med anledning av prop. 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2

Motion 1996/97:Fö31 av Bengt Harding Olson (fp)

Sveriges försvar inför
framtiden

Det kalla kriget är slut och öst-västkonflikten som en väpnad
konflikt mellan två maktblock synes i dag inte längre vara en
säkerhetspolitisk realitet. I Europa har den säkerhetspolitiska
arkitekturen under de senaste åren genomgått betydande
förändringar, där NATO - inte minst genom påtryckningar
från USA - har kommit att ta en ledarroll i det
säkerhetspolitiska vakuum som uppstod i och med
Berlinmurens fall, Warszawapaktens upplösning och
Sovjetunionens sammanbrott.

Genom NACC (Nordatlantiska samarbetsrådet) och senare genom PFF
(Partnerskap för fred) lades grunden för att inlemma länderna i det forna
östblocket i en alleuropeisk säkerhetsstruktur. Ansträngningar görs nu - såväl
från de forna östländerna som från staterna inom EU och NATO - för att få
till stånd en djupare integration med det övergripande målet att skapa ett
säkerhetspolitiskt stabilt Europa, där de forna öststaterna inklusive Ryssland
får en väl definierad roll.

Trots dessa ansträngningar vilar den internationella säkerheten på bräcklig
grund. Vi har de senaste åren fått dagliga påminnelser via medierna om de
tragiska krigen på Balkan och i Tjetjenien. Dessutom pågår det i det forna
Sovjetunionens utkanter - allt sedan imperiets sammanbrott - ständigt flera
mindre, regionala konflikter med betydande politisk sprängkraft, inte minst i
Tadzjikistan, Nagorno-Karabach och mellan Ryssland och Ukraina
beträffande Svartahavsflottans framtid.

Även om konflikterna för närvarande inte berör vårt direkta närområde,
måste vi vara medvetna om att drastiska säkerhetspolitiska omsvängningar
även kan ske i vår omedelbara närhet. I detta perspektivet framstår Östersjö-
regionen även fortsatt som säkerhetspolitiskt intressant. Så är till exempel
Sydsverige - i händelse av militär konflikt - för många stater ett militärt
attraktivt område med sin "hangarfartygsfunktion".

Detta innebär att Sverige även framgent - över hela landets yta - måste ha
en god beredskap för att kunna möta plötsliga framtida hot. Blotta vetskapen
om att Sverige besitter sådan förmåga kan i många lägen verka
konfliktavhållande och Sverige kan därigenom spela den viktiga roll för
Östersjöregionens säkerhet som bland andra Storbritanniens förre utrikes-
minister Douglas Hurd och amerikanska Rand Corporation i olika
sammanhang har pläderat för.

Tidigare försvarsbeslut

De svenska försvarspolitiska besluten har sedan lång tid
tillbaka haft flera karakteristiska inslag. Försvaret har utsatts
för en kontinuerlig kvantitativ krympning med en endast
begränsad kvalitetshöjning. Hotbilden har anpassats efter den
försvarsförmåga som de samhällsekonomiska och de därmed
sammanhängande organisatoriska förändringarna har
medgivit. Dessutom har försvarsbesluten ständigt varit
underfinansierade som en följd av ekonomiskt
önsketänkande.

Därutöver har försvarsbesluten framförallt utmärkts av att försvarsmakten
givits ingen eller i vart fall helt otillräcklig flexibilitet. Med det senaste
försvarsbeslutet fördes försvarspolitiken in i en återvändsgränd genom att
försvaret krymptes på ett sådant sätt att - vid eventuella framtida behov av
upprustning - möjligheterna därtill allvarligt beskars.

Det har i efterhand erkänts att den politiska styrningen av försvarsmaktens
innehåll, och därmed dess struktur, varit svag och att den snarast är i
avtagande. Svag politisk styrning är således också ett karakteristikum hos
tidigare försvarsbeslut. Denna kan delvis förklaras med den envisa strävan
hos militärledningen att upprätthålla största möjliga försvarsförmåga i närtid
- som under det "kalla kriget".

