Till innehåll på sidan

med anledning av prop. 2000/01:36 Sjukhus med vinstsyfte

Motion 2000/01:So31 av Bo Lundgren m.fl. (m)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
Följdmotion
Motionsgrund
Proposition 2000/01:36
Tilldelat
Socialutskottet

Händelser

Inlämning
2000-11-21
Granskning
2000-11-22
Bordläggning
2000-11-22
Hänvisningsförslag
2000-11-23
Hänvisning
2000-11-23

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen avslår proposition 2000/01:36 i dess helhet.
2 Inledning
Riksdagen har att ta ställning till ett förslag från regeringen om att
förbjuda sjukvård och därmed också hindra utveckling och mångfald på
ett område där det så väl behövs,  akutsjukvården. Genom att stänga
dörrarna för företag och föreningar som ger vinstutdelning av att driva
sjukhus, är risken stor att följden blir stängda sjukhusdörrar. Det är
fortsatt tillåtet för landsting att lägga ner sjukhus, men det blir förbjudet
för andra aktörer att driva dem. En sådan lagstiftning är varken logisk
eller försvarbar för den som värnar om vården och patienterna.
Regeringens förslag är dessutom framlagt och utformat på ett sätt som
strider mot fundamentala demokratiska utgångspunkter. I en demokrati utövas
makten under lagarna. Regeringens förslag strider emot grundlagsfästa värden
som näringsfriheten och det kommunala självstyret. Lagrådet har inte kunnat
tillstyrka förslaget. I en demokrati utövas också makten i enlighet med
väljarnas mandat. Regeringens förslag är ett förbud riktat mot en borgerlig
politik som vunnit regionalt och lokalt mandat i val. En sådan maktutövning
närmar sig ett despotiskt styre.
Allt detta görs för att till varje pris hindra entreprenörer och investerare att
kunna tjäna pengar på att erbjuda god vård. Det är bara god vård som i
slutändan kan ge någon vinst tillbaka på det satsade kapitalet. Denna
inställning är så futtig och missunnsam att misstanken väcks om att motiven
ligger djupare. Vad regeringen åstadkommer genom detta är att hindra
exempel på att moderat politik ger bättre vård, där socialdemokraterna
misslyckats. Regeringen sätter sig över såväl demokratins former som
patienternas intresse för att på det sättet kunna vinna fortsatt maktinnehav.
Det är om något ett farligt vinstintresse.
3 Vinstmotivet kan berika vården
3.1 Utgångspunkter
Målet för vår vårdpolitik är att garantera alla människor god vård i rätt
tid. Människor i behov av vård får inte reduceras till ett nummer i kön,
eller en besvärande kostnad för sjukvården. Tvärtom måste systemen
utformas efter den enskilde patientens behov och önskemål. Sjukvården
behöver ständigt förändras och förbättras.
Sjukvården står inför många utmaningar. Ny teknik och nya mediciner och
behandlingar står för dörren med IT- och bioteknikrevolutioner. En åldrande
svensk befolkning innebär ökade krav på vård och omsorg. Sverige integreras
också alltmer med Europa och övriga världen, vilket torde öka medborgarnas
krav på att kunna få vård också i andra länder, liksom krav ifrån andra länders
medborgare att kunna söka vård här. Samtidigt kvarstår klassiska problem
med ledarskap och byråkrati i vårdorganisationen. Dagens politikerstyrda
vårdapparat, centrerad kring landstingens geografiska område, lär inte klara
av att möta framtidens vårdbehov och dra maximal nytta av innovationer.
För att kunna förbättra vården är det viktigt att ta till vara alla goda
krafter.
Det handlar om sjukvårdspersonalen och nya entreprenörer, men också om att
förbättra landstingens verksamhet. Erfarenheten visar att det bara är genom
mångfald och konkurrensutsättning som detta kan åstadkommas. Vi har i vår
motion Mångfaldens välfärd 2000/01:So303 lagt fram tre utgångspunkter för
en förbättrad sjukvård och välfärd.
1. Gemensam finansiering av tjänster som innebär en omfördelning av
risker mellan individer eller som syftar till lika förutsättningar.
