med anledning av prop. 1987/88:36 om den ekonomiska politiken på medellång sikt
Motion 1987/88:Fi6 av Olof Johansson m. fl. (c)
Motion till riksdagen
av Olof Johansson m. fl. (c)
med anledning av prop. 1987/88:36 om den
ekonomiska politiken på medellång sikt
Mot.
1987/88
Fi6
Sammanfattning
I motionen beskrivs centerns ekonomiska politik på medellång sikt.
Centern betonar miljömålen även i den ekonomiska politiken. Detta
innebär bl. a. att miljöhänsyn måste byggas in i den svenska marknadsekonomin
genom ekonomiska styrmedel. På detta sätt bringas alla företag och
indirekt också konsumenterna till att ta hänsyn till miljökostnader. Företagets
kalkyl blir i större utsträckning också en samhällsekonomisk kalkyl. En
god miljö måste bli ett mål i den ekonomiska politiken.
Centern betonar vikten av god konkurrenskraft. Det innebär att kostnadsutvecklingen
måste anpassas till omvärlden. En räntepressande politik med
en stram finanspolitik, avvecklad valutareglering och utförsäljning av statliga
företag för att minska upplåningen minskar kapitalkostnaden och gynnar
investeringar. Löneökningstakten kan minskas genom en sänkt skatt på
maten, sänkta marginalskatter, och/eller minskade arbetsgivaravgifter, en
stram offentlig konsumtionsutveckling som ger utrymme till reallöneökningar,
en aktiv politik för regional balans som minskar löneglidningen i
överhettade regioner, en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som lägger
kostnader för uppkommen arbetslöshet på arbetsmarknadens parter, viss
decentralisering av löneförhandlingarna samt ett införande av kassabegränsning
(s. k. cash limit) i den offentliga sektorn.
Centern betonar en långsiktigt stabil ekonomisk utveckling. För detta krävs
decentraliserad satsning på kvalificerad utbildning och forskning i hela landet
i syfte att skapa kreativa miljöer där kunskapsindustrin kan växa. En
skattereform måste gynna sparande, investeringar, arbete, eget företagande
och decentraliserat personligt ägande.
Centern betonar den regionala balansen. Långsiktiga insatser måste till för
att skapa ett klimat för en livskraftig utveckling i alla delar av landet. Statlig
investeringspolitik i utbildning, vägnät, telenät, järnvägsnät samt insatser för
teknikspridning är nycklarna. En geografiskt jämnare utveckling i den
offentliga sektorn åstadkoms med ett rättvisare bidragssystem till kommunerna.
Centern betonar decentralisering. Sparandet och förmögenhetsuppbyggandet
i ekonomin skall företrädesvis ske i hushållssektorn för att gynna enskilt
ägande av bostad, aktier, eget företag m. m. Privata investeringskonton bör
införas för att stimulera hushållssparande!. Centern vill gynna små och
1
1 Riksdagen 1987/88.3 sami. Nr Fi6
medelstora företag, bl. a. därför att i stort sett all ny sysselsättning skapas där Mot. 1987/88
i dag. Fi6
Centern betonar en rättvis fördelning. Tillväxten måste fördelas rättvist.
Det innebär en prioritering av grundtryggheten, satsning på vården, sänkt
skatt på maten, rättvis kommunal beskattning, bevarat grundavdrag i
skatteskalan, vårdnadsersättning för småbarnsföräldrar med barn i förskoleåldern,
höjda studiemedel och satsning på pensionärer med låg eller ingen
ATP.
Centern betonar mindre krångel och byråkrati och ökad flexibilitet. Centern
vill avskaffa valutareglering, avveckla prisstoppet som medel i den ekonomiska
politiken, uppluckra statliga monopol, minska regleringarna inom
trafik- och bostadsmarknaden, förenkla skattesystemet, avskaffa löntagarfonderna
samt sälja ut statliga företag men förstärka affärsverkens regionala
ansvar.
1. Den ekonomiska politikens mål
I regeringens proposition om riktlinjer för den ekonomiska politiken på
medellång sikt diskuteras målen för den ekonomiska politiken grundligt men
enligt vår uppfattning på ett föga insiktsfullt sätt. De traditionella målen för
den ekonomiska politiken har varit full sysselsättning, jämn fördelning, hög
tillväxt, prisstabilitet och balans i utrikesaffärerna. De centerledda regeringarna
lade till målet om regional balans vilket den nuvarande socialdemokratiska
regeringen efter centerkritik anammat. LU 84 angav också god
vinstnivå och balans i statsfinanserna som mål för den ekonomiska politiken.
Regeringen delar i propositionen in målen i två grupper - dels välfärdsrelaterade
mål, dels intermediära (dvs. inte slutliga) mål som samtidigt benämns
restriktioner. Till de senare vill man räkna målen om balans i utrikesaffärerna,
balans i statsfinanserna samt en god vinstnivå i näringslivet.
Centern anser att det yttersta syftet för den ekonomiska politiken liksom
för all politisk verksamhet bör vara en ökad livskvalitet för enskilda
människor. Centern väljer ordet livskvalitet framför ordet välfärd därför att
det på ett bättre sätt belyser att det är fråga om människors välbefinnande i
ett större perspektiv. Den materiella välfärden är endast en del i denna
livskvalitet. Den ekonomiska politikens övergripande mål är därför enligt
centerns uppfattning:
att generera en materiell välfärd samt
att fördela denna mellan medborgarna, i nuvarande och kommande
generationer, på ett rättvist sätt.
Dessa mål måste dock ha restriktionen att den materiella välfärdsgenereringen
inte får ske på ett sådant sätt att livskvaliteten minskar på andra
områden.
Därför anser centerpartiet att de mål för den ekonomiska politiken som
regeringen benämner välfärdsrelaterade och som är knutna till den materiella
välfärden och dess fördelning (full sysselsättning, hög tillväxt, jämn
fördelning, regional balans) redan i sig är intermediära. Balans i utrikesaffärerna
och statens budget, prisstabilitet och god vinstnivå är restriktioner för
den ekonomiska politiken men kan enligt vår uppfattning knappast betraktas
som mål i sig. Centern ansluter sig till de traditionella målen för den Mot. 1987/88
ekonomiska politiken men vill påpeka vikten av att också se de större Fi6
sammanhangen i politiken.
Detta större sammanhang måste prägla den vardagliga politiken. Den
förda ekonomiska politiken kännetecknas av att planerings- och reformverksamhet
i hög grad sker sektorsvis med en ensidig inriktning på ett
politikområde i taget. Den förda regeringspolitiken har såväl saknat en
genomarbetad helhetssyn som en analys av olika delreformers samverkande
betydelse för de enskilda människorna. Övergripande livskvalitetsmål har
fått stå tillbaka för beslut som uppfattas som nödvändiga i ett begränsat
tidsperspektiv.
1.1. Miljön som mål för den ekonomiska politiken
Livskvaliteten har också andra dimensioner som sammanhänger med den
ekonomiska politiken. En god miljö och möjligheten till en individuell
avvägning mellan fritid och arbete är sådana dimensioner som inte täcks upp
av de traditionella ekonomisk-politiska målen. Dessa mål måste också
beaktas. Om denna hänsyn inte tas riskerar den ekonomiska politiken att
inriktas mot mål som visserligen är realterade till livskvaliteten men som
ligger vid sidan av det verkliga målet.
Ett exempel på en sådan suboptimering är en ensidig inriktning mot
ekonomisk tillväxt. Regeringen påpekar också att en tillväxt som för med sig
en försämrad miljö, regionala obalanser eller en ojämnare inkomstfördelning
kan minska människors livskvalitet. Någon slutsats dras inte av detta. I
stället hänvisas i ett allmänt resonemang till att det på det hela taget torde
vara lättare att verka för en god miljö om resurserna växer.
