Till innehåll på sidan

med anledning av prop. 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration, m.m.

Motion 1996/97:Sf39 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Proposition 1996/97:63
Tilldelat
Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning
1997-05-02
Hänvisning
1997-05-07
Bordläggning
1997-05-07

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Propositionens
huvudsakliga innehåll
Propositionen handlar i huvudsak om den utlovade höjning
av sjukpenningnivån från 75 till 80 % av den
sjukpenningrundande inkomsten (SGI). Höjningen görs i
sjuklönesystemet, sjuklönen, i föräldraförsäkringen,
havandeskaps- och närståendepenningen och i det statliga
personskadeskyddet. Regeringen vill även ta bort den
minskningsregel som finns efter den 90:e dagen i en
sjuklöneperiod. Kompensationsnivån begränsas till 90 % av
SGI. Kollektivavtalad gruppsjukförsäkring, och inte bara
avtalad lön, skall räknas som lön under sjukdom, däremot
inte privata sjukförsäkringar.
Arbetsgivarna skall kompenseras för nivåhöjningen till 80 % av SGI. Det
görs genom en justering av arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen. Den
som har en förtidspension på tre fjärdedelar skall ha möjlighet att få a-kassa
för resterande del. Samverkansformerna inom rehabiliteringsområdet skall
fortgå och till dem skall kopplas systematisk uppföljning av deras resultat.
Det skall finnas gemensamma ekonomiska samverkansramar där de
ekonomiska besluten fattas i respektive myndighet.
Högriskskyddet skall utökas och omfatta även personer som har längre
sjukperioder under en tolvmånaders period. Regeringen föreslår även
förändringar när det gäller fastställande av sjukpenninggrundande inkomst.
Försäkringskassorna får nu rätt att i vissa fall fastställa den i efterhand. För
personer där sjukbidrag eller förtidspension har upphört föreslås att SGI
fastställs till det belopp som utgjorde den försäkrades årsinkomst före det att
sjukbidrag eller förtidspension utgick. Dessa regler skall gälla från den 1 juli
1997 och övriga förändringar gäller från den 1 januari 1998.
Lägsta inkomst för rätt till sjukpenning höjs till 24 % av basbeloppet.
En del ändringar föreslås i den nuvarande organisationen för att garantera
en starkare statlig styrning av verksamheten.
Vänsterpartiets
ställningstagande
Under sex års tid har regering och riksdag gjort förändringar
i socialförsäkringssystemet i genomsnitt en gång i veckan.
De flesta ändringar har också varit i negativa. Detta ger inte
den stabilitet och legitimitet åt försäkringen som är
nödvändig för att människor skall känna tilltro till den
generella välfärden. För att överleva ekonomiskt under en
längre sjukdomsperiod tvingas många att teckna privata
sjukförsäkringar. I ett ekonomiskt läge där Sverige behöver
stärka hemmamarknaden för att öka tillväxten är stabila,
förutsägbara socialförsäkringar ett måste. Sänkningen av
ersättningsnivåer och förändringar av sjukdomsbegreppet är
de förändringar som människor i allmänhet haft svårast att
acceptera eftersom de drabbar dem med låga inkomster och
förslitande, monotona arbetsuppgifter. Karensdagen är
ytterligare en åtgärd som av många upplevs som orättvis
eftersom den drabbar olika beroende på klass- och
könstillhörighet.
Med denna föga positiva utveckling, som leder till grundtrygghet, är det
inte konstigt att många vill ha ett nytt stabilt system som i görligaste mån
ligger utanför regeringens och riksdagens möjligheter att göra olika mani-
pulationer.
Vänsterpartiet vill få en inriktning mot ett socialförsäkringssystem som är
stabilt och ger en standardtrygghet och som det går att lita på. Vi kommer i
andra sammanhang att utveckla vår politik när det gäller hur ett sådant
system skall byggas upp och i det följande håller vi oss till vad regeringen
föreslagit i sin proposition.
Om ersättningsnivåer
Den låga ersättningsnivån som infördes den 1 januari 1996
har medfört att standardprincipen, eller som den i bland
kallas inkomstbortfallsprincipen, satts ur funktion.
