med anledning av prop. 1990/91:88 Energipolitiken

Motion 1990/91:N88 av Carl Bildt m.fl. (m)

Innehåll

1.

Sammanfattande inledning 6

2.

Principer för energimarknaderna8

3.

Energipropositionen10 3.1

Ett
''tretydigt'' dokument10 3.2

Kvarstående
osäkerhet10 3.3

Naturgasens
framtid11

4.

Koldioxidtaket12

5.

Miljöanpassad beskattning14 5.1

Effekter
för biobränslen14

6.

Regeringens förslag15 6.1

Energisparande15 6.2

Skatteförslag16 6.3

Elproduktionssubventioner16 6.4

Bidrag
till etanolproduktion17 6.5

Energiforskningen18

7.

Hemställan18 1.
Sammanfattande inledning

Regeringens proposition eliminerar inte osäkerheten
kring den svenska energiförsörjningen. Överenskommelsen
mellan regeringen, folkpartiet liberalerna och centern, som
ligger till grund för regeringens proposition, undviker den
centrala fråga som skapat osäkerhet i svensk
energiförsörjning, nämligen den framtida användningen av
kärnkraften.

Visserligen låter regeringen beslutet om den förtida
avvecklingen 1995 och 1996 ''försvinna''. I övrigt anges
emellertid att avvecklingen av kärnkraften skall vara
genomförd till år 2010. De tre partierna har på denna punkt
olika uppfattningar om huruvida detta mål skall vara
överordnat andra energi- och miljöpolitiska mål. Såväl
socialdemokraterna som centerpartiet har låtit klargöra att
de inte är beredda att låta andra mål förhindra att
avvecklingen skall vara genomförd till 2010.

Överenskommelsen visar -- förutom vällovliga
skrivningar och målsättningar om låga elpriser och en
internationaliserad elmarknad -- att det man är överens om
är det som inte rör kärnkraften, nämligen ett femårigt
utgiftsprogram om 3,8 miljarder kronor. Oavsett hur man
bedömer detta är det självfallet verklighetsfrämmande att
tro att detta skulle möjliggöra att kärnkraften avvecklas
utan stigande elpriser, betydande miljökonsekvenser,
arbetslöshet och en försämrad ekonomisk tillväxt.
Fördyringen av den svenska elproduktionen vid en
avveckling av kärnkraften har beräknats till mellan 200 och
300 miljarder kronor. Trepartiöverenskommelsen och
regeringens proposition torde inte upphäva detta.

De tre partierna gick in i överläggningarna med skilda
ståndpunkter om energipolitiken. Även efter
överenskommelsen är det uppenbart att de tre partierna har
väsentligt olika uppfattningar. Överenskommelsen är
utformad så att varje parti kan göra en egen tolkning.

Överenskommelsen, som visserligen innehåller en
gemensam text men som tolkas på tre olika sätt, kommer
att leda till att osäkerheten kring svensk energiförsörjning
kvarstår. Visserligen innebär överenskommelsen att
socialdemokraterna får en möjlighet att ''krypa ur'' sin
tidigare politik att inleda avvecklingen 1995 men i stället för
att lägga fast långsiktiga principer för svensk
energiproduktion och energianvändning innebär förslaget
ökade insatser för att politiskt styra användningen och
tillförseln av energi.

Detta står i en uppenbar motsatsställning till de krav på
en ökad marknadsanpassning av den svenska
energiförsörjningen som överenskommelsen och
propositionen talar om. Regeringens retorik och praktiska
politik går inte ihop. Regeringen föreslår till exempel att
energianvändning och tillförsel skall utsättas för en årlig
kontrollstation med sikte på att granska utvecklingen mot
2010.

Hur den årliga kontrollstationen i praktiken skall
fungera är oklart. Det finns en avsevärd risk att den
kommer att ge upphov till en årlig debatt om grunderna för
energipolitiken, och att det varje år kommer att väckas krav
på ökade åtgärder för att möjliggöra en avveckling av
kärnkraften till 2010. Det föredragande statsrådet har inte
heller antytt något annat. Regeringens företrädare har
tvärtom, både i socialdemokraternas valplattform och i
andra uttalanden, angivit att de ser en kärnkraftsavveckling
fram till 2010 som oåterkallelig.

Överenskommelsen mellan de tre partierna undviker
nogsamt att ta ställning till när en framtida avveckling av
kärnkraften skall påbörjas. Inte heller redovisar man någon
entydig princip för under vilka villkor energianvändningen
skall utvecklas. Detta innebär att osäkerheten på lång sikt
kommer att kvarstå, samtidigt som denna osäkerhet
kommer att ge konsekvenser på kort sikt genom att den
befintliga kärnkraftens potential inte utnyttjas. Det kan
innebära att den svenska elmarknaden förlorar uppemot 15
TWh el. Det kommer att leda till investeringar i
motsvarande kapacitet fossil kraftproduktion, som annars
kunde ha undvikits.

Frånvaron av enighet kring kärnkraften söker
regeringen och de avtalsslutande partierna kompensera
genom förslag som innebär nya satsningar på s.k.
energibesparande åtgärder och subventioner för att främja
s.k. alternativa bränslen. Sådana inslag i svensk
energipolitik är inte nya. Under 1970-talets andra hälft och
delar av 1980-talet försöktes också att genom subventioner
främja en politiskt önskad utveckling på energiområdet.
Erfarenheterna från den tidens miljardprogram är dåliga.
En del medel användes som subvention till åtgärder som
marknadens aktörer ändå skulle ha genomfört -- en del
nyttjades till projekt som inte borde ha genomförts.

