med anledning av prop. 1987/88:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1988/89, m. m. (kompletteringsproposition)
Motion 1987/88:Fi24 av Olof Johansson m. fl. (c)
Motion till riksdagen
1987/88:Fi24
av Olof Johansson m. fl. (c)
med anledning av prop. 1987/88:150 med förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1988/89, m. m. (kompletteringsproposition)
1 Sammanfattning
Sverige måste internationellt verka för att obalanserna mellan världens
stora ekonomier kan elimineras. I det internationella arbetet är det också
viktigt att aktualisera frågor om tillväxtens innehåll.
Miljöförstöring är inte tillväxt men kan registreras som sådan. Kvalitetsförbättringar
inom vården kan mätas som försämrad produktivitet. Det är
viktigt att de politiska besluten beaktar sådana felaktigheter i ekonomin.
God miljö skall sättas som centralt mål för den ekonomiska politiken.
Årets lönerörelse innebär att ytterligare år går förlorade när det gäller att
anpassa Sveriges kostnadsutveckling till de viktigaste konkurrentländernas.
Koncentrationspolitiken och överhettningen har höjt lönenivån över angivna
ramar.
Positiva inslag har dock varit att en ökad flexibilitet nu kan skapas och att
låglöneområden, som hotat utvecklas till permanenta krissektorer i ekonomin,
nu fått rejäla lyft.
De regionala obalanserna förstärks i den svenska ekonomin. Överhettningsproblemen
drabbar de enskilda människorna hårt i form av bostadsbrist,
urholkad social service, trafik- och miljöproblem. Överhettningen är
kostnadsdrivande med spridningseffekter över hela landet och är därmed en
starkt negativ faktor för ekonomin som helhet.
Skattetrycket måste minska och hushållssparande! öka. Centern förordar
kraftfulla sparstimulanser som en viktig förutsättning för ett sänkt skattetryck.
Personliga investeringskonton bör införas med möjlighet att skattefritt
sätta in ett halvt basbelopp som ett målsparande, uttag får ske för start
av företag, anskaffande av bostad, studier eller — efter fyllda 55 år —
pension.
Den viktigaste skattefrågan för 1989 är att undvika kommunalskattehöjningar,
vilka skulle kunna äventyra såväl fördelningspolitiska ambitioner
som strävan att sänka marginalskatten. En marginalskattesänkning 1989
måste kombineras med höjt grundavdrag för att också inkomsttagare med
vanliga eller låga inkomster skall få skattesänkning. Skatten på mat skall
sänkas.
En skattereform av angivet slag, i kombination med en skärpt regionalpolitik
och en reformerad arbetslöshetsförsäkring, skapar förutsättningar för
en lugnare löneutveckling framöver. Regeringen måste agera så att man
trovärdigt dämpar inflationens förväntningar och inte lägger ut ”golv” för
löneökningarna.
1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Fi23-24
Centern har föreslagit likviditetsindragningar från storföretagen. De ac- Mot. 1987/88
cepteras nu av regeringen. De är en viktig åtgärd för att begränsa koncen- Fi24
trationseffekterna av den tredje vägens politik.
Centern säger nej till skärpning av generalklausulen i skattelagstiftningen
och förordar att nuvarande regler förändras till att motsvara de ursprungliga
reglerna.
Centern kritiserar regeringen för otillräckliga fördelningspolitiska ambitioner.
Förslagen att höja de högsta pensionerna mest och att slopa pensionärernas
friår i sjukvården är sådana exempel. Bristerna i kommunal skatteutjämning,
regionalpolitik och småföretagspolitik bekräftar bilden.
f januari redovisade centern en budgetbalans som motsvarade regeringens
förslag. De förslag som väckts under vårriksdagen innebär ett budgetalternativ
som är drygt 1 miljard kronor starkare än regeringens. De
viktigaste förändringarna avser miljöavgifter och energiskatt samt mindre
höjningar vad gäller ersättningen från a-kassan. Vidare innebär centerns
förslag på studiemedelsområdet en kostnad om ca 200 milj. kr.
2 Den internationella ekonomin
Obalanserna mellan världens stora ekonomier kvarstår. Ett av de största
hoten mot en stabil ekonomisk tillväxt är de stora underskotten i den
amerikanska handelsbalansen och motsvarande stora överskott i de japanska
och västtyska ekonomierna. Den känslighet som finns inför den amerikanska
situationen visades tydligt genom reaktionen på överraskande stora
negativa underskottssiffror i februari månad.
Om inte USA kan förbättra sin handelsbalans finns en påtaglig risk för
protektionistiska åtgärder. De skulle negativt påverka den ekonomiska
utvecklingen i hela världsekonomin i övrigt. En viktig förutsättning för en
bättre utveckling är att USA förmår hantera sitt eget budgetunderskott på
ett bättre sätt. Ett annat är att andra stora ekonomier för en så expansiv
politik att de stora överskotten kan begränsas.
