Till innehåll på sidan

med anledning av prop. 1990/91:117 En ny kommunallag

Motion 1990/91:K49 av Anders Björck m.fl. (m)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Proposition 1990/91:117
Tilldelat
Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning
1991-04-15
Bordläggning
1991-04-16
Hänvisning
1991-04-17

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Inledning
Omfattningen av den kommunala verksamheten i vårt
land har under 1900-talet genomgått en drastisk förändring.
Fram till 1950-talet var den svenska utvecklingen på det
kommunala området jämförbar med utvecklingen i övriga
västländer. Under efterkrigstiden började emellertid
Sverige skilja sig från omvärlden. Under 1960- och 70-talen
skedde en rekordartad kommunal expansion. Denna
expansion har urgröpt styrkan i den svenska ekonomin. Det
har rått betydande politiska motsättningar om den nämnda
utvecklingen.
Det är nu nödvändigt med reformer gällande den
kommunala verksamheten på flera viktiga områden. Inom
områden där kommunerna har något av monopol på viss
verksamhet måste kommunens medborgare erbjudas ökad
valfrihet. Så är fallet exempelvis inom barnomsorg och
skola. Genom att öppna möjligheter till enskilda alternativ
kommer såväl medborgarna som de kommunalt anställda
att ges vidgade valmöjligheter. Detta kommer att minska
den kommunala dominansen inom vissa serviceområden
och bidra till en förbättrad kommunal ekonomi.
Det finns således behov av en ny kommunallag. Den
statliga detaljregleringen av den kommunala sektorn måste
minskas. Detta kommer att öka kommunernas och
landstingens möjligheter att anpassa verksamheten efter
lokala förutsättningar.
Den kommunala demokratin måste stärkas. Detta kan
ske bland annat genom vidgat utrymme för kommunala
folkomröstningar och ökad rätt till delning av kommunerna
då sådant önskas och är möjligt att genomföra.
Alla dessa förändringar måste emellertid ske med stor
respekt för medborgarnas rättssäkerhet i den kommunala
verksamheten. Det får inte vara så att det allmänna -- i form
av kommunen -- alltid sätts före den enskilde vid konflikter.
I samband med att en ny kommunallag antas måste denna
aspekt tillmätas avgörande betydelse.
Lagrådet bör granska lagförslaget
Förslaget till ny kommunallag är av omfattande natur
och innehåller i många avseenden nyheter som tveklöst
kommer att få stor betydelse för kommunmedborgarna ur
bl.a. ekonomisk och rättslig synvinkel. Mer än 70 procent
av den offentliga sektorns utgifter för konsumtion och
investeringar, ca 300 miljarder kronor, hanteras av
kommuner och landsting. Till detta kommer de kommunala
företagens sammanlagda omsättning på över 50 miljarder
kronor.
Mot denna bakgrund menar vi att lagrådet bör beredas
tillfälle att yttra sig över förslaget till ny kommunallag.
Därvid är av särskild vikt att få del av lagrådets synpunkter
såvitt gäller hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens
krav och vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.
4.2.2 Näringslivsfrågor
Enligt propositionens förslag skall kommuner och
landsting själva få driva näringsverksamhet om den drivs
utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla
kommunmedlemmarna allmännyttiga anläggningar eller
tjänster.
Utgångspunkten bör, enligt vår mening, vara att
kommuner och landsting inte skall driva
näringsverksamhet utom i vissa undantagsfall.
Propositionens förslag ger alltså uttryck för en alltför positiv
inställning till sådan kommunal näringsverksamhet. I likhet
med ett stort antal remissinstanser, bl.a. regeringsrätten,
kammarrätten i Stockholm och juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, menar vi att kompetensregeln
bör vara mera negativt utformad. Den skall således
formuleras så att det klart framgår att kommuner och
landsting inte får driva näringsverksamhet, utom i de
fall näringsverksamheten drivs utan vinstssyfte och går ut på
att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster
åt medlemmarna i kommunen eller landstinget. Det
principiella förbudet mot att kommun inlåter sig i
verksamheter som av tradition förbehållits den privata
företagsamheten kommer därmed att gälla även
fortsättningsvis.
I propositionen föreslås vidare (8 §) att kommuner och
landsting får genomföra åtgärder för att allmänt främja
näringslivet i kommunen eller landstinget. Dessutom
föreslås att individuellt inriktat stöd till enskilda
näringsidkare skall få lämnas endast om det finns synnerliga
skäl för det.