Redan långtidsutredningens utredningsmetoder ställer miljömålen vid
sidan om. I utredningsarbetet ställs en rad målsättningar upp; full sysselsättning,
konstant skattetryck, balans i utrikesaffärerna, ett högre offentligt
sparande, god lönsamhet. De ”mjuka” målen om jämn fördelning, god miljö
och regional balans lämnas utanför modellen. Därefter tas en rad krav fram
som leder fram till målen. Utredningen beskriver sedan konsekvenserna för
de mer välfärdsrelaterade målen, miljö, fördelning, tillväxt och regional
balans.
Centern anser att denna syn på den ekonomiska politiken är alltför passiv.
Miljöhänsynen t. ex. måste byggas in i den ekonomiska politiken. En
västtysk modell som applicerats på svenska förhållanden uppskattar att
miljöföroreningarna i dag orsakar skador motsvarande 6 % av BNP. I detta
perspektiv är det tveksamt om företag med viss produktionsteknik och rening
är lönsamma också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. De kostnader som
utsläppen orsakar i form av korrosion på byggnader, minskad avkastning i
jord- och skogsbruk, ökade sjukvårdskostnader, minskat rekreationsvärde
m. m. överstiger det konsument- och producentöverskott som produktionen
genererar. Den materiella välfärd dessa företag skapar ger en nettoförlust i
livskvalitet om också miljöskadorna räknas in.
Centern anser att framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om
miljön måste vara ett centralt mål i den ekonomiska politiken. Det innebär
1* Riksdagen 1987188.3 sami. NrFiö
bl. a. att miljöhänsyn måste byggas in i den svenska marknadsekonomin. Mot. 1987/88
Ekonomin måste ges en större långsiktighet genom att miljökostnaderna förs Fi6
in i företagen genom miljöavgifter och skatter på vissa råvaror som kol, olja
och uran. Miljöavgifter kan på så sätt bli ett effektivt instrument för att
stimulera utnyttjande av miljövänligare produktionsmetoder och ett styrinstrument
för samhället och konsumenterna.
På detta sätt vidgas den företagsekonomiska kalkylen till en samhällsekonomisk
kalkyl. Denna insikt visar regeringen också i propositionen då man
aviserar att använda ekonomiska styrmedel mer systematiskt inom miljöpolitiken.
Detta uppvaknande välkomnas av centerpartiet även om det kommer
sent.
För vissa produkter kan man ej bedöma miljöeffekterna. Vi har därför
föreslagit att en obligatorisk ansvarsförsäkring skall införas för kemikalier.
Försäkringen skulle kunna åstadkomma en minskning av mängden farliga
eller osäkra kemikalier, en bättre kontroll av de produkter som säljs och
används, samt bättre ekonomiska ersättningsmöjligheter för dem som
drabbas av de kemiska produkternas negativa effekter.
För att markera sambandet mellan ekonomi och ekologi vill centern lägga
till ett ytterligare mål till de traditionella ekonomisk-politiska målen: En god
miljö.
2. Sveriges ekonomiska utveckling
Läget i den svenska ekonomin är vid första anblicken gott. Arbetslösheten är
genomsnittligt låg, inflationen likaså, statsbudgeten är i stort sett i balans och
tillväxttakten under 1987 är tillfredsställande. Studeras däremot läget
närmare är Sveriges grundläggande problem ännu olösta.
Det främsta problemet för Sverige har varit att pressa ned kostnadsökningarna
till omvärldens nivå. 1973-1974 bedrevs en expansiv politik i syfte att
kompensera för den kontraktiva politik som fördes i utlandet som följd av
oljeprischocken. Den internationella lågkonjunkturen skulle överbryggas.
Vinsterna steg och omfattande investeringar gjordes i branscher som senare
skulle visa sig mindre framgångsrika. Dessutom sjönk de årliga produktivitetsökningarna
drastiskt inom den svenska ekonomin.
Den expansiva politiken skapade ett inflationstryck och krav på stora
löneökningar. 1974—1976 ökade också företagens lönekostnader med 40 %.
En stor del av denna ökning härrörde från ökade löneskatter. Den minskade
produktivitetsökningstakten och oljeprischocken hade nödvändiggjort en
anpassning nedåt av reallönerna. I stället skedde motsatsen. Sverige
hamnade i en allvarlig kostnadskris.
Sverige tappade snabbt marknadsandelar till följd av försämrade realtivpriser
och vinstmarginalerna föll kraftigt. Sverige devalverade tre gånger
under 1976 och 1977, vilket ökade tillväxten påtagligt. Landet var på väg mot
balans då uppgången bröts av den andra oljeprischocken 1979-1980.
Tillväxten blev till skillnad från tidigare dock inte lägre i Sverige än
internationellt. Den nödvändiga anpassningen nedåt av reallönerna skedde
inte heller nu. I stället devalverades åter kronan 1981 och 1982 med
sammanlagt drygt 24 %. Devalveringarna medförde en högre vinstnivå och
marknadsandelarna för den svenska exportindustrin steg åter. Mot. 1987/88
Sysselsättningen räddades i slutet av 1970-talet genom omfattande arbets- Fi6
marknads- och industripolitiska insatser. Medan arbetslösheten steg till
tvåsiffriga tal i Europa i övrigt lyckades Sverige hålla den på mycket rimliga
nivåer. Samtidigt omvandlades den svenska industristrukturen i snabb takt
under denna period och landet kunde därför tack vare de centerledda
regeringarnas insatser sedermera gå ut ur den internationella lågkonjunkturen
med en låg arbetslöshet och en stark industri.
Efter devalveringarna 1981 och 1982 skedde, bl. a. till följd av dessa goda
förutsättningar, en snabb återhämtning i svensk ekonomi. Till en början
vann den svenska industrin åter marknadsandelar. Tillväxten var exportledd.
Löne- och kostnadsutvecklingen var dock fortfarande för hög i relation till
omvärlden. Relativpriserna försämrades och svenska marknadsandelar
började åter minska. Tillväxten blev konsumtionsledd vilket försvagade
bytesbalansen. Sverige har dock hittills klarat sig från att anpassa sig till
omvärldens kostnadsutveckling till följd av en rad lyckliga omständigheter.
För det första har den svenska valutakorgens konstruktion orsakat en
konkurrenskraftsförstärkning i förhållande till våra viktigaste konkurrentländer
(USA undantaget) genom en ”smygdevalvering” i takt med dollarraset.
För det andra innebar oljeprisfallet 1986 en engångsförbättring av den
svenska bytesbalansen med 15 miljarder. För det tredje sjönk de internationella
räntorna samt den internationella inflationen kraftigt.
Sammanfattningsvis kan sägas att Sverige under ett antal år har haft ett
andrum för att lösa de grundläggande obalanserna i ekonomin. Devalvering,
oljeprissänkning, internationell räntesänkning, dollarkursfall och minskad
internationell inflationstakt har inneburit en respittid för att komma till rätta
med hög inflation, snabb kostnadsutveckling, låg produktivitetsutveckling
samt svag extern balans. Man kan konstatera att inget av dessa problem är
löst. Regeringen har trots de internationellt goda förutsättningarna hittills
misslyckats med att uthålligt lösa de ekonomiska problemen.
3. Pris- och löneutvecklingen de närmaste åren
Det grundläggande problemet i svensk ekonomisk politik är att pressa ned
löne- och kostnadsökningstakten till omvärldens nivå. Detta fokuseras i
långtidsutredningen. Den förutspår att en fortsatt för hög löneökningstakt
kommer att leda till en mycket låg tillväxt och till en oacceptabelt hög
arbetslöshet. Orsaken är att en fortsatt hög kostnadsstegring skulle urholka
konkurrenskraften i näringslivet. Redan nästa år kan symptom på detta visa
sig. Den prognos regeringen ger för Sveriges ekonomi 1988 visar på ett
bytesbalansunderskott redan nästa år.
