med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik

Motion 2000/01:MJ15 av Göte Jonsson m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att människan inom ramen för viltvården inte bara har ett
ansvar för rovdjursstammarna utan också för att en balanserad viltstam i
sin helhet kan bibehållas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den form av skyddsjakt på stora rovdjur som gällde fram
till 1990 omgående skall återinföras.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att jaktförordningen bör ändras så att Naturvårdsverket får
möjlighet att delegera till länsstyrelserna att fatta beslut om skyddsjakt på
enskilda individer av björn, varg och lo som orsakar allvarliga skador
eller olägenheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att länsstyrelserna bör ges befogenhet att i samråd med
Naturvårdsverket fatta beslut om reglerad jakt på björn, varg och lo i
enlighet med vad som i motionen anförs.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att frivilliginsatser också i framtiden bör utnyttjas vid
inventering av rovdjur.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ersättning för skador på ren skall utgå med samma belopp
oavsett var rovdjuren inventerats.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att anslaget till ersättning för rovdjursskador på ren eller
tamboskap skall vara ett förslagsanslag innebärande att full ersättning per
djur skall utgå oavsett hur många de skadade djuren är.

Inledning

Regeringen redovisar i propositionen förslag till en
sammanhållen rovdjurs-politik som har som syfte att
säkerställa att de fem rovdjursarterna björn, järv, lo, varg
och kungsörn långsiktigt finns kvar i den svenska faunan.

Målet för förvaltningen av rovdjursstammarna är att antalet individer skall
öka till sådana nivåer att arterna med större säkerhet kan bevaras. För de olika
arterna fastställs i propositionen miniminivåer eller etappmål för antalet
föryngringar.

Regeringen föreslår också ändringar i jaktlagens (1987:259) bestämmelser
om ansvar för jaktbrott och jakthäleri. De föreslagna ändringarna innebär en
avsevärd skärpning av straffpåföljden för jaktbrott och jakthäleri.

I propositionen anges vidare att regeringen avser att göra vissa ändringar
av jaktförordningen (1987:905) som bland annat innebär att skyddsjakt på
varg kommer att bli tillåten enligt 28§ i samma förordning.

Ersättningssystemet för skador på rennäringen av rovdjur skall reformeras
och inventeringsverksamheten av rovdjuren föreslås bli en del av den
allmänna miljöövervakningen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.

Utgångspunkter

Frågan om hur de svenska rovdjursstammarna skall förvaltas
är konfliktfylld. Många människor har ett stort engagemang i
frågan vare sig de står för åsikten att det bara är positivt med
ökad rovdjursförekomst eller om de helst ser att antalet
rovdjur minimeras. Som regeringen mycket riktigt anger i
propositionen tycks det stora flertalet ändå anse att rovdjuren
har en given plats i den svenska faunan. Däremot går
uppfattningarna starkt i sär om hur stora rovdjursstammarna
bör vara eller snarare i vilken utsträckning utbredningen av
rovdjursstammarna skall tillåtas inkräkta på andra
verksamheter. Det är inte förvånande att det i huvudsak är de
människor som drabbas negativt av en ökad
rovdjursförekomst som är mest negativa till rovdjuren. I de
delar av Värmland där rovdjurstrycket av främst varg
upplevs som stort, är människor avsevärt mer negativa till
varg än exempelvis storstadsbor. Motsvarande torde gälla de
renägare som lider ekonomiska förluster beroende på
rovdjursangrepp.

För att på ett bra sätt hantera de konflikter som rovdjursfrågan ger upphov
till är det av särskild vikt att rovdjurspolitiken utformas på ett förnuftigt
och
rimligt sätt som gör att den kan accepteras av den breda allmänheten.

Generellt sett är det viktigt att lagar och regler uppfattas som rimliga
eftersom det annars finns risk för att olika grupper av människor uppfattar att
regelverket saknar legitimitet. Att utforma lagar och förordningar som
uppfattas som legitima är särskilt viktigt när det gäller en sådan fråga som
hanteringen av rovdjursstammarna eftersom det finns både underliggande
intressekonflikter och en i vida kretsar utbredd misstro mot myndigheternas
hantering av frågan.

I såväl propositionen som i rovdjursutredningen om en sammanhållen
rovdjurspolitik förs ett långtgående resonemang om hur stora stammarna
behöver vara av respektive rovdjursart för att säkerställa att de långsiktigt
kan
bevaras i den svenska faunan. I sammanhanget kan det vara intressant att veta
att inte någon av de fyra stora rovdjursarterna är utrotningshotade i ett vidare
perspektiv. Rovdjursstammarna i exempelvis Ryssland är mycket stora vilket
innebär att hela diskussionen om ett långsiktigt bevarande av rovdjuren utgår
från att det också i Skandinavien skall finnas livskraftiga rovdjursbestånd.