Regeringens nu framlagda subventionsprogram är en
dyrbar illusion, i den bemärkelsen att insatta medel
knappast kommer att leda till några bestående effekter.
Offentliga utgifter på 3,8 miljarder kronor eliminerar inte
de omfattande negativa konsekvenser för svensk ekonomi
och miljö som följer av en avveckling till 2010, vilket också
påvisats av en lång rad av utredningar. Subventionerna kan
inte driva fram bränslen som kan ersätta kärnkraften, utan
utgör ett allvarligt slöseri med skattebetalarnas medel.

Moderata samlingspartiet förordar en aktiv miljöpolitik
i stället för en styrande energipolitik. Energipolitiken i dess
traditionella betydelse -- en politik avsedd att styra tillförsel
och användning av energi -- bör snarast avvecklas.
Riksdagens och regeringens framtida roll på energiområdet
bör syfta till att fastställa miljö- och säkerhetsbetingade
spelregler.

Riksdagens beslut om ett koldioxidtak är ett mycket
viktigt miljöbeslut, som måste stå fast. Med en fortsatt
användning av kärnkraften finns det för Sveriges del goda
förutsättningar att inte bara klara koldioxidtaket utan också
att reducera utsläppen. Regeringen måste i fortsättningen
respektera riksdagens beslut.

Utfallet av 1980 års folkomröstning skall följas, vilket
innebär att de tolv nuvarande kärnkraftsreaktorerna skall
drivas. Folkomröstningsresultatet skall även respekteras
beträffande villkoren för avvecklingen av kärnkraften.
Väljarna tog inte ställning till något avvecklingsår utan till
att avvecklingen skulle ske under hänsyn till välfärd och
sysselsättning, att kärnkraften skulle användas i avvaktan
på framväxten av förnyelsebara bränslen samt att
säkerhetshänsyn skulle vara avgörande för i vilken ordning
reaktorerna skulle avvecklas. Årtalet 2010 är vad vi vet i dag
inte förenligt med dessa villkor. Årtalet är fastställt utan
någon koppling till de alternativ som väljarna i
folkomröstningen tog ställning till.

Olika energiformer måste utvecklas utifrån sina
ekonomiska meriter inom ramen för gällande miljökrav.
Energibeskattningen skall relateras till energislagens
miljöeffekter och utformas så att miljövänliga energiformer
främjas. Nya energiformer kommer därmed att kunna spela
en växande roll.

2. Principer för energimarknaderna

Kraven på en förtida avveckling av kärnkraften har lett
till en energidebatt där denna avveckling blivit till en
huvudsak. Det har därför ibland framstått som om
kärnkraften näst intill är ett självändamål. Det är den inte.
Det är tillgången på billig energi, främst el, och inte
tekniken för att producera den, som är huvudsaken. Det är
uppenbart att en förtida avveckling inte bara skulle
innebära en gigantisk kapitalförstöring. En sådan
avveckling skulle också leda till oacceptabelt höga elpriser
till följd av bristen på elproduktionskapacitet.

Men om vi i Sverige under de närmaste tjugo åren skulle
få möjlighet att använda andra former för elproduktion som
är bättre och som ger lägre kostnader finns det självfallet
ingen anledning att hålla fast vid kärnkraften som sådan.
Det finns dock inte mycket som talar för att några nya
energislag skulle kunna tillföra energi i sådan omfattning att
de skulle kunna ge elkraft som både täcker den växande
efterfrågan och som skulle kunna ersätta elkraften från
kärnkraftverken. Däremot finns det goda förutsättningar
för ett ökat utbud av energikällor inom ramen för de
miljöpolitiska krav som måste ställas.Utan att ge avkall
på säkerhetskraven skulle de svenska kärnkraftverken
kunna producera mera elkraft. Bland annat genom ny
teknik för kärnbränsle kan värmeproduktionen i
kärnkraftverken öka. Det förutsätter då vissa investeringar.
Beräkningar tyder på att de svenska kärnkraftverken skulle
kunna producera ytterligare 12--15 TWh elenergi utöver
dagens produktionskapacitet.En ökad utbyggnad av
kraftvärme synes i dag kunna bli klart lönsam. Befintlig
produktionsförmåga med fasta bränslen är i dag 4 TWh el.
Fram till år 2005 bedöms den totala produktionsförmågan
ligga i intervallet upp till 12 TWh el.Vindkraft kan ge ett
marginellt elkraftstillskott om kostnadsproblemen kan
bemästras. Nya vindkraftverk som placeras i gynnsamma
vindlägen skulle i dag kunna producera elkraft till en
kostnad av drygt 40 öre/kWh. Optimistiska bedömare
menar dock att vindkraften skulle kunna bidra med 3 TWh
el år 2010.Biobränslen är intressant bland annat av
miljöskäl. Den miljömässiga fördelen med biobränslen,
dvs. olika grödor som används som bränsle, är att de inte
ger något nettobidrag av koldioxid till atmosfären. Om
biomassan förmultnar i stället för att brännas kommer lika
stor mängd koldioxid att bildas.

Det mest effektiva resursutnyttjandet blir därför att
bränna biomassan och utvinna energi. När sedan nytt
biobränsle produceras kommer grödorna att ta upp
motsvarande mängd koldioxid som den koldioxid som
frigörs vid förbränningen.

