med anledning av prop. 2000/01:36 Sjukhus med vinstsyfte
Motion 2000/01:So31 av Bo Lundgren m.fl. (m)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- Följdmotion
- Motionsgrund
- Proposition 2000/01:36
- Tilldelat
- Socialutskottet
Händelser
- Inlämning
- 2000-11-21
- Granskning
- 2000-11-22
- Bordläggning
- 2000-11-22
- Hänvisningsförslag
- 2000-11-23
- Hänvisning
- 2000-11-23
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen avslår proposition 2000/01:36 i dess helhet.
2 Inledning
Riksdagen har att ta ställning till ett förslag från regeringen om att förbjuda sjukvård och därmed också hindra utveckling och mångfald på ett område där det så väl behövs, akutsjukvården. Genom att stänga dörrarna för företag och föreningar som ger vinstutdelning av att driva sjukhus, är risken stor att följden blir stängda sjukhusdörrar. Det är fortsatt tillåtet för landsting att lägga ner sjukhus, men det blir förbjudet för andra aktörer att driva dem. En sådan lagstiftning är varken logisk eller försvarbar för den som värnar om vården och patienterna.
Regeringens förslag är dessutom framlagt och utformat på ett sätt som strider mot fundamentala demokratiska utgångspunkter. I en demokrati utövas makten under lagarna. Regeringens förslag strider emot grundlagsfästa värden som näringsfriheten och det kommunala självstyret. Lagrådet har inte kunnat tillstyrka förslaget. I en demokrati utövas också makten i enlighet med väljarnas mandat. Regeringens förslag är ett förbud riktat mot en borgerlig politik som vunnit regionalt och lokalt mandat i val. En sådan maktutövning närmar sig ett despotiskt styre.
Allt detta görs för att till varje pris hindra entreprenörer och investerare att kunna tjäna pengar på att erbjuda god vård. Det är bara god vård som i slutändan kan ge någon vinst tillbaka på det satsade kapitalet. Denna inställning är så futtig och missunnsam att misstanken väcks om att motiven ligger djupare. Vad regeringen åstadkommer genom detta är att hindra exempel på att moderat politik ger bättre vård, där socialdemokraterna misslyckats. Regeringen sätter sig över såväl demokratins former som patienternas intresse för att på det sättet kunna vinna fortsatt maktinnehav. Det är om något ett farligt vinstintresse.
3 Vinstmotivet kan berika vården
3.1 Utgångspunkter
Målet för vår vårdpolitik är att garantera alla människor god vård i rätt tid. Människor i behov av vård får inte reduceras till ett nummer i kön, eller en besvärande kostnad för sjukvården. Tvärtom måste systemen utformas efter den enskilde patientens behov och önskemål. Sjukvården behöver ständigt förändras och förbättras.
Sjukvården står inför många utmaningar. Ny teknik och nya mediciner och behandlingar står för dörren med IT- och bioteknikrevolutioner. En åldrande svensk befolkning innebär ökade krav på vård och omsorg. Sverige integreras också alltmer med Europa och övriga världen, vilket torde öka medborgarnas krav på att kunna få vård också i andra länder, liksom krav ifrån andra länders medborgare att kunna söka vård här. Samtidigt kvarstår klassiska problem med ledarskap och byråkrati i vårdorganisationen. Dagens politikerstyrda vårdapparat, centrerad kring landstingens geografiska område, lär inte klara av att möta framtidens vårdbehov och dra maximal nytta av innovationer.
För att kunna förbättra vården är det viktigt att ta till vara alla goda krafter. Det handlar om sjukvårdspersonalen och nya entreprenörer, men också om att förbättra landstingens verksamhet. Erfarenheten visar att det bara är genom mångfald och konkurrensutsättning som detta kan åstadkommas. Vi har i vår motion Mångfaldens välfärd 2000/01:So303 lagt fram tre utgångspunkter för en förbättrad sjukvård och välfärd.
1. Gemensam finansiering av tjänster som innebär en omfördelning av risker mellan individer eller som syftar till lika förutsättningar.