Frågan om hur många individer som skulle behövas av respektive art för
att säkerställa ett långsiktigt bevarande har bland annat att göra med
bedömningar av hur stort det genetiska utbytet är mellan rovdjursstammarna.
Utredningen antyder att det genetiska utbytet främst mellan stammarna i
Norge och Sverige är stort men också att utbytet med exempelvis Finland är
väsentligt. Samtidigt hävdas från forskarhåll att det bland vilda djur är liten
risk att det uppstår genetiska defekter kopplade till inavel. Sammantaget finns
ingen entydig bild av hur många individer av en rovdjursart som skulle
behövas inom ett område för att den skall vara livskraftig.

Utredningen gör bedömningen att lodjursstammen enbart i Sverige redan
är så stor att den utifrån vetenskapliga utgångspunkter kan anses vara
långsiktigt livskraftig. Järvstammen bör enligt samma utredning öka något för
att i Sverige vara långsiktigt livskraftig. Också när det gäller björn bör
antalet
ökas. Utredningen menar att målet för den skandinaviska vargstammen som
helhet bör vara en fördubbling från nuvarande nivå till ca 200 vargar.
Tillväxten av vargstammen bör dock vara långsam och redan innan antalet
vargar uppgår till 200 bör viss skyddsjakt tillåtas. Vidare slår utredningen
fast
att den svenska stammen av kungsörn är långsiktigt livskraftig även om det
finns anledning till oro för stammens utveckling i delar av fjällkedjan och de
fjällnära områdena.

En sammanhållen
rovdjurspolitik

Övergripande mål

Regeringen föreslår att det övergripande målet för en
sammanhållen rovdjurs-politik skall vara att svenska staten
skall ta ansvar för att arterna björn, järv, lo, varg och
kungsörn skall finnas i så stora antal att de långsiktigt finns
kvar i den svenska faunan. Staten skall också ta ansvar för
att rovdjuren kan sprida sig till sina naturliga
utbredningsområden.

Rovdjursutredningen föreslog i sitt betänkande en annan formulering:
"Sverige skall ta sitt ansvar för att det på den skandinaviska halvön skall
finnas sammanhängande livskraftiga stammar av björn, järv, lo, varg och
kungsörn." Skillnaden i formulering mellan regeringens och utredningens
förslag förefaller vid en första anblick inte så stor. En närmare granskning
visar dock att skillnaden i uttryckssätt speglar en grundläggande skillnad i
sättet att se på rovdjursstammarna och hur de skall hanteras.

Regeringen slår fast att det är den svenska statens ansvar att det i Sverige
skall finnas tillräckligt stora rovdjursstammar för att långsiktigt bevara dem i
den svenska faunan. Utredningen tar däremot fasta på det faktum att det i allt
väsentligt inte finns någon avgränsad svensk rovdjursstam. Rovdjuren rör sig
oberoende av nationsgränser och det är därför mer riktigt att tala om en
skandinavisk rovdjursstam. Inte heller det begreppet är alldeles korrekt
eftersom det finns åtminstone ett visst utbyte också med de rovdjur som finns
i Finland och Ryssland.

Med utgångspunkt i utredningens resonemang föreslår Moderata
samlingspartiet därför följande mål för rovdjurspolitiken. Den sammanhållna
svenska rovdjurspolitiken skall bidra till att arterna björn, järv, lo, varg och
kungsörn ges förutsättningar att långsiktigt finnas kvar i den skandinaviska
faunan. Detta innebär att rovdjurspolitiken skall bidra till att de
rovdjursarter
som ännu inte, i ett skandinaviskt perspektiv, har kommit upp till ett
tillräckligt stort antal individer för att säkerställa att de långsiktigt
bevaras,
bör öka i antal.

I förvaltningen av de fyra stora rovdjuren bör den generella strävan vara
att tillväxttakten skall vara långsam även om antalet individer inte uppgår till
en nivå som säkerställer ett långsiktigt bevarande. Det bör med en sådan
politik bli betydligt lättare att bland befolkningen som lever i
rovdjursområden få acceptans för rovdjurspolitiken. I Finland hanterar man
tillväxten av rovdjursstammarna på detta sätt och tillåter även en viss jakt i
de
områden där den allmänna opinionen är starkt negativ. I stället låter man
stammen öka någon annanstans så att resultatet för landet som helhet blir en
ökning. Genom att hantera utvecklingen av rovdjursstammarna på detta sätt är
det sannolikt att det totala resultatet blir bättre för alla inblandade parter.
Intressekonflikterna skulle kunna hanteras på ett bättre sätt samtidigt som
antalet rovdjur tillåts öka åtminstone till den miniminivå där det långsiktiga
bevarandet kan säkerställas.

