med anledning av prop. 1987/88:36 om den ekonomiska politiken på medellång sikt (Motion 1987/88:Fi4)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Fi4

med anledning av prop. 1987/88:36 om den
ekonomiska politiken på medellång sikt

1 Sammanfattning

De förnyade balansproblem som allt fler rapporter entydigt varnar för visar
att de grundläggande problemen i svensk ekonomi inte är lösta.

Både konjunkturinstitutets och regeringens egna bedömningar visar att
bytesbalansen går mot ett betydande underskott redan under 1988. Jämfört
med överskottsåret 1986 är det en försämring som väl kan jämföras med den
som inträffade efter den andra oljekrisen i slutet av 1970-talet. Skillnaden är
emellertid att de internationella råoljepriserna då fördubblades, medan de
under senare år har halverats. Därtill har svensk ekonomi kunnat dra nytta av
en internationell konjunkturuppgång och fallande internationella räntor.
Ändå går ekonomin återigen mot en allvarlig försvagning, vilket grundlagts
genom en felaktig ekonomisk politik.

Därmed står också Sverige sämre rustat inför den försämring av världsekonomin
som av allt att döma följer på den dramatiska nedgång som inträffat på
de internationella aktiebörserna.

Till de grundläggande och ännu olösta problem som socialdemokraterna
inte förmått att ta itu med hör bl. a.:

• Att den alltför snabba kostnadsstegringen består. Devalveringen 1982
innebar ingen lösning på detta problem. I stället sköt den kostnadsproblemen
framåt i tiden. Lönebildningen fungerar nu sämre än under den
borgerliga regeringsperioden. Den svenska ekonomin rör sig därför
snabbt mot ett läge, där den fasta växelkurspolitiken kommer att utsättas
för betydande svårigheter.

• Att Sverige förlorar marknadsandelar även vid oförändrat kostnadsläge,
vilket ställer krav på ständiga kostnadsanpassningar. Detta hänger
samman med ekonomins bristande förmåga till tillräckligt snabb strukturomvandling,
vilket är ett problem som den socialdemokratiska politiken
inte varit inriktad på att komma till rätta med.

• Att räntenivån är för hög och näringslivets lönsamhet för låg. Därigenom
har utbyggnaden av näringslivet bromsats samtidigt som företagen i större
utsträckning investerat i finansiella placeringar i stället för i utökad
kapacitet.

• Att produktiviteten i den offentliga sektorn är dålig. Alla studier visar
entydigt att medborgarna får för litet valuta för skatterna. Med en
effektivare tjänsteproduktion i den offentliga sektorn hade skattetrycket

Mot.

1987/88

Fi4

1 Riksdagen 1987/88.3 sami. Nr Fi4

kunnat vara 6 procentenheter lägre. Socialdemokraterna har konsekvent Mot. 1987/88

motarbetat de moderata förslagen på detta område. Fi4

1987 års långtidsutredning skiljer sig i viss mån från sina föregångare
genom att den är mer problemorienterad. Dessutom har specifika frågor
behandlats i särskilda bilagor, vilka i stor utsträckning ger stöd åt den politik
som moderata samlingspartiet länge förordat. Likaså slår finansdepartementets
ekonomer fast att de grundläggande problemen i svensk ekonomi
fortfarande är olösta samt att det hårda skattetrycket har en negativ inverkan
på ekonomin.

Den kvantitativa analysen lider däremot av svåra brister genom att den
utgår från ett fortsatt högt skattetryck. Inte heller beskrivs hur en kraftig
dämpning av löneökningarna från nuvarande 7—8 % till 4,5 % skall kunna
ske, vilket enligt kalkylen är en avgörande förutsättning för balans, tillväxt
och full sysselsättning.

Inom moderata samlingspartiet har därför en alternativ utvecklingsbana
för den svenska ekonomin belysts. Den innebär bl. a. att skattetrycket sänks
till under 50 % fram till 1995. Arbetet visar att tillväxten kan bli högre
samtidigt som balans uppnås såväl i de offentliga finanserna som i utrikesaffärema.

De senaste årens ekonomiska utveckling tillsammans med den förestående
försvagningen visar att den s. k. tredje vägens politik nu har misslyckats. Att
enbart bygga en ekonomisk-politisk strategi på en devalvering eller som nu
på fromma förhoppningar om att löneökningarna skall dämpas markant
räcker inte. Enbart det faktum att den socialdemokratiska regeringen inte
förmått dra nytta av en gynnsam internationell utveckling under senare år
visar att man tappat kontrollen över ekonomin.

Det moderata alternativet bygger på en politik som successivt stärker
marknadshushållningen och avlägsnar de tillväxthinder som under lång tid
byggts in i den svenska ekonomin.

Den moderata politiken innehåller bl. a. följande inslag:

• Kamp mot inflationen. En central förutsättning för en balanserad
ekonomisk utveckling med god sysselsättning och tillväxt är en låg
inflationstakt. Därför bör en stabiliseringspolitisk regim skapas som
bygger på en fast växelkurs, ett ökat ansvarstagande hos arbetsmarknadens
parter, en stram finanspolitik som inte korrigerar för alltför snabba
löneökningar samt - och kanske viktigast av allt - en målmedveten
inriktning på en sänkning av skattetrycket.

• Ett återupprättande av marknadsekonomin så att den återfår sin inneboende
dynamik. Restriktioner på ekonomins utbudssida är särskilt viktiga
att avlägsna. Konkret innebär det att skatten sänks så att det lönar sig att
arbeta, spara och starta företag, vidare att snårskogen av föreskrifter och
förbud röjs upp, ekonomin avregleras, rörligheten på arbetsmarknaden
underlättas, lönerelationerna marknadsanpassas, spelreglerna ligger fast
över tiden och sist men inte minst att löntagarfonderna avvecklas till
förmån för en spridning av ägandet.

• Den ekonomiska politiken måste inriktas på att öka sparandet hos
hushållen. Skattepolitiken är ett viktigt medel för att uppnå detta. Det är

fel väg att som socialdemokraterna förespråkar öka sparandet i den 2

offentliga sektorn. Det politiska inflytandet över den kapitalbildning sorn Mot. 1987/88

behövs för näringslivets investeringar måste minska. Ett ekonomiskt Fi4

system som bygger på marknadshushållningens princip kräver att sparandet
i huvudsak sker i hushåll och företag.

• De offentliga monopolen måste brytas upp samtidigt som den offentliga
sektorn effektiviseras. Detta bör ske genom att privata initiativ släpps
fram, vilket ökar konkurrensen och vidgar medborgarnas och de anställdas
valfrihet. Därmed kan det offentliga bättre koncentrera sig på de
uppgifter som endast kan skötas av stat och kommun.

• Skattetrycket måste sänkas. En genomgripande skattereform bör inledas
redan 1988. Målet bör vara att skattetrycket sänks med i genomsnitt
ungefär 1 procentenhet per år. Den skattereform som moderata samlingspartiet
förespråkar innebär bl. a. sänkta marginalskatter, återinfört inflationsskydd,
hänsynstagande till försörjningsbörda vid inkomstbeskattningen,
skatteregler som stimulerar hushållssparande!, en lägre
skattesats vid bolagsbeskattningen och slopad förmögenhetsskatt på
arbetande kapital i företag.

2 Problemen i svensk ekonomi olösta

2.1 Alltför snabb kostnadsstegring

Alltsedan mitten av 1960-talet har lönebildningen i den svenska ekonomin
skapat allvarliga kostnadsproblem. Detta illustreras inte minst av att den
svenska kronan devalverats vid sammanlagt fem tillfällen sedan 1976 - med
sammantaget nästan 40 % - i syfte att korrigera kostnadsläget. Även under
senare år har det skett en ”smygdevalvering” av kronan genom dollarnedgången
i förening med valutakorgens konstruktion, vilket i viss mån
motverkat de alltför höga löneökningarna.

En devalvering löser inte problemen med lönebildningen. Den innebär
endast att problemen skjuts på framtiden. Efter hand äts det förbättrade
kostnadsläget upp, om lönekostnaderna fortsätter att stiga snabbare än i
omvärlden. Därför kan heller inte en devalvering vara ett huvudinslag i en
ekonomisk-politisk strategi. Detta har den socialdemokratiska regeringen
inte insett. Det innebär att den svenska ekonomin nu snabbt rör sig mot ett
läge där den fasta växelkurspolitiken kommer att utsättas för betydande
påfrestningar.