Förändringen av SGI har också inneburit att ersättningsnivån
sjunkit under den utlovade 75-procentsnivån. Lågavlönade
människor har inte ekonomiskt klarat av längre
sjukdomsperioder, utan har tvingats söka ekonomiskt bistånd
på socialkontoren. Regeringen har på så sätt vältrat över
kostnader, som skulle ha burits av försäkringen, på landets
kommuner.
Vi tror inte att höjningen till 80 % av SGI räcker för att standardtryggheten
skall vara säkrad. Vi föreslår därför att ersättningsnivån i socialförsäkrings-
systemet från den 1 januari 1999 höjs till 85 % för att som målsättning ha en
90-procentig ersättningsnivå. Det gäller då samtliga ersättningar inom
systemet, dvs sjuk- och rehabiliteringsersättningar, föräldra- och närstående-
penning, havandeskapsersättningen och det statliga personskadeskyddet.
Samma nivå skall även gälla för ersättning från arbetslöshetskassan.
Minskningsregeln inom
sjukpenningförsäkringen
Vänsterpartiet delar Försäkringsanställdas förbunds synpunkt
att den generella nivån i den allmänna försäkringen skall
ligga på 90 %. Med ett bra generellt socialförsäkringssystem
skulle inte förstärkningar i form av kollektiva eller privata
försäkringar behövas. Men genom de ständiga försämringar
som gjorts har löntagarna tvingats försäkra sig kollektivt.
Vänsterpartiet accepterar den av regeringen föreslagna
ändringen av minskningsregeln.
Vad vi däremot har svårt att acceptera är den grundstöt som regeringen ger
till den solidariska och generella socialförsäkringen, genom att gång efter
gång upprepa att privata försäkringar skall undantas. Det gäller det nya pen-
sionssystemet, det gäller änkepensionen och det gäller nu sjukförsäkringen.
Genom att minskningsregeln enbart gäller de kollektiva försäkringarna leder
det också till att den enskilda får ut mer ersättning med en privat försäkring
än med en kollektiv. För att undanröja behovet av privata försäkringar bör
därför nivåerna och ersättningstaket höjas i det generella socialförsäkrings-
systemet.
Om höjning av
ersättningstaket
Vi har konstaterat att senare års utveckling inneburit en
urholkning av standardtryggheten. År 1974 infördes det
nuvarande inkomsttaket på 7,5 basbelopp för ersättningar.
Dessa gäller både för SGI och även för den
pensionsgrundande inkomsten (PGI). Andelen försäkrade
som nått taket har ökat och det är vår bedömning att den
utvecklingen fortsätter. På lång sikt innebär detta att
försäkringens legitimitet försvagas och dess roll som allmän
försäkring hotas. En sådan utveckling vill Vänsterpartiet
motverka. Det görs enklast genom att höja taket. Vi föreslår
en höjning från den 1 januari 1999 av förmånstaket i
socialförsäkringarna till 10 basbelopp. En sådan höjning tror
vi ger legitimitet och motverkar att en betydande del av
befolkningen söker sig till andra försäkringsformer.
Om karensdagen
Vänsterpartiet vill ta bort den karensdag som infördes den 1
april 1993. Karensdagen slår hårdast mot låginkomsttagarna
både ekonomiskt och hälsomässigt. Låginkomsttagarna, vars
inflytande över arbetet är litet, tar värktabletter och går sjuka
till jobbet, tar kompledigt eller semester. Höginkomsttagarna
som har stor frihet i sitt arbete kan antingen arbeta in eller
arbeta hemma. Beräkningar utförda av Pia Nilsson visar att
det finns stora skillnader på vad en höginkomsttagare
respektive låginkomsttagare förlorar vid sjukdom. Självklart
påverkar det faktum att kvinnor och män med förslitande
arbetsuppgifter av ekonomiska skäl tvingas gå till arbetet
sjuka även arbetsskador och förtidspension, förutom allt
individuellt lidande. Många kvinnor har också besvärliga
menstruationer med svåra smärtor. De tvingas nu att
konsumera stora mängder smärtstillande medel för att kunna
gå till arbetet.
