med anledning av prop. 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2

Motion 1996/97:Fö50 av Dan Ericsson (kd)

Östergötlands roll i Sveriges
försvar

I den kristdemokratiska försvarsmotionen hävdas att
säkerhetspolitiken måste präglas av klarhet och långsiktighet
men också av öppenhet för nya lösningar. Sveriges militära
alliansfrihet består men sökandet efter den optimala
säkerhetsstrukturen för vårt land och vår omgivning måste
ständigt fortgå för att kunna beakta den internationella
utvecklingen. Försvarsbeslut 96 måste oavsett läge skapa
trovärdighet åt vår säkerhetspolitik.

Sverige ska upprätthålla ett effektivt totalförsvar med en sådan styrka,
sammansättning, ledning, beredskap och uthållighet att det utgör ett
väsentligt bidrag till stabiliteten i vårt närområde. Det är en förutsättning
för
att vår strävan att hålla oss utanför krig skall kunna bli respekterad och skapa
respekt för vår vilja och förmåga att försvara oss om vi skulle utsättas för
angrepp. Vårt totalförsvar är en försäkring mot ofred. Den föreslagna
minskningen av vår nationella försäkringspremie kommer att innebära ökad
självrisk.

Att nu ej verkställa den beslutade besparingen på 2 miljarder kronor
fr.o.m. år 1999 ger ökad trovärdighet åt vår säkerhetspolitik och är något som
Kristdemokraterna pläderar för i sin försvarsmotion.

Det är centralt att betona vikten av överensstämmelse mellan säkerhets-
politikens mål och totalförsvarets uppgifter, organisation och resurser. Den
föreslagna utformningen av totalförsvaret leder till obalans härvid, vilket
leder till minskad trovärdighet för vår vilja att försvara oss.

Det civila försvaret

Uppgifterna för det civila totalförsvaret är att värna
civilbefolkningen, trygga en livsnödvändig försörjning,
säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till
Försvarsmaktens förmåga vid ett väpnat angrepp och vid krig
i vår omvärld, kunna genomföra internationella freds-
främjande och humanitära insatser och stärka samhällets
samlade förmåga att möta svåra nationella påfrestningar i
fred.

Utifrån bedömningen av ett framtida krigs karaktär kommer de viktigaste
samhällsfunktionerna elförsörjning, telekommunikationer, transporter,
ledningssystem samt informations- och nyhetsförmedling att vara av särskilt
stort intresse för en angripare. Detta medför att civilbefolkningen kommer att
drabbas hårt av ett krig där en fiende på detta sätt försöker utnyttja sårbar-
heter i vårt moderna svenska samhälle.

De resurser och den förmåga som byggs upp inom det civila försvaret skall
ses som en tillgång under kriser och krig, vid svåra nationella påfrestningar i
det fredstida samhället samt vid fredsfrämjande och humanitära insatser
utomlands. Vid svåra påfrestningar i det fredstida samhället utgör frivillig-
organisationernas personal en viktig resurs som måste uppmärksammas.

Beredskapshänsyn i
samhällsplaneringen

Det postindustriella samhällets sårbarhet måste fortlöpande
analyseras och uppmärksammas som ett vitalt riksintresse.
Den beredskap och den krishanteringsförmåga vi bygger upp
kommer alla till del och bidrar till ett säkrare samhälle. Det
gäller främst sådana åtgärder som vidtas i samband med
fredstida investeringar i infrastrukturen och som syftar till att
skapa en extra stabilitet och robusthet inför krigstida
störningar. Beredskapshänsyn i samhällsplaneringen och i all
verksamhet måste därför bli ett naturligt inslag inom alla
viktiga samhällsfunktioner.

Beredskapsplanering

Länsstyrelserna utgör en utomordentligt viktig länk i
beredskapsförberedelserna och deras kapacitet och
kompetens avgör hur beredskapen för fred och krig utformas
och t.ex. vilket stöd för planering, genomförande och
uppföljning av ledningsövningar kommunerna kan få. Det är
därför mycket viktigt att länsstyrelsernas resurser inte
urholkas och att sambandet mellan län och försvarsområde
bryts på ett sådant sätt att beredskapen för fred och krig
eftersätts och medborgarnas säkerhet försämras.