De största konflikterna mellan motstående intressen gäller hanteringen av
lodjurs- respektive vargstammarna. Det är därför av särskild vikt att rovdjurs-
politiken tar hänsyn till dessa konflikter så att den övergripande målsättningen
kan klaras samtidigt som de underliggande konflikterna blir hanterbara.

Jakt för att begränsa
rovdjursskadorna

En balanserad jakt är ett mycket viktigt instrument för att
förvalta de samlade viltstammarna. I den samlade jakt- och
viltvården ingår också att reglera antalet rovdjur. Människan
har därför ett ansvar inte bara för rovdjursstammarna utan
också för att en balanserad viltstam kan bibehållas.
Avvägningar måste därför göras mellan å ena sidan antalet
rovdjur och å andra sidan storleken på de övriga
viltstammarna. En del av de konflikter som uppstått i
rovdjurstäta områden har att göra med att regelverket delvis
har omöjliggjort en balanserad jakt- och viltvård där också
rovdjuren ingår. Vi moderater menar att det är viktigt att inte
se rovdjurspolitiken som isolerad från den övriga viltvården.
Att politiskt hantera rovdjursfrågorna som någonting helt
skilt från jakt- och viltvården skapar onödiga konflikter som
bättre skulle kunna hanteras om frågorna behandlades på ett
samlat sätt.

Det råder mycket delade meningar i forskarvärlden om hur stort antal
individer som behövs av en art för att den skall anses vara livskraftig.
Moderata samlingspartiet anser därför att det inte är meningsfullt för
riksdagen att ta ställning till målsättningar uttryckta i absoluta tal om hur
stora
stammarna skall vara. Det räcker för riksdagen att konstatera att antalet
rovdjur med undantag för lodjursstammen sannolikt behöver öka i antal för
att det långsiktiga bevarandet på den skandinaviska halvön skall säkras. Hur
många individer av respektive rovdjursart som det på sikt blir möjligt att ha
kommer framförallt bero på i vilken grad rovdjursskadorna kan begränsas.

En förutsättning för att klara den övergripande målsättningen med den
samlade rovdjurspolitiken är att mekanismer byggs in för att göra
rovdjursskadorna hanterbara. Det är därför vår bestämda uppfattning att det i
första hand behövs en utökad skyddsjakt för att begränsa skadorna men också
för att få en ökad acceptans för rovdjuren. Detta är särskilt viktigt i de
områden där rovdjurstrycket är stort. Det finns annars en uppenbar risk att en
allt större grupp människor får uppfattningen att regelverket saknar legitimitet
vilket i förlängningen kan medföra att rovdjursstammarna utsätts för en
okontrollerad illegal jakt.

Människor måste ges en möjlighet att skydda sin egendom och det behövs
därför en utökad nödvärnsrätt som skall omfatta alla de stora rovdjuren.
Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening att den form
av skyddsjakt på stora rovdjur som gällde fram till 1990 omgående återinförs.
Detta innebär att angripande rovdjur skall få dödas och förföljas i anslutning
till angrepp på tamdjur. Skyddsjakten skall alltså vara utformad så att var och
en får möjlighet att skydda sig själv och sina djur utan någon föregående
prövning av någon myndighet.

Jaktförordningen behöver också ändras så att Naturvårdsverket får
möjlighet att delegera till länsstyrelserna att besluta om skyddsjakt på
enskilda individer av björn, varg eller lo som orsakar allvarliga skador eller
olägenheter. Delegation skall vara huvudregeln i län med fasta stammar av
björn, varg eller lo.

Utöver den skyddsjakt som beskrivs ovan måste möjligheten till en rent
antalsreglerande jakt på björn, varg och lo införas. Länsstyrelserna bör ges
befogenhet att i samråd med Naturvårdsverket fatta beslut om tillstånd till en
sådan jakt. Denna form av reglerad jakt skall vara möjlig i de områden där
rovdjuren ställer till med stora skador och där konflikterna riskerar bli så
omfattande att de blir svåra att hantera. Principen för denna reglerade jakt
skall vara att rovdjurstrycket skall minska i de områden där det ställer till
problem men inte att antalet rovdjur totalt sett skall minska. Vi moderater
menar att det finns goda skäl för Sverige att dra lärdom av de positiva
erfarenheter man har i Finland av denna modell för rovdjursförvaltning.

