med anledning av prop. 1999/2000:140 Konkurrenspolitik för förnyelse och mångfald

1 Sammanfattning

Den rådande konkurrenslagstiftningen har i vissa avseenden skapat goda
förutsättningar för ett bättre näringsklimat i Sverige. Det återstår dock
mycket att uträtta och det kommer fortsättningsvis att krävas kraftfulla
insatser för att lösa många allvarliga problem inom konkurrenspolitiken.
Tyvärr innehåller regeringens proposition inte många konkreta
glädjeämnen i denna riktning. De formulerade inriktningarna är bra men
propositionen innehåller inte många reella och verkningsfulla förslag till
förbättringar av  konkurrenssituationen i Sverige.

Vi föreslår en rad utgångspunkter som vägledande för den fortsatta kon-
kurrenspolitiken. Offentliga verksamheter skall i betydligt större utsträckning
kunna öppnas för andra alternativ. Detta leder till en större mångfald. Allting
som inte är myndighetsutövning skall konkurrensutsättas.

Staten, kommuner och landsting skall avveckla den näringsverksamhet de
bedriver eller sälja denna till den privata sektorn. Vidare bör lagen om
offentlig upphandling ändras och den offentliga upphandlingen effektivise-
ras.

Bygg- och bostadssektorn måste avregleras och allmännyttan förlora sin
hyresledande ställning till förmån för individuellt inflytande. Vi vill även
verka för ett påskyndande av gemensamma byggproduktdirektiv inom EU.

De nuvarande gruppundantagen för detaljhandeln skall vara kvar för att
säkerställa existensen av frivilliga samarbetsformer för butikskedjor.

2 Konkurrens och marknadsekonomi är bra

Marknadsekonomi är det enda ekonomiska system som kan skapa tillväxt
och välståndsutveckling. Marknadsekonomins överlägsenhet visas inte
minst genom jämförelserna med förhållanden i de länder där
planekonomi har härskat. En fungerande marknadsekonomi förutsätter
konkurrens. Konkurrens mellan företag är enda sättet att få en optimal
prissättning som avspeglar tillgång och efterfrågan på en produkt.
Erfarenheterna visar att företag som bygger sin försäljning på
protektionistiska regler eller konkurrenssnedvridande överenskommelser
aldrig förmår växa till starka, livskraftiga och framtidsinriktade företag.

En fungerande konkurrens är av stor betydelse för att förbättra effektivitet,
tillväxt och dynamik i den svenska ekonomin. Därmed ökar förutsättningarna
för att kunna bevara och öka välfärden för medborgarna. En ökad, effektivare
och mer rationell produktion i internationellt konkurrenskraftiga företag ger
upphov till nya arbetstillfällen och ökade skatteintäkter.

En modern konsumentpolitik måste räkna med människors egen kraft.
Redan den lagstiftning som i dag reglerar konsumentköp utgår ifrån
schablonen "en värnlös konsument och en elak näringsidkare med hel-
täckande juridisk stab". Sanningen ligger långt därifrån. En sund konkurrens
på alla marknadsområden är en förutsättning för gott konsumentinflytande.
Endast då konsumenten förfogar över sina resurser kan de användas så som
konsumenten önskar.

En självständig, trygg och kunnig konsument är grunden för en väl fun-
gerande marknad och verkligt inflytande.

2.1 Dålig konkurrens inom offentlig sektor

Statlig och kommunal näringsverksamhet och ständigt ändrade spelregler
skadar och bromsar en fri utveckling av nya och redan etablerade företag.
På många områden i den offentliga verksamheten råder det i dag
planekonomi. I den kommunala monopolsektorn är det politiker som styr
utbudet av tjänster i stället för människornas egna önskemål. Där
förekommer ingen eller mycket begränsad konkurrerande verksamhet.
Stora delar av servicesektorn är i realiteten belagd med näringsförbud för
enskilt företagande. Skattesubventioner, bidragsregler och andra
bestämmelser hindrar i dag privata företag.