Det är beklagligt att resultatet har blivit en oflexibel försvarsmakt eftersom
all försvarsplanering görs för många årtionden framöver och ingen kan
förutsäga hur världen då ser ut och vilka hotbilder som finns då.

Aktuellt försvarsbeslut

När dagordningen sattes för 1996 års försvarsbeslut fanns
alla förutsättningar för att skapa ett flexibelt försvar med ett
viktigt undantag: försvarsmakten var inte mentalt förberedd.

Flexibilitet eller anpassning - som har varit ett nyckelord i besluts-
processen - tolkas som att försvarsförmågan tillåts nedgå i nuvarande
säkerhetspolitiska läge, men att förmåga finns för återtagning och tillväxt om
ett förändrat säkerhetspolitiskt läge så kräver. En anpassning "uppåt" kan ske
dels genom återtagning, det vill säga en höjning av krigsdugligheten hos de
förband som formellt ingår i krigsorganisationen, dels genom tillväxt, det vill
säga en utökning av krigsorganisationen, kvantitativt och/eller kvalitativt.

Regeringen har således en helt riktig inställning när den skriver:
"Förmågan till anpassning skall vara styrande för totalförsvarets framtida
inriktning." Samtidigt begår regeringen ett allvarligt misstag då man
underlåter att klara ut de organisatoriska konsekvenserna. Flexibiliteten hotas
således därför att regeringen håller fast vid en överspelad organisations-
modell.

Beklagligtvis har de vackra orden om flexibilitet inte resulterat i ett förslag
till grundorganisation med inbyggd verklig förmåga till återtagning och
tillväxt av krigsorganisationen. Om propositionen bifalls ograverad kommer
avsedd flexibilitet i försvarsmakten icke att uppnås. En efter hand allt mer
irreparabel krympning fortsätter. Propositionen - som för övrigt är
underfinansierad - måste i väsentliga avseenden ändras om "det svenska
försvaret skall bli flexibelt och modernt".

Framtidens försvar

Ett ställningstagande avseende det framtida försvaret av
Sverige måste bland annat ta sin utgångspunkt i det
säkerhetspolitiska läge som för närvarande råder och, som en
konsekvens, präglas av extrem flexibilitet beträffande
organisation, utbildning och industri samt av internationell
anpassbarhet och en effektiv politisk beslutsordning.

En modell med en liten men högkvalificerad organisation med tillväxt-
potential är den enda som - samtidigt - tillgodoser kraven på förnyelse i takt
med den tekniska utvecklingen och snabb ökning av produktion av militära
förband om det säkerhetspolitiska läget så kräver. Med andra ord: en
kärnförsvarsmodell eller en försvarsmakt med anpassningsförmåga.

Detta aktualiserar den redan efter första världskriget lanserade - men aldrig
tillämpade - så kallade elasticitetsprincipen, vilken innebär att
försvarsförmågan skall minska när hotet minskar men kunna öka i takt med
ökat hot.

Om denna princip skall fungera krävs dels en fortlöpande planläggning för
återtagning respektive tillväxt, dels en organisatorisk grund för återtagning
och tillväxt, alltså ett kärnförsvar som kan växa i dimension. Återtagnings-
förmågan måste bygga på analys av tidsbehov och förutsättningar för olika
slag av åtgärder för att genomföra utbildning, anskaffa materiel och
organisera förband. Sammanställningen av de så kallade ledtider, som denna
analys resulterar i, blir en beslutslinjal som anger när olika beslut om
upprustning måste fattas och på vilka signaler. Återtagningsplanen måste
vidare innehålla de optioner som tecknats under planläggningen. Genom
dessa optioner säkerställs - så långt det låter sig göra - att bestämda
materiel-
och utbildningsproducenter levererar erforderliga produkter i rätt tid.