2. Rätt att välja mellan olika alternativ för dem som utnyttjar tjänsterna.
3. Mångfald i utbudet av tjänsterna.
Redan i dag ser vi hur alternativ och privata inslag förbättrar både vårdens
kvalitet och personalens villkor. Flera undersökningar bekräftar att även
den verksamhet som bedrivs i offentlig regi förbättras när den utsätts för
konkurrens. När olika vägar prövas lär man av varandra. Den offentliga
akutsjukvården behöver denna hjälp i sitt utvecklingsarbete. För oss är det
självklart att förnyelse och mångfald ska gälla alla sjukvårdsformer, även
akutsjukhusen.
Mångfald i vården betyder att det finns olika vårdgivare, som företag,
personalkooperativ, stiftelser och ideella föreningar. Alla med sina egna
arbetsformer och idéer för verksamheten. Hur många och hur olika
vårdgivarna ska vara är beslut som i så liten utsträckning som möjligt ska
fattas av politiker. Det är patientens rätt att välja god vård som på sikt ska
vara det vägledande. Vilka arbetsmetoder eller verksamhetsformer som
vårdgivarna använder, eller vilka löner eller andra utbetalningar som görs, är
helt underordnat kravet på att man kan erbjuda god vård. När vårdens kvalitet
är vägledande finns det ingen anledning att förbjuda privata (eller för den
delen offentliga) vårdgivare på basis av andra kriterier.
För den som värnar om patienterna finns det flera skäl att se också företag
som ett välkommet inslag i sjukvården. En effekt av att de strävar efter att ge
vinst åt sina ägare är att de ofta är väl rustade att anpassa sig efter
föränderliga villkor, vare sig det gäller gamla människors behov av omsorg
eller biotekniska innovationer. Vad som för byråkratiska landsting är en
svårighet att administrera, blir för företaget en möjlighet att expandera. I en
miljö av konkurrens och kvalitetskrav kommer därför bättre driftsformer och
arbetssätt att kunna växa fram. Det är nämligen bara genom att erbjuda bättre
och billigare vård än den som redan finns som det kan bli någon vinst för det
företag som driver ett sjukhus.
3.2 Ett missriktat förbud
Regeringen vill nu i stället förbjuda akutsjukvård när den drivs med avsikt
att ge vinst till ägare. Förbudet gäller såväl privata företag som
ekonomiska föreningar. Man förbjuder därmed investerare och
entreprenörer att erbjuda en bättre sjukvård än dagens offentliga. I sin
förlängning är detta ett yrkesförbud och ett tankeförbud för människor
som erbjuder nytänkande, ledarskap och investeringar. I stället för att ta
itu med växande köer och en alltmer ohållbar arbetssituation för de
anställda, ägnar sig regeringen åt att bekämpa alternativa driftsformer
som kan utveckla verksamheten.
Den som i slutändan drabbas värst av en sämre fungerande sjukvård är
alltid patienten. Med en mångfald av driftsformer och vårdgivare öppnas
möjligheten för patienten att välja hos vem man vill ha den vård man behöver.
Om inte en vårdgivare kan motsvara patientens förväntningar kommer hon att
kunna vända sig till någon annan. Den makten har man inte som patient om
det bara finns en enda vårdgivare i form av landstinget. Då får hon nöja sig
med den erbjudna köbrickan. Ju mer beroende av kontinuerlig och god vård
patienterna är, desto värre drabbas de av monopolsituationen.
Motiven bakom vinstförbudet förblir höljda i dunkel. Regeringen hävdar
att målen om en demokratiskt styrd, solidariskt finansierad sjukvård som ges
efter behov skulle äventyras. De målen äventyras inte av alternativa
driftsformer så länge finansieringen av sjukvården är gemensam.
Det går inte heller att koppla ihop förekomsten av privata sjukhus med
förekomsten av privata försäkringar. De senare är i stor utsträckning resultatet
av att det offentliga inte förmår att leverera den vård som människor har rätt
till och betalat för via skatten. Då tvingas den som kan betala att göra det två
gånger för att få vård, först via skattsedeln och sedan en gång till privat.
Genom att stoppa alternativ och förnyelse inom den offentligt finansierade
vården, är det snarare regeringen som tvingar människor att hitta andra vägar
till vården. Genom tal om "gräddfiler" försöker man från regeringens sida
komma undan att huvudproblemet är köerna - inte att människor köper vård
för egna pengar.
