med anledning av prop. 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2

Motion 1996/97:Fö43 av Annika Nordgren m.fl. (mp)

Ubåtar i det svenska
försvaret

Regeringen vill banta den svenska ubåtsflottan, från tolv till
nio ubåtar, varav två ska läggas i materielberedskap. Det är
ett positivt förslag i försvarspropositionen (1996/97:4), som
måste innebära att den omdiskuterade Ubåt 2000 stoppas.
Dock anser Miljöpartiet att försvarsberedningens inriktning
att det skall finnas sju ubåtar i det svenska försvaret borde
följas. Detta har också Miljöpartiet tidigare motionerat till
riksdagen om.

Inledning och bakgrund

Utan någon offentlig diskussion, började Försvarets
materielverk, FMV, 1990 att studera en framtida
ubåtsgeneration. Den militära forskningen är dyr. Studien -
som genomfördes i nära samarbete med Kockums och
Försvarets Forskningsanstalt - kostade cirka 50 miljoner
kronor.

Samtidigt förändrades den militära hotbilden. Sveriges tolv ubåtar har
tidigare haft två huvudfunktioner:

1: Ubåtarna ansågs vara en viktig del av kustinvasionsförsvaret, men så
havererade Sovjetunionens/Rysslands flotta och risken för en kustinvasion
blev försumbar, enligt den officiella bedömningen.

2: Ubåtarna ansågs också vara viktiga i jakten på främmande ubåtar. Så
småningom tvingades dock den svenska marinen att konstatera att de senaste
årens identifierade "ubåtar" hade utgjorts av däggdjur.

Sveriges säkerhetspolitiska situation förändrades alltså, och behovet av
ubåtar avtog drastiskt. Ändå beslöt riksdagen 1992 att Sverige skulle behålla
tolv ubåtar och att Ubåt 2000 bör "utvecklas för att efter sekelskiftet kunna
ersätta utgående ubåtar". Skälet till den fortsatta ubåtssatsningen var
uppenbar: att trygga jobben och kapaciteten att tillverka ubåtar vid Kockums i
Malmö.

Våren 1994 uppgav en representant för FMV att nästa beslut om Ubåt
2000, projekteringen där man ritar ubåten, skulle tas tidigast om ett år.
Studiearbetet skulle först presenteras för chefen för marinen och för
överbefälhavaren, som skulle lämna ett förslag till regeringen.

- Först därefter kan Kockums få ett kontrakt om att genomföra en
projektering, sade Henrik Bohm som var marindirektör och chef på
projektsektionen vid FMV:s ubåtsbyrå.

Men den moderata försvarsministern Anders Björck var av en annan
uppfattning. Trots att studien ännu inte avslutats beslöt regeringen den 11
augusti 1994 att ge Kockums ytterligare 120 miljoner kronor för fortsatta
studier och för projekteringen av Ubåt 2000.

- Glädjebesked till Karlskrona och Malmö, var rubriken på Försvars-
departementets pressmeddelande. Tidpunkten var väl vald - en månad före
riksdagsvalet.

Drygt tre år tidigare beställde den socialdemokratiska regeringen tre s.k.
Gotlandsubåtar. Den gången var Anders Björck upprörd.

- Regeringen gjorde beställningen för att hålla uppe sysselsättningen på
vissa orter, sade en kritisk Björck till Expressen.

Men Anders Björck gjorde exakt detsamma. Beställningen skulle få "stor
betydelse för sysselsättningen" i Malmö, skrev han i sitt pressmeddelande.

Det betydde att olika regeringar nu hade satsat sammanlagt cirka 170
miljoner kronor på nya ubåtar, som det inte fanns behov av.

Men så föreslog försvarsberedningen att den svenska ubåtsflottan skulle
reduceras från tolv till sju ubåtar, vilket skulle omöjliggöra Ubåt 2000.
Regeringen vacklade något och föreslog i försvarspropositionen hösten 1995
att Sverige ska ha "högst nio". Det tolkades av vissa som att regeringen
öppnade dörren för en framtida beställning av två st Ubåt 2000. Detta
dementerades dock av både Anders Svärd (c) och Britt Bohlin (s) i riksdagen.
I den nya försvarspropositionen nämns inte Ubåt 2000, som för svenskt vid-
kommande nu måste betraktas som avfärdat.

Bantningen av den svenska ubåtsflottan är naturligtvis mycket positiv, men
det väcker flera frågor som kräver klara ställningstaganden.

- Ska Kockums, trots att Sverige inte planerar att beställa fler ubåtar,
tillåtas att i samarbete med utländskt företag fortsätta att utveckla nya
ubåtar?

