med anledning av prop. 1995/96:207 En ekonomisk politik för att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000
Motion 1995/96:Fi109 av Carl Bildt m.fl. (m)
Sammanfattning
Denna motion sammanfattar vår politik för fler riktiga arbeten som i de konkreta förslagen återfinns i motion 1995/96:A49. Vi kommenterar även regeringens strategi för att halvera den öppna arbetslösheten och dess bedömning av den ekonomiska politiken i proposition 1995/96:207 samt översiktligt åtgärderna i proposition 1995/96:222. Våra konkreta ställningstaganden med anledning av proposition 222 återfinns dock i fyra separata kommittémotioner.
Sedan regeringen presenterade den ekonomiska vårpropositionen i april har utsikterna för svensk ekonomi försämrats ytterligare. Regeringen medger nu att dess prognos om en blygsam tillväxt på 1,4 procent 1996 och 2 procent 1997 troligen inte kommer att infrias. Vi förutsåg, till skillnad från regeringen, att tillväxten skulle förbli svag, dels mot bakgrund av den internationella lågkonjunkturen, dels därför att regeringen bedriver en ekonomisk politik som kväver tillväxten. Det leder i sin tur till högre arbetslöshet. AMS har reviderat sin prognos för den öppna arbetslösheten till 8,2 procent 1996 och 7,2 procent 1997 från tidigare 7,3 respektive 6,7 procent. Målen om ett offentligt underskott på högst 3 procent av BNP 1997 och en budget i balans 1998 kommer sannolikt inte att kunna uppnås.
Regeringen och Moderata samlingspartiet har två fundamentalt olika strategier för att bekämpa massarbetslösheten.
Regeringens politik är att öka satsningen på arbetsmarknads- och utbildningsåtgärder för att minska den öppna arbetslösheten. Därmed befästs nivån på den verkliga arbetslösheten och hushållen får fortsätta att bära de enorma kostnaderna.
Den moderata politiken syftar istället till att skapa förutsättningar för fler riktiga arbeten. Därmed kan den verkliga arbetslösheten minska. Bidrags- beroendet avtar, kostnaderna för arbetslösheten sjunker och välståndet ökar.
Regeringen behandlar med andra ord symptomen medan Moderata samlingspartiet angriper orsakerna till det onda: de höga skatterna och hämmande regleringarna som kväver företagandet, tillväxten och uppkomsten av nya arbetstillfällen. Att regeringen dessutom väljer att enbart angripa den öppna arbetslösheten, som i maj uppgick till drygt 300 000 personer, gör att man bortser från de drygt 200 000 personer som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och den dryga halv miljon människor som därutöver skulle vilja eller borde arbeta men som av en eller annan anledning inte ens ingår i arbetskraften, exempelvis flyktingar och förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl. Det är denna verkliga arbetslöshet på över en miljon människor som måste angripas.
Regeringens mycket begränsade mål om att halvera den öppna arbetslös- heten bör därför ersättas av ett mål som innebär att villkoren för arbete och företagande skall förbättras så att den verkliga arbetslösheten sjunker väsentligt mer än vad som motsvaras av att enbart halvera den öppna arbetslösheten till år 2000.
Regeringens proposition innehåller ingen analys av orsakerna till massarbetslösheten eller av förutsättningarna för nya jobb i företagen. Några genomtänkta satsningar för att det skall bli riktiga jobb finns därför heller inte i regeringens förslag.
Regeringens skattesänkningar för att underlätta ekonomisk aktivitet på det ena området finansieras genom skattehöjningar på andra områden med motsatt effekt. Totalt innebär regeringens förslag 1999 att skatterna höjs med ytterligare nästan en miljard kronor.
Regeringen är ännu mer tomhänt vad gäller avregleringar och åtgärder för att riva hinder mot nya arbeten. Särskilt tydligt är detta när det gäller arbetsrätten. På detta område lägger regeringen inga förslag utan avvaktar en uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter, som antas komma senare i sommar.
Regeringen återkommer nu för minst tredje gången med 130 000 utbildningsplatser för vuxna - det är samma utbildningsplatser! Satsningen inriktas dock inte på att höja kvaliteten eller på att i första hand erbjuda utbildning utan på att flytta anslag för utbildning från AMS till Utbildningsdepartementet. Syftet är naturligtvis att de som utbildas skall föras bort från arbetslöshetsstatistiken. Därutöver görs en del förändringar av arbetslöshetsstödets villkor varav några är ägnade att stimulera övergången till arbete medan andra verkar i motsatt riktning.
I den moderata partimotionen 1995/96:A49 har vi redovisat en politik som genom en förnyelse av Sveriges ekonomi skapar goda förutsättningar för företagande, expansion och nya jobb. Våra förslag, som återfinns mera detaljerat i motionen, är följande:
De offentliga finanserna måste bringas i långsiktigt hållbar balans. Det kräver högre ekonomisk tillväxt och återhållsamhet med offentliga utgifter. En flexibel lönebildning är nödvändig. Regeringen bör underlätta för aktörerna på arbetsmarknaden att förnya lönesättningen så att den främjar den enskildes utveckling och tillkomsten av fler jobb. Företagen måste få goda förutsättningar att växa om de skall kunna anställa flera. Skatten på arbete och kunskap, skatten på kapitalbildning och skatten på företagande måste sänkas i en sammanhållen strategi. En långtgående liberalisering av arbetsmarknaden är ett viktigt inslag i en politik för större rörlighet och fler jobb. En ny arbetsrättslig lagstiftning, med endast ett begränsat antal grundläggande stadganden om villkoren på arbetsmarknaden, bör införas. Lagen om anställningsskydd (LAS) bör sättas ur kraft för nyanställningar från den 1 september i år under den tid som åtgår för att förbereda en total förenkling av arbetsrätten. Kunskap blir allt viktigare för både konkurrenskraften och den sociala rörligheten. En nationell skolpeng bör införas, den kvalificerade eftergymnasiala utbildningen byggas ut och insatser göras för att främja kvaliteten i den högre utbildningen. Arbetsmarknadspolitiken skall vara stram och bidra till att arbetsmarknaden fungerar väl. En allmän arbetslöshetsförsäkring bör införas och ersättningen begränsas till 300 dagar.
Den sammanlagda effekten för statens finanser av våra förslag i motion 1995/96:A49 och denna motion är en nettoförstärkning med några hundra miljoner årligen jämfört med vårt budgetförslag i partimotion 1995/96:Fi78.
Jobben som aldrig kom till
Sverige halkar efter
Under efterkrigsdecennierna fattades en rad långtgående politiska beslut, som steg för steg vred den svenska utvecklingen mot ökade inslag av planekonomi. Således avvecklades inte kristidsregleringarna av bostads- och kapitalmarknaderna utan de behölls och förstärktes. Skattefinansierade välfärdssystem och den offentliga monopoliseringen av tjänstesektorn medförde ett successivt ökande skattetryck och offentlig styrning. Lönebildningen skedde i allt mer centraliserade former. Kapitalbildningen och investeringarna lades under en växande offentlig kontroll. Tillväxten skulle tillgodoses genom statlig arbetsmarknads- och näringspolitik.
Avvikelserna mot andra industriländer blev allt större under 1970-talet, och det var också då vi allt mer började märka de negativa effekterna. Expansionen av den offentliga sektorn medförde en kraftigt ökad beskattning. Samtidigt undergrävdes utvecklingskraften i det privata näringslivet av 1970-talets många kostnadskrävande förändringar inom arbetsrätten. Ett skattesystem byggdes upp som kännetecknades av höga marginalskatter på arbete och höga skatter på de företagsvinster som inte plöjdes ned i investeringar i samma företag. Villkoren för arbete, sparande och nyföretagande försämrades radikalt.
Investeringstakten och produktivitetstillväxten sjönk. Till den långsammare produktivitetsutvecklingen bidrog även den bristande konkurrensen, förorsakad dels av en växande icke-konkurrensutsatt offentlig sektor, dels av allt fler regleringar inom den privata sektorn.
Den långsammare produktivitetsutvecklingen tillsammans med ett lönebildningssystem som var anpassat efter tidigare rådande förhållanden ledde till högre inflationstakt och försämrad konkurrenskraft. Detta ledde till återkommande devalveringar.
Efter den stora devalveringen 1982 ökade investeringarna kraftigt, allra mest inom typiska råvarubranscher och traditionell verkstadsindustri. Därmed fick vi en strukturell förskjutning mot branscher med lågt arbetskraftsinnehåll och låga reallöner.
De höga marginalskatterna i kombination med den svenska lönebildningen, vars överskuggande mål var att minska löneskillnaderna, gjorde det allt mindre lönsamt att utbilda sig. Investeringarna i humankapital släpade efter utvecklingen i omvärlden.
