Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan
Tillbaka till dokumentet

med anledning av prop. 1993/94:25 Inriktningen av den ekonomiska politiken och händelse av större vikt

Motion 1993/94:Fi10 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

Innehållsförteckning
Inledning2 1.
En 
ny politik för Sverige2 2.
Det 
ekonomiska läget5 2.1
Den 
internationella bilden5 2.2
Den 
svenska ekonomin -- nuläge och orsaker7 3.
Regeringens 
ansvar och misslyckande10 3.1
Negativ 
tillväxt11 3.2
Ökad 
arbetslöshet13 3.3
Underminerade 
statsfinanser16 3.4
Regeringens 
proposition18 4.
Penningpolitik 
i otakt19 5.
Vårt 
alternativ19 6.
En 
politik för ökad tillväxt22 6.1
Sänk 
räntan22 6.2
Stärk 
hushållens köpkraft23 6.3
Stimulera 
investeringarna26 6.4
En 
ny näringspolitik27 7.
En 
politik för ökad sysselsättning28 8.
En 
politik för sunda statsfinanser32 9.
Ett 
program mot arbetslösheten i Europa34 9.1
Hur 
ser det ut på den europeiska arbetsmarknaden?34 9.2
Detta 
kan göras35


Hemställan36


Inledning


Den 10 juni fattade riksdagen beslut om den ekonomiska
politiken för budgetåret 1993/94. Det underlag riksdagen
hade att utgå ifrån var regeringens prognoser för den
ekonomiska utvecklingen sådana som de redovisats i
proposition 1992/93:150.


Enligt denna proposition beräknades den öppna
arbetslösheten uppgå till 6,9 procent för 1993, den privata
konsumtionen beräknades minska med -3,5 procent och
BNP beräknades minska med 1,7 procent för 1993.


Sedan riksdagen fattade sitt beslut har det skett
dramatiska försämringar i svensk ekonomi.
Bruttoinvesteringarna är på väg mot ett nytt bottenrekord.
Den privata konsumtionen faller med över 10 miljarder mer
än riksdagen utgick ifrån i sitt junibeslut. Arbetslösheten
har nått nivåer som var otänkbara till helt nyligen.


I regeringens höstproposition, prop 1993/94:25,
beräknas den öppna arbetslösheten uppgå till 8 procent för
1993, den privata konsumtionen minskar med -5 procent
och BNP-utvecklingen beräknas nu minska med -2,8
procent. Vi kan nu räkna med att vi 1993 får den kraftigaste
tillbakagången i BNP som skett något år sedan början på
1930-talet.


Med anledning av inträffad händelse, den förvärrade
situation som råder i svensk ekonomi jämfört med tidigare,
föreslår vi socialdemokrater i denna motion åtgärder för att
vända den ekonomiska utvecklingen.


1. En ny politik för Sverige


Den ekonomiska politiken måste läggas om. Regeringen
har misslyckats på de för tryggheten och välfärden
viktigaste områdena:


-- Tillväxten


För tredje året i rad kommer den totala produktionen i
Sverige att minska. 1993 blir ett rekorddåligt år för
tillväxten. Det är framför allt åtstramningen i den inhemska
ekonomin som gör att BNP faller kraftigt. Det fallande
byggandet, den låga aktiviteten i kommunerna och en
kraftig nedgång i privat konsumtion gör att tillväxten blir
negativ.


Vid varje tillfälle som regeringen har presenterat sin
ekonomiska politik har man varit tvungen att revidera ner
sina prognoser över tillväxten. Nu har det skett i ännu en
proposition. Dessutom har finansministern så sent som för
tio dagar sedan offentligt uttalat att även den senaste BNP-
prognosen troligen inte kommer att hålla.


-- Arbetslösheten


Massarbetslösheten är en realitet i Sverige. På bara två
år har 413 000 jobb försvunnit. Den totala arbetslösheten
beräknas nästa år uppgå till 15 procent. Värst av allt är
långtidsarbetslösheten. När regeringen tillträdde var 28 000
personer långtidsarbetslösa. I dag är siffran uppe i 136 000
personer. Långtidsarbetslösheten är vårt lands största
sociala och ekonomiska problem. Regeringen har apterat
en socialbidragsbomb som när som helst kan brisera.


Prognosmissarna över arbetslösheten har avlöst
varandra. Så sent som i januari trodde regeringen att den
öppna arbetslösheten under 1993 skulle bli 6,2 procent. Nu
tror man att den blir 8,0 procent.


-- Budgetunderskottet


Regeringen har förlorat kontrollen över statsbudgetens
utveckling. Utgiftskvoten stiger i takt med att
arbetslösheten ökar. Sparpaket efter sparpaket har inte
kunnat parera kostnaderna för arbetslösheten. Följdriktigt
växer budgetunderskottet. Statsskulden ökar och
räntebördan på statsskulden blir tyngre.


Ofinansierade skattesänkningar och nya reformer
kännetecknar regeringens budgetpolitik i ett läge när
statens upplåningsbehov är närmare 270 miljarder kronor.
Nu är omsorgen om de egna väljarna viktigare än statens
finanser.


En tudelad ekonomi


Regeringens misslyckande i den ekonomiska politiken
har lett till att Sverige och många svenskar befinner sig i ett
utomordentligt allvarligt läge. De ljuspunkter som finns i
ekonomin -- den ökande exporten och
industriproduktionen -- förmår inte kompensera den
kraftiga nedgången i den inhemska ekonomin. Hushållens
konsumtion hålls tillbaka till följd av åtstramningspolitiken,
arbetslösheten och en allmän osäkerhet inför framtiden.


Regeringens proposition bekräftar ännu en gång att
regeringen inte ser sambandet mellan sin egen politik och
den ekonomiska krisen. Trots att vi socialdemokrater redan
i våras varnade för att regeringens ekonomiska politik
skulle leda till en tudelad ekonomi; med en blomstrande
exportindustri och en stagnerande inhemsk ekonomi, så har
regeringen fortsatt på sin ''enda'' väg. Politiken har legat
fast -- trots att verkligheten för 100 000-tals svenskar har
förvärrats och försvårats.


Hade de socialdemokratiska förslagen i våras
genomförts, hade återhämtningen kunnat börja tidigare.
Nu är utgångsläget för en återhämtning sämre än vad det
var i våras: arbetslösheten är högre och budgetunderskottet
större.


Nu är det mer bråttom med en omläggning av den
ekonomiska politiken. Vi föreslår att riksdagen bör ange en
ny inriktning för den ekonomiska politiken.


För att värna sysselsättning och välfärd måste insatserna
för att få igång tillväxten överordnas andra ambitioner och
krav. En prisstabilitet på god europeisk nivå är därvid ett
viktigt medel för god tillväxt.


Vårt alternativ


Vi socialdemokrater erbjuder en ny politik för att ta
Sverige ur den ekonomiska krisen. Vi är fast övertygade om
att det går att bryta utvecklingen mot en permanent
massarbetslöshet, gigantiska underskott och urholkad
välfärd.


För att vi skall klara denna gigantiska uppgift måste så
många svenskar som möjligt känna sig delaktiga med
uppgiften att föra Sverige ur krisen. En sådan folklig
mobilisering förutsätter att den ekonomiska politiken
utformas i samklang med kraven på rättvisa och solidaritet.
Krisens bördor skall fördelas rättvist. I annat fall kommer
Välfärdssverige sakta men säkert att brytas ned och
motsättningarna att öka.


Vi socialdemokrater vill samla hela nationen kring en ny
politik för ökad tillväxt, fler jobb och sunda statsfinanser.


Kortfristigt måste ekonomin stimuleras så att
produktion och investeringar kan öka i hela ekonomin. Ett
batteri av åtgärder måste sättas in för att öka efterfrågan i
den inhemska ekonomin. Vi anser att riskerna är mindre att
stimulera ekonomin än risken att passivt se på hur allt fler
blir arbetslösa och hur utgiftskvoten fortsätter öka.


På längre sikt måste de statsfinansiella obalanserna
brytas. Det måste ske genom ökad tillväxt och
produktion, vilket den kortsiktiga stimulansen skall bidra
till. Därutöver måste de offentliga inkomsterna och
utgifterna långsiktigt anpassas så att Sverige inte fastnar i
permanent stora budgetunderskott och ständigt växande
statsskuld.


Vårt program innehåller följande åtgärder:


1. Sänkt ränta


Penningpolitiken måste mobiliseras i kampen mot den
ekonomiska tillbakagången. Med stora överskott i
bytesbalansen finns utrymme för en djärvare penningpolitik
och lägre räntor.


2. Stärk hushållens köpkraft


Kräftgången i den privata konsumtionen måste brytas
genom olika finanspolitiska stimulanser. Vi förordar en
tillfällig momssänkning under nästa år. Vi säger nej till höjd
skatt på arbete genom en försämring av grundavdraget. Vi
anser att indragningen från bostadssektorn bör rivas upp.
Vissa punktskatter bör inte höjas den 1 januari 1994. Vi
säger nej till ökade subventioner för sparandet genom det
individuella pensionssparandet. Sänkningen av
avkastningsskatten på pensionssparandet bör inte
genomföras. Kapitalinkomstskatten och värdet på
ränteavdragen bör förbli 30 procent.


3. Stimulera investeringar


De senaste två årens kraftiga ras i investeringarna måste
hejdas. Vi föreslår att näringslivet under 1994 ges möjlighet
att göra extra förmånliga avskrivningar för maskiner. Ett
ROT-program för lägenheter i flerfamiljshus bör startas.
Väginvesteringarna bör öka.


4. En ny näringspolitik


Näringspolitiken måste spela en aktiv roll för att bidra
till en uthållig och miljövänlig tillväxt. Vi vill att staten
aktivt understödjer en utveckling av näringar som har stor
tillväxtpotential. Ett nationellt program för
kompetensutveckling bör antas av riksdagen. En särskild
satsning bör genomföras på de små och medelstora
företagen och deras möjligheter att hävda sig på
Europamarknaden. Ett särskilt FoU-program behövs för
dessa företag. De svenska naturtillgångarna får inte säljas
ut.


5. En aktiv arbetsmarknadspolitik


Riksdagen måste under hösten fatta beslut om en
handlingsplan för ökad sysselsättning. Vi vill införa ett
ROT-program och ge ett särskilt stöd till byggnadsarbetare
som är eller riskerar att bli arbetslösa.
Underhållsinvesteringar i vägnätet bör påskyndas. 20 000
ungdomar och 20 000 långtidsarbetslösa bör beviljas ett
rekryteringsstöd i näringslivet. Ytterligare 10 000 elever bör
tas in vid högskolan under nästa år. Uppsägningstiderna i
kommunerna bör förlängas. I kommunerna anordnas det
10 000 nya beredskapsarbeten.


6. Nej till försämrad arbetsrätt


Regeringens förslag till försämringar i arbetsrätten
avvisas. Det är en återvändsgränd som inte skapar några
nya jobb, utan bara ökar motsättningarna i samhället. Dra
tillbaka förslaget och återvänd till den svenska
samförståndsandan!


7. Stärk arbetsmarknadsfonden


Vi säger nej till regeringens förslag till ny
arbetslöshetsförsäkring. Vi vill däremot stärka
finansieringen av arbetsmarknadsfonden genom att höja
egenavgiften i sjukförsäkringen från den 1 januari 1994.
Dessutom vill vi höja skatten för höginkomsttagare över
brytpunkten och föra de medlen till arbetsmarknadsfonden.


8. Bekämpa arbetslösheten i Europa


Vi vill gå i spetsen för en samlad Europastrategi för
arbete och rättvis fördelning. Därför bör regeringen ta
initiativ i olika internationella organ för en sådan politik.


9. En långsiktig plan för sunda statsfinanser


I våras presenterade vi en långsiktig plan för sunda
statsfinanser. Huvuddragen är följande:Minskad
arbetslöshet leder till minskade underskottEnhetliga
ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemetNy
finansiering av sjukförsäkringenNy finansiering av a-
kassanBalans mellan skatt på arbete och kapitalEtt
samlat program mot ekonomisk brottslighet och bättre
skatteindrivningMinskade utgifter för försvaret,
jordbruksstödet, administrationen och
flyktingmottagandetNej till ökade statsutgifter, t.ex.
vårdnadsbidrag




2. Det ekonomiska läget 2.1 
Den internationella bilden


Den internationella konjunkturbilden är långt ifrån
entydig om man jämför de tre stora handelsblocken
Västeuropa, USA och Japan.


