med anledning av prop. 1998/99:38 Staten och trossamfunden - begravningsverksamheten, kulturminnena, personalen, avgiftsbetalningen, m.m.

Motion 1998/99:K11 av Mats Einarsson m.fl. (v)

Bakgrund

Sammanvävningen av statsmakt och kyrka har en lång
historia. Under 1500-talet skärptes konflikten mellan den
kristna kyrkan och den världsliga kungamakten. Furstar med
växande styrka och territoriella ambitioner ville inte längre
acceptera kyrkan och därmed påven som överordnad makt. I
varierande grad underordnades kyrkan staten och i många
länder i Europa, däribland Sverige, skapades en statskyrka
med religiöst monopol. Den ideologiska formen för detta
maktskifte blev framför allt i norra Europa reformationen,
som teologiskt accepterade de världsliga furstarnas makt.

I takt med samhällsförändringarna förändrades också statens ideologiska
behov. Religionens funktion som gemensam och av överheten påbjuden sam-
hällsideologi försvagades sakta. Därmed skapades också utrymme för
alternativa religiösa riktningar. Under 1800-talet uppstod folkligt förankrade
alternativa kristna riktningar, frikyrkorna. Toleransen mot icke-kristna reli-
gioner ökade, om än långsamt och inte utan hårda strider med statsmakten.
Religionen individualiserades och blev allt mer en fråga om personligt ställ-
ningstagande.

I Sverige togs ett avgörande steg 1862 med den nya kommunallagen, där
den kyrkliga och den borgerliga kommunen åtskildes. Svenska kyrkan
förblev dock en statskyrka och de kyrkliga kommunerna behöll viktiga, icke-
religiösa uppgifter, framför allt inom undervisningsväsendet. Krav på ett
skiljande mellan kyrka och stat som fördes fram av liberala och socialistiska
krafter samt av frikyrkorna fick ingen framgång. Den personliga religions-
friheten, i betydelsen frihet att tillhöra vilket religiöst samfund man önskade
- eller inte tillhöra något samfund alls - stärktes successivt under 1800- och
1900-talet. Kyrkans samhälleliga makt reducerades. Men någon statlig
neutralitet i religiösa frågor uppnåddes inte. Först 1995 var riksdagen redo att
fatta ett principbeslut om skiljande av kyrkan från staten. Men inte heller då
var riksdagsmajoriteten beredd att löpa linan ut. Även i fortsättningen skall,
enligt detta beslut, Svenska kyrkan ha en juridisk särställning jämfört med
andra trossamfund, något som bland annat uttrycks i den särskilda lag om
Svenska Kyrkan som senare antogs. I ett avseende togs t.o.m. ett steg till-
baka, i det att även andra trossamfund dras in under staten genom statlig
hjälp med avgiftsuppbörd. Den nu föreliggande propositionen om begrav-
ningsväsendet m.m. kännetecknas av samma oförmåga att fullt ut acceptera
principen om statens neutralitet i religionsfrågor.

Vänsterpartiet har under hela sin existens arbetat för ett skiljande mellan
kyrka och stat och menar att denna historiskt nödvändiga och naturliga
skilsmässa måste vara konsekvent och fullständig. Religionen skall vara en
privatsak. I ett demokratiskt samhälle måste staten vara sekulär och får inte
gynna något särskilt trossamfund eller någon särskild religion. Trossamfund
skall juridiskt, skattemässigt och i alla andra avseenden behandlas som andra
ideella sammanslutningar. I den mån samfund bedriver affärsmässig verk-
samhet eller innehar kapital skall detta behandlas som i annan näringsverk-
samhet.