Eftersom förbudet riktar sig just emot verksamhet som ger vinst åt sina
ägare, ligger det nära till hands att anta att ett motiv bakom förslaget är en
ideologiskt motiverad motvilja mot vinst. En sådan hållning är moraliskt
tvivelaktig. Den som kan erbjuda bättre vård än andra ska ha bra betalt för
det, vare sig de är vårdbiträden, avdelningschefer eller de som investerar i
sjukvård. Att tjäna pengar på att förbättra livsviktig verksamhet är inte fult,
vare sig man är sjuksköterska eller entreprenör.
4 En despotisk maktutövning
4.1 Lagrådets kritik
I en demokrati utövas den offentliga makten under lagarna i enlighet med
väljarnas mandat. Regeringens förslag uppfyller inte något av dessa
kriterier. Förslaget till lagtext är inte bara otillräckligt berett. Det strider
mot ett flertal grundläggande principer som exempelvis det kommunala
självstyret, näringsfriheten och äganderätten. Denna kritik har framförts
av såväl Lagrådet som JO. Till detta kommer att förbudet baseras på ett
underkännande av valresultaten i kommuner och landsting med borgerligt
styre.
I sitt yttrande till regeringen angående remissförslaget om förbud mot
vinstdrivna sjukhus anser Lagrådet att invändningarna är så betydande, att de
sammantaget inte kan tillstyrka förslaget. Flera relevanta remissinstanser,
bland annat Konkurrensverket, har inte beretts möjlighet att yttra sig.
Förslaget är en inskränkning av den kommunala självstyrelse som slås fast i
grundlagen, liksom av näringsfriheten och lagen om offentlig upphandling.
Vidare har Lagrådet svårt att se hur ett vinstförbud har relevans för målen om
demokratiskt styrd och solidariskt finansierad sjukvård.
Regeringen hävdar i sin proposition att målen om demokratiskt styrd och
solidariskt finansierad sjukvård är av angeläget allmänt intresse. Med detta
argument menar man att såväl den kommunala självstyrelsen, näringsfriheten
som lagen om offentlig upphandling kan åsidosättas för att lagstifta om
vinstförbud. Men lagrådet ifrågasätter inte att de allmänna målen skulle vara
av betydande allmänt intresse. Kritiken är att det egentliga förslaget om
vinstförbud inte har relevans för målens uppfyllnad.
Regeringen har alltså undvikit att bemöta lagrådets kritik på denna centrala
punkt. I propositionen saknas diskussion om hur man med andra metoder
skulle uppnå målen, eller varför inte landstingen skulle kunna åläggas en
skyldighet att avtala om att dessa mål ska uppnås i sina överenskommelser
med privata vårdgivare. Det blir desto märkligare då kommunallagen 6 kap.
7 § föreskriver att den nämnd som lämnar över en verksamhet till någon
annan (entreprenör) ska "se till att verksamheten bedrivs i enlighet med de
mål och riktlinjer som fullmäktige bestämt samt de föreskrifter som gäller för
verksamheten". Det finns alltså redan med dagens lagstiftning en skyldighet
att i avtal med exempelvis privata vårdgivare se till att verksamheten sker i
enlighet med de fastslagna målen om demokratiskt styrd och solidariskt
finansierad sjukvård.
Därmed kvarstår det faktum att förbudet står i strid med det kommunala
självstyret, näringsfriheten och lagen om offentlig upphandling. Att det
kommunala självstyret är åsidosatt har erkänts av regeringens egna
företrädare. Regeringens förslag om vinstförbud innebär dessutom en
diskriminering av vinstdrivna vårdgivare som inte är baserad på
kvalitetsaspekter eller kostnadsaspekter. Därmed bryter förslaget emot lagen
om offentlig upphandling och näringsfriheten. Lagen om offentlig
upphandling bygger på EG-rätten, vilket innebär att undantag från den lagen
inte kan införas utan noggrann analys av de EG-rättsliga aspekterna. Någon
sådan analys har, trots Lagrådets påpekande, inte skett.
4.2 Dubbla och oklara budskap
Mot bakgrund av att Lagrådet inte tillstyrkt regeringens lagrådsremiss är
det än allvarligare att propositionen på viktiga punkter innebär en mer
långtgående lagstiftning än den som föreslogs i lagrådsremissen. Enligt
lagrådsremissen skulle vinstförbudet inte gälla redan existerande
verksamhet. Det hävdas även i propositionen. Men regeringens
proposition innehåller, till skillnad ifrån lagrådsremissen, förslag om att
avtal med existerande vinstdrivna vårdgivare inte ska kunna förnyas. Det
drabbar S:t Görans sjukhus redan under den begränsade period som lagen
är i kraft.
