar på 5,5 respektive 2 miljarder kronor åren 2003–2004. De samlade effekterna av Kristdemokraternas budgetpolitik framgår av tabell 1.2.

Tabell 1.2 Sammanfattning av Kristdemokraternas budgetpolitik

Kassamässiga förändringar för statsbudgeten och offentlig sektor i förhållande till regeringens budgetalternativ

	Staten			Offentlig sektor
Miljarder kronor	2003	2004	2003		2004
Minskade utgifter, netto	9,2	19,2	26,2		36,8
varav utgiftsminskningar brutto	45,2	58,8	45,2		58,8
varav utgiftsökningar brutto	36,0	39,7	19,0		22,1
Sänkta skatter, netto 1)	13,7	20,8	30,7		38,4
Övriga inkomstförändringar/regleringar	3,1	1,7	3,1		1,7
Riksgäldskontorets nettoutlåning	-2,4	-0,3	-2,4		-0,3
Förändring i finansiellt sparande	+1,0	+0,3	+1,0		+0,3
Utförsäljningsinkomster	40,0	60,0	40,0		60,0
Statsskuldsminskning (=minskat lånebehov)	41,0	60,3	41,0		60,3

1) De totala skattesänkningarna netto uppgår till 31 resp. 38 mdr kr 2003 och 2004. Två av dessa skattesänkningar påverkar kommunernas skatteunderlag, och kommunerna kompenseras därför genom höjda generella statsbidrag. På statsbudgeten redovisas detta som en ökad utgift i stället för en skattesänkning. En mer rättvisande bild av de totala skattesänkningarna och bruttoutgiftsökningarna framkommer därför i redovisningen för hela den offentliga sektorn i de två sista kolumnerna.

Anm.: Av sista raden framgår att statsskulden minskar med 101,3 miljarder kronor jämfört med regeringens alternativ där den ökar med 7 miljarder kronor 2003–2004. Se även fotnot 2 till tabell 1.1.

Statsskuldsutvecklingen till följd av Kristdemokraternas budgetpolitiska inriktning samt med regeringens budgetpolitik framgår av tabell 1.3.

Tabell 1.3 Statsbudgetens inkomst- och utgiftsförändringar och statsskuldsutvecklingen med Kristdemokraternas budgetförslag för 2003–2004

	2002	2003	2004
Minskade utgifter, netto		9,2	19,2
Skatte- och inkomstförändringar, netto exklusive utförsäljningsinkomster		-10,6	-19,1
Utförsäljningsinkomster		40,0	60,0
Riksgäldskontorets nettoutlåning		-2,4	-0,3
Statsskuldsförändring (= lånebehovet)		-41,0	-60,3
Regeringens beräknade statsskuld	1125	1121	1128
Andel av BNP, regeringen	50,1 %	47,6 %	45,7 %
Statsskuld enligt Kristdemokraternas budgetalternativ		1080	1027
Andel av BNP, Kristdemokraterna		45,8 %	41,6 %

Anm.: Av tabellen framgår att statsskulden blir 101 miljarder kronor lägre till år 2004 med Kristdemokraternas inriktning på budgetpolitiken.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

1.1 Tid för handling – tid för regeringsskifte 1

1.2 Välfärd genom förnyelse och tillväxt 3

1.3 Riktlinjer för den ekonomiska politiken 3

1.4 Förändringar till följd av ny budgetordning 4

1.5 Helt slopad fastighetsskatt och ökade resurser till kommunsektorn 4

1.6 Prioriterade budgetområden 5

1.7 Sunda statsfinanser 6

2 Innehållsförteckning 9

3 Förslag till riksdagsbeslut 12

4 Regeringens vårproposition 12

4.1 Regeringens budget vilar på osäker grund 12

4.2 Snabb och medveten utgiftsökning trots vikande konjunktur 13

4.3 Regeringen förmår inte hantera internationaliseringen av ekonomin 15

4.4 Högt skattetryck fortsätter att drabba Sverige 16

4.5 Regeringen gör inget för att förbättra lönebildningen och arbetsmarknadens funktionssätt 17

4.6 Kostnaderna för hög arbetslöshet består, kostnaderna för sjukfrånvaro skenar 20

4.6.1 Regeringens politik för ökad hälsa i arbetslivet är löjeväckande 23

4.7 Statsskulden är 30 miljarder kronor högre och långsiktig obalans råder i statsfinanserna 25

4.8 För sjuttonde gången uteblir tillväxtåtgärderna 26

4.9 Fortsatt förmynderi och sned fördelningspolitik 27

4.10 Bristerna i välfärden består eller förvärras men regeringen är stolt 28

4.11 Regeringen har under åtta år försuttit chansen 30

4.12 Med Socialdemokraternas samarbetspartier var tillväxtpolitiken dömd att misslyckas 31

4.13 Regeringens handlingsförlamning behåller hushållstjänsterna svarta 34

5 Den ekonomiska utvecklingen 35

5.1 Den globala konjunkturutvecklingen 35

5.1.1 USA leder återhämtningen 35

5.1.2 Euroområdet ligger efter USA 36

5.1.3 Japans problem långt ifrån lösta 37

5.2 Den svenska konjunkturutvecklingen 37

5.2.1 Sverige i ett farligt läge 38

5.2.2 Riksbanken 39

5.3 Den nya ekonomin 40

5.3.1 Tas den nya ekonomins möjligheter till vara i Sverige? 40

6 Kristdemokraternas alternativ 42

6.1 Grundläggande utgångspunkter 42

6.1.1 En social och ekologisk marknadsekonomi ger långsiktiga tillväxtförutsättningar 42

6.1.2 Företagarklimat för välstånd och nya jobb 43

6.1.3 Höjd utbildningsnivå avgörande för långsiktig tillväxt 44

6.1.4 Ökad sysselsättning tryggar välfärden 46

6.1.5 Bryt bidragsberoendet – individer och familjer måste få bestämma mer själva 47

6.1.6 En minskad statsskuld ger frihet åt kommande generationer 48

6.1.7 En bättre fördelningspolitik skapar möjligheter för fler 49

6.2 Den ekonomiska politiken 49

6.2.1 Övergripande mål för den ekonomiska politiken 50

6.2.2 Sunda statsfinanser 51

6.2.3 Bättre villkor för arbete och företagande 51

6.2.4 Reformerad lönebildning och arbetsmarknad 57

6.2.5 Ökad konkurrens 59

6.2.6 Sjukskrivningar och förtidspensioner måste minska 62

6.3 Sverige bör delta i EMU-samarbetet fullt ut 64

6.3.1 Stärk samarbetet mellan Europas folk 65

6.3.2 Varför ett monetärt samarbete? 65

6.3.3 Globaliseringens utmaningar 66

6.3.4 ERM2 67

6.3.5 Folkomröstning 67

7 Budgetpolitikens inriktning 67

7.1 Överskottsmål 67

7.1.1 Regeringens överskottsmål innebär ökad statsskuld 68

7.1.2 Nuvarande överskottsmål behöver kompletteras 71

7.1.3 Ett svenskt EMU-medlemskap skärper överskottskraven 72

7.1.4 Sunda statsfinanser och långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi 73

7.2 Utgiftstaken 73

7.3 Statens lånebehov och statsskuld 74

8 Prioriterade områden 74

8.1 Tillväxtpolitik för nya jobb 75

8.1.1 Omläggning av egendoms- och kapitalbeskattningen 76

8.1.2 Effekterna av en omlagd egendoms- och kapitalbeskattning 78

8.2 En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön 80

8.2.1 Inkomstskattereform i fyra steg 80

8.2.2 Avskaffad fastighetsskatt 81

8.2.3 Bättre sparmöjligheter och höjt reseavdrag 84

8.3 En reformerad familjepolitik 85

8.3.1 Valfrihet och rättvisa inom barnomsorgen 86

8.4 Bättre pensioner 88

8.5 Vården, omsorgen och skolan 89

8.6 Ett återupprättat rättsväsende 91

8.7 Upprustad infrastruktur 93

9 Kommunsektorn 95

9.1 Tillskott på 6,5 miljarder kronor på två år 95

9.2 Regleringar enligt finansieringsprincipen 96

10 Statens inkomster 97

10.1 Motiv för försäljning av statliga aktier 97

11 Statens utgifter 98

11.1 Inriktning för utgiftsområden för åren 2003–2004 98

11.2 Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten 100

11.3 Budgeteringsmarginalen 100

11.4 Utgiftstaken 101

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen godkänner de grundläggande utgångspunkter för den ekonomiska politiken som Kristdemokraterna förordar (avsnitt 6.1).

Riksdagen godkänner det förslag till inriktning av den ekonomiska politiken som Kristdemokraterna förordar (avsnitt 6.2).

Riksdagen godkänner det förslag till inriktning av budgetpolitiken som Kristdemokraterna förordar.

Riksdagen godkänner det övergripande mål för den ekonomiska politiken som Kristdemokraterna förordar (avsnitt 6.2.1).

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om EMU-samarbetet (avsnitt 6.3).

4 Regeringens vårproposition

4.1 Regeringens budget vilar på osäker grund

Fem månader före valet erkänner regeringen i vårpropositionen att Sveriges ekonomi utvecklas sämre än vad den hittills gett sken av. Statsskulden ökar, arbetslösheten ökar, kommunerna är tillbaka i ett krisläge, sjukskrivningarna skenar och sysselsättningsmålet uppnås inte. Regeringen gör sitt bästa för att skylla detta på utvecklingen i USA, trots att den svenska tillväxten sedan 30 år är sämre än i omvärlden och trots att USA väntas ha en betydligt bättre tillväxt och redan visat tecken på en snabbare återhämtning än Sverige.

Sedan vårpropositionen 2001 har dramatiska händelser påverkat såväl den internationella som den svenska konjunkturutvecklingen. Redan före terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon i USA den 11 september 2001 hade tillväxten i Sverige avtagit markant. Regeringen hann vid utarbetandet av budgetpropositionen för 2002 inte beakta den ytterligare försämring som följde på terrorattackerna. Men regeringen har därefter hävdat att de svenska offentliga finanserna innehåller goda marginaler inför en nedgång i ekonomin. Några sparplaner inför en utveckling med väsentligt sämre utfall än det som redovisades i propositionen har inte redovisats. I årets vårproposition har regeringen tagit alla reserver och marginaler i anspråk och medvetet underbudgeterat sjukskrivningskostnaderna. I praktiken finns nu inga reserver att ta till vid en sämre utveckling än den som antas i propositionen.

Sverige är extremt beroende av utvecklingen på telekommarknaden. Den svenska telekomindustrin, som till ca 75 procent består av Ericssonbolag, svarade för över hälften av Sveriges ekonomiska tillväxt under 1999. Ericsson stod för 16 procent av Sveriges export år 2000. Nedgången förra året sänkte värdet på sektorns exportandel till motsvarande 9 procent av totalen. Det är fortfarande högt.

Mot denna bakgrund var Ericssons rapport för första kvartalet 2002 en allvarlig larmsignal för hela den svenska ekonomin. Som en konsekvens av den djupnande krisen i telekombranschen har den svenska kronan försvagats ytterligare. Konjunkturinstitutets prognoschef gjorde i april bedömningen att svensk BNP-tillväxt, med anledning av Ericssons problem, kan behöva skrivas ned med ytterligare ett par tiondels procentenheter från de 1,3 procent som förutsågs i den senaste konjunkturprognosen. Samma bedömning gör flera andra prognosinstitut, liksom för övrigt också LO:s chefsekonom. Även Företagarnas Riksorganisation är starkt oroad över utvecklingen och tror att Ericssons mörka rapport sannolikt får stora följdverkningar bland de små företagen i underleverantörsledet. De optimistiska förhoppningar som elektronikindustrin gav uttryck för i den senaste småföretagsbarometern ser också ut att grusas.

Regeringen har alltså i flera omgångar tvingats revidera ner prognoserna för tillväxttakten i svensk ekonomi. Såväl Konjunkturinstitutet (KI) som Ekonomistyrningsverket (ESV) bekräftar i april 2002 att utvecklingen blir betydligt sämre än vad regeringen förutspådde i sin valbudget. Om inte drastiska åtgärder vidtas för att minska budgeterade utgifter, kommer dessa, enligt såväl KI som ESV, att skjuta genom de av riksdagen fastställda utgiftstaken.

Ekonomistyrningsverket förutspår i sin senaste budgetprognos ett större underskott än vad regeringen antar i vårpropositionen. Underskottet i statsbudgeten för 2003 beräknas bli hela 43 miljarder kronor och rensat från tillfälliga effekter förutses ett underskott redan i år på 33 och nästa år på 59 miljarder kronor, motsvarande 1,5 respektive 2,5 procent av BNP. För första gången sedan 1995 ökar de underliggande utgifterna som andel av BNP. Statsbudgetens inkomster i relation till BNP har sjunkit sedan 1998 och fortsätter att minska i år och nästa år.

4.2 Snabb och medveten utgiftsökning trots vikande konjunktur

Det som ett tag såg ut att bli en period av god svensk tillväxt i nivå med omvärldens kommer nu med regeringens egna bedömningar att återigen ge Sverige en snöplig plats i tillväxtligan. Tillväxttakten blir sämre den kommande treårsperioden än tillväxten i Norden, EU och världen som helhet. Detta samtidigt som vi nu ser en snabb tillväxt av statens utgifter. Under de kommande två åren växer statens utgifter med drygt 4 procent per år. Regeringen föreslår dessutom nya ofinansierade utgifter på tilläggsbudgeten för 2002 på 6,5 miljarder kronor. Det bryter mot budgetlagens intentioner.

Diagram 4.1 BNP-utveckling 2002–2004. Svensk eftersläpning fortsätter

Tyvärr innehåller inte heller föreliggande vårproposition ens en inriktning som långsiktigt skulle kunna säkra en hög tillväxt i den svenska ekonomin och därmed fundamentet för en utvecklad välfärd för alla.

Hela industrivärlden har upplevt en stark högkonjunktur. Med eftersläpningen i uppbördssystemet är det inte konstigt att pengarna även för det innevarande budgetåret strömmar in i den svenska statskassan med världens högsta skatter på världens bredaste skattebaser. De höga skatteinkomsterna som beräknas för 2002 härstammar i ovanligt hög grad från realisationsvinster på fastigheter och värdepapper under 1999 och 2000. Problemet är dessutom att regeringen blundar för globaliseringens framtidsutmaningar och för vådan av att Sverige har de mest konjunkturkänsliga statsfinanserna i västvärlden. Man vidtar bara minsta möjliga åtgärder. Därmed missade regeringen ännu en gång chansen att i en god konjunktur göra något tydligt för att Sverige ska bli framgångsrikt i globaliseringens tuffa kamp.

Den nu snabbt vikande konjunkturen förvärrar en dåligt fungerande arbetsmarknad med begynnande flaskhalsproblem. Regeringens strategi har hittills varit att sätta tilltro till att om bara statsfinanserna är i balans och konjunkturen fortsätter att vara god, leder detta automatiskt till ökad sysselsättning. Ett antal oberoende internationella organisationer som OECD, IMF och EU-kommissionen har tvärt om gång på gång pekat på behovet av konkreta strukturella reformer och strategiska skattesänkningar för att förbättra den svenska ekonomins utvecklingskraft. När nu konjunkturen viker står regeringen utan en strategisk plan för att långsiktigt lyfta tillväxtförutsättningarna från dagens knappa två procent. Kvar är bara en valrörelsebudget där pengar delas ut till i stort sett alla grupper i samhället.

Till detta ska läggas en okontrollerbar ökning av kostnaderna för sjukförsäkring och förtidspension. Effekterna av denna utveckling drabbar förutom statsfinanserna i första hand de enskilda medborgarna, deras arbetskamrater och arbetsgivare. Därtill kommer en allvarlig samhällsekonomisk effekt genom ett dramatiskt minskat arbetsutbud när ca 800 000 personer i arbetskraften är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Detta skapar en brist på arbetskraft, trots massarbetslösheten och förvärrar därigenom den svenska löneinflationen, som trendmässigt nu ligger ca en procentenhet över inflationen i våra viktigaste konkurrentländer. Från denna extremt höga nivå förutser ESV en fortsatt ökning av sjukskrivningarna med 11 procent nästa år och ytterligare 4 procent 2004. Detta riskerar att leda till att en eventuell konjunkturförbättring kvävs i sin linda när Riksbanken tvingas höja räntan, trots en svag ekonomisk utveckling.

4.3 Regeringen förmår inte hantera internationaliseringen av ekonomin

Tillvaron blir alltmer internationaliserad. Människor, kapital och företag rör sig snabbt och enkelt över nationsgränser på jakt efter goda tillväxtbetingelser. Denna situation ställer stora krav på Sverige. Erbjuder vi en jordmån som gör att nya företag startas och att vi finns med på listan över tänkbara länder när etableringar planeras? Är skatterna för företagen sådana att det går att konkurrera med omvärlden? Är personskatterna så utformade att de attraherar snarare än som nu motverkar att människor med expertkunskaper väljer att flytta till Sverige? Har vi i Sverige stabila spelregler för företagen så att vårt land framstår som bra att etablera sig i?

Tyvärr är svaren på frågorna nedslående. Nedslående med tanke på den fortsatt höga arbetslösheten och på möjligheterna att långsiktigt finansiera angelägna åtaganden när det gäller t ex vården och omsorgen. Globaliseringens effekter tar regeringen ingen hänsyn till – i avvaktan på en utredning! Det är allvarligt när nu företag, kunskap och kapital fortsätter att flytta ut. Volvo Personvagnar ägs av amerikanska Ford, Saab av amerikanska GM, Scania ägs till stor del av tyska Volkswagen, AstraZeneca är engelskt, Nordbanken och StoraEnso är registrerade i Finland.

På sju år har ägarförhållandena i Sveriges 15 största verkstadsföretag förändrats dramatiskt. Det utländska ägandet har fyrdubblats sedan 1992 i de svenska storföretagen. Majoriteten av de utländska ägarna är okända till namnet, och ägandet är spritt på många små innehav. Utvecklingen under 1990-talet har inneburit att även många svenska storföretag är mer utländska än svenska när faktorer som andel anställda i utlandet, andel av fakturering i utlandet, andelen utländska ägare, etc vägs samman.

I och med PPM-valet och AP-fondernas nya placeringsregler har ett antal miljarder kronor lämnat landet till utländska fondplaceringar. Dessa portföljjusteringar är en av orsakerna till att kronan försvagats mot de stora valutorna under senare tid. Dessutom har utländska investerare sålt svenska värdepappersinnehav i ökande utsträckning. Det allvarliga är att alla dessa aktörer oberoende av varandra gör bedömningen att investeringar långsiktigt lönar sig bättre i andra länder än Sverige. Fenomen som dessa visar med all tydlighet en globaliserad världs villkor vad gäller investeringar, sparande och företagande. De statliga AP-fondernas styrelser och svenska folket inser detta. Det gör tyvärr inte den regering som nu leder landet. Statsministerns tal om att återreglera AP-fondernas placeringsregler är som att sätta plåster på benbrott.

4.4 Högt skattetryck fortsätter att drabba Sverige

Det svenska näringslivet övertas nu successivt av utländska ägare samtidigt som svenskarnas direktägande minskar kraftigt. Dubbelbeskattningen på risksparande driver företag och jobb ur landet. Men detta är uppenbarligen ingenting som allvarligt bekymrar regeringen.

Regeringens oförmåga att inse värdet av tydliga och närvarande ägare manifesterades när statsministern gästade Gnosjö under våren. På fråga om vad han ansåg om att fler och fler av de finaste familjeföretagen nu såldes till utländska investmentbolag, svarade han med att gratulera Gnosjö till att deras företag var attraktiva på världsmarknaden. Men den tragiska bakgrunden till de ökande utförsäljningarna är att svenskt ägande straffbeskattas med en dubbelbeskattning, att svenska ägare drabbas av den snart unika svenska förmögenhetsskatten och att en konfiskatorisk arvs- och gåvobeskattning gör det hart när omöjligt för nästa generation att ta över den äldre generationens livsverk.

Regeringen noterade däremot mycket riktigt i budgetpropositionen att en del av de svenska hushållen nu lagligt kan ta med sig en större ranson av vin hem från utlandet. Vinskatten sänktes följaktligen från den 1 december 2001. Men regeringen oroar sig uppenbarligen inte – till skillnad från bl a Riksskatteverket – för att svenska hushåll har minst 400 miljarder kronor av sitt sparkapital obeskattat placerat utomlands. Förmögenhetsskatt och dubbelbeskattning driver kapitalet ur landet, utom för de allra rikaste som slipper betala skatt för sina aktiemiljarder. Den här trenden kommer enligt RSV att snabbt kunna få allvarliga välfärdseffekter. Men det ser inte regeringen genom sina ideologiska skygglappar.

Dubbelbeskattningen av just svenska företagsinvesteringar leder till att en utländsk köpare kan betala avsevärt mer för en aktie än en svensk köpare och ändå få samma avkastning på sin investering efter skatt. Med en sådan politik är det ju mycket osäkert hur många nu svenska företag som i framtiden kommer att förbli i svensk ägo. Från 1997 till 2000 flyttade 47 tidigare svenskbaserade koncernhuvudkontor från Sverige. Regeringen bedriver en verklighetsfrämmande politik som Sverige inte har råd med. Det höga svenska skattetrycket bidrar till att hämma Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar, vilket framgår av diagram 4.2.

Diagram 4.2 Genomsnittlig skattekvot och tillväxttakt i 15 OECD-länder 1970–1996

Sammanfattningsvis ägnar regeringen föga politisk kraft åt företagsklimatet och de strukturella problem som gjort att Sverige sedan 1970 halkat långt ner i OECD-ländernas välståndslista. Regeringen verkar sakna såväl ideologi som strategi för att gå till roten med de djupgående strukturproblem som i 30 år drivit Sverige från toppen till botten av välståndsligan.

4.5 Regeringen gör inget för att förbättra lönebildningen och arbetsmarknadens funktionssätt

Mot bakgrund av lönebildningens helt centrala roll för fortsatt god välfärdsutveckling, är det häpnadsväckande att regeringen underlåter att ens diskutera de konkreta reformförslag som framförs av självständiga, välrenommerade internationella organisationer som EU, OECD och IMF, där Sverige både betalar höga medlemsavgifter och har egen omfattande diplomatisk representation.

Sannolikt söker regeringen genom sin passivitet undvika att splittra den egna rörelsen. Priset är att den höga arbetslösheten består, liksom grundproblemet bakom arbetslösheten; de långsiktiga strukturella problemen i svensk ekonomi. Fortsatt passivitet från regeringens sida riskerar att leda till att en kombination av löneinflation och flaskhalsproblem på arbetsmarknaden ytterligare bromsar den ekonomiska utvecklingen och skapar ökad arbetslöshet. De förändringar i ramarna för lönebildningen som riksdagen antagit är långt från de nödvändiga regelförändringar som skulle kunna bidra till en långsiktigt god lönebildning.

Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen inte fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta dolts genom ständigt återkommande devalveringar. Nu är den vägen stängd och låginflationspolitiken etablerad. Därför måste också lönebildningen fungera bättre och leda till avtal i samklang med konkurrentländerna om vi ska få ned arbetslösheten och kunna öka sysselsättningen. Regeringen har själv beställt ett årligt återkommande underlag från Konjunkturinstitutet (KI) om lönebildningens betydelse för samhällsekonomin. I oktober 2001 redovisade KI den senaste upplagan för regeringen. I denna framgår med all önskvärd tydlighet vilken central och helt avgörande betydelse lönebildningen har för den svenska ekonomin. I diagram 4.3 framgår lönebildningens betydelse för sysselsättningen. Förutom att KI gör bedömningen att sysselsättningsmålet på 80 procent inte kommer att kunna uppnås med nuvarande politik, kan man konstatera att Sverige sedan denna rapport gjordes snarare verkar vara på väg in på den sämre lönebildningsbanan än på det referensalternativ som innebär kortvarig konjunktursvacka och i stort sett oförändrad lönebildning.

Diagram 4.3 Lönebildningens betydelse för sysselsättningen

Reguljär sysselsättningsgrad i procent av befolkningen mellan 20 och
64 år

Källor: Konjunkturinstitutet och SCB

Enligt Konjunkturinstitutet väntas de svenska lönekostnaderna att öka med i genomsnitt 4 % de kommande åren. Detta kan låta måttligt, men det innebär att vi tappar i konkurrenskraft mot våra viktiga konkurrentländer. Om regeringen genomfört bättre spelregler på arbetsmarknaden och förmått skapa ett företagarklimat i världsklass hade man kunnat nå sitt sysselsättningsmål. Men nu skylls misslyckandet beträffande sysselsättning och tillväxt på den amerikanska konjunkturen. Detta är långt från hela sanningen. När den internationella konjunkturen är stark och det går bra för svensk ekonomi då är det den svenska regeringen som tar åt sig äran. Men när det nu går sämre har samma regering definitivt lämnat kommandobryggan.

Regeringen har inte tagit hoten om konjunkturnedgång på allvar. Verkligheten har nu dessvärre gett Kristdemokraterna, EU-kommissionen, OECD och IMF rätt i kritiken om bristen på en målmedveten tillväxtinriktad politik: Sverige drabbas hårdare än andra länder av konjunkturnedgången. Därmed försämras förutsättningarna för såväl hushållens, kommunernas som statens konsumtionsutrymme. KI har i sin senaste lönebildningsrapport även visat hur skattesänkningsutrymmet förändras vid bättre eller sämre lönebildning i Sverige, givet ett överskott i offentlig sektor på 2 procent av BNP. Resultaten framgår av tabell 4.1 nedan.

Tabell 4.1 Lönebildningens betydelse för skattesänkningsutrymmet

Sammanlagda skattesänkningar till år 2008 vid kortvarig lågkonjunktur

	Sammanlagda skattesänkningar
Sämre fungerande lönebildning	18 miljarder kronor
Bättre fungerande lönebildning	62 miljarder kronor

Anm.: Beräkningarna gäller vid ett kvarstående mål om 2 procents sparande av BNP i offentlig sektor över en konjunkturcykel.

Källa: Konjunkturinstitutet oktober 2001

Konjunkturinstitutets slutsats av sina framskrivningar av den svenska ekonomin till år 2008 är att ”Den bättre fungerande lönebildningen gynnar således hushållen inte enbart genom lägre arbetslöshet utan även genom högre kommunal konsumtion och högre privat konsumtion.” Men den socialdemokratiska regeringen gör ingenting för att uppnå denna bättre situation av högre sysselsättning, lägre arbetslöshet och starkare tillväxt. Det kan inte betecknas som annat än högst oansvarigt och ett svek mot den svenska befolkningen.

I dag kan man tala om fyra tillväxtfällor på den svenska arbetsmarknaden.

Den första tillväxtfällan är den i internationell jämförelse låga andelen anställda inom den privata sektorn. Detta leder till en låg dynamik på arbetsmarknaden samtidigt som det undergräver möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.

Den andra tillväxtfällan är den låga rörligheten på arbetsmarknaden som resulterar i flaskhalseffekter. Orsaken till detta är bl a de höga skattekilarna samt den sammanpressade lönestrukturen, exempelvis har många offentligt anställda akademiker lägre livslöner än personer inom den privata sektorn som har gymnasieutbildning som högsta utbildningsnivå. För en fungerande arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs att lönebildningen bättre avspeglar tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Kunskapssamhället och Sveriges konkurrenskraft ställer krav på en lönebildning som stimulerar och uppmuntrar kunskap och kompetens.