Huvudmannaskap för
begravningsverksamheten

Regeringen anför i sin proposition på ett flertal ställen att
begravningsverksamheten, med nutida synsätt, i grunden
främst är en samhällsuppgift. Få saker är så säkra som att vi
alla kommer att dö och att våra kvarlevor måste tas om hand.
Av detta följer endast ett logiskt och naturligt
ställningstagande: "det allmänna" - lämpligen den borgerliga
kommunen - skall vara huvudman för
begravningsverksamheten. Vänsterpartiet instämmer alltså
med de remissinstanser (Statskontoret, Kammarkollegiet,
Teologiska fakulteten i Uppsala och Samarbetsnämnden för
statsbidrag till trossamfund) som anser att Svenska kyrkan av
religionsfrihetsskäl inte bör ges ansvar för
begravningsverksamheten utan att huvudmannaskapet bör
vara kommunalt. Riksdagen bör avslå regeringens förslag i
denna del och ge regeringen i uppdrag att återkomma till
riksdagen med förslag som innebär kommunalt
huvudmannaskap för begravningsverksamheten.

Detta hindrar inte att trossamfund av kommunerna kan ges ansvaret för
begravningsverksamheten för sina medlemmar. Som påpekas i propositionen
har Svenska kyrkan i dag en omfattande och väl fungerande begravnings-
verksamhet. Det bör därför vara möjligt för kommunen att lämna ett skäligt
bidrag till driften av sådan allmän begravningsplats.

Ansvaret för särskilda
begravningsplatser för dem som inte
tillhör något kristet trossamfund

Av särskild vikt är vem som är huvudman för
begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet
trossamfund - eller som inte tillhör något trossamfund alls.
Religionsfrihetsskäl talar här särdeles starkt för att ansvaret
för denna begravningsverksamhet inte överlämnas till ett
enskilt trossamfund. Även om huvudmannaskapet skulle
överlämnas till Svenska kyrkan (vilket Vänsterpartiet alltså
avvisar) bör ansvaret för dessa begravningsplatser vila på
kommunen. Om vårt förslag till kommunalt
huvudmannaskap för begravningsverksamheten avslås anser
vi att kommunerna åtminstone ges ansvar för
begravningsverksamhet för dem som inte tillhör något av de
kristna trossamfunden.

Finansieringen av
begravningsverksamheten samt
frågan om inflytande och insyn

Eftersom regeringen anser att begravningsverksamheten är
ett ansvar för det allmänna men ändå vill ge Svenska kyrkan
huvudmannaskapet, tvingas man föreslå tämligen
komplicerade lösningar avseende finansiering och insyn.
Alla som är folkbokförda i Sverige skall betala en
begravningsavgift. Dessa medel skall sedan överlämnas till
huvudmannen. För medlemmar i Svenska kyrkan skall
begravningsavgiften ingå i den s.k. kyrkoavgiften, men
redovisningsmässigt särskiljas från denna. Trots att alla skall
vara skyldiga att betala begravningsavgift, skall avgiftens
storlek bestämmas av huvudmannen, i de flesta fall Svenska
kyrkan. Det innebär att vissa invånare i Sverige blir skyldiga
att betala en avgift - i realiteten en skatt - utan att ha några
formella möjligheter att via det demokratiska systemet
påverka denna. Inte heller de övriga beslut som hänger
samman med begravningsverksamheten kan dessa personer
skaffa sig formellt inflytande över. Detta är enligt
Vänsterpartiets uppfattning inte acceptabelt.

Regeringen visar i propositionen att man är medveten om detta problem
och föreslår att de medborgare som inte är medlemmar i Svenska kyrkan
skall representeras av ett särskilt ombud utsett av länsstyrelsen som skall ha
rätt att delta i sammanträden där beslut om begravningsverksamheten fattas.
Detta omständliga och för svensk förvaltnings- och demokratitradition något
aparta inslag understryker bara ytterligare det orimliga i att Svenska kyrkan
utses till huvudman för begravningsverksamheten. Om så ändå beslutas
menar Vänsterpartiet att begravningsavgiftens storlek skall bestämmas av
kommunen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Handläggning, överprövning och
tillsyn

Begravningsverksamheten betraktas av regeringen som ett
ansvar för det allmänna och begravningsavgiften föreslås bli
obligatorisk. Detta talar för att även andra beslut än de som
berör enskilda (budget, avgiftsstorlek m.m.) skall kunna
överklagas och laglighetsprövas av dem som inte är
kyrkotillhöriga. Å andra sidan innebär detta att kyrkans
församlingar i så fall återigen måste betraktas som
myndigheter, vilket strider mot grundtanken bakom
skiljandet av kyrkan från staten. Vänsterpartiet tvingas därför
acceptera regeringens förslag på denna punkt i det fall
Svenska kyrkan görs till huvudman för
begravningsverksamheten. Lösningen på problemet är att,
som Vänsterpartiet föreslår, kommunerna görs till huvudmän
för begravningsverksamheten.

