med anledning av prop. 1987/88:90 om energipolitik inför 1990-talet
Motion 1987/88:N33 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Motion till riksdagen
1987/88:N33
av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
med anledning av prop. 1987/88:90 om energipolitik
inför 1990-talet
Fast kurs i energipolitiken
I regeringens proposition om energipolitiken inför 1990-talet presenteras
riktlinjer för omställningsprocessen av energisystemet i samband med kärnkraftens
avveckling. Regeringen föreslår att två reaktorer stängs av i mitten
av 1990-talet, att elanvändningen skall effektiviseras, bl. a. genom stöd för
teknikupphandling och inrättandet av en ny energiteknikfond, samt att
miljökraven skärps.
Flera utgångspunkter är gemensamma för regeringen och folkpartiet.
Kärnkraften skall vara avvecklad senast år 2010.
Kärnkraften skall ersättas genom hushållning och genom ny kraftproduktion.
Miljökraven på den nya kraftproduktionen måste vara så stränga att
avvecklingen av kärnkraften inte leder till ökad påfrestningar på miljön.
De avvecklingsstrategier vi från dessa utgångspunkter anvisar skiljer sig
emellertid i viktiga avseenden från regeringens.
Folkpartiet förordar, som vi senare skall återkomma till mer i detalj, en
strategi där statsmakterna anger bestämda ramar för energimarknaderna,
t. ex. i form av en lag som förbjuder kämkraftsdrift efter utgången av år
2010, skatteregler och miljörestriktioner. Våra förslag på miljöområdet
framgår av vår motion med anledning av proposition 1987/88:85 Miljöpolitiken
inför 1990-talet. Bl. a. vill vi skärpa miljökraven för svavelutsläpp
och sänka den tillåtna gränsen till 0,5 viktprocent.
Inom dessa ramar överlåts åt energimarknadens aktörer att fatta de
konkreta besluten om t. ex. tidpunkterna för avstängning av kärnkraftsreaktorer,
hushållningsåtgärder och utbyggnaden av ny kraftproduktion. I
anslutning till vissa kontrollstationer bör statsmakterna pröva om det som
dittills uträttats är tillräckligt för att målen skall vara möjliga att uppnå, eller
om ytterligare åtgärder erfordras.
I den av oss förordade strategin ges prispolitiken en central roll. Vi vill,
förslagsvis genom att kraftföretagen får göra obligatoriska fondavsättningar,
alternativt genom beskattning, säkerställa att energipriserna höjs successivt
under 1990-talet. Syftet är dels att driva fram en bättre hushållning med
energi, både genom att ta i anspråk i dag bästa teknik och genom att
utveckla ny energisnål teknik, dels att skaffa resurser för investeringar i
hushållning och ny produktionskapacitet.
Regeringens strategi är en annan. Regeringen förordar att statsmakterna
Mot.
1987/88
N33
1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr N33
i detalj skall fastställa när olika reaktorer skall stängas av. Att planera för Mot. 1987/88
och bygga ut ersättningsenergi ankommer dock även i regeringens strategi N33
på kraftföretagen. Regeringen överlåter dessutom prisbildningen helt till
marknadskrafterna.
Innan vi i detalj kommer in på folkpartiets förslag till energipolitisk
strategi vill vi närmare granska de bägge regeringsförslag som tydligast
avviker från denna, nämligen förslagen att riksdagen nu skall besluta om
avstängning av två reaktorer 1995 och 1996 samt att prisbildningen helt skall
överlåtas åt marknadskrafterna.
Regeringen hävdar att riksdagen genom att nu besluta om avstängning av
två reaktorer åren 1995 och 1996 skulle skapa fasta förutsättningar för
kraftindustrins långsiktiga planering av elförsörjningen och för elanvändarna.
Varför ett sådant beslut skulle göra förutsättningarna fastare än vid
någon alternativ strategi redovisas inte i propositionen. Förslagen i propositionen
får närmast betraktas som en önskan om en viljeyttring från
riksdagen. En sådan viljeyttring, utan varken lag om avstängning 2010 eller
utnyttjande av prisinstrumentet, ger emellertid inte de fasta spelregler och
tydliga signaler som behövs på energipolitikens område.
Den långsiktiga planeringen i såväl kraftindustrin som hos elanvändarna
måste främst ta fasta på den förutsättning som ligger i att kärnkraften helt
skall avvecklas till år 2010. Förutsättningarna blir knappast fastare för att
avstängningen av ett par reaktorer tidigareläggs i förhållande till vad som
tidigare antagits.
Regeringen påstår att en längre avvecklingsperiod i sig skulle öka möjligheterna
till teknisk utveckling och förbättra förutsättningarna för kraftproducenterna
att klara stränga miljökrav. Det förefaller rimligt att möjligheterna
i dessa avseenden är bättre om kärnkraften skall vara helt urdrifttagen
2010 än om tidpunkten ligger närmare i tiden. Det är svårare att
förstå varför förutsättningarna förbättras av att reaktorer tas ur drift under
femton år i stället för t. ex. tio, som förordades av 1981 års energikommitté
(SOU 1984:61). Regeringens påstående underbyggs inte heller i propositionen.
Genom det föreslagna beslutet om avveckling av två utpekade reaktorer
frångår regeringen också energiminister Dahls uttalande i 1984/85 års
energiproposition om att ”säkerhetsaspekter skall vara avgörande för i
vilken ordning kärnkraften tas ur drift”.
Av regeringens redovisning över kraftsystemets leveransförmåga och förändringar
i elsituationen till år 1997 framgår att kärnkraften anses ha en
teknisk potential att leverera 9 TWh utöver dagens nivå, varav 5 TWh
bedöms kunna utnyttjas. Detta innebär att om den föreslagna stängningen
av två reaktorer genomförs, minskas inte vårt de facto-beroende av kärnkraft.
Visserligen skulle vi få en något mindre andel elenergi från kärnkraften,
men kraven på att produktionen i kärnkraftverken fungerar kontinuerligt
och väl kommer att öka avsevärt.
Däremot framhåller regeringen en rad skäl som talar emot att framtvinga
en tidigareläggning för avvecklingen.
Dagens kommersiella teknik klarar inte de miljökrav regeringen anser
det rimligt att ställa. Det borde tala för att utnyttja den respittid som finns
för att utveckla tekniken.
Så till exempel får de ännu inte konkurrenskraftiga inhemska bränslena Mot. 1987/88
inte den tid de behöver för att hinna utvecklas till full konkurrenskraft till N33
dess att avvecklingen påbörjas. Detta kan i sin tur leda till att öka användningen
av naturgas eller andra importerade bränslen. I det sammanhanget
finns en uppenbar risk för att biobränslena aldrig ges en reell chans.
Tidigareläggningen är förenad med stora samhällsekonomiska kostnader.
De av energiverket beräknade kostnaderna ligger mellan 500 och 2 000
milj. kr. per år. Regeringen anser att verkets kalkyler är till fyllest som
beslutsunderlag. Det måste rimligen uppfattas så att regeringen accepterar
kalkylresultaten. Om verkets av regeringen godtagna beräkningar accepteras
är det fråga om en betydande samhällsekonomisk kostnad. Som framhålls
i propositionen anser ett flertal remissinstanser att energiverket har
underskattat de verkliga kostnaderna.
Den samhällsekonomiska kostnaden är regeringen uppenbarligen beredd
att ta trots att det inte anses finnas några säkerhetsmässiga motiv att
tidigarelägga starten för avvecklingen.
Vi anser inte att regeringen redovisat tillräckliga skäl för att nu besluta
om tidigareläggning av starten för urdrifttagande av kärnkraftsreaktorer.
Regeringen konstaterar att energipriserna framöver kommer att stiga.
Prishöjningarna kan komma som en följd av kapacitetsbrist eller av ökade
kostnader i samband med kapacitetsutbyggnad. Så långt råder inga delade
meningar mellan oss och regeringen.
Diskussionen om prisbildningen är ytterst oklar i propositionen.
Regeringen vill inte aktivt använda prisinstrumentet för att påverka utvecklingen
på energimarknaden. Man överlåter prisbildningen helt åt marknadskrafterna.
Regeringen framhåller att en kraftfull hushållning är ett sätt att hålla
tillbaka behovet av produktionsutbyggnad och elprisnivån. Det är i och för
sig riktigt. Samtidigt tyder emellertid all erfarenhet på att elefterfrågan är
starkt inkomstelastisk. Det innebär att efterfrågan stiger med inkomsterna.