Om finansieringen
Vänsterpartiet vill växla egenavgifterna som nu finns för att
finansiera socialförsäkringarna till den skatt som det
egentligen är. Nu tas en egenavgift ut till försäkringen upp
till förmånstaket. Den är nu 5,95 % av bruttolönen. För att
finansiera våra förslag när det gäller socialförsäkringen
föreslår vi att den avgiften/skatten tas ut även över tak. De
ekonomiska effekterna av ett sådant förslag innebär att
försäkringens intäkter ökar med 3,6 miljarder kronor per år.
Kostnadsökningen för takhöjningen uppgår till ca 700
miljoner vilket på sikt gör ett nettotillskott på 2,9 miljarder
kronor per år. Detta räcker för att finansiera våra förslag.
Därtill vet vi att socialförsäkringarna har ett överskott även
om vi räknar in det årligen minskande underskottet i
arbetsskadefonden.
Om restarbetsförmågan
Regeringens åtstramning inom socialförsäkringssystemet
medför att minsta "restarbetsförmåga" hos den enskilde
stänger möjligheten till förtidspension. Med tanke på att
anpassade "restarbetstillfällen" knappast längre erbjuds av
vare sig privata eller offentliga arbetsgivare riktas ett allt
starkare tryck mot personer drabbade av arbetsskador och
arbetssjukdomar. En modifierad äldreregel vid förtidspension
måste återskapas vid sidan om kompletterande åtgärder.
Enligt Vänsterpartiets mening måste arbetsgivarna ta ett
mycket större ansvar för rehabilitering, anpassade
arbetsplatser och företagshälsovård än i dag. Alla måste få
plats i ett solidariskt arbetsliv.
Om sjuklönen
Vänsterpartiet föreslår att företag med upp till 10 anställda
befrias helt från regeln att betala sjuklön. Vidare föreslår vi
att 14 dagars sjuklöneperiod återinförs för övriga företag. Vi
anser att detta är en av de viktigaste åtgärderna för att öka
viljan hos företag att göra nyanställningar och för att
förhindra s k utestängningseffekter på arbetsmarknaden.
Om den
sjukpenninggrundande
inkomsten
Sjukpenninggrundande inkomst tas ibland felaktigt som den
bruttolön man får. Så är nu inte fallet. Bruttolönen reduceras
med arvoden, matsubventioner, bilersättningar, semesterlön
m.m. Det innebär, och inte så sällan, en kraftigt reducerad
ersättning från försäkringen. Vänsterpartiet vill ha
förändringar i beräkningarna av den sjukpenninggrundande
inkomsten. Den inkomst som regelbundet utgår för arbetad
tid anser vi skall ligga till grund för ersättningsnivån, och dit
hör bl a semesterlönefaktorn men också en del arvoden och
andra förmåner. Vi vill därför ha en förnyad översyn av SGI
så att den blir mer fördelningspolitiskt rättvis.
Om rehabilitering
Vänsterpartiet anser att en offentlig försäkring skall bygga på
principen om standardtrygghet och ge en fullgod ersättning
för inkomstbortfall. Arbetslinjen, såsom LO definierar den,
skall prägla försäkringen och det skall finnas en rätt till
rehabilitering. Vi tar avstånd från den definition av
arbetslinjen som EU företräder, dvs nivåerna på
trygghetssystemen skall vara så låga att de understiger de
lägsta lönerna för att undvika, som man säger, "tröskel-
effekter". Differentierande former av rehabiliteringsinsatser
måste utvecklas och mer resurser måste satsas på att skapa
dessa resurser. Av de totala resurserna som finns inom
socialförsäkringssystemet går bara några procent till sådan
verksamhet. Vänsterpartiet anser att mer pengar behöver
avsättas till rehabilitering. För att markera detta har vi i 1998
års budget för försäkringskassornas
rehabiliteringsverksamhet anslagit 200 miljoner.
Om försäkringskassorna
Försäkringskassorna har från budgeten 1995/96 till år 1998
fått ett sparbeting på 11 %. Försäkringskassorna som
förmedlar en stor och viktig del av vår välfärd har därmed
fått vidkännas kraftiga besparingar. Samtidigt har en lång rad
regeländringar trätt i kraft. Dessutom har tiden mellan det att
beslut fattas i riksdagen fram till ikraftträdandet varit alldeles
för kort. Kassorna har inte getts tillräckligt utrymme för
inlärning av nya arbetsuppgifter och för utbildning. I takt
med att alltfler människor fått sämre privatekonomi ökar
också oron för hur de sociala trygghetssystemen fungerar.