Diagram 1 visar de relativa arbetskraftskostnaderna per producerad
enhet. Den övre heldragna kurvan visar utvecklingen i nationella valutor,
dvs. när hänsyn enbart tagits till lönekostnaderna och produktiviteten.

Denna kurva speglar den underliggande utvecklingen av kostnadsläget. Den
prickade kurvan visar konkurrenskraften sedan också växelkursförändringarna
beaktats. Enbart växelkursens utveckling framgår av den undre
heldragna linjen.

1 * Riksdagen 1987188.3 sami. Nr Fi4

Diagram 1. De relativa arbetskraftskostnaderna per producerad enhet 1970 - 1986

Arbetskraftskostnad per producerad
enhet 1970-86.

blex: 1970-74.100
130

I Nationell valuta

110

| (frrcgntam valuta
\

VtacOainrta «tv*cfcl

70 72 74 76 78 30 12 34 86

Mot. 1987/88
Fi4

Källa: SAF.

Av diagrammet framgår att konkurrenssituationen i dag är bättre än vid
mitten av 1970-talet. Det kan emellertid också utläsas att förbättringen så
gott som enbart kommit till stånd genom växelkursanpassningar.

Under början av 1970-talet utvecklades de relativa arbetskraftskostnaderna
i ungefär samma takt som i omvärlden. Därefter, mellan 1974 och 1976,
försämrades konkurrensläget mycket kraftigt. Detta rättades delvis till
genom devalveringarna 1976 och 1977. Därefter höll sig de relativa arbetskraftskostnaderna
uttryckta i nationella valutor, dvs. när växelkursförändringarna
borträknats, i stort sett konstanta fram till 1983. Devalveringarna
1981 och 1982 förbättrade således konkurrensläget trots att lönekostnaderna
dessförinnan utvecklats ungefär som i omvärlden.

Efter 1984 har en markant försämring återigen ägt rum, men konkurrenskraftsförsämringen
har i viss mån motverkats av att den svenska kronan
smygdevalverats som en följd av dollarns nedgång.

Diagrammet visar också att den snabba uppgången i det relativa kostnadsläget,
uttryckt i nationella valutor, under de senaste åren är av i stort sett
samma omfattning som under mitten av 1970-talet. Utvecklingen under 1987
förstärker denna slutsats.

Därmed står också Sverige sämre rustat inför den försämring av världsekonomin
som av allt att döma följer på den dramatiska nedgång som inträffat på
de internationella aktiebörserna.

Det har således inte skett något trendbrott i lönebildningen under de
socialdemokratiska regeringsåren. Det kostnadsförsprång som devalveringarna
skapat håller successivt på att ätas upp. Dagens situation på arbetsmarknaden
innebär också att det kan finnas risk för en ny löneexplosion.

Den här utvecklingen visar att den socialdemokratiska ekonomiskpolitiska
strategin, den s. k. tredje vägen, håller på att misslyckas. Diagram

met slår också hål på myten att en socialdemokratisk regering skulle vara Mot. 1987/88

bättre skickad än en borgerlig att förmå arbetsmarknadens parter att sluta Fi4

avtal som inte överskrider det samhällsekonomiska utrymmet. Tvärtom
förhåller det sig så att medan den borgerliga regeringen lyckades bibehålla
konkurrensläget gentemot omvärlden, så är den socialdemokratiska regeringen
nu i full färd med att upprepa de misstag som gjordes vid mitten av
1970-talet. Detta innebär i klartext att svensk ekonomi är på väg in i
betydande balansproblem, om inte politiken läggs om.

Det är av fundamental betydelse för den framtida utvecklingen av svensk
ekonomi att problemen med den alltför snabba kostnadsstegringen löses.

2.2 Fortsätta förluster av marknadsandelar

Diagram 2 visar marknadsandelar och relativpriser för Sveriges export av
bearbetade varor till 14 OECD-länder. Av diagrammet framgår att de
svenska företagen sänkt sina relativpriser i samband med devalveringarna,
vilket delvis lett till återtagna marknadsandelar. Marknadsandelarna har
emellertid inte ökat i samma utsträckning som relativpriserna sänkts. Det
betyder att svensk industri trendmässigt förlorar marknadsandelar även vid
oförändrade relativpriser. Detta är allvarligt och innebär att det krävs en
fortlöpande förbättring av det relativa kostnadsläget enbart för att bibehålla
marknadsandelarna. För att återta marknadsandelar fordras således ännu
större kostnadsanpassningar.

Med tanke på att marknadsandelarna återigen började minska 1984 finns
det anledning att känna oro inför exportutvecklingen och därmed bytesbalansens
framtida utveckling.

Diagram 2. Marknadsandelar och relativpriser för Sveriges export av bearbetade varor
till 14 OECD-länder, säsongsrensade data

Index

1»

DiitaXuoOl »oly»
telatlvpH»

120

115

110

105

100

i.I 1,1

J i

Källa: Konjunkturinstitutet.

Även denna redovisning visar att den tredje vägens politik varit föga Mot. 1987/88

framgångsrik. När den nya socialdemokratiska regeringen i sin första Fi4

finansplan 1983 formulerade sin ekonomisk-politiska strategi baserades den
på att tillväxten i svensk ekonomi skulle genereras genom en ökad utländsk
efterfrågan på svenska produkter. Vi har här konstaterat att exportutvecklingen
inte varit tillräckligt stor. Det har inte varit möjligt att återta förlorade
marknadsandelar.

2.3 Otillräcklig strukturomvandling

Utvecklingen av exportens marknadsandelar påverkas främst av två faktorer.
Förändringstakten i industristrukturen och utbyggnaden av kapaciteten
är den ena faktorn. Den avser hur industrin anpassar sig till förändringar i
marknads-, produkt- och konkurrensmönstret på världsmarknaden. Förändringar
i industrins kostnadsläge relativt utlandet är den andra faktorn. Den
avgör hur industrin vid givet världshandelsmönster förmår hålla sin ställning
gentemot konkurrerande företag i utlandet.

Diagram 3 visar hur Sveriges marknadsandelar av total export i värdetermer
utvecklas under 1980-talet i förhållande till OECD:s export. Den
ojusterade kurvan anger utvecklingen av den svenska exporten i förhållande
till OECD. Den justerade kurvan anger vilken utveckling Sverige skulle ha
fått om vi år från år hade anpassat exportstrukturen så att den haft samma
marknads- och produktinriktning som de övriga OECD-länderna i genomsnitt.

Diagram 3. Sveriges marknadsandel på världsmarknaden av total export i löpande
priser 1980-1985, justerade och ojusterade marknadsandelar

MDCX1N0-10O

Justerad marknadsandel

•s

0)uci»rad marknadsandel

•c

•4

•8

■ t

Källa: SIND.

Av diagrammet framgår att för hela perioden ligger den ojusterade kurvan Mot. 1987/88

under den justerade. Detta innebär att Sverige har haft en oförmånlig Fi4

marknads- och produktinriktning under hela perioden 1980-1985. Som ett
resultat av denna ogynsamma exportinriktning sjönk Sveriges marknadsandel
på världmarknaden med i genomsnitt något över 0,5 procentenheter per
år.

Detta visar att strukturomvandlingen i svenskt näringsliv har varit
otillräcklig. Den socialdemokratiska politiken har inte varit inriktad på att
stimulera ekonomins utbudssida. Stelheter och flaskhalsproblem håller
tillbaka produktionsökningen.

Närmare studier av utvecklingen under 1980-talet visar också att det är de
lågteknologiska branscherna och basindustrierna som i störst utsträckning
vunnit andelar på världsmarknaden sedan 1982. Utvecklingen i hög- och
mellanteknologiska branscher har inte alls uppvisat samma styrka. Också
detta visar att strukturomvandlingen inte har varit tillräckligt omfattande.

Diagram 4 visar produktivitetsfördelning och lönekostnad i industrin 1980
och 1985. Kurvorna i diagrammet har konstruerats så att samtliga arbetsställen
i industrin ordnats i fallande skala efter produktiviteten. I horisontell
riktning har arbetsställegruppernas sysselsättning kumulerats i procent av
industrins totala sysselsättning.