Möjligheten att använda biobränslen på ett ekonomiskt
försvarbart sätt för ren elproduktion kräver dock vidare
utveckling och torde vara realistiskt först in på 2000-talets
första decennier.Naturgas är ett fossilt bränsle som dock
ger väsentligt mindre miljöeffekter än olja och kol. En
konvertering av kol- och oljeeldade kraft- och
kraftvärmeverk till naturgas är därför en miljömässigt vettig
åtgärd. Naturgas går att använda i såväl stora som små
anläggningar och är dessutom väl lämpad för
elproduktion.Sopförbränning kan till en del ersätta olja
och kol. Moderna anläggningar för förbränning av
sorterade sopor kan uppvisa miljömässigt goda
utsläppsvärden. Förbränning orsakar dessutom ofta mindre
miljöpåverkan än deponering av sopor på soptippar.
Förbränning av sopor och biobränslen lämpar sig dock ännu
inte för ren elproduktion.Solvärme kan även i vårt land
vara intressant för vissa former av uppvärmning.
Solcellteknologin kan komma att få ett internationellt
genombrott. Detta torde dock inte komma under 1990-
talet.

Teknikens och vetenskapens utveckling kommer att
öppna nya möjligheter som politiken inte kontrollerar.
Dessa möjligheter kommer att bli intressanta vid en
växande efterfrågan på el.

Sammantaget ger dessa möjligheter den svenska
energimarknaden goda förutsättningar att på en gång möta
växande miljökrav och tillgodose en växande efterfrågan av
framför allt elenergi. Detta gäller inte minst eftersom
effekthöjningar av kärnkraften kommer att möjliggöra att
fossila bränslen ersätts med kärnkraftsel utöver vad som
redan skett.

Det är däremot svårt att se hur elförsörjningen skulle
kunna klaras utan kärnkraften. Det krävs 15 000
vindkraftverk för att ersätta en enda kärnkraftsreaktor. Om
en enda kärnkraftsreaktor skulle ersättas med bioenergi
skulle all åkermark i Malmöhus län behöva tas i anspråk för
energiodlingar. Om en enda reaktor skulle ersättas med
vattenkraft skulle minst en orörd älv behöva byggas ut.

Den svenska energidebatten har i många stycken varit
onyanserad. Debatten har i stor utsträckning präglats av ett
''antingen-eller-resonemang''. Det är olyckligt. Debatten
borde i stället handla om ''både och''. Det handlar inte om
antingen kärnkraft eller så kallade alternativa energikällor.
Det handlar om både kärnkraft och alternativen. Det
handlar inte om antingen energihushållning eller ökad
energikapacitet, det handlar om både och.

Marknadsekonomin skapar de bästa förutsättningarna
för att utforska denna mångfald av möjligheter. Politisk
styrning av energianvändningen kommer däremot att
motverka en sund utveckling och leda till felsatsningar. Det
är erfarenheten av all annan planhushållning. Under 1970-
och 1980-talen fick de flesta lära att detta också gäller för
energiområdet.

Den politiska kontrollen över energiproduktionen måste
inskränkas till att endast avse de miljö- och
säkerhetsbetingade aspekterna. Väl definierade miljö- och
säkerhetsmässiga krav måste uppställas.
Energiproducenternas uppgift kommer då att vara att
producera denna energi på ett sådant sätt att dessa krav
uppfylls.

En fungerande energimarknad är det bästa sättet att
pröva de nya alternativens påstådda överlägsenhet. Om de
nya energislagen visar sig bättre än kärnkraften kommer de
att successivt konkurrera ut denna.

Om de nya energislagen däremot saknar denna
överlägsenhet kommer Sverige likväl att ha en säker
energiförsörjning. På en fri energimarknad kan de olika
energislagen utvecklas till sin rätta potential.

Det behövs en intensifierad miljödebatt, inte minst med
sikte på att klara det av riksdagen beslutade taket för
koldioxidutsläpp. Energipolitiken kan ersättas av en
aktiverad miljöpolitik och en avreglerad energimarknad.

Riksdag och regering skall faställa miljökraven för
energisektorn. Det finns ingen anledning för statsmakterna
att av andra skäl än miljö- och säkerhetsskäl försöka styra
energiproduktion och energianvändning.

3. Energipropositionen

Regeringens framlagda energiproposition är resultatet
av långvariga överläggningar mellan socialdemokraterna,
folkpartiet liberalerna och centerpartiet under hösten 1990.
Den egentliga anledningen till dessa överläggningar var att
den förda energipolitiken saknade trovärdighet även ur
regeringens eget perspektiv. Det blev alltmer uppenbart att
en förtida avveckling med början 1995 var orealistisk och
ansvarslös. De tre partierna hade gemensamt ett behov av
att lämna gamla positioner i den energipolitiska debatten.
Dessa behov har, snarare än behovet av en säker och
trovärdig energiförsörjning, präglat överenskommelsen.
Den fundamentala osäkerheten i den svenska
energiförsörjningen, som beror av beslutet att kärnkraften
skall vara avvecklad 2010, kvarstår nämligen trots de
avtalsslutande partiernas positionsförflyttningar.

3.1 Ett ''tretydigt'' dokument

Kärnan i regeringens proposition är den tidigare nämnda
trepartiöverenskommelsen. Denna är ett exempel på hur
man kan konstruera en enda text som omfattar tre olika
uppfattningar i sak. Det är därför ett till stora delar mycket
oklart och tvetydigt dokument.

Överenskommelsen har också tolkats mycket olika av de
olika partierna. Folkpartiet har t.ex. konstaterat att
överenskommelsen visserligen redovisar förekomsten av ett
riksdagsbeslut som fastslår att kärnkraften skall vara
avvecklad 2010, men att detta inte skall tolkas som om
överenskommelsen verkligen innebär att de tre partierna är
överens om avveckling 2010. Socialdemokraterna
framhåller emellertid att årtalet 2010 står fast och att detta
bekräftas av överenskommelsen. Ledande centerpartister
har uttalat att överenskommelsen ger förutsättningar för en
än snabbare avveckling av kärnkraften.