Den kyrkliga egendomen
och kulturminnesvården

Kulturarvet är, som regeringen skriver i propositionen, en
omistlig del av vår kulturella helhet och identitet, ett
gemensamt arv från tidigare generationer. Det kyrkliga
kulturarvet - kyrkor, prästgårdar, kyrkotomter, kyrkliga
inventarier, begravningsplatser, arkiv, kyrkomusik osv. - är
en del av detta gemensamma kulturarv. Det har byggts upp,
inte sällan i bokstavlig mening, av den svenska allmogen och
har betalats genom tionden och kyrkoskatter. Därför bör de
kyrkliga kulturminnena betraktas som svenska folkets
gemensamma egendom, oavsett den enskildes
trosuppfattning och eventuella samfundstillhörighet. Det är
därför fullt rimligt att den statskyrkliga egendomen inte
överförs med formell äganderätt till det nya trossamfundet
Svenska kyrkan, och man kan ifrågasätta om inte också den
föreslagna förfoganderätten och förvaltningen av vissa
"självständiga förmögenheter" är att gå för långt.

Kyrkoantikvarisk ersättning

Regeringen föreslår att Svenska kyrkan fr.o.m. 2002 har rätt
till ersättning från staten för kulturhistoriskt motiverade
kostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga
kulturminnena. Ersättningen ökar successivt så att den 2009
uppgår till 460 miljoner kronor. Det förutsätts att Svenska
kyrkan reducerar sin kyrkoavgift i motsvarande grad.

Vänsterpartiet menar att ersättningens storlek kan vara rimlig. Dock anser
vi att dessa kostnader bör behandlas på i princip samma sätt som andra
kostnader för kulturminnesvård. Beloppens storlek bör därför inte på förhand
bindas på det sätt som föreslås, utan skall kunna prövas årligen i samband
med fastställande av statens budget. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Vidare bör rätten att fatta beslut om fördelning och användning av medlen
på central och regional nivå inte överlämnas till Svenska kyrkan. Dessa
beslut bör fattas av Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna på respektive
nivå. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I detta
sammanhang bör ingen principiell skillnad göras mellan kyrkliga och andra
kulturminnen. Självfallet bör fördelningen av ersättningen föregås av ett nära
samråd med Svenska kyrkan, liksom med andra trossamfund som äger eller
förvaltar kulturhistoriskt värdefull egendom.

Ersättningens finansiering

Regeringen menar att det finns skäl för en särskild skatt eller
avgift som skall finansiera den kyrkoantikvariska
ersättningen, men föreslår ändå inte en sådan. Om inte
finansieringen kan ordnas "inom reformens ram" eller det
aktuella utgiftsområdet och om en skatt/avgift "inte (skulle)
visa sig lämpligt", så är statens utgångspunkt "att väsentligt
minska det statliga stödet efter tioårsperioden" samt "pröva
en sänkning av ambitionen på detta område".

Vi finner inte regeringens resonemang hundraprocentigt glasklart på detta
område. Vänsterpartiets principiella ståndpunkt är följande. Den kultur-
minnesvård, inklusive vård av kyrkliga kulturminnen, som samhället finner
angelägen och i demokratisk ordning beslutat om, skall finansieras på
sedvanligt sätt inom skattesystemets ram. Någon särskild avgift eller "öron-
märkt" skatt bör inte införas. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Inte heller får den kyrkoantikvariska ersättningen inne-
bära att annan angelägen kulturminnesvård eller andra viktiga områden inom
utgiftsområdet drabbas. Detta kan naturligtvis innebära att statens skatte-
intäkter bör ökas och utgiftsområdets utgiftstak justeras. Behov och
ambitioner bör vara styrande, inte mer eller mindre godtyckligt fastställda
"tak" för utgifts- eller skattenivåer.