Den tredje tillväxtfällan är det faktum att utbildning lönar sig dåligt i Sverige, vilket är förödande för vår framtida konkurrenskraft. Svenska akademiker har internationellt sett betydligt lägre löner än motsvarande grupper i Västeuropa. Det gäller både för akademiker i privat och i offentlig tjänst. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än idag ta hänsyn till löntagarens kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar jobbet innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till lärande, ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa hänsynstaganden att lönebildningen i större utsträckning bör ske på det lokala planet och vara mera individuell. Samtidigt bör man i en mer individuellt inriktad lönebildning vara ytterst observant på den ojämlika situation som kan uppstå vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och en enskild individ. Arbetstagarorganisationer har därför en viktig stödjande och rådgivande roll.

Den fjärde tillväxtfällan är de höga anställningströsklarna, både för företag och individer. Detta gäller rekrytering av lågutbildade som oftast saknar yrkeserfarenhet. För individen gör ersättningar från a-kassan samt marginaleffekter att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig jämfört med alternativet att inte arbeta. För företagen innebär relativt höga ingångslöner och hög skatt på arbete tillsammans med vissa arbetsrättsliga regler att företagen drar sig för att anställa personer med låg utbildning och liten erfarenhet i relation till det som efterfrågas.

Statsministerns uttalanden om vikten av att svensk lönebildning ska fungera tillfredsställande, dvs att Sverige måste anpassa spelreglerna och spelplanen till övriga EU vad gäller lönebildningen, får inget genomslag i regeringens politik. Regeringen har dock framhållit lönebildningens vikt för tillväxt och sysselsättning i samtliga ekonomisk-politiska propositioner sedan 1995. Av detta blev endast ett medlingsinstitut. Det är dessvärre symptomatiskt för regeringens handlingsförlamning.

4.6 Kostnaderna för hög arbetslöshet består, kostnaderna för sjukfrånvaro skenar

Kostnaderna för arbetslösheten väntas även i år tillhöra statsbudgetens näst största post vid sidan av statsskuldsräntorna, efter de fortsatt skenande kostnaderna för sjukfrånvaro och förtidspension. Den minskade öppna arbetslöshet som regeringen berömmer sig av, har dubbelt upp ersatts av en ökande sjukfrånvaro. Samtidigt har kostnaderna för arbetslösheten slutat sjunka. De planar i stället ut på en nivå om ca 60 miljarder kronor om året. Därmed kommer regeringens ”olyckstal”, summan av kostnaderna för arbetslöshet och sjukskrivningar, att öka under hela perioden 1997 till 2004. Då ska man även ta i beaktande att regeringens beräkningar är optimistiska, inte minst när det gäller sjukfrånvaron. Regeringen skriver i vårpropositionen om sina budgeterade sjukskrivningskostnader att ”beräkningen förutsätter kraftfulla åtgärder för att hejda utgiftsutvecklingen och minska sjuktalen i förhållande till dagens nivå”. Några sådana åtgärder har dock regeringen inte redovisat.

Diagram 4.4 ”Olyckstalet” ökar konstant. Kostnaderna för arbetslöshet, sjukfrånvaro och förtidspensioner 1997–2004

Källa: Vårpropositionen 2002

Den skenande sjukfrånvaron avspeglar sig också i att endast ca 70 procent av arbetskraften mellan 20 och 64 år faktiskt befinner sig i arbete. Regeringens utredare Jan Rydh har i sitt utredningsmaterial visat att den faktiska andelen människor (20–64 år) i arbete endast ökade med 8 promille mellan 1997 och 2000. Då räknade han ändå med de människor som deltar i vissa arbetsmarknadsåtgärder, men som ändå räknas som sysselsatta i den officiella statistiken. I diagram 4.5 nedan har detta korrigerats så att det är andelen reguljärt sysselsatta som redovisas i enlighet med det sysselsättningsmål som regeringen har satt upp. Därtill redovisas andelen människor som faktiskt befinner sig i arbete. Dessutom har materialet uppdaterats med förhållandena under 2001.

Som framgår av diagrammet ökade den faktiska sysselsättningen endast med 5 promille mellan 1997 och 2001. På grund av den skenande sjukfrånvaron minskade andelen människor i arbete från år 2000 till 2001.

Diagram 4.5 Sysselsättningsbubblan. Andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år2. Officiella tal och faktisk andel människor i arbete

Sverige har dessutom med sig den högsta arbetslösheten någonsin vid slutet av en högkonjunktur när vi nu möter en betydligt sämre konjunkturutveckling. Före den kraftiga lågkonjunkturen i början av 1990-talet var den totala arbetslösheten (öppen + konjunkturåtgärder) 2,9 procent. År 2001 var den 6,9 procent, alltså fyra procentenheter högre, eller nästan 200 000 fler arbetslösa än före den förra lågkonjunkturen. Ingenstans i propositionen nämns detta avgörande och besvärande faktum.

SCB:s arbetskraftsundersökningar visar att det outnyttjade arbetskraftsutbudet, nämligen de öppet arbetslösa, de latent arbetssökande och de deltidsarbetslösa, utgjorde 700 000 människor, ca 14 procent, av arbetskraften år 2001. Då är de sjukfråvarande och förtidspensionerade inte inräknade.

Regeringens utredare Jan Rydh räknar med att ca 400 000 årsarbeten för närvarande går förlorade genom sjukfrånvaro och ytterligare ca 400 000 årsarbeten genom förtidspensioner/sjukbidrag. Totalt är det alltså fråga om så mycket som 800 000 årsarbeten som går förlorade genom sjukfrånvaro och förtidspension.

Diagram 4.6 Antalet personer i konjunkturberoende åtgärder 1965–2000.
År 2000 fler än någonsin tidigare i slutet av en högkonjunktur

Källa: AMS

Konjunkturinstitutet bedömer dessutom i sin senaste prognos att sysselsättningen kommer att plana ut och avta i år, vilket är mycket oroväckande. De dramatiskt ökade kostnaderna för ökade sjukskrivningar pekar på behovet av genomgripande reformer av socialförsäkringssystemet. Regeringen saknar fortfarande efter fyra år åtgärder för att bryta denna utveckling.

Det är sammantaget fråga om extremt stora resurser som går förlorade, och det medför i synnerhet förlorad självkänsla för de arbetslösa, undersysselsatta eller latent arbetssökande.

Sammantaget utgör den höga och ökande arbetslösheten, den ökande sjukfrånvaron samt den minskande sysselsättningen ett mycket dåligt utgångsläge inför den vikande konjunktur vi nu ser framför oss.

4.6.1 Regeringens politik för ökad hälsa i arbetslivet är löjeväckande

Under 2002 beräknas sjukförsäkringens kostnad uppgå till 113 miljarder kronor, dvs ca 3 miljarder kronor mer än vad regeringen har budgeterat. Kostnaderna för sjukpenning, förtidspension och rehabilitering har sedan början av år 2000 ökat med 750 miljoner kronor per månad, eller 25 miljoner kronor om dagen.

Den negativa utvecklingen inleddes 1997. Men först i budgetpropositionen för 2002 reagerade regeringen på de höga sjukskrivningstalen och de ökande antalet förtidspensioneringarna. I finansplanen upprättades en strategi för ökad hälsa i arbetslivet i form av ett elvapunktsprogram. I regeringens ekonomiska vårproposition för 2002 upprepas samma elvapunktsprogram. Regeringens åtgärder med anledning av den upprättade strategin har sedan hösten 2001 varit mycket få. Det upprättade programmet är till intet förpliktigande för regeringen. Även om programmets elva punkter skulle genomföras till punkt och pricka kommer de ökande ohälsotalen i arbetslivet inte att kunna hejdas.

Regeringens kraftlösa ”svar” på de ökande sjukskrivningarna och förtidspensionerna förtjänar att uppmärksammas i särskild ordning, se tabell 4.2.

Tabell 4.2 Regeringens famlande elvapunktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet

Regeringens elva punkter	Typ av åtgärd/kommentar
1. Mål för ökad hälsa i arbetslivet	Regeringen efterlyser en målformulering.
2. Trepartssamtal mellan regeringen och arbetsmarknadens parter	Samtal om problem – har knappt påbörjats.
3. Ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare att förebygga ohälsa	Utredningsuppdrag med stora målkonflikter.
4. Utveckling av arbetsmiljöarbete	Utredningsuppdrag.
5. Hälsobokslut	Lagstiftning som läggs på företagen.
6. Försök att minska ohälsan i den offentliga sektorn	Försök, inga resultat, redovisas.
7. Förnyelse av rehabilitering – individen i centrum	Uppdrag till Arbetsmarknadsstyrelsen och Riksförsäkringsverket.
8. Justeringar av den gällande lagstiftningen för att höja kvaliteten i rehabiliteringsarbetet	Försäkringskassan får rekommendation.
9. Former för sjukskrivningsprocessen	Ytterligare ett utredningsuppdrag.
10. Förbättrad statistik och forskning på ohälsoområdet	Utredningsuppdrag om hur statistik ska förbättras.
11. Förbättrad tillgänglighet till behandling i hälso- och sjukvården för 1,25 miljarder kronor år 2003	Kristdemokraternas satsning är 2 miljarder kronor på nationell vårdgaranti, 2,7 miljarder kronor i en ny rehabiliteringsförsäkring och 4 miljarder kronor mer till kommunsektorn år 2003.

Regeringens program vittnar om en påtaglig likgiltighet och handlingsförlamning. Efter fyra år av ökande ohälsa som medfört alarmerande kostnader för sjukskrivningar och förtidspensioneringar presterar regeringen ovanstående tunna strategi och verkar inte visa intresse för att genomföra den. Kristdemokraternas satsning på en ny rehabiliteringsförsäkring med individen i centrum presenteras översiktligt i avsnitt 6.2.6.

4.7 Statsskulden är 30 miljarder kronor högre och långsiktig obalans råder i statsfinanserna

Statsskulden som andel av BNP beräknas ligga på 50 procent år 2002. Det är hela 500 miljarder kronor högre än den nivå på drygt 40 procent som rådde vid ingången av lågkonjunkturen 1990. Sedan i höstas har också regeringens beräknade statsskuldutveckling försämrats, vilket framgår av tabell 4.2. I kronor räknat blir statsskulden ca 30 miljarder kronor högre i år och kommande år än vad regeringen räknade med i höstas.

Tabell 4.3 Statsskulden som andel av BNP

	2002	2003	2004
Statsskuld enligt budgetpropositionen för 2002 (hösten 2001)	48,8	46,5	44,6
Statsskuld enligt vårpropositionen 2002 (våren 2002)	50,1	47,6	45,7
Okonsoliderad statsskuld enligt RGK:s definition (våren 2002)	52,2	49,6	47,7

Anm.: Statsskulden, som den redovisas hos Riksgäldskontoret (RGK), skiljer sig från den skuld som regeringen redovisar i statsbudgeten. Skillnaden är att RGK räknar in alla statspapper i statsskulden, oavsett ägare, medan regeringen utesluter statspapper som ägs av myndigheter.

Statsbudgeten visar underskott hela treårsperioden. Regeringen budgeterar med att förbruka 25 miljarder kronor mer än inkomsterna åren 2003 till 2004, vilket är förklaringen till att statsskulden ökar. Det underliggande saldot i statsbudgeten beräknas vara fortsatt mycket svagt och uppgå till -33, -42 respektive -30 miljarder kronor åren 2002–2004.

Diagram 4.7 Statsbudgetens underliggande saldo

Källor: ESV och vårpropositionen för 2002.

Anm.: Det underliggande saldot är det budgetunderskott/överskott som uppstår när man räknar bort sådant som tillfälligt under enskilda år påverkar budgeten, t.ex. de två extrautdelningarna från Riksbanken som krävdes in under 2001 och 2002.

Vidare är det finansiella sparandet i staten, det som på lägre sikt styr lånebehovet, negativt varje år från 2002; -14 miljarder kronor år 2002, -16 miljarder kronor år 2003 och -18 miljarder kronor år 2004. Kort sagt balanserar statsfinanserna inför den vikande konjunkturen på en tämligen slak lina. Överskottet i de offentliga finanserna uppstår helt och hållet i ålderspensionssystemet. (Se även avsnitt 7.)

4.8 För sjuttonde gången uteblir tillväxtåtgärderna

Årets vårproposition har det gemensamt med samtliga budget-, vår-, sysselsättnings- eller tillväxtpropositioner som socialdemokratiska regeringar lagt på riksdagens bord sedan hösten 1994, nämligen att de konkreta förslagen som vanligt får sökas i någon kommande proposition. Vårpropositionen är den sjuttonde stora proposition som socialdemokratiska regeringar lagt på riksdagens bord sedan valet 1994. Tidigare propositioner har helt varit inriktade på budgetsanering oavsett om de kallats sysselsättnings-, tillväxt-, vår- eller budgetpropositioner. Den gemensamma faktorn är att tillväxt- och företagsfrämjande åtgärder i stort sett har saknats.

Föreliggande proposition saknar både trovärdighet och konkretion i den fråga som är helt avgörande för att trygga den svenska välfärden, nämligen hur bästa möjliga förutsättningar skapas för ökad sysselsättning och tillväxt, för hur företag och näringsliv ska kunna växa och utvecklas. Även om vårpropositionen från och med i år inte är tänkt att innehålla konkreta detaljförslag i närtid, så ska den inte desto mindre innehålla en diskussion om den ekonomiska politiken på lång och medellång sikt. Så har riksdagen bestämt. Men regeringens svar på detta blev ännu mer av kortsiktighet.

Regelförenklingsarbetet har kört fast i flera omgångar. Regeringens egen utvärdering visar tyvärr att SimpLex-förordningen hittills inte efterlevts speciellt väl, varken av myndigheter eller – vilket är mest anmärkningsvärt – av Regeringskansliet självt. Av totalt 77 myndigheter som avgett rapport om sitt regelförenklingsarbete är det endast åtta som genomfört särskilda konsekvensanalyser. Att regelförenklingsarbetet är angeläget framgår inte minst av följande tabell som visar företagens kostnader per anställd för att administrera de olika regelverken.

Diagram 4.8 Företagens kostnader per anställd och år för regeladministration

Källa: OECD

4.9 Fortsatt förmynderi och sned fördelningspolitik

Valfrihet och möjligheter till personligt ansvarstagande står uppenbarligen inte högt i kurs hos regeringen. Att myndigförklara medborgarna och låta dem själva få ökat ansvar för sina liv, stämmer inte med budgetförfattarnas ideologi. I familjepolitiken permanentas bristen på valfrihet och respekt för föräldrarnas egna val genom den ensidiga satsningen på maxtaxan i barnomsorgen. Det är en verklighetsfrämmande politik som drabbar många medborgare hårt.

Regeringens olika turer när det gäller fastighetsskatten kan inte dölja att skatten höjs rejält för grupper av villaägare med låga inkomster, inte minst pensionärer som arbetat idogt, levt sparsamt, sedan de av arbetsmarknadsskäl flyttat till storstad. Trots sänkningen av skattesatserna i den senaste av alla regeringens reträtter kommer många normalinkomsttagare att tvingas flytta från hus och hem i de heta tillväxtregioner där taxeringsvärdena höjs mest. Skatteuttaget på boende hålls inte oförändrat som finansministern brukar hävda. Statens intäkter från fastighetsskatten ökar med 3,5 miljarder kronor – drygt 17 procent – mellan 2001 och 2004. Regeringen gör heller inget för att hejda de orimliga effekterna som de nya taxeringsvärdena från och med år 2001 får på arvsskatten. Även denna fråga begravs efter långvarig handlingsförlamning i en utredning. Dieselskattehöjningen slår nu också igenom för fullt och får negativa effekter för lantbruket och åkerinäringen, två redan hårt prövade näringar.

Sverige fortsätter att leda skatteligan, men ligger dåligt till i välfärdsligan. Regeringen lutar sig tillbaka mot en vikande konjunktur, slår dövörat till alla råd om strukturreformer och strategiska skattesänkningar för att vårda lättflyktiga skattebaser och få fart på tillväxten. De skattesänkningar som föreslås är i huvudsak inte tillskapade för att rätta till de skatter som är mest skadliga för Sveriges långsiktiga tillväxt. Här har främst ett kortsiktigt valrörelseperspektiv fått styra skattepolitiken, vilket i förlängningen drabbar svagare grupper hårdast.

4.10 Bristerna i välfärden består eller förvärras men regeringen är stolt

Vårdköerna är på många håll fullständigt oacceptabla. Antalet vårdplatser har med Socialdemokraterna vid makten minskat med hela 30 procent, 14000 platser färre år 2000 jämfört med år 1994! Nu behövs både nytt kapital, nytt företagande och de vårdanställdas kreativitet för att få ordning, framtidstro och entusiasm i vården. Regeringens försök att lagstiftningsvägen utestänga sparkapital från t ex aktiefonder för investeringar för kortare vårdköer, är ett cyniskt aktstycke i ideologisk vilsenhet.

Diagram 4.9 Antalet fasta vårdplatser 1994–2000. Totalt 30 procent färre platser med Socialdemokraterna vid makten

Källa: SCB

Varför skall gamla människor behöva vänta så länge på en trygg och bra omsorg om de offentliga finanserna är så bra som regeringen hävdar? Hur kan sjukförsäkringskostnaderna öka med 50 procent på två år i Sverige? Hur kan rättssamhället få förfalla så intill ruinens brant i ett land med så goda ekonomiska förutsättningar? Hur uppfattar vanligt folk den växande otryggheten på gator och torg, ständiga bil- och cykelstölder, bilinbrott och lägenhetsinbrott som avskrivs redan på polisstationen och tusentals icke avgjorda mål väntande i Regeringsrätten? Hur kan regeringen så lättvindigt vifta bort Skolverkets larmrapport om tillståndet i den svenska skolan? Varför lider ca 20 procent av barnen i Sverige av depression? Bristerna i den svenska välfärden tycks bestå och till dels förvärras. Men regeringen säger sig vara stolt över vad man åstadkommit.

Fortfarande pågår också en oacceptabel avfolkning av stora delar av landet, som hotar trygghet och livskvalitet för alltfler utanför storstadsregionerna. Problemen kommer inte att minska när regeringens omfattande nedläggningar av militära förband nu får effekt. Sverige har dessutom redan missat minst 3,5 miljarder kronor till lantbruk och glesbygd av EU-medel. Den genomförda höjningen av dieselskatten har också sin udd mot glesbygd och lantbruk. Regeringen har under hela denna mandatperiod låtit infrastrukturen förfalla på ett helt oacceptabelt sätt. Inte ett enda nytt väg- eller järnvägsbygge har startats under perioden.

Regeringens familjepolitik trampar på i sann socialistisk anda. Regeringen vill styra föräldrarna. Deras egna val av barnomsorg duger inte. Maxtaxan är en gökunge i den kommunala ekonomin som riskerar att tränga ut andra viktiga behov. Familjepolitik och barnomsorg måste handla mer om valfrihet, rättvisa och mer tid för barnen. Barnomsorgskonto främjar valfrihet för småbarnsfamiljerna och skapar till skillnad från maxtaxan möjlighet till mer tid för barnen.

Pensionärerna får i genomsnitt 100 kronor mer per månad under 2002. När man betänker att pensionerna ökade med i genomsnitt 0,8 procent per år åren 1995–2000 kan detta inte vara en rimlig kompensation för den eftersläpning och budgetsanering som pensionärerna fått utstå. Den konfiskatoriska inkomstprövningen av änkepensionerna slopas till slut, men av allt att döma genom ett förbiseende från regeringen när den nya lagen utformats.

Fram till 2004 har regeringen satt som mål att halvera socialbidragsberoendet, vilket ju förstås är vällovligt. Problemet är att man inte på något sätt preciserar hur man ska nå detta mål. Receptet lyder: ”Rätten till arbete och en god nivå på den generella välfärden är de viktigaste insatserna för att minska socialbidragsberoendet.” Det som krävs är en målmedveten tillväxtpolitik. Pensionärerna såväl som låginkomsttagarna måste få sin del av den växande kakan genom att också få del av ett höjt grundavdrag. Detta skulle radikalt minska bidragsberoendet.

När nu konjunkturen viker drabbar det främst de svaga i samhället. Det går tyvärr inte bra för alla i Sverige, inte heller går det bra för hela Sverige. Det allvarliga är att regeringen inte vårdar grunden för en långsiktigt hållbar välfärd. Det är oacceptabelt att gamla fortsätter att fara illa, barnen inte får en trygg och bra skola, rättssamhället förfaller och företag, kapital och kunskap flyr landet. Den välfärd blir otrygg som vilar på världens högsta skattesatser på lättflyktiga och redan flyende skattebaser.

4.11 Regeringen har under åtta år försuttit chansen

Tyvärr har regeringen som tidigare framhållits inte tagit chansen att i ett gynnsamt ekonomiskt läge rätta till de djupgående strukturella problem som bl a gör att kommuner och landsting, trots högkonjunkturen och trots världens högsta skatter, fortfarande lider av svår resursbrist.

Men regeringen är bestämd. Dubbelbeskattningen av risksparande blir kvar, förmögenhetsskatten blir kvar, utom för de allra rikaste och för den grupp som drabbas av de kraftigt höjda taxeringsvärdena. Regeringens åtgärder på förmögenhetsskatteområdet är enbart inriktade på att mildra effekten av ökade fastighetstaxeringsvärden, men det räcker inte för att klara globaliseringens utmaningar. Kristdemokraterna vill därför avveckla förmögenhetsskatten helt och hållet.

Regeringen har tidigare befriat 17 av landets 18 aktiemiljardärer från förmögenhetsskatt. Totalt handlar det om en skattebefrielse på ca 240 miljoner kronor för dessa personer. Men fortfarande drabbas främst vanliga pensionärer som har nedamorterade villor i attraktiva lägen av förmögenhetsskatten. Läget blir i längden ohållbart för ett samhälle som bestraffar idoga och skötsamma medborgare. Resultatet är att företag, kunskap och kapital fortsätter att fly landet.

Redan för snart tre år sedan lade småföretagsdelegationen fram 81 konkreta förslag till en uppröjning i den byråkrati- och regeldjungel som just nu håller på att kväva hårt kämpande småföretagare. Regeringen har hittills bara orkat genomföra cirka en tredjedel av förslagen, vilket sänder tydliga och illavarslande signaler till Företagssverige. Här är man inte lika rapp som när det gäller att slå till med nya stopplagar och skattehöjningar mot åkare, bönder och boende. Även på detta område bedrivs en verklighetsfrämmande politik långt från de svenska familjeföretagarnas vardag.

4.12 Med Socialdemokraternas samarbetspartier var tillväxtpolitiken dömd att misslyckas

Valet 1998 gav förutsättningar för en socialistisk och tillväxtskeptisk regering. Vänstern och Miljöpartiet är av tradition negativa till ekonomisk tillväxt överhuvudtaget. Socialdemokraterna vill nog se tillväxt om näringslivet kan leverera den med bevarade regelverk och skattenivåer. Däremot har Socialdemokraterna aldrig i den egna rörelsen vågat ta en rejäl diskussion om Sveriges djupgående problem i form av dåligt fungerande lönebildning, dåligt fungerande arbetsmarknad och tillväxthämmande skatter på arbete, sparande och företagande. Under de gångna sju och ett halvt åren har tillväxtpolitiken lyst med sin frånvaro. Regeringen har inte ens försökt ta upp och åtgärda Sveriges under snart 30 år notoriskt låga tillväxt. Efter 1998 års val inrättades ett tillväxtdepartement. Några propositioner som kunnat påverka företagsklimat och tillväxtförutsättningar har ännu knappast synts till. Vänsterpartiets och Miljöpartiets inflytande över regeringspolitiken har ytterligare ökat osäkerheten om regeringens kurs.

Diagram 4.10 BNP-tillväxt 1990–2000. Sverige på 24:e plats.
Årlig real genomsnittlig förändring i procent 1990–2000

Sverige hamnade på 24:e plats i ”tillväxtligan” de 11 åren från 1990–2000. Även om man i stället betraktar de för Sverige i konjunkturhänseende relativt goda åren 1995 till 2000 hamnade Sverige fortfarande bara på 20:e plats.

Sveriges dåliga tillväxt har gjort att vi som nämnts tidigare halkat efter övriga OECD-länder de senaste 30 åren. Den konjunkturuppgång 1998–2000 som av regeringen och andra bedömare beskrivits som rekordår för Sveriges räkning har enbart inneburit att vi för tillfället inte halkat efter ytterligare. Men någon återhämtning i förhållande till omvärlden är det inte fråga om. Se diagram 4.11. Ur diagrammet framgår också att Sverige sedan 1970 har halkat efter ca 30 procent i BNP-utvecklingen jämfört med samtliga OECD-länder. Jämfört med de mindre OECD-länderna har Sverige tappat ca 43 procent. Som en jämförelse kan nämnas att Finland under samma period bara har tappat ca 7 procent i BNP-tillväxt. De senaste 8 åren har Finland haft en mycket god tillväxtutveckling och tagit igen ca 10 procent jämfört med OECD-ländernas genomsnitt. Därmed har Finland också tagit sig upp i den s k välfärdsligan. Irland kommer att under perioden 1970–2003 ha vuxit dubbelt så snabbt som OECD-genomsnittet. Denna fantastiska tillväxtkraft har gjort att Irland klättrat snabbt i välståndsligan de senaste åren, från 20:e plats 1994 till 7:e plats år 2000.

Diagram 4.11 Relativ BNP-utveckling, Sverige/OECD 1970–2002

Källor: OECD, KI och vårpropositionen för 2002

Anm.: OECD omfattar samtliga OECD-länder. OECD23 omfattar de 23 mindre länderna dit bl.a. Sverige hör.

Ett annat sätt att utvärdera Sveriges tillväxt de senaste åren är att jämföra vad som skulle ha hänt om Sverige hade hängt med i andra länders tillväxttakt. I diagram 4.12 nedan visas hur mycket högre Sveriges BNP (i fasta priser) skulle ha varit år 2001 om vi hade hängt med våra konkurrentländers tillväxttakt. Värdet av hela den produktion som skedde i Sverige under år 2001, dvs Sveriges BNP, uppgick till ca 2 000 miljarder kronor. Men:

• Om Sverige hade haft samma tillväxt som genomsnittet för samtliga OECD-länder 1995–2001 så skulle Sveriges BNP nu vara 30 miljarder kronor högre.

• Om Sverige hade haft samma tillväxt som i de mindre OECD-länderna (OECD23) 1995–2001 så skulle Sveriges BNP nu vara 115 miljarder kronor högre.

• Om Sverige hade haft samma tillväxt som i de små europeiska OECD-länderna (OECD18) 1995–2001 så skulle Sveriges BNP nu vara 70 miljarder kronor högre.

• Om Sverige hade haft samma tillväxt som i Finland 1995–2001 så skulle Sveriges BNP nu vara 205 miljarder kronor högre.

• Om Sverige hade haft samma tillväxt som i Irland 1995–2001 så skulle Sveriges BNP nu vara 900 miljarder kronor högre!

Dessa exempel visar med all önskvärd tydlighet att även väsentligt lägre skatter skulle ge betydligt större inkomster till offentlig sektor än dagens höga skatter och bristande tillväxt.

Om Sverige t ex hade hängt med i de mindre OECD-ländernas genomsnittliga tillväxttakt skulle skatteinkomsterna vara åtminstone 50 miljarder kronor högre i år. Om Sverige i stället hade hängt med i Finlands tillväxttakt skulle skatteinkomsterna – även räknat med Finlands lägre skattetryck – vara uppåt 100 miljarder kronor högre i år!

Diagram 4.12 Så mycket högre hade Sveriges BNP varit i år om vi hängt med andra länders tillväxttakt 1995–2001

4.13 Regeringens handlingsförlamning behåller hushållstjänsterna svarta

Ett exempel på fortsatt inre splittring är att regeringen inte heller den här gången kunnat samla sig till ett förslag som öppnar en laglig och vit tjänstemarknad riktad till de privata hushållen. Detta trots att både efterfrågan och tillgång finns, trots att det kostar väldigt lite att göra svarta jobb vita, trots att alla vet att fler och fler nu skolas in i att både köpa och sälja svart, ett tillstånd som undergräver det etiska medvetandet och rättssamhället. Av debatten har framgått att det finns två ministrar på det s k tillväxtdepartementet som anser att någon form av skatterabatt på hushållstjänster bör införas. Det blir svårt att tala om superdepartement och jobbtillväxt om inte de ansvariga ministrarna ens tillåts genomföra denna enkla och självklara jobbskapande reform som de faktiskt båda pläderat för.