Det militära försvaret

Försvarsmaktens roll som säkerhetspolitiskt instrument har
utvidgats genom nya uppgifter. Även om det för närvarande
inte föreligger något angreppshot mot Sverige fordrar vår
säkerhetspolitik långsiktigt att en betydande försvarsförmåga
fortlöpande upprätthålls - inte minst kvalitativt - hos
totalförsvaret. Denna utgångspunkt är en förutsättning för att
vår säkerhetspolitik skall uppfattas som trovärdig i den
instabila och föränderliga säkerhetspolitiska miljön.

Omvärlden värderar vår säkerhetspolitik bl.a. utifrån de säkerhetspolitiska
signaler vi sänder ut inför ett nytt försvarsbeslut. Våra säkerhetspolitiska mål
och vårt aktiva deltagande i byggandet av en alleuropeisk säkerhetsordning
måste stödjas av en trovärdig försvarsförmåga.

Utgångspunkter vid utformningen av Försvarsmakten måste vara att
tillgodose operativa krav med beaktande av anpassningsförmågan utifrån det
säkerhetspolitiska läget. En effektiv övervakning av Östersjön och dess
inlopp skall upprätthållas. Våra operativt viktiga områden måste skyddas.
Hela landet skall försvaras.

Markstridskrafter

För att armén skall kunna lösa ålagda operativa uppgifter
krävs välutbildade och välutrustade förband. Fältförbanden
föreslås nu reduceras. Regeringens och Centerpartiets förslag
innebär att man frångår ÖB:s inriktning vad gäller
armébrigader. Detta är synnerligen anmärkningsvärt och bör
avvisas. För att kunna lösa sina nationella insatser och
internationella fredsfrämjande insatser måste arméns
mekanisering och materiella förnyelse fullföljas så att hög
rörlighet, bra skydd samt god anfallsförmåga erhålls. Fler
territorialförband bör behållas.

Hemvärnet

Det är viktigt att hemvärnets organisation utökas. För att
hemvärnet skall kunna klara av sina uppgifter i händelse av
ett väpnat angrepp samt vara attraktivt vid nyrekrytering
måste hemvärnsförbanden förses med modern utrustning. I
samband med nedläggning av fält- och
territorialförsvarsförband finns modern materiel att tillgå.
Det är därvid viktigt att hemvärnsförbandens utrustning är
behovssatt så att materiel snabbt kan överföras till hemvärnet
före försäljning. Eftersom hemvärnet är en levande
organisation ställs ofta återkommande krav på effektiv
materielfördelning från försvarsområdena och
underhållsregementena.

Flygstridskrafter och övrigt
luftförsvar

Mitt parti, Kristdemokraterna, framförde under behandlingen
av etapp I inför årets försvarsbeslut att kapaciteten hos våra
flygstridskrafter och övrigt luftförsvar är av avgörande
betydelse vid inledningen av ett modernt krig. En
grundläggande förutsättning för vår försvarsförmåga är
därför att vi kan hindra en angripare att få herravälde i luften.

Regeringen föreslår att flygstridskrafterna tills vidare skall bestå av 13
flygdivisioner men att den långsiktiga inriktningen skall vara 12 divisioner
JAS 39 Gripen.

För att kunna utveckla god initialeffekt och nå en rimlig uthållighet i syfte
att hindra en angripare att få luftherravälde behövs 14 stridsflygdivisioner.
Skyddet av arméstridskrafternas mobilisering och uppmarsch måste tryggas
liksom skyddet av vitala samhällsfunktioner och kraftcentra.

Det är bara att beklaga 1992 års försvarsbeslut där riksdagen mot den
dåvarande fyrklöverregeringens propositionsförslag beslutade avveckla flyg-
divisionen i Norrköping, F 13. Sammantaget med den socialdemokratiska
regeringens och Centerpartiets nu föreslagna försvarsbeslut innebärande
avveckling av garnisonen i Linköping innebär det att om riksdagen antar
detta förslag har Östergötland helt avrustats på en mycket kort tidsperiod.