Även konjunkturinstitutet har studerat kostnadsutvecklingen och förutspår
förlorade marknadsandelar även med konstanta relativpriser. Långtidsutredningen
visar på att relativpriserna måste sjunka med 0,8 % årligen fram
till 1995 för att den svenska exportindustrins marknadsandelar skall bibehållas.
Detta förutsätter en årlig lönekostnadsökningstakt på högst 3 % om året.
Regeringen anger denna ökningstakt som ett riktmärke som ”vöre önskvärt
att uppnå”.
Långtidsutredningen pekar på vissa institutionella förändringar som Mot. 1987/88
orsaker till misslyckandet att få ned kostnadsutvecklingen, förutom den Fi6
minskade produktivitetsökningstakten. Utredningen pekar bl. a. på att
grundtanken med den svenska modellen inte ger fackföreningssidan ansvar
för prisnivån. Detta ansvar skall tas av arbetsgivarsidan och statsmakterna.
Man anser dock att denna uppläggning till följd av en rad faktorer successivt
urholkats under 1960- och 1970-talen.
4. Lönebildningen och den ekonomiska politiken
De flesta är eniga om att kostnadsökningstakten måste pressas ned. Varken
långtidsutredningen eller regeringen har dock angeri hur nedpressningen till
3 % per år skall gå till. Alternativen till en lägre kostnadsutveckling är dock
inte speciellt attraktiva. En fortsatt hög kostnadsutveckling kan för det första
tvinga regeringen till en kraftig åtstramning av ekonomin för att via en högre
arbetslöshet pressa ned inflationen. Detta är den strategi man valt i Europa i
övrigt. Inflationen har visserligen pressats tillbaka men det har skett till priset
av en långvarigt hög arbetslöshet med stora samhällsekonomiska och sociala
kostnader som följd. Det andra alternativet är att förstärka konkurrenskraften
genom upprepade devalveringar. Detta alternativ kommer med stor
sannolikhet att innebära accelererande kostnadsökningar. Ett tredje alternativ
är att helt ge upp prisstabilitetsmålet och låta växelkurserna fluktuera.
Centern delar regeringens bedömning om att detta är en klar ambitionsnivåsänkning
i den ekonomiska politiken som med kraft måste avvisas. Slutsatsen
är att kostnadsökningarna måste söka begränsas på annat sätt.
Prisstopp har varit regeringens huvudmedicin mot kostnadsökningarna de
senaste åren. Förändrade priser är dock nödvändigt i ett dynamiskt
ekonomiskt system. Prissystemet reflekterar produktionskostnadsförändringar,
ändringar i konsumenternas smak m.m. Långvariga prisstopp
orsakar därför stora samhällsekonomiska förluster. Forskningsresultat visar
också på att prisstopp snarare haft en pådrivande roll på inflationen.
Företagen har efter stoppets slut höjt priserna för att säkra marginaler också
inför nästa prisstopp. Centern avvisar därför prisstoppet som ett medel i den
vardagliga ekonomiska politiken med undantag från exceptionella förhållanden.
En form av statliga ingrepp är att genom politiska beslut på förhand göra
allmänna inkomstpolitiska utfästelser som t. ex. omläggningar av skatteskalor,
införande av löntagarfonder m. m. Detta kan ske genom att regeringen
inträder som avtalsslutande part och sluter "sociala kontrakt”. Den generella
slutsatsen man kan dra från andra länder är att man på detta sätt inte lyckats
att uppnå den återhållsamhet i lönebildningen som eftersträvats. Danmark,
Nederländerna och Norge som provat denna form har också senare övergivit
denna. Centern avvisar denna form av trepartsförhandlingar och paketlösningar
av den typ som förordats i den s. k. SAMAK-rapporten. Lönebildningen
skall enligt centerns mening ske i förhandling mellan fria parter.
En annan form av statlig inblandning är lagstiftning mot löneökningar.
Detta skjuter dock bara upp löneökningarna i tiden och är ingen långsiktig
lösning. Om den sortens ingrepp skulle utnyttjas under en längre period blir
konsekvenserna orimliga och arbetsmarknadsparterna fråntas sitt ansvar. Mot. 1987/88
Lönesystemets förmåga att styra arbetskraft till olika sektorer urholkas med Fi6
välfärdsförluster som följd. Centern avvisar därför lönestopp som ett
framkomligt medel i kostnadsbekämpningen.
Centern har uppfattningen att alltför svaga incitament för att uppnå
samhällsekonomiskt acceptabla löneökningar är en orsak till problemen. En
rad åtgärder bör vidtas för att få ned löneökningstakten:
1. Regeringen måste trovärdigt deklarera att för höga löneökningar inte
kommer att pareras genom devalveringar. En fast växelkurs måste vara en
norm för den ekonomiska politiken. Finans- och penningpolitiken måste
syfta till att understödja den fasta växelkursen. Arbetsmarknadens parter får
därmed ta ett större ansvar för den försämrade konkurrenskraft som uppstår
vid för höga löneökningar.
2. Arbetsgivaravgifterna får inte höjas. Den samhällsekonomiska ramen
för lönekostnadsökningarna får inte intecknas av staten utan måste oavkortat
ges till avtalsparterna.
3. En sänkt skatt på maten genom en differentiering av momsen är en
reform som har brett stöd i fackföreningsrörelsen. En sådan reform kan
skapa lägre löneökningar. Dessutom kan en differentierad moms ge en
positiv fördelningseffekt för barnfamiljer och låginkomsttagare.
4. En framtida skattereform måste innebära marginalskattesänkningar
men också en minskning av de marginaleffekter som skatteskalan och
inkomstprövade bidrag tillsammans ger. Detta skulle medföra att ett visst
lönepåslag ger en större ökning av den disponibla inkomsten. Detta skulle
underlätta avtalsrörelsen.
5. Ökningstakten i den offentliga konsumtionen måste begränsas för att
ge utrymme för reallöneökningar. Skattetrycket får inte öka och bör på sikt
minska. Detta skulle öka den samhällsekonomiska ramen för löneökningar.
6. En samordning av olika avtalsperioder bör ske fortsättningsvis. Konkurrensen
mellan arbetstagarorganisationerna ökar kraftigt när avtal som
sluts påverkar avtal längre fram. Överlappande avtalsperioder förhindrar
också att en effektiv antiinflationspolitik kan föras.
7. En effektiv regionalpolitik måste föras som minskar den överhettning
som finns i vissa regioner medan andra regioner har problem med arbetslöshet.
Överhettningssymptom och löneglidning är i dag störst inom storstadsområdena.
En politik för regional balans är ett effektivt medel mot
löneglidning och kostnadsökningar.
8. Ansvaret för lönebildningen inom den offentliga sektorn måste i ökad
utsträckning decentraliseras. Anslagen till myndigheterna bör ges en viss
totalram inom vilken en löneram är fastställd. Om löneökningarna överstiger
ramen får besparingar ske på andra områden inom samma myndighet. På
detta sätt kan effektiviteten i den offentliga sektorn upprätthållas och
skattetrycket hållas nere. Dock måste myndigheternas serviceansvar över
hela landet beaktas. Systemet bör utformas så att de offentliganställda får del
av produktivitetsstegringen i den privata sektorn. Löneramen måste vidare
anpassas så att rekrytering av kompetent personal till den offentliga sektorn
tryggas. Det innebär bl. a. att vårdlönerna måste få ett högre påslag än
genomsnittet.