Vi motsätter oss dessa förslag i följande avseenden.
Landstingens verksamhet bör i princip begränsas till
huvuduppgiften hälso- och sjukvård. Landstingen bör inte
ha någon laglig rättighet att allmänt främja näringslivet. En
inskränkning av landstingens kompetens inom detta
område bör kunna ses som ett första steg i en översyn i
landstingens allmänna kompetens och ställning.
Vi vänder oss vidare mot att kommuner skall kunna
lämna individuellt stöd till enskilda näringsidkare. Sådant
stöd har tidigare oftast varit aktuellt i syfte att minska
arbetslöshet. Men en enig riksdag har vid olika tillfällen
klart deklarerat att politiska åtgärder för att minska
arbetslösheten skall vara en statlig angelägenhet.
Erfarenheterna från kommunalt stöd till näringsidkare för
att motverka större arbetslöshet har visat att sådana
åtgärder alltför ofta försenar en nödvändig
omstrukturering. Kommunalt stöd till näringsidkare leder --
som vissa remissinstanser anfört -- inte sällan till minskat
kostnadsmedvetande. Detta innebär att kommunens
medel -- dvs. skatteintäkter från medborgarna -- förslösas.
Kommuner skall därför inte ha rätt att ge stöd till enskilda
näringsidkare.
4.3.2 En friare nämndorganisation
I propositionen föreslås att kommuner och landsting
skall ges ökad frihet att på de specialreglerade områdena
bestämma vilka nämnder som skall finnas för att fullgöra
uppgifterna och att bestämma om deras
verksamhetsområden och inbördes förhållanden.
Riksdagen beslöt 1984 att en försöksverksamhet, det så
kallade frikommunförsöket, skulle inledas. Det avsågs
bedrivas till utgången av år 1988. Därefter har
försöksverksamheten förlängts till utgången av år 1991.
Under denna period har även försök med en friare
nämndorganisation skett i vissa kommuner.
En utgångspunkt för frikommunförsöket var självfallet
att det skulle utvärderas. Detta har från riksdagens sida
uttalats vid flera tillfällen. En sådan utvärdering har även
ägt rum, Frikommunförsöket (SOU 1991:25).
Utvärderingen har dock skett i stor hast. Den 27 december
1990 förordnades en riksdagsledamot till särskild utredare
och samma dag förordnades en sakkunnig och sekreterare.
Experter förordnades först den 18 januari 1991.
Betänkandet -- ett delbetänkande -- överlämnades i
februari 1991. Den egentliga betänkandetexten omfattar,
om man bortser från sammanfattningen, 31 sidor med gles
text. Med bilagor omfattar betänkandet totalt 220 sidor.
Enligt utredningen har inga avgörande hinder mot en
friare nämndorganisation framkommit. Utredningen
medger dock att problem kan uppkomma vid tillämpning av
sekretesslagstiftning vid en integrering av olika
verksamheter under ett gemensamt politiskt organ. Då det
gäller tillämpningen av likställighetsprincipen finns det
enligt utredningen anledning för regeringen att följa
utvecklingen.
I den bilaga som innehåller en studie av den fria
nämndorganisationen röjs dock större tvekan i vissa
avseenden. Där sägs bl.a. (s. 134): ''Några direkt
alarmerande förhållanden förknippade med en
decentraliserad organisation har vi inte funnit. Dock har vi
framhållit att det finns vissa osäkerheter eller problem kring
en del frågor, t.ex. frågan om en fullständig garanti för
sekretess i individärenden, specialistkompetensen och det
relativt låga intresset för utvärdering av organisatoriska
förändringar i termer av kvalitet, effektivitet och
ekonomi''.
Vad särskilt gäller möjligheterna att organisera
nämnderna i olika avseenden anförs (s. 134): ''Det säger sig
självt att det är svårt att ha en uppfattning om utfallet av
förändringar som i många fall gjorts relativt nyligen. Med
denna restriktion i minnet kan vi säga att vi inte heller på
detta område kunnat finna några alarmerande
förhållanden''.
I bilaga 5 i utredningen framförs vissa juridiska
synpunkter på problemet. Det framhålls att genom en fri
nämndorganisation kan det bli möjligt att föra samman
uppgifter för vilken olika sekretessbestämmelser finns till
en och samma nämnd. Sekretesslagstiftningen bygger
emellertid på att det finns en fördelning på fackområden.