5 Den ekonomiska utvecklingen

5.1 Den globala konjunkturutvecklingen

Den internationella valutafonden (IMF) skriver i sin World Economic Outlook för april 2002 att den globala ekonomin nu kan ha vänt. År 2001 markerar botten som enligt IMF nästan kan betecknas som global recession likt åren 1975, 1982 och 1991. Nu anser IMF att det finns ljuspunkter i den globala ekonomin. Effekterna av händelserna den 11 september kan nu överskådas. Sett till många av de farhågor som då uppstod måste den globala utvecklingen anses vara mycket god. För Sveriges del finns dock en dystrare hotbild.

Bidragande orsaker till den mer positiva framtidssynen för den globala utvecklingen är att nedgångarna i industriproduktion börjat plana ut. Konsument- och företagskonfidensindikatorerna har förbättrats. Viktigt är också att den aggregerade inflationen för de utvecklade länderna 2002 slagit ett bottenrekord på 1,3 procent.

Diagram 5.1 Global tillväxt 1970–2001. Prognos för 2002–2007

Källa: IMF

5.1.1 USA leder återhämtningen

En återhämtning i den amerikanska ekonomin verkar vara på väg. Stigande energipriser, internationell osäkerhet och försiktiga företag som väntar med nyanställningar dämpar dock tillväxten i den amerikanska ekonomin på kort sikt.

Under det senaste året har arbetslösheten ökat 1,5 procentenheter i USA. I april 2002 uppgav 3,8 miljoner amerikaner att de var arbetslösa vilket är det högsta antalet arbetslösa i USA sedan februari 1983. Deltidsarbeten och temporära arbeten visar däremot en tydligt positiv trend de senaste månaderna vilket gör att många bedömare förutspår att det snart kommer att efterfrågas mer fulltidsarbetskraft i USA.

De amerikanska konsumenterna har under 2002 visat en förbluffande framtidstro vilket alltmer slår igenom i faktisk konsumtion. Konsumentkonfidensindex är i april 2002 lika högt som det var före den 11 september 2001.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve har det senaste året fört en aggressiv räntepolitik. Sedan den nuvarande lågkonjunkturen började under år 2000 har inflationshotet varit mycket litet. Federal Reserve har därför i jämn takt kunnat sänka sin styrränta från 5,5 procent i januari 2001 till nuvarande 1,75 procent för att främja konsumtion och investeringar. Få bedömare anser det troligt att Federal Reserve höjer räntan före augusti.

Trots detta har sparandet i USA ökat kraftigt sedan år 2000. Skälen till detta anses vara urholkade värden i fastigheter och aktier. Den amerikanska börsen kan stå inför ytterligare kurskorrigeringar nedåt då många aktier enligt vissa värderingsmodeller fortfarande är övervärderade. Detta gör att den amerikanska återhämtningen låter vänta på sig fram till senare delen av 2002, och först 2003 kan USA uppnå en tillväxt som ligger i paritet med den långsiktigt möjliga. Enligt US Department of Commerce kommer tillväxten i USA att uppgå till 1,6 procent 2002 och 3,4 procent 2003. Enligt mycket tidiga prognoser från samma myndighet ska tillväxten i USA det första kvartalet 2002 ha varit smått otroliga 5,8 procent. Om denna siffra visar sig hålla har USA genomgått en mycket stark återhämtning.

Den amerikanska ekonomins underliggande tillväxtförutsättningar är mycket goda. Inflationen har under lågkonjunkturen rasat ner till strax över en procentenhet. Lönebildningen på den amerikanska arbetsmarknaden är god och tillgången till utbildad arbetskraft är stor.

I februari månad var det amerikanska handelsunderskottet mot omvärlden 31 miljarder dollar vilket är ett mått på hur USA drar resten av världsekonomin. Det är det högsta underskottet på ett år och ytterligare ett bevis för att USA håller på att återhämta sig.

5.1.2 Euroområdet ligger efter USA

Tillväxten antas inte öka lika mycket i Europa som i USA under 2002 och 2003. I år väntas tillväxten bli 1,4 procent i EU-området och 1,3 i euroområdet. Nästa år väntas tillväxten bli 2,8 procent i både EU- och euroområdet enligt konjunkturinstitutet.

Tyskland är det stora landet som dragit ner tillväxten i EU. Ekonomin väntas växa med endast 0,9 procent 2002 vilket visserligen är en liten förbättring jämfört med tillväxten 2001 som stannade på 0,6 procent. Den socialdemokratiska regeringen i Tyskland har låtit utgifterna och en del skattesänkningar gå ut hårt över budgetsaldot. I år väntas budgetunderskottet i Tyskland bli mellan 2,5 och 3,0 procent av BNP. Den tyska politiken äventyrar därmed stabilitets- och tillväxtpakten som stipulerat en gräns för budgetunderskott på maximalt 3 procent.

Trots att ECB:s styrränta ligger betydligt över den amerikanska, 3,25 respektive 1,75 procent, är det inte troligt att ECB sänker räntan. Tvärtom är det mest sannolika att räntan höjs 2003, om inte före, till åtminstone 4,0 procent. Sett i detta sammanhang blir det därmed tydligt att den europeiska ekonomin inte har lika goda tillväxtförutsättningar som den amerikanska.

Inflationen i Europa ligger över den amerikanska 2002 med ungefär en halv procent men förutspås ligga lägre än den amerikanska nästa år.

Nästa år förutspås bli den definitiva vändpunkten i europeisk ekonomi. Förtroendet för ekonomin bland hushållen och i industrin har ökat de senaste månaderna. Det är dock bara Finland och Spanien som förutspås nå upp till en tillväxt på 3 procent 2003.

5.1.3 Japans problem långt ifrån lösta

Den japanska ekonomin, världens näst största enskilda ekonomi, krympte 2001 med 0,4 procent av BNP och förväntas minska ytterligare 1,1 procent i år. År 2003 förväntas ekonomin i Japan växa med blygsamma 0,7 procent.

De förhoppningar som ställdes till den japanske premiärministern, Junichiori Koizumi, som tillträdde 2000 har inte infriats. Japan är i ett stort behov av omfattande reformer för att bryta den negativa trend som inleddes i slutet av 1980-talet.

Ingen japansk regering har under dessa år lyckats ta itu med de allvarliga problem som Japan har. Enligt många bedömare har ett stort antal av storföretagen omfattande skulder. Särskilt bankerna har stora skulder som man väljer att inte ta itu med.

En omfattande byråkratisk statsmakt som tidigare ansågs underlätta för japanska företag anses nu vara näringslivets största hinder. De massproducerande exportföretagen som den japanska tillväxten byggde på under flera decennier har stagnerat och blivit förbisprungna av konkurrenter i andra länder.

Sedan 1999 brottas den japanska ekonomin med deflation som till stor del beror på låg inhemsk efterfrågan och billig import. Deflationen får till följd att hushållens sparande blir för stort och att ekonomin därmed stagnerar.

Japans dåliga tillväxt beror också på det bristfälliga banksystemet som misslyckas med att kanalisera hushållens sparande till sunda investeringar som ger god avkastning.

5.2 Den svenska konjunkturutvecklingen

I regeringens budgetproposition hösten 2001 förutspåddes tillväxten i Sverige bli 2,4 procent 2002. Kristdemokraterna kritiserade då i sin budgetmotion regeringen för att vara alltför optimistisk. Det finns flera skäl till att tillväxten i Sverige är så dålig vilka beskrivs i andra delar av denna motion. Framför allt dras den svenska ekonomin med allvarliga strukturfel som härrör från både felaktig skattepolitik och arbetsmarknadspolitik.

Men en bidragande orsak till Kristdemokraternas pessimistiska hållning hösten 2001 var också att den internationella konjunkturen vänt neråt och att den drabbats av en djup osäkerhet efter terrordåden den 11 september 2001. Dessa farhågor som Kristdemokraterna och många andra då uppfattade viftades bort av regeringen. Tillväxtprognosen för 2002 skrevs ned med endast 0,3 procent från 2,7 i regeringens ekonomiska vårproposition 2001 till 2,4 procent i höstpropositionen trots alla varningsignaler.

Sju månader senare anser de flesta bedömare att de ekonomiska konsekvenserna efter terrordåden den 11 september 2001 varit begränsade och att osäkerheten kring framtiden minskat betydligt. Den amerikanska konjunkturen visar tydliga tecken på högre tillväxt, vilket tidigare beskrivits.

Det är därför ytterst paradoxalt att regeringen nu skriver ner tillväxtprognosen för 2002 med en hel procentenhet till 1,4 procent med förevändningen att den amerikanska lågkonjunkturen drabbat Sverige. Denna nedskrivning borde rimligen ha gjorts i höstens budgetproposition. Men oavsett tidpunkt kan förevändningen för nedskrivningen inte vara USA utan måste alltjämt vara att regeringen fortsätter att bortse från att Sverige i 30 år haft en sämre tillväxt än resten av OECD-länderna.

Kristdemokraterna anser visserligen att omvärlden och däribland USA påverkar den svenska tillväxten. Men till helt avgörande del är det den svenska ekonomiska politiken som avgör om Sverige får hög eller låg tillväxt. Under 1990-talet och fram till år 2000 har Sverige haft högre tillväxt än USA endast 1994 och 1995 vilket kan anses vara frukten av att politiken under föregående år då var tillväxtinriktad.

Tyvärr kan det visa sig att regeringens tillväxtprognos för 2003 på 2,7 procent också kan visa sig vara för optimistisk. Vid det laget kommer den amerikanska ekonomin att gå för fullt, och det torde vara helt omöjligt för regeringen att skylla ännu ett misslyckande på USA.

5.2.1 Sverige i ett farligt läge

Jämfört med den amerikanska och flera europeiska ekonomier har svensk ekonomi en klart sämre uthållig tillväxtpotential. Den socialdemokratiska regeringens skattepolitik hämmar arbete och företagande, och lönebildningen fungerar inte. Sjukskrivningstalen har nått en skrämmande nivå och hotar att knäcka landets ekonomi.

Regeringen förutspår nästan en fördubbling av tillväxten mellan 2002 och 2003. Kristdemokraterna delar inte uppfattningen att tillväxten kan uppstå av sig själv. Det är oroväckande att inflationstakten ökade relativt kraftigt under 2001, vilket också var det år då tillväxten var som lägst sedan 1996. Men till skillnad från 2001 var inflationen 1996 mycket blygsamma 0,8 procent. Kristdemokraterna anser liksom bl.a. Riksbanken att detta tyder på att resursutnyttjandet var högt i Sverige även 2001, vilket enligt regeringen var ”bottenåret”. I mitten av 1990-talet fanns det tillgängliga resurser i arbetskraften för en växande ekonomi, vilket inte är fallet 2002. Diagram 5.2 visar att det 2001 skedde ett negativt trendbrott i svensk ekonomi.

Diagram 5.2 Inflation, tillväxt och arbetskraftskostnad i Sverige 1990–2001

Källa: Konjunkturinstitutet

Kristdemokraterna anser att läget för Sverige kan vara mycket allvarligt. Den framtida tillväxten som regeringen tar för given hindras av att det inte längre finns tillgängliga resurser. Löneutvecklingen drabbar industrin och de produktivitetsvinster som gjordes under slutet av 1990-talet finns inte längre. Istället ökar nu företagens kostnader.

Läget skulle inte vara så allvarligt om inflationstrycket berodde på att Sverige uppnått en hög sysselsättningsnivå. Även om regeringen berömmer sig av att ha halverat arbetslösheten så är ju minst hälften av den halveringen ett resultat av att sjukskrivna och förtidspensionerade fått ersättare bland dem som tidigare varit arbetslösa. Detta är själva kärnan i den hotbild som Sverige nu ställs inför. Se även avsnitt 4.6.

5.2.2 Riksbanken

Det utsatta läget illustreras kanske allra bäst av Riksbankens agerande. Den 20 mars och den 26 april 2002 höjde riksbanken räntan med 0,25 procentenheter per tillfälle, från 3,75 till 4,25 procent. Enligt regeringens analys som går ut på att Sverige är på väg ut ur en lågkonjunktur borde Riksbankens åtgärd snarare ha varit den motsatta.

Även om regeringen vill påskina att Sverige befinner sig på väg ut ur en lågkonjunktur, så antyder det höga inflationstrycket något annat. Regeringen förklarar Sveriges tillväxtproblem med svängningar i den amerikanska konjunkturen.

5.3 Den nya ekonomin

Det är nog för tidigt att slå fast huruvida Sverige tagit steget in i vad som brukar kallas den nya ekonomin. Den senaste tidens signaler om låg produktivitetsutveckling, högt kapacitetsutnyttjande och hög inflation talar för motsatsen. Denna nya ekonomi förväntas leda till att bl a en hårdnande konkurrens skall generera en hög tillväxt utan att inflationen tar fart. Det nya är att ekonomins funktionssätt förbättras genom ökad användning av informationsteknik – IT. Utbud och efterfrågan matchas bättre genom ökad IT-användning. Via Internet hittar köpare och säljare varandra lättare, billigare och snabbare. Elektronisk handel förbilligar också den offentliga sektorns inköp och upphandling. Tillverkare hittar den billigaste underleverantören direkt via sin dator. Beställningar kan göras direkt via nätet. Behovet av dyra lager minskar. Kapitalbindningen minskar och kapitalet kan arbeta mer fritt i företag som blir mer slimmade och effektiva än tidigare. Produktiviteten ökar och företagen kan t o m sänka priserna.

En annan effekt av den nya ekonomin skulle vara att tekniken sänker tröskeln för att starta företag. Distributionskostnader och kontaktkostnader med kunder och leverantörer minskar. Att köpa bil eller andra kapitalvaror underlättas av att kunderna på kort tid får överblick över utbud och priser. Avtal om köp och finansiering kan träffas direkt via Internet. Geografiska avstånd och nationsgränser spelar knappast någon roll när köpare och säljare ska mötas. Skyddade eller dåligt utvecklade marknader utvecklas under trycket av den globaliserade konkurrensen.

Flera tidigare monopolmarknader har avreglerats. I kombination med IT-teknikens nya möjligheter är det nu möjligt för konsumenter i hela landet att välja teleoperatör, elleverantör, researrangör eller långivare med lägsta pris direkt via nätet. Alla dessa faktorer medverkar till en ökande prispress.

Fler och fler marknader blir nu tillgängliga via Internet och utsätts därmed för en ökande prispress i en nedåtgående spiral. En allt vanligare företeelse är pågående auktioner av sällanköpsvaror på nätet. Företagen får allt svårare att höja priserna. Inflationen hålls tillbaka.

Utvecklingen i USA har under snart tio år präglats av ovan nämnda kombination av teknisk utveckling och ökad produktivitet. Tillväxten har i huvudsak genererats genom nyutveckling och innovationer snarare än i traditionell produktivitetsutveckling.

Man räknar med att ca 40 procent av tillväxten kommer från innovationer och nyutveckling, främst inom IT-sektorn där ny teknik och nya tjänster svarar för en betydande del. Allt talar för att mycket reformarbete återstår innan Sverige till fullo kan dra fördel av denna utveckling.

5.3.1 Tas den nya ekonomins möjligheter till vara i Sverige?

Sverige ligger bra till för att kunna behålla och utveckla en ledande roll i den nya teknik som är en förutsättning för den nya ekonomin. Men det krävs ett nytänkande som den nuvarande regeringen inte ens är i närheten av. Det är inte den gamla ekonomins regelverk som i alla delar passar bäst för den nya. Många nödvändiga förändringar måste snarast beslutas av regering och riksdag. Hoten utgörs bl a av arbetsmarknadens bristande funktionssätt, dåligt fungerande lönebildning, ett alltför bistert allmänt företagarklimat och överbeskattning av arbete, företagande och sparande. Också utbildningssystemet spelar en mycket betydelsefull roll för ett lands möjligheter att hävda sig. Det är därför oroande att andelen högskole- och universitetsutbildade idag är lägre än bland 40-talistgenerationen. Sverige måste tillhöra de mest framstående länderna i världen när det gäller kvalificerad utbildning för att tillhöra de mest framstående när det gäller välfärd och välstånd.

Sverige har en framträdande position som IT-nation. Detta mycket tack vare tidiga och kvalificerade satsningar inom bl a universitetens och försvarsindustrins ramar, vars resultat kunnat utnyttjas kommersiellt.

Stockholm är ett av världens mest teknikintensiva områden räknat i mobiltelefon, persondator och Internet per invånare. Framtiden i form av tillgång till t.ex. mobilt Internet är här redan verklighet.

Paradoxalt nog kan skattepolitiken oavsiktligt ha bidragit till denna utveckling. Sverige har länge varit, och är fortfarande, ett utpräglat högskatteland. Men i början av 1980-talet i mobiltelefonens barndom avstod riksdagen från att förmånsbeskatta just mobiltelefoner. Detta bidrog till att dessa snabbt blev starkt åtråvärda som ”fringe benefits” hos löntagare som dignade under marginalskatter på som högst 85 procent.

Här lades grunden för ett stort mobiltelefonbestånd som sedan dess legat i världstopp. På motsvarande sätt har beslutet att inte heller förmånsbeskatta företagens anställda för lån eller hyra av persondatorer i hemmet på kort tid fört Sverige i topp när det gäller PC-användning i vanliga hushåll. 65 % av de svenska hushållen har nu tillgång till PC hemma.

De skatteintäkter som staten gått miste om genom att inte förmånsbeskatta användningen av arbetsgivarens mobiltelefoner och datorer har varit marginella. Men de har bidragit till att sprida banbrytande teknik med stora dynamiska effekter för folkhushållet.

Arbetsmarknaden och skattestrukturen i Sverige skiljer sig en hel del från USA, som ju har nått längst när det gäller att ta till vara de möjligheter som den nya tekniken och ekonomin för med sig.

Regeringen måste inse att Sverige konkurrerar med en omvärld som inte är långt efter oss när det gäller teknikutveckling och teknikanvändning. Vi håller snabbt på att tappa det lilla försprång vi nu har på vissa områden. Brister i bl.a. den förda telepolitiken gör att Sverige de senaste åren halkat efter som ledande IT-nation. Det som krävs är snabba institutionella och strukturella reformer om Sverige skall kunna utnyttja sitt försprång när det gäller teknikanvändning i den nya ekonomin. Med rätt politik har Sverige fortfarande alla möjligheter att bli vinnare i den tilltagande globaliseringen.

6 Kristdemokraternas alternativ

6.1 Grundläggande utgångspunkter

6.1.1 En social och ekologisk marknadsekonomi ger långsiktiga tillväxtförutsättningar

Kristdemokraterna förespråkar en social och ekologisk marknadsekonomi. Den historiska erfarenheten visar att marknadsekonomin är den bästa metoden för att skapa välfärd och ge utrymme för människors frihetslängtan och skaparkraft. Erfarenheterna efter kommunismens sammanbrott visar också att ett samhälle utan enskilt ägande förlorar en avgörande drivkraft för ett gott förvaltande. Marknadsekonomin är därför den mest effektiva och den mest demokratiska formen för att hushålla med begränsade resurser.

Marknadsekonomin behöver ordning och regler för att kunna fungera effektivt. Denna ordning har inte alstrats spontant utan bygger på det kristna och delar av det klassiska kulturarvet. Kristen etik betonar rätt och fel, karaktär, hederlighet, duglighet och arbetsetik. Modern institutionell ekonomisk teori visar också att en sund och väl fungerande marknadsekonomi förutsätter institutioner som lagar, förordningar, normer och sociala konventioner. En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner – såsom förutsägbart rättssystem, personligt ansvarstagande, god affärsetik och hederlighet i uppträdande människor emellan – utmärks av låg osäkerhet. Det kostar merarbete, tid och pengar för att kompensera och reducera osäkerhet. Låg osäkerhet främjar därför en hög tillväxt. Ekonomisk brottslighet är bland annat av detta skäl oerhört skadligt för samhällsekonomin.

Om marknadsekonomin ska bidra till en god välfärd för alla måste den kombineras med en socialt ansvarsfull politik, som ger alla människor likartade förutsättningar och ser till att det sociala skyddsnätet fungerar i olika skeden av livet. Välfärdspolitiken ska vara generell i det avseendet att den ska ge en grundläggande trygghet för alla. Skatte- och bidragssystemen måste utformas så att människors egen kraft och engagemang uppmuntras och att bidragsberoende motverkas.

Inom ramen för marknadsekonomin vill vi förena frihet och solidaritet. Grundläggande är frihet under ansvar. Enskilda initiativ och personligt ansvarstagande ska uppmuntras. Statens uppgift är att säkra social trygghet för alla. Det sker genom skattesystemet, lagar och den offentliga verksamheten. Ett exempel på detta är gemensamt och solidariskt finansierad social service som alla medborgare har rätt till, men också stor frihet för individen att välja vem som ska tillhandahålla denna service.

Det samhällsekonomiska målet ska vara att skapa en till alla delar god livsmiljö för människorna. Men ekonomisk utveckling får inte mätas genom ett snävt tillväxtbegrepp. Ekonomisk utveckling innebär i stället tillväxt av den totala nationalförmögenheten. I nationalförmögenheten räknas miljö och naturresurser in, de mänskliga resurserna, produktionskapitalet samt en nations finansiella tillgångar. En tillväxt av nationalförmögenheten innebär en materiell välfärdsökning endast om hänsyn tas till miljöeffekter och påverkan på människans hälsa och förmåga. Den ekonomiska politiken ska främja en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast med detta synsätt kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas.

En oreglerad marknadsekonomi riskerar att leda till miljöförstöring. Det beror på att vissa naturresurser kan utnyttjas gratis, eller till ringa kostnad, trots att de representerar stora värden. Ekonomiska styrmedel och stöd ska användas för att skapa ekonomiska motiv att agera miljövänligt för såväl konsumenter som producenter. Ett nära samarbete med näringslivet är en viktig del i detta arbete. För att skapa en god livsmiljö krävs också att handelspolitiken och miljöpolitiken utformas så att de stöder varandra.

En förutsättning för att förverkliga den sociala och ekologiska målsättningen är sunda offentliga finanser och goda tillväxtförutsättningar. Ett gott samhälle byggs således utifrån en marknadsekonomi baserad på etiska principer och styrd av sociala och ekologiska hänsyn.

6.1.2 Företagarklimat för välstånd och nya jobb

De flesta politiska partier är i dag överens om att de nya jobben i huvudsak måste skapas i den privata sektorn. Utrymmet för produktivitets- och effektivitetsförbättringar i framför allt de stora företagen innebär att man i dessa företag samtidigt kan öka produktionen och minska antalet anställda.

Förväntningarna på nya arbetstillfällen ställs i första hand på de mindre företagen. Det är också naturligt mot bakgrund av att studier av svenska företag visat att cirka 70 procent av nya arbetstillfällen genererats i mindre företag. Två tredjedelar av dessa 70 procent har uppstått genom ökad sysselsättning i befintliga företag medan en tredjedel tillkommit genom nyetablering.

Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är av största vikt i kampen mot den höga arbetslösheten. På kort sikt spelar nyföretagandet en relativt liten roll för att påverka näringsstrukturen i Sverige, men för förnyelsen av näringslivet på längre sikt är nya företag av största betydelse. Nyföretagandet i Sverige ligger på en mycket låg nivå och är dessutom sjunkande. Inom EU är Sverige ett av de länder som har lägst andel nyföretagande. Det kan också noteras att en betydande andel av de tillkommande företagen skapas enbart av skatteskäl. Dessa företag bidrar alltså inte alls till tillkomsten av nya jobb. Det är också ett anmärkningsvärt underbetyg att så många nya företag inte överlever i det svenska företagsklimatet.

Sverige har en mycket framstående position när det gäller nya patent. Det är dock så att en mycket liten andel av dessa exploateras i Sverige. Istället köps de upp eller så väljer innovatören att låta idéerna utvecklas i länder med ett annat och bättre näringsklimat.

Betydelsen av ett attraktivt klimat för företagande ökar i globaliseringens tidevarv. När nationsgränser spelar en allt mindre roll för företag, kapital och människor är det länder som förmår skapa goda betingelser för företag och företagare som blir vinnare i kampen om jobben och de framtidsinriktade företagen.

Ska trenden vändas och arbetslösheten långsiktigt hållas på en låg nivå måste små och medelstora företag och familjeföretag ses som en tillgång som värnas och uppmuntras. Sveriges beroende av ett konkurrenskraftigt näringsliv som förlägger tillverkning, forskning, utveckling och andra strategiska verksamheter till Sverige kan inte nog understrykas. Det räcker inte att tala om vikten av ett ökat företagande, det fordras framför allt praktisk politik. Det handlar om att skapa bättre förutsättningar så att kreativitet kan frigöras, så att människor vågar förverkliga sina affärsidéer, vågar ta språnget att starta eget, ta risker, utvidga och nyanställa.

Det går inte att genom politiska beslut tvinga fram företag och nya jobb, men det går i stor utsträckning att påverka människors vilja och möjligheter genom att förändra regler, skatter och strukturer så att medborgare kan dra nytta av varandras kunnande och idéer. Här finns den ekonomiska utvecklingens viktigaste drivkraft.

6.1.3 Höjd utbildningsnivå avgörande för långsiktig tillväxt

Ett lands utbildningssystem och andelen personer i arbetskraften med längre högskoleutbildning har en central betydelse för den långsiktiga tillväxten. Senare års forskning har visat att det går att fastställa relativt starka samband mellan utbildningssatsningar och ekonomisk tillväxttakt liksom mellan befolkningens genomsnittliga utbildningsnivå och teknisk utvecklingsnivå. För ett litet land som Sverige är därför kvaliteten i vårt utbildnings- och forskningssystem än viktigare om vi ska kunna hävda oss i den internationella konkurrensen och samtidigt ha ambitionen att ta igen något av den konkurrenskraft vi tappat gentemot omvärlden de senaste 30 åren.

I andra länder som Japan och USA har de stora utbildningssatsningarna på främst naturvetenskapliga och tekniska områden motiverats huvudsakligen med utbildningsekonomiska argument. Utbildningssatsningar har setts som investeringar. I Sverige har utbildningssatsningar av socialdemokratiska regeringar främst setts som en insats för att nå ökad jämlikhet, men i praktiken har det aktuella läget på arbetsmarknaden varit det som spelar en avgörande roll för inriktningen på satsningarna.

Att högre utbildning ger högre ekonomisk tillväxt är därför inte självklart. Det som i slutändan avgör om utbildningssystemet bidrar positivt till tillväxten är kvaliteten i och inriktningen på utbildningarna, hushållningen med kompetens i näringslivet och avvägningen mellan spets- och breddutbildning. I dessa avseenden kan Sverige sannolikt göra mycket bättre ifrån sig. Jämfört med våra viktigaste konkurrentländer inom OECD ligger Sverige sämst till när det gäller andelen av befolkningen med längre högskoleutbildning. Sverige är dessutom det enda land inom EU-området som har en lägre andel med högskoleutbildning bland de unga än genomsnittligt för hela befolkningen. Om man även räknar in kortare högskoleutbildning hamnar Sverige över snittet men fortfarande efter länder som Finland, Japan, USA och Kanada. Se tabell 6.1. Ett första och naturligt steg för att förbättra utbildningsväsendet och på sikt öka andelen personer med lång högskoleutbildning är att satsa på grund- och gymnasieskolan. Det som missas under dessa perioder är ofta mycket svårt att ta igen senare i livet. Av bland annat detta skäl satsar Kristdemokraterna extra resurser till kommunerna för att det redan på kort sikt ska vara möjligt att förbättra grund- och gymnasieskolan.