Vid låga priser finns det ingenting som dämpar elefterfrågan. Snarare
kommer den då att fortsätta öka. Tron att man trots låga priser med
administrativa styrmedel skulle kunna locka fram hushållningsåtgärder är
enligt vår mening alltför blåögd.
Det finns flera miljoner elanvändare i Sverige. Om den hushållningspotential
som finns skall utnyttjas, och om ny elsnål teknik skall utvecklas,
finns det enligt folkpartiets mening knappast någon annan metod att nå dit
än genom höjda elpriser.
Nu tror regeringen att elpriserna, trots de förutsatta hushållningsåtgärderna,
kommer att stiga i jämn takt under 1990-talet. Detta antas ske främst
därför att kostnaderna vid ny kraftproduktion är högre än i befintliga verk.
Samtidigt antar regeringen emellertid att kraftföretagen inte skall förmå ta
ut de faktiska marginalkostnaderna av användarna. Skälet skulle vara att
marginalkostnadsanpassade priser skulle ge kraftföretagen stora vinster.
Konsumenterna skulle i det läget kunna förhandla fram priser som understiger
marginalkostnaderna.
Någon garanti för att priserna stiger i jämn takt ges inte. Med regeringens
uppläggning kan det alltså inte uteslutas att prisnivån tvingas stiga mycket 3
kraftigt den dag det uppstår kapacitetsbrist. Mot. 1987/88
Även om regeringen har rätt i sina antaganden blir emellertid konse- N33
kvenserna enligt vår mening allvarliga. Priser som understiger marginalkostnaderna
kommer att bromsa såväl möjliga hushållningsåtgärder som utveckling
av ny energisnål teknik. Trots det föreslår regeringen inga motåtgärder
utan tycks med gillande acceptera sin prisprognos.
Enligt folkpartiets mening bör kraftföretagen i princip ta ut elpriser
motsvarande de kortsiktiga marginalkostnaderna. Dessa kostnader bör
emellertid påverkas genom särskilda avgifter för att finansiera obligatoriska
investeringsfonder hos företagen eller genom successivt höjda skatter. Syftet
är dels att säkerställa att priserna stiger successivt under 1990-talet, dels att
resurser avsätts för att utveckla ny teknik samt för hushållningsåtgärder och
nya investeringar.
Regeringen räknar med att det finns en hushållningspotential på 10-15
TWh. Vi utesluter inte att den potentialen kan vara större. Erfarenheten
visar att det i alla sådana här framtidsbedömningar finns en tendens att
allvarligt underskatta marknadens dynamik. Regeringen räknar också med
att efterfrågan kommer att stiga lika mycket eller mer trots antaganden om
långsiktiga prishöjningar. Även i detta avseende tror vi att dynamiken i
utvecklingen underskattas. Men för att utvecklingspotentialen skall tas till
vara förutsätts prishöjningar. Priset är det viktigaste instrumentet när man
vill ge information till miljontals beslutsfattare.
Regeringen säger sig vilja skapa fasta planeringsförutsättningar. Den
vaga prispolitiken bidrar till motsatsen, nämligen oklarhet. Detsamma gäller
de antydningar som nu görs om att nya skatter planeras för äldre
kraftverk och den osäkerhet som råder om hur ersättningsfrågorna skall
hanteras. Även på miljöområdet är signalerna otydliga. Nya utredningar
aviseras. Till förvirringen bidrar också uttalanden av energiministern om
hur regeringen ser på nya produktionsanläggningar. En del av dessa har
skapat intrycket att regeringen skulle motsätta sig kolkondensverk, men i
propositionen redovisas tvärtom kol som en av flera tänkbara energikällor
för framtiden.
Regeringen föreslår också att direktverkande el i småhus skall förbjudas
vid nybyggnation. Syftet är att vidmakthålla flexibilitet och utrymme för
olika energislag. Vi har inget att invända mot den ambitionen, men anser
att metoden inte bör vara ett rent förbud. Även på detta område bör ramar
snarare än detaljstyrning användas. Med de förslag vi nedan presenterar blir
signalerna till husbyggare och köpare tillräckligt tydliga för att ingen skall
vilja bygga fast sig i ett ensidigt elberoende.
Folkpartiet föreslår en fondering av medel från de stigande elpriserna för
att säkerställa bättre energihushållning och utveckling och utbyggnad av ny
produktionsteknik. Det förslaget behöver preciseras och vi föreslår därför
att regeringen skyndsamt tillsätter en utredning med uppdrag att utforma
kraftproducenternas fondavsättningar.
Regeringen föreslår en ny teknikupphandlingsfond. Vi accepterar den
föreslagna teknikupphandlingsfonden tills vidare. I samband med den kontrollstation
för avstämning av prisutveckling och investeringsplaner hos
kraftbolagen som vi föreslår, får övervägas hur den av regeringen föreslagna
teknikupphandlingsfonden skall sammanfogas med de av folkpartiet föreslagna
investeringsfonderna.
Sammantaget är det vår bedömning att regeringen genom sina förslag
misslyckats i det goda uppsåtet att skapa bättre planeringsförutsättningar. I
stället bidrar regeringen med sin proposition till ökad förvirring.
Folkpartiets program för avveckling av kärnkraften och
omvandling av energisystemet
Kämkraftsolyckan i Tjernobyl innebar att den energipolitiska debatten
intensifierades över hela världen. Överallt ifrågasattes om nyttan av kärnkraften
verkligen var värd riskerna för olyckor och radioaktiva utsläpp.
Händelserna som ledde fram till olyckan kom att utredas, diskuteras och
värderas också i Sverige.
Inom folkpartiet har vi vid flera tillfällen under 1986-1987 diskuterat
energipolitiken och kärnkraftsfrågan. Bl. a. har två rapporter presenterats:
- Efter Tjernobyl (Folkpartiet informerar 1986:3).
- Offensiv energipolitik för ersättning och avveckling av kärnkraften (Folkpartiet
informerar 1987:4).
I Sverige fick energirådet regeringens uppdrag att klarlägga orsakerna till
olyckan i Tjernobyl, kartlägga dess effekter och utvärdera hur den påverkar
bedömningen av säkerheten vid de svenska kärnkraftverken.
Energirådets prövning ledde fram till slutsatsen att olyckan i Tjernobyl
inte ändrar tidigare svenska bedömningar av säkerheten i de svenska reaktorerna.
Den uppfattningen delas av folkpartiet. Tjernobylolyckan i sig
motiverar inte ett beslut om en tidigareläggning av kämkraftsawecklingen.
De ställningstaganden vi tog efter folkomröstningen 1980 bör således i
allt väsentligt ligga fast. Den utmätta tiden behövs för att ta fram nya
miljövänliga former för elproduktion och för att genomföra en effektivisering
av energianvändningen och en god hushållning med energi.
Det finns nu ett omfattande och gediget material, både nationellt och
internationellt, som behandlar Tjernobylolyckan - dess orsaker och konsekvenser
- och energipolitiken i stort.
I motionen redogör vi för hur, enligt vår uppfattning, avvecklingen av
kärnkraften och omställningen av energisystemet skall genomföras till senast
år 2010.
1 Den internationella utmaningen
Energifrågorna hänger nära samman med andra stora globala frågor som
den internationella ekonomin, utvecklingen i u-länderna, fred och säkerhet,
nord—sy d-motsättningarna, riskerna för kärnvapenspridning, miljöfrågorna
i vid mening, t. ex. avskogningen och ökenutbredningen. Behandlingen av
energifrågorna påverkar också dessa andra frågor. Det räcker inte med att
försörja en växande befolkning med energi. Det måste också göras på ett
sådant sätt, att problem på andra väsentliga områden lindras eller åtminstone
inte förvärras. 5
Mot. 1987/88
N33
1* Riksdagen 1987/88. 3 samt. Nr N33
Med nuvarande förbrukningstakt anses världens totala oljetillgångar, Mot. 1987/88
inkl. ännu icke lokaliserade oljereserver, uppgå till drygt 100 års behov. Två N33
tredjedelar av dessa resurser ligger i Mellanöstern och Nordafrika och i
länder med planekonomi. Oljemängderna i övriga världen motsvarar ca 40
års förbrukning i nuvarande takt. Siffrorna antyder hur tillfällig situationen
med riklig tillgång på billig olja är. På kort sikt skulle det räcka med en
10-procentig ökning av den globala oljeanvändningen och/eller minskning
av oljeproduktionen i länder utanför OPEC för att åter ge OPEC den
kontroll över prisbildningen som organisationen hade 1973/74 och 1979/80.