Bilden av konjunkturläget i Västeuropa är
splittrad.


Det gemensamma är arbetslösheten. Land efter land har
hamnat i en till synes oåterkallelig utveckling med allt högre
arbetslöshet i konjunkturnedgången och allt mindre
återhämtning däremellan.


Nästan samtliga länder har efter en tid av stark
kreditexpansion ökat sparandet kraftigt. Skuldsaneringen
har lett till ett kraftfullt bortfall i efterfrågan. Alla
kontinentaleuropeiska länder har mer eller mindre
påverkats av de höga tyska räntorna och oron på
valutamarknaderna under det senaste året.


De ekonomiska förutsättningarna skiljer sig markant
från land till land. Olika ekonomisk-politiska vägval kan
förväntas ge varierande resultat.


Omläggningen av penningpolitiken i
Storbritannien i september 1992 innebar ett
trendbrott. Sjunkande räntor har stimulerat den inhemska
efterfrågan kraftigt, vilket resulterat i en markant uppgång
i ekonomin. Den tyska ekonomin däremot brottas
med fallande produktion, minskad sysselsättning och stora
budgetunderskott. Till stor del sammanhänger detta med
kostnaderna för den tyska återföreningen. Bundesbanks
högräntepolitik har inneburit höga realräntor för industrin
och låg inhemsk efterfrågan.


I USA förväntas tillväxten öka och
sysselsättningen ta fart. Den inhemska efterfrågan
förväntas fortsätta att stiga och ge ett väsentligt bidrag till
BNP-tillväxten. De låga räntorna har givit skjuts åt
investeringarna.


I Japan kan tillväxten för första gången i modern
tid komma att utebli eller till och med bli negativ.
Nedgången beror främst på den låga inhemska efterfrågan.
Dessutom skapar ett stort bytesbalansöverskott en ur
konkurrenssynpunkt för stark yen. Den nya regeringens
uttalade ambition att stimulera den inhemska efterfrågan
väntas nästa år kunna leda till ökad tillväxt.


Två synsätt


Som framgår av den översiktliga internationella
konjunkturbilden har olika länder valt olika vägar för att
möta lågkonjunkturen. Den internationella ekonomiska
debatten kretsar följdriktigt till stor del kring detta vägval.
Förenklat och schematiskt uttryckt står två grundläggande
synsätt mot varandra:


Å ena sidan har vi den linje som kan sägas representeras
av t.ex. tyska Bundesbank, internationella valutafonden,
Frankrike och EG-kommissionen. Nyckelorden i denna
strategi är fasta normer i stället för en aktiv politik för att
möta förändringar i den ekonomiska verkligheten.


Å andra sidan har vi den linje som företräds av den
amerikanska administrationen samt av beslutsfattarna i
Storbritannien och Japan. Detta vägval kännetecknas av att
den ekonomiska politiken skall utformas flexibelt och med
en hög grad av pragmatism. Det gäller även
penningpolitiken. Japan och USA har andra mål för
penningpolitiken än de som dominerar i Europa.


Den första linjen har präglat politiken i de flesta av
Västeuropas länder under senare år.
Inflationsbekämpningen har varit överordnad andra mål för
den ekonomiska politiken med det uttalade syftet att skapa
gynnsamma betingelser för tillväxt och sysselsättning.
Dessvärre har denna politik i viktiga avseenden fått helt
motsatta effekter. Produktionen har stagnerat eller minskat
i stället för att öka. Massarbetslösheten har permanentats,
och därmed även skapat stora budgetunderskott. För lång
tid framöver kommer den höga arbetslösheten att vara EG-
ländernas grundläggande sociala och ekonomiska problem.


Den andra linjen har inte prövats lika länge och i lika
många länder som den första. Omläggningen av
penningpolitiken i Storbritannien och den mer expansiva
politik som Clinton-administrationen i USA bedriver är två
exempel på en mer pragmatisk ekonomisk politik. Såvitt
hittills kan bedömas finns förutsättningar för att en sådan
mer flexibel ekonomisk politik skall bli mer framgångsrik än
normlinjen.


Den finska depressionen


Den svenska ekonomiska krisen måste givetvis betraktas
i ett internationellt sammanhang. Som ett av världens mest
utlandsberoende länder är det självklart att en
internationell lågkonjunktur också påverkar den svenska
ekonomin.


Men detta räcker inte som förklaring till den svenska
depressionen.


Medan dagens Sverige inte har upplevt en värre kris
sedan 1930-talet, karaktäriseras den internationella
konjunkturen av en relativt begränsad lågkonjunktur.
Raset för den svenska ekonomin saknar motstycke -- med
ett viktigt undantag: Det finns tydliga likheter mellan den
ekonomiska utvecklingen i Sverige och i Finland.


I samband med Sovjetunionens kollaps rasade den
finska exporten och industriproduktionen. Det ledde till en
devalvering med 14 procent i november 1991.
Nedskrivningen av marken, tillsammans med lönestopp,
ledde till ett uppsving för exporten och
industriproduktionen. Denna utveckling förstärktes genom
att marken tilläts flyta fritt från september förra året.
Sammantaget har den finska marken försvagats med över
30 procent sedan devalveringen för två år sedan.


Den kraftigt förstärkta konkurrenskraften är emellertid
inte tillräckligt kraftig för att motverka de depressiva
inslagen i ekonomin, förorsakad av inhemsk åtstramning,
sjunkande inkomster och växande arbetslöshet. Samtidigt
fortsätter de finska hushållen att sanera sina skulder, vilket
ytterligare hämmar den privata konsumtionen.


Den finska arbetslösheten ökar trots en mycket kraftig
uppgång i exporten. Arbetslösheten ligger nu runt 18
procent, vilket i det närmaste är identiskt med den totala
arbetslösheten då Finlands arbetsmarknadspolitik i det
närmaste är obefintlig. Långtidsarbetslösheten har
fördubblats mellan 1992 och 1993.


Ekonomiskt sett leder den stigande arbetslösheten till
allt större budgetunderskott och högre statligt
upplåningsbehov. Finlands ekonomi är inne i ett förlopp
som kännetecknas av å ena sidan ökad export och
industriproduktion, förbättrad bytesbalans samt fallande
inflation och lägre räntor. Å andra sidan motverkas detta av
kraftigt fallande inhemsk efterfrågan, stigande arbetslöshet
och växande offentliga underskott. En tudelad ekonomi är
ett faktum. BNP fortsätter att falla kraftigt.


2.2 Den svenska ekonomin -- nuläge och orsaker


Den svenska ekonomin uppvisar stora likheter med den
finska, fast med något års eftersläpning.


Kronans fall har medfört en kraftig injektion i
ekonomin. Över 25 procent lägre kronkurs jämfört med
förra året, sänkta arbetsgivaravgifter, låga löneavtal och
förstärkt produktivitet har lett till en kraftig förstärkning av
den utlandsorienterade industrins konkurrenskraft.
Regeringens prognos är att exporten i år ökar med 5,6
procent.


Trots de glädjande tecknen för exporten och
industriproduktionen arbetar viktiga delar av den svenska
ekonomin långt under sin produktionsförmåga.
Kapacitetsutnyttjandet är mycket lågt. Nästa år kommer
gapet mellan möjlig och faktisk produktion enligt
regeringens egna beräkningar att vara ca 11 procent. Det
motsvarar över 150 miljarder kronor. Det innebär att ca 8,4
procent av arbetskraften tvingats ut i öppen arbetslöshet.


Förklaringen till denna splittrade bild av ekonomin är att
samtliga inhemska efterfrågekomponenter fortsätter att
falla. Regeringen beräknar att fallet i den inhemska
ekonomin i år kommer att uppgå till över 6 procent. Det är
en unikt kraftig nedgång i den inhemska ekonomin. Bara i
år minskar den totala inhemska efterfrågan med 85
miljarder kronor.


Det är osäkert i vilken utsträckning vändningen för
exporten kommer att leda till en allmän uppgång för
ekonomin. Avgörande är hur den privata konsumtionen
utvecklas.


Den låga efterfrågan i den inhemska ekonomin och den
därav följande vikande produktionen får omedelbara och
bestående konsekvenser för sysselsättningen. Vid årsskiftet
beräknas närmare 600 000 personer stå utanför den
ordinarie arbetsmarknaden. Runt en halv miljon människor
har förlorat sitt jobb sedan toppåret 1990. Sysselsättningen
är nere i nivåer som Sverige hade för 20 år sedan.


Arbetslösheten fortsätter att öka även nästa år. Enligt
regeringen blir den totala arbetslösheten 15 procent, dvs. ca
659 000 personer kommer att stå utanför den ordinarie
arbetsmarknaden.


Diagram 1. Arbetslöshetens utveckling 1955--1993 a16p
Källa: 
SCB och Salomon Brothers


Fallande produktion, låg sysselsättning och hög
arbetslöshet leder till stora underskott i de offentliga
finanserna. Inkomsterna viker och utgifterna ökar till följd
av läget på arbetsmarknaden.


De växande underskotten får allvarliga ekonomiska
konsekvenser för samhällsekonomin. Budgetunderskottet
och kostnaderna för kontantstödet spär på statsskulden,
som nu växer mycket kraftigt. Det i sin tur leder till en allt
tyngre räntebörda som tränger ut andra -- betydligt mer
angelägna -- utgifter ur den offentliga ekonomin.


Depressionens rötter och orsaker


Under åren närmast efter avregleringen av
kreditmarknaden ökade företag och hushåll sin
skuldsättning enormt. På några få år ökade skulderna med
inte mindre än 1 000 miljarder kronor. Följden blev en
efterfrågechock utan motstycke. Den väldiga kraften i
kreditexpansionen ledde till en omfattande finansiell
spekulation som drev upp förmögenhetsvärden och ledde
till en omfattande fastighetsspekulation.


Den kraftigt ökade efterfrågan kunde inte i tillräcklig
grad mötas av ökad produktion. Kapacitetsutnyttjandet var
redan högt. Följden blev löneglidning, inflation och ökad
import. Dessutom klarade den ekonomiska politiken inte
av att vara en motvikt till den överhettning som följde av
avregleringen på kreditmarknaden. Det var inte möjligt att
få en politisk majoritet för stramare finanspolitik under
1980-talets sista år. Moderata samlingspartiet blockerade
alla sådana ansträngningar. En åtstramning, exempelvis i
form av momshöjning, skulle ha minskat inflationstrycket
och därmed mildrat den kostnadskris som Sverige gick
igenom.


När överhettningen sent omsider upphörde blev
omslaget i ekonomin mycket kraftigt. Hushållen slutade
låna och ökade i stället sitt sparande. På kort tid föll
efterfrågan i ekonomin mycket kraftigt. Om hushållens
sparkvot legat på samma nivå som 1991 skulle efterfrågan i
dag ha varit ca 61 miljarder kronor större och tillväxten
skulle därmed inte ha varit negativ utan positiv.


Förklaringen till den kraftiga omsvängningen kring
decennieskiftet mellan 1980- och 1990-talet var en allmänt
tilltagande osäkerhet inför framtiden. Effekterna av flera
års överhettning började slå igenom samtidigt som exporten
vek på en allt svagare internationell marknad. Många
hushåll blev osäkra inför framtiden och började spara i
stället för att konsumera.


Samma beteendeförändring skedde i företagen. Många
företag insåg att de var för högt belånade när inflationen
sjönk och räntan steg. Följden blev fallande investeringar
och ökat sparande. Vinsterna användes till att förstärka
balansräkningarna snarare än till investeringar.


I stället för att motverka de depressiva faktorerna
genomdrev den nytillträdda borgerliga regeringen en politik
som ytterligare pressade ned hemmamarknaden.
Produktionen sjönk och obalanserna mellan sparande och
investeringar i den privata sektorn förstärktes.


Vi socialdemokrater har under de senaste två åren
konsekvent pekat på att detta förlopp -- den plötsliga och
dramatiska svängningen i sparandet -- är huvudorsaken till
dagens depression. Att så är fallet bekräftas också av
den bild som ekonomin uppvisar just nu.