Det förtjänar att framhållas att svensk försvarsplanering hittills i mycket
ringa utsträckning uppmärksammat anpassningsproblematiken i samband
med ett elastiskt försvar, vilket bland annat påpekades i samband med en av
försvarsutskottet och Centralförbundet Folk och Försvar anordnad hearing i
maj 1996. Regeringen antyder att tillväxtplanering kräver andra
planeringsmetoder än den tidigare gängse planeringen och återtagnings-
planering, men analysen fördjupas förvånansvärt nog inte närmare i
regeringsförslaget.

Krigs- och fredsorganisationen måste ju besitta flexibilitet, det vill säga
förmåga att anpassa den operativa förmågan efter förändringar i det
strategiska läget inklusive en betydande förmåga att möta ett strategiskt
överfall. Dessutom måste Försvarsmakten ha förmåga att - på sikt - tillväxa i
operativ förmåga för att möta andra typer av hot, till exempel invasion över
kust och gräns.

Uppväxlingsbar försvarsorganisation

Ett uttryck för elasticitetsprincipen är den så kallade
kärnförsvarsmodellen. Den innebär att Försvarsmakten
kontinuerligt har en kärna av förband med hög kvalitet och
att den är så organiserad att den kan växa i dimension, om
läget försämras. En kärna bör finnas inom varje viktig
funktion. Kärnan svarar för att kunskap och förmåga hålls på
hög nivå. Det är en bestämd förutsättning för att en tillväxt
skall kunna ske med den snabbhet, som erfordras. Därutöver
krävs också en organisation av stödfunktioner som i armén är
knutna till försvarsområdesstaberna.

För klarhets skull sammanfattas här kärnan av krigsförband och dessa
stödfunktioner under benämningen garnisoner. Dessa kan vara av t.ex. fyra
olika slag beroende på produktuppgifternas omfattning.

Utgångspunkter för att bestämma typ och lokalisering av olika slags
garnisoner är produktionens omfattning, kraven på produktionen och
garnisonernas lokalisering.

Avgörande för både planläggning och organisatorisk grund är vad som
behöver produceras av krigsförband i olika tidsperspektiv.

Vad först gäller produktionens omfattning för arméns behov så förutsätts
den omfatta följande slag av krigsförband:

I. Kuppförsvarsförband bestående av 6-10 jägar/stadsskyttebataljoner
jämte territoriella försvarskompanier skall inom timmar/dagar kunna möta
strategiskt överfall.

II. Operationsförband bestående av 5 brigader som ansvarar för utveckling
av taktik och organisation samt produktion av "prototypförband" måste inom
1 år kunna utveckla ett invasionsförsvar. I fred ska dessa förband utveckla
taktik, organisation, m.m.

III. Återtagningsförband bestående av 5 brigader jämte territoriella
försvarsförband som ansvarar för serieproduktion måste inom 2 - 3 år kunna
förbereda ett invasionsförsvar. I fred ska dessa förband förbereda återtagning.

IV. Tillväxtförband bestående av 10-12 brigader jämte territoriella
försvarsförband som har samma ansvarsuppgift som återtagningsförbanden
men i ett 10-årsperspektiv. I fred ska dessa förband förbereda tillväxt.

Vad därefter gäller produktionskraven, så skall krigsförband av typ I och II
fortlöpande ha hög uppfyllnadsgrad när det gäller både personal och materiel.
Krigsförband av typ III har relativt hög uppfyllnadsgrad av personal och
materiel men brister i samträning. Krigsförband av typ IV har endast
nyckelpersonal och viss materiel. "Serieproduktion" förbereds av de
prototyper av vapen och förband, som de operativa förbanden utvecklat.

Vad sedan beträffar garnisonernas placering så måste utgångspunkten vara
att vid invasionshot skall hela landet försvaras, och detta kräver en spridd
lokalisering. Med hänsyn till att försvar mot strategiskt överfall kan vara
aktuellt närmast i tiden bör kategori A utbildas nära de mål som kan vara
aktuella, bland annat storstäderna. Kategori B bör främst lokaliseras med
hänsyn till tillgång till kvalificerade forsknings- och utvecklingsmöjligheter,
för närvarande stridsskolor (eller motsvarande).