Diagram 4. Produktivitetsfördelning och löneskostnad i industrin 1980 och 1985
PRODUKTIVITET I PROC AV PERSONALKOSTNAD

•00

soc

AMFORT med
,R 1885

400

200

100

Ipersonalkostnad

100

PROCENT AV SYSSELSATTA

Källa: SIND.

1 ** Riksdagen 1987188. 3sami. Nr Fi4

Diagrammet skall läsas så att om produktiviteten anges till 100 %, betyder Mot. 1987/88

det att förädlingsvärdet per sysselsatt är lika med lönekostnaden. Det Fi4

betyder att verksamheten endast täcker sina rörliga kostnader. De företag i
vilka verksamheten inte täcker sina rörliga kostnader kan sägas vara
omedelbart nedläggningshotade. Företag, som ligger strax ovanför lönekostnadslinjen,
kan emellertid också ha ett nedläggningshot hängande över sig
genom att verksamheten inte täcker de fasta kostnaderna och inte ger
erforderlig avkastning på kapitalet.

Av diagrammet framgår att industrins struktur 1985 visserligen inte
tecknade samma flacka kurva just ovanför personalkostnadslinjen som 1980,
men att många företag fortfarande ligger oroväckande nära denna nivå där
enbart de rörliga kostnaderna täcks. Även om andelen på kort sikt
nedläggningshotad industri minskat från 15 % 1980 till 8 % 1985, finns
fortfarande en kvardröjande risk för utslagning av kapacitet vid en fortsatt
försämring av kostnadsläget. Den förbättring som skett mellan 1980 och 1985
beror i huvudsak på devalveringarna och mindre på att strukturomvandlingen
i näringslivet varit tillräckligt omfattande.

Det bör också påpekas att en betydande del av basindustrierna återfinns i
den högra delen av diagrammet. De ligger alltså närmast lönekostnadslinjen
och är följaktligen mest känsliga för ytterligare försämringar i lönekostnadsläget.
Dessa basindustrier är ofta lokaliserade i glesbygdsområden. Därför är
det även av regionalpolitiska skäl angeläget att svenskt näringsliv kan
upprätthålla en gynnsam kostnadsnivå jämfört med de viktigaste konkurrentländerna.
I annat fall skärps kraven på strukturomvandling, vilket
innebär att kraven på människor att flytta yrkesmässigt och geografiskt också
blir större.

Det finns studier som visar att en viss strukturomvandling ändå har ägt rum
i svenskt näringsliv. Det förhållandet att en betydande del av varvskapaciteten
har avvecklats under 1980-talet vittnar härom. Men även om en viss
strukturomvandling förekommit, har den inte varit tillräcklig, särskilt som
utvecklingen av nya aktiviteter inte förefaller ha varit tillräckligt omfattande.

Det kvardröjande anpassningsbehovet och den bristande kapaciteten
kvarstår som problem i svensk ekonomi, vilket moderata samlingspartiet
påpekat i många sammanhang.

Ett annat problem är att den internationella ekonomin förefaller vara inne
i en mycket snabb omvandlingsprocess, som ytterligare skärper kraven på
omvandlingsförmåga i den svenska ekonomin. I en studie av kommerskollegium
bedöms en fortgående tyngdpunktsförskjutning i världshandeln ske
mot nya geografiska marknader. Stillahavsområdet kommer även fortsättningsvis
att utgöra en klart mer dynamisk region än Västeuropa. Nordamerika,
Japan och de s. k. NIC-länderna (de nya industriländerna) växer
betydligt snabbare. Detta ställer ännu större krav på omställningar, eftersom
man i Sverige i dag säljer ca 75 % av exporten på Västeuropa.

Kommerskollegium gör bedömningen att det går att förutse stora omställningsbehov
i produktionen fram till mitten av nästa decennium, men att det
inte med säkerhet går att säga åt vilket håll omställningen kommer att gå.

Därför blir slutsatsen att den stora osäkerheten om framtiden gör det

nödvändigt att ”investera i mobilitet”. Generella åtgärder som höjer Mot. 1987/88

ekonomins anpassningsförmåga bör prioriteras framför åtgärder som styr Fi4

resurser till viss verksamhet. Därmed skapas förutsättningar för marknadsmekanismen,
det dominerande styrsystemet för den konkurrensutsatta
sektorn, att styra produktionsfaktorer till aktiviteter där Sverige har en
fördel.

Vi noterar att kommerskollegii rekommendationer går stick i stäv med den
av regeringen förda ekonomiska politiken. Enligt denna skall investeringar
och satsningar styras av regeringen till olika regioner och orter. Däremot
ligger rekommendationerna i linje med den politik som moderata samlingspartiet
länge förordat.

2.4 Utbyggnad av svenskt näringsliv har bromsats

För att svenskt näringsliv skall kunna byggas ut i tillräcklig omfattning måste
det vara lönsamt för företagen att investera.

Lönsamheten är beroende av två faktorer. För det första måste räntabiliteten
på investeringen vara tillräckligt hög, och för det andra är det nödvändigt
att finansieringskostnaden understiger räntabiliteten på investeringen.

Utvecklingen av räntabilitet på arbetande kapital och obligationsräntan
framgår av diagram 5. Diagrammet visar att de angivna förutsättningarna
inte gäller.

Diagram 5. Avkastning på arbetande kapital och obligationsränta 1970-1986

Procent

Stauobligiti onsrlnta

Avlastning på
.erbe tande kapitiL—

0 —
1970

1086

1080

1075

Källa: Näringslivets ekonomifakta.

Den höga räntan har inneburit att företagen i stället för att bygga ut
produktionskapaciteten investerat i finansiella placeringar. Detta framgår
inte minst av att de finansiella placeringarnas avkastning ökat i betydelse för
företagens totala resultat.

Om räntan befinner sig på en hög nivå, kan detta kompenseras av att Mot. 1987/88

avkastningen på arbetande kapital är tillräckligt hög. Som diagrammet visar Fi4

så vänder avkastningskurvan nedåt igen under 1984. 1986 var nivån lägre än
före devalveringen 1982. Detta sammanhänger med den oförmånliga lönekostnadsutvecklingen.

Den dåliga avkastningen på investeringarna i förhållande till finansieringskostnaderna
har således bromsat en nödvändig utbyggnad av det svenska
näringslivet. Denna utbyggnad var en förutsättning för att den s. k. tredje
vägens politik skulle lyckas. Från moderat sida tvingas vi konstatera att
regeringen inte heller i detta avseende har lyckats.

2.5 Vi får för litet för skatterna

Den offentliga sektorn kännetecknas av växande problem. Försämringen av
serviceutbudet både till kvantitet och kvalitet är inte ett resultat av att
budgetanslagen skulle vara för små. Inte heller beror problemen på att de
anställda inom den offentliga sektorn skulle arbeta långsammare eller på
annat sätt sköta sina arbetsuppgifter på ett dåligt sätt. Tvärtom befinner sig
många anställda i en svår situation. De kläms mellan bristande resurser på
den enskilda avdelningen och medborgarnas berättigade krav på god service.

Orsaken är den dåliga produktiviteten, som främst beror på själva
systemet, i vilket resurser tilldelas ”uppifrån”, från central politikernivå eller
från särskilda utrednings- och planeringsavdelningar. Detta för med sig
”overheadkostnader” som undandrar resurser från den faktiska verksamheten.
Dessutom leder ett sådant system till trögheter som hindrar en flexibel
förändring av resurstilldelningen efter konsumenternas/medborgarnas
önskemål. Vad det egentligen handlar om är att den offentliga sektorn i
princip är ett planhushållningssystem som lämnar litet utrymme för påverkan
från såväl konsument som de enheter eller den personal som ytterst står för
produktionen.

Olika studier som gjorts av produktiviteten i den offentliga sektorn tyder
på en minskning under de senaste 20 åren. Mellan åren 1970 och 1980 var
minskningen i hela den offentliga sektorn 1,5 % årligen. Detta innebär en
förlust för medborgarna på nästan 6 % av BNP eller 60 miljarder kronor
uttryckt i dagens priser.

Beaktas att den privata tjänstesektorn, som hade kunnat vara ett alternativ
till en del av den offentliga produktionen, uppvisat en produktivitetsökning
på drygt 2 % sedan mitten av 1960-talet, blir kostnaden för medborgarna att
enbart låta den offentliga sektorn producera tjänster mycket hög.