Sparandet fortsätter att öka. Hushållen sparar nu lika
mycket eller t.o.m. mer än vad man gjorde på 1950-talet,
dvs. innan ATP-reformens genomförande då staten tog över
merparten av pensionssparandet från hushållen. Hushållens
och näringslivets sparande överskott blir i år hela 190
miljarder kronor. Om detta sparande överskott i stället
hade konsumerats och investerats skulle skillnaden mellan
nuvarande BNP och möjlig tillväxt ha utjämnats och
arbetslösheten försvunnit.


Det höga sparandet och den låga privata konsumtionen
hänger samman med den osäkerhet som många hushåll
känner inför framtiden. Det som framför allt oroar
hushållen är arbetslöshetens utveckling och osäkerheten
kring förändringar i trygghetssystemen, inte minst i
pensionssystemet.


Hushållens höga sparande sker i ett läge när deras
förmögenhetsmässigt största tillgång -- fastigheter och
bostadsrätter -- har fallit kraftigt i värde. Det innebär att
hushållens förmögenheter minskar trots att de amorterar av
sina skulder i snabb takt. Följden blir ökad osäkerhet inför
framtiden och ett ännu högre sparande. En ond cirkel är ett
faktum.


Likheter med 1930-talet


Inte sedan tiden före andra världskriget har Sverige varit
utsatt för sådana ekonomiska och sociala prövningar som
vårt land går igenom just nu. Hög arbetslöshet, fallande
tillgångsvärden och stor osäkerhet inför framtiden känns
igen från 1930-talets ekonomiska depression. Likheterna är
påfallande.


Den stora positiva skillnaden i dag jämfört med 1930-
talet är emellertid att Sverige numera har omfattande
offentliga trygghetssystem som fångar upp dem som hamnar
utanför arbetsmarknaden. Den akuta materiella nöden är
inte lika tydlig nu som då. Dessutom kan den offentliga
sektorn i dag utjämna konjunkturerna på ett helt annat sätt
än tidigare.


I ett viktigt avseende kan situationen i dag dock
utvecklas till att bli värre än på 1930-talet.


Mycket talar för att återhämtningen från dagens
depression kommer att ta väsentligt mycket längre tid än på
1930-talet. Enligt regeringen kommer den totala
arbetslösheten med nuvarande ekonomiska politik att vara
11 procent 1998. Det kommer med andra ord att ta många
år innan arbetslösheten pressas tillbaka till de mera normala
nivåer som har gällt i Sverige under efterkrigstiden. Under
denna återhämtningstid kommer långtidsarbetslösheten
successivt att öka. Spänningarna mellan dem som befinner
sig i arbete och dem som befinner sig utanför
arbetsmarknaden kommer med stor sannolikhet att öka.
Med hög arbetslöshet och kraftigt försämrade
trygghetssystem kommer många människor som levt på
knappa marginaler att drabbas av fattigdom. Sverige
riskerar i sådant fall att bli ett samhälle där många
människor slås ut och där motsättningarna tilltar mellan
människor och grupper.


3. Regeringens ansvar och misslyckande


På område efter område har regeringen misslyckats med
att vända den ekonomiska utvecklingen. Regeringens
politik har förvärrat problemen. Följdriktigt är det i dag allt
färre som sluter upp bakom regeringens politik. Allt fler
kräver en omläggning av den ekonomiska politiken.


Redan några månader efter regeringsskiftet 1991
varnade vi socialdemokrater för att regeringens politik
skulle ta ned den inhemska efterfrågan, och därmed hämma
tillväxten och sysselsättningen. Vi menade att en
åtstramningspolitik skulle få allvarliga konsekvenser i ett
läge när ekonomin redan var inne i en recession.


Regeringen ignorerade dessa varningar. Trots att
tillväxten föll, arbetslösheten steg och budgetunderskottet
ökade, så lade regeringen inte om den ekonomiska
politiken. Man fortsatte övermodigt på sin ''enda'' väg.


Så sent som i våras, då misslyckandet med ''den enda
vägens'' politik var uppenbart, avvisade regeringen en
omläggning av den ekonomiska politiken. Hade de
socialdemokratiska förslagen då vunnit gehör, hade
återhämtningen kunnat börja tidigare. På bara tio månader,
sedan i januari 1993, har prognosen för tillväxten skrivits
ned med 1,4 procent, det blir 136 000 färre jobb och den
öppna arbetslösheten ökar med 80 000 personer.


Mot den här bakgrunden, att regeringen har vägrat att
lyssna på varningarna för åtstramningspolitikens följder,
faller ansvaret för depressionen tungt på regeringen. Den
ekonomiska situationen i dag hade kunnat vara en annan
om regeringen varit mindre dogmatisk och i stället mer
lyhörd för andra uppfattningar än sina egna.


Inte minst hade det varit av stort värde om regeringen
oftare hade sökt samarbete över blockgränsen i syfte att
finna långsiktiga lösningar på Sveriges ekonomiska
problem. Då hade politisk instabilitet och osäkerhet kunnat
undvikas, vilket hade ökat förtroendet för den svenska
ekonomin, inte minst utomlands. Om ansvaret för
utformningen av den ekonomiska politiken hade delats av
fler, hade Sverige stått starkare rustat inför framtiden än vi
nu gör. De gångna årens erfarenhet visar med all önskvärd
tydlighet att den ekonomiska politiken inte kan utformas i
konfrontation med breda grupper i samhället.


Vi menar att regeringen både genom sitt sätt att regera
och genom den politik som man har bedrivit, har fördjupat
och förvärrat den ekonomiska krisen.


Effekterna av ''den enda vägens'' ekonomiska politik
kan utläsas på de för tryggheten och välfärden viktigaste
områdena: tillväxten, sysselsättningen och de offentliga
finanserna.


3.1 Negativ tillväxt


För tredje året i rad kommer den totala produktionen i
Sverige att minska. Detta har aldrig tidigare inträffat under
1900-talet.


För perioden 1991--1993 uppgår BNP-fallet, såvitt nu
kan bedömas, till närmare 6 procent. Det innebär att det
samlade värdet av produktionen av varor och tjänster har
fallit med ca 86 miljarder kronor under 1991--1994. Bara
under första halvåret i år föll BNP med 4 procent jämfört
med samma period 1992.


Vid samtliga de sju tillfällen som regeringen inför
riksdagen har redovisat sin ekonomiska politik har man
varit tvungen att revidera ner sina prognoser över tillväxten.
Verkligheten har genomgående varit dystrare än
prognoserna. Detta har emellertid inte föranlett någon
ändring i politikens inriktning. Den har legat fast -- trots att
man konsekvent har felbedömt den ekonomiska
utvecklingen.


Regeringens prognos för BNP i år är nu nere i minus 2,8
procent. I stället för en ökning av produktionen på 20
miljarder kronor, som man räknade med i januari 1992,
pekar regeringens dagsaktuella prognos på att BNP i år
minskar med ungefär 40 miljarder kronor.


Tabell 1. Jämförelse mellan regeringens BNP-prognoser
för 1993


Januari
1992
+ 1,3
April
1992
+ 0,4
Oktober
1992
-- 1,5
Januari
1993
-- 1,4
April
1993
-- 1,7
Oktober
1993
-- 2,8


Det är framför allt åtstramningen av byggandet, i
kommunerna och av den privata konsumtionen som har satt
djupa spår i BNP-utvecklingen. Tillsammans svarar dessa
sektorer för mer än två tredjedelar av den samlade
efterfrågan och BNP.


Byggandet


Krisen i byggsektorn är akut.


För innevarande år räknar regeringen med att
bostadsbyggandet faller med närmare 20 procent. Än värre
blir det nästa år. Nybyggandet beräknas falla med hela 62,2
procent. Endast 11 000 lägenheter beräknas påbörjas 1994.


Över 30 000 byggnadsarbetare är nu arbetslösa. Bara
under de senaste två åren har sysselsättningen i
byggbranschen minskat med över 75 000. Denna trend
fortsätter även nästa år. Regeringen räknar med att
sysselsättningen går ned med ytterligare 30 000.


Ryckigheten i regeringens bygg- och bostadspolitik har
varit förödande för byggsektorn. Hittills har
räntebidragssystemet ändrats 5 gånger under
mandatperioden.


Förändringarna i räntebidragssystemet och de aviserade
ändringarna i avdragsreglerna har påtagligt förvärrat
situationen; för näringen som sådan, men också för de
boende. Spelreglerna har varit ytterst diffusa och oklara för
både producenter och konsumenter -- och det på ett område
där klara regler och förutsebarhet är av mycket stor
betydelse.


Kommunerna


Regeringen räknar med att den kommunala
konsumtionen i år minskar med 3,4 procent och nästa år
med 1,5 procent.


Bakom dessa abstrakta siffror döljer sig en kraftig
neddragning av personalen i kommunerna. Under
innevarande mandatperiod minskar enligt regeringens
uppgifter den kommunala sysselsättningen med ungefär
90 000 personer. I kompletteringspropositionen i april
beräknade regeringen att sysselsättningen i kommunerna
minskar med 130 000 personer under åren 1992--1998.


Den indragning från kommunerna som genomfördes i
samband med att det nya statsbidragssystemet infördes har
dessvärre lett till det vi varnade för i våras. ''Rundgången''
har blivit en realitet, dvs. staten har flyttat en del av sitt
budgetunderskott till kommunerna, vilket ökat
arbetslösheten i kommunerna, som i sin tur har lett till
ökade underskott i den statliga arbetsmarknadsfonden.
Kommunernas investeringar har minskat kraftigt.


Enligt regeringens plan skall inom kommunsektorn 35
miljarder kronor sparas under åren 1994--1998. Dessutom
kommer kommunerna förr eller senare att drabbas av
gigantiska socialbidragskostnader när stora grupper av
långtidsarbetslösa blir utförsäkrade från a-kassan.
Kommunförbundet anger att socialbidragskostnaderna
ökade med 19 procent 1991, 24 procent 1992 och med 21
procent första halvåret 1993.


Privat konsumtion


Ungefär hälften av den samlade produktionen utgörs av
privat konsumtion. Utvecklingen inom denna sektor är med
andra ord avgörande för tillväxten i hela
samhällsekonomin.


Regeringen har kontinuerligt varit tvungen att revidera
ner sina prognoser för den privata konsumtionen 1993. Nu
räknar man med att den privata konsumtionen i år faller
med 5 procent. Ett sådant ras har aldrig registrerats i
modern tid.


Tabell 2. Regeringens prognoser för privat konsumtion
1993


Januari
1992
+ 0,7
April
1992
-- 0,5
Oktober
1992
-- 2,5
Januari
1993
-- 3,2
April
1993
-- 3,5
Oktober
1993
-- 5,0


Sammantaget innebär den kraftiga nedgången i privat
konsumtion, det fallande byggandet och den låga
aktiviteten i kommunerna att risken är stor för att
uppgången i exporten och industriinvesteringarna inte
räcker för att kompensera nedgången i den inhemska
ekonomin. Sverige skulle i sådant fall få samma utveckling
som Finland.


3.2 Ökad arbetslöshet


Efterkrigstidens största politiska misslyckande -- att
massarbetslösheten fått fotfäste i vårt land -- är ett faktum.
Detta är regeringens ojämförligt största misslyckande.


Förra året försvann 178 000 jobb från arbetsmarknaden.
I år räknar regeringen med att ytterligare 235 000
arbetstillfällen kommer att försvinna. Därmed har på bara
två år 413 000 jobb försvunnit. Sedan toppåret 1990
beräknas en halv miljon människor ha förlorat sina jobb.
Sysselsättningen är nu nere i nivåer som Sverige hade för 20
år sedan.


Någon ljusning i sysselsättningen förutspås inte för nästa
år. Enligt regeringens bedömning fortsätter
sysselsättningen att minska även under 1994.


Tabell 3. Sysselsättning 1992--1994




Förändring, antal personer
Jord- och skogsbruk
--  16 000
Industri
-- 114 000
Byggnadsverksamhet
-- 103 000
Privata tjänster
-- 115 000
Kommunal verksamhet
--  89 000
Statlig verksamhet
--   8 000
Totalt
-- 445 000
Källa: Prop. 1993/94:25


Regeringen räknar med att den öppna arbetslösheten i
år blir 8,0 procent. Det innebär att 345 000 svenskar
kommer att gå öppet arbetslösa.


Ökningen av den öppna arbetslösheten har varit
dramatisk under senare år. På bara ett år har situationen
kraftigt förvärrats. Under perioden januari--augusti i år var
136 000 fler personer varje månad öppet arbetslösa än
under motsvarande period 1992.