Det har inneburit tätare kontakter från medborgarnas sida.
Kravet i den här situationen är hårt på försäkringskassorna att
kunna ge korrekt information, korrekt bemötande och korrekt
ersättning. JO har i samband med att antalet anmälningar
ökat uttalat att den enskildes rättssäkerhet nu har försämrats.
För att underlätta försäkringskassornas arbete föreslår vi riksdagen att i
budgeten för år 1998 anslå ytterligare 100 miljoner kronor.
Om företagshälsovården
Redan i maj 1993 nedrustade riksdagen företagshälsovården
genom att kraftigt skära ner statsbidraget. Man ansåg att
arbetsgivarna redan har ett i lag fastställt ansvar både för
arbetsmiljön och för rehabiliteringen. Det kommer nu an på
arbetsmarknadens parter att göra upp om hur arbetsmiljön
och rehabiliteringen skall skötas.
Vänsterpartiet är positivt till utvecklingen av en kvalificerad företagshälso-
vård, där den förebyggande verksamheten fortsättningsvis högprioriteras. Det
är på den punkten som företagshälsovården haft svårt att skapa sig en egen
identitet och på många håll har verksamheten fått en prägel av primärvård.
Företagen har önskat att sjukvården skulle dominera och denna inriktning har
tärt på de resurser som funnits för att spela en aktiv roll i miljö- och rehabi-
literingsarbetet.
I dag är det ofta företagens skyddskommittéer som har ansvaret för verk-
samheten. Arbetsgivaren har på detta sätt delegerat ansvaret och det har
uppstått oklarheter i verksamhetsinriktningen.
Vänsterpartiet vill att företagshälsovården, förutom en klar inriktning,
också får en klarare organisation. Det innebär att i de fall avtal inte kan
träffas mellan parterna om organisationen skall samhället komplettera med
en lagstiftning, alltså en rättighetslag. Målsättningen är att alla arbetstagare
skall ha tillgång till företagshälsovård och inte som nu att en femtedel av de
anställda står utan företagshälsa. Kanske rör det sig dessutom om den grupp
som har det största behovet av förebyggande hälsovård. Sorgligt nog visar
Socialdemokraterna i regeringsställning inte någon vilja att ta upp en
lagreglering till diskussion, vilket i opposition var en del i deras arbetsmark-
nadspolitik.
Den huvudsakliga finansieringen av verksamheten bör ligga på arbets-
givaren. Vi anser därför att man skall göra en differentiering av avgifterna
som koordineras med företagens arbetsskadenivå. Ett alternativ kan vara att
pröva den finska modellen med en 15-gradig skala.
En lag på detta område innebär att de små företagen kan få svårt att klara
ekonomin för sin företagshälsovård. För att de skall klara den uppgiften
måste man via staten ge dem ersättning för verksamheten. Vårt förslag till
lagstiftning kräver ett huvudmannaskap. Tillsynen och utvecklingen av
arbetsmiljöverksamheten och därmed företagshälsovården anser vi i
huvudsak skall handhas av Arbetarskyddsstyrelsen. Detta ansvar skall gälla
alla arbetsplatser och inte bara de sämsta. Detta innebär att styrelsen måste
överta uppgifter från andra myndigheter för att klara sina åligganden.
Arbetsmiljölagen måste självklart kompletteras. I dag finns där inget
uttalat arbetsgivaransvar för att de måste ställa resurser till förfogande för
arbetsmiljöarbetet. Här borde kommittén föreslagit att en sådan passus införs
i arbetsmiljölagen. En annan komplettering som skulle gagna företagshälso-
vården är en uttalad och tydlig skrivning om sekretess vid arbetet med hälso-
och miljöskydd inom företagen.
