med anledning av prop. 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2

Motion 1996/97:Fö52 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Sammanfattning

Vänsterpartiet anser att regeringens förslag i många stycken
är positivt, även om vi har annan mening i ett antal viktiga
frågor, t. ex. synen på EU:s säkerhetspolitiska betydelse, det
framväxande samarbetet och försvarsmaktens organisation
och ekonomi. Vänsterpartiet fullföljer i denna motion
ståndpunkterna i etapp 1 av försvarsbeslutet. Det
säkerhetspolitiska läget har inte förändrats i något avgörande
avseende sedan riksdagsbeslutet 1995. De ytterligare
inskränkningar i totalförsvaret som vi tidigare förordat
kvarstår därmed.

Säkerhetspolitiken

De säkerhetspolitiska utgångspunkterna som redovisas i
propositionen delas i allt väsentligt av Vänsterpartiet.
Beskrivningen av för Sverige relevanta förhållanden och
förändringar i omvärlden är uttömmande och väl avvägd. Det
är när slutsatserna för Sveriges del redovisas som vi har en
annan syn.

När det gäller FN konstateras behovet av reformering och vitalisering för
att organisationen skall kunna möta de krav som den ställs inför. Ett antal
nödvändiga förändringar ges som exempel, men de kopplas inte till konkreta
uppgifter för svenskt agerande. Vänsterpartiet har i en annan motion
utvecklat detta.

Krishantering och fredsfrämjande

Sverige skall delta i fredsfrämjande insatser på mandat av FN
eller OSSE. Sveriges deltagande i PFF-arbetet är i huvudsak
positivt. Vi får värdefulla erfarenheter av att samverka med
andra länders enheter, samtidigt som vi kan lämna värdefulla
bidrag som grundas på vår långa erfarenhet av deltagande i
internationell verksamhet. Dessutom är det vi själva som
ensidigt avgör i vilken omfattning och hur djupt vi vill
engagera oss i samarbetet. PFF innebär för Sveriges del inga
bindande åtaganden. Det är ett svenskt intresse att förmågan
till samverkan utvecklas såväl genom teknisk anpassning och
samövningar som utbildningsmässigt. Denna inriktning är
hedervärd, och Vänsterpartiet stödjer den.

Bakgrunden till PFF har emellertid flera dimensioner och en betydande
spännvidd. Många har sett framväxten av PFF som ett resultat av att ett
aggressivt NATO har sökt nya vägar för att öka sitt inflytande. Genom PFF
konstruerade man ett instrument för att binda allt fler länder till NATO.
Slutmålet är att det praktiska samarbetet får en sådan omfattning att ett
fullvärdigt medlemskap i NATO blir den rationella följden. En annan
tolkning är att NATO med viss bävan såg att ett antal länder önskade få
fullständiga säkerhetsgarantier genom ett medlemskap. En organisation med
många medlemmar och olika intressen riskerar att förlamas av inre
motsättningar. Genom PFF kunde NATO få en frist och ivriga kandidat-
länder kunde lugnas. Båda tolkningarna innehåller en del av sanningen. Vi
betonar starkt att vårt deltagande måste grundas på våra egna bedömningar.
Sveriges engagemang i PFF får inte ges en sådan inriktning och omfattning
att svenska folket och omvärlden uppfattar det som att vi i praktiken minskar
vår militära alliansfrihet.

EU och VEU

En av grunderna till att Vänsterpartiet är motståndare till
medlemskapet i EU är de säkerhetspolitiska konsekvenserna.
Att EU utvecklar sin förmåga när det gäller
konfliktförebyggande insatser är positivt, men målet med en
gemensam säkerhets- och utrikespolitik - och på sikt ett
gemensamt försvar - är omöjligt att förena med fortsatt
militär alliansfrihet. Enligt vår syn är EU-medlemskapet
ingen säkerhetspolitisk nettofördel för Sverige. Detta innebär
också att det finns anledning att förhålla sig skeptisk till EU-
utvidgningen vad gäller andra länder, även om Sverige
givetvis måste acceptera andra länders val. Det finns dock
inte skäl för att aktivt uppmuntra en sådan utveckling.

Motsvarande resonemang kan föras när det gäller VEU. Risken för att en
strikt åtskillnad mellan de s.k. Petersberguppgifterna och EU:s övriga
ambitioner (nuvarande och eventuella tillkommande) inte upprätthålls måste
uppmärksammas. Sverige bör lämna sin observatörsroll i VEU. Vänster-
partiet uppfattar den som ett första steg i en målmedveten strävan till en
fastare knytning. En sådan finns det ingen folklig förankring för.