Den socialdemokratiska uppfattningen att service inom exempelvis vård,
omsorg och utbildning nödvändigtvis måste skötas av det offentliga medför
främst tre problem för medborgarna.

Det första problemet avser produktionens finansiering. När den offentliga
sektorns produktion finansieras med skatter, leder detta till negativa effekter
för den ekonomiska tillväxten i den privata sektorn. Kostnaden för de
skattehöjningar som gjorts sedan mitten av 1960-talet har i olika studier
uppskattats till mellan 0,5 och 1 procentenhet årligen av BNP. Enbart

skattefinansieringen har således lett till stora materiella välfärdsförluster. 10

Det andra problemet avser de välfärdsförluster som är förknippade med Mot. 1987/88

själva konsumtionen. Genom att utbudet av tjänster i praktiken tillhanda- Fi4

hålls utan inflytande för den enskilda medborgaren avviker utformningen av
tjänsterna ofta också från vad människor vill ha. Möjligheten för medborgare
att själva välja t. ex. form för barnomsorg, sjukvård eller skola är mycket
begränsad i vårt land.

Det tredje problemet avser den dåliga effektivitet som den offentliga
produktionen leder till. Som tidigare påpekats ligger skattetrycket nästan 6
procentenheter för högt i Sverige jämfört med om den offentliga sektorn
hade varit effektivare.

Möjligheten att använda skattemedlen bättre är således betydande. Men
socialdemokraterna har konsekvent motarbetat moderata förslag i detta
syfte.

3 Framtidsperspektivet

3.1 1987 års långtidsutredning

Långtidsutredningarna har till syfte att ge underlag för utformningen av den
ekonomiska politiken. 1987 års långtidsutredning inrymmer vissa nyheter
som gör den delvis mer intressant än sina föregångare. I ett antal bilagor som
behandlar specifika problemområden görs värdefulla analyser av den
svenska ekonomin. Många av dessa bilagor utmynnar i slutsatser som väl
stämmer överens med vad moderata samlingspartiet länge förespråkat. Det
gäller t. ex. den syn på den offentliga sektorns produktivitet som framkommer
i bilaga 21 liksom det behov av flexibilitet och omvandlingsförmåga som
redovisas i bilaga 11 och bilaga 19. Det gäller även de intressanta resultat av
lägre skatters inverkan på tillväxten som framkommer i bilaga 15.

Också huvudrapporten skiljer sig i viss mån från sina föregångare. Den är
kortare och mer problemorienterad. Många av de uppfattningar som
framförs kan vi instämma i. Det gäller t. ex. följande slutsats:

De grundläggande problem som svensk ekonomi brottats med det senaste
decenniet är ännu inte lösta. Den svenska ekonomin riskerar därför att
återigen hamna i en period av stagnation med stigande arbetslöshet och
sjunkande levnadsstandard.

Långtidutredningen slår också fast att det höga skattetrycket har haft en
negativ inverkan på utvecklingen av den svenska ekonomin.

Långtidsutredningen utgår i sina kalkyler från att arbetsutbudet ökar med
0,5 % årligen mellan 1984 och 1995. Detta sammanhänger med att befolkningen
växer i de åldersgrupper där förvärvsfrekvensen normalt är som
högst. Tillsammans med en förutsedd produktivitetsökning, mätt som BNP
per timme, på 1,7 % skulle ekonomin kunna bära upp en ökning av
bruttonationalprodukten med 2,2 % under perioden 1984 till 1995.

För att överskott i bytesbalansen skall föreligga 1995 krävs att det
hittillsvarande tillväxtförloppet vrids om i riktning mot ökad kapitalbildning,
ökade investeringar och ökad nettoexport.

Långtidsutredningen analyserar vilka krav som ställs på den svenska Mot. 1987/88

relativprisutvecklingen för att det skall bli möjligt att bibehålla extern balans Fi4

vid fullt kapacitetsutnyttjande. Därmed kan man också fastställa det
nominella löneökningsutrymme som krävs i detta scenario. Enligt kalkylerna
kan detta löneökningsutrymme bedömas till 4,5 % under perioden
1984—1995. I de mer kortsiktiga kalkylerna blir löneökningsutrymmet 3 %
fram till 1990. Förutsättningen för att långtidsutredningens huvudalternativ
skall realiseras är att det sker ett markant trendbrott i lönebildningen och att
löneökningstakten dämpas från nuvarande 7—8 %. Ett genomgående tema i
remissyttrandena har varit att man saknar en analys av medlen för att
åstadkomma den i kravanalysen angivna utvecklingen.

Diagram 6 visar lönekostnadsökningarna 1965 till 1986 uppdelade på olika
komponenter. Det framgår med all önskvärd tydlighet att de totala
kostnadsökningarna inte legat ens i närheten av 4,5 % under den redovisade
perioden. Det förefaller som om golvet för enbart de avtalsmässiga
löneökningarna ligger på 5 å 6 %. Läggs löneglidningen ovanpå hamnar man
betydligt högre.

Mot denna bakgrund är det svårt att se hur det tänkta trendbrottet i
lönebildningen skall kunna förverkligas.

Diagram 6. Lönekostnadsökningar uppdelade på avtalsmässiga löneökningar, löneglidning
och höjningar av sociala avgifter 1965-1986.

Årlig procentuell förändring

1 | Sociala avgifter
B3 Löneglidning
■ Avtal

Källa: Konjunkturinstitutet.

Långtidsutredningens kalkyler utgår från ett i stort sett oförändrat skattetryck.
Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom kalkylerna leder fram till ett
löneökningsutrymme som ligger långt under de nivåer som gällt under de
senaste 20 åren. Samtidigt konstateras att skattetrycket och främst marginalskatterna
försvårat lönerörelserna.

En ekonomisk-politisk strategi som tar sin utgångspunkt i 1987 års 12

långtidsutredning och dess huvudalternativ förefaller mot denna bakgrund
ha små chanser att lyckas.

Fortsätter löneökningarna i samma takt som hittills, kommer den fasta
växelkurspolitiken inom några år att utsättas för svåra påfrestningar. Redan
1988 förefaller svensk ekonomi komma att drabbas av nya underskott i
bytesbalansen, stagnerande produktion och ökad arbetslöshet. För att
motverka en sådan utveckling krävs en omläggning av den ekonomiska
politiken i den riktning som moderata samlingspartiet förespråkar. Alternativet
är att vi går mot ytterligare en devalvering av kronan.

3.2 En annan utvecklingsväg

Inom moderata samlingspartiet har en alternativ kalkyl för utvecklingen av
den svenska ekonomin fram till 1995 redovisats i en rapport.

De förutsättningar som rapporten bygger på är följande:

• Den ekonomiska politiken inriktas på att upprätthålla en låg och stabil
inflationstakt. Detta kan bl. a. ske genom en stram finanspolitik och
genom att Sverige ges en fastare anknytning till det europeiska valutasamarbetet.
Också ett fullständigt slopande av valutaregleringen skulle
manifestera viljan att upprätthålla en fast växelkurs.

• En skattereform som bygger på att marginalskatten för drygt 90 % av den
förvärvsarbetande sänks till 35 %. Övriga skulle få en marginalskatt på
högst 50 %. Därutöver sänks beskattningen av hushållssparande!. Arbetsgivaravgiften
sänks med drygt 8 procentenheter och bolagsskattesatsen
till 25—30 %. Sammantaget leder skattesänkningarna till att skattetrycket
sänks till under 50 % fram till 1995.

• Det förutsätts också att nya produktionsformer och finansieringslösningar
prövas för delar av den offentliga tjänsteproduktionen i syfte att förbättra
resursanvändningen och dämpa utgiftsökningen.