3.2 Kvarstående osäkerhet

Det är ett slående faktum att den uppgörelse som skulle
ge säkerhet åt svensk energipolitik inte handlar om den
fråga som skapat osäkerheten, utöver att årtalen 1995 och
1996 suddas bort. Det som de avtalsslutande partierna är
överens om gäller i stället ekonomiska stödåtgärder till
energihushållning och effektiv elanvändning,
kraftvärmeproduktion och utveckling av nya alternativa
bränslen. Inget av dessa program kan med något rimligt
krav på verklighetsförankring leda till en utveckling som gör
det möjligt att ersätta halva den svenska elproduktionen till
år 2010. Det innebär att hotet om de konsekvenser för
ekonomi och miljö som enligt vad en lång rad olika
utredningar påvisat följer av en kärnkraftsavveckling äger
samma aktualitet som tidigare.

Överenskommelsen innebär därför att osäkerheten
kring den svenska energipolitiken i det längre perspektivet
kommer att kvarstå. De årliga s.k. kontrollstationerna
riskerar att institutionalisera en fortgående politisk
prövning av energimarknadens utveckling i allmänhet och
mot bakgrund av målet att kärnkraften skall vara avvecklad
till 2010 i synnerhet.

Eftersom det inte finns några kvantifierbara mål
kommer det att stå de tre partierna fritt att när som helst
göra egna tolkningar. Detta kommer att leda till att ingen av
aktörerna på den svenska energimarknaden kan veta vilka
spelregler som gäller -- de kommer inte att veta när det kan
resas nya krav på snabb avveckling av kärnkraften eller på
nya och förändrade ekonomiska villkor för de olika
energislagen. Propositionens utfästelser om låga och
konkurrenskraftiga priser saknar värde så länge de inte följs
av åtgärder som gör dem trovärdiga.

Osäkerheten om kärnkraftens framtida roll kommer att
få praktiska konsekvenser redan i det korta perspektivet.
Som ovan framhållits finns det möjlighet att öka
elproduktionen från de existerande kärnkraftverken. Detta
kan ske till en relativt låg investeringskostnad, men
bedömningen av om det blir lönsamma investeringar beror
självfallet på den tid som reaktorerna kan användas.

De oklara beskeden från de tre partierna innebär således
att det finns risk för att det mest miljövänliga
energitillskottet i det svenska energisystemet inte kommer
att utnyttjas. Det kommer redan under 1990-talet att
påverka elpriser och leda till onödiga investeringar i fossil
kraftproduktion.

3.3 Naturgasens framtid

En annan konsekvens av överenskommelsen är att en
kommersiellt motiverad naturgasutbyggnad kan komma att
stoppas genom politiska ingrepp.

Under de senaste åren har regeringen varit en av de
pådrivande krafterna för en naturgasutbyggnad i Sverige.
Det har gjorts utifrån medvetenheten om att en förtida
kärnkraftsavveckling skulle kräva tillskott av ny
kraftproduktion och att naturgaseldade kraftverk i stor
skala skulle vara ett av de få möjliga alternativen.

Moderata samlingspartiet har framhållit att naturgas inte
får ses som ett alternativ till kärnkraft -- att ersätta
nuvarande kärnkraftverk med gaseldade kraftverk skulle
dels förorsaka en betydande miljöförsämring, dels leda till
kraftigt ökade elpriser.

I överenskommelsen antyds en motsättning mellan
biobränslen och naturgas. Regeringen skriver i
propositionen att den starka kraftbalans som för
närvarande råder gör att det inte kan förutses någon
nämnvärd utvidgning av naturgasområdet under tiden fram
till mitten av 1990-talet. Man hänvisar till
biobränslekommissionen som fram till sommaren 1992 skall
bedöma behovet av att stärka biobränslenas
konkurrenskraft.

Uppgiften om att någon utbyggnad av naturgasnätet inte
torde vara aktuell är inte rättvisande. Det finns även efter
det att regeringens förtida kärnkraftsavveckling nu skjutits
på framtiden ett intresse bland olika aktörer av att bygga ut
naturgasnätet.

Det finns anledning att tro att regeringen avser att
tillsvidare förhindra en utbyggnad av naturgasnätet utanför
nuvarande område. Ett sådant stopp för naturgasutbyggnad
är inte motiverat. Om naturgas ersätter kol och olja uppnås
en klar miljövinst.

Statsmakternas styrning av energisektorn måste ske
utifrån miljöhänsyn, inte från mer eller mindre godtyckliga
ställningstaganden till fördel eller nackdel för vissa
energiformer.

4. Koldioxidtaket

Regeringen lägger i propositionen fram en s.k. strategi
för minskad klimatpåverkan. Det är anmärkningsvärt att
denna mycket viktiga och komplicerade fråga av regeringen
avhandlas på knappt fyra sidor och inte bevärdigas med en
särskild hemställan till riksdagen. Uppenbarligen är
klimatvårdsstrategin för regeringen en fråga som är
underordnad energipolitiken.

Så har det varit under de senaste åren.
Socialdemokraterna sade nej till den begränsning, det så
kallade koldioxidtaket, som infördes på moderat initiativ
1988. De reserverade sig också mot riksdagens beslut att
klarlägga energiproduktionens effekter på koldioxidhalten
i atmosfären.

Denna kartläggning har -- trots riksdagens uttryckliga
beslut -- ännu inte genomförts.

I Noordwijk i Holland ordnades den första
världskonferensen om klimatfrågor. Konferensen, som
hölls i november 1989, samlade deltagare från 67 länder,
däribland Sverige. Konferensen rekommenderade de
deltagande nationerna att utreda om det är möjligt att
minska koldioxidutsläppen med 20 procent till år 2005 i
enlighet med Torontokonferensens rekommendationer.