NATO-utvidgningen

I propositionen beskrivs NATO-utvidgningen entydigt
positivt. Man bortser helt från ett viktigt inslag i NATO:s
uppgifter, nämligen den att vara ett instrument för
stormaktspolitik. Detta kommer för överskådlig tid att vara
basen för NATO:s existens, även om vi kan se att NATO
förändras. Detta är givetvis grunden för USA:s engagemang,
vilket inte grundas på något annat än egennyttan. I detta
ligger inget moraliskt förkastligt, bara ett konstaterande av
att det är så det fungerar. NATO kan aldrig bli en
organisation för europeisk säkerhet som även innefattar
Ryssland, annat än möjligen genom PFF-samarbetet.
Europeisk säkerhet blir på sikt omöjlig utan konstruktioner
som innefattar Ryssland. Små staters intressen har även av
den anledningen ingen plats i NATO. Sverige kan inte hindra
att andra länder önskar bli medlemmar, men vi kan peka på
riskerna och aktivt arbeta för andra lösningar. Åter igen: ett
reformerat FN måste vara huvudlinjen.

Säkerhetsfrämjande i
Östersjöområdet

Beskrivningen i propositionen stämmer i huvudsak med
Vänsterpartiets uppfattning. På några viktiga områden har vi
en annan syn. Det är ett starkt svenskt intresse att de baltiska
länderna i alla avseenden förblir suveräna stater. Deras
säkerhet gynnas däremot inte i första hand genom EU-
medlemskap, utan genom andra samarbetsformer. I det
avseendet liknar deras läge Sveriges.

Givetvis skall Sverige lämna stöd till de baltiska ländernas uppbyggnad av
för en självständig stat normala säkerhetsfunktioner. De insatser som föreslås
är bra. Inom det militära området motsätter vi oss dock krigsmaterielexport i
enlighet med vår uppfattning att Sverige måste upphöra med sådan.

Försvarsindustrisamarbete

Detta avsnitt av propositionen går på nästan varje punkt emot
Vänsterpartiets uppfattning. En plan för avveckling av den
svenska krigsmaterielexporten bör tas fram som en del i
arbetet för att minska vapenflödet över världen. Detta är en
första viktig punkt om vi aktivt vill verka för nedrustning. I
det arbetet kan inte ingå att söka efter nya kunder,
exempelvis de baltiska länderna. Så länge som Sverige har
en försvarsmakt måste den givetvis ha vapen och utrustning,
men accepterandet av detta är något helt annat än regeringens
okritiska inställning till det framväxande europeiska
samarbetet om försvarsmateriel. Vi är motståndare till
svenskt medlemskap i WEAG.

Nya perspektiv på säkerhetspolitiken

Det vidgade säkerhetsbegreppet är väl etablerat, och det har
också fått genomslag för totalförsvarets uppgifter i
totalförsvarsbeslutets första etapp 1995. Förändringsarbetet
behöver naturligtvis fortsätta. Utveckling måste ske såväl
genom analys av "gamla" begrepps användbarhet som genom
införande av delvis nya.

Som ett exempel på det första kan nämnas folkrätten. Det kalla kriget
hämmade troligen den folkrättsliga utvecklingen. Ansatsen var ett försiktigt
och militärt orienterat perspektiv. Folkrätten i grundskolans och i gymnasiets
undervisning får i många fall en alltför undanskymd plats. Givetvis vore det
önskvärt att även den äldre befolkningen som redan lämnat den generella
utbildningen bibringades kunskaper i folkrätt. För totalförsvarets
pliktpersonal ges åtminstone i teorin vissa grundkunskaper, men för
befolkningen i övrigt blir informationen i hög grad fragmenterad. Nyhets-
rapporteringen från krigshärdar i världen följs mera sällan av folkrättsligt
korrekta och initierade kommentarer. Det är högst troligt att konflikten i det
forna Jugoslavien hade fått ett annat förlopp och ett snabbare slut om
kunskapen om folkrättens regler hade varit allmängods bland befolkningen i
Europa. FN förklarade 1989 perioden 1990-1999 för FN:s folkrättsårtionde.
Vi kan med facit i hand med förfäran konstatera att FN:s markering var
välmotiverad men hittills föga framgångsrik. Sverige bör satsa mer på detta
område - såväl för egen del som i det internationella arbetet.