En sammanfattning av kalkylresultaten återfinns i tabellerna 1 och 2.
Tabell 1. Försörjningsbalansens utveckling 1964-1995. 1980 års priser

Årlig procentuell förändring

	Mdr kr 1986	1964 1974	1974 1984	LU 87 19861995	Alternativ kalkyl 1986 1995
BNP	936,1	3,5	1,6	2,3	2,8
Import	271,5	6,6	0,9	3,5	4,1
Tillgång	1 207,6	4,1	1.4	2,6	3,1
Privat konsumtion	478,1	2,9	0,7	2,4	2,7
Offentlig konsumtion	258,4	4,6	2,8	0,6	0
Statlig	70,4	2,6	0,8	-0,6	-0,6
Kommunal	188,0	5,9	3,7	1,0	0,2
Bruttoinvesteringar	171,3	2,5	0,3	3,1	4,7
Offentliga	21,7	2,3	-0,2	0,9	0
Näringsliv	149,6	2,5	0,3	3,4	5,2
Varav industri	29,9	5,1	-2,9	4,3	6,0
Lagerförändringar	-7,3
Export	307,1	7,3	3,1	3,9	4,8
Användning	1 207,6	4,1	1,4	2,6	3,1

Tabell 2. Nyckeltal

	LU 87	Alternativ kalkyl
Bytesbalans, mdr kr 1995	10	4,5
Finansiellt sparande i offentlig sektor, mdr kr 1995	18	6,4
Industriproduktion, årlig procentuell förändring	2,7	4,1
Konsumentpriser, årlig procentuell förändring	2,4	2,2
Löneökningar, årlig procentuell förändring	4,5	4,3

Produktionskapacitetens tillväxt i ekonomin bestäms främst av den disponibla
arbetskraftsvolymen samt av arbetsproduktivitetens tillväxt. De bedömningar
som gjorts i 1987 års långtidsutredning innebär att det framtida
arbetskraftsuttaget, mätt i antalet timmar, ökar med 0,5 % per år.

Skattesänkningarna leder till att den s. k. skattekilen minskar från
nuvarande drygt 70 % till knappt 59 % eller med nästan 12 procentenheter,
vilket har en gynnsam inverkan på arbetsutbudet. I beräkningarna har
mycket försiktigt antagits att 1 procentenhet lägre skattekil ger en engångshöjning
av arbetsutbudet med endast 0,25 % fram till 1995. Totalt ökar
arbetsutbudet av detta skäl med ytterligare 2,8 % eller med 0,3 % per år.
Detta innebär att endast mellan en fjärdedel och hälften av den sannolika
effekten på arbetsutbudet beaktas jämfört med de empiriska undersökningar
som gjorts på svenska förhållanden bl. a. i bilaga 15 till långtidsutredningen.
Tillsammans med den i långtidsutredningen bedömda produktivitetsökningen
på 1,7 % per år och ökningen av arbetsutbudet skulle skattesänkningarna
leda till en BNP-ökning med sammantaget 2,8 % per år.

Det bör än en gång poängteras att de utbudseffekter som kalkylerna
bygger på är mycket försiktigt beräknade, vilket innebär att värdet av ett
lägre skattetryck snarare underskattas än överskattas. Avsikten med kalkylerna
har emellertid inte varit att exakt ange en högsta möjlig BNP-ökning,
utan snarare söka visa vilka positiva resultat som framkommer även vid
försiktiga antaganden. Lägre skatter har dessutom gynnsamma effekter på
mer än arbetsutbudet, vilket i praktiken är den enda effekt som kvantitativt
fångats på utbudssidan i kalkylerna. Även en lång rad andra positiva resultat
erhålls således om skatterna sänks.

För att det skall vara möjligt att bibehålla extern balans vid fullt
kapacitetsutnyttjande är det nödvändigt att svensk export växer snabbare än
världshandeln. Den konkurrensutsatta sektorn måste även stärka sin ställning
på hemmamarknaden. Med denna utgångspunkt har behovet av
relativprissänkning beräknats till 1,2 % per år vid en internationell marknadstillväxt
- vilket även långtidsutredningen utgår ifrån - på totalt 3,5 %
per år. Därmed skulle exporten av varor och tjänster kunna växa med 4,8 %
per år 1986-1995. Med denna utgångspunkt kan också löneökningsutrymmet
bestämmas till 4,3 % per år, efter det att sänkningen av arbetsgivaravgifterna
beaktats.

Trendbrottet i lönebildningen antas kunna realiseras genom att marginalskattesänkningen
underlättar avtalsförhandlingarna och dämpar löneglidningen
samt genom att inflationen blir lägre. Reallöneökningen efter skatt,

vid den förutsedda inflationstakten på 2,2 %, har beräknats till 2,8 %. Mot. 1987/88

En viktig förutsättning i kalkylerna är att hushållssparande! ökar. Den s. k. Fi4

sparkvoten måste öka från minus 0,8 % 1986 till 3,7 % 1995. Genom lägre
marginalskatter och lägre beskattning av hushållssparande! har detta bedömts
vara möjligt.

De reala beräkningarna innebär att utrymmet för den offentliga konsumtionen
och de offentliga investeringarna blir förhållandevis begränsat under
perioden. Den kommunala konsumtionsökningen dämpas jämfört med
långtidsutredningens s.k. baskalkyler på 1,0 till 0,2 %, vilket förutsätter
besparingar årligen på omkring 2 miljarder inom kommunsektorn. Transfereringsutgifterna
antas utvecklas som i långtidsutredningen.

Det kan emellertid ifrågasättas om långtidsutredningens baskalkyler
verkligen speglar den framtida konsumtionsutvecklingen i den offentliga
sektorn. Genom den dåliga produktivitetsutvecklingen kommer med all
sannolikhet ytterligare kostnadshöjningar att framtvingas med nuvarande
inriktning. Det finns därför goda skäl att på en mängd olika områden se över
möjligheten att höja produktiviteten i den offentliga produktionen samt
överväga alternativa produktions- och finansieringsformer.

Den finansiella kalkylen resulterar i en balanserad utveckling för hela den
offentliga sektorn. Överskottet, mätt som finansiellt sparande, uppgår till
ungefär 4 miljarder 1995, samtidigt som skattetrycket successivt sänks till
drygt 48 %.

4 Regeringens politik på medellång sikt

Regeringens ekonomisk-politiska strategi, den s.k. tredje vägens politik,
byggde på att devalveringarna skulle föra Sverige in i en bana av exportledd
ekonomisk tillväxt. Därvid skulle de bytesbalansproblem som präglat
ekonomin sedan mitten av 1970-talet förbytas i bestående överskott medan
den ekonomiska tillväxten ökade.

För att en produktionsuppgång skall bli varaktig krävs en fortlöpande
utbyggnad av produktionskapaciteten. Därför skulle de resurser som en
ökad nettoexport skapade användas för investeringar i ny kapacitet.

Så var det tänkt. Men så blev det inte.

Den inledande fasen av den s. k. tredje vägens politik 1983 och 1984 var
tursamt framgångsrik. I stort sett hela den ekonomiska tillväxten hade
formen av ökad nettoexport. Genom devalveringarna och en gynnsam
internationell konjunkturuppgång klarades denna fas.

I den andra fasen, som innebär något av ett sanningens ögonblick i en
devalveringsstrategi, måste kostnadsökningarna bromsas och investeringarna
öka. Denna del misslyckades emellertid. Endast en blygsam del av
tillväxten användes för kapitalbildning, dvs. nettoexport och investeringar.

Till efterfrågan bidrog i stället en alltför snabb konsumtionsutveckling.

Dessutom försämrades kostnadsläget. Detta är den utveckling som alltjämt
pågår i den svenska ekonomin. Utvecklingen är således på väg tillbaka till det
utgångsläge som 1982 innebar att konsumtionen var för hög och produktionen
för låg.

Om denna typ av konsumtionsinriktad expansionspolitik skrev den Mot. 1987/88
socialdemokratiska regeringen i sin första finansplan 1983: Fi4

Om denna strategi skulle tillämpas på den svenska ekonomin i dess
nuvarande svaghetstillstånd, skulle den ofelbart leda till bakslag och inom
kort framtvinga en markant omläggning av den ekonomiska politiken i
åtstramande riktning.

Den senaste tidens konjunkturbedömningar varnar entydigt för att den
svenska ekonomin återigen går mot nya balansproblem. Den s.k. tredje
vägens politik har således fört ekonomin tillbaka till utgångspunkten,
tillbaka till de balansproblem som i så hög grad präglade 1970-talet och som
då orsakades av lönekostnadsexplosionen under den förra socialdemokratiska
regeringsperiodens sista år och två internationella oljekriser. Dagens
balansproblem framträder trots att 1980-talet erbjudit gynnsamma ekonomiska
förutsättningar för att restaurera den svenska ekonomin i form av hög
internationell efterfrågan, halverade oljepriser och fallande internationella
räntor. Denna situation har socialdemokraterna inte förmått utnyttja.