En integrering av olika verksamheter stämmer därför inte
helt med det synsätt som gällde vid sekreteslagens
tillkomst.
Vidare berörs likställighetsprincipen. Det betonas att
kommunfullmäktige och kommunstyrelsen måste
uppmärksamma frågan så att lokala nämnder inte själva
fastställer regler som kan föranleda likställighetsprincipens
åsidosättande mellan kommunmedlemmar.
1988 års kommunallagskommitté utgick ifrån att de
obligatoriska nämnderna tills vidare bör bibehållas. Ett
stort antal remissinstanser, huvudsakligen kommuner,
önskade visserligen fri nämndorganisation. Vissa rättsliga
instanser framförde emellertid kritik mot en sådan lösning.
Kammarrätten i Stockholm anförde bl.a.:
Lokala organ bör inte få ta över ärenden som är känsliga
från rättssäkerhets- eller likställighetssynpunkt och i vilka
därför betydelsen av likformighet i bedömningen är särskilt
stor. Intresset av enhetlighet i myndighetsutövningen måste
här bli avgörande. Obligatoriska centrala nämnder bör
därför även för framtiden finnas kvar åtminstone för
budgetfrågor, övergripande planering, frågor gemensamma
för en eller flera kommundelar samt frågor rörande tjänster
och personal. Detsamma bör gälla med avseende bl.a. på
frågor om byggnadsplan, tillståndsgivning samt
förelägganden och tillsyn som ställer krav på rättssäkerhet
och likformighet i bedömningen, jfr lagen (1976:666) om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande.
Kammarrätten föreslår att, åtminstone intill dess erfarenhet
och rättspraxis har dragit upp gränserna för vad som
rimligen bör ligga kvar på central nivå och vad som kan
överföras till lokala organ, möjligheten till delegation i
aktuellt hänseende begränsas till frågor vars beskaffenhet
otvetydigt lämpar sig för handläggning i ett lokalt organ. De
förutsättningar som skall vara för handen för att delegation
skall få ske bör anges i lagtexten.
Även kammarrätten i Göteborg och boverket har
liknande uppfattning. Socialstyrelsen understryker att
problem kan uppstå beträffande sekretessen inom
kommunal verksamhet.
Enligt vår uppfattning har varken utförandet av
utvärderingen av frikommunförsöket eller resultatet av
densamma varit helt tillfredsställande. Det är olyckligt att
riksdagen skall fatta beslut i en väsentlig fråga utan
tillräckligt underlag. Vi vill emellertid inte motsätta oss att
principen om friare nämndorganisation godtas av
riksdagen. Det är dock nödvändigt med vissa begränsningar
inom vissa områden. Såväl utvärderingen som
remissutlåtanden från rättsliga instanser visar att problem
kan uppstå beträffande rättssäkerheten,
likställighetsprincipen och sekretessfrågor. Som
remissinstanserna visar finns det en allvarlig konflikt mellan
kommunernas önskemål om så stor organisatorisk frihet
som möjligt och de tungt vägande kraven vid
myndighetsutövning vad gäller rättssäkerhet,
integritetsskydd och likabehandling av
kommunmedborgarna. I propositionen har inte denna
konflikt lösts på ett tillfredsställande sätt.
En möjlighet vore att -- med en övervägande fri
nämndorganisation -- bygga in ett skydd i detta hänseende
för den tyngsta kommunala myndighetsutövningen genom
att skapa vissa särregler för byggnadsområdet,
miljöområdet och det sociala området enligt följande:
För frågor som gäller tillståndsgivning, föreläggande och
tillsyn inom byggnadsnämnds område bör handläggningen
även i framtiden föras in under en obligatorisk nämnd.
För uppgifter av tillsynsskaraktär inom miljöområdet,
där kommunerna enligt lag är ålagda tillsynsansvar, bör det
finnas en fristående kommunal
miljöövervakningsverksamhet under en obligatorisk
nämnd.