Att diskriminera existerande vårdföretag i kommande upphandlingar
innebär ett dråpslag mot dessa sjukhus. De kommer att vara försiktiga med att
göra stora investeringar i verksamheten så länge det finns en lag som
förbjuder dem att delta i alla framtida upphandlingar. På de villkoren går det
inte att driva en långsiktig och seriös verksamhet. Skulden för den privata
vårdens tillkortakommanden är i så fall regeringens, liksom skulden till att
människor inte får sjukvård när de behöver den.
Regeringens förslag innehåller ytterligare dubbla och oklara budskap som
gör dem undermåliga och försvårar arbetet för förnyelse och mångfald inom
sjukvården. Den föreslagna lagen är tidsbegränsad till utgången av år 2002.
Samtidigt står i propositionen "att lagförslaget inledningsvis är tidsbegränsat
i
två år". Det finns alltså ingenting som hindrar regeringen att permanenta
lagen, trots att tidsbegränsningen används som förevändning för att undgå
exempelvis Lagrådets kritik.
Det finns också oklarheter gällande möjligheterna för vinstdrivna företag
inom andra delar av vården. Den första paragrafen i regeringens lagförslag är
en generell inskränkning i landstingens rätt "att sluta avtal med någon annan
om att utföra de uppgifter som landstingen ansvarar för" enligt hälso- och
sjukvårdslagen. Här görs alltså ingen referens till akutsjukvården. Dessutom
skriver regeringen i propositionen: "För närvarande finns det inte skäl att
särskilt reglera driftsformerna i den öppna hälso- och sjukvården."
Sammantaget skapar dessa tvetydigheter och oklarheter i sig en situation
där arbetet för ökad mångfald i vården försvåras. Kombinationen av osäkerhet
om vad lagtexten innebär och vilka ytterligare åtgärder som regeringen kan
komma att vidta gör att många entreprenörer drar sig för att göra stora inve-
steringar eller sluta avtal. Därmed minskar konkurrensen och mångfalden
även på andra vårdområden, med sämre vård som följd.
Även ur legal synvinkel skapas en osäker situation. Lagrådet har inte fått ta
ställning till skärpningen av tidigare lagförslag eller den generella
inskränkning av landstingens rätt att sluta avtal som är konsekvensen av
regeringens förslag till 1 §. Inte heller det tidsbegränsade moratoriet har
prövats, trots att det handlar om att införa en lag som inte kunnat tillstyrkas
i
sin tidigare utformning. Den legala legitimiteten i regeringens förslag är
därmed underminerad.
4.3 Demokratin undergrävs
Förslaget om vinstförbud i vården har föranletts av det förändringsarbete
som skett i borgerligt styrda landsting och regioner. Partier som stöder
förbudet har anfört att väljarna "vaknat sent" och att den borgerliga
politiken i Stockholm skett "utan egentligt folkligt stöd". Därför är man
från regeringens sida beredd att stoppa genomförandet av borgerlig politik
när det gäller försäljning av akutsjukhus, även där borgerliga partier fått
väljarnas mandat i valet 1998. Detta agerande är klandervärt ur
demokratisk synvinkel av flera skäl.
Påståendena om att vinstdriven sjukvård inte skulle ha folkligt stöd är
gripna ur luften. En undersökning ifrån SKOP från oktober 1999 visar att
under förutsättning att det inte kostar mer att få vård på det privata
sjukhuset,
tycker hela 81 procent att det är bra att kunna välja mellan vård på privata
sjukhus och på sjukhus drivna av landstinget. Vidare anser 75 procent att det
är fel av regeringen att förbjuda privata vårdföretag att erbjuda vård på
samma villkor som landstinget.
Sverige är en representativ demokrati där den kommunala självstyrelsen är
inskriven i grundlagen. Ändå går regeringen på flera områden in och
förbjuder eller hindrar borgerlig politik från att genomföras lokalt.
Akutsjukhus får inte drivas av företag som ger vinst, kommunalägda bostäder
får inte köpas av de boende utan två tredjedels majoritet och staten bestämmer
vilka taxor som ska sättas i barnomsorgen.