Sverige har inte följt rekommendationerna från
Noordwijkkonferensen.

Vid Bergenmötet som hölls i maj 1990 uppmanades alla
deltagande länder, däribland Sverige, att utarbeta
nationella strategier för att begränsa eller reducera
utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser så mycket
som möjligt. Dessa studier, som också skulle innehålla
kostnadsuppskattningar, skulle varit klara i februari 1991.

Sverige har inte följt uppmaningarna från Bergenmötet.

Socialdemokraternas agerande har varit bedrägligt.
Regeringen har försökt ge sken av att Sverige har varit
pådrivande i det internationella klimatvårdsarbetet. Det är
fel. Sverige har tvärtom försökt att bromsa det viktiga
internationella arbetet. Dokumentationen inför den andra
världsklimatkonferensen, som hölls i Genève i november
förra året, visar att Sverige genomgående krävde svagare
skrivningar än dem som fanns i det ursprungliga förslaget.

Greenpeace skriver i sin kommentar om
miljöpropositionen:

I trepartiöverenskommelsen försvarar man den
passivitet Sverige hittills visat i klimatfrågan. Hänvisningar
till att Sverige aktivt verkar för en långtgående
klimatkonvention får ett löjets skimmer över sig, eftersom
vi i dag återfinns bland den krympande grupp av OECD-
länder, som ännu inte förbundit sig att minska utsläppen av
koldioxid.

Regeringen har, med all rätt, utsatts för svidande kritik.
Flera internationella miljöorganisationer har vid flera
tillfällen varit starkt kritiska till Sveriges agerande. Daniel
Becker som representerar den välansedda amerikanska
miljöorganisationen Sierra Club sade i ett Dagens Eko-
inslag den 5 november: ''Sverige tycks dra sig tillbaka från
rollen som ett framåtsträvande, progressivt land vad gäller
växthuseffekten.''

Kritik har också framförts från andra håll. EG:s
miljöminister Carlos Ripa de Meana sade i samband med
Bergenmötet: ''Det vore högst olyckligt om Sverige river
upp sitt koldioxidbeslut. Om inte Sverige, som är ett rikt
land, klarar det miljömålet förlorar vi en verklig förebild.''

Även statens naturvårdsverk är starkt kritiskt till att
ersätta kärnkraften med fossilbränslebaserad kraft. I ett av
sina remissvar 1990 skriver SNV följande:

En ökning (av koldioxidutsläppen) på denna nivå torde
vara unik om man jämför med övriga industrialiserade
länder. Genomförs en sådan utbyggnad (av fossilbaserad
kraft) kommer Sveriges trovärdighet i det internationella
miljöarbetet att allvarligt skadas.

I de energipolitiska överläggningarna lyckades
regeringsrepresentanterna övertyga centerpartiet och
folkpartiet liberalerna om att koldioxidtaket redan hade
överskridits, trots att all tillgänglig information visade på
motsatsen.

I energiöverenskommelsen, som presenterades den 15
januari, hävdas bland annat att koldioxidtaket har
överskridits. Den 16 januari presenterades den officiella
statistiken för koldioxidutsläppen. Siffrorna visar att de
svenska koldioxidutsläppen har minskat kontinuerligt
sedan 1987.

I energiöverenskommelsen och propositionen står det
bland annat:

Sverige bör lägga särskild vikt vid möjligheterna till en
gemensam EG/ EFTA-linje inför de förhandlingar om en
klimatkonvention som inleds i februari (-- -- --) Ett
gemensamt EG/EFTA-mål, som senare kan breddas till
övriga Europa och OECD, bör vara att de samlade
koldioxidutsläppen år 2000 för de berörda ländergrupperna
inte får överstiga nuvarande nivå för att därefter minska.

Skrivningarna i överenskommelsen och propositionen är
förrädiska. Redan i november enades EG, EFTA,
Australien, Kanada, Japan och Nya Zeeland om en
gemensam klimatvårdsstrategi som innebär en frysning av
koldioxidutsläppen till år 2000.

Miljöministern har dessutom vid ett par tillfällen hävdat
att Sverige tillsammans med EG och EFTA försöker få med
Japan på en gemensam strategi. Japan anslöt sig redan förra
året till denna gemensamma strategi.

Den andra världsklimatkonferensen uppmanade alla
utvecklade länder att analysera möjligheterna att reducera
utsläppen av sådana växthusgaser som inte regleras i
Montrealprotokollet. Analysen, som skall omfatta de två
närmaste decennierna, skall således omfatta koldioxid,
metan och dikväveoxid.

Regeringen har ännu inte redovisat hur eller ens om den
avser att följa världsklimatkonferensens uppmaning.

För att säkerställa att dessa analyser utförs i enlighet
med de internationella överenskommelserna föreslår vi att
riksdagen skall uppdra åt regeringen att följa de
internationella rekommendationerna.

Regeringen förtiger dessutom att flera länder redan
ställt upp långtgående målsättningar på
klimatvårdsområdet. Tyskland avser att minska sina
koldioxidutsläpp med minst 25 procent till år 2005.
Australien, Danmark, Italien och Nya Zeeland har redan
beslutat om en 20-procentig reduktion till år 2005. Flera
länder förbereder liknande beslut.