En majoritet i riksdagen har vidare beslutat att kravet på
en särskild socialnämnd inte längre skall gälla efter den 1
januari 1992. Om detta beslut består måste de ovan
påtalade sekretessproblemen lösas. Man kan då överväga
att föreskriva att olika verksamhetsområden, där sekretess
gäller, inte får sammanföras i en och samma nämnd. Det
skulle således innebära att för vissa verksamhetsområden
skulle en form av obligatorisk socialnämnd krävas. Ett
annat alternativ är att överväga huruvida sekretesslagen
kan ändras på sådant sätt att integritetsskyddet för den
enskilde kvarstår trots att olika verksamheter förs in under
en och samma nämnd. I detta sammanhang måste även
uppmärksammas att sekretesskydd även finns inom delar av
skolans verksamhet. Detta torde dock förutsätta att frågan
blev föremål för utredning. Riksdagen bör besluta att tills
vidare skall kommun ha skilda kommunala nämnder för
olika verksamhetsområden där sekretess gäller.
4.3.3. Uppgiftsfördelningen mellan fullmäktige och
nämnder
Enligt propositionen ges fullmäktige större frihet att
delegera ärenden till styrelsen och övriga nämnder. I princip
skall dock fullmäktige utöva den kommunala avgiftsrätten.
I praxis har dock viss delegation medgivits, men enligt
propositionen skall utrymmet för att delegera avgiftsrätten
inte ökas.
Under remissbehandlingen har juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet framhållit att
rättsläget är oklart vad gäller gränsen för vilka taxebeslut
som kan delegeras. Nämnden anför att det kan ifrågasättas
om inte samtliga taxebeslut är av sådan vikt för kommunens
medlemmar att beslutanderätten skall utövas av
fullmäktige.
Enligt vår mening har denna synpunkt fog för sig. Det
är olämpligt att osäkerhet föreligger beträffande rätten att
fastställa avgifter och taxor. Denna typ av ärenden bör inte
kunna delegeras av fullmäktige. Därmed säkerställs även
att medborgarna kan erhålla bästa information om vilka
taxeändringar som är aktuella. Vårt förslag innebär
följaktligen att envar får klart för sig att endast fullmäktige
kan fastställa taxor samt att offentlig debatt kan komma till
stånd då sådana frågor är aktuella.
4.3.6. Handlingars offentlighet i kommunala företag
I propositionen föreslås att fullmäktige skall ges rätt att
besluta om vad som skall gälla i fråga om allmänhetens rätt
att ta del av handlingar hos delägda kommunala aktiebolag
och stiftelser. I propositionen betonas att
offentlighetsprincipen i princip endast omfattar verksamhet
som utövas inom myndighetsområdet och att
myndighetsutövning knappast förekommer i de kommunala
företagen. Därför vore det att gå för långt att införa en
generell föreskrift om offentlighet.
Såsom ett flertal remissinstanser framhåller är den
kommunala företagsamheten nu så stor att stora delar av
den offentliga förvaltningen har undandragits
medborgarnas insyn. Detta är en för demokratin farlig
utveckling.
Det finns starka skäl för denna ståndpunkt. Å andra
sidan är det tveklöst så att många kommunala företag har
inget eller obetydligt inslag av myndighetsutövning. Man
kan vidare fråga sig vad som skulle gälla beträffande företag
där kommun eller landsting samverkar med någon annan i
ett privaträttsligt organ. Även frågor gällande regler om
överklagande aktualiseras.
Vi menar för vår del att övervägande skäl talar för att
målsättningen bör vara att handlingsoffentligheten
utsträcks till att omfatta även kommunala aktiebolag och
stiftelser. Frågan kräver dock ytterligare övervägande och
bör bli föremål för utredning.
4.4.4. Entledigande av förtroendevalda
I detta avsnitt föreslås i propositionen vissa regler som
ger fullmäktige befogenhet att entlediga förtroendevalda.
Vidare nämns i propositionen att vissa frågor om
kommunernas och landstingens ansvar har behandlats av
kommunalansvarsutredningen i betänkandet (SOU
1989:64) komunalbot och att betänkandet har
remissbehandlats.
Enligt vår mening är det synnerligen angeläget att ett
förslag inom detta område skyndsamt föreläggs riksdagen.
Alltför många gånger har det inträffat att kommunala
politiker trotsat lag eller domstols avgörande utan att några
följder inträffat. Enligt vår mening måste en ny ordning
införas, vilken bygger på att de som ansvarar för beslut som
kränker lag eller domstols avgörande får bära ett personligt
ansvar för saken.
4.4.8 Närvarorätt
I propositionen föreslås att fullmäktige skall få besluta
att en förtroendevald som inte är ledamot eller ersättare i en
viss nämnd skall få närvara vid nämndens sammanträden,
få delta i överläggningarna och få sin mening antecknad i
protokollet.