9. Arbetslöshetsförsäkringen bör bli obligatorisk. Utformningen bör ske Mot. 1987/88
så att löntagarorganisationerna via arbetslöshetskassorna stimuleras till att ta Fi6
hänsyn till de kostnader för arbetslöshet som för närvarande inte påverkar
organisationens medlemmar men ändå uppkommer genom deras agerande.
Obligatoriskt medlemskap medför att arbetslöshetskassorna belastas också
av kostnader för arbetslöshet bland ungdomar. Finansieringen av kassorna
skall i större utsträckning än i dag ske genom egna avgifter. Statens andel av
a-kassornas finansiering bör minska från 95 till 90 % med utjämning mellan
kassorna. Detta skulle förstärka incitamenten för återhållsamhet i lönerörelsen.
Arbetstagarna får själva via högre egna avgifter bära kostnader för
högre arbetslöshet.
5. Konkurrenskraft på längre sikt
Långtidsutredningen pekar på att relativprissänkningar även krävs i det
längre perspektivet som skissas fram till 1995. Regeringen påpekar dock att
det på lång sikt också finns möjlighet att påverka andra förutsättningar för
den svenska konkurrenskraften. Man redogör för den strukturomvandling
som pågår från de traditionella basnäringarna till kunskapsintensiv produktion
inom verkstadsindustri, kemisk industri och den privata tjänstesektorn.
Slutsatsen man drar är bl. a. att en kvalitativt högstående och flexibel
utbildning på alla nivåer är av avgörande betydelse.
Detta är ett ovanligt insiktsfullt uttalande med tanke på de massiva
besparingsinsatser som föreslagits av socialdemokraterna på utbildningsområdet,
inte minst under budgetarbetet våren 1987. Centern har i sitt
budgetarbete prioriterat skolan. Upprustning av skollokaler, egna böcker,
bättre skolmat, mindre skolor och klasser är förslag som centern verkat för.
Socialdemokraterna har vid samtliga tillfällen motsatt sig dessa förslag.
Vidare har centern föreslagit att mer pengar skall satsas på de regionala
högskolorna, de tekniska högskolorna, kortare teknisk och ekonomisk
utbildning samt på en förstärkning av studiemedelssystemet.
Även andra långsiktiga åtgärder för att stimulera den långsiktiga konkurrenskraften
har presenterats av centern. Vid den allmänna motionstiden
föreslogs en reformering av skattesystemet med en skattesänkning på arbete
och arbetande kapital. Centern har också motionerat om satsningar på
kommunikationsområdet.
För att uppnå en god konkurrenskraft även i ett längre perspektiv krävs att
svensk industri hävdar sig väl inom de områden som internationellt sett växer
snabbast. Därför är skapande av ett gott klimat för tjänsteproduktion och
kunskapsintensiv produktion viktigt.
Den privata tjänstesektorns tillväxt försvåras av en rad regleringar och
statliga tjänstemonopol. En rad avregleringar bl. a. på trafikpolitikens
område bör ske liksom en uppluckring av vissa av de statliga företagens
monopolställning. Flänsyn till tjänsteproducerande företag måste i ökad grad
tas i företagsbeskattningen.
En långsiktig ekonomisk utveckling i en marknadsekonomi är starkt
beroende av stabila villkor. Ekonomiska aktörer är vana vid att beräkna de
ekonomiska risker som rör konjunkturer, valutakurser m. m. Däremot är de
politiska riskerna med nya pålagor och regleringar svårbedömbara. Den Mot. 1987/88
kortsiktighet och ryckighet som präglat regeringens politik de senaste åren Fi6
har förstärkt denna osäkerhet. Det är väsentligt med ett stabilt politiskt
handlande för att uppnå en långsiktig ekonomisk utveckling.
Centern anser vidare att en långsiktig konkurrenskraft kräver en satsning
på småföretagen. De är en grund för teknisk utveckling och har stor
betydelse vid skapandet av nya arbetstillfällen. Undersökningar visar att
familjeföretagen stått för motsvarande hela sysselsättningsökningen under
1980-talet. Centern anser att skattesystemet måste läggas om så att det till
skillnad från i dag gynnar små och medelstora företag.
6. Skattetrycket, sparandet och de offentliga
finanserna
Långtidsutredningen har i sina beräkningar utgått från ett konstant skattetryck.
Utredningen säger sig inte vilja föreslå en sänkning av skattetrycket då
man har som målsättning att förbättra den konsoliderade offentliga sektorns
sparande. Detta sparande är nödvändigt för att finansiera investeringar i
industrin, anser man. Ej heller föreslår utredningen en höjning av skattetrycket
med hänvisning till den skadliga effekt detta skulle ha på samhällsekonomin.
Utredningen anser att det behövs ett positivt sparande i ekonomin för att
nettoamortera utlandsskulden. Centern instämmer i detta. Ett positivt
finansiellt nettosparande på 1 % av BNP årligen bör vara målsättningen.
Enligt centerns uppfattning bör skattetrycket på sikt sänkas. Sänkningen
bör kunna påbörjas inom den närmaste treårsperioden. Det finansiella
sparandet skall enligt centerns mening inte ske i den offentliga sektorn utan i
hushållssektorn. Ett sparande som sker i den offentliga sektorn ökar
myndigheternas förmögenhet, ägande och makt. Det finns inte något
egenvärde i ett sparande genom statliga budgetöverskott, ej heller i ett
sparande i socialförsäkringssystemet (annat än för att utjämna avgiftsuttaget
över tiden). Ett starkt hushållssparande däremot är ett alternativ som fyller
flera syften. För det första ger det hushållen ekonomisk trygghet att ha en
stor buffert. För det andra ger ett sparande i egen bostad, studier, aktier,
vinstandelsfonder och i eget företag en positiv makt- och ägandespridning i
samhället. För det tredje har skatter som ligger till grund för det offentliga
sparandet en snedvridande effekt på samhällsekonomin. Ett sparande i den
offentliga sektorn är med andra ord per se ett sämre alternativ än
hushållssparande!. En hushållssparkvot på 10 % av den disponibla inkomsten
är fullt realistisk. Målsättningen bör vara att varje hushåll har en
finansiell reserv motsvarande en årslön.
Det finns därför enligt centerns uppfattning skäl att via skattepolitiska
åtgärder söka stimulera till ett så starkt hushållssparande att ett finansiellt
sparande i den offentliga sektorn onödiggörs. I takt med att detta sker bör
skattetrycket kunna sänkas. Detta skulle i sin tur ge andra positiva
samhällsekonomiska effekter.
Skattetrycket har de senaste två åren ökat med mer än 5 procentenheter.
Regeringen förutspår att skattekvoten nästa år kommer att överstiga 56 %. Mot. 1987/88
Centern ser med oro på denna utveckling inte minst med tanke på Fi6
långtidsutredningens påvisade skadliga effekter på ekonomin som helhet.
Denna skattekvotshöjning är vidare ett avsteg från det löfte socialdemokraterna
gav i valrörelsen 1985 om konstant skattetryck.
Det bör enligt centerns uppfattning vara möjligt att stärka statens
finansiella situation genom en avyttring av reala tillgångar såsom vissa
statliga företag samt markinnehav. Köpesumman bör användas för en
nettoamortering av statsskulden.
Det är viktigt att även fortsättningsvis ha en stram utveckling av den
offentliga konsumtionen. Detta dels på grund av de stora negativa effekter
ett ökat skattetryck har på samhällsekonomin, dels på grund av behovet av
att lämna utrymme för reallöneökningarna för att underlätta avtalsstriderna.
Centern anser i likhet med propositionen att det är rimligt att reallöner
och/eller en minskad arbetstid prioriteras framöver.