Men bilden är inte fullständig med detta. Till den öppna
arbetslösheten skall läggas att 220 000 personer i år kommer
att finnas i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Sammantaget
innebär detta att den totala arbetslösheten kommer att bli
över 13 procent i år. 565 000 personer kommer i år att
befinna sig utanför den ordinarie arbetsmarknaden.


För 1994 räknar regeringen med att arbetslösheten skall
fortsätta att öka. Prognosen för den totala arbetslösheten är
15 procent. Det skall jämföras med 6,1 procent, som var
den totala arbetslösheten då regeringen trädde till på hösten
1991.


På drygt två år ökar sålunda den totala arbetslösheten
från 260 000 till 645 000 personer, eller med 385 000
personer. Det är 15 000 nya arbetslösa varje månad från
regeringsskiftet 1991 till januari 1994.


Även på detta område har regeringen konsekvent
felbedömt utvecklingen. För den totala arbetslösheten
uppgår prognosmissen till närmare 240 000 personer från
januari förra året till oktober i år.


Tabell 4. Jämförelse mellan regeringens prognoser för
den öppna arbetslösheten 1993




Procent


Hösten
1991
3,7
Januari
1992
4,5
April
1992
5,0
Januari
1993
6,2
April
1993
6,9
Oktober
1993
8,0


Den höga arbetslösheten kommer att påverka Sverige
under många år framöver. Effekterna kommer dröja sig
kvar långt efter det att den öppna arbetslösheten börjat
sjunka och sysselsättningen vänt. Den allvarligaste effekten
är den starkt växande långtidsarbetslösheten.


När regeringen trädde till i oktober 1991 var 28 000
personer långtidsarbetslösa, dvs. personer som varit
arbetslösa i mer än 6 månader (4 månader för ungdomar).
De utgjorde 20 procent av samtliga öppet arbetslösa.


I dag är 136 000 personer långtidsarbetslösa, vilket
motsvarar 36 procent av de arbetslösa. På bara två år har
sålunda antalet långtidsarbetslösa ökat med 486 procent.
Aldrig någonsin har långtidsarbetslösheten i något
utvecklat industriland ökat så kraftigt på så kort tid. I dag
är nästan lika många långtidsarbetslösa som hela den öppna
arbetslösheten var i oktober 1991.


Diagram 2. Långtidsarbetslöshetens utveckling 1980--1993
a16p
Källa: SCB


På sikt utgör ökningen av antalet långtidsarbetslösa vårt
lands största sociala och ekonomiska problem.


De sociala konsekvenserna av
långtidsarbetslösheten är väl kända och kartlagda.


Såväl svenska som internationella erfarenheter visar att
ju längre tid man går arbetslös, desto sämre blir chanserna
att få ett nytt arbete. I stället bryts självförtroendet ned och
ansträngningarna att finna ett nytt arbete avtar.
Yrkeskunskaperna föråldras snabbt och arbetsgivarna
tenderar att i första hand vilja anställa personer som redan
har jobb, eller bara kortare arbetslöshet bakom sig.
Forskningsresultat visar dessutom att långtidsarbetslösa
ofta drabbas av fysisk ohälsa och att missbruksproblemen är
större i denna grupp.


De samhällsekonomiska kostnaderna för
långtidsarbetslöshet är mycket stora. Samhället förlorar
värdefulla arbetsinsatser och vi blir alla därmed fattigare.
Kostnaderna för social utslagning riskerar också att bli
omfattande.


Internationell ekonomisk forskning under 1980-talet har
ägnat stor kraft åt att studera hur och varför flertalet
västeuropeiska länder fastnat i hög och långvarig
arbetslöshet. Man har pekat på att under en recession slås
både humankapital (människors utbildning och
yrkeserfarenhet) och realkapital (maskiner och annan
produktionskapacitet) ut. Det gör att ekonomins kapacitet
försämras och möjligheterna att återgå till full sysselsättning
försvåras. Forskningen lyfter ofta fram den aktiva
arbetsmarknadspolitiken som ett sätt att förhindra
utslagningen av humankapital. För att komma tillrätta med
avindustrialiseringen krävs en efterfrågestimulerande
politik.


Den internationella erfarenheten av massarbetslöshet
förskräcker. Långt efter att recessionen förbytts i
högkonjunktur så befinner sig en mycket stor del av
arbetskraften i arbetslöshet. Utslagningen av både
människor och företag leder dessutom till att man riskerar
att få en överhettning på arbetsmarknaden redan vid
mycket höga arbetslöshetsnivåer. Man har då blivit tvungen
att strama åt finanspolitiken i ett tidigt skede av
konjunkturuppgången, utan att arbetslösheten minskat
väsentligt. Det är detta problem Sverige står inför.


I kölvattnet på långtidsarbetslösheten ökar nu det
permanenta bidragsberoendet kraftigt. Om ökningen av
antalet förtidspensionärer fortsätter, som till stor del beror
på arbetsmarknadsskäl, kommer 400 000 svenskar att vara
förtidspensionärer om bara två år. Redan i dag uppgår
kostnaderna för förtidspensionering till 40 miljarder
kronor, en utgiftspost som dessutom ökar mycket snabbt.


Många av de 136 000 långtidsarbetslösa närmar sig
utförsäkring. Ansvaret för deras försörjning faller då på
kommunerna. Långtidsarbetslösheten är med andra ord en
socialbidragsbomb, som förr eller senare kommer att
explodera.


I detta utomordentligt allvarliga läge försämrar
regeringen arbetsmarknadspolitiken. Kontantstödet ökar
dramatiskt på bekostnad av de aktiva åtgärderna. Förra
budgetåret utbetalades 33,5 miljarder kronor i kontantstöd.
I år blir siffran ca 45 miljarder kronor.


Endast 44 000 personer finns nu i
arbetsmarknadsutbildning, att jämföra med 94 000
personer för bara ett år sedan. I massarbetslöshetens
Sverige finns bara 12 000 personer i beredskapsarbete. I
stället ökar ineffektiva åtgärder som arbetslivsutveckling.


Det krävs nu satsningar både på aktiv
arbetsmarknadspolitik och efterfrågestimulerande politik.
Det krävs också såväl utbudspolitik som efterfrågepolitik.


3.3 Underminerade statsfinanser


Det statliga budgetunderskottet kommer enligt
regeringen att uppgå till 17 procent av BNP för innevarande
budgetår. Det totala upplåningbehovet kommer att uppgå
till 268 miljarder kronor.


Förklaringarna till de underminerade statsfinanserna
skall sökas i den svaga inhemska efterfrågan, det låga
kapacitetsutnyttjandet, finanskrisen och den stigande
arbetslösheten.


I rådande ekonomiska läge viker de offentliga
inkomsterna. Det beror dels på att skattebaserna försvagas,
dels på ofinansierade skattesänkningar.


De ofinansierade skattesänkningarna rör nästan
uteslutande sänkta skatter på kapital. Totalt rör det sig om
ofinansierade skattesänkningar på ca 25 miljarder kronor.


Också de kraftigt ökande offentliga utgifterna
underminerar de offentliga finanserna.


Utgiftskvoten, dvs. de offentliga utgifternas andel av
BNP, ökar till rekordhöga 74,5 procent av BNP. De
offentliga utgifterna kommer att uppgå till mer än 1 000
miljarder kronor. Sverige har därmed den högsta offentliga
utgiftsandelen av samtliga OECD-länder. Bara sedan 1991
har de offentliga utgifterna ökat med ca 150 miljarder
kronor.


Förklaringen till denna utgiftsexplosion är att regeringen
har tillåtit arbetslösheten att öka. Sambandet mellan privat
sysselsättning och den offentliga sektorns sparande är
påtagligt.


Diagram 3. Offentliga sektorns sparande och privat
sysselsättning
a18p2
Källa: LO


Varje procent öppet arbetslösa kostar staten minst 5,5
miljarder kronor i kontantstöd. Till det kommer sedan
statens kostnader för dem som försvinner ur a-kassan men
slås ur från arbetsmarknaden som förtidspensionärer.


Men det är inte bara utgifterna för arbetslösheten som
ökar. Statens inkomster viker vid hög arbetslöshet. En
tumregel är att 1 procent ökad arbetslöshet leder till att
skatte- och avgiftsinkomsterna minskar med minst 2,5
miljarder kronor. För hela samhällsekonomin är de
samhällsekonomiska kostnaderna av arbetslösheten ännu
större.


Underskotten i statens finanser får omedelbara och
varaktiga konsekvenser för statsskuldens storlek. Bördan
av statsskuldräntorna blir allt större. Statsskulden
överstiger nu 1 000 miljarder kronor och statsskuldräntorna
beräknas uppgå till över 100 miljarder kronor. Räntebördan
på statsskulden är därmed den enskilt största och snabbast
växande utgiftsposten i statens budget.


En förlorad mandatperiod


Regeringens totala misslyckande i den ekonomiska
politiken framgår med förödande tydlighet av nedstående
tabell.


Tabell 5. Ekonomins utveckling under mandatperioden




Miljarder kr.
1993 års priser




1991--94


Privat konsumtion
-- 52
Offentlig konsumtion
-- 11
Investeringar
-- 77
Lager
+ 16


Inhemsk efterfrågan


-- 124
Export *
-- 78
Import
--  3


Nettoexport


--  76
BNP


--  48
Källa: Prop. 1993/94:25


* Huvudorsaken till den kraftiga exportuppgången är
den fallande kronkursen.


3.4 Regeringens proposition


Trots att den ekonomiska situationen har förvärrats
sedan i april, då regeringen i kompletteringspropositionen
bekräftade att ''den enda vägens'' politik ligger fast,
innehåller regeringens ekonomisk-politiska höstproposition
inga åtgärder som kan vända den ekonomiska kräftgången.
Hoppet står uteslutande till effekterna av kronans fall i
november förra året. Kronan flyter och regeringen med
den.


Det allvarliga med regeringens proposition är att den än
en gång visar att man inte har förstått de grundläggande,
depressiva sambanden i ekonomin. Det framgår både av
analysen av ekonomins funktionssätt och av de åtgärder
som man föreslår.


Regeringen hoppas att fallet i den privata konsumtionen
skall bromsas 1994 och vända kraftigt uppåt under 1995.
Hur detta skall åstadkommas framgår inte av
propositionen. Professor Hans Tson Söderström har på
följande sätt beskrivit regeringens prognos för den privata
konsumtionen:


Prognosen tycks delvis bygga på ett cirkelresonemang:
konsumtionen ska sluta minska för att hushållens disponibla
inkomster ökar, inkomsterna ökar för att produktionen
stiger och produktionen stiger för att konsumtionen slutar
minska. (FT 20/10 -93)


Regeringens felaktiga analys av ekonomins funktionssätt
har bl.a. tagit sig uttryck i att man ensidigt har inriktat sin
finanspolitik på utgiftsnedskärningar, som i vissa fall direkt
har motverkat sitt syfte. Åtgärderna har dämpat efterfrågan
i ekonomin, vilket lett till lägre produktion, som i sin tur lett
till lägre sysselsättning och högre arbetslöshet.
Utgiftskvoten har ökat och slutresultatet har blivit sämre
statsfinanser, dvs. just det som den vidtagna åtgärden skulle
motverka.


I propositionen föreslås att vissa punktskatter skall höjas
under 1994. Att i nuvarande svaga konjunkturläge minska
hushållens köpkraft visar att en bristfällig analys vägleder
regeringen.


4. Penningpolitik i otakt


Sedan den fasta växelkursen övergavs den 19 november
1992 har penningpolitiken varit inriktad på att förhindra ett
alltför kraftigt fall i kronans kurs. Trots övergången från fast
till rörlig växelkurs bestäms således räntepolitiken liksom
tidigare av hänsyn till växelkursen. Någon omorientering i
riktning mot att i ökad utsträckning ta penningpolitiken i
anspråk för att tillgodose inhemska ekonomisk-politiska
mål, såsom tillväxt och sysselsättning, har inte ägt rum.


För att värna växelkursen har Riksbanken valt en
inriktning av penningpolitiken som betonat
inflationsbekämpningen. Genom denna inriktning har man
hoppats att inflationsförväntningarna skall kunna
nedbringas vilket antas leda till lägre långa räntor och en
starkare krona.


Denna inriktning av politiken har inneburit att
Riksbanken har varit försiktig med att sänka
marginalräntan. Den har endast sänkts långsamt och i små
steg, ofta i kölvattnet av tyska räntesänkningar.