Världens oljeproblem kvarstår alltså och kommer att finnas under lång tid,
trots de nuvarande låga oljepriserna.
Brännvedssituationen i utvecklingsländerna, som berör hälften av jordens
befolkning, är ett annat allvarligt problem. En fjärdedel av jordens
befolkning lider brist på brännved och för ca 100 miljoner människor är
bristen akut.
Enligt flera energistudier beräknas den globala energianvändningen öka
2-4 gånger under de kommande 40 å 50 åren. Tar man till utgångspunkt den
historiska samvariationen mellan ekonomisk utveckling och energianvändning
och därtill lägger den förväntade befolkningsökningen kan sådana
prognoser förefalla rimliga. En sådan expansion av energitillförseln skulle
emellertid leda till mycket stora problem med avseende på ekonomi, miljö
och säkerhet och kunde endast ske genom massiv utbyggnad av användningen
av fossila bränslen och kärnkraft. I siffror skulle energitillförseln
behöva öka med motsvarande en ny Alaska pipeline (2 miljoner fat olja per
dag) var eller varannan månad och en ny 1 000 MW kärnkraftsanläggning i
veckan under hela perioden.
Ökad oljekonsumtion skulle leda till högre oljepriser och till större global
osäkerhet i takt med att västvärlden åter blev beroende av olja från Mellanöstern.
Ökad användning av fossila bränslen skulle skynda på en klimatförändring
genom att höja halten av koldioxid i atmosfären.
Världsbanken har bedömt att det behövs investeringar på 130 miljarder
dollar per år för att per capita-användningen av kommersiell energi i utvecklingsländerna
skall kunna öka med 2,5 % per år 1980-1995. Det skulle
innebära att behovet av hårdvaluta för energiinvesteringar måste öka med
realt 15 % per år under perioden. Detta är orealistiskt.
Sammantaget kunde dessa resonemang leda till slutsatsen att den utvecklingsnivå
vi lever på i västvärlden i dag skulle vara omöjlig att uppnå på
hela jordklotet. Vi har dock en optimistisk syn på u-ländernas möjligheter.
Den begränsade tillgången på energi behöver inte vara något avgörande
hinder för utvecklingen. Med ny energisnål teknik och effektivare energianvändning
bör det vara möjligt att åstadkomma ekonomisk utveckling med
en begränsad ökning av energikonsumtionen i u-länderna.
I i-länderna bör det samtidigt vara möjligt att även vid fortsatt ekonomisk
tillväxt stabilisera energianvändningen på nuvarande nivå eller t. o. m.
minska den.
På längre sikt kan en ny teknik ge oss helt andra möjligheter att lösa
världens energiproblem. Men under de närmast överblickbara decennierna
måste vi arbeta efter en strategi som förenar i huvudsak känd energiteknik 6
med våra mål för utveckling och miljö. Vi bör inom biståndspolitikens ram Mot. 1987/88
aktivt stödja energiprojekt i u-länderna som utnyttjar och utvecklar för- N33
nybar energiproduktion och effektiv teknik i användningsledet. Folkpartiet
föreslår att mera pengar skall sättas av för detta i biståndsbudgeten.
I ett internationellt perspektiv framstår det som särskilt väsentligt att
energipolitiken inriktas på en bättre hushållning med energi, effektivare
energianvändning och på ett minskat beroende av fossila bränslen.
2 Mål för energipolitiken
All energiproduktion innebär någon form av miljöpåverkan. Eldning av
fossila bränslen leder bl. a. till utsläpp av svaveldixoid och koldioxid. All
förbränning medför utsläpp av kväveoxider. Kärnkraften ger ett långvarigt
radioaktivt avfall. Vindkraftverk stör landskapsbilden etc.
Flera av miljöproblemen går att bemästra eller i varje fall att kraftigt
begränsa. Det gäller dock långt ifrån alla. Det är t. ex. svårt att i dag se
någon metod för att rena utsläpp av koldioxid. Vattenkraftsutbyggnad leder
alltid till kraftiga ingrepp i landskap och ekologiska system. Under överskådlig
tid kommer därför hänsynen till miljön att innebära en väsentlig
restriktion för energiproduktionen.
Om energiproduktionen i sig har många negativa verkningar så ger energianvändningen
i stället ofta positiva effekter. I energidebatten glömmer vi
inte sällan bort varför vi behöver energi och varför vi så kraftigt har ökat
användningen de senaste decennierna. Tillgången på energi har gjort att vi
människor kan leva ett drägligare och rikare liv. Vi ser belysning, uppvärmning
och kommunikationer som självklara inslag i ett modernt samhälle.
Industriell utveckling har gett oss en högre och mer jämnt fördelad
levnadsstandard. Hushållsarbetet har underlättats så att både man och
kvinna kan förvärvsarbeta och dessutom ha tid över för fritidsaktiviteter.
Som liberaler anser vi att marknadsekonomin är det ekonomiska system
som bäst och effektivast fördelar våra gemensamma resurser. I en liberal
ekonomi är det konsumenterna som genom sin efterfrågan skall styra produktionen.
Monopol och karteller upphäver konkurrensen och därmed
effektiviteten i ekonomin. De skall därför bekämpas. Energisektorn innehåller
vissa naturliga begränsningar för konkurrens men det finns en tendens
att dessa överdrivs för att undvika förändringar och skydda bestående
strukturer.
Mot bakgrund av denna grundsyn har vi satt upp följande övergripande
mål för energipolitiken:
• Energisystemet skall ge en säker och tillräcklig energitillförsel med minsta
möjliga miljöpåverkan. Hushåll och företag har rätt att kräva ett
robust energisystem som klarar leveranserna utan omfattande och återkommande
driftstörningar.
• Energianvändningen måste effektiviseras och hushållning stimuleras.
Ekonomiska incitament bör användas så att samhällsekonomiskt motiverade
insatser genomförs.
• Konkurrens på energimarknaderna skall stimuleras. Monopol och karteller
skall motverkas. 7
Till dessa mål kommer att vi i Sverige har bestämt oss för att avveckla Mot. 1987/88
kärnkraften till senast år 2010. Energifrågan blir därför en politisk och N33
industriell utmaning av gigantiska mått, framför allt som vi menar att vi
måste klara kärnkraftsavvecklingen inom ramen för de övergripande mål
som vi här angett.
All erfarenhet visar hur omöjligt det är att på en dynamisk marknad
förutse utvecklingen i ett 20-årsperspektiv och hur försök att styra utvecklingen
genom att fastlägga planer för så långa perioder regelmässigt
misslyckas. Det väsentliga är därför inte att i detalj ange hur energisystemet
skall omformas under de kommande decennierna. I stället måste vi nu ge
klara och entydiga signaler om färdriktningen och på så sätt ta till vara
marknadens inneboende dynamik.
3 Hushållning och effektivare energianvändning
Det svenska energisystemet har sedan oljekriserna på 1970-talet genomgått
en kraftig förändring. Oljeberoendet i energitillförseln har pressats ned från
drygt 75 % 1970 till under 50 %. Energianvändningen i bostäder och lokaler
har enligt en studie för byggforskningsrådet (BFR) minskat från ett
maximum på ca 143 TWh år 1977 till ca 130 TWh år 1986 samtidigt som
bostads- och lokalytan ökat med 15 %.
BFR har för att belysa betydelsen av åtgärder för hushållning och effektivisering
studerat energianvändningens förändringar i den bebyggelse som
fanns 1978. Flär har bruttoanvändningen av energi för uppvärmning och
tappvarmvatten minskat från 120 TWh år 1978 till 91 TWh år 1986 - alltså
en minskning på 29 TWh.
De program - oljeersättningsprogrammet och energisparprogrammet som
startades av borgerliga regeringar i slutet på 1970-talet har haft positiva
effekter. Det bör dock poängteras att en stor del av oljebesparingen blivit
möjlig genom en ökad eltillförsel.