Sverige bör, som ordförandenation vid OECD:s ministerrådsmöte, agera
för ett samordnat uppträdande mellan världens länder för att reda ut
obalansproblemen. Det är viktigt att sådana möjligheter tas till vara.
Ekonomiska bedömare lät sig hösten 1987 och vintern 1988 i hög grad
påverkas av det kraftiga börsfallet i oktober. I dagens perspektiv kan vi
konstatera att oron var överdriven. Den reala ekonomin har gått relativt
opåverkad genom dessa händelser. Det är dock inte lämpligt att dra långsiktiga
slutsatser av det senaste halvårets händelser.
Tillväxten i OECD-området bedöms nu för 1988 bli 2,75 %. Det är något
högre än vad som antogs i januari. Om de starka ekonomierna för en
tillräckligt expansiv politik, torde förutsättningar finnas för en ytterligare
justering uppåt. Särskilt för 1989, där konjunkturen eljest riskerar att avmattas,
vore en sådan utveckling önskvärd.
BNP i Sverige antas öka med 2,2 %. Om man ser till senast tillgängliga
12-månadersstatistik för industriproduktionen visar det sig att de senaste
årens bristfälliga kapacitetsutbyggnad medfört att Sverige är väsentligt sämre
än alla stora industriländer, Storbritannien undantaget, kunnat ta vara på
högkonjunkturens möjligheter.
Vi vill för vår del också peka på vikten av att Sverige i sitt internationella Mot. 1987/88
arbete håller frågan om tillväxtens innehåll högt. Ofta kan miljöförstöring Fi24
registreras som tillväxt. Miljöförstöring är en av de viktigaste orsakerna till
permanent fattigdom i stora områden, liksom fattigdomen i sig skapar
ytterligare miljöförstöring. Den industrialiserade världens misstag på miljöområdet
bör inte upprepas i de snabbt expansiva ekonomierna. Också de
måste bli varse frågorna om tillväxtens innehåll.
3 Sveriges ekonomiska utveckling 1970—1987
Läget i den svenska ekonomin är vid första anblicken gott. Arbetslösheten
är genomsnittligt låg, statsbudgeten är i stort sett i balans och tillväxttakten
under 1987 är tillfredsställande. Studeras däremot läget närmare är Sveriges
grundläggande problem sedan slutet på 1970-talet ännu olösta.
Det främsta problemet för Sverige har varit att pressa ned kostnadsökningarna
till omvärldens nivå. 1973—1974 bedrevs en expansiv politik i syfte
att kompensera för den kontraktiva politik som fördes i utlandet som följd
av oljeprischocken. Den internationella lågkonjunkturen skulle överbryggas.
Vinsterna steg och omfattande investeringar gjordes i branscher som
senare skulle visa sig mindre framgångsrika. Dessutom sjönk de årliga
produktivitetsökningarna drastiskt inom den svenska ekonomin.
Den expansiva politiken skapade ett inflationstryck och krav på stora
löneökningar. 1974-1976 ökade också företagens lönekostnader med
40 %. En stor del av denna ökning härrörde från ökade löneskatter. Den
minskade produktivitetsökningstakten och oljeprischocken hade nödvändiggjort
en anpassning nedåt av reallönerna. I stället skedde motsatsen.
Sverige hamnade i en allvarlig kostnadskris.
Sverige tappade snabbt marknadsandelar till följd av försämrade relativpriser
och vinstmarginalerna föll kraftigt. Sverige devalverade tre gånger
under 1976 och 1977 vilket ökade tillväxten påtagligt. Landet var på väg mot
balans då uppgången bröts av den andra oljeprischocken 1979—1980. Tillväxten
blev till skillnad från tidigare dock inte lägre i Sverige än internationellt.
Den nödvändiga anpassningen nedåt av reallönerna skedde inte
heller nu. I stället devalverades åter kronan 1981 och 1982 med sammanlagt
drygt 24 %. Devalveringarna medförde en högre vinstnivå och marknadsandelarna
för den svenska exportindustrin steg åter.
Sysselsättningen räddades i slutet av 1970-talet genom omfattande arbetsmarknads-
och industripolitiska insatser. Medan arbetslösheten steg till
tvåsiffriga tal i Europa i övrigt, lyckades Sverige hålla den på mycket rimliga
nivåer. Samtidigt omvandlades den svenska industristrukturen i snabb takt
under denna period och landet kunde därför tack vare de centerledda
regeringarnas insatser sedermera gå ut ur den internationella lågkonjunkturen
med en låg arbetslöshet och en stark industri.
Efter devalveringarna 1981 och 1982 skedde, bl. a. till följd av dessa goda
förutsättningar, en snabb återhämtning i svensk ekonomi när konjunkturen
vände uppåt. Till en början vann den svenska industrin åter marknadsandelar.