Ett exempel på typ och lokalisering av garnisoner framgår nedan:

A. Kuppförsvarsgarnisoner lokaliseras i Revinge, Borås eller Göteborg,
Kungsängen, Strängnäs samt Kiruna eller Kalix.

B. Operationsgarnisoner lokaliseras i Hässleholm, Skövde, Linköping,
Östersund och Boden.

C. Återtagningsgarnisoner lokaliseras i Eksjö, Falun, Sollefteå, Visby och
Halmstad.

D. Tillväxtgarnisoner lokaliseras i Växjö/Kosta, Kristinehamn, Gävle,
Arvidsjaur, Kiruna eller Kalix samt Umeå.

Denna modell innebär på brigadsidan - med utgångspunkt från att
tillväxtbrigaderna produceras dels vid de sex tillväxtgarnisonerna, dels vid
fyra av operations- eller återtagningsgarnisonerna - att följande antal brigader
kan vara krigsdugliga inom respektive tidsperiod, nämligen 5 brigader inom 1
år och sammanlagt 11 brigader inom 2-3 år samt totalt upp till omkring 20
brigader inom 10 år.

Modellen möjliggör att arméns krigsförbandsproduktion ytterligare kan
koncentreras men samtidigt behålla tillväxtförmågan. Genom att samgruppera
försvarsområdesstaberna med tillväxtdelens planeringsenhet, ges ökade
möjligheter att genomföra utbildning, krigsplanering, mobilisering och
ledning av det territoriella försvaret.

För den kuppförsvars- och operativa delens och för återtagningsdelens
behov bibehålls befintliga etablissemang, samtidigt som nedväxlingen av
förband i tillväxtdelen innebär att ytterligare etablissemang kan lämnas, vilket
innebär minskade kostnader för drift och underhåll av bland annat byggnader.
Den ytterligare neddragningen av antalet fredsetablissemang kompenseras av
en ökad förmåga till återtagning eller tillväxt, då denna kan bedrivas under
fältmässiga former inom befintliga övnings- och skjutfält.

En motsvarande flexibel organisation bör närmare utredas beträffande
flygvapnet, där avvecklingen av Draken och Viggen successivt sker i
samband med införandet av JAS 39 Gripen. Det är sannolikt inte
kostnadseffektivt att bibehålla Drakensystemet eller de äldsta flygplanen i
Viggenserien i en uppväxlingsreserv. Däremot bör möjligheterna att låta de
fyra senast tillförda Viggendivisionerna ingå i en tillväxtdel för flygvapnet i
ett 10-15-årsperspektiv närmare undersökas.

Tillgången till flygande personal bör kunna säkerställas genom de
flygvapenpiloter som under senare år har övergått till civila flygbolag.
Regelbundet återkommande övningsverksamhet bör ske med denna
personalreserv.

Svårigheterna med återtagning inom flygvapnet ligger främst på
teknikersidan och i tillgången på basbataljoner, där det dels sker en
omskolning från dagens flygsystem till Gripen-systemet, dels i regeringens
försvarsproposition aviseras neddragningar av antalet basbataljoner. Vid en
seriös genomlysning av en återtagnings/tillväxtmodell för flygvapnet
förutsätts dessa frågor dock kunna lösas.

Motsvarande åtgärder bör beträffande marinen kunna göras med de
fartyg/ubåtar som föreslås utgå i och med höstens försvarsbeslut.

En uppväxlingsbar försvarsorganisation skall tillgodose att återtagning och
tillväxt kan ske med - sedan beslut fattats - största möjliga snabbhet och med
uppfyllande av höga kvalitetskrav på vapensystem och förband.
Organisationen måste därför omfatta både en kärna av krigsförband och
erforderliga stödfunktioner.