Den konkurrensutsatta sektorn i Sverige är liten, vilket är en bidragande
orsak till ekonomins bristande växtkraft. Omkring tre fjärdedelar av ekono-
min har stått vid sidan av full internationell konkurrens. Dåligt fungerande
konkurrens kostar årligen det svenska folkhushållet åtskilliga tiotals miljar-
der kronor. De offentliga företagen utgör fortfarande en tung konkurrens-
begränsande faktor. Deras omsättning motsvarar närmare en femtedel av
BNP. En försäljning skulle verka konkurrensbefrämjande och ge en tydligare
rollfördelning mellan stat och näringsliv.

En ökad konkurrens på områden med offentliga monopol medför att
servicen blir mer varierad och bättre anpassad till medborgarnas önskemål
samt att den kan ges med hög kvalitet men till lägre kostnader. I princip bör
all verksamhet som inte är myndighetsutövning utsättas för konkurrens.

Internationella erfarenheter tyder på att det totalt avgörande för
effektiviteten inte är om produktionen sker i offentlig eller privat regi utan
om den äger rum under konkurrens på lika villkor mellan många oberoende
och olika producenter. Det finns inga skäl till varför inte detta skulle gälla
också inom de områden där idag de offentliga monopolen dominerar. Andra
motiv för offentligt engagemang kan lösas på annat sätt, t.ex. genom offent-
lig insyn och kontroll, offentlig finansiering och kvalitetskrav i samband med
offentlig upphandling.

Stora omvandlingsprocesser, såsom privatisering och konkurrensutsätt-
ning, måste skötas med stor varsamhet. Det är viktigt att ha slutmålet om en
effektivare produktion och hög kvalitet för ögonen, liksom målet om en mer
mångfacetterad arbetsplats med stark motivation för de anställda. Det ska
samtidigt understrykas att offentliga monopol inte ska ersättas med privata.

3 Propositionen

3.1 Bra viljeinriktning men få förslag

Den i regeringens proposition 1999/2000:140 angivna inriktningen
uttrycker i grunden en god förståelse för den stora samhällsekonomiska
betydelsen av en väl fungerande konkurrens med effektiva och
balanserade regleringsmekanismer.

- Den svenska marknaden är en del av EU:s inre marknad - hinder för
tillträdet skall avlägsnas, och EU:s regler för konkurrensen skall kunna
tillämpas också i Sverige.

- Karteller och andra konkurrensbegränsningar som allvarligt skadar kon-
sumentintresset kan inte accepteras - de medel som staten har för att
upptäcka och ingripa när företag sätter konkurrensen ur spel måste bli
effektivare.

- Konsumenternas intresse av effektivt fungerande konkurrens måste väga
tungt när offentliga regler som påverkar marknadens funktionssätt utfor-
mas.

- Andelen av den samlade ekonomin där konkurrens råder skall öka.

- På nya marknader skall strukturer och regler stödja uppkomsten av en
balanserad och väl fungerande konkurrens.

- När offentliga aktörer agerar på konkurrensmarknader får det inte ske på
sådant sätt att det privata företagandet hämmas. Myndighetsuppgifter skall
hållas isär från kommersiell verksamhet.

- Statligt stöd får inte snedvrida konkurrensen - en policy för det svenska
statsstödet skall stödja vårt arbete i EU mot subventioner som skadar
svensk industri.

- Sverige skall aktivt stödja utvecklingen av sunda konkurrensförhållanden i
den globala ekonomin och i samarbete med andra länder ingripa mot
internationella konkurrensbegränsningar.

Det är mycket bra om regeringen menar allvar med den ovan angivna
inriktningen. Detta bör innebära att regeringen har tänkt om i dessa
frågor och nu inser att det behövs omfattande åtgärder för att
inriktningen skall bli verklighet.

Det som anges ovan är dock inte några nya grepp inom näringspolitiken.
Vi har länge verkat för en politik som möjliggör att sådana förändringar skall
kunna komma till stånd, t.ex. inom el-, tele- och apoteksområdena. Varje
försök till att stärka konkurrensklimatet har tidigare aktivt motverkats av
regeringen. I stället har man hållit fast vid en stelbent och krånglig politisk
linje som inte lyckats förbättra förutsättningarna för den svenska ekonomin.
Bristen på dynamiskt tänkande och framtidsinriktade förslag har länge varit
uppenbar.

När det gäller offentliga aktörer på konkurrensmarknader bör inriktningen
vara att de inte skall bedriva näringsverksamhet över huvud taget, utan den
konkurrensutsatta verksamheten skall privatiseras eller avvecklas.