Tabell 6.1 Andelen, i procent, av befolkningen i olika länder med lång högskoleutbildning samt andelen med kort och lång högskoleutbildning

Inom högskoleutbildningen bör det betonas att kvaliteten i utbildningen aldrig får offras till förmån för kvantitet. De senaste åren har kvaliteten, under en i sig mycket angelägen utbyggnad av högskolan, blivit lidande just på grund av att regeringen av arbetsmarknadsskäl velat pressa in så många studenter som möjligt i högskolan.

En framgångsrik satsning på forskning och utbildning kräver också ett konkurrenskraftigt skattesystem och ett näringslivsklimat som gör att de som utbildat sig i Sverige också vill stanna kvar och arbeta här. Risken för s.k. brain-drain, dvs. att just de högutbildade flyttar utomlands, mäts årligen av IMD i World Competitiveness Yearbook. Att döma av de företagsledare som intervjuas där har Sverige en bit kvar för att kunna hävda sig mot viktiga konkurrentländer. Se diagram 6.1. Problemet beror för Sveriges del främst på det höga svenska skattetrycket. Detta skapar inte bara problem vid högre utbildnings- och inkomstnivåer. Det är t.ex. inte alltid lönsamt för en undersköterska att utbilda sig till sjuksköterska. Löneskillnaden efter skatt täcker inte ens ränta och amortering på den nya studieskulden.

Diagram 6.1 Risk för brain-drain

Företagsledarranking, skala 1–10 från mycket liten risk till mycket stor risk

Vi är övertygade om att denna situation kraftigt kan förbättras med en annan skatte- och näringslivspolitik än den regeringen bedriver. Kristdemokraternas budgetalternativ innehåller flera förslag som verkar i denna riktning. Sänkt skatt på arbete, inklusive slopad värnskatt, ett generösare studiestöd och lindrigare total beskattning av kapital är några exempel på detta.

6.1.4 Ökad sysselsättning tryggar välfärden

Den kraftiga sysselsättningsökning som fanns när fyrpartiregeringen lämnade över regeringsmakten hösten 1994 bröts av den socialdemokratiska regeringens politik från mitten av år 1995, och sysselsättningen föll sedan. Efter några års återhämtning redovisar nu regeringen att utvecklingen avstannar. Av den ekonomiska vårpropositionen kan också utläsas att regeringen inte uppnår målet beträffande arbetslösheten eller sysselsättningen. Det går alltså inte att slå sig till ro. Trots att Sverige är i slutet av en kraftig högkonjunktur är det är det uppemot 300 000 personer färre som har ett arbete i dag än för tio år sedan.

Massarbetslösheten har ändrat karaktär från arbetslöshet till utslagning, har en utredning från Svensk handel visat. Studien försöker se hur den minskade sysselsättningen rimmar med bristen på arbetskraft. Fler studerar, fler är sjuka och fler har helt enkelt givit upp. Och ganska säkert är det också fler som jobbar svart. Det är alltså väsentligt färre som har ett jobb idag än 1990. Samtidigt rapporterar många företag svårigheter att hitta arbetskraft. De historiskt låga sysselsättningsnivåer som nu etablerats är inte bara en följd av den djupa lågkonjunkturen under 1990-talets början, utan också en följd av den socialdemokratiska politiken som aktivt gått ut på att få bort människor från arbetslivet genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, generationsväxlingar och tillfälliga avgångsersättningar. Vidare har antalet förtidspensioneringar ökat kraftigt under senare år. Denna politik bidrar till passivisering av människor, vilket i sig är illa nog. Men den innebär också ett allvarligt hot mot Sveriges långsiktiga förutsättningar att finansiera en rimligt omfattande offentlig verksamhet med god kvalitet.

Den demografiska utvecklingen med historiskt låga födelsetal och en kraftigt ökande andel äldre med följande vård- och omsorgsbehov måste leda till en ny politik. Politiken måste skapa förutsättningar för en kraftigt ökad sysselsättning i framför allt det privata näringslivet. Regeringens politik har i åtta år gått ut på att saneringen av statens finanser tillsammans med förhoppningar om en god internationell konjunktur ska lösa problemet. Inte heller föreliggande proposition ger några som helst konkreta besked eller förslag med syfte att långsiktigt öka Sveriges tillväxtförutsättningar.

Enligt Kristdemokraterna krävs det ett brett program för att bryta den höga totala arbetslösheten genom ökad sysselsättning. I ett sådant program ingår bl.a. strukturella förändringar av skatterna och ett sänkt skattetryck, förenklingar av regelverken för företagen, en modernisering av arbetsrätten, ett effektivare rättsväsende och en sundare konkurrenssituation genom krafttag mot skattefusk och ekonomisk brottslighet. En reformering av dagens lapptäcke till socialförsäkringssystem måste också ske om samspelet mellan skattesystemet och de olika bidragssystemen ska ge rätt incitament till arbete, samtidigt som en rimlig ekonomisk trygghet finns i oförutsedda eller opåverkbara situationer. Utmaningarna är stora, men därmed också möjligheterna. Den socialdemokratiska regeringen tycks emellertid sakna varje framtidsinriktad tanke. I stället går regerandet ut på att passivt förvalta fögderiet och formulera målsättningar som sedan inte följs av några åtgärder.

Den krävs nu en aktiv politik som tar sikte på Sveriges förutsättningar att klara framtidens välfärdsåtaganden, då andelen äldre personer ökar, då lågkonjunkturer råder och då arbetslöshet och statsskuld riskerar att öka. Endast genom att aktivt genomföra förändringar som stimulerar sysselsättning, tillväxt och företagande kan Sverige trygga välfärden.

6.1.5 Bryt bidragsberoendet – individer och familjer måste få bestämma mer själva

Regeringens politik för att sanera statsfinanserna har till stora delar inneburit höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta bidrag gjort att många som redan tidigare levde på marginalen tvingats söka socialbidrag. Socialbidragskostnaderna ökade under i stort sett hela den förra mandatperioden, liksom antalet socialbidragstagare. Vart 12:e hushåll lever delvis på socialbidrag. Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i inkomstskatter. Denna utveckling har i sin tur belastat kommunerna eftersom det är de som finansierar socialbidragen. Denna negativa rundgång måste brytas.

Samhällsutvecklingen har under de senaste decennierna präglats av en strävan efter individens oberoende i förhållandet make/maka, barn i förhållande till föräldrar, föräldrar i förhållande till barn, granne i förhållande till granne. Detta har lett till att alla är gränslöst beroende av det offentliga. Det civila samhället har trängts tillbaka genom en lång rad politiska beslut. Denna utveckling har gjort de offentliga budgetarna extremt sårbara, men vad värre är, många människor blir beroende av en ofta nyckfull politik som berövar människor den värdighet som ligger i förmågan att försörja sig på eget arbete och möjligheten att styra över sitt eget liv. Politikernas makt och medborgarnas vanmakt ökar.

Kristdemokraterna ser det som en viktig och prioriterad uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Många lågavlönade får först betala världens högsta skatter och sedan ”stå med mössan i hand” på socialkontoret för att få tillbaka pengar. Detta är inte ett rimligt system. Sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är en fråga om värdighet och respekt för enskilda personer. Det är också helt avgörande för att bryta det bidragsberoende som alltför många människor har fastnat i. Med sänkta inkomstskatter kommer framför allt fler låginkomsttagare att få möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.

6.1.6 En minskad statsskuld ger frihet åt kommande generationer

Statsskulden uppgår i dag till drygt 1 00 miljarder kronor och är ökande. För Kristdemokraterna finns det flera skäl till att påskynda avbetalningarna.

För det första är det varje generations moraliska ansvar att inte skjuta en skuld på kommande generationer.

För det andra innebär nuvarande stora skuld och den stora offentliga sektorn att statsbudgeten och hela den svenska ekonomin är väldigt konjunkturkänslig. Förändringar beträffande ränteläget, såväl nationellt som internationellt, och variationer i valutakurser har en betydande påverkan på den svenska ekonomin, beroende på skuldsättningen.

En mindre statsskuld leder därför till mindre sårbarhet för yttre förändringar, och detta i sig leder till ett ökat förtroende för den svenska ekonomin.

För det tredje utgör statens räntekostnader för statsskulden en av de största utgiftsposterna i budgeten. Dessa räntekostnader tränger undan annan offentlig verksamhet eller möjligheter till stora skattesänkningar. Statsskulden kräver i dagsläget att skatter tas in för att finansiera räntekostnader motsvarande ca 2,7 procent av BNP. Skattetrycket skulle alltså kunna vara motsvarande lägre med samma nivå på den offentliga konsumtionen som i dag om räntekostnaderna inte fanns.

Dessa tre skäl leder Kristdemokraterna till slutsatsen att avbetalningen av statsskulden måste ske snabbare än vad regeringen räknar med. Tekniken för att åstadkomma detta skiljer sig dock från den metod som regeringen använder – ett permanentat högt skattetryck. Kristdemokraterna väljer i stället att både spara i statens utgifter och att sälja ut fler statligt hel- eller delägda företag i en snabbare takt än den regeringen föreslagit. På detta sätt kan avbetalningstakten av statsskulden öka, samtidigt som skattetrycket kan sänkas. Det går således att uppnå två strukturellt viktiga effekter samtidigt med detta tillvägagångssätt.

Utförsäljningen är också motiverad av vår ståndpunkt att staten bör renodla sin roll. I denna roll ingår inte att både agera domare och spelare på den konkurrensutsatta marknaden.

6.1.7 En bättre fördelningspolitik skapar möjligheter för fler

Fördelningspolitik handlar om vårt gemensamma ansvar för varandra. Men det handlar också om att var och en ska ha möjlighet att utveckla sina unika talanger och förmågor. På det viset handlar fördelningspolitik om att låta alla människor i ökad utsträckning få bidra till samhällsutvecklingen.

Regeringens fördelningspolitik är i långa stycken både misslyckad och orättvis. Detta gäller inte minst på familjepolitikens område. Den socialdemokratiska politiken går ut på att subventionera de familjer som väljer ”rätt”, det vill säga använder föräldraförsäkringen i ungefär ett år och sedan förvärvsarbetar, med barnen inom den kommunala barnomsorgen. De familjer som av olika skäl inte kan eller vill utnyttja daghem får därmed inte del av det offentliga stödet. Denna politik har utvecklats ytterligare genom den maxtaxa inom barnomsorgen som införts. Denna styrande fördelningspolitik går på tvärs mot den Kristdemokratiska subsidiaritetsprincipen som innebär att staten ska stödja och inte styra familjernas val. Kristdemokraterna vill se en reformerad familjepolitik med ökad valfrihet och ett mer rättvist fördelat offentligt stöd till barnfamiljerna.

En del av de besparingsåtgärder som regeringen vidtagit under saneringsåren är och har varit förödande för enskilda människor och ett uttryck för regeringens betydande okänslighet för människors faktiska situation. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas besparingarna på änkepensionerna, bostadsbidragen och övriga försämringar för ålderspensionärer. Regeringen har också genom de utomordentligt omfattande skattehöjningar som skett pressat många hushållsekonomier över den gräns där de själva klarar av att försörja sig utan socialbidrag.

Kristdemokraternas skattepolitik inriktas på sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare. Kristdemokraterna vill att alla, även pensionärerna, ska få en standardförbättring, genom det grundavdrag som vi förordar.

Regeringens tal om att värna svaga grupper har när det gäller biståndet till världens fattigaste skorrat falskt. Biståndet bör stegvis höjas för att återgå till enprocentsnivån av BNI.

6.2 Den ekonomiska politiken

Som ett led i saneringsprogrammet för statens finanser höjde Socialdemokraterna under mandatperioden 1994 till 1998 skatterna med cirka 70 miljarder kronor räknat i 1998 års nivå, trots vallöften om att eventuella skattehöjningar skulle begränsas till 3–4 miljarder kronor. Med världens högsta skattetryck redan före dessa skattehöjningar är det därför inte konstigt att pengarna strömmat in i statskassan när konjunkturen varit god. Men lika fort som skatteinkomsterna ökat i takt med en högre tillväxt, kommer de nu att minska som en effekt av den sämre konjunkturen. Regeringen har dessvärre helt försuttit chansen att rätta till de strukturproblem som finns i den svenska ekonomin, medan förutsättningarna var goda.

Men möjligheten att flytta en del av beslutsmakten tillbaka till familjerna och medborgarna måste prioriteras även om konjunkturen blir sämre, genom att sänka inkomstskatterna för alla och genom att minska de samlade marginaleffekter som i dag finns för stora grupper. Sänkta inkomstskatter handlar om att människor får bestämma över en större del av sin egen lön. Minskade marginaleffekter handlar om att de val enskilda och familjer gör i mindre utsträckning påverkas av den offentliga sektorns regler.

Om Sverige ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt kan vi inte ha kvar regler som gör att företag, kapital och kompetens har starka ekonomiska skäl att lämna landet. Vi kan till exempel inte ha kvar en orimligt hög beskattning av lättrörliga skattebaser.

Det finns alltså flera skäl att sänka skatterna. Parallellt med detta behöver andra strukturförändringar genomföras. Strategin bör vara att vidta sådana åtgärder som förstärker utbudet av arbete och kapital och därmed motverkar riskerna för ett ökat inflationstryck. Om de strukturförändringar för bättre fungerande lönebildning och arbetsmarknad samt för bättre konkurrens som föreslås nedan samtidigt genomförs, kommer inflationshotet att kunna bemötas på ett effektivt sätt. Sammantaget skulle den svenska ekonomin varaktigt utvecklas starkare.

Med en vikande konjunktur är det därför hög tid att rätta till några av de strukturfel som den svenska ekonomin lider av:

• Högt skattetryck och stora marginaleffekter som gör att det lönar sig dåligt att arbeta och skapar ett osunt bidragsberoende för stora grupper.

• Svårt att locka och behålla företag, kapital och kompetens i landet med nuvarande orimligt höga beskattning av lättrörliga skattebaser.

• Dåligt fungerande lönebildning och arbetsmarknad vad gäller rörlighet, flexibilitet och effektivitet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammen.

• Bristande konkurrens i stora delar av ekonomin, bland annat offentlig tjänsteproduktion och bygg- och livsmedelssektorn, vilket leder till ett högt prisläge och låg köpkraft jämfört med andra länder.

Dessutom måste en övergripande målsättning för den ekonomiska politiken vara att uppnå en uthålligt högre tillväxt än de knappa 2 procent Sverige har haft de senaste 30 åren. Målet för Kristdemokraternas tillväxtpolitik är en varaktigt hållbar BNP-tillväxt på minst 3 procent.

6.2.1 Övergripande mål för den ekonomiska politiken

Det överordnade målet för den ekonomiska politiken är (se avsnitt 6.1.1) att ge en till alla delar god livsmiljö för människorna. Därför måste den ekonomiska politiken både främja och skapa möjligheter för en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast med detta synsätt kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas. Inom ramen för detta synsätt kan vår inriktning av den ekonomiska politiken sammanfattas på följande sätt:

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken är att lägga grunden för att höja den långsiktigt hållbara tillväxten till åtminstone 3 procent per år och därmed skapa ett ökande välstånd för alla.

För att möjliggöra detta krävs en politik som

• slår vakt om den statsfinansiella stabiliteten genom lägre utgifter, lägre skattetryck, sänkt skuldkvot och minskad statsskuld och därigenom minskar den svenska ekonomins sårbarhet,

• skapar bättre villkor för arbete och företagande genom konkurrenskraftiga skattenivåer, ett bättre utbildningssystem och en reformerad lönebildning,

• skapar goda förutsättningar för att alla skall kunna växa och förverkliga sina ambitioner och på så sätt minska de regionala och sociala obalanserna,

• ökar valfriheten och säkrar både mäns och kvinnors kontroll över den egna tillvaron,

• förbättrar den inhemska konkurrensen, bland annat i offentlig tjänsteproduktion samt inom bygg- och livsmedelssektor.

6.2.2 Sunda statsfinanser

Kristdemokraterna har i tidigare motioner lagt fram förslag som sammantaget innebär överskott i de offentliga finanserna på i genomsnitt 2 procent per år över en konjunkturcykel, sänkt skattetryck samt lägre utgifter och utgiftstak för staten. Detta är vår utgångspunkt även vid de förnyade konsekvensberäkningar vi har gjort av vår politik som vi lade fram i höstas. Genom en snabbare utförsäljningstakt av statligt aktieinnehav uppnås ett väsentligt starkare budgetsaldo än vad regeringen budgeterar för, vilket leder till en minskad statsskuld. Det finansiella sparandet i staten beräknas också vara något starkare än vad regeringen räknar med till följd av att skattesänkningarna är något mindre än de utgiftsminskningar som föreslås.

Detta i kombination med våra förslag till strukturella förbättringar på arbetsmarknads- och skatteområdet leder till att svensk ekonomi i allmänhet och de svenska statsfinanserna i synnerhet kommer att bli mindre sårbara vid konjunktursvängningar. Därmed kan även utlandets förtroende för svensk ekonomi stärkas vilket ytterligare förbättrar möjligheterna att klara den konjunkturnedgång som pågår.

6.2.3 Bättre villkor för arbete och företagande

6.2.3.1 Ökat arbetsutbud och valfrihet genom sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter

Utgångspunkten för den skattereform vi anser att Sverige behöver är att medborgarna själva får en ökad beslutanderätt över sina inkomster. För det andra bör de val människor vill göra, exempelvis öka eller minska sin arbetstid, inte påverkas negativt av kombinationen av offentliga skatte- och bidragsregler. Det första handlar alltså om att sänka det totala skattetrycket, det andra om att minska marginaleffekterna. En alltför stor del av vår tillvaro bestäms i dag genom politiska beslut.

Kristdemokraterna vill öka förutsättningarna för ett personligt ansvarstagande, samtidigt som ett växande etiskt medvetande och gemensamma värderingar mer och mer bör få ersätta detaljregleringar och politisk styrning. Detta gäller generellt, men särskilt tydlig är skillnaden mot dagens socialdemokratiska tänkande på familjepolitikens område där Socialdemokraterna genom en statligt beslutad maxtaxa för daghem ökar den politiska styrningen utöver den redan starkt styrande familjepolitiken.

Med det regelverk som gäller i dag, blir människors val alltför ofta en fråga om hur de offentliga reglerna fungerar, i stället för hur man själv vill gestalta sitt liv. Statens ska i stället ha en stödjande roll, där de ekonomiska resurser som passerar den offentliga sektorn inte hindrar och begränsar, utan tvärtom skapar valfrihet och flexibla lösningar.

Insikten har funnits länge om att skattesystemet tillsammans med behovsprövade bidrag och inkomstprövade avgifter skapar orimliga marginaleffekter för stora grupper. Det vill säga att stor del av en inkomstökning går bort i form av ökad skatt, minskade bidrag och höjda avgifter. Likaså är insikten tämligen utbredd om att höga marginalskatter, eller höga kombinerade marginaleffekter, är skadligt för samhällsekonomin. Med samlade marginaleffekter på uppåt, och i vissa fall över, 100 procent finns det inga privatekonomiska skäl att öka sin arbetsinsats, åtminstone inte på kort sikt. Omvänt betyder höga marginaleffekter att personer med låga inkomster som arbetar heltid faktiskt kan tjäna på att arbeta mindre.

Kunskapen om hur, mer exakt, välfärdsstatens alla skatte-, avgifts- och bidragssystem samverkar är dock begränsad. Vissa ambitiösa försök till kartläggning3 har gjorts, men det är ofta mycket svårt att överblicka den aktuella helheten eftersom systemen hela tiden förändras. De undersökningar som görs baseras i princip alltid på statistik och regler som gällde något eller några år tillbaka i tiden. Den så kallade familjeutredningen konstaterar dock i sitt slutbetänkade ”Ur fattigdomsfällan” (SOU 2001:24) att särskilt höga marginaleffekter idag drabbar familjer med låga inkomster. Bland samtliga barnfamiljer är marginaleffekten närmare 50 procent och bland dem som har bostadsbidrag nästan 70 procent. Det innebär att av en inkomstökning på 100 kronor får de endast behålla ungefär 30 kronor. Även om bostadsbidraget bidrar med 20 procent av den samlade effekten så står skatten för den största andelen.

Bidragsberoendet och rundgången i skattesystemet måste minskas. Kristdemokraterna anser att de partier som tillsammans genomfört den omfattande pensionsreformen, också gemensamt bör söka finna en bred och långsiktigt hållbar lösning på de skadliga marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemet.

Sverige bör ta ett helhetsgrepp över både de höga genomsnittsskatterna och de höga samlade marginaleffekterna. I det följande presenteras ett antal förslag där målet är att reducera de samlade marginaleffekterna för stora grupper vid förvärvsarbete, ändrad förvärvsfrekvens, eller vid köp av tjänster med redan skattade pengar.

Sänkt skatteuttag och minskade marginaleffekter. Åtgärder på kort sikt

• Det svenska grundavdraget, som i internationell jämförelse är väldigt lågt, bör höjas till minst 25 000 kronor, och kunde vid en större översyn eventuellt inledas med en upptrappning. En sådan upptrappning skulle kunna reducera marginaleffekten för taxerade inkomster mellan 0 och 100 000 kronor med cirka 3 procentenheter. Kommunerna ska kompenseras fullt ut för intäktsbortfallet.

• Marginalskatten bör under de kommande åren minskas för alla förvärvsaktiva låg- och medelinkomsttagare genom ett statligt förvärvsavdrag mot beskattningsbara kommunala inkomster. Målet bör vara ett avdrag på uppemot 10 procent av inkomsten som då alltså reducerar marginaleffekten med drygt 3 procentenheter.

• Avskaffad värnskatt reducerar marginaleffekten med 5 procentenheter för inkomster över den högre brytpunkten för taxerad inkomst.

En skattereduktion på 50 procent för hushållens köp av tjänster bör införas. På så sätt elimineras nästan hela den extra skattekil som uppstår när extern arbetskraft anlitas med redan skattade pengar. Betydligt fler samhällsekonomiskt motiverade byten (köp) av tjänster kommer till stånd, eftersom de även blir privatekonomiskt lönsamma. Effektiviteten i ekonomin kommer därmed att öka. Samtidigt kan den svarta sektorn trängas tillbaka när det blir möjligt att både köpa och sälja privata hushållstjänster både vitt och lagligt. (Jämför avsnittet nedan om konkurrens.)

Minskade totala marginaleffekter. Åtgärder på lite längre sikt

1. Fempartiöverläggningar om marginaleffekterna

Skadligheten av marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen erkänns nu av nästan alla. Icke desto mindre är de politiska svårigheterna att rätta till dem betydande. Det handlar oftast om att växla bidrag mot sänkta skatter. Kristdemokraterna arbetar för att analysera och avlägsna de många skadliga marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen. För att skapa stabilitet och långsiktighet borde en samverkan ske mellan de fem partier som står bakom pensionsreformen. I sådana överläggningar bör bl.a. följande punkter kunna diskuteras.

• Bostadsbidraget är fördelningspolitiskt träffsäkert, men står därmed samtidigt för en betydande del av marginaleffekterna, oftast 20 procentenheter, för familjer med låga eller medelhöga inkomster. Detta, visar bl.a. familjeutredningen (SOU 2001:24), beror på bostadsbidragets konstruktion och avtrappning.

• En lägre återbetalningsprocent i underhållsstödet skulle kunna växlas mot ett något lägre förbehållsbelopp. En sådan åtgärd kan göras statsfinansiellt neutral, samtidigt som till exempel en sänkning med 2 procentenheter skulle minska marginaleffekten från 10–15 procent till 8–13 procent.

• Marginaleffekterna i arbetslöshetsförsäkringen är ett väldokumenterat strukturellt problem på den svenska arbetsmarknaden som helst borde få en bred och långsiktig politisk lösning. Ett förvärvsavdrag eller skattereduktioner som enbart gäller för inkomst av tjänst skulle öka behållningen av arbete jämfört med a-kasseersättning.

• Även fribeloppsgränsen för studiebidraget ger orimliga marginaleffekter på vanligen minst 50 % för de studerande. Den kan reduceras med olika tekniker, varav den mest radikala är ett totalt avskaffande av gränsen. Ett förslag om slopat fribelopp för heltidsstuderande har Kristdemokraterna tidigare presenterat, och det finns även med i beräkningarna i denna motion.

2. Reformerad och fonderad socialförsäkring

Den största delen av socialförsäkringssystemet omfördelar inte inkomster mellan personer, utan mellan olika tidsperioder i en och samma persons livscykel. Pensionssystemet är kanske det tydligaste exemplet, där den livsinkomst man arbetar ihop utgör grunden för de avgifter man betalar in och sedan den pension man får. För dem som inte har kunnat arbeta ihop till en rimlig pension finns ett ”golv”, en garantipension, som finansieras av alla förvärvsarbetande via de vanliga inkomstskatterna. Systemet tar också särskild hänsyn till föräldraledighet för vård av barn, studier och värnplikt.

Förutom att denna typ av ”rakare rör” mellan vad man betalar in och vad man får ut behöver skapas i fler delar av socialförsäkringssystemet, går det också på sikt att göra stora vinster på att fondera delar av systemen. Enkelt uttryckt så kräver ett (helt eller delvis) fonderat system som ger en viss avkastning ett lägre skatteuttag för att finansiera de förmåner som man har bestämt.

En fonderad försäkring verkar också stabiliserande, eftersom den i viss mån kan fungera som en buffert vid dåliga år. Statens lånebehov och statsbudgeten skulle därmed inte behöva variera i takt med till exempel den utveckling vi sett under senare år i sjukförsäkringen.

Införandet av ett utbildnings- eller kompetenskonto dit löntagare och arbetsgivare kan avsätta pengar för kompetensutveckling, är också ett exempel på hur man på ett mer individuellt sätt kan fondera medel för människors kontinuerliga kompetensutveckling i arbetslivet. Staten har givetvis, vid utformandet av regelverket, ett ansvar att se till att kontosystemet både blir effektivt och ger alla grupper rimliga förutsättningar för en god kompetensutveckling.

Även om bara delar av systemen är fonderade och avkastningen är låg, kan den sammanlagda vinsten på samhällsnivå bli stor.

Sjukförsäkringen beräknas i år gå med ett underskott av ca 12 miljarder kronor, jämfört med ett överskott under 1998. Sjukförsäkringen borde ges en mer autonom utformning. Kristdemokraterna är beredda att diskutera villkoren för reformering, eventuellt med en egen buffertfond för att utjämna inbetalningar och utbetalningar över tillfälliga variationer mellan olika år. De partier som står bakom pensionsreformen vore även här en lämplig konstellation för sådana samtal.

6.2.3.2 Bättre förutsättningar för företagande, regional utveckling och bibehållna skattebaser

Sverige är ett litet land med öppen ekonomi gentemot omvärlden. Detta medför att vi i stor utsträckning är beroende av hur skattesystem och regler ser ut i omvärlden, särskilt i våra viktigaste konkurrentländer. Om Sverige långsiktigt ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt, går det inte att ha kvar vissa skatter som gör att företag, kapital och kompetens har starka ekonomiska skäl att lämna landet. Vad hjälper det om Sverige har aldrig så höga skattesatser, om skattebaserna i en globaliserad ekonomi flyr ur landet?

Det krävs också att medborgarna har en etiskt förankrad vilja att betala skatt och att bidra till samhällsutvecklingen. Varje skattesats över 0 procent är möjlig att eliminera med fusk, om inte viljan att göra rätt och vara ärlig hålls vid liv och motiveras. Därför måste den etiska debatten hållas levande. Samtidigt har de exempellöst höga svenska skattesatserna ofta på ett övermäktigt sätt utmanat medborgarnas etiska medvetande och moral.