Under 1980-talet skärptes problemen i flera avseenden. Den social- demokratiska regeringen genomförde stora permanenta skattehöjningar. Tillfälliga höjningar av främst företagsskatterna skapade en osäker miljö. Utgiftssystemen byggdes ut. Under den andra hälften av 1980-talet genomfördes visserligen två strukturella reformer för att förbättra ekonomins funktionssätt: avregleringen av kredit- och valutapolitiken samt skatte- omläggningen. Tyvärr genomfördes de i nämnd ordning, i stället för tvärtom, och dessutom med flera års mellanrum. Långivningen expanderade så länge det gick att göra mycket gynnsamma skatteavdrag. Tillsammans med en slapp finanspolitik ledde detta till överhettning i ekonomin, därefter till en spekulationsbubbla och sedan till en finansiell kris för såväl banker och andra företag som hushåll. Tillgångsvärdena och inflationen föll, medan den nominella räntan låg kvar på sin tidigare höga nivå. Kreditgivarna hade helt enkelt inte förtroende för att den låga inflationen skulle bli bestående. Därmed steg realräntan kraftigt. Konsumtionen föll, arbetslösheten växte och budgetunderskottet ökade. Sverige var inne i sin första allvarliga recession sedan 1930-talet.
Under hela den period som beskrivits har antalet arbetstillfällen i den privata sektorn varit tämligen oförändrat (se diagram 2.1). Uppgången under de sista åren av 1980-talet var konstlad - en följd av den ohållbara spekulationsekonomin och en extremt hög frånvaro - och bidrog i sig till det kraftiga fallet i antalet arbetstillfällen därefter.
Diagram 2.1 Utvecklingen av antalet arbetstillfällen
Källa: SCB och Finansdepartementets prognos
Sverige och det svenska folket har som följd av den låga tillväxten och stagnationen vad gäller jobb i den privata sektorn i jämförelse med övriga industriländer blivit allt fattigare under det senaste kvartsseklet. 1970 låg Sverige på tredje plats bland OECD-länderna vad gällde BNP per invånare. Vi befinner oss nu på den nedre halvan med en delad 16:e plats tillsammans med Storbritannien. Förklaringen är att vi har haft den näst efter Island svagaste årliga tillväxttakten - mindre än 1 procent.
BNP per invånare är ett relativt abstrakt begrepp. Det blir mer begripligt, om man omsätter det i reallöneökningar. Mellan 1972 och 1994 steg reallönerna före skatt med 12 procent i Sverige, samtidigt som de steg med 49 procent i Tyskland. Om de svenska reallönerna stigit lika mycket som de tyska, hade den svenska köpkraften i genomsnitt varit 33 procent högre än den är idag. Det innebär närmare 5 000 kronor mer i månaden före skatt per hushåll i genomsnitt.
Borgerliga strukturreformer
Den borgerliga regeringen tillträdde mitt under nedgångsperioden i början av 1990-talet. Den fick därmed hantera stora akuta problem som bankkrisen, den ökande arbetslösheten och det växande budgetunderskottet. Med början i den nya regeringens första budgetproposition i januari 1992 genomfördes efter hand omfattande budgetsaneringsprogram. Skuldsaneringsstrategin byggde huvudsakligen på utgiftsminskningar och endast i mindre utsträckning på inkomstförstärkningar. De genomförda, beslutade och aviserade budgetförstärkningarna uppgick till 190 miljarder kronor, vilket motsvarade 13 procent av BNP.
Vidare genomfördes en rad strukturella åtgärder i form av skattesänkningar på arbete och kapital, arbetsrättsliga förändringar i syfte att göra arbets- marknaden mer flexibel, utbildningsreformer, privatiseringar och avregler- ingar samt en skärpning av konkurrenslagstiftningen.
De för näringsklimatet viktigaste skattesänkningarna var: avskaffad dubbelbeskattning på aktieutdelning, sänkt arbetsgivaravgift med ca 5 procent, slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital och sänkt arvsskatt, slopad omsättningsskatt på aktier, återinförd kvittningsrätt för nystartade småföretag samt slopad fastighetsskatt på butiker och kontor.
Avregleringen av arbetsmarknaden påbörjades genom följande förändringar: förlängd provanställning till 12 månader, förlängd visstids- anställning till 12 månader, undantag från turordningsreglerna med två personer, skydd för enmansföretag mot blockad, avskaffad facklig vetorätt vid upphandling, avveckling av arbetsförmedlingsmonopolet, avreglering av ut- och inhyrning av arbetskraft, avskaffande av det fackliga a- kassemonopolet och införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring samt avreglering av företagshälsovården.
På utbildnings- och forskningsområdet genomfördes bl.a. följande struktu- rella förändringar: nytt ersättningssystem för fristående skolor, större flexibilitet och valfrihet genom nya läroplaner för grundskolan och gymnasiet, möjligheter att genomföra lärlingsutbildning på gymnasienivå, frihet för varje universitet och högskola att avgöra utbildningsutbud och antagningskrav, förstärkning av forskningen och den tekniska utvecklingen samt överföring av tidigare löntagarfondsmedel till fria stiftelser för att främja mångfalden i forskningsfinansieringen och kulturlivet.
Skattehöjningar, återställare och senfärdighet - det socialdemokratiska misslyckandet
När Socialdemokraterna övertog regeringsmakten i oktober 1994, var Sveriges ekonomi på väg upp ur recessionen. Det gällde framför allt den exportinriktade industrin. Utvecklingen på arbetsmarknaden hade vänt, och arbetslösheten minskade. Underskottet i de offentliga finanserna kvarstod dock som en följd av att den borgerliga regeringens saneringsprogram ännu inte nått full effekt. I detta läge valde den socialdemokratiska regeringen att riva upp stora delar av det beslutade saneringsprogrammet. Den genomdrev i stället med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet i riksdagen ett eget åtgärdsprogram, som till större delen vilade på skattehöjningar.
Det stod från början klart att regeringen saknat en genomtänkt politik för att stimulera tillväxten. Den socialdemokratiska regeringen upphävde flertalet av den borgerliga regeringens skattesänkningar samt införde och höjde ytterligare ett stort antal skatter. Totalt uppgår de socialdemokratiska skattehöjningarna till drygt 80 miljarder kronor, varav en stor del direkt drabbar företagande och arbete. Vidare har man rivit upp merparten av den borgerliga regeringens arbetsrättsliga förändringar samt stoppat eller fördröjt nästan alla avregleringar och privatiseringar. Sammantaget har detta lett till att företagarklimatet drastiskt försämrats. Tillväxten av företag och nya arbeten hämmas. Risken är överhängande att detta resulterar i att arbetslösheten, som ökat explosionsartat sedan 1990, fastnar på en mycket hög nivå. Tecknen på detta är flera. Ett av dem är att ökningen av antalet arbetstillfällen avstannade i höstas. Arbetslösheten tenderar nu som framgår av diagram 2.2 åter att öka.
Diagram 2.2 Arbetslösheten 1988-1996
Källa: SCB och AMS prognos
Nu har regeringen dessutom tagit initiativ till förhandlingar om en förtida avveckling av kärnkraften, som skulle förorsaka landet alldeles onödiga kostnader vad avser såväl ekonomi som miljö. Därtill kommer det förtroenderas för Sverige som industri- och företagarnation som en sådan i internationella sammanhang minst sagt originell energipolitik skulle leda till.
Efter regeringsskiftet 1994 föreföll regeringen tro att den ekonomiska utvecklingen skulle vara självgående och opåverkad av de tillväxthämmande skattehöjningarna och återregleringarna. Den tvangs emellertid efter hand in i den diskussion om tillväxtens förutsättningar som drevs inom den borgerliga oppositionen. Det ledde inte till mer än uttalanden om att förslag skulle läggas fram i en särskild proposition.
Den s.k. tillväxtproposition som presenterades hösten 1995 förtjänade inte namnet. Såväl analys om grunderna för tillväxt som konkreta förslag saknades. Samtidigt vek den ekonomiska utvecklingen snabbt. Det sista kvartalet 1995 sjönk BNP.
Vårpropositionen i april i år och den proposition som nu förelagts riksdagen ger vid handen att regeringen ännu inte förmått samla sig till åtgärder som kan motverka den negativa utvecklingen. I proposition 222 bekräftar regeringen att man över huvud taget inte hade förberett den s.k. sysselsättningsproposition som ursprungligen var aviserad till den 28 maj. Man framhåller nämligen att man trots det ursprungliga beskedet berett ärendena "i en annan ordning än vad som normalt sker när en längre beredningstid står till buds".
Magnus Henreksson har (under medverkan av Steven J. Davis) i en
nyutkommen bok ("Företagandets villkor", IUI 1996) dragit följande
slutsatser av den politik som förts sedan hösten 1994:Mot bakgrund av den analys som genomförts i denna bok innebär således de förändringar som genomförts i företagsbeskattningen att små, nya och icke- realkapitalintensiva företag missgynnats av de förändringar som introducerades 1995. Samtidigt skärptes också marginalskatten relativt kraftigt och var 1995 ca 58,3 procent ovanför brytpunkten och 56,5 procent vid en inkomst över 7,5 basbelopp. Även andra förändringar har genomförts på senare tid som riskerar att missgynna mindre och nyare företag. Exempelvis skärptes arbetsrättslagstiftningen på några punkter 1995. Således kan vi konstatera att regelsystemen i dagsläget sannolikt är mer gynnsamma för mindre och nyare företag än vad de var innan 1991 års reform. Å andra sidan är de mindre gynnsamma jämfört med de regler som gällde 1994. Med tanke på den från beslutsfattare uttalade målsättningen att man vill ha till stånd en kraftfull sysselsättningsexpansion i den privata sektorn framstår de förändringar som genomfördes 1995 som mindre lyckade.