Enligt förslag ifrån Miljöpartiet ska det nu föreslagna totalförbudet mot
vinstdrivna företag ersättas i framtiden av ett krav på två tredjedels majoritet
 i
kommunen. Det är att vikta rösterna så att det krävs två borgerliga röster för
att uppväga en socialistisk röst. En liknande regel har redan föreslagits vad
gäller utförsäljning av kommunala bostadsbolag. Det socialistiska
regeringsunderlaget tar sig alltså rätten att underkänna det mandat väljarna
ger i lokala val, om det visar sig att kommuner eller landsting driver borgerlig
politik. Det är att slå sönder det kommunala självstyret.
Socialminister Lars Engqvist har i riksdagens remissdebatt om det nu
aktuella förslaget hävdat att väljarna genom det tidsbegränsade vinstförbudet
kan bilda sig en uppfattning i frågan till valet år 2002. Förbudet skulle
därigenom vara ett direkt befrämjande av demokratin. För att ytterligare
klargöra situationen för väljarna tillsätts en enmansutredning av
Socialdepartementet.
Resonemanget att väljarna blir mer upplysta av en stopplag och en
enmansutredning kan ifrågasättas. Om väljarna ska kunna bilda sig en
uppfattning i fråga om sjukvårdens organisering, torde olika politik i
landsting med olika politiska majoriteter ge ett bättre beslutsunderlag än en
utredning från Socialdepartementet. Genom att pröva andra
organisationsformer i landsting där beslutsfattarna fått mandat för detta, kan
man jämföra utfallet med socialdemokratiskt styrda landsting. Det vore bättre
ur demokratisynpunkt.
Det är en misstanke från vår sida att det är rädslan för exemplets makt som
leder regeringen att lägga fram en proposition som förbjuder alternativ i
akutsjukvården. Moderat politik ska helt enkelt inte få innebära bättre vård.
Hellre då förbjuda politiken. Regeringens omsorg om makten synes större än
dess omsorg om patienterna.
5 Utvecklandet av framtidens sjukvård
5.1 Regeringen i otakt med omvärlden
Regeringen försöker i propositionen måla en bild av att Sverige skulle
avvika ifrån andra länder om vinstdrivna företag eller ekonomiska
föreningar tillåts att erbjuda sjukhusvård. Vinstdriven sjukvård påstås öka
kostnaderna utan att öka effektiviteten. Till detta kommer spekulationer
om hur privat sjukvård i Sverige skulle kunna leda till svåra problem och
förlorad kontroll, samtidigt som vi har lite att förlora på ett förbud. Detta
är en bild och bakgrund som inte stämmer.
Det är förvisso inget tungt argument i sig om Sverige avviker ifrån
omvärlden. Medan vårt land självklart ska vara öppet för andra länders
erfarenheter, så bör det inte hindra oss från att bli föregångare och tänka
nytt.
Det skolpengssystem som infördes av den borgerliga regeringen och som
garanterar föräldrar och elever valfrihet är ett bra exempel på detta. Det
hindrar inte att vi vill utöka valfriheten än mer, men det visar att Sverige
inte
får rädas rollen som vägvisare när det gäller valfrihet och mångfald på andra
områden.
Nu finns det andra länder i en liknande situation som Sveriges, men där
inställningen till privata alternativ verkar bli mera positiv. I propositionen
nämns Kanada och Storbritannien som länder där det finns förbud mot privata
sjukhus och där den offentliga vården dominerar. Den kanadensiska delstaten
Alberta har sedan en tid tillbaka anlitat privata sjukhus för att få bukt med de
långa köerna. Den federala regeringen har en annan politisk färg, men har
ändå avstått från att ingripa mot försöken. Man avvaktar för att lära av den
nya modellen. Uppenbarligen har den kanadensiska regeringen en större
öppenhet inför nya lösningar på vårdproblemen och annan respekt för
regionalt självstyre än vad den svenska regeringen visar.
Samma tankegångar märks i Storbritannien där Tony Blairs labourregering
nu lägger förslag om att låta privata sjukhus vara med och korta köerna till
den offentligfinansierade vården. Detta sedan den offentliga sjukvården trots
stora penningtransfusioner fortfarande dras med köproblem. Även på andra
håll i Europa går utvecklingen åt detta håll. I Irland motsvarar den privat
drivna akutsjukvården 16 procent i termer av sängplatser, i Portugal vill man
öka anlitandet av privata sjukhus för offentliga medel, och i Spanien har ett
första privat företag fått förtroendet att driva ett offentligfinansierat
akutsjukhus.