- Ska de ubåtar som snart tas ur tjänst ur den svenska försvarsmakten få
exporteras?

- Finns det möjlighet att bryta kontraktet med Kockums, om fortsatta
studier och projektering av Ubåt 2000, så att den svenska försvarsmakten kan
få tillbaka en del av de satsade 120 miljoner kronorna?

Vi kommer att behandla frågorna i tur och ordning, men först
vill vi sätta in frågan i ett internationellt perspektiv och slå
fast att ubåtssystem inte är ett "defensivt" vapensystem, som
en del hävdar.

Ubåtsupprustningen i
världen

Det finns idag cirka 425 konventionella ubåtar i 45 flottor i
världen. Många stater planerar att förnya sina ubåtsflottor,
andra ska för första gången anskaffa ubåtar. Denna
utveckling är mycket oroväckande.

Ubåtsvapnet är mest känt "som ett anfallsvapen" (Ulf Samuelsson, Under
svenskt flagg nr 2/1995, sid 10) och det är lämpat för "överraskningsattacker i
fientligt vatten" (Kockums marknadschef Perti Kinnunnen, The Muslim, den
24 januari 1994).

Den amerikanska flottan uttryckte för några år sedan oro över att så många
stater i tredje världen planerar att anskaffa konventionella ubåtar, som kan
användas i olika konflikter. "Vi förutser att det kommer att bli ett växande
problem", sade en representant för US Navy (Jane´s Defence Weekly, 7 april
1990).

Ubåtar är ett mycket effektivt, och offensivt vapen i krig. De kan operera
långt inne på en annan stats territorium, som en del i krigsförberedelser eller
i
ett anfallskrig.

- Hotet från konventionella ubåtar vid regionala konflikter
ökar, sade marknadschefen på Bofors Underwater Systems
för tre år sedan (Försvarets Forum, augusti 1993). Han ville
dock inte stoppa ubåtsupprustningen, utan såg istället en
möjlighet att exportera antiubåtstorpeder.

I Sydostasien hotar en kapprustning med ubåtar. Både Singapore, Malaysia
och Thailand överväger att köpa ubåtar, och de tävlar om att komma först.
Kockums har fått tillstånd att försöka sälja sina ubåtar till samtliga dessa
stater. Och med Singapore har de redan skrivit kontrakt om export av en äldre
Sjöormen-ubåt, som tagits ur bruk från det svenska försvaret. Med tanke på
ubåtarnas offensiva kapacitet och destabiliserande funktion, bör Sverige
enligt Miljöpartiet de grönas uppfattning, helt upphöra med utveckling och
med export av ubåtar.

Ska Kockums få utveckla
nya ubåtar för
exportmarknaden?

Företrädare för Kockums har vid olika tillfällen förklarat att
de önskar samarbeta med utländska företag om att
gemensamt utveckla nya ubåtar.

En konsekvens av den föreslagna neddragningen av den svenska
ubåtsflottan måste bli att sådana samarbetsprojekt förbjuds. Och detta av flera
olika skäl.

För det första är det inte tillåtet med produktutveckling enbart för
exportmarknaden, varför samarbetet endast kan godkännas om regeringen
avser att köpa in ytterligare ubåtar till den svenska marinen. Riksdagens
riktlinjer, som antogs av riksdagen i december 1992, säger att export endast
får medges om den "bedöms erforderlig för att tillgodose det svenska
försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt
önskvärt".

Men detta stycke kan av flera skäl inte användas för att rättfärdiga
produktutveckling enbart för exportmarknaden.

I samma proposition återges Krigsmaterielexportutredningens konstatera-
nde "att någon utveckling och tillverkning enbart inriktad på export-
marknaden inte bör få förekomma..." (proposition 1991/92:174, sid 143).

I skriften "Sveriges vapenexportpolitik" (UD Informerar 1993:4, sid 24)
från maj 1993 skriver dåvarande krigsmaterielinspektör Sven Hirdman:

Utveckling av krigsmateriel för utländsk räkning är tillståndspliktig liksom
renodlad legotillverkning av krigsmateriel för utlandet. Sådan verksamhet är
inte förenlig med det svenska synsättet, att krigsmaterieltillverkning i landet
i
första hand är till för det svenska försvarets behov."

I en riksdagsdebatt den 18 november 1994 gav regeringen,
via utrikeshandelsministern Mats Hellström, en klar "signal"
till företagen: "Det är inte tillåtet med export av produkter
som enbart skall exporteras och icke försäljas i Sverige",
sade ministern.