Inte minst internationella erfarenheter visar att om en kraftfull privat sysselsättningsexpansion skall komma till stånd måste en stor del av de nya jobben skapas inom den privata tjänstesektorn. Det är dock stor risk att det höga aggregerade skattetrycket försvårar tillkomsten av nya jobb inom tjänstesektorn. Det höga skattetrycket blir särskilt besvärande vid produktion av tjänster där praktiskt taget hela kostnaden består av arbetskostnader och tjänsten i fråga ej är avdragsgill för köparen. I detta fall drabbas produktionen av en dubbel skattekil. Om både köpare och säljare ligger över brytpunkten i inkomstskatteskalan blir den totala skattekilen ca 94 procent (1995), och även om både köpare och säljare ligger under brytpunkten blir den så hög som 85 procent. Detta förhållande reser betydande tvivel om att en kraftig expansion av sysselsättningen i privat sektor är förenlig med dagens höga aggregerade skattetryck.
För hushållen och Sverige som nation innebär oförmågan till omprövning av den felaktiga inriktningen av den ekonomiska politiken en farlig utveckling. Den privata sektorns möjligheter att långsiktigt bära upp en rimlig välståndsökning och en väl fungerande offentlig verksamhet undergrävs därigenom ytterligare i ett läge där utvecklingen borde vara den rakt motsatta. Därav följer risk för ökade sociala motsättningar, växande utslagning och rena fattigdomsproblem av en art som Sverige varit förskonat ifrån under större delen av detta århundrade.
Det ekonomiska läget
Europakonjunkturen fortsatt svag
Såväl OECD som EU-kommissionen har reviderat ned prognoserna för tillväxten i Europa från i höstas. Fortfarande räknar man dock med att Europakonjunkturen ska vända redan andra halvåret 1996. Drivkrafterna väntas vara ökad efterfrågan från USA, Asien samt Central- och Östeuropa. Dessutom är inflationen och löneökningarna låga, vilket antas skapa en bra grogrund för tillväxten. Det föreligger emellertid risk för att återhämtningen inte infinner sig förrän nästa år, bl.a. mot bakgrund av de höga realräntorna i flertalet europeiska länder utom Tyskland. Arbetslösheten väntas dessutom vara oförändrat hög, vilket inverkar negativt på hushållens framtidstro.
Svensk ekonomi i recession
Mellan tredje och fjärde kvartalet i fjol sjönk BNP med en halv procentenhet och mellan fjärde kvartalet i fjol och första kvartalet i år var produktionen oförändrad.
Regeringen medger att den svenska ekonomin verkar utvecklas sämre än vad man förutsåg i den ekonomiska vårpropositionen men anger en rad skäl till varför försämringen förutses bli begränsad. Det första är att regeringen redan i den ekonomiska vårpropositionen gjorde en nästan lika stor nedrevidering av tillväxten i Europa som OECD och EU-kommissionen nu gör. Mot detta kan invändas att Europakonjunkturen kan komma att vända först nästa år. Även vid en relativt god marknadstillväxt kommer dessutom exporten att påverkas negativt av högre löneökningar och sämre produktivitet än i omvärlden samt av kronförstärkningen.
För det andra förutspår regeringen, i motsats till flertalet andra bedömare, att såväl industri- som byggkonjunkturen är på väg att förbättras. Enligt SCBs senaste månadsöversikt från den 29 maj finns inte några tecken på att industrikonjunkturen är på väg att förstärkas. Tvärtom har dämpningen, som nu pågått under en längre tid, hunnit sprida sig över så gott som hela industrisektorn. Mellan fjärde kvartalet i fjol och första kvartalet i år sjönk industriproduktionen med 2,1 procent, samtidigt som lagren ökade med 2 procent och orderläget var oförändrat. Nedgången i industrikonjunkturen verkar dessutom fortsätta. Även byggkonjunkturen är fortfarande mycket svag, och branschen räknar inte med någon ljusning de närmaste månaderna.
Regeringen antar nu att den privata konsumtionen kommer att utvecklas sämre än den tidigare väntat, bl.a. mot bakgrund av en svag detaljhandels- och nybilsförsäljning. I den moderata partimotionen med anledning av den ekonomiska vårpropositionen kritiserade vi regeringen för dess optimistiska prognos avseende privat konsumtion, då vi räknade med att en ökande arbetslöshet och oförändrat sparbeteende skulle verka återhållande. Sammantaget bedömer regeringen att tillväxten kan bli lägre än de 1,4 procent 1996 och 2 procent 1997 som förutsågs i april, men gör inte någon ny prognos. Därmed befinner sig regeringen bland de bedömare som är mest positiva vad gäller tillväxten.
Tabell 3.1 Prognoser för BNP-tillväxten, procent
Räntorna fortsatt höga
Den vikande aktiviteten i ekonomin har bidragit till att dämpa inflationen och inflationsförväntningarna. Inflationen har stadigt sjunkit från 3,3 procent i april i fjol till 1,3 procent i april år. Riksbanken har mot denna bakgrund kunnat sänka styrräntan från 8,9 procent i januari till 6,3 procent i juni. Detta har lett till en nedgång i de korta marknadsräntorna på drygt 2 procentenheter under samma period. De långa räntorna har dock inte följt med de korta ned utan är till och med något högre än i januari, vilket delvis är en följd av stigande internationella räntor men även av bristande förtroende för regeringens ekonomiska politik. Den 13 juni stod den femåriga räntan i 7,61 procent att jämföra med 7,34 procent den 19 januari, vilket var dagen innan den s.k. Perssonplanen blev känd.
Även vad gäller ränteutvecklingen tillhör regeringen de mest optimistiska bedömarna. Regeringen menar nu att 5-årsräntan kan komma att ligga ännu lägre än de 7,5 procent som man förutspådde i den ekonomiska vårpropositionen. Exempelvis Sparbanken bedömer emellertid att 5-årsräntan kommer att liggga på 7,9 procent vid årsskiftet och Handelsbanken att den 10-åriga obligationsräntan ska stiga på ett års sikt. Den fortsatt höga nominella räntan och de låga inflationsförväntningarna innebär att Sverige har en unikt hög realränta, vilket naturligtvis hämmar tillväxten.
Osannolikt att budgetmålen uppnås
Regeringen medger att en lägre tillväxt får negativa effekter för de offentliga finanserna. Samtidigt har räntan och kronkursen hittills utvecklas mer positivt än vad som förutsågs i april. Dessutom har Riksgäldskontoret reviderat ned prognosen för lånebehovet för 1996 med cirka 15 miljarder kronor, eftersom skatteintäkterna verkar bli större än väntat, något som vi moderater till viss del räknade med i vår egen budgetsammanställning. Sammantaget menar regeringen att det offentliga finansiella sparandeunderskottet inte kommer att överstiga 3 procent av BNP 1997. Även målet om att nå balans i de offentliga finanserna 1998 bedöms kunna uppfyllas.
Eftersom ekonomin inte förefaller utvecklas i annan riktning än den vi förutsåg i partimotionen, finns det ingen anledning för oss att revidera vår tidigare bedömning att regeringens budgetåtgärder inte räcker för att uppnå 3- procentsmålet 1997 och balansmålet 1998.
Den öppna arbetslösheten halveras inte
I den ekonomiska vårpropositionen beräknade regeringen att den öppna arbetslösheten skulle sjunka från 8 procent 1994 till 5,7 procent 2000. Den räknade med andra ord inte med att uppnå halveringsmålet.
Det är ändå i och för sig möjligt att regeringen - genom att flytta människor från öppen till dold arbetslöshet i olika former - skulle kunna halvera den öppna arbetslösheten. Detta skulle dock inte bevisa något annat än att målet är felformulerat. Det är inte enbart den öppna utan den verkliga arbetslösheten som måste angripas.
Den totala arbetslösheten, dvs. öppet arbetslösa plus människor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilken uppgick till 13 procent 1994, hade i maj 1996 - trots den mellanliggande konjunkturförbättringen - endast minskat marginellt till 12,8 procent av arbetskraften eller drygt en halv miljon människor. AMS bedömer i en prognos den 19 juni att den totala arbetslösheten kommer att öka och för 1996 bli genomsnittligt 13,1 procent.
Under den ekonomiska nedgång som nu inletts har arbetslösheten fortsatt att öka. I regeringens basalternativ i den ekonomiska vårpropositionen väntas den totala arbetslösheten sedan minska till 9,5 procent av arbetskraften år 2000. I denna kalkyl inräknas emellertid inte de personer som skall omfattas av de föreslagna utbildningsåtgärderna. Sker det, kommer den totala arbetslösheten att i princip ligga kvar på den nuvarande nivån fram till sekelskiftet.
Utöver den dryga halvmiljon arbetslösa och arbetssökande människor som står utanför den öppna arbetsmarknaden finns det idag ytterligare ungefär en halv miljon personer som skulle vilja eller borde arbeta men som av en eller annan anledning inte räknas in i arbetskraften. Där ingår bl.a. latent arbetssökande, flyktingar och människor som har förtidspensionerats av arbetsmarknadsskäl. Det är den verkliga arbetslösheten på drygt en miljon människor som måste angripas. En halvering av denna arbetslöshet förutsätter att en halv miljon nya arbetstillfällen netto skapas till sekelskiftet. Det är en lika krävande som angelägen uppgift, vilken regeringen inte ens kommer i närheten av att lösa med sin tillväxthämmande politik. Målet att halvera den öppna arbetslösheten säger egentligen inte mer än att man vill minska den andel av den potentiella arbetskraften som står utan arbete från ca 22 till ca 19 procent.