Trots de resultat som redan uppnåtts finns det stora möjligheter att gå
vidare. BFR räknar med en återstående potential för minskning av energianvändningen
i bostäder och lokaler på ca 20 TWh. Investeringskostnaderna
för dessa åtgärder är av storleksordningen 60 miljarder kronor. Man
räknar dock med att klara av tre fjärdedelar av potentialen för hälften av
kostnaderna (15 TWh för 30 milj. kr.).
Den s. k. elanvändningsdelegationen har bedömt en sammantagen elbesparing
och elersättning på 10-15 TWh som tekniskt och ekonomiskt tillgänglig
under en tioårsperiod.
Vi har inte gjort någon självständig bedömning av vad som är tekniskt och
ekonomiskt möjligt. Vi konstaterar dock, att utredningar och experter visar
på stora potentialer för förbättrad hushållning med energi.
Flittills har utgångspunkten för en energisparinsats varit att kostnaden för
att spara en enhet energi skall vara mindre än för att tillföra en enhet. Vi
menar att detta är ett rimligt sätt att resonera. Det är dock motiverat att
föra in en samhällsekonomisk dimension i resonemanget. Minskad energiförbrukning
ger vinster i form av mindre miljöpåverkan, bättre beredskap
och möjlighet att senarelägga investeringar i nya produktionsanläggningar. 8
Betydelsefulla insatser har gjorts både inom industrin och bostadssektorn Mot. 1987/88
för en bättre hushållning med energi. Inte minst har konsultkåren här spelat N33
en positiv roll. De höga avkastningskraven inom industrin leder emellertid
ofta till att samhällsekonomiskt lönsamma investeringar i energihushållning
inte kommer till stånd. Detta är en orsak till att under senare tid idén om
s. k. energitjänstföretag blivit alltmer aktuell. Härmed avses företag som
har samma intresse och ekonomiska utbyte av att hjälpa kunder att hushålla
med energi som av att tillhandahålla den energi kunden behöver.
Energitjänstföretag finns redan i olika former på den svenska marknaden.
Det vi framför allt vill peka på här är nödvändigheten av att de
traditionella kraftföretagen - distributörer och producenter - utvecklas i
riktning mot energitjänstföretag.
Detta kräver dock ett omtänkande inom de verk och företag - inte minst
kommunala - som producerar och distribuerar energi. Länge har det inom
dessa ansetts att hushållning motverkar energiföretagens målsättningar och
syften. Affärsidén har kort sagt varit att sälja så mycket energi som möjligt.
Ett omtänkande är dock på väg inom flera företag.
Det måste bli lika naturligt för energiföretagen att möta en ökad efterfrågan
genom att gå in hos enskilda kunder med åtgärder för att effektivisera
och hushålla med energin som det nu är för dem att investera i ny
produktionskapacitet.
För att en ”kulturförändring” skall bli möjlig måste företagen kunna
använda en del av sina inkomster till att finansiera energihushållningsåtgärder
hos kunderna. När det gäller kommunala bolag kan detta kräva en
lagändring, eftersom sådana åtgärder kan strida mot de kommunala principerna
om likställighet och självkostnad. Energibesparingar i bostadsbeståndet
kan uppmuntras genom olika former av lån och bidrag. Dessa
behöver dock inte finansieras via skatten och administreras av statliga eller
kommunala myndigheter. Uppgiften bör i stället kunna skötas av energibolagen
och finansieras via taxan.
Ett annat sätt att stimulera hushållen att spara energi är att använda olika
rabattsystem eller förmånliga lån vid inköp av energisnål utrustning. Detta
är något som tillämpas av en del energibolag i USA och, i viss utsträckning,
även i Sverige.
Tommy Månsson, energiforskningsnämnden, skriver i ”Från elproducent
till energitjänstföretag”:
I Kalifornien har energibolagen utvecklat en modell som kombinerar rabatter
och lokala normer. Förutom direktrabatter till abonnenter som köper
energisnål utrustning, har energibolagen uppställt effektivitetskrav för vissa
el- och gasdrivna apparater som kyl- och frysskåp, spisar, varmvattenberedare,
luftkonditioneringsaggregat osv. Alla apparater testas för att kontrollera
att de uppfyller ställda minimikrav. Tanken är att man successivt
skall skärpa kraven och på så sätt tvinga tillverkarna att utveckla energisnål
utrustning. Målet är t. ex. att reducera energibehovet för denna typ av
utrustning med ytterligare 25 % genom en ny norm.
Genom systemet med direktrabatter försöker man få en smidig anpassning
till de successivt strängare kraven. Hushållen erbjuds t. ex. 50 dollar i
direktrabatt om de köper kylskåp med minst 20 % lägre energiförbrukning
än gällande standard. 9
Den amerikanska metoden borde kunna vara en modell även för svenska
energiföretag.
Sammanfattningsvis anser vi att åtgärdsprogrammen bör drivas så obyråkratiskt
som möjligt. Även när det gäller hushållning och effektivisering
är det konsumenterna som bör ha det primära ansvaret. Men vägen dit är
lång. Det krävs en genomgående ”kulturförändring” i flertalet energibolag
som dessutom behöver bygga upp ny kompetens. De ekonomiska incitamenten
är ibland också svaga och gällande krav på avkastning m. m. kan
ibland vara rent kontraproduktiva.
Därför måste framför allt två saker göras. För det första måste styrelserna
i bolagen ta en genomgripande diskussion om verksamhetens mål och
inriktning. Detta gäller inte minst de kommunala energibolagen där de
politiska representanterna har ett särskilt ansvar. För det andra måste
företagen få ekonomiska medel att använda för effektivisering och hushållning.
Detta kan, som vi pekat på tidigare, kräva vissa lagändringar. Vi
återkommer nedan till en diskussion om prispolitiken som också bör utformas
så att en utveckling av energitjänstföretag underlättas.
4 Att avveckla kärnkraften
Folkpartiets uppfattning är att kärnkraften skall ses som en parentes i den
svenska energiförsörjningen. Ett skäl härför är att kärnkraften ger ett avfall
som kräver säker hantering under tidsperioder som är omöjliga att överblicka.
Till detta kommer att det, trots omfattande säkerhetsåtgärder, fortfarande
finns risker kvar för reaktorhaveri. Kärnkraften förutsätter dessutom,
med hänsyn till bl. a. risken för sabotage, en bevakning som normalt
inte krävs för anläggningar för energiproduktion.
Stora ansträngningar görs nu för att få fram uthålliga, helst förnybara och
inhemska energikällor, som på sikt kan ersätta kärnkraften. Förändringar
av energisystem är emellertid en långsiktig process.
Riksdagen beslutade efter folkomröstningen 1980 att kärnkraften skulle
vara avvecklad senast år 2010. Folkpartiet stod bakom det beslutet. Det gör
vi också i dag. Det ställer krav på oss att ta till vara den tid som står till
förfogande. Vi måste handla på ett sådant sätt att avvecklingen kan genomföras
utan att vi tvingas ge avkall på andra viktiga miljökrav. Tar vi för tidiga
beslut riskerar vi dessutom att bygga fast oss i en felaktig och föga ändamålsenlig
struktur, som vi sedan tvingas leva med under flera årtionden.
Den utvärdering som efter Tjernobylolyckan gjorts både i Sverige och
internationellt motiverar inte en ändring av vår grundläggande inställning
till kärnkraftsavvecklingen. Vi har tidigare konstaterat att utvärderingen av
de händelser som förorsakade reaktorolyckan i Tjernobyl inte ger anledning
ompröva synen på säkerheten i de svenska kärnkraftverken.
Kärnkraftens roll
Kärnkraften svarar i dag för ungefär hälften av den svenska elförsörjningen.
Av en total svensk elproduktion 1986 på 133,6 TWh, svarade kärnkraften
för nära 67 TWh. Att avveckla fungerande kärnkraftsreaktorer innebär
samhällsekonomiska uppoffringar. Vi är beredda att ta ansvar för de kost- Mot. 1987/88
nader det innebär att avveckla kärnkraften. N33
*
Det svenska elnätet belastas hårdast under en kall och mörk vinterdag
när industrin samtidigt går på högvarv. Den hittills högsta belastningen
nåddes den 12 januari 1987 med 26 500 MW i gång. Hade vid den tidpunkten
någon av kärnkraftsreaktorerna varit ur drift skulle det uppstått
betydande svårigheter att försörja nätet med el. Produktions- och distributionssystemen
måste klara även toppbelastningar under vinterhalvåret
och verkningar av flera torrår utan allvarliga driftstörningar. Avvecklingen
av kärnkraften får inte innebära att systemet blir mera sårbart.