Säkerhetspolitikens utveckling från territoriell säkerhet till ett mer
individcentrerat synsätt (skyddet av etniska grupper) kräver också ett
könsperspektiv. I Sverige har ökat våld mellan olika grupper i samhället
blivit ett växande problem. Strider mellan mc-gäng och rasistiskt våld är
synliga tecken på allvarliga underliggande tendenser. De traditionella
samhällsinstitutionerna och den demokratiska beslutsprocessen har i Sverige
försvagats av skandaler och korruption. Yttringarna är olikartade, men de går
i negativ riktning. Det är väl värt att utreda vad ett könsperspektiv skulle
innebära för samhällsutvecklingen och demokratins robusthet mot
nedbrytande krafter. På det internationella planet kommer vi tyvärr att få se
ytterligare exempel på väpnat våld som i hög grad riktas mot kvinnor. Här är
behovet av ett könsperspektiv i säkerhetspolitiken än mer tydligt. En analys
som genomsyras av detta perspektiv skulle öppna nya möjligheter för det
säkerhetspolitiska agerandet. En sådan ansats saknas helt i propositionen.

Det militära försvarets
krigsorganisation

För markstridskrafterna anser vi att en organisation
omfattande 10 armébrigader snarast bör införas, vilket
givetvis får konsekvenser för fördelningsförbanden vilka
minskas överlag på ett balanserat sätt och ges en omfattning
och inriktning som stämmer med reduceringen av antalet
brigader. Den materiella förnyelsen reduceras även i balans
med detta, vilket i första hand får konsekvenser för
stridsvagn 122.

Beträffande sjö- och kustförsvarsstridskrafterna kan sägas att det inte finns
anledning i dag att behålla system som inte skall användas i framtiden.
Antalet ytstridsfartyg minskas till 20 i snabbare takt än den regeringen
föreslår. Samma resonemang tillämpas vad gäller ubåtar, vilka snarast
minskas till 7. De fasta kustartilleriförbanden utgår.

För flygstridskrafterna gäller att deras ledning helt centraliseras.
Flygkommandostaberna utgår. Anskaffningen av JAS 39 fullföljs endast vad
gäller redan gjorda beställningar.

Det civila försvarets övergripande mål, uppgifter och funktioner får i
propositionen en inriktning som i huvudsak överenstämmer med vår
uppfattning.

Försvarsmaktens grundorganisation

Vänsterpartiets förslag skiljer sig från regeringens vad gäller
följande:

MekB 7 Revingehed läggs ned

PB 9 Skövde läggs ned

NB 13 Falun läggs ned

FMB Fårösund läggs ned

F 16 Uppsala läggs ned

Vi anser att samordningen av helikopterförband är av godo.
Försvarsmaktens helikopterflottilj lokaliseras dock till Säve.
Även den övriga verksamheten på Malmen kan i vår lösning
lokaliseras på annat sätt. Försvarsmakten kommer därmed
inte längre att utnyttja Malmen. FMV:s provningsverksamhet
bör ske på annan ort. F 15 Söderhamn bibehålls. Försvarets
skolverksamhet påverkas. Genom nedläggningen av F 16 är
det troligen rationellt att verksamheterna på Försvarsmaktens
underrättelse- och säkerhetscentrum samt F 20 lokaliseras till
annan ort. Detta får belysas i det kommande
utredningsarbetet om försvarsmaktens skolor. I övrigt
genomförs regeringens förslag.

Pliktpersonal

Vi ställer oss givetvis bakom höjningen av
utryckningsbidraget. Under tjänstgöring har alla
totalförsvarspliktiga rätt till mat. Vid dagar då mat inte
serveras får de i stället 95 kronor i matersättning. Under
helger betalas 25 kronor per dag. Denna olikhet är
omotiverad. Matersättningen bör vara 95 kronor utan
differentiering. Prövningsförfarandet för vapenfria
avskaffades för flera år sedan, en viktig principiell
förändring. Dock kvarstår en rest av detta genom att de
personer som mer än sex månader efter inskrivningen
kommer fram till att de vill vara vapenfria utsätts för en slags
symbolisk prövning . Denna rest bör tas bort.

I propositionen behandlas också personskadeskyddet för pliktpersonal,
som bör förbättras. Regeringen aviserar att så skall ske. Vi utgår från att
detta
sker samordnat med översynen av ersättningsreglerna för personal som
skadats vid tjänstgöring i utlandsstyrkan och att man beaktar det arbete som
skett inom Sjuk- och arbetsskadekommitten, även om den i ringa omfattning
analyserat pliktpersonalens förhållanden. Även de anhörigas situation måste
uppmärksammas så att de åtminstone inte av ekonomiska skäl behöver avstå
från, eller inte orkar, att ge den skadade stöd och hjälp.