Regeringens motstånd mot koldioxidtaket var lätt att
förstå så länge den stod kvar vid linjen att påbörja
nedläggningen av kärnkraftverk redan 1995. Ett
koldioxidtak skulle då omöjliggöra byggandet av
ersättningskraftverk. Men när nu regeringen inte längre
säger sig vilja ersätta kärnkraften med fossil
kraftproduktion kvarstår egentligen inte längre behovet av
att med olika slags metoder ignorera eller upphäva
riksdagens beslut om koldioxidtak.

Vi anser, liksom tidigare, att koldioxidtaket inte får
överskridas. De svenska utsläppen skall därför framgent
understiga 1987 års nivå. Därutöver anser vi att de svenska
koldioxidutsläppen skall minskas med 20 procent till år
2005.

För att Sverige skall klara dessa långtgående
minskningar fordras en genomarbetad klimatstrategi som
främst riktas mot energi- och trafiksektorn. I första hand
måste denna vila på ekonomiska incitament i form av
differentierad beskattning av olika energiformer utifrån
deras klimat- och miljöpåverkan.

5. Miljöanpassad beskattning

Vi har tidigare lagt fram förslag om en genomgripande
förändring av energibeskattningen i Sverige. Grunden för
en ny energibeskattning bör vara omtanken om miljön.

Därför bör nuvarande punktskatter på bränslen och
energi ersättas med en koldioxidrelaterad skatt. Varje
bränsle bör således beskattas utifrån hur stora
koldioxidutsläpp som uppstår. Ju större koldioxidutsläpp,
desto större beskattning. Biobränslen ger inte upphov till
några varaktiga utsläpp av koldioxid. Därför bör inte heller
någon koldioxidskatt utgå på biobränslen. Det innebär
också att vatten- och kärnkraftsproducerad elenergi inte
belastas med någon skatt. Reglerna för uttag av
mervärdeskatt ändras inte, med ett undantag -- försäljning
av värme eller ånga bör ha momssatsen noll. Därigenom
kan den miljövänliga tekniken i fjärrvärmen tillvaratas.

Omläggningen av energibeskattningen bör inledningsvis
ske inom ramen för ett oförändrat skatteuttag från
energisektorn. Den pågående Europaintegreringen
kommer emellertid att leda till en lägre skattebelastning på
bland annat energi.

5.1 Effekter för biobränslen

Regeringen föreslår en rad subventioner i syfte att
främja framväxten av efterfrågan på biobränslen. Sådana
åtgärder kommer inte att vara effektiva. Investeringar i
fastbränsleanläggningar, särskilt för biobränslen, och
biobränsleodlingar är mycket dyrbara. Tillfälliga
subventioner kommer inte att ge tillräckligt långsiktiga
spelregler för att olika aktörer skall vara beredda att satsa
på ny teknik.

Det av oss tidigare framlagda beskattningsförslaget
skulle ge en sådan långsiktig konkurrensfördel för olika
biobränslen.

LRF:s näringspolitiska sektion har i en promemoria
1990--12--04 beträffande konsekvenserna av olika
beskattningsförslag skrivit:

De beskattningsregler som införs 1991--01--01
medför:att konkurrenskraft skapas för inhemska
bränslen i befintliga hetvattencentraler.att
konverteringar från fossila bränslen till inhemska bränslen
i befintliga hetvattencentraler knappast kommer till
stånd. Det gäller speciellt i mindre anläggningar där den
specifika konverteringskostnaden är hög. Möjligen kan
kolanläggningar konverteras om investeringskostnaden är
låg.att konkurrenskraft skapas för inhemska bränslen vid
nyinstallation av hetvattencentraler.

Vidare skriver LRF att det moderata förslaget innebär:

-att konkurrenskraft skapas för inhemska bränslen i
befintliga och nya hetvattencentraler.att
konvertering från kol- och gasoleldade
hetvattencentraler till inhemska bränslen blir lönsam.
Konkurrenssituationen gentemot olja och gas är mer
tveksam.att konkurrenkraft skapas för inhemska
bränslen i såväl befintliga som nybyggda
kraftvärmeanläggningar.att konvertering från
koleldade kraftvärmeanläggningar till inhemska
bränslen har förutsättningar att bli lönsam.

Man kan således konstatera att det moderata
beskattningsförslaget, som är utformat med hänsyn till
miljöpåverkan, ger de bästa förutsättningarna för en stor
framtida biobränsleanvändning i Sverige.

6. Regeringens förslag

Kostnaderna för att regeringen skulle få de två andra
partiernas hjälp att komma ur den energipolitiska låsning
som regeringens egen politik givit upphov till utgörs av
omfattande subventioner till s.k. energihushållning och för
att främja olika slag av biobränslen.

6.1 Energisparande

Regeringen föreslår att 750 miljoner kronor under fem
år skall satsas på upphandling och introduktion av
energieffektiva produkter, processer och system.
Huvuddelen av medlen skall användas för
teknikupphandling.

Erfarenheterna från denna typ av speciellt inriktade
subventionssystem är dessvärre dåliga. Under slutet av
1970-talet och början av 1980-talet genomfördes stora
statliga satsningar på ny energiteknik -- satsningar som
endast till ringa grad kom att bli kommersiellt applicerbara.

Stöd till energiteknik bör utgå enligt samma regler och
villkor som för annan ny teknik. Styrelsen för teknisk
utveckling bör enligt vår mening ha ett övergripande ansvar
för att följa och stödja ny teknik på detta område.
Regeringens förslag om anslag på 150 miljoner kronor bör
därför avvisas.

Regeringen föreslår även statligt stöd med högst 25
procent av kostnaderna till energieffektiva demonstrations-
och pilotanläggningar inom industrin. Detta stöd skall utgå
genom energiteknikfonden. Regeringen föreslår att
energiteknikfonden skall tillföras 110 miljoner kronor av
budgetmedel bland annat för detta ändamål. Enligt vår
mening finns det inte skäl för särskilda statliga medel till
denna typ av demonstrations- och pilotanläggningar.