El är en energibärare med många väsentliga fördelar framför andra sätt
att distribuera energi. Elförbrukningen har också ökat med i genomsnitt
4% per år under perioden 1973-1986. I hög grad beror detta på att
konsumenterna valt och uppmanats att ersätta olja med el. Kärnkraftsavvecklingen
bör genomföras på ett sätt som inte innebär en återgång från el
till eldning av olja.
Kärnkraften har inga egentliga miljöeffekter under normal drift. Därför
måste vi ställa höga krav på förbränningsteknik och avancerad reningsutrustning
i de anläggningar som kan komma i stället när kärnkraften avvecklas.
Vi har från folkpartiet klart uttalat oss för att återstående orörda älvar ej
skall tas i anspråk för vattenkraftsutbyggnad. Vi kommer inte att göra
avkall på den uppfattningen inför kärnkraftsavvecklingen. De unika, natursköna
områdena kring de fyra älvarna skall bevaras för turism och rekreation
också åt kommande generationer.
Våra krav inför kärnkraftsavvecklingen är således:
- att leveranssäkerheten till elabonnenterna inte försämras,
- att bortfallet av el inte leder till ökad oljeförbränning,
- att nya anläggningar för elgenerering förses med bästa möjliga teknik för
att i största möjliga utsträckning undvika miljöförstörande utsläpp,
- att de orörda huvudälvarna och andra värdefulla älvsträckor inte byggs ut
för kraftproduktion.
Klargör roller och ansvar
Frågan är vad som bör komma i stället för kärnkraften. Vår uppfattning är
att statsmakterna skall ange ramarna och att det sedan är kraftbolagens
uppgift att inom dessa ramar se till att de uppfyller ellagens leveransplikt.
Det tillhör inte politikens uppgifter att i detalj föreskriva hur marknaden
skall klara energiproduktionen.
Ramarna utgörs i det här fallet bl. a. av avvecklingsbeslutet, skattereglerna
och de restriktioner rörande miljö, beredskap, hushållning m. m. som
beslutas av regeringen, riksdagen, berörda statliga myndigheter och kommunerna.
Vi återkommer längre fram i motionen till hur vi inom folkpartiet
vill förändra en del av de här ramarna för att underlätta avvecklingen.
Den rollfördelning vi här skissat är naturlig i de flesta andra samhällssektorer.
Men inom energisektorn har det i högre grad än på andra håll
skett en sammanblandning av de olika rollerna. Inför kärnkraftsavveck
lingen finns det därför skäl att understryka vem som har ansvaret för vad. Mot. 1987/88
Detta innebär inte att vi som politiker undandrar oss ansvar utan att vi vill N33
medverka till att besluten fattas där kompetensen finns.
En framgångsrik avveckling av kärnkraften kräver tydliga mål och en
bred uppslutning kring dessa. Uppgiften kan skapa entusiasm och nytänkande
inom svensk industri.
Beslut om kärnkraftsavveckling
Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att kärnkraften skall vara avvecklad
senast år 2010. Dessa uttalanden har emellertid hittills inte givits en form
som gör dem rättsligt bindande för energimarknadens aktörer. Vi föreslår
därför att riksdagen nu antar en lag som uttryckligen förbjuder drift av
kärnkraftsreaktorer efter utgången av år 2010. Detta görs lämpligen genom
en komplettering av kärntekniklagen. Någon ersättning bör heller inte utgå
till kärnkraftsinnehavarna för att de inte får driva verken efter denna
tidpunkt.
Däremot anser vi inte att det är statsmakternas uppgift att peka ut när
och i vilken ordning de olika reaktorerna skall tas ur drift. Det ansvaret
skall åligga reaktorinnehavarna och tas av dem med beaktande av de krav
på säkerhet i driften som uppställs och övervakas av kärnkraftinspektionen
(SKI). I SKI:s uppgifter ingår att ta till vara erfarenheter från kärnkraftsdrift
i alla delar av världen och tillämpa dessa i säkerhetsarbetet.
Ett skäl som anförts för att riksdagen nu skulle besluta om en tidig
avveckling av en eller två reaktorer är att detta skulle understryka allvaret i
avvecklingsbeslutet. Vi menar dock att detta bättre sker genom den lag och
den metod för avvecklingen som vi föreslår.
I princip skulle kärnkraftsavvecklingen, enligt vår mening, genomföras
på följande sätt:
• Statsmakterna beslutar om de ramar som skall gälla för marknaden. Till
dessa hör den ovan nämnda kompletteringen av kärntekniklagen samt
skatteregler och miljörestriktioner (till vilka vi återkommer nedan).
• Kraftbolagen tar ställning till när och hur olika reaktorer tas ur drift. Det
kan ske när åtgärderna för förbättrad hushållning nått effekt och/eller
nya anläggningar för kraftgenerering är färdiga att tas i bruk. Urdrifttagningen
av kärnkraften skall ha skett senast år 2010. Kraftbolagen svarar
för valet av de nya anläggningar som behöver uppföras för att ersätta
kärnkraft. Dessa prövas sedan bl. a. i enlighet med miljöskyddslagen
genom koncessionsförfarande.
Den av oss föreslagna metoden för kärnkraftsavvecklingen kan väntas
leda till en successiv urdrifttagning av kärnkraftsreaktorerna. Reparationer
av och säkerhetshöjande åtgärder i kärnkraftsanläggningarna kommer nämligen
att bli allt mindre lönsamma ju närmare vi kommer den slutliga
tidpunkten för avvecklingen. Ju kortare avskrivningstiden blir för dessa
investeringar desto mindre lönsamt blir det för kraftverksinnehavaren att
genomföra dem och desto mer lönsamt att ta nya anläggningar i drift. Också
personalskäl talar för att övergången från kärnkraft till kraftgenerering i Mot. 1987/88
andra former måste ske successivt. N33
Andra skäl talar dessutom för att nya anläggningar byggs ut successivt
under en längre period. Bland dessa skäl bör särskilt framhållas den omfattande
resursåtgången för att planera, projektera och bygga sådana anläggningar.
Kraftbolagen har enligt ellagen ett leveransansvar som i princip innebär
skyldighet att leverera all den el som efterfrågas inom resp. bolags distributionsområde.
Bolagen måste ha samma skyldighet även under och efter
den period då kärnkraften avvecklas. Taxor och priser på energi måste
utformas så att tillgången och efterfrågan på el möts.
För att statsmakterna i god tid före år 2010 skall kunna få en samlad bild
av kärnkraftsavvecklingen och de åtgärder som planeras bör kärnkraftsföretagen
senast den 1 juli 1995 för regeringen redovisa hur de avser att uppfylla
ellagens förpliktelser efter det att kärnkraften är avvecklad. Med redovisningen
som grund kan regering och riksdag bedöma om det då krävs
ytterligare ingripanden från statsmakternas sida för att garantera att kärnkraftsavvecklingen
genomförs före utgången av år 2010.
5 Mer konkurrens
Flera av energimarknaderna är s. k. naturliga monopol. Det är t. ex. svårt
att tänka sig någon ökad konkurrens på elmarknaden genom att den enskilde
konsumenten skulle få flera leverantörer att välja mellan.
Det har dock visat sig möjligt att också på elmarknaden upprätthålla vissa
inslag av konkurrens genom förekomsten av flera energibolag med olika
regionala distributionsområden. På ett gemensamt stamlinjenät har dessa
kunnat transportera elektricitet från produktionsanläggningar till sina resp.
distributionsområden. Via kraftbörsen har bolagen kunnat utbyta produktionskapacitet,
så att i varje ögonblick den mest kostnadseffektiva produktionsmixen
kunnat uppnås.
Det kan synas som om vi i Sverige nått så långt det går vad gäller att
kombinera stordriftsfördelar med konkurrens för att få ett, nationellt sett,
så effektivt system som möjligt. Genom att vi har flera olika bolag får
konsumenter och statsmakter ett visst mått på de olika bolagens effektivitet
och prissättning. Genom stamlinjenätet har investeringarna i infrastrukturen
kunnat begränsas. Genom kraftbörsen får vi ett utbyte mellan företagen,
så att den mest kostnadseffektiva produktmixen används. Under
senare år har också den enskilde konsumenten fått ökade möjligheter att
byta mellan olika energiformer och att effektivisera sin energianvändning.