Om vi inte snarast justerar vissa regler och skattebaser är risken stor för att många skattebaser snabbt eroderar. Exempel finns redan i dag. Uppskattningsvis 400 miljarder kronor är placerade i utlandet eftersom kapitalskatten där är mycket lägre, eller i praktiken noll, då dessa medel inte deklareras alls. En rad svenska företag har de senaste åren flyttat sina huvudkontor utomlands till följd av skillnader i beskattning. Vi riskerar samtidigt att en alltför stor del av nyutexaminerade civilingenjörer och andra viktiga resurspersoner flyttar utomlands.

Antalet företagare måste öka för att nya arbetstillfällen ska skapas och nödvändiga skatteintäkter genereras som kan finansiera den välfärd vi önskar. Tyvärr pekar statistiken åt fel håll. En genomgång visar att under de gångna åtta åren med socialdemokratiskt styre upplever Sverige en nedåtgående trend med allt färre företagare vilket framgår i nedanstående diagram.

Diagram 6.2 Antalet företagare oktober 1994 till februari 2002

Källa: SCB AKU

Internethandeln har bara börjat ta fart, men redan har den svenska bok- och skivbranschen fått problem med vikande försäljning på grund av skillnader i mervärdesskatt gentemot andra länder. Prisskillnader som beror på lägre produktionskostnader, effektivare distributionsmetoder eller lägre vinstmarginaler är självklart ingenting som från svenskt håll ska motarbetas eller korrigeras på något sätt. Med prisskillnader som i stort sett endast beror på att beskattningen är olika blir resultatet en ineffektiv resursfördelning och att konsumenterna styrs till val de kanske annars inte skulle gjort.

Förändringar behöver göras för att inte kapital och kompetens – två mycket viktiga faktorer för en fortsatt välfärdsutveckling – ska flytta utomlands. Sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter ingår som viktiga delar, vilket beskrivits i tidigare avsnitt. I detta sammanhang är också skatter på kapital viktiga.

Nedan presenteras några åtgärder som Kristdemokraterna anser behöver genomföras för att i ökad utsträckning behålla och locka hit företag, kapital och kompetens.

• Regelverket som omger företagen är omfattande och krångligt och kostar företagen enorma belopp att hantera. Antalet regler måste minska och de regler som inte används ska slopas.

• Sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter enligt tidigare avsnitt.

• Alla typer av avgifter som debiteras arbetsgivaren som ett direkt pålägg på lönekostnaderna fungerar som en löneskatt och driver upp lönekostnaderna. Detta försämrar i sin tur företagens konkurrenskraft gentemot omvärlden. Därför vill Kristdemokraterna sänka arbetsgivaravgifter och löneskatter.

• Flera näringar, inte minst jordbruket och åkerinäringen, lider på grund av högre skatter av sämre konkurrensvillkor jämfört med andra länder inom till exempel EU. Det är naturligtvis viktigt att anpassa vår skattelagstiftning på en rad områden för att skapa en rimlig konkurrenssituation för vårt näringsliv. Inte minst har detta också betydelse för att motverka de regionala obalanserna inom landet.

Kristdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet presenterade nyligen ett program med 53 konkreta förslag för fler företag och ökad tillväxt. Målet är att Sverige ska bli ett land för företagande och att vi återigen ska finnas i toppen av välfärdsligan. Några av förslagen listas nedan.

• Förmögenhetsskatten som motiverats av fördelningspolitiska skäl får idag helt andra effekter och strider många gånger mot principen om skatt efter bärkraft. Den bör därför avvecklas.

• Dubbelbeskattningen på utdelningsinkomster från risksparande avskaffas.

• Reglerna för fåmansbolagsbeskattningen reformeras radikalt.

• Reglerna vid generationsskiften reformeras så att näringsidkare kan överlåta sitt företag till nästa generation utan att straffbeskattas.

• Rättssäkerheten inom skatteområdet förbättras, bland annat genom att beviskraven för skattemyndigheten skärps vid skattetillägg och upptaxering.

• Effektivare handläggning av skatteärenden införs och en 24-månadersgaranti ges vid skattetvister, från besked av skattemyndigheten till dom i sista instans.

• De offentliga monopolen minskas och sektorn för privat näringsverksamhet ökas. Till exempel ska Apoteksbolagets försäljningsmonopol upphöra.

• Miljöbalkens skadliga effekter för främst småföretagen ska minska.

• Lika villkor oavsett företagsform för företagare och anställda vad gäller sjukförsäkring, föräldraförsäkring och a-kassa införs.

• Etableringsfriheten säkerställs och kopplas till en fungerande tillsyn av såväl privat som offentlig produktion av välfärdstjänster.

6.2.4 Reformerad lönebildning och arbetsmarknad

Ett av de allvarligaste hoten mot en positiv utveckling i svensk ekonomi är om lönerna i Sverige fortsätter att stiga avsevärt snabbare än i EU-länderna i genomsnitt och i EMU-länderna i synnerhet. Under 1970-talet och större delen av 1980-talet låg de svenska löneökningarna betydligt över såväl produktivitetsökningen i Sverige som löneutvecklingen i jämförbara länder. Detta betalades med ökad inflation, så trots höga nominella löneökningar under 1980-talet blev reallöneökningen noll. I början av 1990-talet låg de svenska löneökningarna under EU-genomsnittet under några år, men på senare år har de åter ökat över EU-snittet.

Det finns numera en utbredd insikt om att den svenska lönebildningen under flera årtionden fungerat dåligt. Inte minst LO-ekonomer brukar fokusera på lönebildningens stora betydelse för sysselsättningen. Lönesumman motsvarar ungefär hälften av BNP, vilket gör att även små procentuella förändringar får stort genomslag på samhällsekonomin. Men trots utbredd kunskap om lönebildningens betydelse för samhällsekonomins utveckling lyser de politiska förslagen nästan helt med sin frånvaro. Se även avsnitt 4.5.

Ett annat allvarligt problem är att lönebildningen i så liten utsträckning främjar dynamik och flexibilitet, och därmed sysselsättning och tillväxt. Allt fokus från regeringens sida ligger på löneökningarnas totala nivå, men mycket lite görs för att främja en lönebildning som premierar utbildning, ansvarstagande och rörlighet på arbetsmarknaden.

Staten ska inte avgöra vilka löneavtal som får träffas. Däremot bör staten skapa sådana spelregler som underlättar lönebildningen, ger ramar för ett gott förhandlingsklimat och skapar sådana incitament att till exempel risken för ökad arbetslöshet tas med som en kostnad när avtal ska tecknas, liksom vinsten med en lägre arbetslöshet. Incitamenten för fackföreningarna att ta hänsyn till risken för ökad arbetslöshet är idag i princip obefintliga. I själva verket ingick det som en del i den så kallade solidariska lönepolitiken att facken inte skulle behöva tänka på eventuell arbetslöshet, det var statens uppgift att finansiera a-kassorna.

Den moderna arbetsmarknaden präglas av ett ökat behov av flexibilitet och ett allt större kunskapsbehov. Den nya situationen på arbetsmarknaden har gjort att de nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste ses över. Det är avgörande för den fortsatta ekonomiska utvecklingen att det blir en bättre balans mellan tillgången på utbildad arbetskraft och arbetsmarknadens behov. Det krävs ökad satsning på kvalificerad yrkesutbildning och individuella handlingsplaner som utgår från vilka förutsättningar den enskilde besitter. Det behövs ett nära samarbete mellan näringslivet och arbetsförmedlingarna runt om i landet för att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ska få den genomslagskraft som efterfrågas bland företagen. Nya alternativ som kompletterar den traditionella arbetsförmedlingen måste släppas fram. Bemannings- och rekryteringsföretagen är en resurs i sammanhanget som måste nyttjas fullt ut.

Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta även gälla framgent, måste vi fortsätta att satsa på ett bra och modernt utbildningsväsende. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär att Sverige kan fortsätta att konkurrera med en hög kompetensnivå. En lärlingsutbildning bör införas både inom gymnasieskolans ram och som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Nuvarande KY-utbildningar bör utvecklas till en yrkesteknisk högskola.

Enligt Konjunkturinstitutet kommer de genomsnittliga löneökningarna att bli 4 procent år 2002 och 4,1 procent år 2003, vilket innebär att vår konkurrenskraft mot omvärlden kommer att fortsätta att urholkas. Sysselsättningen hade varit högre med en bättre fungerande lönebildning.

Nedan presenteras några förslag för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och uppnå en bättre balans i lönebildningsprocessen, så att resultatet från löneförhandlingarna i större utsträckning kommer att motsvara det samhällsekonomiska utrymme som följer av ökad produktivitet och som främjar dynamiken på arbetsmarknaden.

• De ekonomisk-politiska ramarna för lönebildningen ska vara stabila och främja ett ansvarsfullt beteende hos parterna på arbetsmarknaden, de enskilda företagen och de anställda. Statlig inkomstpolitik avvisas. Det medlingsinstitut som inrättats måste arbeta utifrån detta perspektiv.

• För att uppmuntra arbete, utbildning, kompetensutveckling och ökat ansvarstagande måste skatten på arbete sänkas för alla, genom höjt grundavdrag och/eller förvärvsavdrag. Marginalskatterna och olika former av marginaleffekter måste hållas nere. Högsta marginalskatt ska vara 50 procent i enlighet med skattereformen 1991.

• För att utbildning ska premieras bättre och bristyrken ska kunna locka till sig arbetskraft måste lönebildningen ge utrymme för en bättre löneutveckling inom dessa yrken jämfört med hur det fungerat hitintills. Därmed kan också ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom branscher med relativt låga ingångslöner. Fler sådana arbeten ökar möjligheten för många att komma in på arbetsmarknaden. Skattesänkningar för låginkomsttagare kan underlätta en sådan process.

• Kostnaderna för arbetslösheten bör synliggöras genom att en högre egenfinansiering av en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring växlas mot sänkt inkomstskatt. Egenfinansieringen bör uppgå till 33 procent och kompenseras fullt ut för den enskilde genom sänkt skatt i form av en generell höjning av grundavdraget.

• Varseltiden för strejkåtgärder bör förlängas från 7 till 14 dagar. Medlingsinstitutet bör kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 dagar.

• Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller lönebildning för ungdom. Lägre ingångslöner inom vissa branscher kan vara ett verksamt sätt att få fler unga i arbete. Detta bör i första hand lösas avtalsvägen.

• Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den framtida lönebildningen. Ett sådant system skapar en god och flexibel koppling mellan företagens resultat och de anställdas ersättningar.

• Prioritet måste ges åt att åtgärda bristyrken genom kvalificerad arbetsmarknadsutbildning. Antalet arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör minskas och regelverket kring åtgärderna förenklas.

6.2.5 Ökad konkurrens

En viktig orsak till att Sverige placerar sig dåligt i den så kallade välfärdsligan är det höga prisläget, till följd av bristande konkurrens och delvis omfattande regleringar. Vi får enkelt uttryckt förhållandevis lite för våra pengar. I debatten om vår ekonomiska utveckling fokuseras oftast helt och hållet intresset till ökningstakten i BNP. Men minst lika viktigt är vad vi kan få ut av de pengar vi använder för privat och offentlig konsumtion.

I nedanstående diagram framgår den stora betydelse som det allmänna prisläget, inklusive skatter, i ett land har. Om man jämför Sveriges och USA:s BNP per capita i gemensam valuta visar det sig att de 1996 var i princip lika stora, Sveriges till och med något högre. Både Sverige och USA hade en BNP per capita som låg drygt 20 procent över OECD-genomsnittet.

Men när BNP korrigeras för vilken faktisk köpkraft respektive lands BNP motsvarar, blir bilden en helt annan. Sverige hamnar 5 procent under OECD-genomsnittet, medan USA med detta mått blir OECD:s näst rikaste land efter Luxemburg.

Den enkla slutsats man kan dra av detta är att en strategi för att öka det ekonomiska välståndet i Sverige i jämförelse med andra länder, med nödvändighet måste innehålla ett antal reformer för att öka den inhemska konkurrensen och sänka vårt allmänna prisläge. Enbart en god BNP-ökning kommer sannolikt inte att leda till att Sverige kan stiga särskilt mycket i välståndsligan.

En hel del viktiga avregleringar har redan gjorts i Sverige. Kredit- och valutamarknaden avreglerades mot slutet av 1980-talet. Utländska bankers rätt att etablera sig i Sverige kom 1990 och den nya telelagen 1993 öppnade många nya möjligheter, liksom förändringarna inom järnvägstrafiken 1994. Elmarknaden avreglerades i en första etapp 1996 och för de mindre abonnenterna 1999.

Men inom en del sektorer är konkurrensen fortfarande bristfällig. Det gäller framför allt de marknader där hushållen är köpare, exempelvis varudistribution, detaljhandel och tjänsteproduktion, inte minst i offentlig sektor. Byggsektorn är fortfarande reglerad och importkonkurrensen är liten. Antalet producenter är begränsat både i entreprenadledet och i byggmaterielindustrin.

Livsmedelssektorn utmärks av att det bara finns ett fåtal aktörer i distributions- och försäljningsledet och av att jordbrukssektorn är starkt reglerad. Kommunerna har dessutom en möjlighet enligt plan- och bygglagen att begränsa etableringen av livsmedelsbutiker, vilket i många fall ytterligare har begränsat konkurrensmöjligheterna. Denna möjlighet för kommunerna att stoppa etableringar återinfördes av Socialdemokraterna, efter att fyrpartiregeringen hade tagit bort den.

Nedanstående tabell visar hur de svenska priserna förhåller sig till EU-genomsnittet. Den genomsnittliga prisnivån i Sverige ligger för många viktiga hushållsprodukter mellan 20 och 30 procent över genomsnittet för EU-länderna. Från ett konsumentperspektiv finns det uppenbarligen mycket mer att önska av den svenska konkurrenspolitiken.

Varugrupp	Prisnivåindex, EU=100
Kläder och skor	111
Transporter och kommunikationer	121
Hyra, bränsle och el	129
Mat, sprit och tobak	130
Restauranger, hotell etc.	132

Källa: Ds 1999:32

Ovanstående bild förstärks av en studie som Sverige och Storbritannien gjort av 130 märkesvaror. Studien visar att varorna i Sverige är 20 procent dyrare i genomsnitt. En herrskjorta från klädföretaget GAP som i Sverige kostar 600 kronor kostar 300 kronor i Tyskland. En bärbar Panasonic cd-spelare kostar 1150 kronor i Sverige medan den kostar 680 kronor i USA.

Till skillnad från många andra reformförslag kostar de förslag som presenteras i detta avsnitt ingenting för de offentliga budgetarna. Tvärtom skulle en bättre konkurrenspolitik i kombination med avregleringar och ökad upphandling inom offentlig sektor på sikt leda till avsevärda kostnadsminskningar för de offentliga budgetarna. Det ”pris” som man får betala är minskad politisk styrning och byråkrati, ett rimligt och för de allra flesta helt okontroversiellt pris.

I den politiska debatten finns dock fortfarande många förespråkare för att det offentliga ska styra och bestämma över i stort sett allt som ses som viktigt. Det överpris vi alla har fått betala för denna politik uppmärksammas emellertid alldeles för sällan. Ett batteri av åtgärder behöver vidtas för att stärka konkurrensen:

• Kommunalt och statligt ägande bör avvecklas på marknader där privata företag konkurrerar eller skulle kunna konkurrera och där inte sociala eller hälsopolitiska restriktioner motiverar ett offentligt ägande.

• Kommunallagen bör ändras så att det blir lättare att få prövat i domstol om kommunal näringsverksamhet strider mot lagen.

• Kommunallagen bör ses över i syfte att göra det lättare för företag att överklaga kommunala beslut om stöd i olika former till företag. Besluten bör också kunna prövas i domstol.

• Kvarvarande konkurrenshämmande regleringar i den privata sektorn bör identifieras och avvecklas. Småföretagsdelegationens förslag borde inledningsvis snarast genomföras.

• Konkurrensverket bör få ökade resurser och en mer fristående och framträdande roll än i dag. Nya regeringsförslag bör granskas, inte bara utifrån ett småföretagsperspektiv, utan också utifrån ett konkurrensperspektiv.

• Konkurrenslagen bör skärpas så att det blir kriminellt att medverka i karteller. En kriminalisering innebär att enskild person i företag som ansvarar för att företaget samverkar i en olaglig kartell ska kunna åtalas och dömas till böter eller fängelse.

• Kommunallagen bör ses över i syfte att göra det lättare för företag att överklaga kommunala beslut om stöd i olika former till företag. Besluten bör också kunna prövas i domstol.

• Lagen om offentlig upphandling måste göras mer kraftfull i en sammanhållen översyn i syfte att förverkliga principerna om affärsmässighet, konkurrens och icke-diskriminering.

• Stora upphandlingar bör delas i fler order så att även mindre företag har en chans att vara med i budgivningen. När fler företag kan vara med och tävla ökar konkurrenstrycket och priserna kan pressas.

6.2.6 Sjukskrivningar och förtidspensioner måste minska

Under 2002 beräknas sjukförsäkringens kostnad uppgå till 113 miljarder kronor. Kostnaderna för sjukpenning, förtidspension och rehabilitering har sedan början av år 2000 ökat med 750 miljoner kronor per månad.

Regeringen har haft fyra år på sig att göra något åt den dramatiska utvecklingen, men inte vaknat till förrän i höstas, då ett elvapunktsprogram presenterades. Programmet vittnar om en påtaglig likgiltighet och handlingsförlamning. Efter fyra år av ökande ohälsa som medfört alarmerande kostnader för sjukskrivningar och förtidspensioneringar presterar regeringen ovanstående tunna strategi och verkar inte visa intresse för att ens genomföra den. Se avsnitt 4.6.

6.2.6.1 Kristdemokraternas strategi för ökad hälsa

Regeringens strategi är oförmögen att hindra den ökande ohälsan och kostnaderna den medför kommer därför bara att fortsätta att öka i samma takt. Med nuvarande politik hotas den svenska välfärdsstaten i sina grundvalar då allt färre kommer att tvingas försörja alltfler. De sysselsatta kommer att tvingas bära en allt tyngre arbetsbörda vilket innebär att arbetslivet blir tuffare och alltfler sjukskrivs. Företagen och viktiga funktioner i offentlig sektor konkurrerar om en krympande andel arbetsför befolkning vilket medför orimliga löneökningar. I förlängningen medför detta inflation och svårigheter för Sverige att konkurrera med andra länder.

Det måste därför ske ett trendbrott så att utvecklingen vänds. Hälsan i arbetslivet måste öka, och människor måste uppleva det stimulerande att komma tillbaka till arbetslivet.

6.2.6.2 Aktiv rehabilitering är grunden

De flesta studierna som gjorts på området visar på att sammansatta aktiva rehabiliteringsinsatser ger de bästa resultaten. Passivitet tycks snarast förstärka individens sjukdomssymptom, vilket kan avläsas i antalet sjukdagar och tidpunkt för återinträde i arbetslivet.

6.2.6.3 Hela samhällsekonomin måste vara perspektivet

Kristdemokraterna anser att de slutsatser som drogs i Gerhard Larssons utredning (SOU 2000:78) är mycket viktiga. Denna utredning studerade de totala samhällsekonomiska kostnaderna och förtjänsterna av rehabilitering. Det otvetydiga resultatet av utredningen blev att framgångsrik rehabilitering är mycket lönsamt samhällsekonomiskt. Enligt utredningen kunde en krona satsad på rehabilitering ge upp till nio kronor åter då effekter i offentlig sektor, hos arbetsgivarens ekonomi och den enskildes ekonomi räknats.

6.2.6.4 En offentlig huvudaktör

I arbetet med ohälsa i arbetslivet saknas det samhällsekonomiska perspektivet för närvarande. Den del av offentlig sektor som står för rehabiliteringskostnaden, dvs. sjukvården, kan inte mäta sin framgång. Vid framgångsrik rehabilitering minskar kostnaderna istället i en annan del av den offentliga sektorn, dvs. försäkringskassan.

• Kristdemokraterna anser därför att tyngdpunkten för rehabiliteringsansvaret ska flyttas från de fyra nuvarande offentliga sektorerna (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör som har motsvarande ansvar men olika mål och medel.

Denne offentlige huvudaktörs första huvuduppgift ska vara att beräkna och betala ut ersättningar för inkomstförlust och andra ersättningar som kan bli aktuella. Därefter ansvarar samma aktör för att en grundlig rehabiliteringsutredning genomförs. Detta är själva grunden och utgångspunkten för att rehabiliteringen ska lyckas, och det måste därför ske tidigare än vad som sker nu.

Därefter ska denna offentliga huvudaktör aktivt arbeta för att den sjukskrivne ska kunna återvända till sitt tidigare arbete eller ett likvärdigt arbete. Denna myndighet ska sedan följa individen för att se till att det positiva som uppnåtts också vidmakthålls. Till sist ska denne huvudaktör också arbeta med förebyggande insatser.

Arbetsgivaren har en central betydelse för att se till att arbetet utformas så att det i sig har en hälsofrämjande och förebyggande effekt. Även individen äger självfallet ett ansvar att skapa en så hälsosam arbetsplats som möjligt.

6.2.6.5 En ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring

Kristdemokraterna föreslår en rad åtgärder som till skillnad från regeringens elvapunktsprogram är verkliga. Denna nya och samordnade rehabiliteringsförsäkring ska gälla från den 1 juli 2003. Den totala helårseffekten skulle bli en satsning på totalt ca 2,7 miljarder kronor. Halva detta belopp satsas därför 2003 och åren därefter är den samordnade försäkringen fullt utbyggd. Detta innebär att Kristdemokraterna den kommande treårsperioden satsar 6,75 miljarder kronor på rehabilitering och en ökad hälsa i arbetslivet. På några års sikt anser Kristdemokraterna att denna satsning kan leda till stora vinster för den offentliga sektorn. I tabell 6.2 redogörs för hela den sammansatta rehabiliteringssatsningen som har stora likheter med de förslag som Gerhard Larsson presenterade i sin utredning.

Tabell 6.2 Ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring

Ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring, kostnader helårseffekt 2003
Bättre rehabiliteringsutredningar	125
Mentorskap	50
Förstärkning med nya yrkesinspektörer	15
Ekonomiskt stöd till offentliga arbetsgivare	150
Egenföretagare får vidgad rätt till rehabilitering	85
Rehabiliteringsinsatser (inkl fördjupad rehabiliteringsutredning)	1300
Avdrag för nuvarande medel till köp av rehabiliteringstjänster	-725
Avdrag för nuvarande Dagmarmedel/motsvarande	-235
Köp av enklare hälso- och sjukvårdstjänster	300
Nationell metod och utvärderingsenhet	25
Koordinator (inkl försök med 30 arbetsplatsrådgivare/case-managers)	375
Nationell utbildningssatsning	5
Anordningsbidrag till utökat rehabiliteringsutbud (inkl utredningsresurser)	500
Utökad rätt att studera med rehabiliteringsersättning	30
Arbetshjälpmedel	15
Stöd till mjukstart vid återinträde på arbetsmarknaden	215
Kompletterande arbetsmarknad – förlängd rehabiliteringsersättning	300
Forskningsmedel (över statsbudgeten)	55
Högskoleutbildning i rehabilitering (över statsbudgeten)	15
Summa kostnader	2600

6.3 Sverige bör delta i EMU-samarbetet fullt ut

Skälen för en gemensam valuta är gamla, liksom försöken att med olika mekanismer motverka problem som följer av instabila valutakurser. Denna instabilitet har genom åren motverkats med överenskommelser om metallinnehåll, om guldmyntfot, om fasta eller rörliga växelkurser och även med viss politisk styrning.

6.3.1 Stärk samarbetet mellan Europas folk

Med Romfördraget från 1957 kom de dåvarande medlemsländerna i EG överens om att skapa en gemensam marknad. Målet var inte ekonomin i sig. Visionen var att säkra fred och samarbete genom en alltmer sammanflätad europeisk ekonomi. Ekonomin var ett medel för ett gott överordnat mål: fred och samarbete.

Europas historia är fylld av konflikter och krig. EU syftar till att knyta länder och folk närmare varandra genom att minska betydelsen av de gränser och murar som alltför länge tillåtits att fungera som härdar omkring vilka misstro och misstänksamhet kunnat frodas. Genom ett utökat utbyte av varor och tjänster, fri rörlighet för människor och kapital, är idag EU ett politiskt och ekonomiskt stabilt område där riskerna för våldsamma konflikter mellan nationer i stort sett tycks vara undanröjda. EMU bidrar till att förstärka denna utveckling för trygghet och säkerhet.

Med en gemensam valuta fullföljs den gemensamma marknaden. Med den gemensamma marknaden har tusentals handelshinder mellan länderna i form av särbestämmelser och olika standarder upphävts och harmoniserats. Produktstandardiseringen har naturligtvis ökat konkurrensen och skapat en prispress, som i sin tur bidrar till den låga inflationen. Tanken är att den gemensamma valutan skall förstärka ett positivt konkurrensklimat inom EU, vilket bidrar till att hålla ned priserna. Prisstabilitet och låg inflation är tydliga mål för såväl hela EMU-projektet som för den europeiska centralbanken (ECB).

Inom EU finns det många angelägna uppgifter kvar. Till det viktigaste för oss Kristdemokrater hör att verka för att de forna kommunistiska östländerna sluts in i den demokratiska gemenskapen i Europa, att förstärka kampen mot den internationella brottsligheten och att bedriva ett aktivt arbete för gemensamma tag mot miljöförstöring. Från svensk sida måste vi ta till vara alla möjligheter att påverka. Genom ett deltagande i den innersta kretsen i EU ökar vårt inflytande. Detta ska användas inte minst för att underlätta för kandidatländerna att så snabbt som möjligt integreras i EU. Sverige ska också verka för att alla tendenser till en uppdelning i ett A- och B-lag motarbetas. Att stå vid sidan om i en av de viktigaste samarbetsfrågorna minskar våra påverkansmöjligheter.

6.3.2 Varför ett monetärt samarbete?

EMU bidrar till att underlätta kontakter mellan människor och företag i Europas länder. Det blir mindre krångel och kostnader vid utlandsresor för oss som resande och konsumerande privatpersoner, men också för företagen.

Svenska företag ska ha möjlighet att konkurrera med utländska företag på affärsmässiga grunder. Valutakurssvängningar är ett gissel som försvårar och fördyrar. Om Sverige står utanför EMU kommer svenska företag även fortsättningsvis att få extra transaktionskostnader som andra företag slipper. Detta innebär färre arbetstillfällen och lägre skatteinkomster för vårt land.

Genom en gemensam valuta kommer det att bli lättare för oss konsumenter att jämföra priser mellan olika länder. Priserna på konsumentvaror ligger i Sverige väsentligt högre än EU-snittet. Genom den ökade konkurrens som en gemensam valuta medför, kommer priserna i Sverige att sjunka.

Om vi går med i EMU försvinner risken för devalveringar, vilket minskar den s k riskpremien, varför räntorna blir lägre. Detta är av stor betydelse för både hushåll och företag. Det ökar dessutom investeringarna, vilket leder till lägre arbetslöshet.

Danska folket röstade för en tid sedan nej till att nu gå med i EMU. Fokus i den danska debatten låg inte på EU/EMU som ett långsiktigt politiskt projekt för fred och frihet i vår världsdel. Det handlade mer om räntepunkter, kalkyler om kostnader i kronor för att stå utanför, arbetstillfällen och pensioner. Om ingen ideologisk debatt förs röstar knappast väljarna efter ideologisk övertygelse.

Nästa land som har ett avtalat undantag är Storbritannien som också väntas folkomrösta om införandet av euron inom något år. Utgången av dessa omröstningar lär i viss mån påverka stämningarna i Sverige. De kommer dock inte att vara avgörande för svenska folkets framtida val.