Elastiskt utbildningssystem

Det flexibla försvaret förutsätter även ett elastiskt
utbildningssystem, där huvuddelen av årskullens unga män
och även kvinnor erhåller en allmän totalförsvarsutbildning.
För krigsplacering i förband fordras ytterligare utbildning i
den aktuella befattningen jämte samträning av förbandet.
Den kompletterande utbildningstiden blir beroende av om
krigsplaceringen hänför sig till försvarets operativa del eller
till dess anpassningsdelar. Repetitionsutbildning genomförs
såväl med de operativa enheterna som med
anpassningsenheter, i det senare fallet med längre
tidsintervall.

I en återtagningsplan för utbildning är den så kallade ledtiden för att återta
den tekniska utbildningen (av färdigheter, kunskaper och samträning) relativt
lätt att bestämma, och ledtiden för att ta fram avancerad materiel kan bli kort.
Detta gäller dock enbart under bestämda förutsättningar, nämligen att en
befälskader med god pedagogisk förmåga finns, att erforderliga
utbildningsanordningar, övningsfält och förutsättningar i övrigt finns
tillgängliga samt att - viktigast av allt - det finns en beredvillighet och
vilja
hos dem som skall utbildas att påta sig de personliga uppoffringar som
utbildning i krigsförband innebär.

Det sistnämnda främjas om huvuddelen av de unga männen och även
kvinnorna får genomgå en allmän totalförsvarsutbildning av sådan längd att -
om vederbörande senare behövs i militär eller civil krigsorganisation -
befattnings- och förbandsutbildning kan påbörjas utan omgång. Det viktigaste
inslaget i den allmänna totalförsvarsutbildningen bör därför vara samarbete i
grupp, som skall lösa praktiska problem av försvarskaraktär gemensamt.
Självförsvar - även med vapen - och effektiv konditionsträning bör ingå.

Flexibilitet beträffande befälskadern kan uppnås genom att de yrkes-
officerare som förutsätts avgå i samband med organisationens nedväxling
förutom avgångsvederlag även erhåller en särskild ersättning för att ingå i
Försvarsmaktens återtagningsreserv. Förbundet med denna särskilda
ersättning bör vara skyldighet att delta i viss övnings- och planerings-
verksamhet inom återtagnings- och tillväxtdelarna, liksom deltagande i
återtagningsdelens internationella engagemang.

Detta nya utbildningssystem kräver en översyn av främst arméns hela
utbildningsordning och det räcker inte med en översyn av skolverksamheten,
som propositionen föreslår.

Variabel försvarsindustri

Det övergripande kravet på vår försvarsindustri är att den ska
tillförsäkra statsledningen största möjliga handlingsfrihet i
varje läge.

Försvarsindustrin är en för staten strategisk resurs, som - utöver att vara en
kostnadseffektiv leverantör i fredstid - utgör basen för försörjning med
krigsförnödenheter under upprustning och krig. För att detta ska vara möjligt
så krävs det en kontinuerlig verksamhet även under avspänningsperioder.
Varje utveckling av nya produkter och seriebeställning är viktig för att bevara
och befordra kompetensen hos vår egen industri. Om vår egen forskning och
utveckling får stå tillbaka riskerar den inhemska industrin att utarmas, varvid
handlingsfriheten försvinner. Försummas industrin blir statsmakternas
handlingsfrihet under krislägen ytterst begränsad. Finns ingen inhemsk
industri kommer vårt beroende av andra länder att öka i händelse av
upprustningsbehov. Att basera en återtagning på import i en krissituation vore
både oansvarigt och naivt.

Ett flexibelt försvar förutsätter således att även vår försvarsindustri
fungerar elastiskt. En sådan flexibilitet förutsätter en uppväxlingsbar
försvarsindustrikärna, som innefattar både utvecklingskompetens och
produktionskapacitet. För att uppväxlingen ska fungera krävs en
återtagningsplan. I en sådan plan måste ingå många olika moment. En
grundproduktion är nödvändig för att vidmakthålla den industriella
kontinuiteten. På viss försvarsmateriel kan optioner utnyttjas. Projekt kan
utvecklas även om dessa senare ej skulle gå i produktion. Uppgradering av
tillgänglig materiel är ofta lönsamt. Ett välutvecklat europeiskt samarbete
beträffande såväl hel- som delsystem är av största betydelse. Mera
okonventionellt är en fungerande samverkan mellan militär och civil industri
beträffande civila och militära produkter. Ett exempel kan vara att
försvarsindustrin satsar även på näraliggande civila områden. En intressant
modell testas enligt uppgift i Kanada med nära "sammanflätning" av de båda
produktionerna och då med inbyggd uppväxlingsförmåga.