I den nu liggande försvarspropositionen skriver regeringen:

Enligt gällande regelverk för krigsmaterielexport skall tillståndspliktig
utlandssamverkan endast medges om den bedöms erforderlig för att
tillgodose det svenska försvarets behov. De försvarspolitiska behoven kan
härvidlag ta sig många olika uttryck. Krav på anpassningsförmåga medför
dessutom att de försvarspolitiska behoven kan behöva ges en delvis ny
innebörd. (Prop 1996/97:4 sid 155).

Detta kan tolkas på olika sätt, men regeringen föreslår ingen
förändring som skulle luckra upp den fastslagna politiken att
produktutveckling enbart för export inte är tillåtet.

För det andra är det inte aktuellt med ytterligare ubåtsköp till den svenska
marinen. Inriktningen från 1992 års försvarsbeslut, om anskaffning av Ubåt
2000, har rivits upp. Regeringen föreslår att ubåtsflottan skall reduceras från
tolv till högst nio ubåtar, varav två ska ligga i materielberedskap. Det betyder
att marinen, med nuvarande inriktning, inte har behov av ytterligare ubåtar
under cirka 25 år. En modern ubåt har, om den moderniseras, en livstid på
cirka 40 år. (Enligt vad FMV planerade 1992 skulle de moderniserade
Sjöormen-ubåtarna tjänstgöra i 42 år.)

Om några år kommer den svenska marinen att ha:

Tre helt moderna Gotlandsubåtar, som kan vara i tjänst till någonstans
mellan 2030 och 2040, fyra Västergötlandsubåtar, som togs i bruk mellan
1987 och 1990 och som kan vara i tjänst till någonstans mellan 2025 och
2030, samt två Näcken- eller Sjöormen-ubåtar i materielberedskap. Detta
betyder att det, med nuvarande beslut om sju ubåtar i aktiv tjänst, kommer att
dröja minst 25 år innan Sverige får ett behov av nyanskaffning av ubåtar.

Det vore fullkomligt orimligt att godkänna utveckling av en ny ubåt enbart
för exportmarknaden, med hänvisning till att det inte kan uteslutas av Sverige
någon gång i en avlägsen framtid får behov av ytterligare ubåtar.

För det tredje sades i 1992 års försvarsbeslut att det är "ytterst angeläget att
vi inom landet kan bibehålla nyutvecklingskapacitet för ubåtssystem". Denna
formulering, om ubåtssystem, återfanns inte i försvarsberedningens
betänkande. Istället skrev försvarsberedningen och senare också regeringen i
försvarspropositionen i oktober 1995 att "en inhemsk kompetens bör
säkerställas inom områdena...undervattensteknik (för svenska förhållanden)"
(prop 1995/96:12, sid 135).

Försvarsberedningen och regeringen bytte alltså ut ordet "ubåtssystem" mot
"undervattensteknik", vilket enligt uppgift var en klar markering och en
konsekvens av den föreslagna nedskärningen av ubåtsflottan. Med
undervattensteknik avsågs andra system än ubåtar.

I den nu aktuella försvarspropositionen finns det en formulering om att
"Fortsatt kompetens skall säkerställas inom ubåtsområdet" (sid 74 och 158),
men formuleringen från 1992 om "nyutvecklingskapacitet för ubåtssystem"
lyser med sin frånvaro. Beträffande de försvarsteknologiska satsningarna så
ingår "undervattensteknik" bland de prioriterade basområdena (sid 157). Men
av sammanhanget framgår att dessa basområden inte omfattar
nyutvecklingskapacitet för ubåtar. Regeringen skriver nämligen att
"försvarsmaktens tekniksatsningar är inriktade på de i försvarsbeslutets första
etapp prioriterade baskompetenserna ...undervattensteknik..." (sid 158), och
några ekonomiska satsningar på nyutveckling av ubåtssystem kommer
säkerligen inte att ske. Med "undervattensteknik" avses i sammanhanget helt
enkelt inte ubåtar.

För det fjärde skulle ett samarbete mellan Kockums och ett utländskt
företag om fortsatt ubåtstillverkning strida mot riksdagens beslut från
december 1995 om att "internationellt samarbete inom materielområdet i
form av gemensam anskaffning bara bör ske för sådana materielsystem där
Försvarsmaktens behov bedöms kvarstå även vid förändrade förhållanden"
(1995/96:UFöU1, sid 64). Regeringen förutsatte alltså att också den svenska
försvarsmakten skulle inhandla ett samtillverkat vapensystem. Och för att
samarbetsprojektet skulle få äga rum krävdes dessutom att "försvarsmaktens
behov bedöms kvarstå även vid förändrade förhållanden" (som exempelvis en
fortsatt rysk nedrustning och ytterligare reducerat behov av ubåtar i den
svenska marinen).