I inledningen till propositionen om den ekonomiska politiken på medellång
sikt sägs att där ”redogörs för den ekonomiska politik regeringen avser
föra de närmaste åren för att med bibehållen balans i ekonomin uppnå en
långsiktigt stabil tillväxt och fortsatt välfärd”.

Propositionen är emellertid mycket allmänt hållen och innehåller inga
egentliga åtgärder. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt som regeringen
erkänner att den tredje vägens politik går i en cirkel och snart är tillbaka vid
utgångspunkten. I propositionen sägs nämligen:

en del av den förbättring av kostnadsläget devalveringarna åstadkom

har gått förlorad, som en konsekvens av en snabbare pris- och lönestegrings

takt i Sverige än i omvärlden Skulle denna utveckling fortsätta är vi så

småningom tillbaka i situationen från krisåren 1976-1982, med stagnerande
produktion och ökande arbetslöshet.

Som enda recept för att undvika en annalkande ekonomisk kris anger
regeringen att det vore ”önskvärt” att nå ned till en årlig ökning av
arbetskraftskostnaden på endast 3 %. Hur detta trendbrott skall kunna
förverkligas anges inte närmare. Det förtjänar erinras att regeringen
alltsedan regeringsskiftet 1982 vid upprepade tillfällen har uttryckt liknande
förhoppningar utan att det givit resultat. I stället har den underliggande
konkurrenskraften successivt urholkats.

Regeringen säger att det krävs åtgärder på en mängd olika områden inom
samhällslivet för att underlätta strukturomvandlingen i ekonomin. Vilka
konkreta förslag är det då som förs fram?

Regeringen nämner åtgärder inom utbildnings-, arbetsmarknads- och
industripolitiken. Dessa förslag har emellertid redan behandlats av riksdagen
och leder inte till att ekonomin förstärks i erforderlig omfattning. I övrigt
hänvisas till en kommande trafikpolitisk proposition samt till sittande
skatteutredningar.

När det gäller skattefrågan utlovar regeringen återigen att skattetrycket 16

skall vara oförändrat. Sådana löften har ställts ut tidigare och senast i Mot. 1987/88

samband med 1985 års val. Samtidigt har emellertid skattetrycket ökat Fi4

kraftigt.

I skattedebatten driver socialdemokraterna linjen att marginalskatterna
visserligen skall justeras nedåt men dess värre i otillräcklig omfattning.

Därutöver vill man försämra villkoren för exempelvis villaägare och företagare.
Några förändringar är heller inte att vänta förrän en bit in på 1990-talet.

En del av regeringens åtgärder är således direkt felaktiga, andra är för
kraftlösa eller dröjer för länge.

När det gäller problemen inom den offentliga sektorn hämmas socialdemokraterna
av sin ideologi och sitt dogmatiska synsätt. Trots att det under
senare år presenterats en rad studier, som entydigt visar att vi får för litet
valuta för våra skattemedel, vågar regeringen inte göra någonting åt det. I
stället hänvisas till ett pågående arbete inom regeringskansliet, som sägs syfta
till att utveckla och förnya den offentliga sektorn. Detta arbete har pågått i
flera år utan att leda till nämnvärda resultat. Genom att i stället direkt
motverka och försvåra utvecklandet av nya serviceformer, bl. a. i privat regi,
har regeringen snarast hindrat en förnyelse av den offentliga sektorn.

Mot denna bakgrund anser vi att riksdagen bör avvisa regeringens förslag
till riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt.

5 Det moderata alternativet

5.1 Inledning

Målet för den ekonomiska politik som moderata samlingspartiet förespråkar
är ytterst att öka den enskildes frihet och välfärd. Det förutsätter en god
ekonomisk tillväxt, stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. De målen
kan nås endast med en politik som stärker marknadshushållningen och
avlägsnar de tillväxthinder som under lång tid byggts in i den svenska
ekonomin.

Den moderata politiken bygger på fem hörnstenar:

• En stram finanspolitik som håller nere inflationen. Det underlättar för
näringslivet att upprätthålla en tillräckligt hög vinstnivå och god konkurrenskraft.

• Genom att förstärka näringslivets förmåga till omvandling och utveckling
skapas förutsättningar för en uthållig tillväxt i ekonomin.

• Enskilt sparande prioriteras framför kollektivt sparande.

• Den offentliga sektorn reformeras, dels genom att statliga och kommunala
monopol bryts upp och privata alternativ släpps fram, dels genom att nya
former för den offentliga tjänsteproduktionen prövas.

• Skattetrycket sänks.

5.2 Dämpa inflationen Mot. 1987/88

Fi4

En viktig förutsättning för en balanserad ekonomisk utveckling med god
sysselsättning och tillväxt är en låg inflationstakt. Det är därför angeläget att
skapa en stabiliseringspolitisk regim som har hög trovärdighet. Problemen
med de alltför stora lönekostnadsökningarna måste lösas.

För det första måste ansvarsfördelningen mellan staten och arbetsmarknadens
parter återupprättas. Genom devalveringspolitiken har den blivit
alltmer oklar. Om devalveringar regelmässigt genomförs när konkurrenskraften
försämras, försvagas motiven för löntagar- och arbetsgivarorganisationerna
att träffa avtal som innebär låga nominella löneökningar. Därför
måste devalveringsvägen stängas. Erfarenheterna visar att växelkursjusteringar
inte är en framkomlig väg när det gäller att komma till rätta med de
ekonomiska problemen. Sverige bör ansluta sig till det europeiska valutasamarbetet
(EMS) för att manifestera viljan att upprätthålla en fast
växelkurs.

För det andra måste den gradvisa förskjutningen av den relativa förhandlingsstyrkan
mellan arbetstagare och arbetsgivare hejdas och vändas så att en
bättre balans uppnås. Denna förskjutning hänger i hög grad samman med
den snabba tillväxten av den offenliga sektorn. Inom denna sektor har
arbetstagarna mindre skäl att visa återhållsamhet, eftersom riskerna för att
förlora arbetet i stort sett är obefintliga. Utrymmet för ytterligare sysselsättningsökningar
inom den offentliga sektorn är i framtiden begränsat. Med
anledning därav kan arbetsmarknadens parter inte förvänta sig att den
offentliga sektorn löser sådana arbetsmarknadsproblem i den privata sektorn
som följer på alltför höga löneökningar. För att bromsa löneutvecklingen i
den offentliga sektorn krävs dessutom en ökad konkurrens från privata
alternativ samt en fastare förhandlingsstrategi från de offentliga arbetsgivarnas
sida.

För det tredje måste skattetrycket sänkas. Den mest betydelsefulla faktorn
bakom förändringen av kostnadsläget har varit det höga och ständigt
stigande skattetrycket. Diagram 7 visar löneutvecklingen för en genomsnittlig
industriarbetare mellan 1965 och 1985. Den övre kurvan visar den
arbetskraftskostnad som företaget betalar den anställde och den nedre
kurvan visar den nettolön som den enskilde får behålla efter skatt. Av
diagrammet framgår att nettolönen, i fasta priser, minskat sedan mitten av
1960-talet. Samtidigt har arbetskraftskostnaden nästan fördubblats. Kraftigt
stigande arbetsgivaravgifter, ökad progressivitet i den statliga inkomstskatteskalan
och höjda kommunalskatter ligger bakom denna utveckling. Det
höga och ständigt stigande skattetrycket har därför i betydande omfattning
försämrat möjligheterna att nå rimliga uppgörelser i avtalsrörelserna.

Diagram 7. Löneutvecklingen för en industriarbetare 1965-1985. Beräknad årlig Mot. 1987/88
arbetskraftskostnad och nettolön. pj/i

1 000 kr. 1980 års priser

120

Art»tikr«tuko«lnad

100

1965

1970

1960

1965

Källa: 1987 års långtidsutredning.

Stigande marginalskatter samt höjda indirekta skatter och arbetsgivaravgifter
har också drivit upp de samlade marginaleffekterna till höga nivåer, vilket
i sin tur haft negativ inverkan på arbetsutbudet. Därigenom har också
löneglidningen skjutit fart i tider av högt kapacitetsutnyttjande. Det stigande
skattetrycket och den därpå följande sysselsättningsexpansionen i den
offentliga sektorn har dessutom lett till att arbetskraft undanhållits det
privata näringslivet, vilket bidragit till de alltför höga löneökningarna.