Det finns dock angelägna områden inom den offentliga sektorn som också
bör prioriteras. Centern har pekat på att vården och utbildningen kräver
förstärkningar. Detta måste dock klaras genom omprioriteringar inom hela
den offentliga sektorn samt genom effektiviseringar.
7. ATP-systemet i framtiden
I långtidsutredningen skisseras en oroväckande finansiell utveckling för
ATP-systemet. Sparandet kommer enligt utredningen drastiskt att minska i
AP-fonderna fram till 1995. Pensionsutbetalningarna kommer att växa
snabbare än avgiftsinkomsterna. Detta trots den optimistiska bild som
tecknats av reallöneutvecklingen. AP-fondens överskott kommer att bytas
mot stora underskott i början på 1990-talet. Detta försämrade sparande
kommer inte, enligt LU:s antaganden, att kompenseras av ett ökande
kollektivavtalsreglerat eller privat pensionssparande.
Långtidsutredningen förutsätter extremt låga lönekostnadsökningar för
att uppnå sitt balansalternativ med full sysselsättning och god tillväxt. Därför
anser centern att det är av största vikt att staten inte försämrar möjligheten till
lönekostnadsökningar inom den samhällsekonomiska ramen genom att höja
arbetsgivaravgifterna. Centern anser därför att det totala arbetsgivaravgiftsuttaget
bör förbli konstant eller minska fram till 1995.
I takt med att en allt större andel pensionärer omfattas av ATP-systemet
kommer kostnaden för pensionstillskott att reduceras. Detta möjliggör en
förstärkning av folkpensionssystemet och ger ett minskat behov av ökad
ATP-avgift.
8. Utvecklingen på kreditmarknaden
Långtidsutredningen pekar på att lönekostnadsutvecklingen jämfört med
omvärlden är en nyckelfaktor för konkurrenskraften. Däremot diskuteras
företagens kapitalkostnader nästan inte alls, trots att det svenska ränteläget
klart överstiger det internationella, med hämmande effekter på industriinvesteringarna.
Räntorna måste enligt centerns uppfattning pressas ned till en rimlig nivå Mot. 1987/88
för att få i gång den så viktiga kapitalbildningen. En viktig komponent i en Fi6
räntepressande politik är en restriktiv finanspolitik. Centern har i sina
budgetalternativ pekat på vägen att minska statens utgifter för bl. a.
arbetslöshetsförsäkring och bostadssubventioner.
Ett annat sätt att pressa ned räntorna är försäljningar av vissa statliga
företag. Centern har föreslagit utförsäljningar i en takt motsvarande 4
miljarder kronor per år. En sådan omfattande utförsäljning kommer att få en
rad effekter på kreditmarknaden.
I a. Ett minskat statligt upplåningsbehov minskar trycket på penningmarknaden
vilket verkar nedpressande på räntan. Detta i sin tur stimulerar
produktiva investeringar, vilket ger en produktionstillväxt på sikt.
I b. Alternativt minskar det statliga behovet av skatteuttag, vilket ger
minskade störningar i ekonomin.
II. Visst privat riskkapital skulle trängas ut. Det är också troligt att
utförsäljningarna skulle ge återverkningar på penning- och kapitalmarknaden
indirekt via lån för aktieköp. Detta skulle delvis motverka räntesänkningen
enligt punkt I a.
En tredje komponent för räntepressande politik är att avskaffa valutaregleringen.
Under de senaste åren har kapitalmarknaderna i många länder
avreglerats. Exempel finns att hämta i Norge, Danmark, Storbritannien,
Frankrike, Holland, Vättyskland och Japan. Den mest omfattande avregleringen
sker inom den europeiska gemenskapen där ett omfattande integrationsarbete
pågår. Erfarenheterna från dessa länder är i huvudsak positiva
inte minst ifrån Danmark som upplevt en omfattande kapitalimport efter
avregleringen.
Sverige har tagit en rad steg mot en mindre reglerad kapitalmarknad. Bl. a.
har utlåningstaket för bankerna, utlandsupplåning vid utlandsinvesteringar
och den s. k. prioriterade obligationsmarknaden avskaffats med positiva
effekter bl. a. vad gäller hushållens möjligheter att låna. Även statens
lånemöjligheter har förbättrats till följd av en bättre fungerande andrahandsmarknad.
På det hela taget har avregleringen varit till gagn för samhällsekonomin.
Detta noterar också föredraganden i propositionen.
Regeringen uttalar dock att vissa centrala delar av valutaregleringen bör
finnas kvar av stabiliseringspolitiska skäl. Detta för att förhindra kortfristiga
kapitalplaceringar som styrs av ränteskillnader och förväntningar om ränteoch
växelkursförändringar. Centern anser dock att det finns goda skäl att gå
vidare i avregleringssträvandena.
Bank- och finansväsendet brukar inte räknas som någon stor näringsgren i
Sverige. Antalet anställda har dock ökat från ca 37 000 år 1970 till 63 000 år
1985. Om man till detta räknar in de indirekta sysselsättningseffekterna i
företagens finansavdelningar kommer man sannolikt till betydligt större
siffror. Denna sektor ökar dock inte enbart i Sverige, utan också i utlandet.
Detta till följd av det framväxande tjänstesamhället. Den finansiella
marknaden är internationellt integrerad och utsatt för konkurrens. Den
känner inga nationella gränser och är under en stark dynamisk utveckling.
Det är därför viktigt att svenska banker och finansiella företag kan verka på
samma förutsättningar som utländska företag, i Sverige men också i utlandet.
Detta inte minst för att kunna utgöra ett stöd åt svensk exportindustri men Mot. 1987/88
också för att bättra på Sveriges tjänsteexportnetto. Fi6
Centern anser för det första att valutautlänningar bör få rätt att förvärva
svenska kronobligationer. Ett sådant beslut skulle kunna inledas som en
försöksverksamhet där bankerna administrerar fonder med vissa maximiramar.
Detta skulle medföra en kapitalimport och en minskad upplåningskostnad
för staten. Dessutom skulle de utländska placerarna ta valutarisken och
inte staten. Detta till skillnad från den upplåning som skedde i slutet på
1970-talet. Dessutom skulle ett frisläppande av kronobligationshandeln föra
med sig en stark nedåtpressning av den svenska räntenivån ned mot den
internationella vilket skulle gynna investeringarna inom landet.
För det andra bör förbudet mot köp av utländska aktier upphävas.
Nuvarande bestämmelser är osymmetriska. Valutautlänningars förvärv av
svenska börsaktier är i huvudsak fria medan svenska medborgares förvärv av
utländska börsaktier hindras. Detta innebär bl. a. att svenska företag inte
kan riskminimera sina aktieportföljer genom att investera i aktier i olika
länder där konjunkturcyklerna inte sammanfaller. Detta ger högre kapitalkostnader
för svenska företag jämfört med utländska.
9. Skattereform
En viktig faktor för att förbättra ekonomins funktionssätt är ett förändrat
skattesystem. Skattepolitiken måste på kort sikt inriktas på att skapa goda
förutsättningar för löneavtal som bevarar företagens konkurrenskraft.
Centern stöder därför kravet på att inte genomföra den beslutade höjningen
av arbetsgivaravgifterna med 1,3 % vid årsskiftet.
Centern anser dock ofinansierade, ovillkorade marginalskattesänkningar
för att underlätta avtalsrörelsen i ett läge där ekonomin redan är överhettad
som oövertänkta. Höga avtal utöver den kraftigt expansiva finanspolitik som
skulle bli fallet av en marginalskattesänkning skulle kunna orsaka en kraftig
påspädning av inflationstrycket.