Svenska kyrkans personal

I propositionen läggs förslag till formerna för överförande av
personal från staten till det nya trossamfundet Svenska
kyrkan. Vänsterpartiet har här inga invändningar utan vill
bara understryka att denna personal bör omfattas av samma
rättigheter och skyldigheter som gäller för övriga löntagare.
Någon rätt att kvarstå i statlig (eller kommunal) tjänst för
den som inte vill bli anställd av trossamfundet Svenska
kyrkan bör inte finnas, då statens religiösa verksamhet
upphör vid årsskiftet 1999/2000.

Dock innebär Vänsterpartiets förslag att kommunerna skall vara huvudmän
för begravningsverksamheten att viss kyrkogårdspersonal kan komma att
överföras från dagens kyrkokommuner till de borgerliga kommunerna.

Beskattning av
trossamfunden

Vänsterpartiet anser att Svenska kyrkan i alla avseenden bör
likställas med andra trossamfund och ideella föreningar. Det
innebär bland annat att den nuvarande skattebefrielsen för
prästlönetillgångarna inte kan motiveras. Det faktum att
riksdagen fattat beslut om en särskild lag för Svenska kyrkan
- vilket Vänsterpartiet motsatt sig - och därmed behållit en
koppling mellan staten och ett av de i Sverige verksamma
trossamfunden, är enligt vår mening inte tillräckligt skäl för
sådan skattebefrielse. I detta avseende instämmer vi alltså
med regeringen.

Regeringen föreslår dock en övergångsperiod på 10 år under vilken fortsatt
skattebefrielse skall gälla. Vänsterpartiet menar att en övergångsperiod kan
vara motiverad av praktiska skäl. Det kan ifrågasättas om en så lång period
är motiverad, men vi väljer att ändå acceptera regeringens förslag på denna
punkt. Det bör dock redan nu göras klart att en ytterligare förlängning efter
2009 inte kan bli aktuell.

Statlig medverkan vid
betalning av kyrkoavgift

Med anledning av regeringens proposition 1997/98:116
Staten och trossamfunden motionerade Vänsterpartiet om att
den föreslagna statliga hjälpen med uppbörd av avgift till
trossamfund (16 § lagen om trossamfund 1998:1593) inte
skulle införas och att Svenska kyrkan bara skulle erbjudas
sådan hjälp under en övergångsperiod. Vi vidhåller denna
uppfattning. Denna sammanblandning av statens och
enskilda trossamfunds angelägenheter är inte förenlig med
principen om statens neutralitet i religionsfrågor. Vi avvaktar
regeringens kommande proposition i frågan.

Så länge staten åtar sig medverkan vid uppbörd av kyrkoavgift måste dock
staten ha möjlighet att bestämma hur avgiften skall utformas och hur den
skall drivas in. Vi har därvidlag inga invändningar mot regeringens förslag.

Äktenskapsbalken

Regeringen föreslår att bestämmelsen i 4 kap. 4 §
äktenskapsbalken ("Till vigsel inom svenska kyrkan får
kvinnan och mannen välja den präst inom svenska kyrkan
som de själva önskar och som är villig att viga ....") skall
upphöra. Efter relationsförändringen bör det, enligt
regeringen, inte finnas en lagstadgad skyldighet för präster
och församlingar i Svenska kyrkan att stå till förfogande för
kyrklig vigsel. Mot detta har vi inget att invända.

Vi vill dock i sammanhanget ta upp en annan aspekt. I 4 kap. 3 § stadgas
att präst i Svenska kyrkan liksom befattningshavare i andra trossamfund har
rätt att förrätta vigsel. Denna bestämmelse bör enligt regeringen inte ändras.
Det innebär att företrädare för religiösa trossamfund ges möjlighet att
upprätta den överenskommelse mellan två personer (i dag endast man och
kvinna) som kallas äktenskap och som medför vissa av samhället stadgade
rättigheter och skyldigheter, inte minst av ekonomisk natur. Från samhällets
synpunkt har äktenskapet ingen som helst religiös innebörd. Inte heller
historiskt är äktenskapet av religiöst ursprung. När den kristna kyrkan
etablerade sig i Sverige fick den, här liksom på andra håll, föra en relativt
lång och hård kamp innan äktenskapet kunde inordnas inom dess domäner.