I början av 2002 kunde ca 300 miljoner människor i EMU-länderna gå till banken för att växla sina nationella sedlar och mynt mot euro. Därmed blev den nya valutan påtaglig och vardaglig, vilket i sig ökat förståelsen och minskat eventuell oro.

Sverige är i dag genom den omfattande integrationen mellan länderna oerhört beroende av omvärlden. Det innebär att vårt land, även om vi avstod från att gå med i EMU, skulle tvingas ta sådana hänsyn till vad som beslutas inom EU och den monetära unionen att ett utanförskap i praktiken inte skulle öka suveräniteten nämnvärt. Genom möjligheterna att påverka inom ramen för samarbetet har vi en större möjlighet att bidra till utvecklingen än genom att stå vid sidan om.

Nu har Sverige en flytande växelkurs, där vår ekonomi dagligen utvärderas sekund för sekund på den internationella penningmarknaden.

6.3.3 Globaliseringens utmaningar

Globaliseringen i sig minskar handlingsutrymmet för den nationella ekonomiska politiken i en tid när skattebaserna blir alltmer lättflyktiga. Sverige måste ha konkurrenskraftiga skatter på arbete, utbildning, sparande och företagande om vi skall vända flykten från Sverige av företag, kunskap och kapital. Ett medlemskap i EMU skulle göra Sverige mer attraktivt att verka i. Sammantaget torde dessa effekter öka sysselsättningen och därmed skatteintäkterna för stat, kommuner och landsting.

Det fordras åtgärder för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt vare sig vi är med i EMU:s tredje fas eller inte. Det omfattande handelsutbytet med EMU-länderna innebär att den svenska ekonomin måste vara konkurrenskraftig i relation till dessa länder. En anpassning som blir konsekvensen av ett medlemskap kommer därför att ske även utanför EMU dock med skillnaden att Sverige står utan möjligheten att direkt påverka beslut som landets ekonomi i stor omfattning kommer att påverkas av.

Kristdemokraterna vill åtgärda problemen i svensk ekonomi, problem som hittills fört Sverige från att ha varit ett av världens rikaste länder till en plats långt ned på listan i OECD:s välståndsliga. Med vår politik kommer flexibiliteten att förbättras bl a genom åtgärder på arbetsmarknads-, närings- och skatteområdet.

6.3.4 ERM2

Växelkurserna mellan EMU-länderna och övriga EU-länder regleras genom ERM2, som är fortsättningen på ERM. Ett land som deltar i ERM2 får inte låta sin valutakurs variera gentemot euron med mer än 15 procent. ERM2 är dock frivilligt och Sverige har hittills valt att avstå från deltagande.

Sveriges riksbank har att styra mot ett inflationsmål. Det skulle möta betydande svårigheter att utan föregående ansökan om medlemskap i EMU samtidigt styra mot ett växelkursmål.

För att korta tiden mellan ansökan och fullt deltagande i EMU, bör en förhandling om anslutning till ERM2 snarast tas upp efter det att svenska folket i en folkomröstning sagt ja till ett medlemskap i EMU.

6.3.5 Folkomröstning

Kristdemokraterna förordar att en folkomröstning ska genomföras om EMU-frågan. Frågans vikt och beslutets legitimitet fordrar att hela svenska folket får möjlighet att delta. Vidare kan det faktum att en folkomröstning kommer att äga rum bidra till en folkbildning som annars knappast kommer till stånd.

En folkomröstning bör föregås av överläggningar mellan ledarna för samtliga riksdagspartier. En folkomröstning om svenskt deltagande bör genomföras antingen under våren eller hösten 2003. Det ger utrymme för en angelägen diskussion utan att för den skulle ligga för långt fram i tiden.

Alternativen i en folkomröstning bör formuleras på ett sådant sätt att inte tolkningarna i efterhand skapar stridigheter. Därför är tydliga alternativ nödvändiga, och det ska inte finnas fler alternativ än två. De två alternativen bör formuleras som ”ja till deltagande i EMU” respektive ”nej till deltagande i EMU”. På detta vis får svenska folket tillfälle att ge klara besked till politikerna. Ett nej får då tolkas som att Sverige tills vidare avstår från ett deltagande. Ett ja innebär att riksdagen ges mandat att fatta beslut om ett svenskt deltagande.

7 Budgetpolitikens inriktning

7.1 Överskottsmål

Riksdagen har efter förslag från regeringen beslutat att de offentliga finanserna ska uppvisa ett samlat överskott i det finansiella sparandet på 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. I år beräknas överskottet i de offentliga finanserna – staten, kommunsektorn och pensionssystemet – uppgå till 1,8 procent av BNP. För de kommande två åren räknar regeringen också med att överskottet ska uppgå till 1,8 procent. Detta ligger alltså under tvåprocentsmålet, men motiveras med den sämre konjunkturutvecklingen.

Det är en etablerad princip att både inom EU:s så kallade Maastrichtkriterier och OECD:s jämförelsenormer mäta just sparandet i hela den offentliga sektorn inklusive socialförsäkringssystem utanför statsbudgeten, exempelvis pensionssystem. Bakgrunden till detta är att många länder, till skillnad från Sverige, inte har väl fungerande, än mindre långsiktigt autonoma, pensionssystem. Det vore kvalificerad desinformation att då enbart visa upp statens affärer i hygglig balans, om samtidigt ett i formell mening från statsbudgeten avskilt pensionssystem uppvisar växande underskott, när staten är den uppenbart enda borgenären.

Men av samma skäl får överskottsmål för hela den offentliga sektorn i länder med självständiga och för tillfället växande pensionssystem en vilseledande karaktär om staten, som i Sveriges fall, har stora underskott. Sammansättningen av regeringens beräknade finansiella sparande för offentlig sektor framgår av diagram 7.1. Överskotten finns enbart i pensionssystemet och därav består hälften av privata premiepensionspengar. Staten har underskott i storleksordningen 16 miljarder kronor.

Diagram 7.1 Finansiellt sparande i offentlig sektor enligt regeringen

Anm.: Staten har ca 16 miljarder kronor i underskott varje år. Ändå uppnås 1,8 procents sparande för offentlig sektor genom att de helt privata premiepensionspengarna, som är en del av det nya pensionssystemet, av tekniska skäl bokförs som offentligt sparande.

7.1.1 Regeringens överskottsmål innebär ökad statsskuld

När regeringen och riksdagen lade fast det budgetpolitiska målet om ett permanent överskott på 2,0 procent för den offentliga sektorn, sades detta vara för att skapa en säkerhetsmarginal inför kommande lågkonjunkturer. ”Med ett överskott på 2 procent som utgångsläge finns det en marginal att aktivt motverka konjunkturavmattningar utan att underskottet i de offentliga finanserna hotar att bli för stort.” (Prop. 1996/97:150.)

Efter Kristdemokraternas kritik har skrivningarna i höstens budgetproposition och i föreliggande vårproposition modifierats. Nu diskuteras den positiva utvecklingen av de offentliga finanserna med uppmaning till viss försiktighet, men utan att alls beröra det besvärande faktum att överskotten ligger i ålderspensionssystemet medan statsbudgeten har underskott. Det är betecknande att alla rubriker i finansplanen som till och med budgetpropositionen för 1998 löd ”sunda statsfinanser” i efterkommande propositioner bytts ut till ”sunda offentliga finanser”. Regeringens tanke tycks dock fortfarande vara att det med ett tvåprocentigt överskott ska finnas en marginal att möta lågkonjunkturer utan att omedelbart behöva strama åt ekonomin, även om överskottet finns i det självständiga pensionssystemet. Minskade skatteintäkter och ökande utgifter ska kunna klaras med måttliga åtstramningar utan att Maastrichtvillkoret om högst 3 procents underskott skulle brytas. Detta är förstås i formell mening möjligt, men det sker i så fall genom en ökad upplåning.

Regeringen budgeterar med ett underskott på 14 miljarder kronor år 2002, 16 miljarder kronor år 2003 och 18 miljarder kronor år 2004 i statens finansiella sparande. Statsbudgetens underliggande saldo är ännu sämre och beräknas till –33, –42 och –30 miljarder kronor samma period. Det som hjälper upp det offentliga sparandet till 1,8 procent är de medel som sparas i pensionssystemet inklusive premiereserven och ett litet förväntat sparande i kommunsektorn, se diagram 7.1 ovan.

Men regeringen kan förstås inte räkna med att medlen i pensionssystemet ska kunna användas för att möta en konjunkturavmattning, såvida inte hela pensionsuppgörelsen ska brytas eller pengar ur den privata premiereserven konfiskeras. Se diagram 7.2. Det enda budgetpolitiska verktyg som finns kvar är att öka upplåningen och därmed statsskulden ännu snabbare än vad som nu beräknas ske. Det budgetpolitiska överskottsmålet innebär inte någon buffert för statsfinanserna som det ursprungligen var tänkt. Detta faktum påpekas nu även av Konjunkturinstitutet (mars 2001):

”Mer än 100 procent av sparandet i den offentliga sektorn är således öronmärkt för framtida pensioner. Ambitionen med det nya pensionssystemet är att skapa ett system där pensionsutgifterna på sikt automatiskt anpassas till den ekonomiska och demografiska utvecklingen. Individen kommer att ges fortlöpande information om utvecklingen av sitt pensionssparande och kommer sannolikt i högre utsträckning än tidigare att uppfatta det som en del av sin personliga förmögenhet. Det blir därmed svårt att använda detta sparande för framtida utgifter i andra delar av offentlig sektor.”

Diagram 7.2 Sammansättningen av det finansiella sparandet i offentlig sektor år 2002

Av detta följer att när lågkonjunkturen drabbar Sverige, eller om konjunkturavmattningen blir större än den regeringen räknar med, kommer lånebehovet och därmed statsskulden att öka snabbt, eftersom utgångsläget är en underbalanserad statsbudget där statsskulden redan ökar. Regeringen är med andra ord tillbaka på ruta ett när det gäller möjligheten att undvika en finanspolitik som förstärker konjunktursvängningarna.

Nuvarande prognoser för BNP-utvecklingen innebär dessbättre att statsskulden som andel av BNP minskar något. Men statsskulden som andel av BNP beräknas enligt regeringen ändå vara ca 10 procentenheter högre 2002 än den var inför förra lågkonjunkturen vid 1990-talets början, dvs. uppgå till ca hälften av BNP.

Det faktum att statsskulden budgeteras öka bevisar det Kristdemokraterna tidigare påpekat, nämligen att regeringens tal om att själva överskottsmålet innebär amortering av statsskulden är en förvanskning av verkligheten.

Det kan förtjäna att påpekas att det som diskuteras ovan är de budgetpolitiska problem som nuvarande utformning och tillämpning av överskottsmålet för offentlig sektor för med sig för staten. Regeringen förespeglar genom talet om stora överskott omvärlden att det finns pengar att ”dela ut” eller satsa på nya reformer, trots att den inte kan ta en enda krona från pensionssystemet och trots att statsbudgeten uppvisar underskott. En diskussion om stabiliseringspolitik inför olika konjunkturscenarier ska emellertid i första hand ta i beaktande hur hela den offentliga sektorns samlade inkomster och utgifter bedöms förändras, både i förhållande till hushållen och företagssektorn. I det sammanhanget är det mindre betydelsefullt till (eller från) vilken del av offentlig sektor som förändringar av transaktioner mellan hushållen och offentlig sektor bokförs.

7.1.2 Nuvarande överskottsmål behöver kompletteras

Kristdemokraterna har i tidigare motioner påtalat att det i ett medelfristigt perspektiv är angeläget med ett överskott i de offentliga finanserna, och då särskilt i statens finanser. En vikande konjunktur i kombination med en oroväckande stor statsskuld och världens mest konjunkturkänsliga finanser gör att behovet av att nedbringa statsskulden är stort. En större säkerhetsmarginal bör finnas för att bättre klara en kommande konjunkturnedgång. Därför anser Kristdemokraterna att statsskulden bör minskas i stället för att öka som regeringen föreslår. (Fler motiv för att nedbringa statsskulden redovisas i avsnitt 6.1.5.) Men en amortering av statsskulden behöver inte ske till priset av ett höjt skattetryck, utan kan i stället klaras genom en något snabbare utförsäljning av statligt ägda företag. Att ”affärsmöjligheterna” för staten och därmed skattebetalarna är goda belyses inte minst av att den avkastning staten räknar med att få in från sitt aktieinnehav uppgår till ca 4 miljarder kronor. Statsskuldräntorna uppgår däremot fortfarande till 60 miljarder kronor.

Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom pensionsuppgörelsen om det nya pensionssystemet och står därmed också bakom storleken på det finansiella sparande som beräknas finnas i ålderspensionssystemet. Att just det sparande som för närvarande byggs upp i pensionssystemet (där man dessutom räknar in de helt privata premiepensionspengarna) gör att regeringens budgetmål för den offentliga sektorn går ihop, betyder inte att Kristdemokraterna står bakom regeringens idé om permanent överbeskattning. Det döljer bara att regeringens målsättning att göra just statsfinanserna mer stabila för konjunktursvängningar helt har misslyckats.

Av vad som redovisats ovan framgår att behovet av sunda statsfinanser och en minskning, i stället för ökning, av statsskulden kvarstår. Kristdemokraterna lägger därför i denna motion fram en budgetpolitik som tar sikte på ett bättre finansiellt sparande i staten och att nedbringa statsskulden. Det förra uppnås genom en något stramare finanspolitik än den regeringen presenterar och det senare genom en snabbare utförsäljning av statligt ägda företag. Genom en rad viktiga strukturreformer kombinerat med strategiska skattesänkningar finansierade med besparingar, kommer därmed det Kristdemokratiska budgetalternativet att innebära mindre konjunkturkänsliga statsfinanser och bättre långsiktiga tillväxtmöjligheter. Effekten av Kristdemokraternas finanspolitik vad gäller det finansiella sparandet framgår av tabell 7.2.

Tabell 7.1 Finansiellt sparande i offentlig sektor med
Kristdemokraternas politik

procent av BNP	2003	2004
Staten	-0,64	-0,7
Kommunsektorn	0,0	0,0
Pensionssystemet, varav:	2,5	2,5
Privata premiereservpengar	1,1	1,1
AP-fonderna	1,4	1,4
Totalt för offentlig sektor	1,9	1,8

Regeringens förslag till budgetpolitiskt överskottsmål för de offentliga finanserna bör kompletteras och senare eventuellt ersättas med ett mål för statens finansiella sparande. Anledningen till detta är följande: Ålderspensionssystemet kommer att efter den nya pensionsreformen sköta sig självt. Regeringen kan inte påverka vare sig flödet till eller från detta system. Kommunsektorn är ålagd ett balanskrav, vilket gör att det finansiella sparandet där kommer att vara i balans över tiden, eller ligga strax över noll. Ett budgetpolitiskt mål om balans för det finansiella sparandet i staten blir liktydigt med en ambition att statsskulden inte ska öka över tiden, ens i nominella termer4. Om staten har balans i det finansiella sparandet över en konjunkturcykel innebär det också att skatteuttaget varken är större eller mindre än nödvändigt.

7.1.3 Ett svenskt EMU-medlemskap skärper överskottskraven

Nyligen avlämnade den s k EMU-utredningen (SOU 2002:16 Stabiliseringspolitik i valutaunionen) sitt betänkande. Dess uppdrag var att analysera hur behovet av stabiliseringspolitik kan komma att förändras vid ett EMU-medlemskap och vad som kan göras för att finanspolitiken – det stabiliseringspolitiska medel som återstår – skall bli så effektivt som möjligt. Vidare gjordes en översikt av de förändringar i de stabiliseringspolitiska förutsättningarna som ett svenskt medlemskap i valutaunionen skulle föra med sig.

Utredningen konstaterar att de offentliga finanserna bör uppvisa överskott i genomsnitt över konjunkturcykeln för att skapa utrymme för såväl automatiska och halvautomatiska stabilisatorer som diskretionär finanspolitik vid stora störningar. Hur stort detta överskott bör vara beror i hög grad på vilket utrymme som ska finnas för diskretionära finanspolitiska åtgärder vid stora negativa störningar, där tidigare penningpolitiska åtgärder kunnat utnyttjas.

Kommitténs sammantagna bedömning är att de automatiska stabilisatorerna tillsammans med variationer i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kräver ett överskott på åtminstone en procent i genomsnitt över konjunkturcykeln för att underskottet inte skall bli alltför stort vid en djup lågkonjunktur. För att därutöver ge tillräckligt utrymme för diskretionära finanspolitiska stimulansåtgärder krävs enligt kommitténs bedömning en höjning av saldomålet till 2,5 alternativt 3 procent av BNP över konjunkturcykeln, i varje fall för den närmaste tioårsperioden.

Ett överskott på i genomsnitt 2,5 eller 3 procent motsvarar ungefär det beräknade sparandet i ålderspensionssystemet under de närmaste åren. Ett sådant högre saldomål för den samlade offentliga sektorn innebär därför att staten i genomsnitt över konjunkturcykeln får ett finansiellt sparande nära noll i stället för ett negativt finansiellt sparande med nuvarande saldomål. Bortsett från bl a eventuella intäkter från utförsäljning av statlig egendom kommer därmed statsskulden att vara ungefär konstant i nominella termer i stället för att som nu, stiga trendmässigt. Ett högre saldomål skulle säkerställa utrymme för diskretionär expansiv finanspolitik i kommande lågkonjunkturer.

7.1.4 Sunda statsfinanser och långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi

Kristdemokraterna anser att sunda statsfinanser är en central förutsättning för den ekonomiska politiken och att det därför behövs ett kompletterande budgetmål för statens finansiella sparande. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett kompletterande budgetmål om balans i statens finansiella sparande över en konjunkturcykel, och i vilken takt ett sådant mål kan fasas in.

Regeringen bör därvid också fullfölja arbetet med att presentera en Långsiktig INkomst- och UtgiftsStrategi, LINUS, som den förre finansministern (Erik Åsbrink) började utarbeta men aldrig gavs möjlighet att slutföra. En sådan strategi behövs om Sverige ska klara den dubbla utmaning som följer av den ökade internationaliseringen, som innebär att skattetrycket måste sänkas, och den kommande demografiska utvecklingen som inom en tioårsperiod snarare ställer krav i motsatt riktning.

7.2 Utgiftstaken

Den kraftiga utgiftsökning som regeringen ägnat sig åt när konjunkturen var god, kan med stor sannolikhet komma att visa sig vara ödesdiger. När konjunkturen viker accelererar statsbudgetens utgifter samtidigt som inkomsterna minskar. Regeringen kommer då inte enbart att få stora problem att klara sina uppsatta utgiftstak. Upplåningen kommer också att ta en oroväckande fart eftersom utgångsläget redan är en underbalanserad budget och en ökande statsskuld.

Med sunda statsfinanser där både utgifter och inkomster är lägre, men det finansiella sparandet starkare, minskar konjunkturkänsligheten. Kristdemokraternas budgetpolitiska inriktning är densamma som den vi presenterade i höstas, nämligen balans på en lägre nivå. Utgiftstaken föreslås därför vara lägre än de regeringen har föreslagit. I avsnitt 11 redovisas Kristdemokraternas konsekvensberäkningar av den preliminära fördelningen på utgiftsområden för åren 2003 och 2004 samt vår syn på budgeteringsmarginalen.

7.3 Statens lånebehov och statsskuld

Kristdemokraternas ekonomiska politik syftar till ett minskat lånebehov och att nedbringa statsskulden i stället för att öka den som regeringen föreslår. Utvecklingen av statens inkomster och utgifter i förhållande till regeringens budget samt statens lånebehov (= statsbudgetens saldo) och statsskuldens förändring till följd av Kristdemokraternas budgetinriktning framgår av tabell 7.2. Totalt blir statsskulden drygt 101 miljarder kronor lägre till slutet av år 2004 med den inriktning av budgetpolitiken som Kristdemokraterna föreslår. Det motsvarar drygt 41 procent av BNP jämfört med regeringens beräknade statsskuld på drygt 45 procent av BNP år 2004.

Tabell 7.2 Statsbudgetens utgifts- och inkomstförändringar och statsskulden med Kristdemokraternas budgetförslag 2003–2004

	2002	2003	2004
Minskade utgifter, netto		9,2	19,2
Skatte- och inkomstförändringar, netto exklusive utförsäljningsinkomster		-10,6	-19,1
Utförsäljningsinkomster		40,0	60,0
Riksgäldskontorets nettoutlåning		-2,4	-0,3
Statsskuldsförändring (= lånebehovet)		-41,0	-60,3
Regeringens beräknade statsskuld	1125	1121	1128
Andel av BNP, regeringen	50,1 %	47,6 %	45, 7%
Statsskuld enligt Kristdemokraternas budgetalternativ		1080	1027
Andel av BNP, Kristdemokraterna		45,8 %	41, 6%

Anm.: Av tabellen framgår att statsskulden blir 101 miljarder kronor lägre till år 2004 med Kristdemokraternas inriktning på budgetpolitiken.

8 Prioriterade områden

I följande avsnitt presenteras sju områden som är särskilt prioriterade för Kristdemokraterna i den ekonomiska politiken. På samtliga dessa områden behövs reformer i ordets verkliga betydelse. Det gäller politiken för att skapa långsiktigt goda tillväxtförutsättningar genom ett bättre investerings- och företagarklimat, skattepolitiken för låg- och medelinkomsttagare, valfriheten för barnfamiljer, pensionärernas ekonomiska situation, vården, omsorgen och skolan, vikten av ett återupprättat rättssamhälle samt betydelsen av en fungerande infrastruktur. Den socialdemokratiska regeringens politik på dessa områden är utpräglat bristfällig eller direkt felaktig.

8.1 Tillväxtpolitik för nya jobb

Grundbulten i Kristdemokratisk ekonomisk politik är att ge stabila och goda villkor för fler och växande företag och därigenom öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och trygga välfärden. Detta åstadkoms genom en balanserad finanspolitik för sunda statsfinanser i kombination med strukturella åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt och avlägsnar de seglivade bromsmekanismer som i mer än 30 år underminerat den svenska ekonomins utvecklingskraft och bäddat för dagens höga totala arbetslöshet och brister i välfärden.

Penningpolitiken skall skötas av Riksbanken med inflationsmålet på 2 procents årlig inflationstakt som riktmärke. Finans- och strukturpolitiken åvilar riksdagen att besluta om. De flesta av de förslag till förändringar i skattesystemet som föreslås i denna motion har viktiga strukturella effekter för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt:

• Dubbelbeskattningen på utdelningsinkomster från risksparande (aktier) avvecklas successivt och är helt borta från år 2005.

• Förmögenhetsskatten avvecklas i tre steg. År 2003 avskaffas sambeskattning av förmögenhet, år 2004 sänks förmögenhetsskattesatsen till 1,0 procent och 2005 till 0,5 procent. Från år 2006 avvecklas den helt (se nedan). Den återgång till 2000 års fastighetstaxeringsvärden som också föreslås i motionen innebär en ytterligare sänkning av förmögenhetsskatteuttaget. För att finansiera detta föreslås inom ramen för en omlagd kaptial- och egendomsbeskattning höjd bolagsskatt till 30 procent.

• Arbetsgivaravgifterna sänks med 7 procentenheter på lönesummor upp till 900.000 kronor per år från år 2004. Från år 2005 utökas nedsättningen till 10 procentenheter. För egenföretagare utökas den nedsättningsberättigade lönesumman till 250.000 kronor per år. Förslaget gäller alla företag (arbetsgivare), men gynnar främst småföretagen. De mindre företag som i dag tvekar om de ska våga nyanställa får med detta förslag klart förbättrade möjligheter att våga satsa på utveckling och nyanställningar.

• Ett riskkapitalavdrag införs, där maximalt 100.000 kronor för investeringar i onoterade företag blir avdragsgilla mot inkomst av tjänst eller inkomst av kapital.

• Arvsskatten på bundet kapital avskaffas vid generationsskifte i företag.

• Tjänstesektorn ges helt nya möjligheter att växa genom en femtioprocentig skattereduktion för de privata hushållens köp av tjänster i det egna hemmet. Förslaget kan beskrivas som att det av Socialdemokraterna avvecklade ROT-systemet i stället permanentas och utvidgas rejält, så att det vita priset vid hushållens köp av tjänster i hemmet halveras direkt vid köpet. Tjänster för upp till 50.000 kr per år kan köpas med en femtioprocentig skattereduktion, som då alltså uppgår till maximalt 25.000 kr per hushåll och år.

• 1,8 miljarder kronor avsätts de närmaste tre åren för sänkt skatt på nybyggnation av hyresrätter.

• Skatten i vanliga inkomstlägen sänks kraftigt de närmaste åren genom en höjning av grundavdraget i den kommunala beskattningen. Detta bidrar i första hand till att fler kan klara sig på sin egen lön, men det medför också den strukturellt viktiga effekten att kommande lönebildning underlättas. Se vidare avsnitt 8.2.

• Från år 2003 införs ett statligt förvärvsavdrag, beräknat mot kommunalskatten för inkomst av lönearbete på 5 procent av denna inkomst. År 2004 höjs detta avdrag till 5,1 procent och år 2005 till 7 procent. Detta reducerar marginalskatterna och stärker därmed arbetslinjen. Förvärvsavdraget gäller på inkomster upp till 8,07 förhöjda prisbasbelopp, vilket motsvarar 312 300 kronor 2002.

• Värnskatten avskaffas.

• En kraftfull satsning görs för att skapa rimliga och rättvisa konkurrensvillkor för jordbruksnäringen. Utgångspunkten för de förändringar som föreslås är den statliga utredningen En livsmedelsstrategi för Sverige (SOU 1997:167). Hela jordbrukets s.k. skatteryggsäck lyfts av genom de förslag som Kristdemokraterna presenterar.

• Konkurrensvillkoren för åkeri- och transportsektorn föreslås också förbättras genom gynnsammare skatteregler i form av sänkt dieselskatt.

• Avdragsrätten på pensionssparande höjs successivt till ett helt basbelopp per år.

• Royaltyinkomster från patenterade uppfinningar skattebefrias under två år och beskattas därefter som inkomst av kapital.

• En avdragsrätt för insättningar på individuella utbildningskonton föreslås införas från halvårsskiftet 2002.

Till de strukturella åtgärder som kraftigt kommer att förbättra lönebildningen hör förslaget om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med en 33-procentig egenfinansiering som kommer att skapa ”rakare rör” mellan en bra lönebildning, låg arbetslöshet och låga avgifter för den enskilde och vice versa. Avgiftsökningen kompenseras mer än fullt ut av de inkomstskattesänkningar Kristdemokraterna föreslår.

8.1.1 Omläggning av egendoms- och kapitalbeskattningen

Förmögenhetsskatt betalas i år på fysiska personers nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder). Nivån är 1,5 procent på belopp som överstiger 1 000 000 kronor för ensamstående och 1 500 000 kronor för gifta eller sammanboende.

Regeringen lade i budgetpropositionen för år 2001 fram förslag till en sänkning av förmögenhetsskatten, men detta var enbart för att mildra effekterna av att fastighetstaxeringsvärdena räknades upp kraftigt från år 2001. För många kommer slutresultatet av regeringens förändringar i alla fall att innebära en höjd förmögenhetsskatt.