Sjö- och
kustförsvarsstridskrafter

Tillräckliga resurser för övervakning och hävdandet av vår
territoriella integritet måste finnas i fred för insatser runt vår
långa kust. I händelse av konflikter kan Östersjön och dess
utlopp tidigt bli berörda. En effektiv övervakning längs våra
kuster kräver många ytstridsfartyg eftersom skyddet av
svenskt territorium och svenska intressen snabbt måste
kunna förstärkas.

För att vi inte ska ha luckor i övervaknings- eller insatssystemen och med
hänsyn till Sveriges ökade engagemang i Östersjöområdet inom PFF bör
antalet ytstridsfartyg vara 24. Med hänsyn till den säkerhetspolitiska osäker-
heten bör vi därför inte nu, som propositionsförslaget innebär, besluta om
ytterligare reduceringar av antalet ytstridsfartyg.

Sedan 1982 har vi 12 ubåtar och regeringen föreslår nu att 9 ubåtar
bibehålls men 2 av dessa i låg materielberedskap. Konsekvenserna av två
ubåtar i materielberedskap kan bli att dessa vid slutet av försvars-
beslutsperioden inte kan iståndsättas inom ett år på grund av personella och
materiella brister. Regeringens inriktning kan således uppfattas som att
Sverige avser att reducera antalet ubåtar med 40 %. Eftersom ubåtarna har
högt omedelbart stridsvärde och regeringen betonar fortsatt inhemsk
kompetens inom ubåtsområdet bör samtliga 9 ubåtar fortsatt vara operativa
för att vi i händelse av en kris- eller krigssituation skall kunna lösa ålagda
uppgifter på ett fullvärdigt sätt. Ju fler ubåtar vi har operativa, desto större
möjligheter finns till framskjuten övervakning och spaning vilket blir nog så
viktigt i ett anpassningsskede.

Idag har vi i Sverige 13 kustförsvarsbataljoner (1992 19 st) utmed kusten.
Nu föreslås en neddragning till 6 kustförsvarsbataljoner med fast kust-
artilleri, som ska finnas i högt prioriterade områden. Denna reduktion med
över 50 % innebär att vi kommer att lämna vitala områden för Sveriges
försvar.

Gjorda investeringar i fasta marina försvarsanläggningar i anslutning till
vitala kust-, skärgårds- och hamnområden bör tas till vara genom att
exempelvis batterier förläggs i materiell beredskap i stället för att avvecklas
i
en forcerad takt. De kostnader som krävs för återställning enligt miljölagar
står inte i rimlig proportion till kostnaderna för materiell beredskap.

Försvarsmaktens
grundorganisation

Regeringen har vid utformandet av sitt förslag till åtgärder
för att klara av en krympande ekonomi i väsentliga delar
frångått ÖB:s förslag. Utgångspunkten vid utformningen av
grundorganisationen måste enligt min uppfattning vara
hänsyn till säkerhetspolitiska aspekter. När regeringen nu
frångår ÖB:s bedömningar har man uppenbarligen gjort det
utifrån andra principer än de militäroperativa och
säkerhetspolitiska.

Som framgår av Kristdemokraternas försvarsmotion vill partiet i förhållan-
de till regeringens förslag till ram för totalförsvaret anslå ytterligare 2
miljarder kronor.

Försvarsområdesstaber

Den reducering av antalet försvarsområden som nu föreslås
innebär att det inte kommer att finnas en kvalificerad militär
ledning i varje län. Detta kommer att innebära stora
förändringar som också direkt berör hemvärnet och övriga
frivilligorganisationer samt den samverkan som äger rum
med länets civila försvar. Av den kristdemokratiska
försvarsmotionen framgår det att partiet anser det vara
nödvändigt med försvarsområdesstaber i varje län.