Ett samarbetsprojekt mellan Kockums och utländskt företag skulle varken
uppfylla det första eller det andra av dessa villkor.

För det femte skulle en samtillverkad ubåt sannolikt få en "övervägande
svensk identitet" (riktlinjerna för krigsmaterielexport). Det utländska
företaget skulle sannolikt kräva att få exportera den gemensamma ubåten
enligt det egna landets exportpolitik. Men det skulle strida mot riksdagens
riktlinjer som säger att detta bara får ske om det "föreligger ett starkt
svenskt
försvarspolitiskt intresse av att samarbetet kommer till stånd". Det krävs
alltså mycket starka försvarspolitiska skäl för att Sverige skall avsäga sig
kontrollen över vidareexport avseende krigsmateriel med "övervägande
svensk identitet".

Mellan 1990 och juli 1995 slöt svenska företag 23 avtal med utländsk part
om gemensam utveckling eller tillverkning av krigsmateriel. I två fall
utnyttjades möjligheten att "frångå riktlinjernas huvudregel" vilket betydde
att det skulle få ske vidareexport enligt samarbetslandets regler, trots att
materielen hade en huvudsaklig svensk identitet. Båda fallen avsåg, enligt
Krigsmaterielinspektionens kommentar, "samarbete vars resultat prioriteras
högt av det svenska försvaret" (KU 1995/96:KU30, utkast sid 73). Ny-
utvecklingen av ubåtssystem prioriteras inte högt av det svenska försvaret.
Det ingår inte i de prioriterade "basområdena" och det omnämns inte ens i
regeringens försvarsproposition. Tvärtom har en sådan formulering, som
fanns i 1992 års försvarsbeslut, strukits i propositionen. Sammantaget är det
uppenbart att ett samarbete mellan Kockums och utländskt företag skulle
strida mot både hittillsvarande praxis och mot riktlinjerna för
krigsmaterielexport.

Ska de ubåtar som tas ur
bruk få exporteras?

I takt med att de tre Gotlandsubåtarna nu tillförs den svenska
marinen, kommer tre Sjöormen-ubåtar att tas ur drift. Den
ena av dessa har Kockums redan fått tillstånd att exportera
till Singapore, för utbildningsändamål. Det återstår två.

Eftersom marinen, enligt propositionen, ska minska ubåtsflottan från tolv
till nio ubåtar, blir det dessutom tre fullt moderna ubåtar som tas ur drift
(antingen de tre Näcken-ubåtarna eller två av de renoverade Sjöormen-
ubåtarna och en Näcken-ubåt). Det betyder att inom några år kommer den
svenska försvarsmakten att förfoga över två äldre och tre moderna ubåtar. De
tidigare Warszawapaktsstaterna har billigt sålt ut mängder med begagnad
militär materiel till tredje världen. Ska Sverige följa deras dåliga exempel,
eller ska vi skota de begagnade ubåtarna?

Projekteringen av Ubåt 2000

I augusti 1994, strax innan riksdagsvalet, avsatte den
borgerliga regeringen 120 miljoner kronor till Kockums för
fortsatta studier och projektering av Ubåt 2000. Eftersom
regeringen inte längre föreslår en fortsatt satsning på nya
ubåtssystem, måste enligt vår mening FMV få i uppdrag att
försöka förhandla tillbaka delar av de beviljade pengarna och
undersöka de ekonomiska konsekvenserna av att riva upp
kontraktet med Kockums.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bantningen av den svenska ubåtsflottan innebär att det inte
längre finns någon svensk avsikt att anskaffa Ubåt 2000,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det inte längre är "ytterst angeläget att vi inom landet kan
bibehålla nyutvecklingskapacitet för ubåtssystem",

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att nyutvecklingskapacitet för ubåtssystem inte ingår bland de
prioriterade basområdena,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de två ubåtar
som avvecklas inte skall få exporteras,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att FMV bör få i
uppdrag att försöka förhandla tillbaka delar av de 120 miljoner kronor som
avsatts för projekteringen av Ubåt 2000.

Stockholm den 3 oktober 1996

Annika Nordgren (mp)

Peter Eriksson (mp)

Kia Andreasson (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Elisa Abascal Reyes (mp)

Per Lager (mp)

Eva Goës (mp)