På längre sikt bör dock skattepolitiken inriktas på en marginalskattesänkning
så att avtalsslut på en samhällsekonomiskt lämplig nivå underlättas. En
marginalskattesänkning skulle också innebära en stimulans till arbete,
minska skattekilarnas negativa effekter, minska de obeskattade förmånernas
betydelse, minska skatteflykten och öka arbetskraftens rörlighet.
Eftersom skattesystemet i så hög grad påverkar långsiktiga beslut om
sparande och investeringar är det nödvändigt att etablera ett nytt skattesystem
vars grundläggande principer ligger fast under lång period. Den svenska
samhällsekonomin är inte betjänt av ideliga skatteförändringar vid regeringsskiften.
Det är nödvändigt att en genomgripande reformering av skattesystemet
samlar ett brett parlamentariskt stöd.
Centern anser att en skattereform bör ske enligt följande principer:
- Reformen bör totalfinansieras. Skattetrycket får dock inte öka.
- En generell förenkling genom breddade skattebaser och lägre skattesatser
bör ske. Förenklingssträvanden för skattemyndigheter får dock inte gå ut
över rättvisan i skattesystemet. Den administrativa enkelhet som ett stort 12
grundavdrag i botten ger bör finnas kvar.
- En likvärdigare behandling av olika inkomstslag för att minska möjlighe- Mot. 1987/88
terna till skatteflykt bör bli resultatet. Neutralare kapitalvinstbeskattning Fi6
bör vara ett mål.
- Lönsammare hushållsägande av aktier på bekostnad av institutionellt
ägande är ett krav som gynnar ett decentralistiskt näringsliv.
- Sparande skall gynnas.
- En rättvisare kommunal beskattning, där effektivitet och servicenivå ligger
till grund för skatteuttaget, är ett ovillkorligt krav. Detta förutsätter ett
effektivare skatteutjämningssystem.
- Minskade marginalskatter och marginaleffekter. Dock får inte den fördelningspolitiska
ambitionsnivån minska. Bibehållet grundavdrag samt differentierad
moms med lägre skatt på obearbetade baslivsmedel och högre
skatt på umbärliga varor garanterar en fortsatt rättvis fördelning.
- Skattebasen breddas och skattesatserna sänks i företagsbeskattningen.
Tjänste- och varuproducerande företag behandlas lika. Egenföretagarna
skyddas. Förmögenhetsbeskattning av arbetande kapital avskaffas.
- Arbetsgivaravgifternas ”skattedel” bör omfördelas till miljöavgifter, energiskatt
och råvaruskatter.
Med denna inriktning på en skattereform gynnas sparande, arbete, företagande,
miljöhänsyn och decentraliserat ägande. Dessutom skulle reformen
innebära en klar förenkling av nuvarande regler och stärka förtroendet för
skattesystemet.
10. Ekonomins funktionssätt
Regeringen beskriver en rad områden i den svenska ekonomin där regleringar
och flaskhalsar försämrar ekonomins funktionssätt.
Trafikpolitiken
Det är viktigt att trafiken drivs i effektiva former som minimerar kostnaderna.
Utgångspunkten måste vara att de olika trafikslagen skall bära sina
kostnader. Detta måste bedömas ur ett samhälleligt perspektiv där inte minst
miljöeffekterna måste tillmätas en entydig roll. Det är därför tillfredsställande
att regeringen aviserar miljöavgifter som ett medel för att uppnå ett
effektivare resursutnyttjande i ekonomin.
Centern anser vidare att det inte bara är tillväxtmålet som skall vara
vägledande för beslut på trafikområdet. Även regionala aspekter måste väga
tungt då beslutsunderlag för kommunikationsinvesteringar tas fram. Trafikpolitiken
måste ha en sådan inriktning att hela landets transport och
kommunikationsbehov tillgodoses. Effektivitets- och lönsamhetskriterier får
inte drivas så långt att vissa landsdelar och orter helt står vid sidan av de
riksomfattande kommunikationssystemen. Det är särskilt angeläget att de
nya formerna av data- och telekommunikation planeras och byggs ut på ett
sådant sätt att de kommer hela landet till godo.
Centern välkomnar vidare den i propositionen aviserade avregleringen på
taxiområdet. Det finns dock anledning att också avreglera andra delar av 13
trafikområdet.
Arbetsmarknaden
I propositionen diskuteras arbetsmarknadens funktionssätt. Regeringen
anser att arbetsmarknadspolitiken i ett läge med full sysselsättning i första
hand bör inriktas på att förbättra funktionssättet samt att höja kunskapsnivån
hos människor i arbetslivet. Centern delar denna uppfattning. En sådan
politik bör dock inte syfta till ökad ensidig geografisk rörlighet mot
koncentrationsområdena.
Arbetsmarknadens funktionssätt bör också förbättras så att den enskildes
val mellan arbete och fritid underlättas. Detta för att öka den enskildes
livskvalitet. Från företagens sida efterfrågas ofta ökad flexibilitet med
hänsyn till säsongsvariationer och konjunkturcykler. Från kundernas sida
efterfrågas ofta ökad service, t. ex. offentliga tjänster utanför ordinarie
arbetstid. De allt högre kapitalkostnaderna i många företag kan göra det
lönsamt att öka kapitalutnyttjandet genom förlängda driftstider. Centern
tror att ökad flexibilitet i arbetstidens förläggning såväl som i längd kan ha
många fördelar såväl för anställda som för kunder, liksom för företagens
konkurrenskraft. Arbetsmarknadslagstiftningen bör utformas så att en ökad
flexibilitet kan åstadkommas avtalsvägen.
Bostadspolitiken
Ett område där marknadsekonomin till stor del är satt ur spel är bostadsmarknaden.
Utvecklingen på bostadsmarknaden har genom den förda
koncentrationspolitiken medfört att bristsituationen kraftigt förvärrats. En
omfattande svart marknad har uppstått på hyresrätter till följd av bristsituationen
och den hårda regleringen.
En avgörande förutsättning för att problemen på bostadsmarknaden i
koncentrationsorter skall kunna lösas är en offensiv närings- och regionalpolitik
med målsättningen att skapa balans mellan och inom regioner. En
huvuduppgift för den närmaste framtiden är att klargöra bostadssubventionernas
fördelande effekter och därav dra slutsatser för deras framtida
utformning.
Jordbrukspolitiken
Jord- och skogsbrukets sysselsatta har i dag en geografisk spridning som är
positiv ur regional synpunkt. Den förda jordbrukspolitiken innebär relativt
sett en mycket billig form av regionalpolitik. Även målet om en självförsörjning
i händelse av krig kan uppfyllas till en blygsam samhällelig kostnad.
Det svenska jordbruket är internationellt sett högeffektivt. Jordbruket har
haft en årlig produktivitetsökning på 6—8 %. Brukningsmetoderna har
förändrats till alltmer intensiva odlingsmetoder. Drivkraften har varit den
ständigt ökande ekonomiska press som samhället utövat mot jordbrukarkåren.
De ekonomiska kraven har dock prioriterats på bekostnad av andra
angelägna mål. Jordbruksproduktion måste utformas så att den långsiktigt
bevarar markens produktionsförmåga. Inkomstmålet för jordbruket har
åsidosatts. Jordbruket måste garanteras en rimlig företagsekonomisk lön
samhet för att uppfylla krav på matkvalitet, miljö, god beredskap och Mot. 1987/88
regional balans vid sidan om kravet på hög effektivitet. Detta bör vara Fi6
vägledande för den svenska jordbrukspolitiken. Sveriges samlade produktionsresurser
i form av åkermarkareal måste utnyttjas på effektivaste sätt.