Försvarets
materielförsörjning

Sveriges kompetens inom försvarsmaterielområdet utgör en
säkerhetspolitisk och högteknologisk tillgång som vi skall
vara rädda om. För att tillgodose sitt behov av modern
materiel måste Sverige dock av tekniska och ekonomiska
skäl samarbeta med andra stater för att säkerställa tillgång till
väsentliga kompetenser och underlätta materielförsörjningen
i en anpassningssituation. Inte minst bör samarbete sökas
med de nordiska länderna och genom deltagande i det
framväxande europeiska samarbetet om försvarsmateriel.

Personal

Civil personal

Den civila personalen kommer även i framtiden att ha en
viktig roll inom Försvarsmakten. Det militära försvarets nya
uppgifter kan ställa nya krav. Därför är det viktigt att den
civila personalens kompetens tas till vara genom
vidareutbildning och utveckling.

Militär personal

Försvarsmaktens anpassningsförmåga ställer krav på en
välutbildad yrkes- och reservofficerskår. Det behövs ett
överskott av befäl för forcerad utbildning vid en höjning av
vår krigsduglighet samt för att kunna lösa våra åtaganden vid
fredsfrämjande operationer. Frivilligorganisationernas behov
av stöd måste också beaktas.

Totalförsvarspliktiga

Alla tjänstbara män och kvinnor skall ses som en resurs för
totalförsvaret. Det är en stor tillgång med en bred
uppslutning kring landets säkerhets- och försvarspolitik där
var och en bidrar med sin kunskap och förmåga.

Försvarsmakten satsar varje år stora summor på att utbilda våra
värnpliktiga. Denna utbildningsinvestering bör därför inte slås sönder genom
inställda repetitionsövningar. Vår anpassningsförmåga bygger i hög grad på
en stabil grund av välutbildade förband.

Frivillig försvarsverksamhet

De frivilliga försvarsorganisationernas uppgifter är att
rekrytera och utbilda frivilliga inom totalförsvaret samt att
bedriva försvarsupplysning. På så sätt bidrar dessa
organisationer till att förstärka folkförsvarstanken och
åstadkomma en bred uppslutning kring landets säkerhets-
och försvarspolitik.

Med tanke på beslutet om totalförsvarets anpassningsförmåga är det viktigt
att beakta frivilligpersonalens medverkan vid en eventuell höjning av
krigsdugligheten. Det gäller frivillig befäls- och befattningsutbildning men
också det dagliga stödet till våra frivilligorganisationer för att underlätta
nödvändig rekrytering och utbildning. Det engagemang som finns i vårt land
att frivilligt få göra en insats inom totalförsvaret måste tillvaratas.

Ett eventuellt framtida krigs
karaktär

Utvecklingen av militärteknik och militära doktriner gör det
möjligt att dra relativt tydliga slutsatser angående karaktären
av de väpnade angrepp som Sverige skulle kunna hotas av i
en framtid. Utvecklingen av vapensystem med lång räckvidd,
hög precision och kraftig verkan gör det möjligt att angripa
med s.k. strategiska insatsstyrkor som med god rörlighet och
effektiva ledningssystem sätts in utan långvariga och
avslöjande militära operativa förberedelser. Åtgärder för att
genom sabotage och på andra sätt störa viktiga
samhällsfunktioner för att hindra vår försvarsförmåga kan
ingå. Strider kan pågå dygnet runt oavsett väderförhållanden
på ett fragmenterat stridsfält utan frontlinjer.

Riksdagen har därför beslutat att vårt militära försvar skall ha förmåga
både att skydda våra mest vitala områden och att anfalla en angripare där och
när denne är som känsligast. Förmågan att leda våra stridskrafter under
mycket svåra förhållanden är därmed av stor betydelse, liksom förmågan att
övervaka och luftförsvara vårt territorium. En grundläggande förutsättning
för vår försvarsförmåga är att vi inte blir överraskade och att angriparen får
tidigt luftherravälde och snabb tillgång till infallsportar och säkra
transportvägar. Huvudinriktningen för totalförsvarets framtida uppgifter är
att vi skall kunna möta en angripare som utnyttjar strategiska insatsstyrkor
med hög modernitet och kvalitet för att nå snabba framgångar, oavsett vilka
delar av landet som utgör angreppsmål.