 Vänsterpartiet vill också ha en klarare reglering av företagshälsovårdens,
försäkringskassans och yrkesinspektionens samverkans- och ansvars-
områden. Där anser vi att företagshälsovården skall ha ett huvudansvar för
att initiera rehabiliteringen, att försäkringskassan skall ha ansvaret för att
utredningar görs och åtgärder snabbt sätts in.
Arbetsgivarens del i
rehabiliteringen
Vänsterpartiet anser att rehabiliterande insatser måste
initieras tidigt i ett sjukdomsfall. Det skall finnas ett krav på
arbetsgivaren att efter fyra veckor göra en dokumentation
och även ha en beredskap för rehabiliterande insatser varefter
det ankommer på försäkringskassan att ansvara för att
rehabiliteringen genomförs. När det gäller de små företagen
bör regler finnas så att kassan finansierar eller delfinansierar
kostnaden.
Ingen har i dag ansvaret för den enskildes rehabilitering. Vänsterpartiet
anser att ett myndighetsansvar måste klargöras. Vi föreslår att Yrkes-
inspektionen skall ha ett sådant ansvar och att arbetsmiljölagen bör
kompletteras med en sådan regel. Vänsterpartiet anser därför att det i den av
regeringen föreslagna utredningen om arbetsgivarnas åtgärds- och kostnads-
ansvar skall ingå att, förutom ansvarsfrågor och kostnader för rehabiliterings-
frågor, även utreda frågan om tillsynsansvaret med inriktning mot att
Yrkesinspektionen får detta ansvar.
Om samverkan
Det är bra att myndigheter och förvaltningar i allt större
utsträckning samverkar inom rehabiliteringsområdet för att
den enskilda kvinnan eller mannen skall slippa rundgång
mellan olika myndigheter och förvaltningar och vårdställen.
Vad som dock återstår att lösa är de olika reglerna som finns
inom de olika systemen vad gäller ersättningen. Eftersom
inte pengarna kommer att läggas ihop, innebär det att det kan
uppstå väntetider mellan de olika systemen, väntetider då den
enskilda kvinnan eller mannen står utan försörjning.
Det är bra att regeringen nu uppmärksammat att kvinnor och män behand-
las olika vad gäller rehabilitering. Regeringen skriver: "Könsperspektiv
innebär att olikheterna bejakas och att kunskaperna om detta används för att
anpassa verksamheten och åtgärderna så att både kvinnor och män på ett
likvärdigt sätt kan rehabiliteras tillbaka till egen försörjning." Samtidigt har
den särskilde utredaren konstaterat att det saknas ett genomtänkt
könsperspektiv i de flesta projekt utredaren studerat. Regeringen borde då
ställa sig frågan hur kunskapen om kvinnors och mäns olika situation skall
kunna tillföras projekten. Som regeringen mycket riktigt påpekar handlar det
om kunskap, ett kompetensområde. Om inte de samverkansprojekt som
studerats har haft ett kvinnoperspektiv, vad är det som säger att de kommer
att få det genom de vaga formuleringar som står i propositionen? Det borde
vara av intresse för regeringen att inte enbart utreda hur Egon Jönsson skall
rehabiliteras utan också vad som behöver göras för att Greta Johansson skall
kunna komma tillbaka in i arbetslivet. Regeringen borde därför uppdra till de
myndigheter och förvaltningar som skall ingå i de olika samverkansprojekten
att genomföra en särskild utbildning i "main-streaming". Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.
Om försäkring vid
arbetsskada
Regeringen vill fortsätta utredandet av om arbetsolycksfallen
skall få en annan och generösare hantering än
arbetssjukdomarna. Vänsterpartiet anser att frågan inte
behöver någon ytterligare utredning. Arbetsolyckor och
arbetssjukdomar anser vi skall behandlas lika.
Det var i sjuk- och arbetsskadekommittén som detta förslag lanserades. Ett
särskiljande av arbetsolycksfallen från arbetssjukdomarna (de arbetsrelate-
rade skadorna) skulle kunna ge dem som råkar ut för klart definierade
olycksfall sammantaget 400 miljoner mer i ersättning eftersom denna grupp
skulle få en ersättningsnivå på 98 % av SGI. Finansieringen skulle ske
genom att nedtrappningen av arbetskadefondens underskott skulle ske i
långsammare takt.