Med utgångspunkt från principen om statens neutralitet i religiösa frågor
menar vi att det är rimligt att äktenskapet ur samhällelig synpunkt sekulari-
seras. Endast det som i dag kallas borgerlig vigsel bör ur samhällets synpunkt
vara juridiskt bindande och innefatta de av lagen stadgade rättigheterna och
skyldigheterna. Det är den modell som tillämpas i t.ex. Frankrike. Det
religiöst grundade äktenskapet bör, oavsett religion, vara en angelägenhet för
makarna och deras trossamfund och de religiösa ceremonierna bör skiljas
från den borgerliga vigseln. (Det hindrar självfallet inte att länsstyrelsen
förordnar även präster till borgerliga vigselförrättare.) I samband med en
sådan reform bör även stadgandet om att äktenskap endast kan ingås mellan
man och kvinna avskaffas. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med
ett sådant förslag. Därmed skulle behovet av särskilda regler för "registrerat
partnerskap" mellan två personer av samma kön upphöra (se även motion
1998/99:L407 Äktenskap för homosexuella).

Ekonomiska konsekvenser

Regeringen konstaterar att den sammantagna ekonomiska
effekten av de föreslagna förändringarna är gynnsamma för
Svenska kyrkan och att lösningen för åren 2000-2009 inte är
statsfinansiellt neutral, dvs att den innebär ökade
statsutgifter. Därför kommer regeringen att under perioden
överväga att införa någon form av avgift eller skatt för att
uppnå detta.

Vänsterpartiet menar att de delar av reformen som avser allmänna
åtaganden (vården av de kyrkliga kulturminnena samt begravningsverksam-
heten) skall finansieras på sedvanligt sätt över stats- och/eller kommun-
budget. Några öronmärkta avgifter eller skatter är inte motiverade. Svenska
kyrkans, liksom övriga trossamfunds, verksamheter måste dessa organisa-
tioner finansiera på samma sätt som andra ideella föreningar, dvs. framförallt
via medlemsavgifter. Eventuella statsbidrag till verksamheter som bedrivs av
trossamfund skall behandlas enligt samma principer som gäller för andra
ideella organisationer (se även 4.2).

Eftersom den nuvarande kyrkoskatten övergår till att bli en avgift, så
minskar det s.k. skattetrycket i motsvarande grad (begravningsavgiften skall
dock även i fortsättningen ses som en skatt), närmare bestämt med ca 78 öre
per skattekrona, totalt ca 7 miljarder kronor. "Därmed", skriver regeringen i
propositionen, "skapas ett motsvarande utrymme för en förstärkning av den
offentliga sektorns finanser". Vänsterpartiet omfattar visserligen inte denna
tämligen bokföringsmässiga syn på det s.k. skattetrycket, men förutsätter att
regeringen återkommer med förslag på hur detta utrymme kan utnyttjas för
finansiering av annan samhällsnyttig verksamhet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår förslag till ändring i 1 kap. 1 § begravningslagen
1990:1144,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
begravningslagen att kommunerna ges huvudansvar för
begravningsverksamheten,

3. att riksdagen, om yrkande 1 eller 2 avslås, som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunalt huvudansvar för
begravningsverksamhet för dem som inte tillhör något kristet trossamfund,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att fastställa begravningsavgiften på kommunal nivå,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att likställa kyrklig kulturminnesvård med annan
kulturminnesvård genom årlig prövning i samband med fastställande av
statens budget,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att fördelning av medel för kyrkliga kulturminnen bör beslutas av
Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en särskild skatt för kyrkliga kulturminnen inte bör införas,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
äktenskapsbalken enligt vad i motionen anförts om s.k. civiläktenskap.

Stockholm den 20 januari 1999

Mats Einarsson (v)

Charlotta L Bjälkebring (v)

Kenneth Kvist (v)

Peter Pedersen (v)

Tasso Stafilidis (v)

Tanja Linderborg (v)

Willy Söderdahl (v)