De senaste årens utveckling har visat på svårigheterna att bibehålla förmögenhetsbeskattningen. Anledningen står främst att finna i den ökande internationaliseringen som gör det omöjligt för Sverige att i det långa loppet bibehålla ett skattetryck som avsevärt överstiger omvärldens. Förmögenhetsbeskattningen som tidigare kunnat motiveras av fördelningspolitiska skäl får idag helt andra effekter än de tänkta. Detta har tydliggjorts bl a genom att regeringen befriat huvudägarna i aktiebolag från förmögenhetsskatt medan t ex normalinkomsttagare som råkar ha sitt egnahem beläget i ett attraktivt område till följd av de kraftigt höjda taxeringsvärdena tvingas betala förmögenhetsskatt. Idag är 17 av Sveriges 18 aktiemiljardärer befriade från förmögenhetsskatten på sitt aktieinnehav. Motivet för detta är att de annars sannolikt skulle välja att lämna Sverige med sina tillgångar. Totalt handlar det om en skattebefrielse på ca 240 miljoner kronor för dessa personer. De som inte har de stora resurserna får stanna kvar och finna sig i att betala skatten.

Utformningen av dagens förmögenhetsskatt är orimlig också i andra avseenden. För den händelse att ett gift par tillsammans har en förmögenhet som överstiger 1,5 miljon kronor ska förmögenhetsskatt betalas. Om ett sammanboende par har motsvarande förmögenhet ska de däremot inte sambeskattas, eftersom de var och en kan ha nettotillgångar på 1 miljon kronor innan skatten börjar tas ut. Detta innebär alltså att äktenskapet i detta avseende ekonomiskt straffbeskattas i förhållande till ett samboförhållande.

Inkomstbeskattningen (arbetsinkomster och bolagsvinster) och kapitalinkomstbeskattningen (räntor och reavinster) innebär att en faktisk inkomst beskattas. Förmögenhetsbeskattningen, däremot, bygger ofta på fiktiva värden. Detta kan ge fördelningspolitiskt orimliga effekter. T.ex. tvingas många småhusägare att utöver den höga fastighetsskatten betala förmögenhetsskatt. Detta trots att förmögenheten som är bunden i fastigheten inte går att omsätta till inkomster med mindre än att bostaden säljs.

Förmögenhetsskatten ger också den orimliga effekten att investeringar som kan vara både privatekonomiskt och samhällsekonomiskt lönsamma inte kommer till stånd. Detta gäller särskilt vid högre inflationstakt. Men redan vid det mål som Riksbanken satt upp på 2 procents inflationstakt leder främst förmögenhetsskatten till att den reala beskattningen blir högre än 100 procent på investeringar som ger en real avkastning på 4 procent före skatt. Alla investeringar som realt skulle ge en avkastning på 4 procent eller lägre, kommer alltså inte till stånd i Sverige med dagens skattesystem.

Kristdemokraterna har uppfattningen att förmögenhetsskatten kommer att avskaffas inom några få år. Detta oavsett vilken kulör sittande regering har. Sverige har den högsta förmögenhetsskatten av OECD-länderna. Alltfler av våra grannländer avskaffar denna skatt. Så sent som 1997 sällade sig Tyskland och Danmark till de länder som inte längre har en särskild skatt på förmögenheter.

Kristdemokraterna anser att en omläggning snarast behöver genomföras av egendoms- och kapitalbeskattningen. Förmögenhetsskatten bör fasas ut ur det svenska skattesystemet liksom dubbelbeskattningen på investeringar och risksparande. För att delvis finansiera detta föreslås en något höjd bolagsskatt, dvs skatten på företagens faktiska vinster. Vi gör bedömningen att den nuvarande förmögenhetsskatten i kombination med nuvarande dubbelbeskattning är väsentligt mer skadlig för ekonomin och utvecklingskraften i vårt land än den höjning av bolagsskatten som vi föreslår. Höjningen innebär att bolagsskatten, som jämte den i Finland är Europas lägsta, ökar från 28 till 30 procent av nettovinsten. På så sätt sker beskattningen på faktiska intäkter, inte på fiktiva värden som vid förmögenhetsbeskattningen.

Det kan konstateras att det inom nästan samtliga riksdagspartier finns en diskussion om förmögenhetsskattens avskaffande. En majoritet av partierna vill avskaffa förmögenhetsskatten.

8.1.2 Effekterna av en omlagd egendoms- och kapitalbeskattning

Den samlade effekten av Kristdemokraternas förslag beträffande egendoms- och kapitalbeskattningen framgår av diagram 8.1 och 8.2 nedan. Diagrammen jämför den totala beskattningen på aktieinvesteringar med regeringens politik och Kristdemokraternas år 2004, under antagandet att investerarens övriga nettoförmögenhet överstiger 1 miljon kronor.

I diagram 8.1 antas ett tioprocentigt avkastningskrav, 2 procents inflation och att 30 procent av vinsten efter bolagsskatt delas ut. Trots Kristdemokraternas förslag till något höjd bolagsskatt, leder det samtidigt föreslagna slopandet av dubbelbeskattningen och förslaget om avvecklad förmögenhetsskatt till att den totala beskattningen av det riskvilliga kapitalet minskas från 60 procent till 45 procent. Den reala avkastningen efter skatt blir 2,8 procent med gällande regler och 4,6 procent med Kristdemokraternas förslag.

I diagram 8.2 antas att den reala avkastningen före skatt i stället bara blir 4 procent, men att förutsättningarna i övrigt är desamma som tidigare. Då framgår det vilken förödande effekt förmögenhetsskatten har för att reducera avkastningen efter skatt och därigenom omöjliggöra investeringar som annars kunde ha varit både privatekonomiskt och samhällsekonomiskt lönsamma. Av avkastningen före skatt går 70 procent bort i skatt, vilket fortfarande ska jämföras med de 45 procent som blir fallet med Kristdemokraternas förslag. Den reala avkastningen efter skatt blir negativ, -0,2 procent, med gällande regler men är fortfarande positiv, 1,3 procent, med Kristdemokraternas förslag.

Det föreslagna slopandet av dubbelbeskattningen kommer också att leda till att svenska aktieägare inte längre, som i dag, har en väsentligt sämre skattemässig situation än utländska aktieägare. Den senaste tioårsperioden har vi sett ett stadigt ökande utländskt ägande på den svenska börsen. Med den av Kristdemokraterna föreslagna omläggningen av beskattningen blir spelreglerna mer jämbördiga och förutsättningar uppstår för att utlandsägandet av svenska företag inte trendmässigt ska fortsätta att öka.

Den samlade effekten av Kristdemokraternas skatteförslag för ett bättre investerings- och företagarklimat sammanfattas i tabell 8.1. Där redovisas de kassamässiga förändringarna de närmaste två åren, dvs den effekt förslagens införande har på statsbudgetens saldo ett enskilt år. Den periodiserade skattesänkningen, dvs den faktiska skattesänkning som hör till ett enskilt år oaktat uppbördsförskjutningar, är större. Fullt genomförd uppgår den årliga skattesänkningen av företagsskatterna till ca 15,5 miljarder kronor från och med år 2005.

Tabell 8.1 Översikt. Kristdemokraternas skatteförslag för ett bättre investerings-och företagarklimat

Kassamässiga effekter för staten, miljarder kronor

	2003	2004
Omlagd kapital- och egendomsbeskattning	-0,68	-0,20
Företags- och energiskatter	-0,01	-3,25
Sänkta skatter för jordbruket	-1,05	-1,15
Summa skatteförändringar	-1,74	-4,60

Anm. Fullt genomförda uppgår de årliga skattesänkningarna till ca 15,5 miljarder kronor.

8.2 En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön

Regeringens politik för att sanera statsfinanserna har till stora delar inneburit höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta bidrag gjort att många som redan tidigare levde på marginalen tvingats söka socialbidrag. Socialbidragskostnaderna ökade under i stort sett hela den förra mandatperioden, liksom antalet socialbidragstagare. Denna utveckling har i sin tur belastat kommunerna eftersom det är de som finansierar socialbidragen. Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i inkomstskatter under andra delar av året. Denna negativa rundgång måste brytas.

8.2.1 Inkomstskattereform i fyra steg

Kristdemokraterna ser det som en viktig uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Därför föreslås en rad åtgärder som gör att inkomsttagare får behålla en större del av sin egen lön och därmed får möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.

• För det första föreslås ett kraftigt höjt grundavdrag vid beräkningen av den kommunala inkomstskatten. Inkomstskatten sänks för alla med sammanlagt 17,0 miljarder kronor nästa år genom att grundavdraget höjs till 25 000 kronor. Effekten blir jämfört med regeringens förslag en skattesänkning med ca 345 kr per månad, eller drygt 4 140 kronor per år. Grundavdragshöjningen omfattar även skattepliktiga transfereringar och gäller för pensionärer i de fall där deras särskilda grundavdrag understiger det av Kristdemokraterna föreslagna grundavdraget. Kommunernas skatteinkomster reduceras inte eftersom förslaget lagtekniskt bör utformas som en statlig skattereduktion.

• För det andra föreslår vi en skattereduktion för låg- och medelinkomsttagare på totalt 4 320 kronor per person och år på pensionsgrundande förvärvsinkomster (360 kronor per månad). Till skillnad från den särskilda skattereduktion som finns idag föreslår vi full reduktion för personer med inkomster upp till 276 000 kronor och en avtrappning så att reduktionen upphör vid inkomster på 360 000 kronor.

• För det tredje föreslår vi, i stället för regeringens förslag om kompensation för pensionsavgiften, ett generellt statligt förvärvsavdrag, beräknat mot kommunalskatten på inkomster av anställning eller näringsverksamhet motsvarande 5 % av denna inkomst år 2003, 5,1 % år 2004 och inriktningsvis 7 % år 2005. Vid en månadslön på 15.000 kronor innebär det en skattesänkning med cirka 225 kronor per månad. Förutom att ge hushållen ett ökat ekonomiskt utrymme minskas därigenom marginaleffekterna.

• För det fjärde vill Kristdemokraterna avskaffa regeringens värnskatt. Den är ett brott mot de principer Socialdemokraterna själva var med om att lägga fast i skattereformen 1990–1991 om att ingen ska betala mer än 50 % av en inkomstökning i skatt. Den är också ett brott mot de löften Socialdemokraterna ställde ut om att värnskatten under budgetsaneringsåren skulle vara tillfällig.

Som delfinansiering av de ovanstående reformstegen avvisas regeringens trefjärdedelskompensation för pensionsavgiften. Likaså avvisas regeringens utbyggnad av skattereduktionen för pensionärer eftersom vi i stället förespråkar ett kraftigt höjt grundavdrag som från år 2003 kommer alla pensionärer till del genom det nya pensionssystemet.

8.2.2 Avskaffad fastighetsskatt

Kristdemokraternas principiella kritik mot fastighetsbeskattningen tar sin utgångspunkt i övertygelsen att alla skatter måste vara begripliga, upplevas som rättvisa och därmed kunna moraliskt och politiskt legitimeras. Fastighetsskatten är genom sin konstruktion i konflikt med såväl äganderätten som den social- och skatterättsliga principen om skatt efter bärkraft. Den statliga fastighetsskatten kan inte heller motiveras utifrån intresseprincipen, eftersom det inte finns någon som helst koppling mellan å ena sidan den skatt man tvingas betala och å andra sidan någon form av förmån eller nyttighet man har som fastighetsägare. Den nuvarande konstruktionen är också svårmotiverad även om man accepterar det s.k. kapitalinkomstperspektivet, och någon utvecklad logik med att beskatta boende både som kapital och konsumtion finns inte.

Kristdemokraterna föreslår därför att den statliga fastighetsskatten slopas helt för småhus (egnahem) och bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler samt industrienheter. Reformen bör delvis finansieras genom att kommunerna ges rätt att ta ut en avgift för de kostnader man har som direkt härrör till de fastigheter som finns i kommunen. Därtill blir det även logiskt att höja kapitalvinstskatten vid försäljning av privatbostäder från 20 till 30 procent. För de kommersiella lokalerna och industrienheterna avses reformen vara ekonomiskt neutral. För hushållen minskar det löpande skatte-/avgiftsuttaget med ca 9 miljarder kronor årligen. Inklusive den ökade kapitalvinstskatten handlar det netto om ett minskat skatte-/avgiftsuttag på ca 6 miljarder kronor årligen för hushållen.

Kommunal fastighetsavgift

I Sverige motiverades en gång i tiden fastighetsbeskattningen som en så kallad garantibeskattning, där fastighetsägare skulle betala för garanterade samhällstjänster i form av vatten, avlopp, tillfartsvägar etc. Denna beskattning legitimerades av ett intresse från fastighetsägarens sida av dessa fastighetsanknutna tjänster (intresseprincipen). Men dessa samhällstjänster är i dag kommunala och finansieras genom avgifter, statsbidrag till kommunerna och kommunalskatt. Fastighetsbeskattningen däremot är statlig och fyller enbart syftet som en intäktskälla för staten.

Samtidigt som den statliga fastighetsskatten slopas för småhus (egnahem) och bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler och industrienheter bör kommunerna ges rätt att ta ut en låg fast avgift per småhus, per bostadslägenhet samt per kvadratmeter lokalyta för kommersiella lokaler och industrienheter. Den totala kommunala avgiften får inte överstiga kommunernas självkostnader för gator/vägar och parkering, räddningstjänst samt fysisk planering. Därför sätts ett tak för den kommunala fastighetsavgiften på 2600 kronor per år för småhusen. Denna kostnad är lägre än det golv regeringen har satt inom ramen för sin begränsningsregel för fastighetsskatten. I regeringens system ska alla kunna betala minst 2800 kronor per år (1 procent av 280 000). I vårt system kommer ingen att behöva betala mer än 2600 kronor per år. För hyreshusenheterna bör avgiften högst uppgå till ett belopp motsvarande 800 kronor per lägenhet och år.

Kommunernas årliga nettokostnader för gator, vägar och parkering har varierat ganska mycket de senaste åren och uppgick till knappt 6 miljarder kronor år 2000. Kommunernas nettokostnader för räddningstjänst har varit stabila de senaste åren och uppgick till cirka 4 miljarder kronor år 2000. Nettokostnaderna för fysisk och teknisk planering samt bostadsförbättring har minskat något de senaste åren och uppgick till cirka 2,3 miljarder kronor år 2000.

Ett viktigt motiv för en kommunal fastighetsavgift är det incitament kommunerna får för utveckling av infrastrukturen, ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. När även företagssektorns lokaler och industrier utgör en del av avgiftsunderlaget i kommunerna, blir effekten långt större incitament än i dag att verka för det lokala näringslivet och för nya arbetstillfällen. En ytterligare aspekt är att kommunerna genom en kommunal avgift får intäkter från fritidsbebyggelse som i vissa kommuner är omfattande, men som inte genererar några kommunala intäkter i dagens system.

Hela reformen för att helt avskaffa fastighetsskatten finns detaljerat redovisad i ett särskilt debattinlägg samt i den rapport från Kristdemokraternas boendepolitiska arbetsgrupp som Kristdemokraternas partistyrelse har antagit. Vår bedömning är att reformen vid ett regeringsskifte kan genomföras redan från år 2003. Reformen beskrivs som översikt i tabell 8.2 nedan.

Tabell 8.2 Reformöversikt: Slopad fastighetsskatt, delvis växlad mot kommunal avgift för fastighetsanknuten service. Effekter för hushållen, företagen, primärkommunerna och staten

Miljarder kronor. Fullständigt periodiserade skatter	2003	2004
Hushållen (småhus, bostads- och hyresrätter)
Ingen fastighetsskatt	16,7	17,0
Kommunal avgift, 2600 kr per småhusenhet (egnahem)	-5,9	-5,9
Kommunal avgift 800 kr per lägenhet	-1,9	-1,9
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %	-3,0	-3,0
Summa	5,9	6,2
Företagen (kommersiella lokaler och industrier)
Ingen fastighetsskatt	6,8	6,9
Kommunal avgift (63 resp 16 kr per kvm)	-6,8	-6,9
Summa	0,0	0,0
Primärkommuner
Kommunal avgift, 2600 kr per småhusenhet (egnahem)	5,9	5,9
Kommunal avgift, 800 kr per lägenhet	1,9	1,9
Kommunal avgift för kommersiella lokaler och industrier	6,8	6,9
Minskat statsbidrag	-14,6	-14,7
Summa	0,0	0,0
Staten
Utebliven fastighetsskatt	-23,5	-23,8
Minskat statsbidrag till primärkommuner	14,6	14,7
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %	3,0	3,0
Minskad administration pga avvecklad fastighets- och förmögenhetsskatt, egnahem	0,2	0,2
Redan finansierad minskning av skatteuttaget (motsv. återgång till 2000 års taxeringsvärden)	5,8	5,9
Summa	0,0	0,0

8.2.3 Bättre sparmöjligheter och höjt reseavdrag

• De skattemässiga fördelarna för hushållen att spara föreslås förbättras dels genom en successivt höjd avdragsrätt för pensionssparande, dels genom en avdragsrätt för sparande på individuella utbildningskonton.

• Gränsen för reseavdraget för resor till och från jobbet sänks från 7000 till 5000 kronor. Det innebär att resekostnader på ytterligare 2000 kronor blir avdragsgilla jämfört med idag.

Den samlade effekten av Kristdemokraternas inkomstskatteförslag sammanfattas översiktligt i tabell 8.3.

Tabell 8.3 Översikt. En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön

Kassamässiga förändringar för staten, miljarder kronor

	2003	2004
Inkomstskattereform i fyra steg	-16,50	-17,20
Sänkta skatter för barnfamiljer	-1,00	-1,00
Slopad fastighetsskatt och sänkt skatt på hushållstjänster	-15,20	-19,20
Övriga inkomstskatteförslag	3,76	3,56
Summa	-28,95	-33,85

Anm. Fullt genomförd omfattar denna inkomstskattereform ca 45 miljarder kronor årligen.

För de flesta innebär Kristdemokraternas skattesänkningar, fullt genomförda, i kombination med att regeringens s.k. kompensation för pensionsavgiften avvisas, att skatten sänks för de flesta heltidsarbetande med mellan 280 till 400 kronor per månad, eller 3000 till 5000 kronor per år. Effekterna framgår av tabell 8.4 nedan.

Tabell 8.4 Översikt. Effekten av Kristdemokraternas reformerade inkomstbeskattning

Månadsinkomst tusental kronor	Skattesänkning per månad	Skattesänkning per år	Skattesänkning som andel av inkomsten
6-8	542	6 503	7,7 %
8-10	438	5 255	4,9 %
10-12	234	2 813	2,1 %
12-14	284	3 403	2,2 %
14-16	343	4 114	2,3 %
16-18	403	4 834	2,4 %
18-20	433	5 194	2,3 %
20-22	423	5 075	2,0 %
22-24	386	4 628	1,7 %
24-26	314	3 770	1,3 %
26-28	415	4 978	1,5 %
28-30	322	3 863	1,1 %
30-32	263	3 160	0,8 %
32-34	263	3 156	0,8 %
34-36	263	3 156	0,8 %

8.3 En reformerad familjepolitik

Familjefrågorna har haft en central ställning i Kristdemokraternas politiska arbete ända sedan partiet bildades. Det handlar både om barns rätt till och behov av en trygg uppväxt och givetvis om familjens ställning och ansvarstagande i samhället, samt om utformningen av det offentliga familjestödet. Kristdemokraternas arbete har varit inriktat på att hitta de modeller för valfrihet och mångfald som vi tror skapar de bästa förutsättningarna för föräldrarna och barnen. Vi kommer även fortsättningsvis att lyfta fram familjepolitiken som en huvudfråga eftersom den har en så central betydelse för hela samhällsbyggandet och framför alltför barnen.

Genom att styra alla resurser till ett fåtal barnomsorgsformer har staten i praktiken tagit över beslut som familjerna själva borde fatta. Stora statliga och kommunala resurser har ensidigt satsats på de familjer som velat och kunnat få del av den offentliga barnomsorgen. De som på hel- eller deltid vill sköta barnomsorgen på egen hand eller vill ha en annan lösning har därför ofta mycket svårt att förverkliga sin önskan.

Det familjepolitiska system som byggts upp genom åren har flera brister från såväl valfrihets- som fördelningspolitisk synvinkel. Fördelningspolitiskt därför att barnomsorgssubventionerna i stor utsträckning tillfaller redan resursstarka hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation föräldrarna har innan de får barn och omvänt högre för redan välavlönade kvinnor och män. Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget kan sägas gynna resurssvaga hushåll på ett särskilt sätt. Bostadsbidraget har dock skurits ner och försämrats kraftigt under senare år av den socialdemokratiska regeringen.

Från valfrihetssynpunkt är det en brist att det familjepolitiska stödet inte medger flera alternativa barnomsorgsformer. Regeringen har genom införandet av maxtaxa inom den kommunala barnomsorgen utökat detta fördelningspolitiska missförhållande ytterligare, eftersom maxtaxan gynnar de mest välbeställda familjerna mest. Valfriheten och rättvisan förbättras inte genom maxtaxan. Det är fortfarande enbart om familjen väljer den offentligt finansierade barnomsorgen som den får del av stödet från offentlig sektor. De som inte vill, eller kan, utnyttja denna får inte del av stödet.

8.3.1 Valfrihet och rättvisa inom barnomsorgen

I ett levande och vitalt samhälle måste alla, såväl kvinnor som män, få möjlighet att komma till sin rätt, både som yrkesverksamma och som familjemedlemmar. Barnens behov av omsorg och trygghet måste tillgodoses. Det ställer krav på en familjepolitik som anpassar sig till de enskilda människornas önskemål och till familjernas olika behov. Inom barnomsorgen måste därför finnas utrymme för många olika alternativ.

Den nu införda maxtaxan uppfyller inte dessa krav. Kvaliteten i barnomsorgen urholkas och valfriheten minskar. Föräldrarna får allt mindre möjlighet att själva bestämma över barnomsorgen för sina barn. Barnomsorgspolitiken måste därför utvecklas så att stödet till banomsorg omfattar alla barn. Familjen ska fritt kunna välja mellan att anlita barnomsorg i kommunal regi och annan barnomsorg. I vårt budgetalternativ har vi reserverat medel för detta. Vår barnomsorgspolitik skall ge större valfrihet och rättvisa än vad maxtaxan gör utan att familjeekonomin försämras för de som idag anlitar kommunal barnomsorg.

Kristdemokraterna föreslår bland annat följande förändringar på familjeområdet:

• Ett barnomsorgskonto införs för ökad valfrihet och rättvisa inom ramen för stödet till barnomsorgen.

• Höjd garantinivå i föräldraförsäkringen till 200 kronor per dag från år 2004.

• Tre viktiga förbättringar genomförs i bostadsbidraget för att gynna de sämst ställda barnfamiljerna. Det särskilda bidraget i bostadsbidraget (den del som enbart beror på antalet barn) höjs med 100 kronor per månad och barn. De individuella inkomstgränserna i bostadsbidraget för makar/samboende avskaffas och den gemensamma inkomstgränsen sätts till 117 000 kronor. Ytnormen för den bostadsbidragsgrundande ytan utökas med 10 kvadratmeter i respektive storlekskategori.

• Kristdemokraterna anser att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) ska beräknas som genomsnittet av de senaste två årens inkomster. Detta påverkar även föräldraförsäkringen.

• Kristdemokraterna vill också införa en statlig skattereduktion för varje barn upp till 16 år. År 2003 föreslås denna uppgå till 50 kronor per barn och månad.

• Inriktningen är att reformerna på familjeområdet ska uppgå till ca 3 miljarder kronor netto fullt genomförda.

Barnfamiljerna kommer dessutom att gynnas av den generella skattesänkning som föreslås för inkomsttagare genom en höjning av grundavdraget, genom skattereduktionen på 4 320 kronor för låg- och medelinkomsttagare samt genom det förvärvsavdrag som också föreslås i motionen. En mycket stor del av den slopade fastighetsskatten som Kristdemokraterna föreslår kommer också barnfamiljerna till del eftersom en så stor andel av barnfamiljerna bor i småhus.

En översikt över de preliminära förslagen på familjeområdet ges i tabell 8.5 nedan.

Tabell 8.5 Kristdemokraternas politik för barnfamiljer

Förändringar i förhållande till regeringens förslag

Nettoeffekt för hushållen. Miljoner kronor	2003	2004
Förbättringar för de med lägst inkomster:
Höjt garantibelopp i föräldraförsäkringen från 180 till 200 kr fr 2004		63
Förbättringar i bostadsbidraget, bl.a. 100 kr mer per barn och månad	710	690
Vårdbidrag för biståndsarbetare	0,5	0,5
Kontaktdagar. 2 per barn och år, 4–15 år (garantibelopp)	35	35
Valfrihetsreform inom barnomsorgen:
Reformutrymme för nytt barnomsorgskonto eller motsvarande	3600	3600
Slopade 90 garantidagar från 2003 pga barnomsorgskonto	-266	-266
Frivilligt för kommuner att införa gratis allmän förskola för 4- och 5-åringar	-1000	-1000
Bibehållen längd på föräldraförsäkringen (netto)	-543	-1162
Generell nivåförbättring för barnfamiljer:
Sänkt skatt för barnfamiljer med 50 kr/barn 0–15 år och mån (600 kr per barn och år)	1000	1000
Nytt beräkningsunderlag för SGI (netto)	-434	-455
Nej till regeringens kontaktdag. (1 per barn och år 6–12 år, 80 % av SGI)	-112	-196
Bibehållet tak i föräldraförsäkringen (netto)	-210	-420
Summa 1)	2781	1890

Anm.: I tabellen redovisas nettoeffekten för hushållen av de olika förslagen. Således har skattepliktiga transfereringar räknats om så att de blir jämförbara med avgiftsändringar (netto) eller obeskattade bidrag som bostadsbidraget.

1) Inriktningen är att till år 2005 och framåt öka det ekonomiska utrymmet för barnfamiljerna med totalt ca 3 miljarder kronor.

8.4 Bättre pensioner

Regeringens okänsliga budgetsanering har drabbat många pensionärer hårt genom nedskärningarna och bristerna inom äldrevården samt de växande vårdköerna. Kristdemokraternas budgetalternativ, som bl.a. innehåller nedanstående reformer, innebär därför en satsning på rättvisa och en bättre ekonomisk situation för pensionärer:

• År 2003 träder det nya pensionssystemet i kraft vad gäller den nya garantipensionen, som är högre än dagens folkpension och pensionstillskott. Samtliga pensionärer kommer då att betala skatt (men förstås inte pensionsavgift) i det vanliga skattesystemet. Från och med år 2003 kommer det höjda grundavdrag som föreslås i denna motion, till följd av pensionsreformen, alltså att omfatta hela pensionärskollektivet, vilket gör att de pensionärer med lägst pension kommer att få sänkt skatt med ca 250 kronor per månad. Den högre garantipensionen gör i sig att pensionen för de med lägst pension får ca 100 kronor mer i månaden efter skatt. Nästa år blir således höjningen totalt 350 kronor i månaden för de med lägst inkomster.

• Inkomstprövningen av bostadstillägget skall inte innehålla fritidsfastigheter.

• Omställningspensionen för efterlevande återställs fullt ut från 6 till 12 månader.

Pensionärer ska också få sänkt skatt!

Regeringen har hittills valt att inte låta pensionärerna få del av de skattesänkningar man infört genom att som det heter ”kompensera för pensionsavgiften”. Regeringen har dock kommit på andra tankar och föreslog i 2002 års budgetproposition att pensionärerna, precis som Kristdemokraterna länge hävdat, bör få del av de senaste årens relativt goda tillväxt. Den grundavdragshöjning som Kristdemokraterna föreslår omfattar alla skattepliktiga transfereringar, även pensioner. Från år 2003 kommer, som nämnts ovan, hela pensionärskollektivet att beskattas i det vanliga skattesystemet (med undantag av den allmänna pensionsavgiften som pensionärer inte betalar), vilket leder till sänkt skatt för de flesta pensionärer med ca 200 kronor per månad, eller 2 400 kronor per år. De sämst ställda pensionärerna får en skattesänkning med ca 250 kronor per månad eller ca 3 000 kronor per år. Till detta belopp kan, som ovan nämnts, läggas de 100 kronor per månad som följer av den nya garantipensionen.