För att samhället och totalförsvaret i dess helhet ska kunna möta en sådan
situation är det väsentligt att vi har kvalificerade och allsidigt användbara
förband med mycket god operativ rörlighet och att vi har bra säkerhetsskydd
kring de skyddsobjekt som är vitala för att infrastrukturen i samhället inte
skall kollapsa.

Ett av de krav som måste kunna ställas på den framtida militära organisa-
tionen är att ett strategiskt överfall riktat mot Sveriges vitala försörjnings-
system och administrativa centra snabbt, beslutsamt och effektivt skall kunna
slås tillbaka. Det ligger i det strategiska överfallets natur att det sker
överraskande och med mycket kort förvarning.

Strategisk placering av fredsförband och avståndet mellan den plats där
arméförbanden mobiliserar och där de skall göra sin insats är därför av
största betydelse.

Avveckla inte försvaret i
Östergötland

I försvarspropositionen föreslås nu att Sveriges näst största
garnison, Fostaben Fo 41, IB 4, A 1, T 1 samt mellersta
arméfördelningen i Linköping skall läggas ned. Av
propositionen framgår ej hur skjut-/övningsfältet i Kvarn
skall utnyttjas. Skolans framtida verksamhet är osäker, intill
dess att skolutredningen inom Försvarsmakten har
genomförts. Förslaget strider mot de målsättningar med den
nya försvarsorganisation som anges i propositionen.
Garnisonen i Linköping och skjutfältet i Kvarn utgör
tillsammans en av landets effektivaste enheter som i alla
avseenden uppfyller de högt ställda kraven på den nya
försvarsorganisationen. Både samhällsekonomiska och
militära skäl talar entydigt för att garnisionen skall ingå i den
nya försvarsorganisationen.

Inför hotet av ett strategiskt anfall har Östgötaregionen mycket speciella
förutsättningar.

I de flesta scenarier har det strategiska överfallet sin udd riktad mot
Stockholmsregionen och Mälardalen. En armébrigad som mobiliserar i
Östergötland har unika möjligheter att mycket snabbt kunna sättas in för att
slå tillbaka ett sådant angrepp.

Östgötaregionen erbjuder dessutom med sina luftlandsättningsytor, djup-
hamnar och flygfält speciellt goda förutsättningar som uppmarschområde för
en fiende som vill anfalla Stockholm. Att snabbt kunna sätta in förband för
att förhindra detta måste vara av vital betydelse. Detta är bara möjligt om
IB 4 finns kvar.

Östergötland är dessutom landets i storlek fjärde region med bl.a. strate-
gisk försvarsindustri och för nationen vitala kommunikationssytem. Det kan
därför inte uteslutas att även delar av denna region kan bli föremål för ett
strategiskt angrepp.

Förväntningarna på Sverige att ta ett betydande ansvar för säkerheten i
Östersjöområdet är som tidigare redovisats stora. Vid en avveckling av
arméförbanden närmast Östersjön torde det bli svårt att uppvisa trovärdighet
för ett sådant ansvar.

I den roll som den nya försvarsorganisationen förväntas spela för den
civila säkerheten är även av det skälet närheten till Östersjön av stor
betydelse. Den politiska situationen i Ryssland och de stater som ingick i det
forna Sovjetunionen är labil och kan mycket snabbt utvecklas till ökade
motsättningar och kaos. Sverige skulle i ett sådant läge komma att utsättas
för ett mycket stort tryck av flyktingströmmar över Östersjön. Även i sådana
situationer förväntas försvarsorganisationen utgöra en viktig resurs.
Östergötlands läge vid Östersjön talar för att resurserna måste finnas där.
Garnisonen i Linköping ligger i en från totalförsvarssynpunkt gynnsam
region med korta etablerade kontaktvägar såväl till kommuner och statliga
myndigheter som till universitetet, landsting/regionsjukhus och näringsliv.

Vid Linköpings universitet finns landets enda professur i katastrofmedicin.