Den försiktiga penningpolitiken har utformats i enlighet
med de riktlinjer som den borgerliga riksdagsmajoriteten
beslutat. Kampen mot inflationen skall enligt de borgerliga
vara bestämmande för penningpolitikens inriktning.


Vi kan nu konstatera att denna politik misslyckats. Trots
den mycket försiktiga räntepolitiken har kronans kurs i det
närmaste kollapsat. Kronan har sjunkit med närmare 30
procent. Ingen annan valuta i Västeuropa har fallit så
mycket. Den svenska ekonomin har sålunda fått avstå den
extra stimulans som en djärvare penningpolitik hade kunnat
ge under det senaste året utan att få någon förstärkning av
kronan i utbyte.


Om riksdagen hade beslutat om en annan inriktning av
penningpolitiken hade det ras i den inhemska efterfrågan
som vi nu upplevt under 1993 kunnat bli lindringare,
investeringarna hade varit starkare och villa- och
bostadsrättsmarknaden hade stabiliserats tidigare.
Finanskrisen hade inte heller blivit lika utdragen utan
bankerna hade snabbare kunnat komma ur krisen. Den tid
som har förlorats kan inte återvinnas. Som monument över
denna felbedömning står att tusentals småföretag tvingas gå
i konkurs.


Räntorna har likväl gått ner betydligt, den femåriga
villaräntan är t.ex. nu nere under 10 procent. Trots att
inflationen kommer att vara mycket låg är dock realräntan
hög.


5. Vårt alternativ


Sedan vi presenterade vårt alternativ till regeringens
ekonomiska politik i maj har läget i den inhemska
ekonomin ytterligare försämrats. Arbetslösheten har ökat
och budgetunderskottet blivit större. Vi delar den
uppfattning som förre finansministern Kjell-Olof Feldt
nyligen gav uttryck för (DN 27/10-93):


-- -- -- om det någonsin varit bråttom att få något uträttat
i svensk politik så är det nu. Två ekonomiska laviner rasar
fram: arbetslösheten och budgetunderskottet, allt tyngre
och farligare för varje dag. Takten i statsskuldens ökning är
sådan att det inte dröjer särskilt länge förrän statens
huvudsakliga uppgift blir att driva in skatter för att betala
räntor. Och ju fler som länge varit utan arbete, desto större
är risken att massarbetslösheten permanentas.


Ny inriktning av den ekonomiska politiken


Vi är övertygade om att en bred majoritet av svenska
folket ställer upp bakom kravet på en ny politik för Sverige.
Vi är lika övertygade om att en sådan politik måste utgå från
och bygga på de ekonomiska förutsättningar som gäller i
dag. Regeringens ekonomiska politik gör dessvärre inte
det.


Alltjämt är inflationsbekämpningen överordnad andra
ambitioner och krav i regeringens ekonomiska politik. Det
är sålunda hotet från en eventuell framtida inflation som
styr utformningen av den ekonomiska politiken, inte
uppgiften att åstadkomma balans mellan sparande och
investeringar.


Vi anser att denna inriktning av politiken är skadlig för
samhällsekonomin, både när det gäller att få till stånd
tillväxt och sysselsättning och för inflationsbekämpningen.
En fortsatt nedpressning av den inhemska efterfrågan leder
till ökad utslagning av produktionskapacitet och arbetskraft
i stället för nyinvesteringar och kompetensutveckling. Den
svaga efterfrågan riskerar således att öka den
långsiktiga inflationsbenägenheten snarare än att sänka
den.


I våras föreslog vi socialdemokrater att riksdagen skulle
fastställa en ny inriktning för den ekonomiska politiken.
Det kravet står fast och är än mer motiverat i dag:


För att värna sysselsättning och välfärd måste insatser
för att få igång tillväxten överordnas andra ambitioner och
krav. En prisstabilitet på god europeisk nivå är därvid ett
viktigt medel för god tillväxt.


Vi socialdemokrater vill samla hela nationen kring en ny
politik för ökad tillväxt, fler jobb och sunda statsfinanser:


-- Kortfristigt måste ekonomin stimuleras så att
produktion och investeringar kan öka i hela ekonomin. De
närmaste åren avgör om Sverige kan undvika att gå samma
väg som Finland och få en tudelad ekonomi med permanent
massarbetslöshet som följd.


-- Långsiktigt måste de statsfinansiella obalanserna
brytas så att Sverige inte hamnar i en skuldfälla med
galopperande statsskuldräntor. Det måste ske genom ökad
tillväxt och produktion, vilket den kortsiktiga stimulansen
skall bidra till. Men det räcker inte. De offentliga utgifterna
och inkomsterna måste anpassas så att statens finanser
saneras. I annat fall hotas välfärden och tryggheten.


En ny ekonomisk politik måste utformas i samklang med
kraven på rättvisa och solidaritet. Krisens bördor skall
fördelas rättvist. Endast på så sätt är det möjligt att få en
bred uppslutning kring de uppoffringar som oundgängligen
kommer att krävas för att sanera statsfinanserna.


Effekter av vår politik


Denna motion replierar på regeringens
riktlinjeproposition 1993/94:25 och tar sikte på 1994. De
åtgärder vi här föreslår syftar till att redan nästa år få igång
ekonomin.


Tabell 6. Försörjningsbalans


Mdr kr
Procentuell volymförändring




Med regeringens politik
Med social-
demokraternas
politik


1992
1994
1994


BNP
1 436,5
-- 1,9
-- 3,9
Import
375,9
-- 2,7
-- 6
Tillgång
1 812,4
-- 2,1
-- 4,5
Privat konsumtion
772,3
-- 0
-- 3,2
Offentlig konsumtion
401
-- 1,3
-- 0,3
Bruttoinvesteringar
243,8
-- 8,6
-- 1,5
Lagerinvesteringar
-- 5,3
-- 0,4
-- 0,6
Export
400,6
10,4
10,4
Inhemsk användning
1 411,8
-- 1,4
-- 2
Nettoexport


-- 3,2
-- 2
Bytesbalans (mdr kr)


-- 46
32


Vi föreslår ett paket av finans- och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Paketet bidrar till en
kraftig förstärkning av hushållens köpkraft och en
minskning av hushållssparandet. Våra förslag till åtgärder
väntas ge en betydande stimulans åt den inhemska
efterfrågan. Denna stimulanseffekt beräknas öka BNP i
förhållande till regeringens politik med 2 procent vilket
motsvarar ca 30 miljarder kronor.


Alla efterfrågekomponenter ökar genom den föreslagna
omläggningen av politiken. Bruttoinvesteringarna beräknas
växa med omkring 7 procent (15 miljarder kronor).
Uppdelade på olika sektorer i ekonomin ökar näringslivets
investeringar med 6 procent, bostadsinvesteringarna med 7
procent och investeringarna i stat och kommuner med 9
procent.


Vi föreslår att kommunerna får ett finansiellt stöd för att
kunna behålla den personal som man annars planerar att
säga upp. Detta stöd bidrar till att öka den offentliga
konsumtionen med 1 procent (3 miljarder kronor). Den
kraftiga BNP-utvecklingen med vårt alternativ får också
bromsande effekter på lageravvecklingen, som blir några
miljarder kronor mindre jämfört med regeringens politik.
Ökningen av den inhemska efterfrågan med drygt 3
procent, eller 40 miljarder kronor, bidrar till att importen
växer med nästan 3,5 procent vilket motsvarar över 10
miljarder kronor.


Våra förslag till åtgärder beräknas sammantaget öka
sysselsättningen med omkring 110 000 personer. En sådan
förbättring av arbetsmarknadsläget leder också till att
arbetskraftsutbudet ökar med ca 20 000 personer. Den
öppna arbetslösheten minskar därför nästa år från 8,4
procent, som bygger på regeringens bedömning av
arbetsmarknaden, till 6,4 procent med våra förslag till
omläggning av politiken.


Såväl den ökade tillväxten som sysselsättningen har
också positiva effekter på de offentliga finanserna genom
att skatteinkomsterna ökar och utgifterna för
arbetslösheten minskar. Totalt leder dessa positiva effekter
på ekonomin till en budgetförstärkning med omkring 25
miljarder kronor. Nettobelastningen på statsfinanserna av
hela stimulanspaketet kan därför begränsas till ett par
miljarder kronor.


Diagram 4.
a24p
Källa: Socialdemokratiska riksdagsgruppens
ekonomiska sekretariat




6. En politik för ökad tillväxt 6.1 
Sänk räntan


Under det närmaste året förutser regeringen att
inflationen kommer att bli 2,6 procent.
Bostadslåneräntorna ligger för närvarande strax under 10
procent. Lånekostnaden efter ränteavdrag blir därmed
drygt 7 procent. Även efter avdrag för inflation blir
realräntan hög, 4--5 procent. För banklån till andra
ändamål, t.ex. mindre och medelstora företags
rörelsekapital och investeringar, är räntorna ännu högre.


Trots räntenedgången fortsätter således räntorna att
vara så höga att de utgör en hämsko på den ekonomiska
aktiviteten. De svenska räntorna är alltjämt bland de högsta
i Europa. Med hänsyn till omfattningen av den ekonomiska
krisen är det ytterst angeläget att räntenedgången
kan fortsätta och att detta kan ske i snabbare takt än
hittills.


Mycket tyder på att den hittills förda ekonomiska
politiken har försvårat räntesänkningarna. Den kraftiga
nedgången i den inhemska ekonomin står i strid med vad
marknaden anser behövs för att räntorna skall kunna
sänkas. Enligt en enkät som Sparbanken utfört anser 88
procent av ett 60-tal utländska Sverige-analytiker att
snabbare tillväxt är den viktigaste förutsättningen för
lägre räntor. Regeringens politik, som sänkt
produktionen, har således i själva verket förhindrat en
kraftfull sänkning av räntorna.


Det är uppenbart att också det parlamentariska läget och
det faktum att regeringen gjort sig beroende av Ny
demokrati verkar starkt uppdrivande på räntorna. Detta
förhållande undergräver ytterligare det internationella
förtroendet för Sveriges ekonomiska politik. En bred
och hållfast parlamentarisk bas för den ekonomiska
politiken är en viktig del av vår politik för lägre räntor.


I våras förordade vi att också penningpolitiken skulle
mobiliseras i kampen mot den ekonomiska tillbakagången.
Sedan dess har krisen fördjupats ytterligare och behovet av
en politik som kan lyfta Sverige har skärpts.


Inflationstrycket i den svenska ekonomin är mycket lågt.
Trots den kraftiga försvagningen av kronans kurs och de
därmed följande stegringarna av importpriserna har
prisnivån legat i det närmaste helt stilla under det senaste
halvåret. Under perioden mars--september steg
konsumentpriserna med endast 0,7 procent. Också under
nästa år kommer inflationstrycket att vara mycket svagt.
Någon inhemsk inflation att bekämpa med en stram
penningpolitik finns således inte. Därmed ökar
handlingsfriheten i penningpolitiken.


Sverige går nu mot en period med stora överskott i
bytesbalansen. Också detta kommer att ge ett ökat
handlingsutrymme för penningpolitiken. Det är viktigt att
detta utrymme utnyttjas till att föra en djärvare
penningpolitik.


6.2 Stärk hushållens köpkraft


För nästa år räknar regeringen med att den privata
konsumtionen kommer att vara oförändrad. Den
prognosen är högst osäker.


För det första fortsätter sysselsättningen att falla även
nästa år, vilket negativt påverkar hushållens
konsumtionsvilja. För det andra råder en allmän osäkerhet
inför framtiden, vilket leder till att hushållen fortsätter att
ha ett högt sparande. För det tredje visar erfarenheterna
från Finland, vars ekonomi har liknande symptom som den
svenska, att vändningen i den privata konsumtionen kan
komma att ta längre tid än man tror. Nedgången i de
disponibla inkomsterna och uppgången i sparkvoten har
underskattats. Fallet i den privata konsumtionen fortsätter.


Tabell 7. Prognoser över privat konsumtion 1994


Regeringen
-- 0,0
Nordbanken
-- 1,0
HUI
-- 0,3
SHB
-- 0,2
Sparbanken
-- 0,2
KI
-- 0,5
Industriförbundet
-- 0,7
Salomon Brothers
-- 1,5
Alfred Berg
-- 2,5
S-E-Banken
-- 2,5
JP Bank
-- 4,0
Snitt
-- 0,9


Som framgår av tabell 7 är utsikterna för den privata
konsumtionen starkt varierande och mycket osäkra. Risken
för fortsatt nedgång är överhängande.