Det finns ingen klart markerad gräns mellan arbetsrelaterade sjukdomar
och olycksfall som kommittén ansett. Även arbetsskadorna kan graderas
linjärt från lättare till svårare skador: från lättare allergiska besvär p.g.a.
arbetsmiljön till svåra hjärnskador som uppkommit genom olycksfall i
arbetet. På den linjen kan man finna otalet svåra gränsdragningsfall.
Exempelvis kan ett oanmält olycksfall leda till en arbetssjukdom. Genast blir
det problematiskt med bevisföringen och därmed årslånga överväganden.
Vänsterpartiet anser därför att det finns arbetssjukdomar som klart och
snabbt kan härledas till arbetsmiljön och därmed snabbt berättigar till den
högre ersättningsnivån. Vi anser det lika lätt, eller svårt, att klart och
snabbt
fastställa en del arbetsrelaterade sjukdomar som det kan vara att ta ställning
till om det är ett olycksfall. Därtill är det så i dag att om någon råkar ut för
 en
klart bevisad arbetsolycka så behandlas denna snabbare än sjukdomar som
har arbetsrelaterade orsaker.
Oavsett detta finns det en rad andra faror med att särskilja arbetsolyckorna
från de arbetsrelaterade sjukdomarna. Dessa skador har utsatts för en rad
restriktioner som gjort det mycket svårt att få en sådan skada godkänd. Vi
tänker då på ändringen i arbetsskadebegreppet och den hårda bevisföringen
som infördes år 1993.
Om kvinnor som drabbas
Generellt drabbas kvinnor av arbetssjukdomar och män av
olycksfall i arbetet. Detta beror på att kvinnorna är i majoritet
i vård- och serviceyrken där många drabbas av
förslitningsskador. De förändringar som gjordes i lagen av
arbetsskadebegreppet har försvårat för kvinnor med
förslitningsskador att få dem godkända som arbetsskada. Det
må vara tämligen klart att så är fallet, men vägen till en
eventuell livränta är nästan undantagslöst lång och prövande.
Olycksfallen har i detta sammanhang, för att uttrycka sig
krasst, en högre status och legitimitet. Att ytterligare
särbehandla olycksfallen kan i framtiden hänvisa
arbetssjukdomar till sjukförsäkringen och en avsevärt lägre
ersättningsnivå. Ett särskiljande av olycksfallen från
sjukdomarna kan på så sätt överföra pengar från
arbetskadade kvinnor till arbetsskadade män. Blir det så har
vi inte bidragit till ett rättvist försäkringsskydd. Vi vill också
i detta sammanhang uppmärksamma regeringen på JämO:s
remissvar på den nya kriterierna för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen.
Om privatisering
Vänsterpartiet är också emot att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen privatiseras. Om arbetsolycksfallen
utskiljs kan det vara ett steg mot att låta försäkringsbolagen
ta över denna verksamhet och en grund för privatisering
genom att definitionsmässigt klara ut vad som skall anses
som olycksfall. Det som försäkringsbolagen behöver göra är
bara en riskbedömning inom varje avtalsområde.
En borgerlig regering skulle aldrig tveka att låta privatisera denna del
särskilt då parterna visat ett ointresse av att ta sig an
arbetsskadeförsäkringen
i sin helhet. Detta ligger i färdriktningen och måste beivras.
Vänsterpartiet är inte heller nöjt med den tänkta kompensationsnivån.
Ingen enskild skall drabbas ekonomiskt av en arbetsskada, och då är 100 %
den rätta nivån.
Socialförsäkringarnas
organisation
Vänsterpartiet är överens med regeringen om att
försäkringskassorna skall behålla sin associationsform som
från staten fristående offentligrättsliga organ som i sin
myndighetsutövning kan betraktas som
förvaltningsmyndighet. Vi anser att man i den nuvarande
organisationen kan kombinera myndighetsutövningen med
lokal förankring och tillvarata engagemang. Vi tycker också
att det är bra att Riksförsäkringsverkets roll förstärks när det
gäller uttolkningen av regelsystemet så att försäkringen
tillämpas likformigt och rättvist över hela landet. I denna del
har Vänsterpartiet ingen annan åsikt än regeringen men
däremot har vi inte samma syn på lednings- och
styrfunktionerna och socialförsäkringsnämnderna.