Det är av stor vikt att regeringen sätter en tidsplan för sina förslag. Detta
för att lättare kunna överblicka de förändringar som förslagen för med sig.

3.2 Mångfald och utveckling i offentlig sektor genom ökad
konkurrens

Vad beträffar frågan om mångfald och utveckling i offentlig sektor
genom ökad konkurrens anser vi att regeringen i sin proposition visar
både ovilja att förstå möjligheterna och inkonsekvens i förhållande till
hur man beskriver andra marknader.

Det dokumenteras t ex i propositionen hur konkurrens på andra marknader
har kunnat växa fram trots att ett monopolföretag tidigare varit helt domine-
rande. För välfärdstjänsterna ser regeringen inte dessa möjligheter, utan utgår
från hur det ser ut idag med offentlig sektor som en helt dominerande
producent.

Regeringen menar i propositionen att stor försiktighet är påkallad vid
reformering inom vård, skola och omsorg. Motiveringen till detta utgår från
att reformering i princip är liktydigt med att överlämna verksamheterna i
fråga till den privata sektorn utan något fortsatt offentligt ansvar för
finansiering, kvalitetsuppföljning eller säkerställande av allas lika
tillgänglig-
het.

Detta är dock varken den utveckling som äger rum ute i kommuner och
landsting eller en utveckling som något politiskt parti i riksdagen före-
språkar. Det vet naturligtvis regeringen, men den fortsätter likväl sin strategi
att blanda bort korten i debatten om offentlig sektor, genom att inte tydligt
skilja debatten om mångfald i produktionen från debatten om privat finansie-
ring.

Regeringen noterar i propositionen att det händer mycket på konkurrens-
området även inom offentlig sektor och erkänner att detta i grunden är en
positiv utveckling. Men regeringen underskattar och undergräver samtidigt
de framtida möjligheterna på detta område. Det stora problemet är inte det
som står i propositionen utan allt det som inte står där och de initiativ i
direkt
motsatt riktning som regeringen tar i andra sammanhang.

Ett exempel är hur regeringen sedan länge har motarbetat ett avskaffat
monopol inom apoteksverksamheten. På sjukvårdsområdet går man - under
det att motionstid fortfarande löper på konkurrenspropositionen - fram i en
lagrådsremiss med ett illa underbyggt förbud mot privata akutsjukhus.
Alldeles uppenbart sänder regeringen motstridiga signaler.

I propositionen påstås även att sjukhusen i regel är lokala monopol med
betydande stordriftsfördelar. Det finns dock väl dokumenterat att stordrifts-
fördelarna vid sjukhusdrift börjar avta redan vid ett förhållandevis lågt antal
vårdplatser. Vi har i Sverige väldigt stora sjukhus internationellt sett och
ändå dras verksamheten med omfattande kvalitets- och kostnadsproblem.

De privata sjukhusen omfattas i princip av samma konkurrenslagstiftning
som övriga delar av näringslivet. Om regeringen upplever att nuvarande
konkurrenslagstiftning inte är tillräcklig för att garantera framväxten
och/eller fortbeståndet av konkurrens på sjukhusområdet, borde regeringen
återkomma till riksdagen med lämpliga förslag till ändringar i konkurrens-
lagen. Detta istället för att föreslå ett förbud mot privata akutsjukhus. Det
finns enligt vår uppfattning inte skäl att låta sjukvården omfattas av andra
konkurrensregler än övriga delar av näringslivet.

Frågorna om mångfald och utveckling i offentlig sektor genom ökad kon-
kurrens har sammantaget givits en alltför undanskymd roll i propositionen.
Vi moderater vill betona att det sannolikt är här de stora vinsterna av ökad
konkurrens ligger, särskilt i Sverige där den offentliga sektorn är så pass
omfattande.

Vi anser att offentliga verksamheter i betydligt större utsträckning skulle
kunna öppnas för privata driftentreprenader, eller s.k. kundvalsmodeller med
privata utförare av offentliga tjänsteuppdrag. Här pågår en stark utveckling i
det tysta som skulle kunna underlättas väsentligt av statliga insatser om det
funnits politisk vilja. Så t.ex. har man fortfarande inte kommit fram till någon
lösning beträffande de konkurrenssnedvridande effekterna av kommunkonto-
systemet och det faktum att tjänster inom vård, skola och omsorg fortfarande
är momsbefriade. Den frågan sorterar dock under Finansdepartementet;
någon samordning med Näringsdepartementet har inte kunnat iakttas.