Propositionen
Allmänt
Propositionen innehåller ingen analys av orsakerna till massarbetslösheten eller vilka förutsättningar som krävs för tillräckligt många nya jobb i företagen. Några genomtänkta och tillräckligt omfattande förslag som kan skapa dessa förutsättningar finns därför heller inte i regeringens förslag. Regeringen saknar insikt om att arbetslösheten är ett strukturellt problem som endast kan lösas med stora strukturella förändringar i form av bland annat skattesänkningar och avregleringar.
Regeringens strategi går ut på att flytta öppet arbetslösa till arbets- marknadspolitiska åtgärder eller bort från arbetskraften så att det politiskt betingade löftet att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000 skall kunna infrias.
Regeringens skattesänkningar för att underlätta ekonomisk aktivitet på det ena området finansieras genom skattehöjningar på andra områden med motsatt effekt. Totalt innebär regeringens förslag att skatterna höjs med ytterligare nästan en miljard kronor när de är fullt genomförda.
Regeringen är ännu mer tomhänt vad gäller avregleringar och åtgärder för att riva hinder mot nya arbeten. Särskilt tydligt är detta när det gäller arbetsrätten. På detta område lägger regeringen inga förslag utan avvaktar en uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter, som antas komma senare i sommar.
Regeringen redovisar ingen strategi för att det skall kunna bli nya riktiga jobb i företagen. Dess ansträngningar är helt inriktade på att hantera de problem som den faktiska arbetslösheten orsakar. Det finns få förslag som ens på sikt kan ge hopp om att det skall bli färre arbetslösa. Regeringen gör en lång rad satsningar på utbildning. De 130 000 utbildningsplatserna för vuxna återkommer nu för minst tredje gången - det är samma utbildnings- platser! Satsningen inriktas dock inte på att höja kvaliteten eller på att i första hand erbjuda utbildning utan på att flytta anslag för utbildning från AMS till Utbildningsdepartementet. Syftet är naturligtvis att de som utbildas skall föras bort från arbetslöshetsstatistiken. Därutöver görs en del förändringar av arbetslöshetsstödets villkor varav några är ägnade att stimulera övergången till arbete medan andra verkar i motsatt riktning.
Eftersom regeringens förslag på arbetsmarknadsområdet inte är inriktat på tillväxt utan på offentliga stödformer och justeringar mellan AMS, utbildningsanstalter och kommunerna betyder det i första hand utgifter. Förutom skattehöjningar tar regeringen fram pengar ur Securum för att finansiera en ökning av utgifterna i statsbudgeten.
Skattepolitiken
Skattepolitikens utformning spelar stor roll när det gäller att värdera villkoren för företagande och jobb. Regeringen slår också för sin del fast att de nya jobben måste växa fram i det privata näringslivet och att det kräver ett gott tillväxtklimat med goda villkor för företagande.
I handling har emellertid regeringens politik gått i en helt annan riktning. Sammanlagt har skatterna höjts med drygt 80 miljarder kronor, vilket är 20 gånger mer än vad Ingvar Carlsson försäkrade i ett brev till väljarna före valet 1994. Huvuddelen av skattehöjningarna har gällt beskattningen av arbete. Det har blivit dyrare att anställa, och förutsättningarna för en långsiktigt fungerande lönebildning har försämrats. Näringslivets kapitalförsörjning har också försvårats och fördyrats genom bland annat införandet av dubbel skatt på det egna riskbärande kapitalet i aktiebolag.
Kapitalbildningen har hämmats också i andra avseenden, bland annnat genom återinförd förmögenhetsskatt och en vidgning av fastighetsskatten till kommersiella lokaler och industrifastigheter. Genom de kraftiga energiskattehöjningarna har svensk industri fått ett högre kostnadsläge och därmed sämre konkurrensförmåga.
Särskilt allvarlig är den så kallade värnskatt som inneburit att ökad kunskap och större kompetens lönar sig mindre. Tillsammans med den kraftiga höjningen av egenavgifter är marginalskatten för en stor del av de heltidsarbetande nu ungefär 60 procent istället för de 50 procent som var målet i marginalskattereformen. Det har lett till att cheferna för de bägge kunskapsföretagen Ericsson och Astra offentligen har varnat för att detta kan leda till klart sämre förutsättningar för deras företag med färre jobb som följd. I proposition 1995/96:222 medger regeringen detta:
Likväl tycks det finnas en viss tvekan hos utländska investerare att välja Sverige som investeringsland. Ett skäl till detta kan vara svårigheten att locka kvalificerad utländsk personal till Sverige. Vid en etablering måste i regel ett antal nyckelpersoner ansvara för startandet av den svenska verksamheten. Skattereglerna kan då utgöra ett hinder för sådana personer att komma hit.
Regeringen drar sedan slutsatsen att det kan finnas anledning att medge sådana personer lättnader vid beskattningen. Regeringen erkänner således att de genomförda marginalskattehöjningarna och de därutöver höga skatterna är ett hinder för utländska personer att arbeta i Sverige. Omvänt innebär det naturligtvis att välutbildade svenskar ofta är beredda att lämna Sverige.
Trots detta föreslår regeringen i propositionen att det redan urholkade inflationsskyddet skall försämras ännu mer. Det innebär att ännu fler heltidsarbetande tvingas betala de höga marginalskatter regeringen själv erkänner skadan av.
Regeringens samlade förslag på skatteområdet utvecklas i proposition 1995/96:222. Sammantaget medför de ett höjt skatteuttag. Inom företagssektorn föreslås vissa lindringar av skatteuttaget, vilka emellertid motsvaras av lika stora skärpningar på andra områden. Härtill kommer att energiskatten kommer att höjas ytterligare med cirka fem miljarder kronor och att arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen förlängts utan motsvarande sänkning av arbetsgivaravgifterna.
Sedan hösten 1994 har beslut fattats om att höja egenavgifter och arbetsgivaravgifter med 4,5 procent av lönerna. Nu föreslår regeringen att för en lönesumma upp till 600 000 kronor skall höjningarna undanröjas. Samtidigt föreslås emellertid att den avsättningsmöjlighet i form av periodiseringsfonder som var ett starkt önskemål från framför allt mindre och medelstora företag i samband med företagsskattereformen 1993 skall begränsas så att avsättning enbart medges med 20 procent av vinsten. Också i fråga om den återinförda dubbelbeskattningen aviseras en lindring i form av enkelbeskattning för vissa bolag. Någon ändring av de starkt expansions- hämmande fåmansbolagsreglerna föreslås däremot inte.
Regeringen aviserar visserligen en utredning om den privata tjänstesektorn med särskild inriktning på sådana tjänster som kan efterfrågas av hushållen, men föreslår inga konkreta åtgärder. De stora skattekilarna på arbete, som är ett definitivt hinder för tillkomsten av ett stort antal nya jobb inom denna sektor, skall uppenbarligen ligga fast.
Regeringen föreslår också en omläggning av beskattningen av fordon vilken innebär att försäljningsskatten slopas samtidigt som den löpande fordonsbeskattningen höjs i motsvarande mån. Tjänstebilsbeskattningen föreslås bli något lindrad. För att möjliggöra en omstrukturering inom fastighetssektorn föreslår regeringen en reducerad stämpelskatt under tids- perioden fram till 1997. Samtidigt höjs tobaksskatten och skattefördelarna vid försäljning av andelar i allemansfonder undanröjs, bägge åtgärderna från 1997.
Regeringens propositioner visar på en gryende insikt om att hög beskattning på arbete och återinförd dubbelbeskattning är och har varit negativt vad gäller ambitionen att skapa goda förutsättningar för företagande och nya jobb. När vissa begränsade lindringar nu föreslås motverkas de emellertid med råge genom skattehöjningar på andra områden. Genom att ge med ena handen och samtidigt ta mer med den andra skapas, som framgått av ett antal analyser och kommentarer efter det att propositionerna har presenterats, inga nya jobb.
Näringspolitiken
Regeringen bortser från de strukturella problem som hindrar att fler nya företag tillkommer och att existerande företag växer. I stället för genomgripande åtgärder för ett bättre näringsklimat föreslår regeringen ökade statliga utgifter, politiskt styrda projekt och en rad nya utredningar.
I propositionen föreslås att en miljard kronor anvisas till vad som kallas ett program för småföretagsutveckling, förnyelse och tillväxt. Dessvärre är innehållet inte särskilt konkret, utan bygger till stor del på att utredningar och kommittéer tillsätts. I vissa fall innebär regeringens förslag urvattnade kopior av tidigare borgerliga förslag. Vissa mycket betydelsefulla frågor, som till exempel lika konkurrensmöjligheter mellan privat och offentlig närings- verksamhet, lämnas helt utan åtgärd.
Det är svårt att se de olika punkterna som ett sammanhängande program. Intrycket är snarast att det är en sammanställning av pågående och planerade åtgärder och utredningar inom regeringen.