Regeringen och dess främste rådgivare i dessa frågor har inte tagit hänsyn
till den revolutionerande tekniska utvecklingen av underrättelse- och
kommunikationsmedel och precisionsvapen, som i varje fall USA redan
genomfört och som Ryssland - om landet kommer att hävda stormakts-
ställning - med säkerhet kommer att dra nytta av. Moderniteten i vår
försvarsmakt hotas genom att den tekniska utvecklingen inte analyserats
tillfredsställande.

Vi bör snarast se över vår försvarsindustri- och upphandlingspolicy för att
bevara kompetenser inför en oviss framtid.

Politisk beslutsordning

En av det flexibla försvarets grundläggande förutsättningar
är att ett uppväxlingsbeslut i rätt tid kan garanteras. Detta
förutsätter bland annat en väl fungerande underrättelsetjänst,
liksom att det inom det parlamentariska systemet finns
tillgång till en från försvarsmakten fristående försvars- och
säkerhetspolitisk analysfunktion som dels kan värdera de
underlag som underrättelsetjänsten producerar, dels har
kapacitet till egna långsiktiga säkerhetspolitiska analyser.

En väg att skapa den analyskapacitet som erfordras kan vara att bygga upp
en rådgivande stabsfunktion med syfte dels att skapa bred förståelse för den
komplexa internationella miljön, dels att långsiktigt inrikta svensk försvars-
och säkerhetspolitik. Regeringen avstyrker visserligen inrättandet av ett
särskilt säkerhetsråd och menar att det är bättre med kontrollstationer. Men
starka skäl talar för att Sverige behöver ett rådgivande organ bestående av
experter av hög klass och integritet med uppgift att fortlöpande analysera
teknisk, säkerhetspolitisk, strategisk och operativ utveckling. En central
uppgift för detta organ skulle då bli att - i samverkan med försvarsutskottet -
genomföra en årlig säkerhetspolitisk kontrollstation.

Rådet bör vara fristående såväl från Försvarsdepartementet, som tidigare
hade sitt sekretariat för strategisk långtidsplanering för säkerhetspolitiska
analyser, som från Utrikesdepartementet, där det nu finns en särskild idé-
och analysgrupp, vars funktion är att vara utrikespolitiska "fritänkare".

I debatten har begreppet "nationellt säkerhetsråd" - ett begrepp som för
tankarna till USA - kommit att figurera. Detta är olyckligt, eftersom den
svenska motsvarigheten knappast skulle komma att få samma vida
befogenheter som sin amerikanska namne. Grundläggande för den svenska
modellen är att de politiska besluten - efter förslag från regeringen - skall
fattas i riksdagen.

För att långsiktigt säkerställa rekryteringen till ett sådant stabsorgan - och
för att öka den allmänna medvetenheten om försvars- och säkerhetspolitiska
frågor inom myndigheter och organisationer - bör möjligheterna att tillskapa
akademiska utbildningar med inriktning mot internationella relationer/
säkerhetspolitik undersökas. En sådan satsning skulle även kunna bidra till att
öka det allmänna intresset för en bredare debatt kring Sveriges framtida
säkerhetspolitik.

Den europeiska säkerhetspolitiska utvecklingen sker för närvarande i ett
högt tempo. Sedan Försvarsberedningens säkerhetspolitiska kontrollstation
avlämnades sommaren 1996 och regeringens försvarsproposition presen-
terades i september månad har flera snabba steg tagits inte bara på vägen mot
NATO:s östutvidgning, utan även med avseende på förändringar av de båda
NATO-organen NACC och PFF.

