med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.

Motion 1994/95:So44 av Rune Backlund m.fl. (c)

Regeringen föreslår i propositionen att den husläkarlag
som infördes av den tidigare fyrklöverregeringen ska
upphävas. Grundtanken i husläkarlagen var patientens rätt
till eget val av läkare. Samtidigt som regeringen nu upphäver
husläkarlagen föreslås en ändring i hälso- och
sjukvårdslagen, HSL, som innebär att det egna valet av fast
läkarkontakt lagfästs i denna lag. Detta innebär att
patienternas grundläggande rättigheter tillgodoses i HSL
istället för i husläkarlagen. Den ändring som föreslås innebär
att landstingen ges möjlighet att utforma sin primärvård
utifrån lokala förutsättningar istället för att det regleras via
lag. Vi ser positivt på att regeringen tydligt markerar
patientens valfrihet. Detta är en positionsförändring från
regeringspartiets sida som vi hälsar med tillfredsställelse.
Centerpartiet accepterar den föreslagna förändringen då
grundtankarna i hur primärvården ska organiseras
överensstämmer med centerpartiets uppfattning. Det är inte
husläkare som begrepp som är avgörande utan den enskildes
rätt till val av läkare.

För att uppnå en för patienten trygg och säker vård krävs
en väl fungerande primärvård. För att detta ska realiseras på
ett bra sätt måste patienten erbjudas ett brett utbud av hälso-
och sjukvårdstjänster. Detta innebär att olika yrkeskategorier
måste samverka och den kompetens som finns inom olika
yrkeskategorier tas tillvara på ett optimalt sätt. Patientens val
av läkare och trygghet inom primärvården skapar det
förtroende som innebär att ett bättre resultat kan uppnås. Vi
vill också poängtera vad som framförs i propositionen om att
helhetssyn, samverkan och ansvar samt god kännedom om
de lokala förhållandena skall prägla primärvårdens
verksamhet och utgöra grunden för ett framgångsrikt
förebyggande arbete.

Den försöksverksamhet som pågår i fem kommuner med
kommunal primärvård föreslås förlängas till utgången av
1998. Det är dock upp till varje huvudman att besluta om de
vill utnyttja denna möjlighet. Det är viktigt att skapa ett så
brett underlag som möjligt för utvärdering av verksamheten.
Det har visat sig ta längre tid än den först fastlagda
femårsperioden för att initiera förankra och genomföra en
utvärdering av detta slag. Det är viktigt att detta arbete inte
forceras fram. Därför instämmer vi i regeringens förslag om
förlängd försöksperiod.

Sjukvårdshuvudmännens övergripande planeringsansvar
för hälso- och sjukvården innebär att alla resurser tas tillvara
på ett effektivt sätt. För att detta ska ske på ett
tillfredsställande sätt föreslår regeringen att
samverkansskyldigheten preciseras så att den alltid omfattar
privata vårdgivare. Det är viktigt att uppmärksamma att det
enligt HSL är landstinget som har ansvaret för att ta initiativ
till samverkan med andra vårdgivare. Detta kan bestå av att
de privata vårdgivarna deltar i gemensam jour- och
beredskapsverksamhet, ges möjlighet att använda sig av
länssjukvårdens maskinella utrustning samt att de ges
möjlighet att delta i olika former av fortbildning.

Regeringen föreslår att ett samverkansorgan bör inrättas
inom varje landsting med representanter för landstingen och
de privata vårdgivarna. En överenskommelse med
Landstingsförbundet om inrättande av sådana organ har
redan godkänts av regeringen. I propositionen säger
regeringen att ett samverkansorgans huvuduppgifter bör vara
att bidra med underlag inför landstingets beslut om
resurstilldelning inom hälso- och sjukvården på kort
respektive lång sikt. Andra frågor av betydelse för relationen
mellan offentlig och privat vård såsom att yttra sig över
ansökningar om etableringar, dispenser m.m. bör också
hänskjutas till ett samrådsorgan.

Mångfald berikar vården. Det är önskvärt och viktigt att
det inom varje lansting finns ett brett utbud av vårdgivare, i
offentlig såväl som i privat regi. Patientens möjligheter att
välja och att ställa krav ökar då det finns en
konkurrenssituation mellan vårdgivarna. Landstinget som
har rollen av att både ha planeringsansvar och vara
vårdgivare har en mycket viktig uppgift att sörja för denna
mångfald. Landstinget ska därför visa stor öppenhet
gentemot de privata vårdgivarna. Verksamhetens inriktning,
tillgänglighet, kvalitet och kostnadseffektivitet ska styra
valet av vårdgivare. Olika driftsformer inom hälso- och
sjukvården är också positivt ur ett arbetstagarperspektiv.
Sjukvårdspersonalen ges större möjlighet att välja en
arbetsform och arbetsgivare som passar dem.