2. Rätt att välja mellan olika alternativ för dem som utnyttjar tjänsterna.
3. Mångfald i utbudet av tjänsterna.
Redan i dag ser vi hur alternativ och privata inslag förbättrar både vårdens kvalitet och personalens villkor. Flera undersökningar bekräftar att även den verksamhet som bedrivs i offentlig regi förbättras när den utsätts för konkurrens. När olika vägar prövas lär man av varandra. Den offentliga akutsjukvården behöver denna hjälp i sitt utvecklingsarbete. För oss är det självklart att förnyelse och mångfald ska gälla alla sjukvårdsformer, även akutsjukhusen.
Mångfald i vården betyder att det finns olika vårdgivare, som företag, personalkooperativ, stiftelser och ideella föreningar. Alla med sina egna arbetsformer och idéer för verksamheten. Hur många och hur olika vårdgivarna ska vara är beslut som i så liten utsträckning som möjligt ska fattas av politiker. Det är patientens rätt att välja god vård som på sikt ska vara det vägledande. Vilka arbetsmetoder eller verksamhetsformer som vårdgivarna använder, eller vilka löner eller andra utbetalningar som görs, är helt underordnat kravet på att man kan erbjuda god vård. När vårdens kvalitet är vägledande finns det ingen anledning att förbjuda privata (eller för den delen offentliga) vårdgivare på basis av andra kriterier.
För den som värnar om patienterna finns det flera skäl att se också företag som ett välkommet inslag i sjukvården. En effekt av att de strävar efter att ge vinst åt sina ägare är att de ofta är väl rustade att anpassa sig efter föränderliga villkor, vare sig det gäller gamla människors behov av omsorg eller biotekniska innovationer. Vad som för byråkratiska landsting är en svårighet att administrera, blir för företaget en möjlighet att expandera. I en miljö av konkurrens och kvalitetskrav kommer därför bättre driftsformer och arbetssätt att kunna växa fram. Det är nämligen bara genom att erbjuda bättre och billigare vård än den som redan finns som det kan bli någon vinst för det företag som driver ett sjukhus.
3.2 Ett missriktat förbud
Regeringen vill nu i stället förbjuda akutsjukvård när den drivs med avsikt att ge vinst till ägare. Förbudet gäller såväl privata företag som ekonomiska föreningar. Man förbjuder därmed investerare och entreprenörer att erbjuda en bättre sjukvård än dagens offentliga. I sin förlängning är detta ett yrkesförbud och ett tankeförbud för människor som erbjuder nytänkande, ledarskap och investeringar. I stället för att ta itu med växande köer och en alltmer ohållbar arbetssituation för de anställda, ägnar sig regeringen åt att bekämpa alternativa driftsformer som kan utveckla verksamheten.
Den som i slutändan drabbas värst av en sämre fungerande sjukvård är alltid patienten. Med en mångfald av driftsformer och vårdgivare öppnas möjligheten för patienten att välja hos vem man vill ha den vård man behöver. Om inte en vårdgivare kan motsvara patientens förväntningar kommer hon att kunna vända sig till någon annan. Den makten har man inte som patient om det bara finns en enda vårdgivare i form av landstinget. Då får hon nöja sig med den erbjudna köbrickan. Ju mer beroende av kontinuerlig och god vård patienterna är, desto värre drabbas de av monopolsituationen.
Motiven bakom vinstförbudet förblir höljda i dunkel. Regeringen hävdar att målen om en demokratiskt styrd, solidariskt finansierad sjukvård som ges efter behov skulle äventyras. De målen äventyras inte av alternativa driftsformer så länge finansieringen av sjukvården är gemensam.
Det går inte heller att koppla ihop förekomsten av privata sjukhus med förekomsten av privata försäkringar. De senare är i stor utsträckning resultatet av att det offentliga inte förmår att leverera den vård som människor har rätt till och betalat för via skatten. Då tvingas den som kan betala att göra det två gånger för att få vård, först via skattsedeln och sedan en gång till privat. Genom att stoppa alternativ och förnyelse inom den offentligt finansierade vården, är det snarare regeringen som tvingar människor att hitta andra vägar till vården. Genom tal om "gräddfiler" försöker man från regeringens sida komma undan att huvudproblemet är köerna - inte att människor köper vård för egna pengar.