Vi godtar självfallet förslagen i de delar de sammanfaller med våra förslag, i bl.a. den nyligen presenterade motionen 1995/96:A49, där vi lägger fram en rad förslag för att förbättra förutsättningarna för företagande. I flera fall föreslår vi emellertid mera genomgripande förändringar, t.ex. i fråga om avreglering och förenklingar.
Våra förslag, som till stor del bygger på regelförändringar och arbete inom redan existerande organ, bör kunna genomföras utan att statens utgifter behöver öka. Vi avvisar därför bland annat förslaget att avsätta en halv miljard kronor till anslaget för särskilda regionala åtgärder och förslaget att öka anslaget till folkrörelserådet Hela Sverige skall leva.
I propositionen föreslås vidare att en miljard kronor skall avsättas till en fond för samarbete och utveckling inom Östersjöregionen. Detta förslag har emellertid inget direkt samband med de problem som gäller förutsättningarna för företagande och nya jobb. De medel som föreslås avsedda att förbrukas under en femårsperiod skall administreras av en organisation inom Statsråds- beredningen. Denna konstruktion och detta tillvägagångssätt måste ifråga- sättas.
Enligt Moderata samlingspartiet har stödet till de nya demokratierna kring Östersjön hög prioritet. Det måste dock vara en del av en långsiktig strategi för att främja deras självständighet, skapandet av en rättsstat, marknads- ekonomins utveckling samt förbättring av miljön.
Den socialdemokratiska regeringens intresse för närområdet i Östersjön är senkommet. Moderata samlingspartiet föreslog redan i budgetmotionen i januari 1995 en betydligt högre ordinarie anslagsnivå när det gäller stödet till närområdet. För innevarande budgetår innebär vårt budgetalternativ en nivå som ligger cirka 200 miljoner kronor över regeringens. Detta förslag avslogs av regeringsmajoriteten.
Nivån på det framtida samlade svenska stödet till närområdet samt inriktningen och fördelningen av detta bör bestämmas i budgetarbetet i höst. Därigenom kan den totala effekten av resursinsatsen avvägas på bästa sätt.
I propositionen aviseras dessutom ett nytt investeringsstöd för jordbruket, dock utan att beloppen preciseras. Det är en väl motiverad förändring av jordbrukspolitiken, men vi förutsätter att förändringen inte orsakar statskassan några nya utgifter utan finansieras helt inom ramen för en omfördelning av det nationella jordbruksstödet.
Vi är kritiska till förslaget att öka statsutgifterna genom att satsa en miljard kronor på anslaget för främjande av omställning i ekologiskt hållbar riktning. Förslaget är ett uttryck för en förlegad arbetsmarknadspolitik med stöd och bidrag i stället för lägre skatter och strukturella förändringar i syfte att förbättra näringsklimatet och skapa förutsättningar för nya jobb och investeringar i ny miljövänligare teknik. Arbetsmarknadspolitik bör inte benämnas miljöpolitik och miljöpolitiken bör inte kompletteras med sysselsättningsmål. Erfarenheten visar att måluppfyllelsen med en åtgärd blir sämre om åtgärden syftar till att uppnå flera olika mål samtidigt.
Det är också märkligt att regeringen väljer att med statliga budgetmedel finansiera miljösatsningar åt kommunerna och näringslivet samtidigt som man avstår från att öka medfinansieringen av EU:s miljöstöd. Ett betydligt mindre belopp än det som regeringen nu anslår för miljöinvesteringar hade, tack vare den 50-procentiga medfinansieringen från EU, fått större effekt om man i stället valt att göra fler miljösatsningar inom ramen för EU:s miljöprogram för jordbruket. Vi har tidigare föreslagit detta i en motion till riksdagen.
Arbetsmarknaden
Regeringen presenterar i propositionen vissa nyordningar inom arbetsmarknadspolitiken. Den mest avgörande förändringen av villkoren på arbetsmarknaden avstår man emellertid från att aktualisera, nämligen en reformering av arbetsrätten.
Trots att den arbetsrättsliga regleringen utgörs av lag och sålunda måste bli föremål för riksdagens beslut om och när förändringar skall ske, och trots att parterna på arbetsmarknaden inom Arbetsrättskommissionen misslyckats med att nå en uppgörelse, förmår inte regeringen handla.
Vi finner för vår del detta utomordentligt anmärkningsvärt. Oförmågan att reformera arbetsrätten leder till högre arbetslöshet helt i onödan. En liberaliserad arbetsrätt skulle dessutom leda till nya riktiga jobb utan några som helst kostnader för staten.
I vår motion 1995/96:A49 har vi presenterat förslag till en reformerad arbetsrätt både på kort och på längre sikt. Vi hänvisar till detta förslag. Det bör beslutas utan dröjsmål.
Regeringens förslag på det direkt arbetsmarknadspolitiska området diskuteras i en särskild kommittémotion. Här skall endast vår principiella kritik redovisas.
En huvudpunkt i de förändringar av arbetsmarknadspolitiken som regeringen förordar är en kommunalisering av arbetslösheten. Kommunerna skall ges en större uppgift och Arbetsmarknadsverket en mindre. Äldre arbetslösa skall sysselsättas inom den offentliga verksamheten. De skall, som arbetsmarknadsministern motiverat förslaget, garanteras "ett värdigt slut".
Vi vill för vår del starkt varna för en utveckling i riktning mot vad som brukar benämnas en tredje arbetsmarknad, präglad av bidragsjobb. Etablerandet av en sådan arbetsmarknad kan säkert förefalla attraktivt för vissa kommuner som härigenom uppenbarligen redan sett en möjlighet att undvika nödvändiga moderniseringar av den kommunala verksamheten. För de arbetslösa däremot riskerar en marknad av kommunala bidragsjobb att bli en arbetsmarknad som man i praktiken inte kommer att kunna lämna. Inställningen till arbetslösa äldre finner vi direkt frånstötande.
Regeringen föreslår också att den gamla och hårt kritiserade idén om s.k. arbetsföretag nu likväl skall förverkligas, om än i en lätt retuscherad form och omdöpt till arbetscenter. Arbetslösa skall kunna hyras ut till företag men vara anställda i centret.
Effekterna av dessa centrer riskerar att bli desamma som effekterna av andra kommunala bidragsjobb. Dessutom kan uthyrningsverksamheten bli ett direkt hot mot riktiga företag med motsvarande inriktning. Medarbetare som skulle kunna erbjudas arbete via kommunala arbetscentrer skulle rimligen också kunna få arbete på en vanlig marknad förutsatt att skatter, arbetsrätt och lönebildning är ändamålsenliga. Det är således inom dessa områden som förändringar behöver göras istället för att söka olämpliga vägar runt de verkliga problemen.
Samma verklighetsfrämmande förhållningssätt uppvisar regeringen i sina nyutställda löften till ungdomar om jobb efter 100 dagar och ett arbete under nästa sommars lov från skolorna. Något sådant kan regeringen naturligtvis inte lova. Att ändå göra det undergräver ytterligare tilltron till politiken hos en grupp medborgare där misstron redan är betydande.
I vår motion 1995/96:A49 presenteras riktlinjerna för en arbetsmarknads- politik i nära samarbete med de företag där de nya jobben måste komma. Lärlingsprogram för unga och särskilda arbeten i företagen för dem som är eller riskerar bli arbetslösa under en längre tid är huvudinslag i en sådan politik. Vi hänvisar till dessa förslag, liksom till ett uttalande i samma motion om arbetsmarknadspolitikens uppgift. Enligt vår mening skall arbets- marknadspolitikens distinkta syfte vara att få arbetsmarknaden att fungera bättre.
Regeringen vill höja ersättningen i a-kassan till 80 procent. Förslaget är olämpligt inte bara därför att det i en besvärande statsfinansiell situation är mycket kostsamt utan också därför att det motverkar goda incitament till arbete och en mer flexibel lönebildning.
I motion 1995/96:A49 förordar vi att en allmän arbetslöshetsförsäkring införs. I motionen framförs också förslag om förändringar i hur ersättnings- nivåerna skall beräknas. Vi avstyrker regeringens förslag och hänvisar till den nämnda motionen.
Det är sammanfattningsvis vår uppfattning att regeringen sätter orimligt stor tilltro till arbetsmarknadspolitikens möjligheter att bidra till att nya jobb kommer till. Ständiga förändringar i arbetsmarknadspolitiken får ursäkta en bristande politik för ökat företagande. Det är ingen framkomlig väg till tillväxt och arbete.
Utbildningspolitiken
Utbildning och kompetenshöjning framhålls som två viktiga ingredienser i regeringens politik för att minska arbetslösheten. "Utbildning" och "kompetenshöjning" är emellertid inga magiska lösenord som med automatik leder till fler arbeten och högre välfärd. Orden måste fyllas med innehåll.
Ordens viktiga innehåll kommer av en vision eller idé om hur det framtida samhället kommer att se ut och, inte minst, av en klar insikt om att det kommer att vara annorlunda jämfört med dagens samhälle. Ett parti som antingen tror att samhället har nått "den bästa av alla världar" eller som av olika skäl inte vill eller kan se de förändringar som påverkar samhället kommer att föra en utbildningspolitik som präglas av väntan och "mer av samma".