3.2.1 Kommunala aktörer

Genom utökad och korrekt upphandling av olika tjänster kan kommuner
medverka till ett bättre fungerande, lokalt näringsliv. Ett av många skäl
till att kommunerna skall avstå från att bedriva näringsverksamhet är
svårigheter att upphandla korrekt när anbudsgivarna består av såväl
privata företag som egna förvaltningar eller bolag.

De kommunala redovisningssystemen och kalkylmetoderna är inte gjorda
för att fastställa de verkliga kostnaderna för enskilda tjänster. Detta
försvårar
en korrekt anbudsgivning från egna resultatenheter och hotar konkurrens-
neutraliteten.

De flesta kommuner har börjat tillämpa ökad konkurrensutsättning för att
få ut mer av skattepengarna. Detta är tveklöst bra. Men konkurrensutsätt-
ningen sker ofta på ett felaktigt sätt. Avbrutna upphandlingar, gynnande av
egen verksamhet, dålig kostnadsredovisning och underprissättning är bara
några av de problem som uppstår. Möjligheterna för enskilda att klaga på
dåliga och felaktiga kommunala beslut är dessutom minimala.

De kommunala bolagen är hybrider. De lever i två olika världar som sällan
går att kombinera. Dolda subventioner är inte ovanliga och lägre kapital-
kostnader än konkurrenterna är legio till följd av kommunala borgens-
åtaganden. Flertalet kommunala bolag är underkapitaliserade, men kan i
praktiken agera med den kommunala beskattningsrätten som eget kapital. I
realiteten kan de heller inte gå i konkurs, eftersom detta skulle påverka
berörda kommuners lånemöjligheter negativt.

Enligt vår uppfattning är bolagsformen främst motiverad som en för-
beredelse inför privatisering av tidigare kommunal verksamhet. I övrigt bör
den kommunala verksamheten bedrivas i förvaltningsform.

Vi anser att staten, kommuner och landsting skall avveckla den närings-
verksamhet de bedriver eller sälja denna till den privata sektorn. Detta gäller
oavsett om näringsverksamheten  sker i bolags- eller förvaltningsform. En
sådan förändring kommer att ta tid, dels beroende av omfattningen av
näringsverksamheten, dels beroende på den politiska viljan i de olika kom-
munerna. Det är därför viktigt att genom ändrade lagar och regler se till att
skadeverkningarna av den kommunala näringsverksamheten begränsas
omedelbart.

Vidare anser vi att den offentliga upphandlingen (omkring 400 mrd kr/år,
vilket motsvarar 20 procent av BNP) bör effektiviseras. Dylika frågor
sorterar under Finansdepartementet. Någon samordning har inte skett,
tvärtom fördröjer Finansdepartementet förslag om effektivare sanktioner för
brott mot upphandlingsreglerna, bättre tillsyn m m.

3.2.2 Demokratiskt underskott orsakat av kommunala aktörer

Det har blivit allt vanligare med kommunala bolag och
koncernbildningar där kommunal verksamhet som inte har stöd i lag kan
bedrivas. Det är heller inte ovanligt att såväl privat som kommunal
näringsverksamhet ges kommunalt stöd på ett sätt som ligger i
utmarkerna av den kommunala kompetensen. Det är inte ovanligt att
privata företag blir utkonkurrerade av kommunal verksamhet som både
är skattesubventionerad och olaglig. Företagaren, som tvingas betala den
konkurrerande kommunala verksamheten med sina egna skattepengar,
kan normalt inte begära en prövning huruvida verksamheten är lagenlig.

Om en kommun eller ett landsting bestämmer sig för att i förvaltningsform
eller via bolag gå ut på den öppna marknaden och sälja tjänster som ligger i
kommunallagens utmarker kan visserligen en invånare i kommunen eller
landstinget begära laglighetsprövning genom att överklaga beslutet. Det finns
emellertid ett antal problem vid laglighetsprövningen:

Det krävs ett formellt kommunalt beslut att överklaga. Om en kommunal
enhet t. ex. inleder en försäljningsverksamhet på den öppna marknaden, utan
något formellt beslut om saken, finns inte något beslut som kan laglighets-
prövas.