Eftersom förbudet riktar sig just emot verksamhet som ger vinst åt sina ägare, ligger det nära till hands att anta att ett motiv bakom förslaget är en ideologiskt motiverad motvilja mot vinst. En sådan hållning är moraliskt tvivelaktig. Den som kan erbjuda bättre vård än andra ska ha bra betalt för det, vare sig de är vårdbiträden, avdelningschefer eller de som investerar i sjukvård. Att tjäna pengar på att förbättra livsviktig verksamhet är inte fult, vare sig man är sjuksköterska eller entreprenör.
4 En despotisk maktutövning
4.1 Lagrådets kritik
I en demokrati utövas den offentliga makten under lagarna i enlighet med väljarnas mandat. Regeringens förslag uppfyller inte något av dessa kriterier. Förslaget till lagtext är inte bara otillräckligt berett. Det strider mot ett flertal grundläggande principer som exempelvis det kommunala självstyret, näringsfriheten och äganderätten. Denna kritik har framförts av såväl Lagrådet som JO. Till detta kommer att förbudet baseras på ett underkännande av valresultaten i kommuner och landsting med borgerligt styre.
I sitt yttrande till regeringen angående remissförslaget om förbud mot vinstdrivna sjukhus anser Lagrådet att invändningarna är så betydande, att de sammantaget inte kan tillstyrka förslaget. Flera relevanta remissinstanser, bland annat Konkurrensverket, har inte beretts möjlighet att yttra sig. Förslaget är en inskränkning av den kommunala självstyrelse som slås fast i grundlagen, liksom av näringsfriheten och lagen om offentlig upphandling. Vidare har Lagrådet svårt att se hur ett vinstförbud har relevans för målen om demokratiskt styrd och solidariskt finansierad sjukvård.
Regeringen hävdar i sin proposition att målen om demokratiskt styrd och solidariskt finansierad sjukvård är av angeläget allmänt intresse. Med detta argument menar man att såväl den kommunala självstyrelsen, näringsfriheten som lagen om offentlig upphandling kan åsidosättas för att lagstifta om vinstförbud. Men lagrådet ifrågasätter inte att de allmänna målen skulle vara av betydande allmänt intresse. Kritiken är att det egentliga förslaget om vinstförbud inte har relevans för målens uppfyllnad.
Regeringen har alltså undvikit att bemöta lagrådets kritik på denna centrala punkt. I propositionen saknas diskussion om hur man med andra metoder skulle uppnå målen, eller varför inte landstingen skulle kunna åläggas en skyldighet att avtala om att dessa mål ska uppnås i sina överenskommelser med privata vårdgivare. Det blir desto märkligare då kommunallagen 6 kap. 7 § föreskriver att den nämnd som lämnar över en verksamhet till någon annan (entreprenör) ska "se till att verksamheten bedrivs i enlighet med de mål och riktlinjer som fullmäktige bestämt samt de föreskrifter som gäller för verksamheten". Det finns alltså redan med dagens lagstiftning en skyldighet att i avtal med exempelvis privata vårdgivare se till att verksamheten sker i enlighet med de fastslagna målen om demokratiskt styrd och solidariskt finansierad sjukvård.
Därmed kvarstår det faktum att förbudet står i strid med det kommunala självstyret, näringsfriheten och lagen om offentlig upphandling. Att det kommunala självstyret är åsidosatt har erkänts av regeringens egna företrädare. Regeringens förslag om vinstförbud innebär dessutom en diskriminering av vinstdrivna vårdgivare som inte är baserad på kvalitetsaspekter eller kostnadsaspekter. Därmed bryter förslaget emot lagen om offentlig upphandling och näringsfriheten. Lagen om offentlig upphandling bygger på EG-rätten, vilket innebär att undantag från den lagen inte kan införas utan noggrann analys av de EG-rättsliga aspekterna. Någon sådan analys har, trots Lagrådets påpekande, inte skett.
4.2 Dubbla och oklara budskap
Mot bakgrund av att Lagrådet inte tillstyrkt regeringens lagrådsremiss är det än allvarligare att propositionen på viktiga punkter innebär en mer långtgående lagstiftning än den som föreslogs i lagrådsremissen. Enligt lagrådsremissen skulle vinstförbudet inte gälla redan existerande verksamhet. Det hävdas även i propositionen. Men regeringens proposition innehåller, till skillnad ifrån lagrådsremissen, förslag om att avtal med existerande vinstdrivna vårdgivare inte ska kunna förnyas. Det drabbar S:t Görans sjukhus redan under den begränsade period som lagen är i kraft.