Utförsäljning av statliga företag
En utförsäljning av de statliga företagen skulle få en rad positiva effekter för
samhällsekonomin. För det första skulle det bidra till en effektivisering av
näringslivet till följd av ökad konkurrenspress på företagen. För det andra
skulle bestående positiva effekter på statsfinanserna ske. För det tredje
skulle en utförsäljning bidra till en sänkt ränta och ökade investeringar. För
det fjärde skulle en utförsäljning bidra till en ökad maktspridning i samhället.
Centern anser dock att vissa verksamheter sköts bäst i samhällelig ägo. Det
gäller t. ex. naturliga monopol (telenät, starkströmsnät, järnvägsnät, flygplatser,
post etc.) och produktionen av s. k. kollektiva varor där alla åtnjuter
tjänsterna vare sig de betalar eller inte (t. ex. etermedia, vägnät osv.).
Dessutom bör staten bedriva verksamhet av sociala skäl (systembolag,
samhällsföretag) samt gå in vid initierandet av stora industrisatsningar.
Därmed säger vi nej till vissa typer av försäljningar som skett i Storbritannien
av t. ex. flygplatser och televerk.
Övrigt
Tidigare i motionen har vi redovisat en rad förslag för att förbättra
ekonomins funktionssätt genom bl. a. pris- och valutaregleringens avskaffande,
förenkling av bidragssystemet till kommunerna m. m. Centern vill även
avskaffa löntagarfonderna.
11. Effektiviteten i den offentliga sektorn
I långtidsutredningen diskuteras effektiviteten i den offentliga sektorn. I en
bilaga har olika studier liksom nytt material om produktiviteten i den
offentliga sektorn redovisats. Man slår fast att den offentliga sektorn är
effektiv i så måtto att väljarna verkar vara beredda att betala priset för den
samt att verksamheterna synes vara samhällsekonomiskt lönsamma.
Däremot visar studierna att produktiviteten har sjunkit drastiskt under
perioden 1960—1980. Hela den offentliga sektorn har haft en negativ
produktivitetsutveckling på - 1,5 % i genomsnitt. Utbildningen och vården
har haft de sämsta resultaten, - 4 resp. - 3 %. Samhällsservicen har alltså
kostat mer för varje år att framställa. Detta skall jämföras med en positiv
utveckling för ekonomin som helhet med ca + 2 %. På sikt får detta stora
konsekvenser. Notan för den offentliga sektorn hade vid en stillastående
produktivitet 1980 varit 21 miljarder kronor billigare. Det motsvarar 5 %
lägre skattekvot.
Det skall sägas att mätningarna egentligen inte mäter produktiviteten. Det
existerar inte någon marknadsprissättning av offentlig produktion vilket
medför att kvalitetsförbättringar ej beaktas på samma sätt som i produktivi
tetsstudier i den privata sektorn. I stället mäts kostnadsutvecklingen. Det Mot. 1987/88
förefaller dock inte troligt att prestationerna inom vården 1980 skulle vara Fi6
dubbelt så mycket värda som 20 år tidigare.
Den offentliga sektorn måste i likhet med den privata effektiviseras. Detta
är en nyckel till ekonomisk utveckling i framtiden då den totala produktivitetsökningen
i ekonomin påverkas i betydande utsträckning av effektiviteten
i den offentliga verksamheten.
Negativ produktivitetsutveckling och byråkratisering kan brytas genom
bättre organisation, kunskapsutveckling, ökad kompetens och teknisk
utveckling. Högre effektivitet kan sannolikt också uppnås genom tillåtandet
av konkurrens. Detta kan ske genom frisläppandet av privata och kooperativa
komplement till offentliga institutioner. I den kommunala sektorn kan
detta ske genom entreprenad och anbudsförfarande. Daghem, vårdhem och
läkarcentraler är exempel. Det är viktigt att ta till vara folkrörelsers och
medborgares möjlighet till aktivt deltagande i viss del av produktionen.
Däremot avvisar centern med kraft de förslag på förbud mot privata initiativ
på det offentliga området som aviserats i folkrörelseutredningen. De privata
enheterna bör utgöra ett komplement till den offentliga verksamheten.
Centern anser att en förklaring till den negativa produktivitetsutvecklingen
är att den offentliga sektorn har blivit för stor och tungrodd. Det finns inte
på samma sätt som i den privata sektorn en drivkraft för att bilda fler mindre
enheter då storskalefördelar avtar. En politik för en decentraliserad offentlig
service skulle därför starkt bidra till en effektivisering. I dag går politiken en
annan väg: kronofogdemyndigheter, skatteförvaltning, taxeringsväsende,
folkbokföring m. m. centraliseras under den socialdemokratiska regeringen.
Det är också viktigt att den lokala flexibiliteten utvecklas i den offentliga
sektorn. Den kommunala självstyrelsen bör förstärkas genom att avskaffa
detaljstyrningen av den kommunala verksamheten. De statliga specialdestinerade
bidragen till kommuner och landsting bör avskaffas och överföras till
ett skatte- och utgiftsutjämnande bidragssystem som utgår oavsett verksamhetens
storlek. Den statliga styrningen bör i stället ske genom ramlagstiftning.
På detta sätt kan de som har den bästa överblicken avgöra insatsernas
storlek och inriktning beroende på lokala förutsättningar. Detta skulle
avgjort förbättra effektiviteten i den primär- och landstingskommunala
sektorn.
För att effektivisera den offentliga sektorn bör stat, kommuner och
landsting i högre grad inrikta sig mot verksamhetsområden där man har de
bästa förutsättningarna. Det innebär bl. a. att centern anser att en rad statliga
företag exempelvis Procordia och PK-banken bör säljas ut till allmänheten.
12. Inkomst och förmögenhetsfördelningen
En förutsättning för ett demokratiskt samhälles utveckling är att välståndet
fördelas på ett rättvist sätt. Alla måste ha en ekonomisk grundtrygghet.
Detta gäller särskilt vid ålderdom, sjukdom, handikapp och arbetslöshet.
Den allmänna försäkringen har mer och mer blivit en försäkring mot
inkomstbortfall. Grundskyddet har relativt sett försvagats. Skillnaderna i
förmåner har ökat. Människor utan förvärvsinkomster hamnar vid sidan av
de flesta försäkringsförmåner. Detta gäller inte minst de många som ställs Mot. 1987/88
utan arbete och på så sätt får ett svagare socialförsäkringsskydd. Därför har Fi6
centern föreslagit att trygghetssystemet i större utsträckning måste byggas
upp enligt grundtrygghetsprincipen.
En huvudingrediens i fördelningspolitiken är skatter och transfereringar.
Det är viktigt att detta motiv inte tappas bort i kommande skatteutredningar.
En marginalskattereform är nödvändig på grund av de negativa samhällsekonomiska
effekter den progressiva skatteskalan orsakar. En sådan reform får
dock inte innebära att fördelningsmålet urholkas. Därför motsätter sig
centern en marginalskattereform finansierad med ett slopat eller reducerat
grundavdrag. En finansiering bör ske framför allt genom avdragsbegränsningar.
En sänkt marginalskatt bör enligt centerns åsikt kombineras med en
ökad fördelningsprofil i mervärdeskatten. Sänkt skatt på obearbetade
baslivsmedel och höjd skatt på mer umbärliga varor skulle kunna bli en aktiv
del i fördelningspolitiken då inkomstskattens progressivitet minskar. Detta
ger också en jämnare fördelning utan ökad rundgång.
Transfereringarna till barnfamiljerna har en hög fördelningspolitisk träffsäkerhet
och bör förstärkas. Centern föreslår att en vårdnadsersättning för
alla småbarnsföräldrar med barn i förskoleåldern införs.
Bostadssubventionerna har av allt att döma en obefintlig eller t.o.m
negativ fördelningseffekt och innebär till stor del en rundgång på skattepengar.
Centerns uppfattning är att bostadssubventionernas fördelningseffekter
bör undersökas. Därefter bör de delar som inte har en positiv fördelningspolitisk
effekt avvecklas.