En utbildningspolitik kan heller inte få ett framåtsyftande innehåll om den skapas i ett vakuum. Skall utbildningspolitiken ge önskade resultat måste den vara en del av ett sammanhållet program med aktiviteter inom bland annat arbetsmarknads-, skatte- och lönepolitiken. Dessutom måste utbildnings- politiken ha ett stöd i de enskilda människornas vilja att lära och förstå samt i samhällets allmänna hållning till kunskap och vetande.
Regeringen framlägger i propositionen återigen sina idéer om hur utbildningspolitiken skall formas under de kommande åren. De förslag som framförs har presenterats vid ett otal tidigare tillfällen, senast i den ekonomiska vårpropositionen. Den aktuella propositionen innehåller i sak inget nytt.
De 100 000 platserna inom vuxenutbildningen återkommer sålunda. Det faktum att satsningen egentligen bara till en mindre del består av nya platser är nu välkänt. Platserna riktar in sig på arbetslösa, en grupp som är i stort behov av stöd men som med en annan politik kunnat besparas sin nuvarande situation. Eftersom regeringen inte har någon idé om hur framtiden kommer att se ut, skall platserna användas till en allmän höjning av baskunskaperna, vilket rent allmänt kan vara bra. Hur denna kunskapshöjning skall hjälpa de studerande till nya arbeten framgår dock ej.
Regeringen har i olika turer behandlat frågan om hur utbildningen skall finansieras. Framförda förslag om att kunna studera på A-kassa har mötts av massiv kritik. I propositionen tror sig regeringen lösa denna konflikt genom att införa ett särskilt utbildningsbidrag som ligger på en nivå motsvarande arbetslöshetsersättningen. Förslaget innebär, enligt vår uppfattning, flera risker. En är att elever genom höga bidrag lockas in på en utbildning utan att ha övervägt de kort- och långsiktiga ekonomiska konsekvenserna av att studera. När bidraget tar slut finns en stor risk att dessa studenter avbryter sina studier. En annan risk är att känslor av orättvisa sprids i samhället, därför att olika grupper får studera på olika villkor.
I den högre utbildningen ägnar sig regeringen likaså åt att återanvända gamla förslag. De 30 000 platserna har presenterats förr och består till stor del av befintliga platser. Regeringen ser fler högskoleplatser främst som ett arbetsmarknads- och regionalpolitiskt instrument. Denna baktanke görs det heller ingen hemlighet av i propositionen. Regeringen redovisar däremot inte hur den högre utbildningen skall bidra till ökad konkurrensförmåga och tillväxt, och därmed fler arbeten. Frågor som inte berörs är hur lärosätena rent praktiskt skall kunna klara vidgade uppgifter: hur skall lokaler ordnas, finns lärare med tillräckliga meriter, finns tillräckligt antal elever med rätt bakgrund och intresse etc.
En politik för fler riktiga jobb
Arbetets nya villkor
Arbetslösheten är ofta en personlig katastrof för den som drabbas. Den utgör dessutom en betydande ekonomisk belastning. Sammantaget kostar arbetslösheten varje svenskt hushåll i genomsnitt mer än 25 000 kronor. För varje människa som går från arbetslöshet till produktivt arbete förbättras de offentliga finanserna med cirka 200 000 kronor.
Ett särskilt illavarslande drag i dagens arbetslöshetssituation är att problemen är störst inom sådana verksamheter där expansion vore allra mest angelägen. Av en studie, redovisad i Finanstidningen den 31 maj 1996, framgår att sedan september förra året har antalet varsel i offentlig tjänst minskat, medan varslen fortsatt att öka i det privata näringslivet. Varslen i den privata tjänstesektorn ökade med 115 procent från april 1995 till april 1996. Inflödet av nya jobb i tjänstesektorn förefaller att ha sjunkit med en fjärdedel.
Diagram 5.1 Varselutvecklingen
Två figurer illustrerar den utveckling vi här har redovisat.
Diagram
Att arbetslösheten stigit snabbt de senaste åren beror delvis på att den offentliga sektorn, som tidigare anställde ett snabbt växande antal medarbetare, inte längre kan göra det. Det kommer den inte heller i framtiden att kunna göra.
När den offentliga expansionen upphör, synliggörs de underliggande svagheter som Sverige under lång tid kännetecknats av, men dolt eller förträngt. Företagen är för få, utvecklas för svagt och anställer snarare färre än fler. Det enskilda tjänsteföretagandet, den del av ekonomin som borde växa snabbast, är outvecklat.
Att företagen inte kan eller vill växa tillräckligt fort finns det, dessvärre, rikhaltiga bevis på. Av en undersökning (Demoskop 1996) avseende 250 småföretagare framgår att höga arbetsgivaravgifter, arbetsrättsregler, höga skatter och krångliga föreskrifter är direkt avhållande på företagstillväxten.
En väsentlig orsak bakom dagens situation är den svenska samhällsstrukturens bristande överensstämmelse med de individuella och rörliga tendenser som nu präglar utvecklingen över hela världen.
Låt oss i detta sammanhang peka på några förhållanden av särskild betydelse.
Sverige är ett extremt kollektiviserat samhälle. Den offentliga sektorn har länge ansetts viktigare än den privata. "Att-ha-rätt-till"-attityden snarare än "jag-kan-bidra-själv" har alltmer kommit att känneteckna det svenska samhället. Ekonomin, arbetsmarknaden och de sociala stödsystemen präglas av detta.
Så kan det emellertid inte fortsätta, om Sverige återigen skall kunna växa. Arbetsmarknaden är, som vi just antydde, uppbyggd efter samma kollektiva principer som samhället i övrigt. Lagar och kollektivavtal reglerar villkoren för arbetet, ofta också i minsta detalj. Företagande är en undantagsverksamhet snarare än en huvudsak.
Sverige har också en facklig organisationsgrad som tillhör de högsta i världen. 85 procent av alla anställda är fackligt anslutna. Att den fackliga makten är utomordentligt stor är emellertid inte bara en följd av den höga organisationsgraden. Till de fackliga organisationerna har också knutits rättigheten att sluta avtal som i flertalet andra länder tillerkänns de enskilda medarbetarna personligen.
Den balans mellan de organiserade löntagar- och arbetsgivarintressena som en dynamisk arbetsmarknad kan dra nytta av existerar dessutom knappast i Sverige. Till stor del sammanhänger detta med att socialdemokrater och fackliga organisationer växelvis nyttjat fackliga och politiska metoder för att främja en av mera allmänna orsaker önskad maktförskjutning i samhället.
De sammantagna effekterna av de förhållanden vi här har redovisat är djupgående och allvarliga. Massarbetslösheten har vi redan pekat på. Den svaga tillväxten är en annan. Den svenska ekonomin växer avsevärt långsammare än vad som skulle vara möjligt. Resultatet syns tydligt i form av ett mer begränsat löneökningsutrymme och i knappare resurser för t.ex. utbildning och vård.
Skall jobben bli fler och välståndet högre, räcker det enligt vår mening inte med marginella justeringar av skattesatser eller lagparagrafer. Det behövs en mer fundamental förändring bort från det kollektiva till förmån för det individuella, från det stationära till det rörliga, från det historiskt bevakande och fördelande till det framåtriktade och skapande.
Härtill kommer dessvärre regeringens beklagansvärda besked att den överväger en avveckling av kärnkraften. Hur någon regering med den arbetslöshet Sverige i dag lider av kan tänka sig att göra strömtillförseln dyrare är för oss obegripligt.
Utgångspunkter för en politik för fler riktiga arbeten
Sveriges moderna arbetsmarknadshistoria är berättelsen om hur den offentliga verksamheten tillåtits expandera på tillväxtens och företagandets bekostnad. Följande uppgifter illustrerar hur tillkomsten av nya jobb de senaste 25 åren uteslutande skett inom den skattefinansierade delen av ekonomin.
Tabell 5.1 Tillkomsten av nya arbetstillfällen 1970-1995
Den offentliga sektorns starka tillväxt förklarar nästan helt den till synes fördelaktiga sysselsättningsutveckling Sverige i en internationell jämförelse länge kunnat uppvisa. Den svenska politiken har emellertid nu kommit till vägs ände. En fördröjd arbetslöshetskris slår igenom med full kraft. Ingenting talar heller för att den tidigare expansionen inom den offentliga sektorn någonsin skall kunna återupptas. Den offentliga verksamheten har passerat sitt maximum.
De nya arbeten som behövs om arbetslösheten skall kunna pressas tillbaka måste komma i företagen. Det kräver i sin tur en företagsexpansion som sannolikt är kraftigare än vad Sverige klarat sedan industrialismens genombrott. Det understryker att Sveriges arbetslöshetsproblem inte kommer att kunna lösas med detaljförändringar, utbildningsinsatser eller AMS- program. Inte heller kan hoppet sättas till en allmänt högre tillväxt. Snarare handlar det om ett mer grundläggande skifte som med utgångspunkt i den nya arbetsmarknad vi tidigare diskuterat främjar varje människas växt och skaparförmåga. Företagandet måste nu sättas främst på dagordningen.
Det företagande som måste växa är av alla slag. Tjänsteföretagen behöver bli fler, men också industrin. Ingenting säger att den förhållandevis lilla industrisektor Sverige idag har behöver vara för alltid given. Redan om de företag som idag finns kan stimuleras att växa sig större innebär detta ett viktigt bidrag till bekämpandet av arbetslösheten.