Att diskriminera existerande vårdföretag i kommande upphandlingar innebär ett dråpslag mot dessa sjukhus. De kommer att vara försiktiga med att göra stora investeringar i verksamheten så länge det finns en lag som förbjuder dem att delta i alla framtida upphandlingar. På de villkoren går det inte att driva en långsiktig och seriös verksamhet. Skulden för den privata vårdens tillkortakommanden är i så fall regeringens, liksom skulden till att människor inte får sjukvård när de behöver den.
Regeringens förslag innehåller ytterligare dubbla och oklara budskap som gör dem undermåliga och försvårar arbetet för förnyelse och mångfald inom sjukvården. Den föreslagna lagen är tidsbegränsad till utgången av år 2002. Samtidigt står i propositionen "att lagförslaget inledningsvis är tidsbegränsat i två år". Det finns alltså ingenting som hindrar regeringen att permanenta lagen, trots att tidsbegränsningen används som förevändning för att undgå exempelvis Lagrådets kritik.
Det finns också oklarheter gällande möjligheterna för vinstdrivna företag inom andra delar av vården. Den första paragrafen i regeringens lagförslag är en generell inskränkning i landstingens rätt "att sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som landstingen ansvarar för" enligt hälso- och sjukvårdslagen. Här görs alltså ingen referens till akutsjukvården. Dessutom skriver regeringen i propositionen: "För närvarande finns det inte skäl att särskilt reglera driftsformerna i den öppna hälso- och sjukvården."
Sammantaget skapar dessa tvetydigheter och oklarheter i sig en situation där arbetet för ökad mångfald i vården försvåras. Kombinationen av osäkerhet om vad lagtexten innebär och vilka ytterligare åtgärder som regeringen kan komma att vidta gör att många entreprenörer drar sig för att göra stora inve- steringar eller sluta avtal. Därmed minskar konkurrensen och mångfalden även på andra vårdområden, med sämre vård som följd.
Även ur legal synvinkel skapas en osäker situation. Lagrådet har inte fått ta ställning till skärpningen av tidigare lagförslag eller den generella inskränkning av landstingens rätt att sluta avtal som är konsekvensen av regeringens förslag till 1 §. Inte heller det tidsbegränsade moratoriet har prövats, trots att det handlar om att införa en lag som inte kunnat tillstyrkas i sin tidigare utformning. Den legala legitimiteten i regeringens förslag är därmed underminerad.
4.3 Demokratin undergrävs
Förslaget om vinstförbud i vården har föranletts av det förändringsarbete som skett i borgerligt styrda landsting och regioner. Partier som stöder förbudet har anfört att väljarna "vaknat sent" och att den borgerliga politiken i Stockholm skett "utan egentligt folkligt stöd". Därför är man från regeringens sida beredd att stoppa genomförandet av borgerlig politik när det gäller försäljning av akutsjukhus, även där borgerliga partier fått väljarnas mandat i valet 1998. Detta agerande är klandervärt ur demokratisk synvinkel av flera skäl.
Påståendena om att vinstdriven sjukvård inte skulle ha folkligt stöd är gripna ur luften. En undersökning ifrån SKOP från oktober 1999 visar att under förutsättning att det inte kostar mer att få vård på det privata sjukhuset, tycker hela 81 procent att det är bra att kunna välja mellan vård på privata sjukhus och på sjukhus drivna av landstinget. Vidare anser 75 procent att det är fel av regeringen att förbjuda privata vårdföretag att erbjuda vård på samma villkor som landstinget.
Sverige är en representativ demokrati där den kommunala självstyrelsen är inskriven i grundlagen. Ändå går regeringen på flera områden in och förbjuder eller hindrar borgerlig politik från att genomföras lokalt. Akutsjukhus får inte drivas av företag som ger vinst, kommunalägda bostäder får inte köpas av de boende utan två tredjedels majoritet och staten bestämmer vilka taxor som ska sättas i barnomsorgen.