Det krävs att överklagandet sker inom tre veckor efter beslutets justering.
Om exempelvis kommunen anslår pengar till ett kommunalt bolag som efter
en månad visar sig använda pengarna på ett otillåtet sätt kan beslutet inte
längre överklagas.

Beslut som fattas av kommunala företag kan normalt inte överklagas.

En kommun kan inte tvingas att rätta sig efter ett beslut i samband med
laglighetsprövning. Om kommunen vägrar rätta beslutet och det inte rör
myndighetsutövning finns inte någon straffrättslig eller civilrättslig sanktion
att tillgripa mot kommunen.

Konkurrensverkets erfarenheter från de ärenden som anmälts dit är alarme-
rande. I flera fall är det omöjligt att överklaga driften av näringsverksamhet i
offentlig regi eftersom verksamheten startats genom informella beslut.

Vi anser att regeringen därför bör ges i uppdrag att föreslå förändringar av
kommunallagen med följande utgångspunkter:

- Att stärka medborgarnas möjligheter till laglighetsprövning av verksamhet
som drivs av kommun, landsting eller kommunala bolag.

- Att göra det möjligt att överklaga verksamhet oavsett om verksamheten
baseras på ett formellt beslut, och oavsett om verksamheten bedrivs i ett
kommunalt bolag eller i förvaltning.

- Att införa ett straffrättsligt sanktionssystem för de fall kommunen inte
rättar ett upphävt beslut.

3.2.3 Konkurrens på lika villkor

Drygt hälften av alla anmälningar till Konkurrensverket riktar sig mot
kommuner, landsting och statliga organ. En del handlar om hur
kommuner och landsting gynnar sina egna förvaltningar och bolag vid
upphandlingar. En allt större del gäller den offentliga sektorns
ohämmade expansion på den öppna marknaden, hur
skattesubventionerade kommunala bolag med dumpade priser
konkurrerat ut privata småföretagare.

Konkurrensverkets möjlighet att ingripa med hjälp av konkurrenslagen är
närmast obefintlig. Konkurrenslagen gäller företag och är inte tillämplig för
den offentliga sektorns konkurrenssnedvridning. Det finns stora brister i
konkurrensneutralitet mellan offentlig näringsverksamhet och privata bolag.
Dessa brister kan och behöver åtgärdas genom skärpta krav på upphand-
lingar, redovisningar och affärsmässighet.

Offentlig verksamhet har ofta inte anpassat sin kostnadsredovisning till
vad som krävs i en konkurrenssituation. Det är vanligt att olika verksamheter
drivs integrerat inom samma förvaltning eller bolag. Risken är då påtaglig
för att den konkurrensutsatta delen subventioneras av den icke konkurrens-
utsatta verksamheten.

I vissa fall tycks myndigheters agerande främst syfta till att öka myndig-
hetens intäkter. Det gäller t.ex. när kommunala aktörer säljer tjänster på den
konkurrensutsatta marknaden utan att låta den delen av verksamheten som
tillhandahålls kommunen eller landstinget utsättas för konkurrens.

Upphandling skall ske på lika villkor. Olika former av skattesubventioner
skall inte få förekomma. Det är viktigt att ändra lagstiftningen för att åtgärda
problemen. I LOU bör det införas en regel som gör offentlig näringsverk-
samhet olaglig om den inte beslutats formellt av riksdag, kommunfull-
mäktige eller landstingsfullmäktige. LOU bör vidare kompletteras så att det
införs lagkrav på att all verksamhet där förutsättningar finns skall upphandlas
i konkurrens. LOU bör vidare kompletteras med ett krav på att affärs-
mässighet ska gälla vid avbrytande av upphandling samt ändras till att gälla
även vid inköp från verksamhet i egen regi.

Vi anser att en lag om konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning bör
införas, med krav på att offentlig näringsverksamhet skall redovisas skild
från annan verksamhet.

Det offentliga måste utsätta den egna verksamheten för konkurrens innan
tjänster får erbjudas den öppna marknaden.