För det fjärde måste finanspolitiken vara tillräckligt stram. Parterna på
arbetsmarknaden skall inte kunna räkna med att den ekonomiska politiken
läggs om i expansiv riktning för att kompensera alltför höga löneökningar
som försämrat konkurrenskraften och därmed slagit ut exportföretag.

För det femte är det angeläget att inför alla parter skapa en ökad
trovärdighet i den ekonomiska politiken. Den varken kan eller bör inriktas
på maximal politisk handlingsfrihet på kort sikt. Därför bör valutaregleringen
slopas helt. En sådan åtgärd skulle på allvar markera viljan att
upprätthålla en fast växelkurs och därmed också en låg inflationstakt.

5.3 Öka omvandlingsförmågan i ekonomin

För att varaktigt uppnå en ökad tillväxt i den svenska ekonomin räcker det
inte med enbart en uppgång i kapacitetsutnyttjandet i näringslivet. Kapaciteten
behöver också fortlöpande byggas ut. Näringslivet måste fortsätta att
omstruktureras för att bättre anpassas till den aktuella situationen. Nya
mönster för internationell specialisering och teknologisk utveckling samt

ändrade efterfrågerelationer i framtiden reser också krav på ytterligare 19

strukturomvandling. Därför måste marknadsekonomin utvecklas och åter- Mot. 1987/88

ges sin inneboende dynamik och flexibilitet. Det är särskilt viktigt att Fi4

avlägsna restriktioner på ekonomins utbudssida.

En ökad ekonomisk tillväxt innebär inte enbart att dagens produktionsstruktur
fortlöpande byggs ut. En ekonomi i tillväxt är en ekonomi i ständig
omvandling. Nya företag startas och utvecklas, medan andra avvecklas.

Omvandlingens båda sidor är lika viktiga och förutsätter ett harmoniskt
samspel.

Därför är det viktigt att sänka skatten så att människors vilja att arbeta,
spara, investera och starta företag ökar.

Lägre skatter är också en förutsättning för att den privata tjänstesektorn
skall kunna utvecklas. Därigenom skulle efterfrågan på service av olika slag
kunna öka.

Det är också angeläget att förbättra den miljö som människor har att verka
i, så att den stimulerar till kreativitet och idérikedom. Därför måste den
regleringsapparat som under lång tid byggts in i den svenska ekonomin
avvecklas. Rader av förbud och föreskrifter hämmar näringslivet och
försvårar inte minst de mindre och medelstora företagarnas situation. Det
behöver röjas upp i denna snårskog.

En modernisering av lagstiftningen på arbetsmarknaden i syfte att
förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och underlätta omställningen i
arbetslivet och som tar hänsyn till de mindre företagens situation.

Bostadssektorn är den allra mest reglerade marknaden och därför den som
fungerar sämst. Subventioner måste tas bort, fastighetsskatten avskaffas och
centralstyrning och byråkrati ersättas med rörlighet och anpassning.

De av socialdemokraterna under senare år så flitigt tillämpade prisregleringarna
utgör ett konkurrens- och tillväxthämmande element. De ständiga
ingreppen leder till att det för marknadsekonomin så viktiga prissystemet
sätts ur funktion. De lagar och institutioner (SPK) som gör prisregleringar
möjliga bör avvecklas.

I en lång rad branscher, alltifrån taxitrafik till arbetsförmedling, föreligger
konkurrensbegränsningar som medför effektivitetsförluster och därmed
motverkar omvandlingsförmågan i ekonomin.

I ett skede när kraven på snabb strukturomvandling varit höga har
rörligheten på arbetsmarknaden trendmässigt avtagit. Det hänger delvis ihop
med de höga marginaleffekter som skatte- och bidragssystemet skapar. Men
utvecklingen är också en följd av att lönestrukturen inte innebär någon
stimulans till rörlighet.

Om det privata näringslivet skall kunna byggas ut måste lönerna tillåtas
öka snabbare där än inom stat och kommun. Samtidigt måste lönerna tillåtas
öka i bristyrken både i industrin och i offentlig sektor. Utan löneincitament
lönar det sig inte att skaffa bra utbildning eller att byta arbete.

Mera marknadsanpassade lönerelationer bör åstadkommas av arbetsmarknadens
parter. På de områden inom den offentliga sektorn där staten
har ett ansvar bör strävan vara att öka flexibiliteten.

En viktig del i en politik som underlättar omvandling är att ekonomins
spelregler är någorlunda konstanta över tiden. Den kortsiktighet och

ryckighet som kännetecknat den ekonomiska politiken under senare år har 20

förstärkt osäkerheten för företagare och anställda. Ständiga ändringar av Mot. 1987/88

spelreglerna genom skattehöjningar, nya ingrepp och regleringar skapar ett Fi4

klimat där långsiktiga satsningar och investeringar över huvud taget inte
kommer att genomföras. Den ekonomiska politikens inriktning och de
spelregler som följer därav måste därför ligga fast över tiden.

Löntagarfonderna hör inte hemma i en marknadsekonomi. Därför måste
de avskaffas. Fonderna innebär att viljan och förmågan till investeringar,
risktagande och nyetableringar minskar hos både små och stora företag.

Fondsocialismens upphörande måste åtföljas av en förstärkning av den
enskilda äganderätten.

5.4 Stimulera det enskilda sparandet

Linder 1987 har en omsvängning mot överskott skett i den konsoliderade
offentliga sektorns finanser. 1987 liksom 1988 väntas överskottet uppgå till
ungefär 40 miljarder kronor.

Detta innebär att det offentliga tar in mer än vad som krävs för finansiering
av den löpande verksamheten och av transfereringarna. Överbeskattningen
av medborgarna uppgår till ungefär 4 % av BNP.

Detta är en medveten politik som socialdemokraterna för. Genom att ta ut
mer skatt än vad som behövs ökar det politiska inflytandet över sparandet
och investeringarna i ekonomin. Möjligheten att uppifrån styra och ställa blir
större.

Införandet av fondsocialism och utvidgningen av AP-fondernas placeringsmöjligheter
är exempel på hur socialdemokraterna vill öka det politiska
inflytandet. Det offentliga skall ägna sig åt bankverksamhet genom utlåning
till företag. Genom möjlighet att köpa upp viktiga delar av fastighetsbeståndet
skall den politiska kontrollen över bl. a. boendet öka. Ytterligare
möjlighet till aktieköp skall stärka det politiska inflytandet i företagen,
utöver vad det redan befintliga fondsystemet och fjärde AP-fondens redan
stora aktieinnehav ger. Pensionsskatten bör också ses i detta perspektiv. När
den socialdemokratiska regeringen lade beslag på över 15 miljarder av
pensionsspararnas medel ökade det politiska inflytandet över stora kapitaltillgångar.

Detta är fel väg. Ett ekonomiskt system som bygger på marknadshushållningens
princip kräver att den kapitalbildning och det sparande som behövs
för näringslivets behov sker i företagen och i hushållen. Strävan skall också
vara att sprida ägandet så mycket som möjligt.

Den ekonomiska politiken bör därför inriktas på att öka sparandet hos
hushållen. Skattepolitiken är ett viktigt medel för att uppnå detta. Utifrån
dagens siffror på överskottet i den offentliga sektorn är det således möjligt att
sänka skattetrycket med 4 % om sparandet ökar i den privata sektorn i
motsvarande mån.

5.5 Bryt upp de offentliga monopolen

Sverige är det land i västvärlden som gått längst när det gäller den offentliga

sektorns tjänstemonopol. Genom skattefinansiering och direkta regleringar 21

hindras i praktiken privata initiativ från att konkurrera inom många

områden. Möjligheten att förbättra utnyttjandet av de resurser som används Mot. 1987/88

för tjänsteproduktion i det offentliga är betydande. Därför bör en rad hinder Fi4

undanröjas som motverkar etablering av privata initiativ.

Den offentliga verksamheten måste effektiviseras, omstruktureras och
avmonopoliseras. Grundläggande förändringar av den offentliga sektorn
handlar lika mycket om att ta till vara initiativförmåga som att spara på
statens och kommunernas utgifter. Vi måste stimulera alternativ till den
offentliga servicen och till de kollektiva skyddsnäten.