Men det finns ytterligare möjligheter att öka konkurrensinslagen. Ett sätt
är att ge lokala elverk och större industrier ökade förutsättningar att välja
mellan olika leverantörer och att fritt förhandla om leveransvillkoren. Kartellsamarbete
mellan olika producenter måste motverkas.
13
Mot. 1987/88
N33
Eloptioner
Vi anser vidare att ett system med eloptioner bör utredas. Det kan t. ex.
fungera enligt följande: Ett företag som planerar en stor nyinvestering som
står och faller med elpriset bör ha möjlighet att teckna option på en framtida
elleverans till ett visst pris. Intresserad motpart till en sådan option kan
t. ex. vara ett energiföretag som står i begrepp att investera i ny produktionskapacitet
men är osäker på om man får avsättning för kraften till
ett pris som gör anläggningen lönsam. Möjlighet att sälja/överlåta optionen
bör finnas för bägge parter.
Rätt utnyttjade bör eloptioner kunna underlätta omställningen av elförsörjningen
och samtidigt minska de osäkerheter som kan drabba inte minst
elintensiva företag hårt under avvecklingsperioden.
Fjärrvärmeområden
Folkpartiet gick i riksdagen emot den lag som ger kommunfullmäktige
möjlighet att besluta om rätt för leverantör att vägra leverans av el inom
fjärrvärme- och naturgasområde. Vi menar att leveransskyldighet skall föreligga
även inom sådana områden.
Motiven för att kunna vägra leverans har varit att skydda fjärrvärmen
från konkurrens. Det kan innebära, och har också i en del fall inneburit, att
man hindrat investeringar i energisnål teknik som t. ex. värmepumpar.
Svensk PURPA-lag
För att ge ett större utrymme för mindre elproducenter har vi också förordat
en lag som i viss mån liknar den amerikanska PURPA-lagen (The Public
Utility Regulatory Policies Act). Genom den lagen är de amerikanska
energiföretagen i princip (tillämpningen skiljer sig mellan de olika delstaterna)
skyldiga att ta emot elkraft även från andra producenter enligt en i
förväg bestämd formel för prissättningen. I Sverige får vi nu en liknande
lag. Detta kan så småningom ge större möjligheter till rimlig ersättning åt
enskilda ägare av t. ex. vindkraftverk och minivattenkraftverk. Möjligheterna
ökar efter hand som elpriset stiger.
Kraft börsen
Fler aktörer bör kunna släppas in på stamnätet och därmed få möjlighet att
delta på kraftbörsen. Det ställs i dag höga krav på leveranssäkerhet för dem
som deltar på kraftbörsen. Vi menar inte att man skall göra avkall på de
kraven men att det bör finnas utrymme för t. ex. flera kommuner eller
grupper av kommuner att transportera kraft på stamnätet och delta i samkörningen.
Om en grupp av leverantörer tillsammans uppfyller börsens krav
bör de kunna godtas likaväl som en enskild leverantör.
14
6 Teknik för elproduktion
Det finns i dag inte så många tillgängliga alternativ till kärnkraften när det
gäller elproduktion. Därför bör inte minst möjligheten att använda mottrycksanläggningar
i fjärrvärmesystemen för kraft- och värmeproduktion
utnyttjas fullt ut. I övrigt är det i första hand kolkondens och naturgas som
kan bli aktuella. Vindkraften är den av de ”nya” energikällorna som nått
längst i teknisk mognad. Vindkraften kan, med en massiv satsning, bli ett
värdefullt komplement i det svenska energisystemet. Vi avvisar från folkpartiets
sida en fortsatt utbyggnad av vattenkraften.
På längre sikt kan mycket hända både när det gäller produktion och
lagring av elenergi. En bit in på 2000-talet kan t. ex. effektiva solceller eller
fusionskraft komma att ge oss en närmast obegränsad tillgång till ”miljövänlig”
och billig energi. Väte kan bli en ny effektiv energibärare och
supraledning kan ge ökade möjligheter att lagra energi. Ännu har vi dock
en lång period framför oss där de miljö- och kostnadseffektiva metoderna
att generera och distribuera el är starkt begränsade.
Kraftvärme
Folkpartiet har ställt sig mycket positivt till den utbyggnad av kraftvärmen
som skett i flera kommuner. Denna utbyggnad har bidragit både till förbättringar
av miljön och till en effektivare användning av energiinnehållet i
det bränsle som använts.
Problemet när det gäller kraftvärmen är att den med de elpriser som
gäller i dag inte är särskilt konkurrenskraftig. Av en möjlig produktionskapacitet
på 6 TWh utnyttjades under 1986 endast 3,2 TWh.
Kraftvärmens konkurrenskraft ökar i takt med att elpriserna stiger. Den
är dessutom billigare än andra nu tillgängliga alternativ för ny elproduktion.
Med utnyttjande av modern teknik kan i framtiden lönsamheten öka även
för småskalig kraftvärme.
Kolkondens
En viss andel kolkondens blir troligen nödvändig i det svenska energisystemet
när kärnkraften avvecklas. Kondenskraft skiljer sig från kraftvärme
genom att endast el produceras vilket innebär att bara en del av bränslets
energiinnehåll kan tas till vara. Därför bör kondenskraft komma i fråga
först när fjärrvärmeunderlaget tagits i bruk för kraftvärmeproduktion.
Under de senaste åren har ny teknik utvecklats på kolförbränningsområdet,
vilken innebär att miljöeffekterna kraftigt reducerats. Svenska Asea
har utvecklat den s. k. PFBC-tekniken. Andra företag har utvecklat en
metod för kolförgasning som nu prövas i anläggningar i USA och Västtyskland.
Båda dessa tekniker har mycket goda miljödata. När det gäller svavel,
kväveoxider och tungmetaller begränsas utsläppen mycket kraftigt.
Som vi påpekat tidigare finns det dock ingen metod för att rena utsläppen
från koldioxid. Dessa bidrar på längre sikt till globala klimatförändringar.
Även om enstaka svenska kondensanläggningar bidrar marginellt till de
samlade utsläppen i världen krävs i enlighet med vårt ansvar för den globala Mot. 1987/88
miljön, att vi är restriktiva med användning av kol i energisystemet. N33
Naturgas
För precis 25 år sedan började naturgasutbyggnaden i Europa. Därmed
berikades det internationella energisystemet med en ny konkurrenskraftig
energiprodukt och ett steg togs mot en mer komplett och fullödig marknad
för energi. Naturgasen fyller internationellt rollen att ”knyta ihop” el- och
bränslesektorerna av energisystemet genom att inom båda sektorerna erbjuda
användarna alternativ. De senaste decenniernas utveckling i Västeuropa
har visat att naturgasen har god konkurrenskraft och förutsättningar att
täcka åtminstone 10-20 % av en nationell energimarknad. Den snabba
tillväxten av kända naturgastillgångar har dessutom visat att uthålligheten
är t. o. m. större än för olja. Naturgas erbjuder således ett långsiktigt
komplement till andra bränslen, därtill ett med goda miljöegenskaper.
Också Sverige är numera anslutet till det västeuropeiska naturgassystemet
och introduktionen har kommit i gång i Syd- och Västsverige. Därmed
har utbudet breddats även på den svenska energimarknaden och konkurrensen
mellan olika energislag intensifierats. Naturgasen kommer även att
introduceras i Mellansverige under 1990-talet. Man räknar dock för närvarande
inte med att naturgasen skall kunna nå en större andel av energimarknaden
än 10-15 %. 1 april 1988, när stamledningen till Göteborg invigs, är
andelen fortfarande under 1 %.
Naturgasintroduktionen i Sverige skall enligt riksdagens beslut 1980 ske
på kommersiella villkor. Vi står fast vid detta beslut, som helt står i samklang
med vår uppfattning att energiförsörjningen skall utvecklas på marknadens
villkor. Möjligen kan det under etableringsfasen finnas behov av
visst stöd för att naturgasens kvalitativa och kommersiella förutsättningar
skall kunna prövas. Vi avvisar dock direkta subventioner till naturgasintroduktionen.
Det är viktigt att naturgasintroduktionen inte resulterar i en monopolmarknad.
Visserligen möter naturgasen konkurrens från oljeprodukter och
även från el, men det är viktigt att det ges utrymme för fler aktörer också på
gasmarknaden, inte minst därför att Swedgas - som står för de två hittills
tecknade importkontrakten - har flera av de stora utländska presumtiva
leverantörerna som delägare.