Konkurrenslagen bör utvidgas till att gälla även när myndighetens beslut
inte varit ett led i en företagarroll, t.ex. stödgivning, samt till att gälla
vid
interna köp.

Regeringen bör omgående utforma en målsättning för sina förslag för att så
snabbt som möjligt  kunna privatisera, alternativt konkurrensutsätta, offentlig
verksamhet.

3.3 Byggande  &  boende

Byggsektorn respektive bostadssektorn har under lång tid varit  kraftigt
reglerade och subventionerade sektorer. Detta har resulterat i bristfällig
konkurrens, ineffektivitet och höga produktionskostnader. Regeringen
har dock i sin proposition lagt fram ett antal förslag som syftar till att öka
konkurrensen inom byggsektorn. Konkurrensfrågan skall ges en mer
framträdande roll och konkurrensbevakningen av byggsektorn skall
skärpas. Vi delar i stort regeringens mening gällande de föreslagna
åtgärderna för att öka konkurrensen i byggsektorn. Vi vill dock framhålla
och förstärka vikten av den enskilde individens inflytande. Vi anser att
konsumentens efterfrågan måste få styra i större utsträckning än vad
fallet är i dag.

I dag finns aktörer på marknaden som utger sig för att tillvarata
konsumenternas intressen men som i själva verket fungerar hämmande på
marknaden. Allmännyttan är ett exempel på en aktör som snedvrider kon-
kurrensen. Med allmännyttans hyresledande ställning omöjliggörs en rimlig
hyressättningskonkurrens.

Konkurrensverket har anfört att dagens tillämpning av hyressättningssyste-
met kan verka hämmande på effektiviteten och byggandet vad avser hyres-
bostäder. De föreslår därför att lägenhetens läge generellt bör få större
genomslagskraft vid hyressättningen så att den bättre avspeglar de boendes
preferenser och därigenom ökar dynamiken på bostadsmarknaden. Vi
instämmer i Konkurrensverkets yttrande men vill utöver detta avskaffa
allmännyttans hyresledande ställning.

För att hyresrätten skall kunna kvarstå som boendeform måste man finna
en avvägning mellan besittningsskydd och hyresanpassning så att hyresrätten
kan konkurrera med bostadsrätten i fråga om avkastning. I dag blir avkast-
ningen på det engångskapital en ombildning till bostadsrätt genererar större
än vinsten av att driva en hyresfastighet.

EU:s marknad fyller en viktig funktion när det gäller att konkurrensutsätta
byggsektorn. Tyvärr har arbetet med att utveckla ett gemensamt bygg-
produktdirektiv ännu inte färdigställts. Regeringen har dock uttalat att den
skall föra en aktiv politik för att påskynda detta arbete, i vilket vi
instämmer.
Vi anser att det är av stor vikt att arbetet med att införa gemensamma
byggproduktdirektiv intensifieras både för att svenska produkter skall ges
likvärdiga möjligheter att konkurrera på den europeiska marknaden och för
att vi skall få in önskvärd konkurrens från övriga medlemsländer.

3.4 Detaljhandeln

Sedan gruppundantaget infördes för detaljhandeln har inga märkbara
förändringar skett. Konsumentprisutvecklingen har under 1990-talet varit
positiv: År 1999 låg priserna på ungefär samma nivå som 1990. Detta
tyder på att den enskilde konsumenten gynnats av de frivilliga kedjornas
samarbete. Ett exempel på frivilligt samarbete mellan enskilda handlare
är ICA.

Gruppundantag ger i sig inga extra ordinära förmåner. Beteckningen
"undantag" ger uppfattningen att det rör sig om en förmån, vilket inte är
fallet. Det handlar i stället om att frivilliga kedjor är diskriminerade i
förhållande till helägda kedjor av koncerntyp. De frivilliga kedjorna kan inte
samla hela sin inköpsstyrka för att pressa inköpspriser. Vidare kan de inte
heller effektivt marknadsföra ständiga lågpriser. Regeringen har inte heller
kunnat anföra några bärande skäl för att konkurrenstrycket skulle öka genom
upphävandet av undantaget. Det finns inga skäl att tro att detta skulle öka
konkurrensen till fromma för konsumenten.