5.2 Kostnadseffektiva sjukhus
Det stämmer inte heller att vinstdrivna sjukhus skulle vara sämre eller
producera dyrare vård - tvärtom. Den undersökning som socialminister
Lars Engqvist hänvisar till i den tidigare nämnda remissdebatten visar
förvisso att kostnaderna för den amerikanska sjukvården är som högst där
vinstdrivna sjukhus är som flest. Men kostnaderna kan härledas till bättre
eftervård och tillgänglighet vid de vinstdrivna sjukhusen.
De vinstdrivande sjukhusen är också de mest kostnadseffektiva. Ungefär
15 procent av de amerikanska sjukhusen är vinstdrivna. Men när man rankar
de bästa sjukhusen när det gäller bland annat kvalitet, tillgänglighet och
eftervård, är hela 40 av de 100 bästa sjukhusen vinstdrivna. De är alltså
överrepresenterade jämfört med andra driftsformer. Offentligt ägda sjukhus
rankas samtidigt sämre än såväl vinstdrivna som icke-vinstdrivna
privatsjukhus. Man kan alltså konstatera att något stöd för farhågorna om att
vinstdriven sjukvård skulle vara sämre eller mindre effektiv inte står att finna
i forskningen.
Liknande erfarenheter görs i Sverige. Försäljningen av S:t Görans sjukhus
i Stockholm till aktiebolaget Bure hade stöd hos en majoritet av personalen,
och sjukhuset har den högsta andelen nöjda patienter bland sjukhusen i
Stockholm. Enligt de avtal som slutits kommer S:t Görans sjukhus att drivas
till uppemot 15 procent lägre kostnader, och Simrishamns sjukhus drivs 100
miljoner kronor billigare under en femårsperiod. Bara förbättringen på S:t
Göran motsvarar över 2.000 höftledsoperationer eller över 200
hjärttransplantationer varje år. En motsvarande förbättrad drift på alla sjukhus
skulle motsvara omkring tio miljarder kronor i ökade sjukvårdsresurser.
När socialministern i remissdebatten den 7 november hävdar att
kostnaderna ökar efter privatiseringen av S:t Göran bidrar det inte heller till
en saklig belysning av alternativa driftsformer. I själva verket handlar det om
löneökningar och att uppgifter som tidigare finansierats centralt i landstinget
nu förs ut på sjukhusen. Kostnaderna på S:t Görans sjukhus ökar mindre, både
i procent och absoluta tal, jämfört med Stockholms övriga sjukhus. De privata
alternativ vi hittills sett på sjukvårdsområdet i Sverige är föredömen när det
gäller såväl effektivitet som personaltrivsel och patienternas omdöme.
5.3 Sjukvårdens investeringsbehov
Det finns även andra utvecklingstendenser som talar för att en ökad andel
av företagsdrivna sjukhus vore önskvärd. En jämförelse med utvecklingen
på läkemedelsmarknaden ligger inte långt borta. De flesta länder har en
betydande offentlig finansiering av läkemedel, men produktionen sker i
privatföretag. På 70-talet var Sverige nettoimportör av läkemedel. Förra
året exporterade Sverige läkemedel för drygt 20 miljarder kronor netto.
Läkemedelsföretagen investerade 1998 drygt åtta miljarder kronor i
forskning och utveckling. Läkemedelssektorn är idag en framtidssektor
där företag verkar över nationsgränser. Konkurrensen om att utveckla nya
läkemedel är hård och stora summor investeras. En sådan utveckling är
gynnsam både för dem som arbetar i sektorn och för patienter som får del
av nya och bättre läkemedel.
På 70-talet ville Socialdemokraterna förbjuda vinstintressen i
läkemedelsindustrin. Det är svårt att föreställa sig hur en socialiserad
läkemedelsindustri, styrd av socialdemokratiska politiker, skulle kunna
åstadkommit samma utveckling som den vi nu haft i Sverige.
Även sjukvården, och inte minst just akutsjukvården, är en
investeringstung verksamhet. Om inte omfattande investeringar görs kommer
vi att få ett växande gap mellan de medicinska möjligheterna att bota
sjukdomar och de givna ekonomiska ramarna. Att tillåta vinstdriven sjukvård
skulle öka möjligheterna att klara av de investeringar som är nödvändiga för
verksamheten och dess utveckling.
