med anledning av prop. 1995/96:170 Översyn av skattebrottslagen

Motion 1995/96:Ju26 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

I propositionen föreslår regeringen ett flertal lagändringar
med avsikt att få till stånd en mer enhetlig och sammanhållen
skattebrottslagstiftning. Från moderat håll ser vi positivt på
flera av de i propositionen föreslagna lagändringarna. På en
avgörande punkt har vi dock en annan uppfattning än
regeringen och det gäller förslaget om att konstruera om
nuvarande skattebedrägeribrott i 2 § skattebrottslagen från
effektbrott till farebrott.

Regeringens förslag om att införa farebrott innebär en återgång till den
gamla konstruktionen som gällde före 1971 års skattebrottsreform, då
effektbrottet infördes. Det nuvarande skattebedrägeribrottet föreslås dels få
en ny brottsbeteckning - skattebrott -, dels konstrueras om till ett farebrott.
Som regeringen framhåller i propositionen har den nuvarande konstruktionen
av skattebedrägeri som effektbrott tidigare ifrågasatts och kritiserats vid
flera
tillfällen. Kritiken har innehållit krav på övergång till farebrott. Ett tungt
argument som framförts i dessa sammanhang har varit att brottmålen skulle
kunna avgöras snabbare, då domstolarna med en sådan utformning av brottet
inte skulle behöva invänta lagakraftägande avgöranden från skattedom-
stolarna.

Regeringen ifrågasätter dock, av skäl som närmare utvecklas i propo-
sitionen, s 91 ff, om en ändring av brottskonstruktionen till farebrott
verkligen skulle medföra några större fördelar för de allmänna domstolarna.
Däremot fäster regeringen betydligt större vikt vid argumentet att farebrotts-
konstruktionen kommer att underlätta fastställelsen av tidpunkten för när
brottet skall anses fullbordat. Ytterligare ett argument för en omkonstruktion
är enligt regeringen de konsekvenser som formerna för skattekontrollen kan
få med den nu gällande ordningen. En effekt som kan uppstå är att en
oriktighet i en självdeklaration som upptäcks under taxeringsåret bedöms
som ett försöksbrott medan en oriktig uppgift som upptäcks först senare
bedöms som ett fullbordat brott. Liksom regeringen anser vi att det från
rättssäkerhetssynpunkt kan vara svårt att motivera att brott bedöms olika
beroende på när den oriktiga uppgiften avslöjas. Med anledning härav anser
regeringen att det föreligger beaktansvärda skäl för en omkonstruktion från
effektbrott till farebrott. Vi anser emellertid inte att dessa skäl i dagsläget
framstår som tillräckliga.

När det gäller frågan om när fara för skatteundandragande föreligger
hänvisar regeringen till uttalanden som gjordes om innebörden av
farerekvisitet i samband med skattebrottslagens tillkomst (prop. 1971:10).
Dåvarande departementschefen uttalade bl.a. att åklagaren måste göra
sannolikt att förhållandena i det enskilda fallet varit sådana att det förelegat
beaktansvärd risk för att skatt eller avgift skulle påföras med ett för lågt
belopp. Vidare uttalades att det för ansvar borde vara tillräckligt att felet
sannolikt inte skulle upptäckas vid en med normal omsorg företagen
rutinmässig granskning. Vissa objektiva faktorer som låg helt utanför den
skatteskyldiges kontroll, såsom redovisningsmetoder och kontrollapparatens
utformning, ansågs vara av avgörande betydelse vid farebedömningen.
Enligt regeringens förslag bör innebörden i farerekvisitet även i det nu
aktuella fallet vara att det för ansvar är tillräckligt att felet sannolikt inte
skulle upptäckas vid den normala rutinmässiga kontrollen.