Glesbygden är den stora förloraren  om inte enskilda handlare tillåts
samverka i en modern kedjeverksamhet. De enskilda handlarna utgör cirka
75 procent av glesbygdsbutikerna och de kan bara överleva om de sam-
arbetar om inköp, distribution och administration/marknadsföring samtidigt
som de konkurrerar såväl med andra kedjor som inom den egna gruppen.

Sammantaget leder detta till att enskilda handlare måste samverka ännu
mera och kunna anpassa sig ännu snabbare om de ska kunna överleva. Detta
innebär också att det i längden vore omöjligt att ständigt förhandla med
Konkurrensverket om individuella undantag, utan det krävs ett stabilt regel-
verk som tillåter modernt kedjesamarbete.

Vi anser således att det är motiverat att behålla nuvarande gruppundantag i
väntan på EU-beslut.

Ytterligare ett bra sätt att öka konkurrensen inom detaljhandeln är att slopa
den kommunala möjligheten att reglera handelsändamålet i detaljplan. Kom-
munen bör exempelvis inte reglera butiksyta vid en eventuell ny etablering.

3.5 Taxi

Taxibranschen har utsatts för en detaljreglering som lett till att en stor
uppgivenhet präglar verksamheten. Små näringsidkare, ofta enmansföre-
tagare, med mycket begränsad lönsamhet har med nuvarande lagstiftning
valt att i de flesta fall sammansluta sig i beställningscentraler för att
genom samverkan öka beläggningen på det enskilda fordonet och
samtidigt bättre utnyttja modern teknik. Undantag finns där man som
enhetsåkare hittar nischer som ger tillräcklig utkomst.

Det föreliggande förslaget till  konkurrenslag innebär att de företag som
genom att bilda en beställningscentral uppnått en lönsamhet och storlek som
ger dem mer än 35 procent av den relevanta marknaden, hotas att slås sönder.
Alternativt tvingas de genom mer eller mindre krångliga bolagsbildningar
slingra sig runt lagkravet.

Den storleksmässiga gränsen sätts nu till 30 fordon. Över denna gräns
krävs att Konkurrensverket medger undantag, vilket uppenbarligen med
nuvarande lagstiftning sällan medges. En sådan ansökan är för sina ägare
både kostsam (enligt uppgift från Taxiförbundet cirka 300 000 kronor) och
administrativt betungande. För att inte slå i taket och passera en totalt
godtycklig administrativ gräns på ett definierat antal fordon, tvingas
företaget att begränsa sin verksamhet. Det finns med dagens lagstiftning flera
exempel på att beställningscentraler istället för att expandera sin verksamhet,
väljer att avstå från uppdrag som man vunnit genom upphandling. Detta är
kontraproduktivt och denna situation förändras inte med förslaget i
propositionen. Vi avvisar i denna del regeringens förslag.

Konkurrenslagens generella två huvudrekvisit "förbud mot skadlig
konkurrensbegränsning" respektive "missbruk av marknadsdominerande
ställning" bör vara tillämpliga i detta sammanhang. Det innebär att
dominerande företag skall kunna visa att de inte har högre priser eller sämre
kvalité än på orter med konkurrerande företag. Detta bör kunna ske på ett
enkelt och okomplicerat sätt utan rättsprocesser. Regeringens förslag är
otillräckligt och regeringen bör återkomma med ett nytt förslag med den
inriktning som ovan angivits.

4 Hemställan

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av det konkurrensfrämjande arbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsumentinflytande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mångfald och utveckling genom ökad kon-
kurrensutsättning av offentlig sektor inom områdena vård, skola och
omsorg,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunal näringsverksamhet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att stärka medborgarnas möjlighet till laglighets-
prövning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändringar i lagen om offentlig upphandling,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avskaffa allmännyttans hyresledande ställ-
ning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om påskyndandet av gemensamma byggprodukt-
direktiv inom EU,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att nuvarande gruppundantag för detaljhandeln
bibehålls,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffandet av handelsändamål i detaljplan,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om taxinäringen.

Stockholm den 29 juni 2000

Per Westerberg (m)

Karin Falkmer (m)

Ola Karlsson (m)

Ola Sundell (m)

Stefan Hagfeldt (m)