Det är väsentligt att en marknad för naturgas kommer att präglas av
mångfald och att vi bl. a. får flera regionala distributörer. Dessa bör sedan
själva kunna avgöra om de var för sig eller gemensamt med Swedgas skall
närma sig de olika utländska leverantörerna. Mycket talar för att man på
kort sikt vinner på ett samfällt agerande. Vi avvisar dock att importen i
något som helst skede formellt monopoliseras t. ex. genom att Swedgas ges
lagstadgad ensamrätt.
På längre sikt bör ett svenskt gasnät fungera som ett stamnät, där i princip
alla distributörer har möjlighet att transportera gas från källan till distributionsområdet.
Jämförelser kan här göras med stamlinjenätet för elkraft
som vi, som tidigare nämnts, menar bör öppnas för fler transportörer. Vi 16
noterar att nuvarande lagstiftning ger även andra gasföretag än rörlednings- Mot. 1987/88
ägaren rätt att utnyttja ledningens transportkapacitet och räknar med att N33
formerna och de ekonomiska villkoren för detta kommer att preciseras
under de närmaste åren.
V
Vindkraft
Det finns goda förutsättningar för att vindkraften skall kunna bli ett värdefullt
komplement i det svenska elproduktionssystemet. Studier som gjorts
av statens energiverk visar att vid tillräckligt långa serier kan vindkraften
prismässigt konkurrera med kolkondens.
De försöksanläggningar som finns i Maglarp och Näsudden har visat att
det är tekniskt möjligt att driva stora vindkraftverk. I andra länder, t. ex.
Danmark, har man med framgång inriktat sig på aggregat med lägre effekt
än de svenska försöksanläggningarna.
För att vindkraften skall kunna bidra med mer än marginella tillskott till
elförsörjningen är en fortsatt inriktning på relativt stora aggregat nödvändig.
För att nå 10 TWh behövs ca 1 400 aggregat av Maglarps storlek (enligt
EK 81). Mindre vindkraftverk kan dock få stor lokal betydelse och möjligheterna
för ägare av sådana verk att sälja ström bör öka med den svenska
versionen av PURPA-lagen (se avsnittet ”Mer konkurrens”).
Det finns begränsningar för hur mycket vindkraft vi kan få med i systemet.
Det finns fysiska begränsningar i form av tillräckliga arealer i goda
vindområden. Det finns också begränsningar för hur mycket vindkraft man
kan reglera i kraftsystemet. Annan produktion behövs vid de tillfällen
vindkraftverken står stilla.
Statens energiverk har kommit fram till att med beaktande av ovan
nämnda begränsningar bör det vara möjligt att bygga upp en vindkraftskapacitet
motsvarande 10 TWh per år.
Nästa steg i utvecklingen bör vara byggandet av en gruppstation av flera
vindkraftverk. En sådan kommer också att börja byggas på Gotland under
1988 med fem aggregat på ca 200 kW vardera. Ytterligare studier bedrivs
bl. a. inom KVAB (Kraftindustrins Vindkraft AB). Vi anser det också
rimligt att den fortsatta utvecklingen av vindkraften sker i kraftbolagens
regi.
Biobränslen
Bioenergi (skogsavfall, torv, energiskog) kan enligt vår bedömning knappast
få någon större betydelse för elproduktion under de närmaste decennierna.
I viss utsträckning kommer emellertid bioenergi att användas i värmekraftverk.
Bioenergi kan dock på verksamt sätt bidra till att minska användningen
av olja och kol för uppvärmningsändamål. Från folkpartiets sida har vi sett
positivt på de ansträngningar som gjorts att öka tillgången på biobränsle.
Det är mycket beklagligt att regeringen under så lång tid underlåtit att
stödja utvecklingen av biobränslen på det sätt som varit både möjligt och
önskvärt.
7 Priser, skatter och avgifter
Mot. 1987/88
N33
Vi föreslår att priset på el successivt anpassas till den högre prisnivå som
kommer att gälla efter kärnkraftsavvecklingen. Formerna för detta bör
utredas.
Vi anser att den nuvarande allmänna energiskatten bör slopas och ersättas
av en mervärdeskatt.
Vi vill ingående pröva förutsättningarna att slopa den särskilda skatten på
oljeprodukter och kol och ersätta denna med miljöavgifter på de utsläpp
som sker vid förbränning.
Prispolitik
Kärnkraften svarar i dag för hälften av den svenska elproduktionen. Det
innebär att även med en mycket framgångsrik hushållningspolitik blir det
nödvändigt att ersätta åtminstone delar av kärnkraftselen med annan elproduktion.
Till bilden hör att elanvändningen dessutom erfarenhetsmässigt
har en positiv inkomstelasticitet, dvs. användningen ökar med stigande
realinkomster. Även det talar för att kärnkraft kommer att behöva ersättas
med annan kraftproduktion.
Åtskilliga gissningar har förekommit om hur stor elanvändningen kan
väntas bli framöver. Vi anser det inte särskilt meningsfullt att i det långa
perspektiv som nu är aktuellt spekulera om detta. Som vi tidigare påpekat
kommer utvecklingen på marknaden med stor säkerhet att bjuda på åtskilliga
överraskningar vad gäller både användningen och produktionen av el
och andra energiformer.
Utbyggnad av ny kapacitet kommer att leda till prishöjningar på el. Det
har i sig inte med kärnkraftsavvecklingen att göra. Elpriset skulle höjas vid
kapacitetsutbyggnad även om denna skulle avse ny kärnkraft. Skillnaderna i
produktionskostnader mellan ny kärnkraft och annan elproduktion, t. ex.
kolkondens, torde i dag inte vara särskilt stora.
Utbyggnad av ny elproduktion blir således aktuell i samband med kärnkraftsavvecklingen.
Men den kan också aktualiseras till följd av kapacitetsbrist
i det nuvarande produktionssystemet. Oavsett motiveringen för
utbyggnaden av ny kapacitet kommer denna, som framhållits, att leda till
höjning av elpriset.
Några olika scenarier kan nu tänkas.
Det första, A, innebär att vi redan under nästa årtionde slår i kapacitetstaket
vad gäller elanvändningen. Det kommer att driva upp priset på el
och motivera nya produktionsanläggningar. Oavsett vad som sker med
kärnkraften under 1990-talet skulle sådana alltså behöva tas i bruk framåt
sekelskiftet. Priset stiger successivt under 1990-talet och driver fram ett
utnyttjande av den hushållningspotential som finns. Prishöjningarna bromsar
visserligen efterfrågeutvecklingen men likväl fortsätter elanvändningen
att öka.
Det andra, B, utgår från en betydligt försiktigare utveckling av elefterfrågan.
Inga kapacitetsproblem förutses förrän kärnkraftsreaktorer tas ur
bruk. Först då inträffar också kraftiga elprishöjningar. Situationen kan
liknas vid ett läge där kylan slår till och kraftproducenterna under lång tid Mot. 1987/88
tvingas utnyttja oljekondensverken. Skillnaden är att kärnkraftsavveck- N33
lingen är förutsedd och kan planeras.
Om scenario A förverkligas skulle det knappast krävas några politiska
ingrepp utöver det tidigare nämnda förbudet mot kärnkraftsdrift efter år
2010 och vissa allmänna ramar för energiproduktionen, t. ex. på miljöområdet.
I scenario B är situationen något mer komplicerad. Här leder inte marknadsmekanismen
till successivt höjt elpris. Den kraftiga prishöjningen i
samband med att kärnkraften ersätts med annan kraft kan därför komma
som en ”chock”. Mot detta kan invändas att kärnkraftsavvecklingen är väl
känd av användarna och därför bör motivera dem till omställningsåtgärder i
god tid. Man kan emellertid ifrågasätta om den ”teoretiska” kunskapen att
elpriset skall höjas en gång i framtiden verkligen påverkar beteendet och
planeringen i tillräckligt hög grad. Det kan i varje fall ligga en risk i att
förlita sig härpå.
För att undvika vad som för många skulle kunna bli en ”elprischock” kan
man därför genom politiska ingrepp medverka till att elpriset höjs successivt
och att de första stegen tas redan nu. Därigenom får man snabbt en
inriktning på hushållningsåtgärder som kan begränsa behovet av senare
kapacitetsutbyggnad.