Vad vi vill är att en nationell styrelse med verkställande funktion utses.
Styrelsen och ledningsgruppens uppgift är att tolka de riktlinjer och ramar
som ges av riksdag och regering och föra ut dessa i organisationen. De skall
också i samråd med de regionala enheterna utvärdera och utveckla verk-
samheten. Denna nationella styrelse skall utses av de politiska partierna.
Ordföranden i styrelsen kan vara en av regeringen utsedd person.
På det lokala planet/regionen har under den senaste tioårsperioden
förtroendemannainflytandet i kassorna förstärkts och Vänsterpartiet anser att
detta skall förstärkas ytterligare. Vi är därför motståndare till att regeringen
skall utse ledamöterna i socialförsäkringsnämnderna. Dessa nämnder skall
utses som majoriteten av samhällets andra nämnder och styrelser där
valresultatet ger utslag i deras sammansättning. Det är således inte bara en
organisatorisk fråga utan även en fråga om demokrati.
Vad Vänsterpartiet vill ha är en decentraliserad handläggning med lokalt
ansvar och befogenheter som ger försäkringen en aktiv inriktning där
förebyggande och rehabiliterande insatser kommer att medverka till att
upprätthålla arbetslinjen. Det är med utgångspunkt i den enskildes behov och
förutsättningar som kassorna skall samordna och planera rehabiliteringen och
i ökad utsträckning även finansiera denna. Där skall vägas in både för-
säkringens försäkringsfunktion så att den ekonomiska tryggheten är säkrad
och insatsen som gör det möjligt att delta i arbetslivet.
En sådan inriktning kommer att kräva alltmer av individuella bedömningar
och inslag av skälighetsbedömningar. Då blir det viktigt hur kassan tar till sig
detta och hur man bemöter sina medlemmar.
Vänsterpartiet anser att bästa sättet att stärka förtroendemannainflytande är
att styrelser och nämnder på alla nivåer består av förtroendevalda som skall
ha en aktiv roll och stort ansvar för verksamhetens styrning och ledning. På
så sätt svarar de tillsammans för en bred erfarenhet från olika samhälls-
områden. Vänsterpartiet föreslår att en sådan tillsynsmyndighet inrättas.
Tillsynen
Vänsterpartiet anser att det finns allvarliga brister i tillsynen
av socialförsäkringsverksamheten. För att
försäkringsorganisationen skall leva upp till sitt mål anser vi
att det behövs en tillsynsfunktion som rapporterar direkt till
riksdag och regering. Med den inriktning som nu finns på
kostnaderna för försäkringen anser vi att det för
rättssäkerhetens skull behövs en instans som har sin
verksamhet fokuserad på hur den enskilde kvinnan och
mannen behandlas i systemet. Tillsynsfunktionen skall vara
helt fristående från socialförsäkringsorganisationen. Den kan
bygga sin verksamhet till en del på den information som
kommer från socialförsäkringsorganisationens egna
uppföljningar och utvärderingar. Vänsterpartiet anser att en
sådan tillsynsmyndighet skall inrättas.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en höjning av ersättningsnivån i socialförsäkringen till 85 % från
den 1 januari 1999,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om höjning av ersättningstaket till 10 basbelopp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uttag av avgifter över den högsta ersättningsnivån,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avskaffandet av karensdagen i sjukförsäkringen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om restarbetsförmågan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändring av beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten
(SGI),
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om resurser till rehabilitering,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäkringskassornas administration och möjlighet att arbeta med
rehabiliterande verksamhet,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om allas rätt till
företagshälsovård,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om företagshälsovårdens verksamhet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäkringskassans administration och rehabiliteringsmöjligheter,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsgivarnas ansvar när det gäller rehabiliteringen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samverkan mellan myndigheter när det gäller rehabiliteringen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskild utbildning om main-streaming i de olika
samverkansprojekten,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsskadeförsäkringen,
16. att riksdagen avslår regeringens förslag om att det skall vara
regeringens uppgift att utse en nationell styrelse för
socialförsäkringsverksamheten enligt vad i motionen anförts om en
demokratisk styrning av den allmänna försäkringen,
17. att riksdagen avslår regeringens förslag om att det är regeringen som
skall utse ledamöterna i socialförsäkringsnämnderna enligt vad i motionen
anförts om ökat förtroendemannainflytande genom allmänna val,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skapandet av ett
tillsynsorgan för den enskildes rättssäkerhet och integritet.