Denna snabba utveckling måste rimligtvis även få konsekvenser - inte bara
för den långsiktiga inriktningen av svensk försvars- och säkerhetspolitik -
utan även i det kortare perspektivet. För att säkerställa ett - så långt som det
är möjligt - fullgott beslutsunderlag inför riksdagens beslut bör en
kompletterande säkerhetspolitisk kontrollstation göras i försvarsutskottet
under hösten. Resultatet därav får utvisa om den europeiska säkerhets-
politiska utvecklingen bör föranleda förändringar av regeringsförslaget.

Internationell anpassbarhet

För närvarande pågår det en snabb säkerhetspolitisk
utveckling i Europa. NATO överväger att skapa ett
"europeiskt ben" och förbereder en utvidgning österut.
Samtidigt har man från USA:s sida föreslagit en
sammanslagning av PFF och NACC till ett nytt atlantiskt
partnerskapsråd (Atlantic Partnership Council). Inom EU
pågår tankar om VEU:s framtida roll bl.a. vid
regeringskonferensen.

Oavsett om vi väljer att ingå i ett alleuropeiskt försvarssamarbete eller inte,
är det nödvändigt att vår försvarsmakt är så organiserad att onödiga
omstruktureringar kan undvikas i samband med att vi deltar i av FN eller PFF
organiserade fredsbevarande och/eller fredsskapande operationer i vårt
närområde. För övrigt bör de inledande svårigheterna i samband med att det
svenska engagemanget i Bosnien övergick från att vara en FN-operation till
en NATO-operation utvärderas.

Sverige har valt att vara en synnerligen aktiv partner i PFF och detta
engagemang måste således vara vägledande för höstens långsiktiga
försvarsbeslut. Den svenska försvarsmakten måste därför organiseras så att
man uppnår rätt struktur i ett europeiskt alliansperspektiv. Detta har stor
betydelse inte minst för den framskjutna roll som Sverige har valt att ta på sig
när det gäller att stödja den demokratiska utvecklingen i de nya
Östersjödemokratierna. Regeringsförslaget har uppenbarligen inte tillräckligt
beaktat de krav som följer av den nya svenska rollen i Östersjöregionen.

Sverige kan inom ramen för åtaganden inom FN och NATO:s
fredsskapande arbete (PFF eller ett utökat PFF) anordna utbildning av enheter
till internationella operationer. Därvid är det rimligt att kostnaderna för
sådana operationer inte i sin helhet drabbar Försvarsdepartementets budget,
utan att man tillämpar till exempel den danska modellen som i korthet
innebär att försvarsmakten tilldelas en "ram i ramen" för internationella
operationer. Kostnader utöver denna ram bekostas över utrikesministeriets
budget.

Ekonomiska konsekvenser

Försvarskostnaderna kan inte sänkas därhän att de bestäms
enbart av den omedelbart tillgängliga försvarsförmågan.
Beredskap för att eventuellt rusta upp drar också kostnader.
Detta måste beaktas när försvarskostnaderna vägs mot andra
samhällskostnader.

Vårt förslag är samhällsekonomiskt försvarbart därför att det ryms inom
tillgänglig ekonomisk ram och inte heller är behäftat med sådana
konsekvenser som följer av regeringsförslagets ekonomiska önsketänkande.

Sammanfattande slutsats

Sammanfattningsvis konstaterar jag - inte utan viss
belåtenhet efter åtskilliga motioner i frågan - att den flexibla
försvarsmodellen numera tycks accepterad på de flesta håll.
Däremot är det beklagligt att man inte tagit konsekvenserna
därav vid utformningen av Försvarsmakten. Vad Sverige
behöver är nämligen ett flexibelt försvar med internationell
anpassning och ekonomisk stabilitet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppväxlingsbar försvarsorganisation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om elastiskt utbildningssystem,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om variabel försvarsindustri,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rådgivande säkerhetsorgan,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kompletterande kontrollstation,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationell anpassbarhet.

Stockholm den 4 oktober 1996

Bengt Harding Olson (fp)