Även transfereringar till studenter har en dokumenterad god fördelningseffekt.
Den ökande skuldbördan och de knappa levnadsförhållandena under
studietiden motiverar en höjning av studiemedlen. Detta skulle också kunna
minska den sociala snedrekryteringen vilket ytterligare skulle förstärka den
fördelningspolitiska effekten. Utbildning åt alla är det främsta fördelningspolitiska
instrumentet.
Även de sämst ställda pensionärerna behöver en förstärkning inom den av
långtidsutredningen utredda perioden. Centern anser att kompensation till
pensionärerna efter devalveringen ej bör utgå i form av ett högre basbelopp
utan i form av ett ökat pensionstillskott.
Tillgången till offentlig service till rimliga avgifter och jämförbara kommunala
skatter är ett annat fördelningspolitiskt krav. Undersökningar visar på
skillnader för en tvåbarnsfamilj med över 18 000 kr. beroende på i vilken
kommun man bor. En rättvisare kommunal skatteutjämning är en nödvändig
fördelningspolitisk reform.
Arbetsmarknads- och regionalpolitiken är två andra viktiga områden för
att uppnå en rättvis fördelning. Rätten till arbete, utbildning och service i
hela landet är viktiga fördelningspolitiska mål.
13. Den regionala utvecklingen
Regionalpolitikens främsta uppgift är att förändra de enskilda regionernas
produktionsförutsättningar och näringsstrukturer så att en livskraftig utveckling
kan åstadkommas i hela landet.
Regionalpolitiken måste i andra hand lindra de effekter som uppstår vid en Mot. 1987/88
alltför snabb strukturförändring i vissa regioner eller på vissa orter. Detta för Fi6
att förhindra alltför stora sociala kostnader. Ett relativt begränsat antal
människor skall inte betala en stor del av priset för den ekonomiska
tillväxten.
Det finns även stabiliseringspolitiska skäl till att bedriva regionalpolitik.
En regional balans minskar risken för överhettning och löneglidning och ger
möjlighet att föra en generell stabiliseringspolitik. Utvecklingen under de
senaste åren har medfört en kraftigt accelererande regional obalans. Under
slutet av 1970-talet ökade befolkningen i skogslänen. Denna trend har nu
vänt. Enligt långtidsutredningen har 12 av länen haft en nettoutflyttning
under 1980-talet. Den socialdemokratiska regeringen har medvetet eller
omedvetet underlättat denna utveckling genom beslut rörande bebyggelse,
kommunikationer, näringsliv, utbildning m.m.
Långtidsutredningen pekar på att den regionala problembilden förändrats
under 1980-talet. Den strukturella saneringen som skedde under 1970-talets
slut är över. Samtidigt noterar man att den privata tjänstesektorn, framför
allt uppdrags- och konsultverksamheter av olika slags, växer liksom de
kunskapsintensiva delarna av tillverkningsindustrin. Denna tillväxt sker
framför allt i Stockholmsregionen. Dessa risker för en ökad regional obalans
förstärks av den kraftiga sysselsättningsnedgång som förutsägs för jordbruket
liksom dämpningen av den offentliga sektorns tillväxt. Utredningen
förutspår också att den kommunala expansionen kommer att ske i storstadsområdena.
Den privata tjänstesektorn är koncentrerad till vissa regioner med 47 % av
alla förvärvsarbetande i tjänstesektorn i storstadsregionernå. 30 % finns i
Stockholmsregionen. Med ett tillväxtförlopp där sysselsättningsökningen
skulle ske proportionellt mot dagens sysselsättningfördelning skulle vi få en
ökning med ca 70 000 förvärvsarbetande i storstäderna varav 46 000 i
Stockholmsområdet. Starka tendenser föreligger emellertid till en ännu
större koncentration till Stockholmsområdet. Men än hälften av tillväxten i
riket kan komma att hamna där.
Kraftfulla åtgärder behövs därför för att stärka den regionala tjänsteproduktionen.
Bl. a. måste det statliga stödet till investeringar i större utsträckning
inriktas på immateriella investeringar. Det regionalpolitiska stödet bör
också kunna användas till andra investeringar än bara maskiner och
byggnader.
Tjänstesektorns tillväxt är starkt koncentrerad till utbildnings- och kommunikationscentra,
dvs. den statligt uppbyggda infrastrukturen. Detta
understryker politikens möjlighet att styra den regionala utvecklingen.
Regionalpolitiken måste inriktas på att bygga upp miljöer där nya verksamheter
och nya företag kan skapas och växa. Denna insikt uttalar också
regeringen i propositionen. Däremot går man en annan väg i den praktiska
politiken.
Investeringar på kommunikationsområdet måste enligt centerns mening i
huvudsak ske i utsatta regioner. Projekt av typ bilbro över Öresund och
Scan-link måste avvisas. En viktig del i insatserna för förbättrade kommunikationer
är ett utbyggt och upprustat järnvägsnät över hela landet. Andra
viktiga delar för en regional utveckling är satsningen på de regionala
högskolorna. Fasta forskningsresurser till framför allt Örebro, Växjö och
Karlstad är ett centralt krav som socialdemokraterna gång på gång avvisat.
Det är dessutom enligt centern nödvändigt att förändra den geografiska
fördelningen av tillväxten i den offentliga sektorn. Därför krävs en reform av
den kommunala skatteutjämningen. Endast den kommunala servicenivån
och effektiviteten i verksamheten, inte medborgarnas medelinkomst, måste
bli avgörande för skattesatsen. En sådan reform skulle ge en kraftig stimulans
till de utsatta regionerna och bidra till en åtstramning i de nu överhettade
regionerna. Detta genom en geografisk omfördelning av den kommunala
konsumtionen.
Regionalpolitiken måste ses som en integrerad del i arbetet för att stärka
landets ekonomi. Vi vill därför från centerns sida understryka att uttalandet
långtidsutredningen gör om vikten av en större geografisk rörlighet för att
lösa bristsituationen på arbetsmarknaden är en politik som vi aldrig kan
acceptera. En likriktad och tvångsmässig geografisk rörlighet från glesbygd
till storstäder som ett medel i den ekonomiska politiken leder ofrånkomligen
till att möjligheterna för en balanserad utveckling i landets alla delar
undergrävs.
Hemställan
Med anledning av det ovan anförda hemställer vi
att riksdagen beslutar godkänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken på medellång sikt i enlighet med vad som i motionen anförts.
Stockholm den 11 november 1987
Olof Johansson (c)
Karl Erik Olsson (c)
Karin Söder (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Gunilla André (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Börje Hörnlund (c)
Nils G Åsling (c)
Görel Thurdin (c)
Gunnel Jonäng (c)
Gunnar Björk (c)
Britta Hammarbacken (c)
Pär Granstedt (c)
Karin Israelsson (c)
Mot. 1987/88
Fi6
19
Innehållsförteckning Mot. 1987/88
1. Den ekonomiska politikens mål 2 Fi6
1.1. Miljön som mål för den ekonomiska politiken 3
2. Sveriges ekonomiska utveckling 4
3. Pris-och löneutvecklingen de närmaste åren 5
4. Lönebildningen och den ekonomiska politiken 6
5. Konkurrenskraft på längre sikt 8
6. Skattetrycket, sparandet och de offentliga finanserna 9
7. ATP-systemet i framtiden , 10
8. Utvecklingen på kreditmarknaden 10
9. Skattereform 12
10. Ekonomins funktionssätt 13
11. Effektiviteten i den offentliga sektorn 15
12. Inkomst och förmögenhetsfördelningen 16
13. Den regionala utvecklingen 17
gotab Stockholm 1987 13942