Stockholm den 2 maj 1997
Ulla Hoffmann (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)

Lars Bäckström (v)

Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)

Marie Engström (v)

Tanja Linderborg (v)

Johan Lönnroth (v)

Stig Sandström (v)

Alice Åström (v)

Eva Zetterberg (v)


Yrkanden (36)

  • 1
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höjning av ersättningsnivån i socialförsäkringen till 85 % från den 1 januari 1999
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 1
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höjning av ersättningsnivån i socialförsäkringen till 85 % från den 1 januari 1999
    Behandlas i
  • 2
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höjning av ersättningstaket till 10 basbelopp
    Behandlas i
  • 2
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höjning av ersättningstaket till 10 basbelopp
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 3
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uttag av avgifter över den högsta ersättningsnivån
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 3
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uttag av avgifter över den högsta ersättningsnivån
    Behandlas i
  • 4
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffandet av karensdagen i sjukförsäkringen
    Behandlas i
  • 4
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffandet av karensdagen i sjukförsäkringen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 5
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om restarbetsförmågan
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 5
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om restarbetsförmågan
    Behandlas i
  • 6
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI)
    Behandlas i
  • 6
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI)
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 7
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resurser till rehabilitering
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 7
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resurser till rehabilitering
    Behandlas i
  • 8
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringskassornas administration och möjlighet att arbeta med rehabiliterande verksamhet
    Behandlas i
  • 8
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringskassornas administration och möjlighet att arbeta med rehabiliterande verksamhet
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 9
    att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om allas rätt till företagshälsovård
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 9
    att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om allas rätt till företagshälsovård
    Behandlas i
  • 10
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshälsovårdens verksamhet
    Behandlas i
  • 10
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshälsovårdens verksamhet
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 11
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringskassans administration och rehabiliteringsmöjligheter
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 11
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringskassans administration och rehabiliteringsmöjligheter
    Behandlas i
  • 12
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsgivarnas ansvar när det gäller rehabiliteringen
    Behandlas i
  • 12
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsgivarnas ansvar när det gäller rehabiliteringen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 13
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan myndigheter när det gäller rahabiliteringen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 13
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan myndigheter när det gäller rahabiliteringen
    Behandlas i
  • 14
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskild utbildning om "main-streaming" i de olika samverkansprojekten
    Behandlas i
  • 14
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskild utbildning om "main-streaming" i de olika samverkansprojekten
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 15
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsskadeförsäkringen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 15
    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsskadeförsäkringen
    Behandlas i
  • 16
    att riksdagen avslår regeringens förslag om att det skall vara regeringens uppgift att utse en nationell styrelse för socialförsäkringsverksamheten enligt vad i motionen anfört om en demokratisk styrning av den allmänna försäkringen
    Behandlas i
  • 16
    att riksdagen avslår regeringens förslag om att det skall vara regeringens uppgift att utse en nationell styrelse för socialförsäkringsverksamheten enligt vad i motionen anfört om en demokratisk styrning av den allmänna försäkringen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 17
    att riksdagen avslår regeringens förslag om att det är regeringen som skall utse ledamöterna i socialförsäkringsnämnderna enligt vad i motionen anförts om ökat förtroendemannainflytande genom allmänna val
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 17
    att riksdagen avslår regeringens förslag om att det är regeringen som skall utse ledamöterna i socialförsäkringsnämnderna enligt vad i motionen anförts om ökat förtroendemannainflytande genom allmänna val
    Behandlas i
  • 18
    att riksdagen hos regeringen begär förslag till skapandet av ett tillsynsorgan för den enskildes rättsäkerhet och integritet.
    Behandlas i
  • 18
    att riksdagen hos regeringen begär förslag till skapandet av ett tillsynsorgan för den enskildes rättsäkerhet och integritet.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.