Vilket av de två scenarierna som är mest realistiskt kan vi i dag inte
bedöma. Vi anser det emellertid motiverat att utgå från scenario B. De
politiska beslut som det motiverar kan senare korrigeras om scenario A
skulle inträffa. Om man däremot utgår från scenario A och nu avstår från
politiska ingrepp i prisbildningen och det senare visar sig att scenario B
infrias har dyrbar tid gått förlorad.
Vår slutsats blir alltså denna:
För att stimulera hushållningsåtgärder och åstadkomma en mjuk övergång
till den högre elprisnivå som kommer att gälla sedan kärnkraften
avvecklats bör elpriset höjas successivt under de närmaste åren.
Regeringen har föreslagit att avkastningskravet på Vattenfall, som är
prisledande, skall höjas. Det kommer att leda till en elprishöjning på ett par
öre per kWh i användarledet. Det kan ses som ett första steg i en trappa
med successiva prishöjningar.
För de fortsatta stegen kan knappast ytterligare ökat avkastningskrav på
Vattenfall utnyttjas. Då måste en annan uppläggning övervägas. En möjlighet
är naturligtvis att använda skatteinstrumentet. En annan kan vara att
låta kraftföretagen göra obligatoriska fondavsättningar.
Ett enkelt räkneexempel visar att en successiv höjning av skatten/fondavgiften
från 2 öre 1991 till 6 öre 2005 skulle sammantaget ge ca 70 miljarder
kronor. Dessa medel skulle förslagsvis kunna slussas till åtgärder som leder
till bättre energihushållning och utveckling och utbyggnad av ny produktionsteknik.
Dessa alternativ bör ytterligare studeras under det närmaste året så att
nästa steg i pristrappan kan tas fr. o. m. 1991.
Det är naturligt att oljepriserna stiger i paritet med elpriserna.
19
Mervärdeskatt
Vi räknar, som vi tidigare nämnt, med att fram till kärnkraftsavvecklingen
få ett successivt höjt pris på el. När prisnivån blir tillräckligt hög kommer
många elvärmekonsumenter att söka andra alternativ eller komplement till
eluppvärmningen.
Detta är en rimlig utveckling. Vi har under ett antal år med god eltillgång
kunnat använda denna till att ersätta olja, vilket gett både miljö- och
beredskapsvinster. Men när tidpunkten för kärnkraftsavvecklingen närmar
sig måste en stor del av eluppvärmningen ersättas av andra alternativ, t. ex.
naturgas och inhemska bränslen. Den främsta signalen till konsumenterna
när det bör ske är priset.
Ett höjt elpris skulle dock kunna drabba den eltunga exportindustrin
hårt. Även om det säkert finns ytterligare effektiviseringsvinster att göra när
det gäller industrins energianvändning finns det också ett tak över vilket
ytterligare investeringar inte är lönsamma.
Inom EG-länderna beskattas energi (olja, kol, el etc.) i huvudsak inom
mervärdeskattesystemet. Det innebär att industri- och handelsföretag som
regel har rätt att dra av ingående mervärdeskatt samt att exporten inte
belastas.
Skattesatsen på energi inom EG är normalt densamma som för annan
konsumtion, dvs. ligger i intervallet 14-20 %. Skattesatsen kan dock variera
mellan olika energislag. I vissa länder beskattas t. ex. elektricitet inte alls
eller med en s. k. reducerad skattesats.
I de flesta EG-länder utgår också andra skatter än mervärdeskatt på
energin. Generellt gäller dock att dessa skatter är betydligt lägre än energiskatterna
i Sverige.
Med hänsyn till den pågående harmoniseringen inom EG av indirekta
skatter är det sannolikt att olikheter i beskattningen av energi kommer att
jämnas ut och att energibeskattningen kommer att ske mera renodlat inom
mervärdeskattesystemet. Oljeprodukter kommer dock att beläggas med
särskilda skatter.
Genom att inordna energibeskattningen i mervärdeskattesystemet kan
man nå flera styreffekter som är önskvärda i den framtida energipolitiken.
Det blir i huvudsak konsumtionen och inte exporten som beskattas.
Utredningen om indirekta skatter har i sina direktiv fått i uppgift att
pröva också energibeskattningen. Det är väsentligt att utredningen lyckas ta
fram ett enkelt och överskådligt förslag. Enligt vår uppfattning skulle det
innebära betydande fördelar om energiskatterna kunde inordnas i mervärdeskattesystemet
.
Miljöavgifter
Alltför ofta tillåts utsläpp av miljöfarliga utsläpp utan att tillräcklig hänsyn
tas till miljön. Miljön saknar, till skillnad från bl. a. råvaror och arbetskraft,
ett pris.
Tanken bakom miljöavgifter på utsläpp är att sätta pris på miljön. Miljöförstöring
kommer för förorenaren att innebära kostnader som denne måste
ta hänsyn till.
Denna typ av ekonomiska styrmedel leder på längre sikt till en utveckling Mot. 1987/88
av miljövänlig teknik och bättre reningsmetoder. Förorenaren stimuleras N33
ekonomiskt att bli mera miljövänlig. Avgifterna blir en ekonomisk drivkraft
att utveckla och finna tekniska lösningar som leder till lägre utsläpp än de
gränsvärden som politiker och myndigheter fastställer i lagar och prövningsbeslut.
Teorin bakom miljöavgifter är att företagen kommer att reducera sina
utsläpp så länge avgiften för att släppa ut en enhet är högre än kostnaden för
att förhindra att denna enhet släpps ut. Utsläppen kommer alltså att reduceras
till den nivå där kostnaderna för reduktion av ytterligare en enhet är lika
med avgiften.
Enligt vår mening bör man nu ingående pröva att ta bort den särskilda
skatten på oljeproduktion och kol. I stället anser vi att miljöavgifter bör
införas på svaveldioxidutsläpp, kväveföreningar och olika tungmetaller som
t. ex. kvicksilver. På sikt bör fler ämnen kunna bli aktuella.
Koldioxid bildas vid all förbränning. Det som framför allt bidrar till att
öka halten koldioxid i luften är förbränningen av fossila bränslen som kol,
olja och naturgas. Den koldioxid som uppstår vid förbränning av naturgas
är dock endast cirka hälften jämfört med kol och olja.
De koldioxidutsläpp som görs beror dels på hur effektiv förbränningen
är, dels på kolhalten i bränslet. Det är angeläget att man fastställer en
metod för att mäta och avgiftsbelägga också utsläppen av koldioxid.
Den prövning som görs av koncessionsnämnden är på sitt sätt dynamisk.
Nämnden skall vid prövningen av en anläggning enligt miljöskyddslagen
göra en avvägning mellan vad som är ekonomiskt rimligt, tekniskt möjligt
och miljömässigt motiverat. Det innebär att nämnden efter hand som kunskapen
ökat och nya tekniska lösningar kommit fram kunnat skärpa kraven.
Nackdelen har dock varit att när en anläggning väl är prövad och gränsvärdena
fastställda så upphör dynamiken. Den möjlighet till omprövning
som finns i miljöskyddslagen används sällan. Men miljöavgifter innebär hela
tiden en stimulans för företagen att utveckla och förbättra förbränningen
och reningssystemen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de mål och riktlinjer för energipolitiken
som förordats i motionen,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag att två kärnreaktorer
skall tas ur drift i mitten av 1990-talet,
3. att riksdagen stiftar sådan lag att drift av kärnreaktor blir
förbjuden efter år 2010,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna-vad i
motionen anförts om att aktivt utnyttja prisinstrumentet för att påverka
utvecklingen på energimarknaden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta miljökrav på energiproduktion,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1987/88
motionen anförts om införandet av miljöavgifter, N33
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att sänka den tillåtna gränsen för svavelutsläpp
till 0,5 viktprocent,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av och metoder för att skapa ökad
konkurrens bland kraftproducenterna,
9. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts
med uppgift att utreda ett system med eloptioner i enlighet med vad
som i motionen anförts,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om leveransvägran,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvecklingen av ny teknologi,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om övergång från energiskattesystem till mervärdeskatt,
13. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts
med uppgift att utreda utformningen av kraftbolagens investeringsfonder
i enlighet med vad i motionen anförts,
14. att riksdagen avslår regeringens förslag att förbjuda direktverkande
el i nya bostadshus.
Stockholm den 22 mars 1988
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)
Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)
Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)
Hadar Cars (fp)
22