Enligt förslag ifrån Miljöpartiet ska det nu föreslagna totalförbudet mot vinstdrivna företag ersättas i framtiden av ett krav på två tredjedels majoritet i kommunen. Det är att vikta rösterna så att det krävs två borgerliga röster för att uppväga en socialistisk röst. En liknande regel har redan föreslagits vad gäller utförsäljning av kommunala bostadsbolag. Det socialistiska regeringsunderlaget tar sig alltså rätten att underkänna det mandat väljarna ger i lokala val, om det visar sig att kommuner eller landsting driver borgerlig politik. Det är att slå sönder det kommunala självstyret.
Socialminister Lars Engqvist har i riksdagens remissdebatt om det nu aktuella förslaget hävdat att väljarna genom det tidsbegränsade vinstförbudet kan bilda sig en uppfattning i frågan till valet år 2002. Förbudet skulle därigenom vara ett direkt befrämjande av demokratin. För att ytterligare klargöra situationen för väljarna tillsätts en enmansutredning av Socialdepartementet.
Resonemanget att väljarna blir mer upplysta av en stopplag och en enmansutredning kan ifrågasättas. Om väljarna ska kunna bilda sig en uppfattning i fråga om sjukvårdens organisering, torde olika politik i landsting med olika politiska majoriteter ge ett bättre beslutsunderlag än en utredning från Socialdepartementet. Genom att pröva andra organisationsformer i landsting där beslutsfattarna fått mandat för detta, kan man jämföra utfallet med socialdemokratiskt styrda landsting. Det vore bättre ur demokratisynpunkt.
Det är en misstanke från vår sida att det är rädslan för exemplets makt som leder regeringen att lägga fram en proposition som förbjuder alternativ i akutsjukvården. Moderat politik ska helt enkelt inte få innebära bättre vård. Hellre då förbjuda politiken. Regeringens omsorg om makten synes större än dess omsorg om patienterna.
5 Utvecklandet av framtidens sjukvård
5.1 Regeringen i otakt med omvärlden
Regeringen försöker i propositionen måla en bild av att Sverige skulle avvika ifrån andra länder om vinstdrivna företag eller ekonomiska föreningar tillåts att erbjuda sjukhusvård. Vinstdriven sjukvård påstås öka kostnaderna utan att öka effektiviteten. Till detta kommer spekulationer om hur privat sjukvård i Sverige skulle kunna leda till svåra problem och förlorad kontroll, samtidigt som vi har lite att förlora på ett förbud. Detta är en bild och bakgrund som inte stämmer.
Det är förvisso inget tungt argument i sig om Sverige avviker ifrån omvärlden. Medan vårt land självklart ska vara öppet för andra länders erfarenheter, så bör det inte hindra oss från att bli föregångare och tänka nytt. Det skolpengssystem som infördes av den borgerliga regeringen och som garanterar föräldrar och elever valfrihet är ett bra exempel på detta. Det hindrar inte att vi vill utöka valfriheten än mer, men det visar att Sverige inte får rädas rollen som vägvisare när det gäller valfrihet och mångfald på andra områden.
Nu finns det andra länder i en liknande situation som Sveriges, men där inställningen till privata alternativ verkar bli mera positiv. I propositionen nämns Kanada och Storbritannien som länder där det finns förbud mot privata sjukhus och där den offentliga vården dominerar. Den kanadensiska delstaten Alberta har sedan en tid tillbaka anlitat privata sjukhus för att få bukt med de långa köerna. Den federala regeringen har en annan politisk färg, men har ändå avstått från att ingripa mot försöken. Man avvaktar för att lära av den nya modellen. Uppenbarligen har den kanadensiska regeringen en större öppenhet inför nya lösningar på vårdproblemen och annan respekt för regionalt självstyre än vad den svenska regeringen visar.
Samma tankegångar märks i Storbritannien där Tony Blairs labourregering nu lägger förslag om att låta privata sjukhus vara med och korta köerna till den offentligfinansierade vården. Detta sedan den offentliga sjukvården trots stora penningtransfusioner fortfarande dras med köproblem. Även på andra håll i Europa går utvecklingen åt detta håll. I Irland motsvarar den privat drivna akutsjukvården 16 procent i termer av sängplatser, i Portugal vill man öka anlitandet av privata sjukhus för offentliga medel, och i Spanien har ett första privat företag fått förtroendet att driva ett offentligfinansierat akutsjukhus.