Tabell 8.6 Kristdemokraternas politik för bättre pensioner

Förändringar i förhållande till regeringens förslag

Miljoner kronor	2003	2004
Sänkt skatt genom höjt grundavdrag	3000	3100
Fritidsfastigheter ska inte räknas med vid inkomstprövningen av BTP	90	90
Förlängd omställningspension till 12 mån	150	220
Summa	3240	3410

8.5 Vården, omsorgen och skolan

Kristdemokraternas budgetalternativ innebär att kommuner och landsting kommer att få 5,5 miljarder kronor i ytterligare resurser under tvåårsperioden jämfört med regeringens förslag. Dessutom tillförs landstingen ytterligare en miljard kronor under de kommande två åren till den nationella vårdgaranti som Kristdemokraterna vill införa från årsskiftet. Förslaget om vårdgarantins utformning och omfattning är gemensamt med Moderaterna, Centern och Folkpartiet.

Den centralstyrda skolsatsning som regeringen föreslår anser vi i stället bör utformas som en höjning av de generella statsbidragen så att kommunerna själva kan bestämma över resurstillskottets användning.

Från höstterminen 2004 bör studiebidraget höjas med 100 kronor för gymnasiestuderande. För högskolestuderande bör bidragsandelen av studiemedlen höjas till 36 % och det s.k. fribeloppet slopas helt. Den höjda bidragsandelen innebär att bidraget ökar med 100 kronor i månaden. Även för vuxenstuderande bör studiemedlen förbättras med motsvarande 100 kronor per månad.

Kristdemokraterna vill också införa en helt ny rehabiliteringsförsäkring i huvudsak enligt den modell som Gerhard Larsson föreslagit (SOU 2000:78). Kristdemokraterna satsar 6,75 miljarder kronor de närmaste åren för att nedbringa de extremt höga ohälsotalen. Ett förlängt särskilt stimulansbidrag inom äldreomsorgen bör gälla åren 2003 och 2004 för att i första hand förbättra situationen för anhörigvårdare.

Kristdemokraternas samlade politik och bedömning vad gäller kommunsektorns resurs- och reformbehov presenteras mer utförligt i en särskild motion med anledning av regeringens skrivelse Utvecklingen i den kommunala sektorn (skr. 2001/02:102).

De indirekta ekonomiska effekter gentemot kommunsektorn som blir följden av de förslag som lämnas i denna motion regleras enligt finansieringsprincipen. En redovisning av dessa effekter görs i avsnitt 9 Kommunsektorn.

Tabell 8.7 Satsningar för en bättre vård, omsorg, skola och utbildning

Miljoner kronor	2003	2004
Höjda generella statsbidrag till kommunsektorn	4000	1500
Ytterligare höjt generellt statsbidrag till kommuner i stället för statligt styrd skolsatsning	2500	3500
Avgår: Regeringens öronmärkta skolpengar till kommunerna (generellt statsbidrag i stället)	-2500	-3500
Nationell vårdgaranti	2000	1500
Avgår: Regeringens s.k. tillgänglighetspengar till vårdgaranti	-1250	-1250
Höjt studiebidrag med 100 kr per månad (gymnasieskolan) från 1/7 2004		150
Höjd bidragsdel 100 kr/månad och slopat fribelopp (högskolan) från 1/7 2004		355
Förbättrade vuxenstudiestöd (vuxenutbildning) från 1/7 2004		150
Ny rehabiliteringsförsäkring från 1/7 2003	1300	2650
varav Rehabiliteringsinsatser	650	1300
Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken	50	50
Bilstöd till handikappade	20	20
Nationell kampanj m.m. mot narkotika och alkohol	15	15
Forskning kring palliativ vård	25	25
Statsbidrag till kvinnojourer	10
Nej till nedläggning av Eke- och Hällsboskolorna	15	20
Summa	6185	5185

8.6 Ett återupprättat rättsväsende

Kristdemokraterna har motsatt sig de nedskärningar som skett inom rättsväsendet under senare år. Kristdemokraterna vill tillföra rättsväsendet inklusive tull, kustbevakning och skattekontroll ytterligare 2,3 miljarder kronor den kommande tvåårsperioden.

• Närpolisverksamheten ska säkerställas och utvecklas. Personalförsörjningen inom polisen kräver utökade resurser. För att säkerställa den fastlagda ambitionsnivån för polisens verksamhet och därmed möjliggöra för polismyndigheterna att kunna verkställa regleringsbrevets intentioner måste antalet utbildningsplatser utökas kraftigt. Målsättningen ska vara att senast 2007 uppnå en ökning av antalet anställda poliser från 16 000 till 19 000 (se tabell 8.6.2).

• Åklagarväsendet stärks. En beredskap måste finnas för ett ökat antal ärenden till följd av en förbättrad personalsituation inom polisen. Åklagarorganisationen ska förstärkas med tio nya miljöåklagare, sex ekobrottsåklagare och 50 nya åklagare i syfte att skapa en arbetsorganisation med åklagarstöd för mängdärenden. Ekobrottsmyndigheten ska framför allt ansvara för avancerad ekonomisk brottslighet och annan allvarlig brottslighet som kan kopplas till denna, till exempel grova miljöbrott.

• Den övergripande målsättningen i det kommande reformarbetet med en ny domstolsorganisation ska vara ett livaktigt, kompetent och lokalt förankrat rättsliv. Domstolsväsendet ska tilldelas ytterligare medel. Regeringen ska få i uppdrag att utreda Domstolsverkets ställning och funktion. En process bör inledas med sammanläggning av tingsrätt och länsrätt.

• En fungerande kriminalvård kräver utökade resurser. Målsättningen ska vara meningsfulla insatser för att möjliggöra ett liv utan brottslighet. Fler motivationsavdelningar, kvalificerade påverkansprogram och utbildningsinsatser för personalen är nödvändiga åtgärder. Frigivningssituationen är på många håll oacceptabel. För att frigivningssituationen ska bli bättre måste rehabiliteringsarbetet börja redan under anstaltstiden och fortsätta efter frigivningen.

• Det brottsförebyggande arbetet intensifieras. Det brottsförebyggande arbetet är en del i kriminalpolitiken; att förebygga brott är också att bekämpa brott.

• Till detta kommer förbättringar för skattemyndigheternas möjligheter till uppföljning och bekämpning av skattefusk samt satsningar på tullen och kustbevakningen.

Tabell 8.8 Översikt. Kristdemokraternas förstärkningar av rättsväsendet

Förändringar i förhållande till regeringens förslag

Miljoner kronor	2003	2004
Ökade anslag till rättsväsendet 1)	1000	1000
Förstärkning av tullen	20	20
Förstärkning av kustbevakningen	20	20
Förbättrad uppbördseffektivitet och effektivare skattekontroll	100	150
Summa	1140	1190

1) Ökade anslag till polisen, domstolsväsendet, åklagarväsendet, kriminalvården, brottsoffer samt brottsförebyggande arbete.

Med hänsyn tagen till avgångar kommer antalet poliser då att kunna uppgå till strax över 19 000 i slutet av år 2007. Antalet anställda poliser år 2001 och den ökning Kristdemokraterna budgeterat för i syfte att uppnå målet till år 2007 framgår av tabell 8.9.

Tabell 8.9 Antalet anställda poliser år 2001 och preliminär fördelning av Kristdemokraternas föreslagna utökning under 2003–2007

	Antal anställda poliser år 2001	Kd ökning: 2003–2007	Totalt antal poliser 2007
Stockholm	4519	841	5360
Uppsala	414	77	491
Södermanland	405	75	480
Östergötland	619	115	734
Jönköping	462	86	548
Kronoberg	227	42	269
Kalmar	345	64	409
Gotland	81	15	96
Blekinge	225	42	267
Skåne	2006	373	2379
Halland	369	69	438
Västra Götaland	2703	503	3206
Värmland	418	78	496
Örebro	442	82	524
Västmanland	413	77	490
Dalarna	446	83	529
Gävleborg	433	81	514
Västernorrland	376	70	446
Jämtland	185	34	219
Västerbotten	348	65	413
Norrbotten	422	79	501
Summa	15858	2951	18809
Övriga enheter	262	49	311
Totalt	16120	3000	19120

8.7 Upprustad infrastruktur

Kristdemokraterna räknar även i denna motion med en storsatsning på den nu snabbt förfallande svenska väg- och järnvägsinfrastrukturen. För kommunikationssektorn avsätts 4,3 miljarder kronor under perioden på utgiftsområde 22 som ska användas till såväl investeringar som ett förbättrat underhåll. Två miljarder kronor reserveras för vägunderhållet som regeringen, trots sitt tal om monumentala infrastruktursatsningar, inte mer än obetydligt förmår höja anslagen till under de närmaste två åren.

Som ett långsiktigt alternativ till regeringens förhastade politik efterlyser Kristdemokraterna ett omfattande program för investeringar i partnerskap med den privata sektorn (PPP – public-private partnership). Genom en utvecklad kommersiell kompetens, en effektivare riskfördelning och ett mer sammanhållet anläggningsansvar kan projekt i partnerskap genomföras snabbare, billigare och med bättre kvalitet.

Ytterligare ett förslag som finns inräknat i motionen är sänkt dieselskatt med 25 öre per liter, vilket kommer att förbättra transportsektorns möjligheter att konkurrera med utländska åkare. Dessutom kommer den sänkta skatten på den miljövänliga svenska dieseln att innebära en miljöförbättring eftersom den i högre grad kommer att ersätta smutsigare dieselkvaliteter.

Tabell 8.10 Upprustad infrastruktur

Förändringar i förhållande till regeringens förslag

Miljoner kronor	2003	2004
Ökade väg- och järnvägsinvesteringar, förbättrat underhåll m.m.	2300	2000
Summa	2300	2000

Kristdemokraternas preliminära fördelning av de ökade anslagen för drift och underhåll av statliga vägar uppgår till 1,5 miljarder kronor över tvåårsperioden, varav 300 miljoner kronor avsätts redan nästa år. Satsningen preliminärt fördelad per region framgår av tabell 8.11.

Tabell 8.11 Preliminär fördelning av Kristdemokraternas ökade anslag 2002–2004 till drift och underhåll av statliga vägar. Miljoner kronor

Region	Nivå 2001	Kd ökning 2003-2004
Norr	847	225
Mitt	1529	375
Stockholm	583	150
Väst	1217	300
Mälardalen	656	150
Sydöst	862	210
Skåne	396	90
Riket	6090	1 500

9 Kommunsektorn

9.1 Tillskott på 6,5 miljarder kronor på två år

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn behöver ett tillskott i stället för den neddragning som regeringen föreslår för att få sin budget att gå ihop. Ett tillskott är viktigt för att snabbt kunna täcka in den högre ambitionsnivå som Kristdemokraterna har för vården, skolan och äldreomsorgen. Detta gäller bland annat en långsiktig utökning av antalet vårdplatser inom äldreomsorgen och sjukvården och möjligheten för kommunerna att skapa kvalitetsförbättringar inom andra viktiga områden som skolan. Kommunerna bör fritt få använda pengarna i stället för den centralstyrda skolsatsning som regeringen vill genomföra.

Tillskottet i resurser till kommunsektorn bör vara 5,5 miljarder kronor de närmaste två åren. Dessutom bör en miljard kronor, utöver regeringens anslagna s.k. tillgänglighetspengar, läggas till en nationell vårdgaranti. Netto innebär Kristdemokraternas förslag därmed en resursökning för kommunsektorn med 6,5 miljarder kronor de närmaste två åren jämfört med regeringens förslag. Därtill bör primärkommunerna, som påpekats ovan, få använda regeringens centralstyrda skolpengar helt fritt i form av generella statsbidrag.

I en särskild motion med anledning av regeringens skrivelse Utvecklingen i den kommunala sektorn (skr. 2001/02:102) utvecklas Kristdemokraternas syn på kommunsektorns resurs- och reformbehov och utmaningar mer utförligt. Se även avsnitt 8.5 i denna motion.

9.2 Regleringar enligt finansieringsprincipen

Kommunsektorn påverkas indirekt av en rad förändringar som Kristdemokraterna vill göra på olika områden. Samtliga dessa effekter regleras i enlighet med finansieringsprincipen.

Det höjda grundavdrag som Kristdemokraterna föreslår ska beräknas mot den kommunalt beskattningsbara inkomsten bör lagtekniskt sett utformas som en statlig skattereduktion, varför kostnaden för denna skattesänkning kommer att helt belasta staten genom en mindre behållning på inkomsttitel 1111, precis som effekten av det nuvarande grundavdraget gör. Motivet för detta är att kommunerna på sikt blir underkompenserade om man i stället skulle göra en nivåjustering i det generella statsbidraget. Samma motiv gäller det statliga förvärvsavdraget som också föreslås i denna motion. Exempelvis reglerar regeringen effekten av sitt höjda grundavdrag genom en nominell nivåjustering (höjning) av statsbidragen. Denna ”reglering” kommer redan efter ett år att ha ätits upp till följd av högre basbelopp som höjer grundavdraget ytterligare.

En stor förändring jämfört med tidigare är att kommunerna enligt förslag i denna motion ges rätt att ta ut fastighetsanknutna serviceavgifter, som beräknas uppgå till drygt 14,5 miljarder kronor om året.

De största förändringarna som regleras enligt finansieringsprincipen framgår av tabell 9.1 nedan. Där framgår också hur de tillskott Kristdemokraterna föreslår påverkar ramen för hela utgiftsområde 25.

Tabell 9.1 Tillskott och regleringar enligt finansieringsprincipen som påverkar ramen för utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner

Miljarder kronor	2003	2004
Regeringens beräknade preliminära ram för UO 25	93,8	95,9
Höjda generella statsbidrag	4,0	1,5
Centralstyrda skolpengar blir generella statsbidrag till primärkommuner	2,5	3,5
Neutralisering till följd av rätten att ta ut fastighetsavgifter	-14,6	-14,7
Neutralisering till följd av slopad pensionsavgiftskompensation (skatteeffekt)	16,3	16,9
Övriga neutraliseringar enligt finansieringsprincipen	-0,4	-0,7
Tillgänglighetspengar blir vårdgarantipengar (förs till UO 9)	-1,3	-1,3
Summa ramförändring på UO 25	+6,5	+5,3
Kristdemokraternas preliminära ram för UO 25	100,3	101,2

Anm. Beloppen är avrundade till en decimal.

10 Statens inkomster

Huvuddelen av Kristdemokraternas förslag på skatteområdet framgår av avsnitten 8.1 och 8.2 tidigare i denna motion. I tabell 10.1 sammanfattas vad dessa skatteförslag beräknas få för kassamässiga effekter, tillsammans med effekten av de utförsäljningar av statligt hel- eller delägda företag vi vill göra under perioden. Kristdemokraternas skattepolitik har beskrivits utförligare i en särskild motion om skattepolitikens inriktning för 2002–2004 under hösten 2001 samt i en särskild motion om inkomstskatter från samma tidpunkt.

För beräkningarna av samtliga förslag till regeländringar i skattesystemet svarar riksdagens utredningstjänst.

Tabell 10.1 Sammanfattning av Kristdemokraternas skattesänkningar och inkomstförändringar i förhållande till regeringens beräknade inkomster

Miljarder kronor, kassamässiga budgeteffekter	2003	2004
Bättre investerings- och företagsklimat	-1,7	-4,6
Skattepolitik där alla får behålla en större del av sin egen lön	-28,9	-33,8
Övriga inkomstförändringar	3,1	1,7
Summa inkomstförändringar	-27,6	-36,7
Utförsäljningsinkomster	40,0	60,0
Summa totala inkomstförändringar	12,4	23,3

Anm.: Se fotnot till tabell 1.2.

10.1 Motiv för försäljning av statliga aktier

Det finns många skäl för en försäljning av statens aktier, dels för att renodla statens roll, dels för att sprida ägandet. Ett spritt ägande och sund konkurrens i en väl fungerande ekonomi skapar trovärdighet och får även riskkapitalmarknaden att fungera. Ett omfattande privat sparande i aktier är en av de viktigaste förutsättningarna för att nya företag skall kunna bildas och nya jobb skapas. Ett tredje skäl för en privatisering av det statliga ägandet är att det förbättrar förutsättningarna för de företag som det handlar om. Oklara roller gör att offentligt ägda företag lätt blir verktyg för politiska ambitioner, vilket på lång sikt drabbar tillväxten och skapandet av nya jobb i Sverige. En ägarspridning ger företaget behövligt kapital för framtida investeringar, något som inte bör finansieras ur statsbudgeten. Försäljningen ska ske till marknadsmässiga priser och i den takt som är möjlig med tanke på andra introduktioner på aktiemarknaden. Alla företag bör dock inte säljas. Staten ska inte avhända sig inflytandet över och ansvaret för t.ex. Systembolaget.

Utifrån ett Kristdemokratiskt synsätt finns det alltså anledning att gå vidare med att minska det statliga ägandet av företag, i princip enligt det program som antogs av riksdagen hösten 1991. Utöver dessa bör ytterligare företag bli föremål för försäljning. Till de företag som snabbt kan säljas hör bl a Civitas Holding, resterade delar av Telia, Nordea samt Assi Domän.

De företag som är aktuella är sådana som är verksamma inom konkurrensutsatt verksamhet. Monopolföretag kan inte säljas innan omstrukturering skett. Vid utförsäljning bör allmänheten och de anställda i företagen vara en viktig målgrupp.

11 Statens utgifter

11.1 Inriktning för utgiftsområden för åren 2003–2004

I följande avsnitt presenteras översiktligt Kristdemokraternas förslag till förändringar av ramarna för statsbudgetens utgiftsområden för åren 2003–2004.

Den nya budgetordningen som gäller från och med i år innebär att riksdagen inte fattar beslut om utgiftstak på våren, och därmed inte heller om någon mer exakt fördelning av utgifter på utgiftsområden. Regeringen har gjort vad den kallar konsekvensberäkningar av utgifterna vid oförändrade regler för åren 2003–2004. Kristdemokraterna har i arbetet med denna motion gjort på motsvarande sätt, vilket innebär att alla de förslag som vi presenterade i vårt kompletta budgetalternativ från i höstas (som riksdagen avvisade) i princip har flyttats fram ett år i tiden. Därtill har några nya inslag lagts till (se avsnitt 1.4). Den som mer i detalj vill studera vilka utgiftsförändringar som återfinns under respektive utgiftsområde, bör därför – på samma sätt som med regeringens budget – läsa i Kristdemokraternas budgetmotion från hösten 2001. Där redovisas samtliga anslags- och inkomstförändringar i detalj.

För åren 2003–2004 redovisas preliminära förslag till fördelning av utgifterna på utgiftsområden i förhållande till regeringens också helt preliminära belopp. De föreslagna totala rambeloppen sammanfattas i tabell 11.1, tillsammans med en jämförelse med regeringens beräknade preliminära utgifter.

Tabell 11.1 Kristdemokraternas preliminära fördelning av utgifter
på utgiftsområden och utgiftstak 2003–2004 samt skillnaden mot
regeringens beräknade preliminära utgifter

		Kristdemokraternas preliminära ramar			Förändring relativt regeringens beräkning
		Mdr kr	Mdr kr		Mdr kr	Mdr kr
Utgiftsområde		2003	2004	2003		2004
1	Rikets styrelse	6,9	7,2		-0,4	-0,5
2	Samhällsekonomi och finansförvaltning	9,4	9,6		-0,1	-0,1
3	Skatteförvaltning och uppbörd	8,3	8,5		-0,0	-0,0
4	Rättsväsendet	25,4	26,4		+1,0	+1,0
5	Internationell samverkan	1,1	1,2		-0,0	-0,0
6	Totalförsvar	44,8	46,4		-0,5	+1,0
7	Internationellt bistånd	17,6	19,6		+0,5	+0,6
8	Invandrare och flyktingar	4,9	4,6		-0,3	-0,1
9	Hälsovård, sjukvård och social omsorg	35,2	36,8		+2,0	+1,5
10	Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp 1	111,5	114,3		-6,8	-9,2
11	Ekonomisk trygghet vid ålderdom	52,7	51,6		+0,2	+0,2
12	Ekonomisk trygghet för familjer och barn	53,5	54,2		+1,4	+0,2
13	Arbetsmarknad 2	49,0	45,1		-8,4	-11,1
14	Arbetsliv	1,0	0,9		-0,1	-0,2
15	Studiestöd	22,5	24,4		-0,3	+0,3
16	Utbildning och universitetsforskning 3	39,4	40,6		-3,4	-4,0
17	Kultur, medier, trossamfund och fritid	8,3	8,5		+0,0	+0,0
18	Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande	8,8	8,8		-0,6	-0,5
19	Regional utjämning och utveckling	2,7	2,7		-0,8	-0,8
20	Allmän miljö- och naturvård	3,2	4,1		-0,1	-0,1
21	Energi	1,2	1,2		-0,1	-0,1
22	Kommunikationer	28,2	31,0		+2,3	+2,0
23	Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar	14,7	14,5		+0,3	+0,1
24	Näringsliv	3,0	3,1		-0,4	-0,3
25	Allmänna bidrag till kommuner	100,3	101,2		+6,5	+5,3
26	Statsskuldräntor m.m.	56,8	51,0		-1,1	-4,4
27	Avgiften till Europeiska gemenskapen	24,1	23,6		±0,0	±0,0

Minskning av anslagsbehållningar	1,0	3,0	±0,0	±0,0
Summa utgiftsområden	735,6	744,0	-9,2	-19,2
Summa utgiftsområden exklusive statsskuldräntor	678,9	693,0	-8,2	-14,8
Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten	154,2	162,8	±0,0	±0,0
Summa takbegränsade utgifter	833,1	855,8	-8,2	-14,8
Budgeteringsmarginal	4,0	9,2	+1,2	+1,8
Utgiftstak för staten	837,0	865,0	-7,0	-13,0

1) Av minskningen är 4 miljarder kronor del i en strukturreform där sjukskrivningskostnader m.m. i samband med trafikolyckor lyfts över till den vanliga trafikförsäkringen samtidigt som inkomstskatten sänks. Vidare kan ramen för det andra året minska till följd av den kraftfulla rehabiliteringsförsäkring som också föreslås.

2) Av förändringen svarar ca 5,5 miljarder kronor för den strukturreform där den synliga egenfinansieringen i a-kassan höjs, samtidigt som inkomstskatten sänks.

3) Av minskningen är 2,5 respektive 3,5 miljarder kronor regeringens centralstyrda skolsatsning som i stället flyttas till utgiftsområde 25 för att utgå som ett generellt statsbidrag till primärkommunerna.

Anm.: För en mer genomgående redovisning av förändringar under respektive utgiftsområde hänvisas till Kristdemokraternas budgetalternativ för 2002 från hösten 2001. Där återfinns med några få undantag alla de belopp som påverkar ramarna i dessa framskrivna beräkningar.

11.2 Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten

Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten omfattar från och med år 1999 endast inkomstbaserade ålderspensionsförmåner. Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom den pensionsuppgörelse om det nya pensionssystemet som träffats och beslutats i riksdagen under våren 1998. Därmed har vi inte några ändringsförslag vad avser det nya pensionssystemet.

11.3 Budgeteringsmarginalen

Regeringen räknar med en budgeteringsmarginal på rekordlåga 0,9 miljarder kronor för år 2002 och 2,7 respektive 7,5 miljarder kronor för åren 2003 och 2004. Detta motsvarar endast 1 promille för år 2002, 3 promille för 2003 och 8,6 promille för år 2004. Inte ens det sista året orkar regeringen få upp budgeteringsmarginalen till en procent.

Regeringen fortsätter därmed att avlägsna sig från den budgetdiciplin som den tidigare sagt sig värna om. Tanken med budgeteringsmarginalen var att den enbart skulle vara en buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar samt den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit. Men sedan något år tillbaka ska alltså enligt regeringen ”budgeteringsmarginalen även omfatta utrymmen för framtida reformer på budgetens utgiftssida”. Detta står i bjärt kontrast mot de principuttalanden som gjordes i 1997 års budgetproposition: ”Den (budgeteringsmarginalen) ingår alltså inte i saldoberäkningar och liknande och kan inte heller tas i anspråk för nya utgifter utan att finansieringen garanteras i särskild ordning. Farhågor att budgeteringsmarginalen skulle försvaga budgetdisciplinen är alltså ogrundade.” (Prop. 1996/97:1.)

Regeringen har budgeterat med en snäv marginal för innevarande år och de kommande två åren. Ursprungligen var dessa marginaler mer tilltagna, men genom beslutade utgiftsökningar och skenande kostnader för sjukfrånvaro och ohälsa har de successivt minskat. Detta har tvingat regeringen till de panikartade åtgärder för att klara utgiftstaket som tidigare år huvudsakligen drabbade biståndet och senare arealbidragen inom jordbrukssektorn. Även i årets budgetproposition tricksas det med utgiftstaket. Infrastruktursatsningarna läggs helt sonika utanför utgiftstaket genom att de hänvisas till lån hos Riksgäldskontoret. Sjukskrivningskostnaderna underbudgeteras medvetet – annars skulle regeringen inte kunna redovisa att utgiftstaket räcker till. Regeringen skriver i vårpropositionen om sina budgeterade sjukskrivningskostnader att ”beräkningen förutsätter kraftfulla åtgärder för att hejda utgiftsutvecklingen och minska sjuktalen i förhållande till dagens nivå”. Allt detta visar tydligt att regeringen inte har en tillfredsställande kontroll på statsutgifterna.

Kristdemokraterna menar att detta är en helt felaktig användning av budgeteringsmarginalen, som strider mot alla de intentioner regeringen själv angivit i tidigare propositioner. Budgeteringsmarginalen ska enbart vara en buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar samt den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit.

Med Kristdemokraternas inriktning på budgetpolitiken blir marginalerna 1,2 respektive 1,8 miljarder kronor högre, samtidigt som statsbudgetens konjunkturkänslighet minskar.

11.4 Utgiftstaken

Med den nya budgetordning som gäller från och med i år beslutas inga utgiftstak i riksdagens behandling på våren. Detta kommer i stället att göras under hösten, i samband med den ordinarie budgetprocessen.

I sammanfattningstabellen (11.1) framgår dock den inriktning som Kristdemokraterna angivit i och med denna motion, som väsentligen är en uppföljning och konsekvensberäkning av de förslag som partiet lade fram under hösten 2001.

Preliminärt uppgår Kristdemokraternas lägre beräknade utgiftstak till 837 respektive 865 miljarder kronor. Oaktat budgeteringsmarginalen är våra preliminära takbegränsade utgifter 8 respektive 15 miljarder kronor lägre än regeringens. Inklusive vår högre budgeteringsmarginal blir vårt preliminära utgiftstak 7 respektive 13 miljarder kronor lägre än regeringens åren 2003 och 2004.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 2 maj 2002
Alf Svensson (kd)
Inger Davidson (kd)	Göran Hägglund (kd)
Ragnwi Marcelind (kd)	Mats Odell (kd)
Jan Erik Ågren (kd)	Maria Larsson (kd)
Chatrine Pålsson (kd)

---

[1]	Intervju med Gunvor Engström i Dagens Industri 18 april 2002. Gunvor Engström var till hösten 2001 chef för näringslivsenheten på Näringsdepartementet, under näringsminister Björn Rosengren.
[2]	I procent av befolkningen i samma åldersgrupp.
[3]	Se till exempel Ds 1992:25 Fattigdomsfällor, Ds 1997:73 Lönar sig arbete?, Per Molander (1999) En effektivare välfärdspolitik
[4]	Statsskulden påverkas också av faktorer som inte ingår i det finansiella sparandet (t.ex. utförsäljningsinkomster och valutakursförändringar), men här avses den långsiktiga effekten på statsskulden av att staten har balans mellan inkomster och utgifter.