Hushållens efterfrågan svarar för betydligt mer än
hälften av den samlade inhemska efterfrågan och utgör mer
än halva BNP. Åtgärder som syftar till att stärka den
inhemska efterfrågan bör därför ha sin tonvikt på den
privata konsumtionen.


Våra förslag


Vi anser att den privata konsumtionen bör stimuleras
genom olika finanspolitiska åtgärder. Det bör ske på bred
front och samordnas med en politik för lägre räntor,
investeringsstimulanser, nya arbetsmarknadspolitiska
insatser och klara besked om de sociala trygghetssystemens
framtid. Tillsammans kan dessa enskildheter verksamt
bidra till att stärka den inhemska efterfrågan.


Vi beräknar att följande åtgärder innebär att den
inhemska ekonomin får en betydande stimulans under nästa
år.


-- Sänkt moms.


Mervärdesskatten sänks tillfälligt med 5 procentenheter
under 1994. Det stärker hushållens realt disponibla
inkomster med ca 23,6 miljarder kronor under nästa år.
Sänkningen genomförs från 1 mars 1994.


-- Nej till höjd skatt på arbete.


Beslutet att ytterligare höja skatten på arbete genom en
försämring av grundavdraget bör inte genomföras nu.
Denna åtgärd är direkt åtstramande på hushållens ekonomi
i ett läge när efterfrågan tvärtom behöver stimuleras.


-- Nej till indragningen från bostadssektorn.


Den beslutade indragningen med 3 miljarder kronor från
bostadssektorn bör rivas upp. I annat fall kommer
hushållens ekonomi ytterligare att försämras.


-- Nej till höjda punktskatter.


Vi avvisar regeringens förslag att vissa punktskatter som
bensinskatten, den allmänna energiskatten,
dieseloljeskatten och den allmänna koldioxidskatten höjs
från och med 1 januari 1994. Sådana skattehöjningar är inte
motiverade i nuvarande efterfrågeläge. Vi biträder dock
regeringens förslag att av hälsoskäl höja tobaks- och
spritskatterna. Vårt förslag i denna del innebär att
hushållens reala disponibla inkomster under 1994 ökar med
ca 1,3 miljarder kronor i förhållande till regeringens förslag.


-- Nej till ökade subventioner för sparande.


Det rekordhöga sparandet behöver inte ytterligare
subventioneras. Beslutet om ett skatteavdrag för
individuellt pensionssparande utan försäkringsinslag bör
därför inte genomföras och riksdagens beslut rivas upp.
Dessutom bör inte heller sänkningen av avkastningsskatten
på pensionssparande genomföras. Beslutet att sänka
kapitalinkomstskatten och begränsa ränteavdraget till 25
procent bör rivas upp.


Därför finanspolitisk stimulans


Den omläggning av politiken vi föreslår innebär en
kraftig finanspolitisk stimulans för 1994. Omläggningen har
två syften:att minska risken för att nedgången
fortsätter och att vi fastnar i en finsk situation med
permanent massarbetslöshet,att snabbt höja
aktiviteten i ekonomin för att förhindra att depressionen
och långtidsarbetslösheten biter sig fast.


En sådan politik, som varje annan politik, kan också
vara förenad med risker. Vår bedömning är dock att
riskerna är mindre jämfört med att låta den nuvarande
passiva politiken fortsätta.


För det första bedömer vi att risken är liten för att
konsumtionsstimulansen kommer att leda till ett ökat
sparande i stället för ökad konsumtion. Sambandet mellan
en lägre prisnivå -- som ju är syftet med momssänkningen --
och ökat sparande är nämligen mycket svagt. Hushållen
skulle i stället kunna finansiera en del av det underhåll och
de investeringar, när det gäller bostäder och transportmedel
m.m., som nu skjuts på framtiden.


För det andra anser vi att risken är mycket liten
för att en stimulans kommer att ge upphov till flaskhalsar,
löneglidning och förnyad inflation. Med hänsyn till det
extremt låga kapacitetsutnyttjande som nu kännetecknar
den svenska ekonomin och arbetsmarknaden är inte heller
detta en sannolik utveckling. De föreslagna åtgärderna är
tidsbegränsade och kommer att avbrytas vid 1994 års
utgång. Vi tror inte att sådana effekter kan hinna uppstå på
så kort tid även om effekterna på efterfrågan blir kraftfulla
och även om regeringens prognoser skulle visa sig för
pessimistiska.


För det tredje menar vi att risken är liten för att
en budgetförsvagning skulle öka inflationsförväntningarna
och att detta leder till högre räntor. De temporära åtgärder
som vi föreslår, upphör med automatik utan att nya beslut
behöver fattas, leder inte till någon långsiktig
budgetförsvagning. Tvärtom ingår bland förslagen
bestående budgetförstärkningar som ligger kvar efter det
att den tillfälliga stimulansen upphört.


Tabell 8. Vårt alternativ


Effekter på konsoliderad statsbudget 1994


Budgetförstärkningar
-- 16,1
Budgetförsvagningar
-- 46,3
Ökade skatteinkomster pga ökad sysselsättning och
minskade statsutgifter pga fler sysselsatta


-- u-125,7 mdru
Saldo ca
-- 4,5 mdr


Dessutom anser vi att de åtgärder som vi föreslår --
aktivare arbetsmarknadspolitik, åtgärder mot
långtidsarbetslösheten och stimulanser av investeringarna --
minskar risken för inflationsdrivande flaskhalsar när
tillväxten återkommer. En sådan utbudsorienterad politik
sänker den långsiktiga inflationsbenägenheten i den
svenska ekonomin och förbättrar de långsiktiga
tillväxtmöjligheterna.


Sammantaget gör vi bedömningen att risken med en
politik som innebär att passivt se på hur allt fler blir
arbetslösa och hur utgiftskvoten fortsätter att öka är större
än de risker som är förknippade med att stimulera
ekonomin. Två års erfarenhet av regeringens politik är det
starkaste beviset för detta.


För det fjärde måste den finanspolitiska
stimulansen betraktas i ett helhetsperspektiv. Det är bara
med en samlad politik för ökad efterfrågan -- genom sänkta
räntor, investeringsstimulanser, aktivare
arbetsmarknadspolitik och långsiktiga besked om
trygghetssystemens framtid -- som den finanspolitiska
stimulansen kan få önskad effekt. Därutöver -- och nog så
viktigt -- måste den ekonomiska politiken utformas med så
brett parlamentariskt stöd som möjligt.


6.3 Stimulera investeringarna


Inte bara den privata konsumtionen måste stimuleras för
att få igång den inhemska ekonomin. Även investeringarna
bör stimuleras efter de senaste två årens kraftiga ras.
Investeringskvoten, dvs. investeringarnas andel av BNP,
fortsätter att minska även 1994.


Diagram 5. Investeringskvotens utveckling
a18p6
Källa: Socialdemokratiska riksdagsgruppens ek.
sekretariat


-- Stimulans till näringslivets investeringar.


Till följd av uppgången inom exportindustrin beräknas
industriinvesteringarna gradvis komma att öka under de
kommande åren. För att den ökningen skall ge bästa effekt
på sysselsättningen bör den tidigareläggas med hjälp av
stimulanser riktade till företagen under nästa år.


Vi anser därför att företagen under 1994 bör få möjlighet
att göra direktavskrivningar på sina maskininvesteringar.
Åtgärden bör inte bara omfatta industrin utan även det
övriga näringslivet. Eftersom denna utökade
avskrivningsmöjlighet påverkar företagens
skatteinbetalningar först under 1995 uppstår inte några
effekter på statsbudgeten under nästa år. För att begränsa
den statsfinansiella kostnaden under 1995 föreslår vi
emellertid att 70 procent av investeringen får skrivas av
omedelbart.


Den långsiktiga budgeteffekten av att införa
direktavskrivningar är betydligt lägre än kostnaden för
1995. Vi bedömer att vårt förslag till extraavskrivningar
kommer att få betydande effekter på näringslivets
investeringsvilja genom att åtgärden kraftigt ökar
lönsamheten och incitamenten för företagen att
tidigarelägga sina investeringar.


-- Stimulera bostadsinvesteringarna.


Bostadsinvesteringarna kommer enligt regeringens
prognos att nästa år halveras från en redan låg nivå. Detta är
en katastrofal utveckling, som kommer att slå ut nödvändig
produktionskapacitet. Vi vill bromsa denna utveckling
genom att införa ett ROT-program för lägenheter i
flerfamiljshus och riva upp beslutet om minskade
bostadssubventioner 1994. Det måste bli slut på ryckigheten
i bygg- och bostadspolitiken. I annat fall kommer
bygginvesteringarna inte att få den omfattning som är
önskvärd. ROT-projekt inom kommunerna bör stimuleras.


-- Ökade väginvesteringar.


Underhållsinvesteringar i vägnätet bör öka och vissa
projekt påskyndas.


Förslagen utvecklas i en särskild motion.


6.4 En ny näringspolitik


Utöver de generella åtgärderna för att stimulera
efterfrågan, produktion och investeringar krävs en
omläggning av näringspolitiken. En dogmatisk nyliberal
politik, som passivt förlitar sig på marknadskrafterna,
måste ersättas med en aktiv näringspolitik, som bidrar till
en uthållig och miljövänlig tillväxt. I likhet med andra
länder måste även den svenska staten kunna spela en aktiv
roll i utvecklingen av näringslivet.


Den globala konkurrensen skärper kraven på en politik
som stärker Sverige som industrination i modern mening.
Sverige skall inte vara ett land som konkurrerar med låga
reallöner. En god konkurrensförmåga skall bygga på hög
produktivitet och god kvalitet i produktionen.


Den svenska näringsstrukturen måste i större
utsträckning präglas av kunskapsintensiv produktion. Det
är inom dessa marknader som tillväxtkraften är som störst.


Vi vill förbättra näringsklimatet för både stora och små
företag. Huvuddragen i en sådan politik är följande:


-- Underlätta strukturomvandlingen.


Strukturomvandlingen inom näringslivet mot en allt
större grad av förädling måste underlättas. Staten bör även
aktivt understödja en utveckling av näringar som har stor
tillväxtpotential. Ett särskilt utvecklingsprogram för skogen
bör startas. En nationell strategi bör utformas för hur
Sverige ska bli världsledande avseende miljöskydd och
miljövänlig produktion. Särskilda insatser bör göras inom
informationsteknologi.


-- Höj kompetensen i arbetslivet.


För att långsiktigt och uthålligt stärka det svenska
näringslivets konkurrenskraft måste utbildnings- och
kompetensnivån i Sverige höjas. Ett nationellt program för
kompetensutveckling bör antas av riksdagen. En ny teknisk
högskola med internationell inriktning bör etableras och
lokaliseras i närheten av stora teknikintensiva företag.


-- Europasatsning för småföretagen.


Vi vill stärka de små och medelstora företagens
möjligheter på den gemensamma europeiska marknaden.
Ett brett Europa-program bör genomföras som innehåller
stöd till marknadsföring, utbildning och information i språk
och kultur. Vidare bör ingå information om EES-avtalets
möjligheter bland annat när det gäller offentlig
upphandling.


-- Ökad forskning och utveckling.


Teknologinivån måste höjas i industrin, vilket förutsätter
att de samlade FoU-insatserna ökar. Vi vill därför
genomföra en kraftig satsning på tillämpad forskning och
teknikutveckling. För detta ändamål har vi bl.a. föreslagit
att en fond för tekniköverföring inrättas. Ett särskilt FoU-
program behövs för de små och medelstora företagen.


-- Förbättra kapitalförsörjningen.


Näringslivets kapitalbehov kommer att vara stort under
de närmaste åren. Enbart börsbolagens behov av
nyemissioner kan uppskattas till 20--40 miljarder kronor.
Konkurrensen om kapital kommer att vara hård. Bristen på
kapital drabbar i första hand de små och medelstora
företagen. Vinstnivån i företagen måste därför tillåtas vara
hög.


För att underlätta kapitalförsörjningen har vi föreslagit
att AP-fonderna ges rätt att placera ytterligare 10 miljarder
kronor i aktier. Vi är beredda att överväga nya former för
AP-fondens utökade placeringsrätt i syfte att skapa en bred
uppslutning kring denna verksamhet.