Garnisonen har sedan många år ett mycket djupt och utvecklat samarbete
med universitet och universitetssjukhus inom området krigskirurgi och
katastrofmedicin. Verksamheten är i väsentliga delar uppbyggd kring detta
samarbete. En nedläggning av garnisonen skulle därför få allvarliga
konsekvenser för den forskning som bedrivs inom ramen för detta.
Möjligheterna att ta emot krigsskadade i Linköping liksom att sända ut
fältsjukhus till olika krigs- och katastrofplatser i världen reduceras avsevärt.

Med de resurser som finns i Linköping/Kvarn finns en unik möjlighet att,
vid behov, med mycket begränsade tillskott producera ytterligare en brigad.
Ingen annan garnison torde kunna åstadkomma detta utan större
resurstillskott. I få andra regioner i Sverige finns så goda förutsättningar som
i Östergötland att snabbt kunna bygga upp en ökad försvarskapacitet. Här
finns av tradition ett positivt försvarsklimat och en stark försvarsvilja.
Underlaget för rekrytering av militär och civil personal är mycket gott. Över
90 % av garnisonens värnpliktiga kommer från länet. Tillgången till ett
universitet ger goda möjligheter till officersrekrytering och nivåhöjande
utbildning för dessa.

Det finns en bra arbetsmarknad och goda utbildningsmöjligheter för
anhöriga, vilket torde vara en förutsättning för återtagningsstrategin.
Regionen erbjuder också goda möjligheter för den som efter några yrkes-
verksamma år vill skifta från eller till officersyrket. Något som i framtiden
kan få allt större betydelse för att tillgodose försvarets personalbehov.

Den nuvarande mångsidigt sammansatta garnisonen utgör en kostnads-
effektiv försvarsplattform där kostnaderna för administration har minimerats.
Förutsättningarna för anpassning till de säkerhetspolitiska bedömningarna
såväl inom propositionens tidshorisont som på längre sikt är utomordentligt
goda med en bibehållen plattform i Östergötland. Det ger också ökad
flexibilitet inför eventuellt framtida förändringar och en annan organisations-
struktur.

Östergötland har också en struktur, som med nu, och i framtiden, gällande
säkerhets- och försvarspolitiska bedömningar har ett stort behov av god
rekrytering till frivilligorganisationer och hemvärnet. Rekryteringsbasen i
Östergötland måste bedömas som mycket god. Frivilligrekryteringen bygger
dock i stor omfattning på den lokala förankringen. Ett bibehållande av
huvuddelen av den nuvarande garnisonen är därför en förutsättning för att
trygga denna rekrytering.

Ett bibehållande av Linköpings garnison med bl.a. dess närhet till Kvarns
skjutfält innebär att det totala transportbehovet blir mindre både för övnings-
och utbildningsverksamheten och för de värnpliktigas och personalens resor.
Detta är inte oväsentligt ur miljösynpunkt.

Garnisonen i Linköping
kvar

I ÖB:s förslag till regeringen föreslogs att garnisonen i
Östergötland skulle kvarstå i organisationen. Vid garnisonen
i Linköping har under den senaste 10-årsperioden investerats
ca 170 milj kr i moderna utbildningsanordningar. Ett
intressegränsavtal mellan kommunen och garnisonen tryggar
också utnyttjandet av närövningsfältet fram till år 2005 med
en preliminär uppgörelse om förlängning med till att börja
med 10 år. En garnison lokaliserad till Linköping innebär
dessutom mindre kostnader för de värnpliktigas resor.

I framtiden kommer arméns vapen att innehålla alltmer elektronik och
högspecialiserad teknik. Denna tekniska utveckling talar ensidigt för att
närhet till tänkt stridsområde blir allt viktigare. Mobilisering måste således i
ökad utsträckning ske i anslutning till garnison med tillgång till
miloverkstäder. I Östergötland finns idag en väl utbyggd miloverkstad.

Det är strategiskt mycket viktigt med en tydlig militär närvaro i
Östergötland, Sveriges i storlek fjärde region. Dels med hänsyn till den
mycket snabba förändring av hotbilden som kan följa av den politiska
osäkerheten i vårt närområde, dels för att visa den vikt som Sverige tillmäter
Östersjöfrågan. För att åstadkomma detta och samtidigt möjliggöra en
eventuellt framtida övergång till en organisation med kaderuppbyggda
utbildningsplattformar bör en fjortonde armébrigad med plattform i
Östergötland bibehållas. Kristdemokraternas samlade försvarspolitik med ett
ökat resursutrymme om 2 miljarder kronor möjliggör detta.