Förslaget är grundat på tanken att även små partier skall
kunna få möjlighet till insyn i exempelvis
kommunstyrelsens arbete. Så långt har förslaget en viss
praktisk betydelse. Vi kan därför godta att fullmäktige
beslutar att en förtroendevald ges närvarorätt. Vi anser det
emellertid principiellt felaktigt att tillåta en företrädare för
ett parti att delta i överläggningarna och få sin mening
antecknad till protokollet, trots att valresultatet inte räckt
till en plats i den aktuella nämnden. Detta är att gå vid sidan
om valresultatet. Anledningen till att ett litet parti inte är
företrätt i en styrelse är ju ytterst att väljarna inte i
tillräckligt hög grad lagt sin röst för partiet i fråga.
4.5.4 Kommunala folkomröstningar
I propositionen noteras att reglerna om kommunala
folkomröstningar i sak förs oförändrade över till den nya
lagen.
Enligt vår uppfattning bör möjligheterna att anordna
kommunala folkomröstningar vidgas. Den representativa
demokratin skulle vitaliseras därigenom. Det föreligger
därför ett behov att införa särskilda förfaranderegler m.m.
för kommunala folkomröstningar. Vidare krävs regler om
vad som skall fordras för att utlösa omröstning liksom
kommunens skyldigheter vad gäller att informera
kommuninvånarna om de olika alternativ som är föremål
för omröstning m.m. Mot bakgrund av det anförda bör en
utredning tillsättas med uppdrag att föreslå ökade
möjligheter till kommunala folkomröstningar.
4.6.8 Delegering av ärenden
Enligt propositionen skall nämndernas möjligheter att
delegera ärenden vidgas.
För närvarande måste alla beslut som har fattats med
stöd av ett delegeringsuppdrag anmälas till nämnden. Enligt
propositionen skall detta inte behöva ske i framtiden.
Beslut som inte anmäls skall i stället protokollföras särskilt.
Ett flertal remissinstanser har reagerat emot förslaget.
JO har för sin del ansett att anmälningsskyldigheten av
delegationsbeslut även i fortsättningen bör vara
lagreglerad. Enligt JO gör de vidgade möjligheterna till
delegering det angeläget att nämndernas grundläggande
ansvar för verksamheten klart markeras genom en sådan
anmälningsskyldighet. Även juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet framför liknande synpunkter.
Vi delar dessa remissinstansers kritiska inställning.
Delegationsbeslut bör alltid anmälas till nämnden. Detta
markerar nämndens ansvar för verksamheten och gör det
vidare lättare för en enskild att kontrollera besluten.
Remissinstanserna vände sig vidare emot
kommunallagskommitténs resonemang gällande gränsen
mellan beslut och ren verkställighet. Enligt JO är
resonemangen både ''grumliga och äventyrliga''. JO
fortsatte: ''Jag reagerar starkt mot denna egenartade
argumentation, ägnad att underminera regelsystemet, bl.a.
beträffande delegering.'' De resonemang JO vände sig emot
finns även i propositionen, i specialmotiveringen till 6 kap.
34 §. Riksdagen bör inte ställa sig bakom regeringens motiv
i denna del. Riksdagen bör därför, i enlighet med JO:s
kritik, klargöra var gränsen går mellan beslut och ren
verkställighet.
Såsom ovan anfördes innebär propositionen att
möjligheterna till delegation vidgas. Under
remissbehandlingen har regeringsrätten framhållit att ''en
omfattande delegering och vidaredelegering i enskilda
ärenden kan innebära att beslutsordningen blir
svåröverskådlig för en utomstående. Därigenom kan
medborgarnas möjligheter till insyn i den kommunala
beslutsprocessen allmänt komma att försämras. Vidare kan
från rättssynpunkt svårigheter skapas för enskilda som vill
bevaka sin rätt genom att anföra kommunalbesvär. Inom
området för förvaltningsbesvär skall ju den som ett beslut
rör få del av beslutet. Detta gäller inte när rättsmedlet är
kommunalbesvär. Om olika tänkbara beslutsfattare finns
och det dessutom är oklart när beslut kommer att fattas kan
det vara svårt för en enskild att bevaka ett ärende så att han
eller hon inte försitter besvärstiden''.