-- Nej till privatisering av Vattenfall.


Regeringen driver en kampanj för att sälja ut statliga
företag. Motivet är rent ideologiskt. Privatiseringsvågen
sker inte som ett led i en sund strukturell omdaning av
svensk ekonomi och näringsliv.


De svenska naturtillgångarna får inte säljas ut.
Riksdagen måste säkra tillgången på säker och billig energi
genom att uttala som sin mening att Vattenfall AB inte ska
säljas ut till privata intressen.


7. En politik för ökad sysselsättning


Vi socialdemokrater vill föra en politik som
återupprättar den flexibla arbetsmarknad som har
kännetecknat Sverige under efterkrigstiden.


En sådan arbetsmarknad är nödvändig för att vi skall
kunna hålla en arbetslöshetsnivå som är förenlig med en låg
inflationsnivå. OECD:s bedömning är att den nivån för
Sveriges vidkommande var 2,5--3 procent arbetslösa. Det är
väsentligt lägre än i andra länder. Permanenta
arbetslöshetsnivåer på 7--9 procent är vanliga i de flesta
västeuropeiska länder.


Mot den här bakgrunden framstår dagens situation på
den svenska arbetsmarknaden som ytterst allvarlig. Om inte
arbetslöshetens ökning omedelbart hejdas kommer det
svenska samhället steg för steg att brytas ned. Redan nu
märks hur motsättningarna i samhället ökar till följd av
arbetslösheten. Dessutom kommer den gynnsamma
relationen mellan inflation och arbetslöshet i vårt land att
försämras. Arbetsgivarna kommer inte att anställa dem som
varit arbetslösa länge. Då kan de som befinner sig på
arbetsmarknaden utnyttja situationen genom att förhandla
upp sina löner, vilket riskerar att leda till ökad inflation.
Slutsatsen är mycket tydlig och brutal: Tillåter man den
öppna arbetslösheten att stiga till permanent höga nivåer
krävs en ännu högre arbetslöshet för att förhindra att
inflationen tar fart.


Vid sidan av en allmän omläggning av den ekonomiska
politiken måste selektiva insatser sättas in för att öka
investeringarna, minska de passiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och förbättra de
aktiva.


Även regeringen tycks äntligen ha förstått att det behövs
selektiva insatser. Det är positivt att regeringen föreslår ett
anställningsstöd (GAS) och att ungdomspraktikanter
snabbare skall få anställningar. Förslaget till
anställningsstöd GAS har dessvärre fått en dålig teknisk
utformning. Stora resurser kommer att förslösas till att
bekosta arbeten som ändå skulle ha kommit till. Riksdagen
bör korrigera detta.


Våra förslag


Riksdagen måste under hösten fatta beslut om en
handlingsplan för ökad sysselsättning. Regeringens politik
är otillräcklig. Vi föreslår följande:


-- ROT-program.


Vi vill stimulera ROT-program av lägenheter i
flerfamiljshus. Vi vill också stödja ROT-projekt i
kommunerna. I båda dessa fall bör AMS få möjlighet att
med 1 000 kronor per arbetsdag och anställd stödja att
byggnadsarbetare som är arbetslösa eller hotas av
arbetslöshet får arbeta vidare. Totalt räknar vi att
investeringarna med dessa åtgärder ökar med 5 miljarder
kronor 1994.


-- Väginvesteringar.


Vägverket har redovisat att man under nästa år kan öka
takten i vissa viktiga vägprojekt. På detta vill vi satsa 1,0
miljarder kronor. Vi föreslår också att Vägverket får 2,0
miljarder kronor ytterligare under nästa år till
underhållsinvesteringar.


-- Rekryteringsstöd.


Vi föreslår att 20 000 ungdomar och 20 000
långtidsarbetslösa beviljas rekryteringsstöd i näringslivet till
en förhöjd subventionsgrad på 80 procent av
lönekostnaden. Vi är öppna för att detta tekniskt kan lösas
så att arbetsgivarna beviljas avdrag från
arbetsgivaravgifterna.


-- Ökad utbildning.


Vi föreslår att ytterligare 5 000 elever tas in vid
högskolan under vårterminen. Dessutom bör 3 000 elever
till få möjlighet till utbildning inom folkbildningen.
Utbildningsbidragen måste på nytt få samma nivå som
kontantstödet.


-- Fler beredskapsarbeten.


Vi vill bekämpa långtidsarbetslöshet med hjälp av
generösa rekryteringsstöd för 20 000 personer. Vi säger nej
till att prioritera ALU framför andra aktiva åtgärder.


-- Förläng uppsägningstiderna i kommunerna.


Nedskärningarna i kommunerna kommer under de
närmaste åren att leda till att de uppsagda får kontantstöd
för att inte arbeta samtidigt som viktiga arbetsuppgifter inte
blir utförda i kommunerna. Detta är ett slöseri med
mänskliga och ekonomiska resurser av gigantisk
omfattning. Tyvärr röstade regeringspartierna och Ny
demokrati i våras ned vårt förslag om att kommunerna
skulle stimuleras att tillfälligt behålla sådan övertalig
personal.


Vi föreslår nu att AMS får i uppdrag att förhandla med
kommunerna och landstingen om att förlänga
uppsägningstiden för varslad personal. Målsättningen bör
vara att ingen skall gå ut i öppen arbetslöshet, i första hand
före 31 december 1994. För nästa år bör AMS tilldelas drygt
3,8 miljarder kronor för att förhindra att 28 000 kommunalt
anställda går ut i arbetslöshet.


Har vi råd?


Hög arbetslöshet är inte bara socialt oacceptabel. Den är
även samhällsekonomiskt och statsfinansiellt förödande. Så
djup är krisen att kostnaden för dessa åtgärder i stort sett är
statsfinansiellt neutral. Detta synsätt delas nu av allt fler.


Nej till försämrad arbetsrätt


Regeringen tror att man med försämringar av
arbetsrätten kan skapa nya jobb. Det finns inga som helst
belägg för att detta är korrekt.


Redan i dag finns stora möjligheter att anställa personal
på begränsad tid. Dessutom har arbetsgivaren alltid rätt att
säga upp en arbetstagare på grund av arbetsbrist. För
ungdomar under 25 år gäller i sådant fall bara en månads
uppsägningstid.


Varför skulle en arbetsgivare som nu inte vill anställa
någon för 6 månader göra det under 12 månader? Det
förklarar inte regeringen. Det finns heller inte något stöd i
arbetsrättskommitténs förslag för tesen att fler jobb skapas
genom sämre anställningstrygghet. Tvärtom går forskarna
emot denna uppfattning. Inte heller får man något stöd för
denna uppfattning genom att se på utvecklingen i andra
länder. Storbritannien, som har en mycket liten reglerad
arbetsmarknad, har en av Europas högsta
arbetslöshetssiffror. Att redan dagens regler ger stora
möjligheter att anställa någon för viss tid framgår med all
önskvärd tydlighet av siffror från AMS.


Av de jobb som 1990 anmäldes som lediga till
förmedlingen var cirka 55 procent tillsvidareanställningar.
Nu har siffran sjunkit till drygt 30 procent. Det innebär att
två av tre lediga jobb är för anställning på viss tid. Det är
illa nog. Vill regeringen att alla lediga jobb skall vara på viss
tid?


Arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadsfonden


Regeringen har föreslagit förändringar av
arbetslöshetsförsäkringen. Vi menar att
arbetslöshetsförsäkringen är en alldeles för viktig fråga för
att hastas igenom riksdagen på några veckor. I en särskild
motion redovisar vi vår inställning mer i detalj till denna.


Regeringens förslag innebär att färre än i dag
skulle få inkomstrelaterade ersättningar. En statlig a-kassa
skulle ekonomiskt gynnas jämfört med nuvarande privata
kassor.


Regeringens förslag till förändringar kommer att leda till
att arbetslinjen i försäkringen kraftigt urholkas och att
arbetsmarknadens funktionssätt därmed äventyras.


Vi kan inte heller acceptera att nya bördor läggs på de
arbetslösa eller att kostnader övervältras på kommunerna
då stora ökningar av socialbidragen blir följden av
regeringens förslag. Över 100 000 arbetslösa kommer
nämligen att vara i riskzonen för att bli utförsäkrade.


Regeringens förslag innebär inte att försäkringen
långsiktigt får en stabil finansiering. Underskotten i
arbetsmarknadsfonden fortsätter att öka okontrollerat.


Under förra budgetåret var inkomsterna i
arbetsmarknadsfonden 14,3 miljarder kronor. Utgifterna
var 38 miljarder kronor, vilket innebär ett underskott på
23,7 miljarder kronor.


Vi kan konstatera att regeringen tycks ha övergivit sina
planer på att spara 10 miljarder kronor på utgifter i
arbetslöshetsförsäkringen som man aviserade i
kompletteringspropositionen i våras. Regeringen förordar
nu i stället skattehöjningar. Av propositionen framgår att
regeringen själv betraktar denna s.k. egenavgift som en
skatt (prop. 1993/94:25, bilaga 1, s. 32).


Vi är positiva till att alla som arbetar skall omfattas av
en inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning. Men vi är inte
beredda att slå sönder ett väl fungerande system som har
slagit vakt om arbetslinjen. Vi är inte heller beredda att
medverka till att försäkringen på sikt kan komma i statens
knä. En åtgärd som innebär att arbetslinjen försvagas och
som medför höga administrationskostnader.


Vi vill däremot nu stärka finansieringen av
arbetsmarknadsfonden genom att höja egenavgiften i
sjukförsäkringen 1 januari 1994 till 1,9 procent. Detta frigör
ett utrymme motsvarande 6,1 miljarder kronor för 1994.
Arbetsgivaravgiften för sjukförsäkringen kan därmed
sänkas med 1,03 procentenheter och
arbetsmarknadsavgiften höjas med motsvarande tal.
Dessutom vill vi höja statsskatten för höginkomsttagarna
över brytpunkten med 5 procent vilket motsvarar ca 4
miljarder kronor. Denna inkomstförstärkning skall tillföras
Arbetsmarknadsfonden. Vi säger däremot nej till
regeringens förslag att under 1994 och 1995 slopa
grundavdraget i den statliga taxeringen för personer med
inkomster över brytpunkten.


Totalt innebär dessa förslag att fondens intäkter redan
nästa år ökar med 10,1 miljarder kronor på helårsnivå.
Viktigast är emellertid att belastningen på fonden minskar
genom att den ekonomiska politiken läggs om för att
stimulera tillväxt och nya jobb.


8. En politik för sunda statsfinanser


Regeringen har förlorat kontrollen över statsbudgetens
utveckling. Det framgår inte minst av regeringens många
prognosmissar för budgetunderskottet.


Vi har tidigare pekat på att regeringen inte har förstått
de grundläggande orsakssambanden i ekonomin, som leder
till underminerade statsfinanser:


Den låga efterfrågan i ekonomin leder till vikande
produktion. Det i sin tur innebär att arbetslösheten ökar,
vilket leder till stora underskott i de offentliga finanserna.
De växande underskotten finansieras genom lån, som gör
att statsskulden växer. Statsskuldräntorna ökar och tränger
ut andra betydligt mer angelägna utgifter ur statsbudgeten.
Räntorna förblir höga, vilket leder till än lägre efterfrågan
i ekonomin.


Sverige måste ta sig ur detta destruktiva och
självförstärkande förlopp. Det kan bara ske genom en
omläggning av den ekonomiska politiken som i det korta
perspektivet stimulerar den inhemska efterfrågan och
därmed minskar arbetslösheten. Men det räcker inte. Den
socialdemokratiska partikongressen var entydig på denna
punkt:


För att en sådan stimulerande politik i det korta
perspektivet ska fungera och bli trovärdig måste det bli
balans i de offentliga finanserna. En sådan balans
åstadkoms med de inkomster som följer av ökad
sysselsättning. Det krävs också utgiftsminskningar, avgifter
och skatter. Kravet på trovärdighet måste gälla både
besparingarnas storlek och innehåll. En bred majoritet för
en sådan politik kan bana väg för lägre ränta, vilket är det
särklassigt bästa sättet att stimulera investeringarna.


I vårt budgetalternativ i våras presenterade vi en politik
med denna inriktning. Vi förordade en politik som
kortfristigt syftade till att stimulera ekonomin och
som långsiktigt innebar en sanering av statens budget
genom såväl inkomstförstärkningar som
utgiftsnedskärningar.