SAF och privatvården har i rapporten "Vård med många vinnare" visat
vilken omfattande betydelse som redan en mindre andel privat vård kan
innebära. Om en femtedel av den offentligt finansierade vården skulle drivas
av privata vinstdrivna företag om en femårsperiod, så skulle sjukvården
uppskattningsvis kunna tillföras ett kapital om 47 miljarder kronor netto.
Vården skulle med andra ord tillföras stora resurser som skulle tillåta
produktivitetsökningar och ökade investeringar. Vinstutdelningar enligt
normala vinstnivåer skulle samtidigt innebära högst 7,5 miljarder kronor.  Så
länge vårdföretaget är lönsamt kommer ägarna att vara intresserade av att låta
merparten av resurserna ligga kvar i företaget och alltså återinvesteras i
vården.
Alternativet är att människor tvingas betala mera pengar i skatt. Ett
ytterligare problem med denna väg är att förvaltandet av skattepengar inte
innebär samma krav på att pengarna förbättrar vården. Det är bara genom att
faktiskt kunna erbjuda bättre vård som det blir någon vinstutdelning eller
värdestegring för aktieägarna. Ägarna har därför ett intresse av att se till att
investeringarna sker på ett klokt sätt. Om företaget inte kan åstadkomma
bättre sjukvård så blir det ingen vinst. Motsvarande krav på att skattepengar
blir lika väl investerade finns inte.
5.4 Omsorg om personal och patienter
Kapitalinvesteringar, kostnadseffektivitet och konkurrensutsättning är
naturligtvis viktigt för att vården ska vara av bästa kvalitet. En kanske än
viktigare aspekt av marknadens mångfald och alternativ är den enskilda
människans valmöjligheter och inflytande. Trygghet ligger i att kunna
påverka sin situation genom exempelvis eget arbete eller aktiva val av det
som är viktigt.
En vanlig anledning till att människor skaffar egna sjukförsäkringar är
tillgängligheten och det personliga bemötandet. Man kan ringa på kontorstid
och får snabbt tid hos läkaren när man behöver. Den offentliga vården är ofta
av världsklass, men människor har svårt att komma in i systemet. Så beskrivs
situationen i tidningen Landstingsvärlden.
Alternativen kan alltså inte bara bidra med kapital och effektivitet, utan
även med omtanke, respekt och lyhördhet för den enskildes önskemål. I flera
undersökningar visar sig de privata alternativen i vården vara populärare än
de offentliga hos både patienter och personal. Bättre ledarskap och lyhördhet
ligger till grund både för bättre arbetsinsatser och ökad trivsel.
I omsorgen konkurrerar företagen med hjälp av medmänsklighet och
respekt, lika mycket som genom teknisk skicklighet. Detta kommer också att
leda till att den offentliga vården stimuleras till kraftfulla förbättringar. Vi
 ser
redan idag hur alternativa driftsformer, möjligheten att arbeta utomlands eller
i bemanningsföretag har stärkt ställningen för de vårdanställda. Även
landstingen har fått tänka nytt och erbjuda exempelvis flexiblare arbetstider,
större inflytande och bättre löner. De stora vinnarna är patienterna och
personalen.
När regeringen nu vill stoppa och förbjuda alternativa driftsformer är en av
de stora riskerna att personalrekryteringen försvåras. För att locka nya
generationer till vårdyrket krävs att förnyelsearbetet fortsätter. Annars
kommer landstingen inte att stå sig i konkurrensen om den välutbildade och
rörliga vårdpersonalen. Vid en undersökning av vad dels blivande läkare, dels
unga läkare med några års erfarenhet av landstingen som arbetsgivare
svarade, framgick att 61 procent av läkarstudenterna och de nyexaminerade
tyckte att landstinget var en dålig arbetsgivare. När de som arbetat några år
och alltså hade direkt erfarenhet av landstingen fick frågan svarade 70 procent
att landstingen var dåliga arbetsgivare. Tio procent räknade med att ha lämnat
Sverige om tio år. Mer än 80 procent kunde tänka sig att arbeta privat.
Personalsituationen på akutsjukhusen kan därmed bli kritisk redan de
närmaste åren om inte alternativ som passar personalen bättre fortsätter att
växa och utvecklas.