Antipersonella minor

Vänsterpartiet välkomnar förslaget om ett svenskt förbud
mot antipersonella minor, som vi länge har verkat för. På två
punkter vill vi dock betona att regeringen bör göra mer:

1. Offentliggörande av storleken på lagren av svenska minor.
2.
3. Vissa restriktioner vad avser stridsvagnsminor.
4.
En viktig förtroendeskapande åtgärd vore att världens
regeringar offentliggjorde hur stora lager med antipersonella
minor de har. Vi vet att det finns stora mängder
antipersonella minor lagrade i så instabila länder som
Kambodja och Angola. Sverige och andra västländer borde
föregå med gott exempel och offentliggöra storleken på sina
lager.

Vi kan inte se att ett offentliggörande av denna information på något sätt
skulle skada den svenska försvarsförmågan. Flera andra länder, bl. a.
Nederländerna, USA och Tyskland, har redan uppgett storleken på sina lager
av antipersonella minor. Konferensen om landminor i Ottawa, med ett 60-tal
deltagande länder, kommer förhoppningsvis att föra frågan ytterligare framåt.

Vad gäller stridsvagnsminor så utgör dessa på många sätt ett humanitärt
problem av likartad karaktär som antipersonella minor. Det är speciellt
påtagligt vid dagens fredsfrämjande insatser. I Bosnien har IFOR-styrkorna
huvudsakligen skadats av stridsvagnsminor, inte antipersonella minor. Två
sätt att minska riskerna med kvarliggande stridsvagnsminor är att införa krav
på detekterbarhet och självneutralisering. Det finns redan i dag
rekommendationer i FN:s konvention om särskilt inhumana vapen att
stridsvagnsminor bör vara detekterbara och självdesarmerande. Det finns
stora mängder svenska stridsvagnsminor som inte uppfyller något av kraven.
Regeringen bör därför snarast utreda hur de svenska minorna kan anpassas
efter dessa krav.

Ekonomisk ram

Vi anser att regeringens förslag innehåller inbyggda
motsättningar och att den ekonomiska ramen är orealistisk.
Det kommer snabbt att visa sig att pengarna helt enkelt inte
räcker till den organisation och de materielprojekt som man
vill genomföra. Ur detta dilemma kan man naturligtvis ta sig
på flera sätt. Ett är genomföra mycket kraftiga ingrepp i
slutet av perioden. Vi anser att det är bättre att göra den
operationen redan nu. För regeringen medför det också att
man rimligen måste anpassa sin säkerhetspolitiska analys för
att motivera förändringarna, vilket möjligen medför en ökad
politisk spännvidd i sådana frågor. Det läget vill man troligen
undvika. Ett annat är att låta situationen bli uppenbart
ohållbar, utse syndabockar och/eller hänvisa till uppkomna
icke förutsägbara förhållanden samt anslå extra medel för att
räta upp situationen.

Fullföljandet av inriktningen från försvarsbeslutets etapp 1 innebär i vårt
förslag en sammanlagd ekonomisk ram för år 1997 till år 2001 uppgående
till 202,6 miljarder kronor.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges engagemang i PFF,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU och dess utvidgning,

3. att riksdagen beslutar att Sverige skall lämna sin observatörsroll i VEU,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om NATO:s utvidgning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stödet till de baltiska länderna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försvarsindustrisamarbete och nej till svenskt medlemskap i
WEAG,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett intensifierat upplysningsarbete vad gäller folkrätten,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett könsperspektiv i säkerhetspolitiken,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försvarsmaktens krigsorganisation,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försvarsmaktens grundorganisation,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om totalförsvarspliktigas förmåner,

12. att riksdagen beslutar att möjligheten till vapenfri tjänst är en självklar
rättighet oberoende av vid vilken tidpunkt den enskilde gör sitt val,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om personskadeskydd för pliktpersonal, anställda och stöd till
anhöriga,

14. att riksdagen beslutar att offentliggöra storleken på lagren av svenska
antipersonella minor,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stridsvagnsminors detekterbarhet och självneutralisering,

16. att riksdagen beslutar att den ekonomiska ramen för totalförsvaret för
försvarsbeslutsperioden 1997 till 2001 omfattar 202,6 miljarder kronor.

Stockholm den 4 oktober 1996

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Owe Hellberg (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)

Jan Jennehag (v)