Regeringen föreslår också särskilda insatser med
information till mindre och medelstora icke-energiintensiva
industrier. Det huvudsakliga skälet för ett bristande intresse
för energibesparande åtgärder från dessa företags sida är
troligen att de har viktigare kostnadsproblem att angripa än
de för dessa företag relativt låga energikostnaderna.
Regeringen konstaterar att flera branschorganisationer
redan har engagerat sig i frågan. I den mån
energikostnaderna kan påverkas i nämnvärd grad bör det
vara i branschorganisationernas och de enskilda företagens
intresse att tillvarata information. Ett särskilt statligt stöd
torde inte vara nödvändigt.

Regeringen föreslår också att arbetet med
energideklarationer för bland annat hushållsapparater
intensifieras. Ett sådant arbete kan vara av värde för
enskilda hushåll och företag. Vi utgår från att det arbete
som initieras inom ramen för nordiska ministerrådet med
tanke på Danmarks medlemskap i EG inte innebär att dessa
normer uppfattas som handelshindrande av EG. Det är
också viktigt att energihushållningsdeklarationen utformas
med hänsyn till övergripande konsumentintressen. Det
finns givetvis andra egenskaper hos en apparat än
energihushållning som är relevanta för en konsument att
bedöma innan ett köp görs.

Regeringen föreslår att den av regeringen föreslagna
näringspolitiska myndigheten i samverkan med berörda
myndigheter bör se över olika regelsystem i syfte att ändra
regler som motverkar effektiv el- och energianvändning.
Regeringen skriver också att det är angeläget att
förändringarna inte medför ökat krångel.

Om en verklig avreglering är regeringens avsikt har vi
ingen invändning. Det finns dock risk för att åtgärderna
trots allt kommer att leda till nya krångliga regler som
försvårar för marknadens aktörer att fatta vettiga beslut.
Effektiv energianvändning kan inte kommenderas fram
genom statliga administrativa regler. I stället bör en
omfattande avreglering av bland annat boverkets
föreskrifter genomföras i syfte att bland annat ge ökade
möjligheter att i bostadsbyggande och förvaltning ta vara på
lönsamma energieffektiviseringar.

6.2 Skatteförslag

Regeringen föreslår att allmän energiskatt inte skall
uttas på bränsle i kraftvärmeanläggningar, men att
koldioxidskatt dock skall tas ut. Det är knappast en logisk
slutsats. I ren kraftproduktion befrias bränslet från både
koldioxidskatt och allmän energiskatt. Regeringens förslag
är ett exempel på hur inkonsekvenser i regeringens
energibeskattningssystem försämrar konkurrenskraften för
biobränslen.

Som ovan framhållits skulle vårt förslag innebära att
mervärdeskatt inte uttas vid försäljning av värme från
kraftvärme- eller fjärrvärmeverk. Det skulle stärka
konkurrenskraften för denna typ av värme i förhållande till
enskilda värmepannor. En sådan åtgärd skulle dessutom
inte, som regeringens förslag, missgynna biobränslen.

Regeringen föreslår vidare att el som förbrukas i s.k.
avkopplingsbara elpannor i fortsättningen skall beskattas.

Systemet med avkopplingsbara pannor har varit ett
effektivt sätt att utnyttja de variationer i elproduktionen
som är ofrånkomliga på grund av den stora andelen
vattenkraft och kärnkraft i det svenska elsystemet. Under
vissa tider på dygnet eller vissa tider under året kan det
uppstå överskott på elkraft, som på ett bra sätt kan ersätta
miljöfarliga bränslen. Mot bakgrund av att vi förordar en
i grunden mindre styrande energibeskattning som gör det
möjligt att använda ledig överskottsel under lönsamma
former utan att snedvrida konkurrensen yrkar vi avslag på
regeringens förslag.

6.3 Elproduktionssubventioner

Regeringen föreslår stöd för nyinvesteringar respektive
ombyggnad av kraftvärmeanläggningar för biobränslen.
Även för existerande anläggningar skall ett stöd utgå.
Sammanlagt skall detta stöd uppgå till en miljard kronor.

Som vi ovan framhållit är vårt beskattningsförslag en
bättre grund för en långsiktig och uthållig introduktion av
biobränslen i det svenska energisystemet.

Regeringen föreslår också sammanlagt 250 miljoner
kronor under fem år för ett särskilt investeringsbidrag med
upp till 25 procent av investeringskostnaden för vindkraft
med en effekt av minst 60 kW. Med nuvarande kostnadsbild
skulle inte ens ett så stort investeringsbidrag räcka för att
motivera enskilda aktörer att kommersiellt satsa på
vindkraft. Vindkraft kan i framtiden spela en viss roll för
svensk energiförsörjning. Det krävs dock ytterligare
teknikutveckling.

Staten bör inte lämna något särskilt investeringsbidrag
men bör över perioden anvisa 50 miljoner kronor för
teknikutveckling.

Regeringen föreslår också ett 25-procentigt
investeringsbidrag för solvärmeanläggningar. Även
solvärme bör introduceras på sina egna villkor. Forskning
och utveckling bör ske inom ramen för de anslag som redan
i dag finns inom energiområdet. Medel från
energiteknikfonden bör kunna utnyttjas.