Även om de mindre företagen sannolikt har en särskild expansions- möjlighet skall dessa inte sättas i motsats till de större. Storföretagens tillväxt är tvärtom ofta en förutsättning för att mindre och medelstora företag skall utvecklas.
Avgörande är under alla omständigheter att en hård och korrekt konkurrens främjas. Det ger den konkurrenskraft som är de nya jobbens förutsättning.
Den form varigenom människors intresse av att arbeta fått komma till uttryck är i Sverige traditionellt anställningen. Företagandet har politiskt inte setts som någon angelägen livsform. Att bli företagare har av flertalet människor upplevts både som onaturligt och svårt. I en internationell jämförelse är också antalet företag och företagare i Sverige litet.
Det kommer inte att vara möjligt att på allvar vända arbetslöshets- situationen med mindre än att företag och företagande görs till en minst lika angelägen form för arbete som anställningen. Anställningen kommer i sin tur att behöva bli mindre stationär, och mer variationsrik, till följd av den mera föränderliga arbetsmarknaden.
Det är ur insikten om dessa förhållanden som en politik för fler jobb måste formas. Den ställer varje enskild människas möjligheter att utvecklas i centrum och ser företagsamhet och föränderlighet som de avgörande verktygen för att göra den personliga utvecklingen möjlig.
Ett mål med betydelse
Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen skall ställa sig bakom målet att halvera den öppna arbetslösheten till fyra procent år 2000. Begränsningen till den öppna arbetslösheten gör detta till ett skenmål. Med statistiska manipulationer och politiska beslut skulle man till och med helt kunna avskaffa den öppna arbetslösheten. Det var de forna öststaternas sätt att beskriva sin arbetsmarknad.
Skall Sveriges riksdag ta ställning till ett politiskt mål när det gäller att bekämpa arbetslösheten, måste detta utgå från den verkliga arbetslösheten och avse åtgärder som skapar förutsättningar för riktiga jobb i dagens och morgondagens företag. Det är endast så de arbetslösa kan känna verklig trygghet och tillfredsställelse och de höga kostnaderna för arbetslösheten sjunka.
Vi föreslår därför att riksdagen istället ställer sig bakom ett mål som innebär att villkoren för arbete och företagande skall förbättras så att den verkliga arbetslösheten sjunker väsentligt mer än vad som motsvaras av en halvering av den öppna arbetslösheten till år 2000.
Våra förslag
I den moderata partimotionen 1995/96:A49 har vi redovisat en politik som genom en förnyelse av Sveriges ekonomi skapar goda förutsättningar för företagande, expansion och nya jobb. Våra förslag, som återfinns mera detaljerat i motionen, är följande:
- Statens finanser måste vara i god ordning för att räntorna skall sjunka och inflationen vara låg. Statsbudgeten måste snabbare bringas i balans än vad som nu sker. Det bör ske genom ekonomisk tillväxt och besparingar på de offentliga utgifterna - En flexibel lönebildning är nödvändig. Regeringen bör underlätta för aktörerna på arbetsmarknaden att förnya lönesättningen så att den främjar den enskildes utveckling och tillkomsten av fler jobb. - Internationella föredömen skall tas tillvara. Studier av framgångsrika förändringar i andra länder bör redovisas för riksdagen under de närmaste två åren.
Företagen måste ha ekonomiska möjligheter att växa om de skall kunna anställa flera. Skatten på arbete och kunskap, skatten på kapitalbildning och skatten på företagande måste sänkas i en sammanhållen strategi.
- Den s.k. värnskatten bör avvecklas. Därmed sänks marginalskatten till ca 50 procent - Egenavgiften till sjukförsäkringen sänks med en procentenhet. Den beslutade höjningen 1997 och 1998 undanröjs - Socialavgifter bör så långt möjligt relateras till utgående förmåner. Därmed sänks den totala skattekilen - Den allmänna löneavgiften på 1,5 procent avvecklas - Kommunalskatterna bör sänkas med åtminstone 1,50 kronor till 1999 - De försämrade betalningsreglerna för mervärdesskatt måste undanröjas - Dubbelbeskattningen bör avvecklas - En särskild skattereduktion på 50 procent för vissa hushållstjänster införs för att snabbt stimulera tillkomsten av nya jobb - Det måste bli enklare att starta företag. Det kan ske genom att den som vill starta företag gör en enkel anmälan och i retur får bl.a. skattsedel för företagande - Spärreglerna för fåmansbolag bör förenklas redan vid det kommande årsskiftet - Riskkapitalavdraget bör förbättras, bl.a. genom en förlängning i tre år utöver vad som nu gäller, avveckling av diskriminerande inslag och höjd beloppsgräns - Uppfinnare och innovatörer skall ha rätt att ta upp inkomster av royalty som kapitalinkomst - Rätt införs till nuvärdeavskrivning av investeringar i maskiner och inventarier - Mervärdesskatten måste reformeras bl.a. genom att tjänster till hushållen undantas. Sverige bör i EU utverka möjlighet att göra detta - Energiskatten måste sänkas. Dagens energiskatter riskerar att leda till direkta företagsnedläggelser - Beskattningen av tjänstebilar sänks. Det skulle ge omedelbara positiva effekter för den svenska bilindustrin - Kommunerna bör åläggas att upphandla i konkurrens. En kommunal konkurrensrevision införs - Krånglet för företagen måste reduceras. All statistisk uppgiftsskyldighet, med vissa oundgängliga undantag, bör ställas in under två år - En statlig avregleringsdelegation inrättas, bl.a. för att kontinuerligt pröva ändamålsenligheten i regler riktade mot företagandet - Statens skatteförmånsrätt vid konkurser bör avvecklas för att underlätta nytt företagande - Systemet med löneförmånsrätt och lönegaranti bör förenklas - Privatiseringen av statliga företag bör återupptas. Telia och Vattenfall bör härvid ges förtur.
En långtgående liberalisering av arbetsmarknaden är ett viktigt inslag i en politik för större rörlighet och fler jobb. Den bör inledas omedelbart.
- Den arbetsrättsliga lagstiftningen måste förenklas kraftigt. En ny arbetsrättslig lagstiftning, med endast ett begränsat antal grundläggande stadganden om villkoren på arbetsmarknaden, bör införas den 1 januari 1999 - Lagen om anställningsskydd (LAS) bör sättas ur kraft för nyanställningar från den 1 september i år och under den tid som åtgår för att förbereda en total förenkling av arbetsrätten - De delar av en enklare arbetsrätt som infördes under den förra regeringen bör återintroduceras - Arbetsdomstolen bör avvecklas som en del av en större reformering av arbetsrätten - För att minska svårigheterna för den äldre arbetskraften att få arbete bör möjligheter öppnas att träffa avtal om kortare uppsägningstid - Sverige bör i EU verka för återhållsamhet ifråga om arbetsrätten. En otidsenlig nationell arbetsrätt får inte upphöjas till europanivå.
Kunskap blir allt viktigare för både konkurrenskraften och den sociala rörligheten.
- En nationell skolpeng bör införas. Det främjar valfrihet, konkurrens och kvalitet - Den kvalificerade eftergymnasiala utbildningen bör byggas ut till 20 000 platser. Utbyggnaden bör ske tillsammans med företagen - Insatser bör göras för att främja kvaliteten i den högre utbildningen som grund för en kommande utbyggnad - En bred analys bör göras för att utröna företagens behov av väl utbildade medarbetare. En kunskaps- och företagsexpansion kan därigenom genomföras på ett ömsesidigt stödjande sätt - Personliga utbildningskonton för den enskildes kontinuerliga lärande bör byggas upp av den enskilde och arbetsgivaren gemensamt - En bred process med universitet, högskolor och företag bör initieras för att söka definiera områden där Sverige genom forskning skulle ha särskilt goda möjligheter att hävda en plats i den internationella frontlinjen - En databas om forskning för att underlätta teknikspridning till bl.a. småföretag bör byggas upp.
Arbetsmarknadspolitiken skall vara stram och bidra till att arbetsmarknaden fungerar väl.
- En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör införas den 1 januari 1997. Ersättningperioden bör begränsas till 300 dagar - Sociala ersättningars, skatters och inkomstrelaterade avgifters inverkan på lönebildning och arbetslöshet bör utvärderas snarast och redovisas senast hösten 1997 - Arbetsmarknadspolitiken bör koncentrera insatserna till unga och långtidsarbetslösa. - Ett brett lärlingsprogram bör introduceras för att underlätta ungas introduktion i företagen - För dem som är eller riskerar bli arbetslösa under längre tid bör ett samarbete utvecklas med företagen. Syftet skall vara att erbjuda möjlighet till i vart fall temporärt arbete - Arbetsförmedlingen bör vara fri. Återstående hinder för privat arbetsförmedling bör avvecklas.
Lantbruket är en viktig del av ekonomin.
- Sverige bör öka utnyttjandet av EU:s miljöprogram för jordbruket. Det svenska lantbruket kan därmed bli mer konkurrenskraftigt - Stödet till vallodling bör utökas inom miljöstödet - Reglerna för miljöersättningen måste förenklas - En utvärdering bör göras av vilka effekter ett investeringsstöd till animalieproduktionen kan få för jobben.
Insatser behöver göras för att förbättra möjligheterna för olika delar av arbetsmarknaden att fungera väl.