5.2 Kostnadseffektiva sjukhus
Det stämmer inte heller att vinstdrivna sjukhus skulle vara sämre eller producera dyrare vård - tvärtom. Den undersökning som socialminister Lars Engqvist hänvisar till i den tidigare nämnda remissdebatten visar förvisso att kostnaderna för den amerikanska sjukvården är som högst där vinstdrivna sjukhus är som flest. Men kostnaderna kan härledas till bättre eftervård och tillgänglighet vid de vinstdrivna sjukhusen.
De vinstdrivande sjukhusen är också de mest kostnadseffektiva. Ungefär 15 procent av de amerikanska sjukhusen är vinstdrivna. Men när man rankar de bästa sjukhusen när det gäller bland annat kvalitet, tillgänglighet och eftervård, är hela 40 av de 100 bästa sjukhusen vinstdrivna. De är alltså överrepresenterade jämfört med andra driftsformer. Offentligt ägda sjukhus rankas samtidigt sämre än såväl vinstdrivna som icke-vinstdrivna privatsjukhus. Man kan alltså konstatera att något stöd för farhågorna om att vinstdriven sjukvård skulle vara sämre eller mindre effektiv inte står att finna i forskningen.
Liknande erfarenheter görs i Sverige. Försäljningen av S:t Görans sjukhus i Stockholm till aktiebolaget Bure hade stöd hos en majoritet av personalen, och sjukhuset har den högsta andelen nöjda patienter bland sjukhusen i Stockholm. Enligt de avtal som slutits kommer S:t Görans sjukhus att drivas till uppemot 15 procent lägre kostnader, och Simrishamns sjukhus drivs 100 miljoner kronor billigare under en femårsperiod. Bara förbättringen på S:t Göran motsvarar över 2.000 höftledsoperationer eller över 200 hjärttransplantationer varje år. En motsvarande förbättrad drift på alla sjukhus skulle motsvara omkring tio miljarder kronor i ökade sjukvårdsresurser.
När socialministern i remissdebatten den 7 november hävdar att kostnaderna ökar efter privatiseringen av S:t Göran bidrar det inte heller till en saklig belysning av alternativa driftsformer. I själva verket handlar det om löneökningar och att uppgifter som tidigare finansierats centralt i landstinget nu förs ut på sjukhusen. Kostnaderna på S:t Görans sjukhus ökar mindre, både i procent och absoluta tal, jämfört med Stockholms övriga sjukhus. De privata alternativ vi hittills sett på sjukvårdsområdet i Sverige är föredömen när det gäller såväl effektivitet som personaltrivsel och patienternas omdöme.
5.3 Sjukvårdens investeringsbehov
Det finns även andra utvecklingstendenser som talar för att en ökad andel av företagsdrivna sjukhus vore önskvärd. En jämförelse med utvecklingen på läkemedelsmarknaden ligger inte långt borta. De flesta länder har en betydande offentlig finansiering av läkemedel, men produktionen sker i privatföretag. På 70-talet var Sverige nettoimportör av läkemedel. Förra året exporterade Sverige läkemedel för drygt 20 miljarder kronor netto. Läkemedelsföretagen investerade 1998 drygt åtta miljarder kronor i forskning och utveckling. Läkemedelssektorn är idag en framtidssektor där företag verkar över nationsgränser. Konkurrensen om att utveckla nya läkemedel är hård och stora summor investeras. En sådan utveckling är gynnsam både för dem som arbetar i sektorn och för patienter som får del av nya och bättre läkemedel.
På 70-talet ville Socialdemokraterna förbjuda vinstintressen i läkemedelsindustrin. Det är svårt att föreställa sig hur en socialiserad läkemedelsindustri, styrd av socialdemokratiska politiker, skulle kunna åstadkommit samma utveckling som den vi nu haft i Sverige.
Även sjukvården, och inte minst just akutsjukvården, är en investeringstung verksamhet. Om inte omfattande investeringar görs kommer vi att få ett växande gap mellan de medicinska möjligheterna att bota sjukdomar och de givna ekonomiska ramarna. Att tillåta vinstdriven sjukvård skulle öka möjligheterna att klara av de investeringar som är nödvändiga för verksamheten och dess utveckling.