6.4 Bidrag till etanolproduktion

I samband med riksdagens jordbrukspolitiska beslut i
juni 1990 beslöts att lantbrukare som varaktigt för arealer
ur livsmedelsproduktion bland annat skall få en så kallad
omställningsersättning. I energiöverenskommelsen och
sedermera den energipolitiska propositionen framhålls att
omställningsersättning även skall kunna utgå då spannmål
odlas för produktion av etanol. I sådana fall skall
omställningsersättningen, som primärt tillfaller de enskilda
lantbrukarna såsom en ägarandel för lantbrukaren
överföras till etanolfabriken.

Det blir därmed i praktiken de enskilda lantbrukarna
som kommer att avgöra om svensk etanoltillverkning ur
spannmål kommer att etableras.

Etanolgruppen -- som på regeringens uppdrag
snabbutredde förutsättningarna för svensk
etanolproduktion -- konstaterade att det inte i dag finns
några företagsekonomiska förutsättningar för svensk
etanolproduktion. Produktionskostnaderna beräknas
uppgå till 3,50 kronor per liter. Detta skall jämföras med
importpriset som beräknas uppgå till 2,50--2,75 kronor per
liter.

I propositionen framgår det också att innan
etanolproduktionen etableras måste ''eventuella
handelspolitiska konsekvenser först ha klarats ut''. Bakom
denna formulering döljs troligtvis det faktum att det inte går
att skydda den svenska etanolproduktionen med hjälp av
gränsskydd. Etanol klassas som en industriråvara och den
svenska marknaden är därför öppen för import av billig
utländsk etanol.

Vi motsätter oss inte att lantbrukarna ges möjlighet att
omvandla omställningsbidrag till andelar i etanolfabriker.
De bör emellertid vara medvetna om att framtida
etanolproduktion inte kan stödjas med budgetmedel eller
andra subventioner.

I debatten framhålls ofta etanolens miljömässiga
fördelar. Etanolgruppen räknade med en övergång till
låginblandning av etanol i en femtedel av såld bensinvolym.
Detta skulle innebära att koldioxidutsläppen från
personbilstrafiken skulle kunna reduceras med ca 1
procent. Denna miljöeffekt är förhållandevis marginell.

6.5 Energiforskningen

Riksdagen har sedan 1975 anvisat över 5 miljarder
kronor till energiforskning. Inkluderas även anslag för
utveckling och demonstration av ny energiteknik har totalt
över 8 miljarder kronor i löpande penningvärde anslagits
under de senaste 16 åren. Därutöver har investeringar i
utveckling och demonstration av ny energiteknik gjorts av
bland annat Vattenfall, privata kraftföretag och Svensk
Energiutveckling AB.

Trots betydande insatser på energiforskningsområdet,
framför allt rörande förnyelsebara energikällor, har
egentligen inga nya kommersiella genombrott gjorts.

Mot bakgrund av de senaste tio årens utveckling borde
nya prioriteringar göras på energiforskningsområdet.
Växthuseffekten kan utgöra ett hot mot de grundläggande
levnadsbetingelserna på jorden. Därför måste
klimatforskningen prioriteras. Det är vidare av vikt att
utreda hur det ökande behovet av elkraft kan tillgodoses i
framtiden. Det framtida behovet av elkraft för olika
miljöförbättrande åtgärder inom industri- och
hushållssektorn bör kartläggas.

Den svenska energiforskningen genomsyras av tydliga
politiska ambitioner. Riksdagsbeslutet om att kärnkraften
skall vara avvecklad fram till år 2010 har i stor utsträckning
präglat forskningsinsatserna. Forskningen måste, enligt vår
mening, präglas av realism och inte av politiskt
önsketänkande. Det är därför angeläget att tidigare
forskningsprojekt utvärderas. Enligt vår mening bör
anslaget till energiforskning fastställas till 300 miljoner
kronor för kommande budgetår.

7. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för
energipolitiken som anges i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående förutsättningar för hur
olika energislag skall utvecklas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att tidigare uttalanden om avveckling av två
kärnkraftsreaktorer 1995/96 inte längre äger giltighet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att tidigare uttalanden om att all kärnkraft skall vara
avvecklad till år 2010 inte längre äger giltighet,

5. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna
del som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till upphandling och introduktion av
energieffektiv teknik,

6. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna
del som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till energieffektiv teknik i lokaler och
bostäder,

7. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna
del som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till demonstrations- och pilotanläggningar
inom industrin,

8. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna
del som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till kraftvärmeproduktion med biobränslen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd ur energiteknikfonden,

10. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till investeringar i vindkraftverk,

11. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till solvärmeanläggningar,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bidrag till etanolproduktion,

13. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energiforskningen,

14. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i 2 § lagen (1957:262) om allmän energiskatt,

15. att riksdagen bemyndigar regeringen att under
budgetåret 1991/92 ikläda staten ekonomisk förpliktelse i
samband med stöd till forskning och utveckling inom
energiområdet som, inräknat redan fattade beslut, innebär
åtaganden om 240 000 000 kr. för budgetåret 1992/93, 210
000 000 kr. för budgetåret 1993/94, 170 000 000 kr. för
budgetåret 1994/95, 125 000 000 kr. för budgetåret 1995/96,
75 000 000 kr. för budgetåret 1996/97 samt 25 000 000 kr. för
budgetåret 1997/98,

16. att riksdagen till Energiforskning för budgetåret
1991/92 anvisar ett reservationsanslag av 300 000 000 kr.,

17. att riksdagen till Vissa åtgärder för effektivare
användning av energi för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag av 5 000 000 kr.,

18. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Insatser
för ny energiteknik för budgetåret 1991/92 anvisa ett
reservationsanslag av 370 000 000 kr.,

19. att riksdagen till Utveckling av vindkraft för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag av 10 000
000 kr.

Stockholm den 12 mars 1991

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Sonja Rembo (m)