Med tanke på hur rovdjursskadorna ser ut i dagsläget bedöms den här
formen av reglerad jakt i första hand bli aktuell på lo och varg.
Lodjursstammen är redan så stor att den redan kommit över nivån för
långsiktigt bevarande. Samtidigt har rennäringen stora problem med
omfattande lodjursangrepp. Även rådjursstammen blir hårt beskattad av
lodjuren. Antalet rådjur i områden med stor förekomst av lo har kraftigt
minskat och på sina håll praktiskt tagit försvunnit.

I Värmland finns en relativt koncentrerad vargstam som lokalt ställer till
med stora problem. För att lokalt minska de skador som vargen ger upphov
till bör alltså Länsstyrelsen i Värmland ges möjlighet att fatta beslut om en
reglerad jakt. På detta sätt kan antalet vargar där minskas och i stället öka på
andra håll.

Eftersom utvecklingen av rovdjursstammarna går relativt snabbt är det
viktigt att redan nu införa denna möjlighet för länsstyrelserna att fatta beslut
om reglerad jakt även om det i dagsläget endast kommer att bli aktuellt i
begränsad omfattning.

Rovdjursinventeringar

Regeringen har rätt i att goda kunskaper om
rovdjursstammarnas storlek och utveckling utgör ett mycket
viktigt underlag för förvaltningen av rovdjuren. I
propositionen föreslås att inventeringsverksamheten skall bli
en del av den nationella miljöövervakningen. Att
Naturvårdsverket i samråd med länsstyrelserna samordnar
inventeringsverksamheten kan vara rimligt. Det vore dock
ett stort slöseri med resurser om inte de stora frivilliga
insatser som görs av bland annat jägarorganisationer
utnyttjas också i framtiden. Skulle inventeringsverksamheten
helt utföras av statligt anställd personal kommer kostnaderna
att öka dramatiskt.

Ersättnings- och
bidragssystem

Bidrag och ersättning för skada på
renar och tamboskap

Beträffande ersättning för skada på renar föreslår regeringen
att i vinterbetesområdet och i de områden som omfattas av
den norsk-svenska renbeteskonventionen bör beloppen sättas
ned med 25 procent. Vi moderater tillstyrker inte detta
förslag. Renarnas vistelse såväl som rovdjurens förekomst
inom dessa ovan nämnda marker i förhållande till året-runt-
markerna är inte så lätt definierade att det motiverar denna
nedsättning av ersättningen. Vi föreslår att samma ersättning
ska utgå oavsett var rovdjuren inventeras.

Ersättning bör vidare utgå efter en bedömning av det faktiska värdet av de
renar som förloras. Det vill säga en schablonbaserad beräkning kan inte
enbart grundas på slaktvärdet utan även ta hänsyn till bland annat avelsvärde.
Anslaget till ersättning för renskador bör dessutom vara ett s k förslagsanslag
vilket innebär att de faktiska skadorna ersätts oavsett hur många renar som
förloras. Dagens system innebär att ersättningen per ren sjunker om
rovdjursskadorna varit så omfattande att de anslagna medlen inte räcker för
att ge full ersättning. Vi moderater menar att en konsekvent rovdjurspolitik
måste utformas så att full ersättning skall ges för skadat djur oavsett hur
många renar eller tamboskap som har blivit rivna. För att undvika att
kostnaderna för detta blir orimligt stora måste en reglering av rovdjurstrycket
ske i enlighet med vad vi anför i avsnittet om jakt för att begränsa
rovdjursskadorna.

Ersättning för övriga skador

Rovdjursskador kan inträffa också på andra djur än dem som
används i näringsverksamhet. Regeringen bör därför utreda
hur rovdjursskador på exempelvis ridhästar skall hanteras.
Eftersom rovdjur inte är ofarliga för människor bör
regeringen dessutom överväga i vilken mån det behövs ett
statligt ersättningssystem för skador på människor.

Stockholm den 30 januari 2001

Göte Jonsson (m)

Ingvar Eriksson (m)

Carl G Nilsson (m)

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Lars Lindblad (m)

Per-Samuel Nisser (m)

Berit Adolfsson (m)

Inger René (m)

Anders G Högmark (m)

Patrik Norinder (m)

Lars Björkman (m)

Ola Sundell (m)