SAF och privatvården har i rapporten "Vård med många vinnare" visat vilken omfattande betydelse som redan en mindre andel privat vård kan innebära. Om en femtedel av den offentligt finansierade vården skulle drivas av privata vinstdrivna företag om en femårsperiod, så skulle sjukvården uppskattningsvis kunna tillföras ett kapital om 47 miljarder kronor netto. Vården skulle med andra ord tillföras stora resurser som skulle tillåta produktivitetsökningar och ökade investeringar. Vinstutdelningar enligt normala vinstnivåer skulle samtidigt innebära högst 7,5 miljarder kronor. Så länge vårdföretaget är lönsamt kommer ägarna att vara intresserade av att låta merparten av resurserna ligga kvar i företaget och alltså återinvesteras i vården.
Alternativet är att människor tvingas betala mera pengar i skatt. Ett ytterligare problem med denna väg är att förvaltandet av skattepengar inte innebär samma krav på att pengarna förbättrar vården. Det är bara genom att faktiskt kunna erbjuda bättre vård som det blir någon vinstutdelning eller värdestegring för aktieägarna. Ägarna har därför ett intresse av att se till att investeringarna sker på ett klokt sätt. Om företaget inte kan åstadkomma bättre sjukvård så blir det ingen vinst. Motsvarande krav på att skattepengar blir lika väl investerade finns inte.
5.4 Omsorg om personal och patienter
Kapitalinvesteringar, kostnadseffektivitet och konkurrensutsättning är naturligtvis viktigt för att vården ska vara av bästa kvalitet. En kanske än viktigare aspekt av marknadens mångfald och alternativ är den enskilda människans valmöjligheter och inflytande. Trygghet ligger i att kunna påverka sin situation genom exempelvis eget arbete eller aktiva val av det som är viktigt.
En vanlig anledning till att människor skaffar egna sjukförsäkringar är tillgängligheten och det personliga bemötandet. Man kan ringa på kontorstid och får snabbt tid hos läkaren när man behöver. Den offentliga vården är ofta av världsklass, men människor har svårt att komma in i systemet. Så beskrivs situationen i tidningen Landstingsvärlden.
Alternativen kan alltså inte bara bidra med kapital och effektivitet, utan även med omtanke, respekt och lyhördhet för den enskildes önskemål. I flera undersökningar visar sig de privata alternativen i vården vara populärare än de offentliga hos både patienter och personal. Bättre ledarskap och lyhördhet ligger till grund både för bättre arbetsinsatser och ökad trivsel.
I omsorgen konkurrerar företagen med hjälp av medmänsklighet och respekt, lika mycket som genom teknisk skicklighet. Detta kommer också att leda till att den offentliga vården stimuleras till kraftfulla förbättringar. Vi ser redan idag hur alternativa driftsformer, möjligheten att arbeta utomlands eller i bemanningsföretag har stärkt ställningen för de vårdanställda. Även landstingen har fått tänka nytt och erbjuda exempelvis flexiblare arbetstider, större inflytande och bättre löner. De stora vinnarna är patienterna och personalen.
När regeringen nu vill stoppa och förbjuda alternativa driftsformer är en av de stora riskerna att personalrekryteringen försvåras. För att locka nya generationer till vårdyrket krävs att förnyelsearbetet fortsätter. Annars kommer landstingen inte att stå sig i konkurrensen om den välutbildade och rörliga vårdpersonalen. Vid en undersökning av vad dels blivande läkare, dels unga läkare med några års erfarenhet av landstingen som arbetsgivare svarade, framgick att 61 procent av läkarstudenterna och de nyexaminerade tyckte att landstinget var en dålig arbetsgivare. När de som arbetat några år och alltså hade direkt erfarenhet av landstingen fick frågan svarade 70 procent att landstingen var dåliga arbetsgivare. Tio procent räknade med att ha lämnat Sverige om tio år. Mer än 80 procent kunde tänka sig att arbeta privat. Personalsituationen på akutsjukhusen kan därmed bli kritisk redan de närmaste åren om inte alternativ som passar personalen bättre fortsätter att växa och utvecklas.