Regeringen hävdar i propositionen som stöd för sitt förslag sjukhusens
växande behov av gemensam planering och samverkan. Ändå är det
vårdföretag som i hög grad utvecklar metoder för att samordna sina åtgärder
så att de täcker in patientens hela behandlingsväg.
Capio, som driver S:t Görans sjukhus, arbetar enligt en klar vårdideologi
för att öka samordningen med hänsyn till patienten. Onödiga avbrott,
bristande kontinuitet i mötet med patienterna, dubbelarbete och onödiga
läkarbesök skall undvikas. Samverkan över traditionella klinikgränser, mellan
primärvård, öppen specialistsjukvård, sjukhus, geriatrik och äldrevård måste
fungera. Capio har redan idag flera exempel på väl fungerande vårdkedjor
över både interna och externa vårdgränser med mycket goda medicinska
resultat, lägre resursförbrukning och nöjdare patienter. Denna utveckling
gynnar vårdens beställare. De får lättare att beställa och följa upp resultat
och
de ges bättre möjligheter för ett ökat kravställande på patientupplevd och
medicinsk kvalitet.
Samtidigt är det en svaghet i mycket av dagens offentligt drivna hälso- och
sjukvård med otillräckliga styrsystem och bristande verksamhetsstöd.
Bristande kontroll och långa ledtider i uppföljningen av kostnader och
intäkter har försvårat ledningsarbete och verksamhetsplanering. Utan
övergripande ledarskap blir den offentligt drivna vården lätt offer för
sektorsstrider mellan exempelvis kommuner och landsting eller olika
landsting. Särintressen kan lätt skaffa sig oproportionerligt inflytande. Även
när det gäller samordning med patienthänsyn i centrum har den offentliga
vården mycket att lära ifrån privatdrivna konkurrenter.
5.5 Nya driftsformer är bättre än nedläggning
De alternativa driftsformerna ökar möjligheterna för landstingen att hitta
alternativ till en minskad eller nedlagd verksamhet på de mindre
sjukhusen. Landstingen har under lång tid dragit ner på verksamheten vid
mindre sjukhus. I en del fall har man rentav lagt ner sjukhusen. Övertron
på vinsterna med centraliserad verksamhet har varit stor.
Att låta ett företag ta över driften kan vara ett sätt att rädda lokala sjukhus
från nedläggning. När Praktikertjänst den 1 november i år tog över driften av
Simrishamns sjukhus var det en lösning som möjliggör en bevarad
akutberedskap på sjukhuset. En akutberedskap som tidigare var hotad av
neddragningar. Enligt avtalet kommer kostnaderna för sjukvården nu att ligga
omkring tolv procent lägre än tidigare. Praktikertjänst står även berett att
utveckla sjukhusets verksamhet genom spetskompetens inom
rehabiliteringssjukvård och vård inriktad mot utbrändhet.
Det är märkligt att regeringen i propositionen bara spekulerar i vad som
skulle hända om privata företag lägger ned verksamheten. Då har landstinget
kvar sjukhuset, materialet och de resurser man tänker lägga på vården, så det
torde inte utgöra ett avgörande problem. Däremot nämns ingenting om hur
möjligheten att anlita Praktikertjänst faktiskt räddat en neddragningshotad
akutverksamhet med starkt lokalt stöd.
Regeringens farhågor över att kommersiella intressen kommer att ta
överhanden i svensk sjukvård eller att överlämnandet av driften av ett
akutsjukhus till den som avser att driva det med vinstintresse skulle innebära
ett allvarligt risktagande förefaller överilade. I ett läge när landet har 79
akutsjukhus varav två drivs med vinstintresse och när 90 procent av vård- och
omsorgspersonalen arbetar i offentlig tjänst kan man inte seriöst påstå att det
privata inslaget hotar att ta överhanden eller innebära ett risktagande.
Förekomsten av enstaka vinstdrivna sjukhus är inte i sig något systemskifte,
men kan mycket väl innebära ett betydelsefullt steg mot en ny politik och
bättre vård. Det stora risktagandet för vård och omsorg är snarare att kväva
alternativ och förnyelse.

Stockholm den 21 november 2000
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)


Yrkanden (2)

  1. Riksdagen avslår proposition 2000/01:36 i sin helhet.
    Behandlas i
  2. Riksdagen avslår proposition 2000/01:36 i dess helhet.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =Återförvisning till utskottet

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.