- Arbetslösheten bland invandrare bekämpas bäst genom ökad mångfald och avreglering. Utbildning, i synnerhet i svenska, är betydelsefull och bör ges högsta prioritet - En distansutbildningsorganisation bör introduceras för Norrlands inland. Goda utbildningsmöjligheter ökar attraktionskraften för företags- etableringar - En ny ordning för anslag till särskilda regionala investeringar behöver införas för att öka effektiviteten. Länsstyrelserna bör härvid ges en huvudroll - Ett program för att främja kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden bör utvecklas. En upplösning av dagens offentliga monopol bör utgöra ett huvudinslag i ett sådant program - Rehabilitering bör i första hand ske i företagen. Ett konkret system för att möjliggöra detta måste presenteras - Samhalls verksamhet, liksom lönebidragens ändamålsenlighet, bör bli föremål för en extern utvärdering.
Ett program för fler riktiga jobb måste genomföras snabbt och med stor målmedvetenhet.
- Regeringen måste noga följa hur programmet fungerar och rapportera resultaten till riksdagen. Beredskap måste finnas framför allt för ytterligare skattesänkningar.
Följande åtgärder föreslår vi skall genomföras redan från den 1 september i år:
- Undantag för lagen om anställningsskydd (LAS) för nyanställningar - Återintroduktion av den enklare arbetsrätt som gällde till den 31 december 1994 - Skattereduktion för vissa hushållstjänster - Rätt till nuvärdeavskrivning av investeringar i maskiner och inventarier - Bättre betalningsregler för mervärdesskatt - Energiskattehöjningarna som genomförts och beslutats under året undanröjs - Frihet för privat arbetsförmedling.
Sverige kan växa, men bara om människor och företag tillåts växa. Vårt program för fler jobb är ett bidrag till att göra detta möjligt.
Budgeteffekter och finansieringen
Det moderata budgetalternativet
I motion 1995/96:Fi78 har det samlade moderata alternativet till regeringens ekonomiska politik beskrivits utförligt. Det syftar bland annat till starkare statsfinanser genom minskade offentliga utgifter som också skapar utrymme för sänkta skatter på främst arbete och kapitalbildning.
Vår politik innebär långsiktiga utgiftsminskningar som 1999 uppgår till 65,3 miljarder kronor utöver vad regeringen föreslår. Besparingarna har utformats med utgångspunkt i vår principiella inställning till statens grundläggande uppgifter. Det innebär exempelvis att vi avvisar regeringens förslag om besparingar för handikappade och för dem som uppbär barn- och änkepension. Dessa utgifter är en del av den grundläggande uppgiften att ge ett gemensamt stöd till dem som verkligen behöver det. Besparingar måste i första hand inriktas på att minska antalet medborgare i olika offentliga transfereringssystem genom exempelvis successivt höjd ålder för full offentlig pension. Dessutom minskar behovet av bidrag för vanliga hushåll genom rejält sänkt skatt. Därmed blir det möjligt att sänka ersättningsnivåer och införa större självrisker i offentliga försäkringar. Därutöver kommer privatiseringar och ränteeffekter. Det skapar utrymme för fullt finansierade skattesänkningar som uppgår till sammanlagt 60,7 miljarder kronor 1999 samtidigt som budgetsaldot förbättras.
Sammantaget leder våra förslag till budgetförstärkningar på 9,2, 11,8 respektive 8,1 miljarder kronor för de kommande tre budgetåren i förhållande till regeringens förslag.
Tabell
De utgiftsminskningar vi föreslog för de kommande tre budgetåren i motion 1995/96:Fi78 medförde att det statliga utgiftstaket kunde bestämmas till belopp som är i motsvarande mån lägre. Vi avvisade vidare de s.k. budgeteringsmarginaler regeringen föreslog. Därmed tvingas regeringen gå tillbaka till riksdagen med förslag till åtgärder, om de bedömda utgifterna skulle komma att överskridas. Budgetdisciplinen blir hårdare samtidigt som skattesänkningar och utgiftsökningar måste finansieras fullt ut. Riksdagen beslöt emellertid den 11 juni att avslå våra förslag om utgiftstak för perioden 1997-99.
I det föregående har vi redovisat den politik för nya, riktiga jobb som förelades riksdagen i motion 1995/96:A49 sedan regeringen brutit utfästelsen om en proposition. Bland våra förslag finns vissa skattesänkningar som är avsedda att träda i kraft den 1 september 1996. Finansieringen av dessa och av de förslag som följer av våra ställningstaganden till proposition 1995/96:222 redovisas i tabell 6.3. I övrigt finansieras våra förslag genom de utgiftsminskningar som förordades i motion 1995/96:Fi78. Det bör noteras att neddragningen av statsbidrag till kommunerna till övervägande del är en följd av att våra förslag i övrigt leder till minskade kostnader för kommunerna och till större bas för uttag av kommunal inkomstskatt. I övrigt är de en följd av våra förslag om en omfattande avreglering av den kommunala verksamheten.
Det finns ingen regel i den nya budgetprocessen som hindrar riksdagen att nu besluta sänka utgiftstaket för de kommande tre budgetåren. Vi föreslår mot denna bakgrund att det statliga utgiftstaket bestäms till 670 miljarder kronor 1997, 652 miljarder kronor 1998 och 641 miljarder kronor 1999. Det är en sänkning av utgiftstaket med 53, 68 respektive 94 miljarder kronor jämfört med riksdagens beslut den 11 juni för de tre åren.
I enlighet med vad som gäller för den nya budgetprocessen redovisade vi i motion 1995/96:Fi78 en preliminär fördelning av de statliga utgifterna per utgiftsområde. I höst kommer vi liksom regeringen att redovisa utgifternas fördelning per anslagspost inom respektive utgiftsområde utifrån vårt förslag till utgiftstak för de kommande tre åren. Därmed skapas utrymme för de skattesänkningar vi föreslagit i vårt budgetalternativ.
I tabell 6.2 redovisas vår preliminära fördelning av utgifterna inom utgiftstaket på utgiftsområden.
Tabell 6.2 Moderata förslag till utgiftsramar 1997-1999
Miljoner kronor, löpande priser (schablonmässig uppräkning med 3,3 procent för 1997 och 3 procent för 1998 resp. 1999)
Angivna förändringar är i relation till regeringens förslag till utgiftsramar
Tabell
Finansiering av åtgärder utöver budgetalternativet
I tabell 6.3 redovisas de statsfinansiella effekterna av de förslag i motion 1995/96:A49 som inte återfinns i vårt budgetalternativ som det redovisas i motion 1995/96:Fi78 samt av våra ställningstaganden till förslagen i proposition 1995/96:222.
Återgången till tidigare regler för uppbörd av moms medför en engångs- försvagning av statsfinanserna som motsvarar den likviditetsindragning som skulle drabba näringslivet. Sammantaget rör det sig, efter justeringar av det ursprungliga beslutet, om en engångseffekt på 6-7 miljarder kronor och en varaktig effekt på statsbudgeten på cirka 0,4 miljarder kronor.
Förslaget om nuvärdeavskrivning av maskiner och inventarier innebär en tidigareläggning av de avskrivningar som annars normalt skulle skett under en period av 3 till 4 år. Genom att omedelbar avskrivning endast medges för det diskonterade nuvärdet av dessa avskrivningar uppkommer ingen varaktig statsfinansiell effekt. Tidigareläggningen av avskrivningar medför emellertid en periodiseringseffekt så att statsinkomsterna blir mindre de första åren efter införandet för att därefter bli lika mycket större än utan nuvärdeavskrivning. Något varaktigt skattebortfall eller någon varaktig ränteeffekt uppkommer således inte. Den tillfälliga periodiseringseffekten täcks, liksom engångs- effekten av ändrade momsregler, genom de privatiseringar vi förordar.
Skattereduktionen på vissa hushållstjänster bedöms inte ge någon negativ effekt på statens inkomster, då intäkterna från denna sektor i dagsläget är marginella och en skattereduktion bidrar till att överföra tjänster som idag säljs svart och obeskattade till den beskattade och vita marknaden.
Vidare förordas att stämpelskatten reduceras tillfälligt, att försäljnings- skatten på bilar slopas och att beskattningen av tjänstebilar sänks i enlighet med regeringens förslag.
Finansieringen av förslagen sker genom höjd tobaksskatt, ianspråktagande av den tidigare gjorda reservationen för skattesänkningar avseende företag och därutöver genom inleverans från Securum på sammantaget 2,8 miljarder kronor, vilket motsvarar bortfallet av stämpelskatt 1996 och 1997. Därmed tas ungefär hälften av det belopp som regeringen föreslår i anspråk för ett ändamål som har nära beröring med Securums verksamhet. Vad som i övrigt kan erhållas vid en avveckling av Securum bör användas för att nedbringa budgetunderskottet och statsskulden.
Tabell
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, 2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om målet att villkoren för arbete och företagande skall förbättras så att den verkliga arbetslösheten sjunker väsentligt mer än vad som motsvaras av en halvering av den öppna arbetslösheten till år 2000, 3. att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen beslutar godkänna utgiftstaken för åren 1997, 1998 och 1999, 4. att riksdagen beslutar godkänna den preliminära fördelningen av utgifterna per utgiftsområde i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 19 juni 1996
Carl Bildt (m) Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)