Att ersätta delar av den offentliga verksamheten och skapa alternativ till
denna i form av privata marknadslösningar innebär inte bara möjligheter till
en effektivare och därmed billigare produktion utan även en större variationsrikedom
i tjänsteutbudet, vilket befrämjar valfriheten för både konsumenter
och näringsidkare. Det innebär också större frihet för dem som
arbetar i offentlig sektor att välja arbetsgivare eller starta eget.

I många fall är det nödvändigt att lösa privatiserings- och finansieringsfrågorna
samtidigt för att privat tjänsteproduktion skall stimuleras. En avkommunalisering
underlättas i många fall av en övergång från skattefinansiering
till avgiftsfinansiering. En ökad kostnadstäckning med avgifter bör givetvis
inte eftersträvas på områden, där sociala skäl talar emot detta. Det är
däremot uppenbart att åtskillig kommunal service används mer av köpstarka
grupper än av mindre köpstarka, trots att de senare med sin skatt får bidra till
finansieringen.

Genom marknadsfinansiering får medborgarna information om vad
servicen verkligen kostar. De politiskt ansvariga får en bättre uppfattning om
medborgarnas verkliga efterfrågan. Vi får en konsumentstyrd tjänsteproduktion.

Privatisering och konkurrens inom den offentliga sektorn krävs för att
pressa kostnaderna och öka effektiviteten. Det är inte nödvändigt att
kommunerna eller staten i egen regi bedriver så mycken verksamhet som i
dag. Stora besparingar kan på sikt göras, om den privata servicesektorn tillåts
komma in på områden som barnomsorg, sjukvård, åldringsvård och utbildning,
vilka i dag behärskas av stat och kommun. En effektivisering av den
offentliga sektorn handlar om skapandet av både en livskraftig privat
servicesektor och en effektivare offentlig sektor som i större utsträckning kan
koncentrera sig på de uppgifter som enbart kan skötas av det offentliga.

Denna politik öppnar också möjligheter att varaktigt sänka skattetrycket.

5.6 Sänk skattetrycket

Sverige har sedan länge brutit igenom skattetaket. Den offentliga sektorn
kan inte längre expandera. Det mest centrala inslaget i den moderata
politiken är därför att sänka skatterna för alla. Ett sänkt skattetryck är en
viktig frihetsreform. Den ger människor ökad valfrihet och skapar därmed
också den trygghet som en förvuxen och monopoliserad offentlig verksamhet
aldrig kan ge. Sänkta skatter är också en av de viktigaste förutsättningarna
för att Sverige skall kunna konkurrera med sina produkter på världsmarknaden
och därmed få tillväxt i ekonomin.

Skattetrycket måste därför sänkas. I en rad andra länder genomförs eller

förbereds omfattande reformer av skattesystemet, reformer som innebär Mot. 1987/88

kraftigt sänkta marginalskatter. Det sker i länder som redan i utgångsläget Fi4

har ett betydligt lägre skattetryck än Sverige. Den mest omtalade reformen

sker i USA där skattetrycket endast är 30 %. Den högsta marginalskatten

kommer där inom kort att understiga den lägsta i vårt land. Även i andra

länder som t. ex. Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland sänks

skattetrycket.

Trots att andra länder är i färd med att sänka sina skatter och trots allt tal
om att vi själva slagit i skattetaket och att skattebördan inte får växa
ytterligare, väntas det svenska skattetrycket 1988 växa till rekordnivån

56,4 %. Genomsnittet för de västliga industriländerna är ca 37 %.

Den moderata politiken syftar till att sänka skattetrycket med i genomsnitt
ungefär 1 procentenhet per år. Förutsättningen är en mycket stor återhållsamhet
med offentliga utgiftsökningar.

Sänkningen av skattetrycket och neddragningen av den offentliga utgiftsandelen
måste emellertid avpassas efter den rådande stabiliseringspolitiska
situationen. Vid perioder med alltför hög inhemsk efterfrågan måste
utgiftsökningarna hållas tillbaka mer och vid låg inhemsk efterfrågan kan
skatterna sänkas kraftigare.

Den skattereform som moderata samlingspartiet presenterade i januari
1987, se motion 1986/87:Sk413, leder till ett kraftigt ökat skatteunderlag.

Bl. a. de beräkningar av effekterna av sänkt skattetryck som gjorts i avsnitt

3.2 ovan visar detta.

En skattereform som utgår från ett oförändrat skattetryck innebär med
nödvändighet att skatten måste höjas för några för att andra skall få sin skatt
sänkt. Om t. ex. marginalskatterna sänks samtidigt som skatten höjs för
villaägare eller låginkomsttagare riskerar nyfattigdomen att förvärras.

Därför måste en skattereform värd namnet utgå från att skattetrycket
sänks.

Den moderata politiken bygger på att skattesatserna i den statliga
inkomstskatten bör sänkas så att den helt övervägande delen av inkomsttagarna
får en marginalskatt på högst 35 % (vid en kommunalskatt på 30 kr.).

Inkomsttagare med högre inkomster bör som mest ha en marginalskatt på
50 %.

Det är viktigt att inkomstskatten tar hänsyn till försörjningsbörda och
sänks på alla nivåer. Bara en skattesänkning för höginkomsttagare räcker
inte.

För att inte prisökningar skall tillåtas smyghöja inkomstskatten bör ett
inflationsskydd återinföras. Beslut om skatterna skall fattas av riksdagen,
inte bestämmas av inflationstakten.

Det räcker emellertid inte att bara sänka den statliga inkomstskatten.

Även kommunalskatterna måste hållas tillbaka. En självklar ambition för en
moderat kommunalskattepolitik är att verka för lägsta möjliga skatt.

Ett kommunalt skattestopp bör införas för att förhindra skattehöjningar.

En förutsättning för detta är en slopad detaljstyrning och ett väl fungerande
kommunalt skatteutjämningssystem, som tar sikte på att kompensera för
skillnader i skattekraft.

Ett tillräckligt högt sparande är nödvändigt för välståndsbildningen. Den 23

som avstår från konsumtion nu måste få en rimlig ersättning för sin
uppoffring. Annars blir hushållssparande för lågt, vilket varit fallet under en
stor del av efterkrigstiden. Beskattningen av kapital måste därför utformas så
att hushållssparande stimuleras.

Bolagsbeskattningen bör reformeras i en mera investeringsbefrämjande
riktning. Möjligheterna till politisk styrning av investeringarna skall undvikas.

Inom ramen för ett i stort sett oförändrat skatteuttag kan bolagsskatten
sänkas till 30 %, om avsättningsmöjligheterna till investeringsfonder slopas
och vissa andra breddningar av den beskattningsbara basen genomförs.

Egenföretagarnas skattesituation förbättras avsevärt genom sänkta marginalskatter.
Konsolideringsmöjligheterna måste vara fortsatt goda. Dessutom
skall förmögenhetsskatten på arbetande kapital slopas samtidigt som regelsystemet
för fåmansbolag förenklas.

Genomförandet av en genomgripande skattereform kan inte vänta till
1990-talet, vilket förefaller vara regeringens linje. De första stegen bör tas
redan 1988.

Med stöd av vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken
på medellång sikt som föreslås i motionen.

Stockholm den 11 november 1987

Mot. 1987/88
Fi4

6 Hemställan

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Nils Carlshamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)
Per-Olof Strindberg (m)

L Arne Andersson (m)
i Ljung

Innehållsförteckning Mot. 1987/88

1 F'4

1 Sammanfattning t

2 Problemen i svensk ekonomi olösta 2

2.1 Alltför snabb kostnadsstegring 2

2.2 Fortsatta förluster av marknadsandelar 5

2.3 Otillräcklig strukturomvandling 6

2.4 Utbyggnaden av svenskt näringsliv har bromsats 9

2.5 Vi får för litet för skatterna 10

3 Framtidsperspektivet 11

3.1 1987 års långtidsutredning 11

3.2 En annan utvecklingsväg 13

4 Regeringens politik på medellång sikt 15

5 Det moderata alternativet 17

5.1 Inledning 17

5.2 Dämpa inflationen 18

5.3 Öka omvandlingsförmågan i ekonomin 19

5.4 Stimulera det enskilda sparandet 21

5.5 Bryt upp de offentliga monopolen 21

5.6 Sänk skattetrycket 22

6 Hemställan 24