Vi måste här starkt ifrågasätta om det är lämpligt att - som regeringen
föreslår - hålla fast vid ett synsätt som i grunden bygger på hur skatte-
kontroll bedrevs för 25 år sedan. Som regeringen själv framhåller i
propositionen har formerna för skattekontrollen avsevärt förändrats sedan
skattebrottslagens tillkomst. Den största skillnaden består i att den
rutinmässiga skattekontrollen numera är datoriserad och att någon manuell
kontroll av hela deklarationsmaterialet således inte längre förekommer. Med
regeringens förslag kommer kontrollsystemets utformning att få avgörande
betydelse för bedömningen om en straffbar handling föreligger samtidigt
som de omständigheter det här är fråga om ligger helt utanför den
skattskyldiges kontroll. Enligt vår bedömning kan farerekvisitet såsom det
utformats i förslaget komma att medföra betydande tillämpningssvårigheter.
Mot denna bakgrund är det enligt vår uppfattning nödvändigt att förslaget
blir föremål för en närmare analys i syfte att klargöra vilka effekter som kan
komma att uppstå med förslagets nuvarande utformning. Dessförinnan är vi
inte beredda att ta slutgiltig ställning till förslaget.

I sammanhanget bör också erinras om diskussionen som föregick
införandet av 1971 års skattebrottslag. Innan lagstiftningen infördes var det
centrala uppsåtliga skattebrottet falskdeklaration, vilket var konstruerat som
ett farebrott. När skattebrottslagstiftningen infördes skedde emellertid en
ombildning till ett effektbrott - det vi idag känner som skattebedrägeri.
Skälet till att det centrala skattebrottet ombildades till ett effektbrott var
framför allt att det inte ansågs förenligt med berättigade rättssäkerhetskrav
att
den enskilde skulle kunna drabbas av såväl kriminalisering som administra-
tiva påföljder när det straffbara området utökades så väsentligt som skedde i
och med skattebrottslagens införande (prop. 1971:10 s 229, SkU16, rskr 72).

Vi har svårt att se att de skäl som anges ovan mot farebrottskonstruktionen
skulle ha förlorat i aktualitet. Situationen är i princip densamma i dag.
Regeringen för inte heller något resonemang i propositionen som leder fram
till att tidigare ställningstaganden skulle ha mist sin aktualitet. Frågan om
varför regeringen nu valt att gå ifrån den kritik och de ställningstaganden
som låg till grund för 1971 års lagstiftning berörs överhuvudtaget inte i
propositionen. Enligt vår uppfattning framstår inte regeringens förslag i
denna del som övertygande.

Avslutningsvis vill vi också beröra det sätt på vilket regeringen valt att
lagstifta. Regeringen har i propositionen uttalat att farerekvisitet måste
tolkas
på ett annat och mer vidsträckt sätt än vad Skattebrottsutredningen
förespråkar. Bl.a. skall, som redan nämnts, kontrollsystemets uppbyggnad
och funktionssätt bli av avgörande betydelse för farerekvisitets innehåll.
Regeringen har emellertid ändå valt att hålla fast vid den lagtext som
utredningen föreslagit. Lagtexten kan alltså tolkas på flera olika sätt, och
regeringen förutsätter att domstolarna skall tolka texten på det sätt som
regeringen har anvisat. Vad vi här har att göra med är en typisk social-
demokratisk vana att vilja styra över rättstillämpningen genom egna motiv-
uttalanden. Enligt vår uppfattning får lagstiftande verksamhet inte bedrivas
på detta maktfullkomliga och självtillräckliga sätt. Det resultat lagstiftaren
vill uppnå skall uppnås genom klar och tydlig regelgivning och inte genom
att regeringen vid sidan av själva lagtexten uttalar sig om hur den önskar att
domstolarna tillämpar lagen. Vi är således kritiska både mot regeringens
framlagda förslag och mot det sätt varpå regeringen valt att lagstifta.

Mot bakgrund av vad som framförts i motionen är det vår uppfattning att
regeringens förslag i de delar som berörts ovan bör bli föremål för ytterligare
beredning och analys av farebrottets konsekvenser. Först därefter är vi
beredda att slutligt ta ställning till förslaget i dess helhet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till lagstiftning
i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 28 mars 1996

Gun Hellsvik (m)

Göthe Knutson (m)

Anders G Högmark (m)

Maud Ekendahl (m)

Jeppe Johnsson (m)

Åke Sundqvist (m)

Christel Anderberg (m)

Liselotte Wågö (m)

Lars Björkman (m)

Bo Lundgren (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Jan-Olof Franzén (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Ola Sundell (m)

Inga Berggren (m)

Jerry Martinger (m)

Stig Rindborg (m)

Nils Fredrik Aurelius (m)