Regeringen hävdar i propositionen som stöd för sitt förslag sjukhusens växande behov av gemensam planering och samverkan. Ändå är det vårdföretag som i hög grad utvecklar metoder för att samordna sina åtgärder så att de täcker in patientens hela behandlingsväg.
Capio, som driver S:t Görans sjukhus, arbetar enligt en klar vårdideologi för att öka samordningen med hänsyn till patienten. Onödiga avbrott, bristande kontinuitet i mötet med patienterna, dubbelarbete och onödiga läkarbesök skall undvikas. Samverkan över traditionella klinikgränser, mellan primärvård, öppen specialistsjukvård, sjukhus, geriatrik och äldrevård måste fungera. Capio har redan idag flera exempel på väl fungerande vårdkedjor över både interna och externa vårdgränser med mycket goda medicinska resultat, lägre resursförbrukning och nöjdare patienter. Denna utveckling gynnar vårdens beställare. De får lättare att beställa och följa upp resultat och de ges bättre möjligheter för ett ökat kravställande på patientupplevd och medicinsk kvalitet.
Samtidigt är det en svaghet i mycket av dagens offentligt drivna hälso- och sjukvård med otillräckliga styrsystem och bristande verksamhetsstöd. Bristande kontroll och långa ledtider i uppföljningen av kostnader och intäkter har försvårat ledningsarbete och verksamhetsplanering. Utan övergripande ledarskap blir den offentligt drivna vården lätt offer för sektorsstrider mellan exempelvis kommuner och landsting eller olika landsting. Särintressen kan lätt skaffa sig oproportionerligt inflytande. Även när det gäller samordning med patienthänsyn i centrum har den offentliga vården mycket att lära ifrån privatdrivna konkurrenter.
5.5 Nya driftsformer är bättre än nedläggning
De alternativa driftsformerna ökar möjligheterna för landstingen att hitta alternativ till en minskad eller nedlagd verksamhet på de mindre sjukhusen. Landstingen har under lång tid dragit ner på verksamheten vid mindre sjukhus. I en del fall har man rentav lagt ner sjukhusen. Övertron på vinsterna med centraliserad verksamhet har varit stor.
Att låta ett företag ta över driften kan vara ett sätt att rädda lokala sjukhus från nedläggning. När Praktikertjänst den 1 november i år tog över driften av Simrishamns sjukhus var det en lösning som möjliggör en bevarad akutberedskap på sjukhuset. En akutberedskap som tidigare var hotad av neddragningar. Enligt avtalet kommer kostnaderna för sjukvården nu att ligga omkring tolv procent lägre än tidigare. Praktikertjänst står även berett att utveckla sjukhusets verksamhet genom spetskompetens inom rehabiliteringssjukvård och vård inriktad mot utbrändhet.
Det är märkligt att regeringen i propositionen bara spekulerar i vad som skulle hända om privata företag lägger ned verksamheten. Då har landstinget kvar sjukhuset, materialet och de resurser man tänker lägga på vården, så det torde inte utgöra ett avgörande problem. Däremot nämns ingenting om hur möjligheten att anlita Praktikertjänst faktiskt räddat en neddragningshotad akutverksamhet med starkt lokalt stöd.
Regeringens farhågor över att kommersiella intressen kommer att ta överhanden i svensk sjukvård eller att överlämnandet av driften av ett akutsjukhus till den som avser att driva det med vinstintresse skulle innebära ett allvarligt risktagande förefaller överilade. I ett läge när landet har 79 akutsjukhus varav två drivs med vinstintresse och när 90 procent av vård- och omsorgspersonalen arbetar i offentlig tjänst kan man inte seriöst påstå att det privata inslaget hotar att ta överhanden eller innebära ett risktagande. Förekomsten av enstaka vinstdrivna sjukhus är inte i sig något systemskifte, men kan mycket väl innebära ett betydelsefullt steg mot en ny politik och bättre vård. Det stora risktagandet för vård och omsorg är snarare att kväva alternativ och förnyelse.
Stockholm den 21 november 2000
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)
Yrkanden (2)
- Riksdagen avslår proposition 2000/01:36 i sin helhet.
- Behandlas i
- Riksdagen avslår proposition 2000/01:36 i dess helhet.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- =Återförvisning till utskottet
Intressenter
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.