Regeringen föreslår att verksamhet som
privatpraktiserande läkare inom primärvården och den
ersättning som lämnas för sådan verksamhet skall regleras i
vårdavtal mellan parterna. Centerpartiet delar denna
uppfattning. För att på ett positivt sätt kunna utveckla
primärvården krävs en viss läkartäthet. Det riktmärke som
anges i propositionen är en läkare på 2000 invånare.

Detta överensstämmer i stort med den dimensionering som
finns idag och detta innebär att de privatpraktiserande
husläkarna framgent skulle kunna sluta vårdavtal med
landstinget. Slutsatsen av detta är att ingen av de
privatpraktiserande husläkarna skulle behöva upphöra med
sin utövning med anledning av att husläkarlagen upphävs.

I propositionen föreslås en åldersgräns vid 65 år för
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster. Detta förslag
överensstämmer med de regler som gäller för läkare och
sjukgymnaster i offentlig regi. Dessa kan dessutom få
behålla sin anställning i ytterligare två år, om huvudmannen
godkänner detta. Möjlighet finns att ytterligare förlänga
tiden även efter 67 år. Det är rimligt att de
privatpraktiserande läkarna och sjukgymnasterna omfattas
av samma regler. Detta är dels en fråga om att alla sorterar
under samma regler, dels möjlighet till en god
dimensionering. Det är viktigt att poängtera att nya regler för
pensionering kommer att införas med anledning av den nya
pensionsreformen. Då måste även reglerna som avser läkare
och sjukgymnaster ses över.

Regeringen föreslår att om det krävs remiss för att anlita
specialistläkare inom offentlig verksamhet ska detta även
omfatta privatpraktiserande specialistläkare. Det är rimligt
att samma regler tillämpas inom samma landsting oavsett om
vårdgivaren är offentlig eller privat. Inom vissa specialitéer
är det dock olämpligt att införa remissförfarande. Det gäller
framförallt psykiatriker och gynekologer. Vi menar att dessa
båda specialiteter ska undantas från remissförfarande. Likaså
menar vi att de patienter som redan idag behandlas av
privatpraktiserande specialistläkare ska undantas från
remissförfarande. Det är inte rimligt att de patienter som har
en väl fungerande läkarkontakt med en privatpraktiserande
läkare ska behöva en remiss för att kunna fortsätta sin
kontakt. Det ska tilläggas att remissförfarandet tillämpas i
långtifrån alla landsting. Orsaken till detta kan vara flera. För
att nämna en så råder det tveksamheter om remissförfarandet
i sig är kostnadseffektivt.

Vi delar regeringens uppfattning om att det administrativa
ansvaret för privatpraktiserande läkare och sjukgymnasters
ersättningar ska föras över till landstingen från
försäkringskassorna. Det är en logisk följd av att
finansieringen av ersättningarna förts över till landstingen.

Primärvården har under de senaste åren genomgått stora
förändringar. Det är därför angeläget att följa verksamheten
noga. Den delegation som nu föreslås för att bedöma
vårdutbudet av specialistläkare och sjukgymnaster i
öppenvård i förhållande till resurser och vårdbehov bedömer
vi som mycket angelägen.

De förändringar som den privata vården genomgår måste
noga följas. Det är inte möjligt att nu i sin helhet överblicka
resultatet av dessa förändringar för patienter och läkare. Vi
föreslår med anledning av detta att en årlig översyn görs där
de privatpraktiserande läkarnas situation redovisas för
riksdagen. Detta bör ske i samband med redogörelsen till
riksdagen om överenskommelser om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen. Detta ges regeringen till känna.

För de privatläkare som fyllt 65 år och väljer att fortsätta
sin verksamhet upphör möjligheten att remittera patienter till
laboratorium, röntgen etc. Ur ett patientperspektiv är detta
en nackdel. I samband med ovan nämnda översyn bör
regeringen belysa detta problem och återkomma med förslag
till åtgärder om så erfordras. Detta ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar göra sådan ändring i förslaget till
3 §, lag om ändring i lagen om läkarvårdsersättning som
anförts i motionen om undantag från remiss för vissa
specialister och patienter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en årlig översyn av de
privatpraktiserande läkarnas situation,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om remissmöjligheter för privatläkare
som fyllt 65 år.

Stockholm den 25 april 1995

Rune Backlund (c)

Roland Larsson (c)

Andreas Carlgren (c)

Kerstin Warnerbring (c)

Rolf Kenneryd (c)

Rigmor Ahlstedt (c)