Garnisonen i Linköping bör också fortsättningsvis omfatta en Fo-stab,
IB 4, T 1 och A 1. Garnisonen i Linköping skall kvarstå i försvarsorganisa-
tionen.

Fo-stab kvar i Linköping

Det finns flera skäl som talar för att en Fo-stab ska finnas
kvar i Linköping. Förutom det principiellt viktiga att varje
län har en egen Fo-stab kan man konstatera att om man ska
minska antalet staber så är investeringskostnaden för att
stanna kvar i Linköping lika med noll. Om en Fo-stab också
fortsättningsvis lokaliseras till Linköping underlättas
rekryteringen av stabsofficerare mot övriga enheter. Det
förefaller också naturligt att en Fo-stab lokaliseras till den
del av ett försvarsområde där befolkningstyngdpunkten
ligger. Den folkliga förankringen ökas genom en spridning
över ytan av tillgängliga staber, vilket också understryks i
propositionen. En fortsatt lokalisering av Fo-stab till
Östergötland innebär en central gruppering med hänsyn till
övriga, främst civila, samverkanspartners.

Kvarns skjutfält

Övningsfältet i Kvarn är södra och mellersta Sveriges till
ytan största utbildningsplattform. Denna plattform utnyttjas
för närvarande både för utbildning av officerselever och
krigsförband. Det torde i nuläget vara väsentligt att behålla
och utnyttja effektiva, flexibla och utvecklingsbara
utbildningsplattformar med Kvarns kvalitéer och med en
säkerhetspolitik som bygger på anpassning och återtagning.

Målflygdivisionen, F 16M på Malmen

Att klara sin striduppgift även om man är utsatt för
telekrigföring kan vara den avgörande faktorn vid en
stridssituation, såväl på marken, till sjöss som i luften. F
16M, målflygdivisionen vid Malmen i Linköping, genomför
taktiska övningar runt om i landet. Detta med hjälp av den
samlade kompetens som finns i Linköping. Det handlar om
övningar som ingen annan kan utföra om denna verksamhet
avvecklas. Stora investeringar är också gjorda.

En stor poäng med vårt luftförsvar måste ju vara att det ska klara av sina
stridsuppgifter, och eftersom telekrigföring kan vara den avgörande faktorn
vid ett angrepp mot Sverige måste våra flygdivisioner klara en sådan
utmaning. Att då avhända sig relevant träning i en sådan trolig stridssituation
är ett direkt slag mot Sveriges försvarsförmåga. Sverige har definitivt inte råd
att tappa kompetent personal avseende telekrigföring. Därför bör
målflygdivisionen på Malmen kvarstå i organisationen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den beslutade besparingen på 2 000 miljoner kronor inom
försvaret under perioden 1999-2001 ej skall verkställas,

2. att riksdagen avvisar regeringens förslag om utformningen av
grundorganisationen till förmån för den inriktning som Försvarsmaktens
förslag innebär,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av försvarsområdesstaber i varje län,

4. att riksdagen beslutar att Linköpings garnison i nuvarande omfattning
skall kvarstå i försvarsorganisationen,

5. att riksdagen beslutar att armébrigaden IB 4 skall kvarstå i
försvarsorganisationen,

6. att riksdagen beslutar att Svea artilleriregemente A 1 skall kvarstå i
försvarsorganisationen,

7. att riksdagen beslutar att Svea trängkår T 1 skall kvarstå i
försvarsorganisationen,

8. att riksdagen beslutar att en Fo-stab i Linköping skall kvarstå i
organisationen,

9. att riksdagen beslutar att målflygdivisionen F 16M på Malmen,
Linköping, skall kvarstå i organisationen.

Stockholm den 4 oktober 1996

Dan Ericsson (kd)

Gotab, Stockholm 1996