Vi menar att det är av stor betydelse att kommunerna
beaktar vad regeringsrätten har anfört. Det finns vidare
anledning för regeringen att noggrant följa kommunernas
verksamhet vad gäller delegering av beslut. En utvärdering
bör ske inom två år från lagens ikraftträdande. Skulle det
visa sig att den vidgade delegationsmöjligheten skapat den
typ av problem regeringsrätten pekat på måste
delegationsmöjligheterna inskränkas i syfte att öka de
enskildas rättssäkerhet och insyn.
4.8.3 Självkostnadsprincipen
Enligt propositionen skrivs självkostnadsprincipen inte
in i den nya lagen. Detta med anledning av att principens
närmare innebörd och gränser bör övervägas ytterligare.
Vi kan i och för sig instämma i att det föreligger ett
behov av att förtydliga självkostnadsprincipens innebörd.
Den är dock sedan lång tid upprätthållen i rättspraxis.
Kommunallagskommittén föreslog att principen skulle
skrivas in i den nya lagen. Regeringen understryker att
självkostnadsprincipen såsom den utformats i rättspraxis
och kommit till uttryck i vissa speciallagar skall gälla på
samma sätt som tidigare trots att principen inte nu skall
skrivas in i kommunallagen.
Vi menar, i likhet med vissa remissinstanser, att
självkostnadsprincipen har en så central roll inom
kommunalförvaltningen att det är motiverat att den får sin
plats i 2 kap., som reglerar kommunernas och landstingens
befogenheter. För det fall principen genom det pågående
utredningsarbetet ges en annan innebörd än för närvarande
får detta komma till utryck genom lagändring.
6.2.1. Humanitärt bistånd
I propositionen föreslås en ny lag som skall utvidga
kommuns och landstingskommuns rätt att ge humanitärt
bistånd i form av utrustning.
Vi tar avstånd från detta förslag. Redan lagen om
katastrofhjälp innebar ett avsteg från principen att det är
staten som skall handha utrikes- och biståndspolitiken.
Lagen ansågs redan vid sin tillkomst i viss utsträckning stå i
strid med denna grundläggande princip. En utvidgning av
kommunernas rätt att lämna internationell katastrofhjälp
kan inte accepteras. Förslaget om en ny lag bör därför
avvisas av riksdagen och nuvarande möjlighet för kommun
att lämna internationell katastrofhjälp således bestå.
6.2.2. Bistånd till utländska studerande
Enligt propositionen skall nuvarande lag om rätt för
kommun att bistå utländska studerande behållas.
Kommunallagskommittén föreslog att lagen skulle
upphävas. Skälet var att det får anses som en statlig uppgift
att bistå utländska studerande och att det inte längre tycks
finnas något behov av lagen. Vi delar denna uppfattning och
riksdagen bör enligt vår mening upphäva den aktuella
lagen.
I motionen har lagts fram förslag som medför
lagändringar. Det bör ankomma på vederbörande utskott
att utforma sådana ändringar.
Vi vill erinra om vad som i motionen anförts om att
yttrande över förslaget till ny kommunallag bör inhämtas
från lagrådet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att landsting inte skall ha någon
rättighet att allmänt främja näringslivet i enlighet med vad
i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar att kommuner inte skall ha rätt
att ge stöd till enskilda näringsidkare,
3. att riksdagen beslutar att kommun skall ha en viss
nämnd som handhar vissa frågor inom byggnadsområdet i
enlighet med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen beslutar att kommun skall ha en viss
nämnd för att handha frågor inom miljöområdet i enlighet
med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen beslutar att kommun skall ha skilda
kommunala nämnder för olika verksamhetsområden där
sekretess gäller i enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen beslutar att endast fullmäktige skall
kunna fastställa avgifter och taxor,
7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
handlingars offentlighet i kommunala företag i enlighet med
vad som i motionen anförts,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag angående
förtroendevaldas ansvar för olagliga beslut i enlighet med
vad i motionen anförts,
9. att riksdagen beslutar att fullmäktige får besluta att en
förtroendevald som inte är ledamot eller ersättare i en viss
nämnd skall få närvarorätt vid nämndens sammanträden i
enlighet med vad i motionen anförts,
10. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
vidgade möjligheter till kommunala folkomröstningar i
enlighet med vad i motionen anförts,
11. att riksdagen klargör gränsen mellan beslut och ren
verkställighet i enlighet med vad i motionen anförts,
12. att riksdagen beslutar att inom två år utvärdera
kommunala nämnders delegering av ärenden i enlighet med
vad i motionen anförts,
13. att riksdagen beslutar att självkostnadsprincipen skall
fastställas i den nya kommunallagen,
14. att riksdagen avslår förslag till lag om rätt för
kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna
internationell katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd,
15. att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1962:638)
om rätt för kommun att bistå utländska studerande.