I juni avslog regeringspartierna tillsammans med Ny
demokrati våra förslag. Riksdagen avvisade såväl förslagen
avseende kortsiktiga stimulanser som förslagen till
långsiktiga inkomstförstärkningar och besparingar.


Sedan i våras har den inhemska ekonomin ytterligare
försämrats. Det motiverar delvis nya stimulansåtgärder.
Samtidigt har försämringen av statens finanser fortsatt. Det
skärper betydelsen av en långsiktig politik för att stärka
statens finanser.


Vårt program för sunda statsfinanser som presenterades
i våras ligger fast. Huvuddragen i det programmet är
följande:


-- Minskad arbetslöshet leder till förbättrade
statsfinanser.


För varje person som går över från a-kassa till ett arbete
i näringslivet förstärks statens finanser med inte mindre än
180 000 kronor. En halvering av arbetslösheten (inklusive
åtgärder) innebär därför en direkt förstärkning av de
offentliga finanserna.


Ingen enskild åtgärd för att minska statsutgifterna är
viktigare än att bekämpa arbetslösheten och satsa på aktiva
i stället för passiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder.


-- Enhetliga ersättningsnivåer i
socialförsäkringssystemen.


Det är inte rimligt att nivåerna i
socialförsäkringssystemen varierar så kraftigt som de gör i
dag. Regeringens politik har bidragit till att ge splittrade
och godtyckliga nivåer för olika försäkringar.


En samlad bedömning bör göras av
socialförsäkringssystemen. Vi är positiva till att pröva mer
enhetliga nivåer i socialförsäkringen. Vi vill därför att
riksdagen hos regeringen begär en samlad redovisning av
åtgärder som vidtagits eller planerats inom
socialförsäkringen och hur dessa uppfyller kravet på
rationalitet och trygghet för individen.


-- Ny finansiering av sjukförsäkringen.


Den grundläggande principen för finansieringen av
sjukförsäkringen bör vara att den enskilde betalar en
egenavgift till ett obligatoriskt försäkringssystem. Ett första
steg på den vägen togs den 1 januari 1993 när en egenavgift
på 0,95 procent infördes för att finansiera sjukförsäkringen.


Vi vill nu gå vidare och fullt ut finansiera försäkringen
med egenavgifter. Uttaget skall vara relaterat till
inkomsten, men oberoende av hälsorisker för den enskilde.
Den nya finansieringen bör byggas upp under en period på
5--7 år. Takten bör anpassas så att vi får optimal effekt på
såväl ekonomisk tillväxt som på statsfinanser. Avgiften bör
utformas på ett fördelningspolitiskt godtagbart sätt.


-- Ny finansiering av a-kassan.


Den grundläggande principen bör vara att produktionen
i allt väsentligt skall bära kostnaderna för
arbetslöshetsförsäkringen och för de aktiva åtgärderna i
form av arbetsgivaravgifter.


Arbetsmarknadsfonden bör finansiera både
försäkringen och de aktiva åtgärderna. Det betyder att
utgifterna för arbetsmarknadsutbildning, rehabilitering,
stöd till arbetshandikappade m.m. i fortsättningen lyfts över
från statsbudgeten till arbetsmarknadsfonden.
Arbetsmarknadsfonden bör finansieras med de
arbetsgivaravgifter som hittills gått till sjukförsäkringen.


-- Nej till orättvisa skattehöjningar på kapital och
återupprätta skattereformen.


Vi vill säkerställa välfärdens finansiering och förbättra
ekonomins funktionssätt genom att återupprätta
skattereformens grundläggande principer: likvärdig
beskattning av arbete och kapital, breda skattebaser,
likformiga skatter och låga skattesatser.


Riksdagen bör redan under hösten ge regeringen till
känna att skattepolitiken skall utformas så att det skapas en
likformig beskattning mellan arbete och kapital.


Regeringen presenterar inom kort ett förslag till stora
lättnader i aktiebeskattningen. För det första slopas skatten
på aktieutdelningar och för det andra halveras skatten på
aktievinster. Vi avvisar med skärpa dessa skattesänkningar.
De leder inte bara till stora och stötande orättvisor utan
innebär också avsteg från bärande principer i
skattereformen, som t.ex. principen om en likformig skatt
på både arbete och kapital. Vi gör också bedömningen att
denna omläggning av kapitalbeskattningen inte kommer att
få några positiva effekter på näringslivets investeringsvilja.


Frågan om egenföretagarnas skattesituation fick inte en
tillfredsställande lösning genom skattereformen. Vi anser
det viktigt att beskattningen av denna företagsform
jämställs med skattevillkoren för övriga företagsformer och
är därför positiva till det förslag med denna inriktning som
regeringen också presenterar inom kort. Vår närmare
bedömning av förslagen till ändrad aktiebeskattning och
beskattning av egenföretagarna kommer vi närmare att
utveckla i en särskild motion.


-- Skatteindrivning och bekämpning av ekonomisk
brottslighet.


Vi vill kraftigt förstärka skatterevisionen och öka
insatserna för kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Kostnaderna för skatterevisionen bör täckas genom
avgifter, som tas ut av de företag som blir föremål för
revision och som inte följt spelreglerna.


-- Minska statsutgifterna.


Vi vill söka breda parlamentariska majoriteter för att
långsiktigt minska statsutgifterna. Det bör bland annat gälla
försvaret, jordbruksstödet, administrationen och
flyktingmottagandet. Utöver dessa områden måste varje
anslag i statens budget granskas med största noggrannhet.
En slapp budgetpolitik är för socialdemokratin något helt
oacceptabelt.


-- Nej till ökade statsutgifter.


I rådande ekonomiskt läge är det oförsvarligt att öka
statsutgifterna på det sätt som sker då regeringen inför ett
vårdnadsbidrag. Den åtgärden bevisar att regeringen
fullständigt har kapitulerat i budgetpolitiken.


Dessvärre är det inte första gången som detta sker då
Sverige har en borgerlig regering. Kittet som håller ihop
borgerliga koalitionsregeringar är att varje parti förr eller
senare måste få just sin hjärtefråga expedierad -- alldeles
oavsett om budgetunderskottet skenar. Regeringens
slapphänthet i finanspolitiken återspeglar att det är val om
mindre än ett år.


9. Ett program mot arbetslösheten i Europa 9.1 
Hur ser det ut på den europeiska arbetsmarknaden?


Arbetslösheten är sedan 15--20 år tillbaka det
allvarligaste ekonomiska och sociala problemet i Europa.
Problemet har förvärrats och det råder nu massarbetslöshet
i praktiskt taget vartenda land. Denna massarbetslöshet är
ett uttryck för att tillgängliga resurser underutnyttjas
samtidigt som det finns stora behov som inte tillgodoses.


Av de arbetslösa är andelen långtidsarbetslösa i Europa
nu 60--70 procent, om man sätter gränsen vid sex månaders
arbetslöshet. Utslagningen från arbetslivet är mycket
omfattande. Detta har gjort att balanspunkten mellan
inflation och arbetslöshet (den så kallade Nairu) har flyttats
allt högre upp.


I slutet av 1980-talet, efter en lång tid av tillväxt, kom
inte EG-länderna ner under en arbetslöshet på 8 procent,
förrän inflationen började ta fart. Det antyder att
arbetsmarknaden har gått i baklås i stora delar av Europa.


Den höga och långvariga arbetslösheten har mycket
allvarliga sociala, ekonomiska och kulturella effekter.
Arbetslösheten är den viktigaste förklaringen till
underskottet i de offentliga finanserna. Enbart utgifterna
för ekonomiskt understöd till de arbetslösa uppgår till mer
än 100 miljarder ecu, dvs. mer än 1 000 miljarder kronor.


Utsikterna framöver tyder på att Europa håller på att
frysa fast i långtidsarbetslöshet.


Detta är ohållbart. Det är nödvändigt att nu formulera
en ny ekonomisk politik, som kan avvärja de ekonomiska,
sociala och politiska hot som en permanent arbetslöshet
innebär. En sådan ny politik måste baseras på en noggrann
och korrekt analys av orsakerna till den europeiska
sysselsättningskrisen.


9.2 Detta kan göras


Europas problem är djupt rotade och det finns ingen
snabb och enkel lösning. Den ekonomiska, sociala och
politiska situationen är så svår att det inte räcker med en
försiktig svängning -- det behövs en kraftig gir.


Under de senaste 30 åren har handeln mellan de
europeiska länderna ökat kraftigt, medan varuhandeln med
resten av världen legat kvar på en låg nivå, cirka 7 procent
av BNP. Det är ett uttryck för att EG och Efta har varit
framgångsrika i uppgiften att undanröja handelshinder och
åstadkomma ekonomisk integration. Även om
externhandeln är liten är det viktigt att upprätthålla och
stärka konkurrenskraften. Det gäller inte minst på
varuområden med hög förädlingsgrad och högt
teknikinnehåll, dvs arbetsuppgifter som kräver hög
kompetens och ett stort innehåll av forskning och
utveckling.


Det finns större utrymme för gemensamma aktioner för
en tillväxt och sysselsättning än många tycks tro. Mer än 90
procent av alla investeringar och konsumtion täcks av
produktion inom Europa. Detta visar att de gemensamma
möjligheterna är mycket större än för varje land i sig.


Den nya teknologin och den globala konkurrensen
ställer också nya krav. Europa behöver en omfattande
satsning på människorna, en aktion för att utveckla
kunnande och kompetens. Men det krävs även en satsning
för att få de långtidsarbetslösa tillbaka i arbetslivet.


En effektiv arbetsmarknadspolitik är som oljan i
maskineriet, men den är inte någon motor i sig. Motorn i
en marknadsekonomi är investeringar i den privata sektorn.
Det är dags att stimulera efterfrågan så att det leder till nya
investeringar och arbeten. För detta krävs en ny politik som
ger incitament till investeringar, både hos hushållen och
företagen.


Under resten av 1990-talet måste den nuvarande
arbetslösheten i Europa ner till hälften. Annars får vi inte
den förbättring i de offentliga finanserna som behövs. Utan
sunda offentliga finanser kan vi inte behålla den europeiska
modellen med välfärd och social rättvisa.


Det är nödvändigt att Sverige medverkar i den
omläggning av den ekonomiska politiken som nu pågår
internationellt. Riksdagen bör därför uttryckligen uppdra åt
regeringen att understödja initiativ i olika internationella
organisationer, främst inom OECD, som syftar till att
stärka internationella insatser för tillväxt och bekämpa
arbetslösheten. Sverige bör vara initiativtagare, och därför
måste den ekonomiska politiken i Sverige nu ha tillväxt och
sysselsättning som övergripande mål.


Hemställan


Med hänvisning till det anförda hemställs


1. att riksdagen avslår riktlinjerna för den ekonomiska
politiken i proposition 1993/94:25,


2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som anförts i motionen,


3. att riksdagen som sin mening ger regeringen och
Riksbanksfullmäktige till känna vad som i motionen anförts
om penningpolitiken,


4. att riksdagen i vad avser höjning av uttaget av vissa
punktskatter för år 1994 avslår regeringens förslag om andra
skatter än tobaksskatten och dryckesskatten,


5. att riksdagen beslutar ge AP-fonden en utökad ram på
10 miljarder kronor för aktieplacering i små och medelstora
företag,


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sjukförsäkringen,


7. att riksdagen beslutar att mervärdesskatten under
tiden den 1 mars 1994--den 31 december 1994 utgår med
20 % av beskattningsvärdet, dock med 7 % av
beskattningsvärdet för hotelltjänster och persontransporter
samt 16 % på restaurangtjänster och sådana livsmedel som
i dag har en mervärdesskatt på 21 %,


8. att riksdagen beslutar att skattesatsen på fysiska
personers och dödsbons kapitalinkomster skall vara 30 %
även efter 1994,


9. att riksdagen beslutar att avkastningsskatten på privata
pensionsförsäkringar skall vara 15 %,


10. att riksdagen beslutar att det tidigare fattade beslutet
att införa ett individuellt pensionssparande utan
försäkringsinslag upphävs,


11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att Sverige i
internationella organ verkar pådrivande i arbetet att få till
stånd ett samarbete för tillväxt och arbete.




Stockholm den 9 november 1993

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)

Ingela Thalén (s)






	

		

			

Tillbaka till dokumentetTill toppen