Stockholm den 15 april 1991

Anders Björck (m)

Hans Nyhage (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Stig Bertilsson (m)

Birger Hagård (m)

Göran Ericsson (m)

Göran Åstrand (m)


Yrkanden (30)

  • 1
    att riksdagen beslutar att landsting inte skall ha någon rättighet att allmänt främja näringslivet i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 1
    att riksdagen beslutar att landsting inte skall ha någon rättighet att allmänt främja näringslivet i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
  • 2
    att riksdagen beslutar att kommuner inte skall ha rätt att ge stöd till enskilda näringsidkare
    Behandlas i
  • 2
    att riksdagen beslutar att kommuner inte skall ha rätt att ge stöd till enskilda näringsidkare
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 3
    att riksdagen beslutar att kommun skall ha en viss nämnd som handhar vissa frågor inom byggnadsområdet i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 3
    att riksdagen beslutar att kommun skall ha en viss nämnd som handhar vissa frågor inom byggnadsområdet i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
  • 4
    att riksdagen beslutar att kommun skall ha en viss nämnd för att handha frågor inom miljöområdet i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
  • 4
    att riksdagen beslutar att kommun skall ha en viss nämnd för att handha frågor inom miljöområdet i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 5
    att riksdagen beslutar att kommun skall ha skilda kommunala nämnder för olika verksamhetsområden där sekretess gäller i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    delvis bifall
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 5
    att riksdagen beslutar att kommun skall ha skilda kommunala nämnder för olika verksamhetsområden där sekretess gäller i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
  • 6
    att riksdagen beslutar att endast fullmäktige skall kunna fastställa avgifter och taxor
    Behandlas i
  • 6
    att riksdagen beslutar att endast fullmäktige skall kunna fastställa avgifter och taxor
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 7
    att riksdagen hos regeringen begär utredning om handlingars offentlighet i kommunala företag i enlighet med vad som i motionen anförts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    delvis bifall
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 7
    att riksdagen hos regeringen begär utredning om handlingars offentlighet i kommunala företag i enlighet med vad som i motionen anförts
    Behandlas i
  • 8
    att riksdagen hos regeringen begär förslag angående förtroendevaldas ansvar för olagliga beslut i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
  • 8
    att riksdagen hos regeringen begär förslag angående förtroendevaldas ansvar för olagliga beslut i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    delvis bifall
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 9
    att riksdagen beslutar att fullmäktige får besluta att en förtroendevald som inte är ledamot eller ersättare i en viss nämnd skall få närvarorätt vid nämndens sammanträden i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 9
    att riksdagen beslutar att fullmäktige får besluta att en förtroendevald som inte är ledamot eller ersättare i en viss nämnd skall få närvarorätt vid nämndens sammanträden i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
  • 10
    att riksdagen hos regeringen begär utredning om vidgade möjligheter till kommunala folkomröstningar i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
  • 10
    att riksdagen hos regeringen begär utredning om vidgade möjligheter till kommunala folkomröstningar i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 11
    att riksdagen klargör gränsen mellan beslut och ren verkställighet i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 11
    att riksdagen klargör gränsen mellan beslut och ren verkställighet i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
  • 12
    att riksdagen beslutar att inom två år utvärdera kommunala nämnders delegering av ärenden i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
  • 12
    att riksdagen beslutar att inom två år utvärdera kommunala nämnders delegering av ärenden i enlighet med vad i motionen anförts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 13
    att riksdagen beslutar att självkostnadsprincipen skall fastställas i den nya kommunallagen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 13
    att riksdagen beslutar att självkostnadsprincipen skall fastställas i den nya kommunallagen
    Behandlas i
  • 14
    att riksdagen beslutar att avslå förslag till lag om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd
    Behandlas i
  • 14
    att riksdagen beslutar att avslå förslag till lag om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 15
    att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå utländska studerande.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  • 15
    att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå utländska studerande.
    Behandlas i

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.