Tillväxten var exportledd. Från sommaren 1981 till hösten 1982,
dvs. under mittenregeringens tid, låg svensk inflation på OECD-genom
snittet. Sedan dess har inflationen ständigt legat 2—3 % över detta genom- Mot. 1987/88
snitt (se diagram). Fi24
Konsumentprisindex
12-månaders förändringstal. Utfall t. o. m. mars 1988
Sverige t. o. m. februari 1988 OECD
— SVERIGE
14 OECD-UMDER
-- OECD TOTALT
-15
- 14
-13
-12
-11
-10
1514
9
8
7
-8
-7
-6
-5
5
3
2
1980 1981 1982 1983 1984 1985 ly86 1987
Anm: De 14 OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som
konkurrenter till Sverige på världsmarknaden.
Källor: OECD, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.
Löne- och kostnadsutvecklingen var således efter 1982 för hög i relation till
omvärlden. Relativpriserna försämrades och svenska marknadsandelar började
åter minska. Tillväxten blev konsumtionsledd vilket försvagade bytesbalansen.
Sverige har dock hittills klarat sig från att anpassa sig till omvärldens
kostnadsutveckling till följd av en rad lyckliga omständigheter. För
det första har den svenska valutakorgens konstruktion givit en konkurrenskraftsförstärkning
i förhållande till våra viktigaste konkurrentländer
(USA undantaget) genom en ”smygdevalvering” i takt med dollarraset. För
det andra innebar oljeprisfallet 1986 en engångsförbättring av den svenska
bytesbalansen med 15 miljarder.
Sammanfattningsvis kan sägas att Sverige under ett antal år har haft ett
andrum för att lösa de grundläggande obalanserna i ekonomin. Devalvering,
oljeprissänkning, internationell räntesänkning och dollarkursfall har
inneburit en respittid för att komma till rätta med hög inflation, snabb
kostnadsutveckling, låg produktivitetsutveckling samt svag extern balans.
Man kan konstatera att inget av dessa problem är löst. Regeringen har trots
de internationellt goda förutsättningarna hittills misslyckats med att ut
hålligt lösa de ekonomiska problemen. Den höga räntan är ett bevis på Mot. 1987/88
detta. Fi24
4 Den svenska ekonomin 1988
Den privata konsumtionen ökade med 4 % under 1987. Konsumtionstillväxten
berodde på snabbt ökande timlöner, regeringens prisstopp och lättnader
på kreditmarknaden. En alltför stor del av tillväxten i den svenska
ekonomin kan hänföras till en ökad privat efterfrågan. Bytesbalansen försvagades
till följd av försämrad konkurrenskraft och snabb inhemsk konsumtionsökning.
I stort står sig samma bild för 1988.
Den viktigaste händelsen i svensk ekonomi sedan finansplanen i januari
är att vi nu har löneavtal på flertalet avtalsområden. Dessa avtal är väsentligt
dyrare än vad svensk ekonomi på lång sikt tål. Regeringens ekonomiska
politik har inte hållit tillbaka kostnadsökningarna.
Mot önskade 4 % löneökning talar nu regeringen om ca 6 % men mycket
talar för att det blir över 7 %.
Även om löneutvecklingen är för hög finns positiva sidor i årets avtal,
vilka kan medverka till en bättre funktion i ekonomin. Dit hör möjligheterna
till större flexibilitet och lokal anpassning av lönerna men framför
allt att låglöneyrken med rekryteringsvårigheter nu får rejäla lyft. Detta
gäller inte bara personal inom vård och omsorg.
Sammantaget kan konstateras att 1988 års löneavtal leder till överhettning
i den svenska ekonomin med en hög inflationsnivå som följd. Med de
överhäng för 1989 som skapats och den osäkerhet som regeringens agerande
ger innebär detta risker för snabbt stegrade bytesbalansunderskott. Sveriges
ekonomiska politik måste vara så inriktad att vi undviker de tvångssituationer
som stora underskott innebär. Även de stora regionala obalanserna och
kapacitetsproblemen i industrin skapar överhettning.
När socialdemokraterna tillträdde hösten 1982 uppgick skattetrycket till
50,5 %. 1987 uppgick det till 55,6 %. Regeringen har i denna beräkning ej
lagt in den s. k. engångsskatten, ej heller arvs- och gåvoskatterna. Tas även
dessa med i beräkningen har skattetrycket stigit till över 57 % eller med ca 7
procentenheter sedan 1982.
Skattetrycksökningen i Sverige sedan 1982 motsvarar ca 70 miljarder
kronor vilket är jämförbart med det budgetunderskott som kunde beräknas
för 1982 innan regeringsskiftet. Den tillträdande regeringen spädde efter
skiftet på underskottet med ytterligare 20 miljarder. Socialdemokraterna
har med andra ord minskat det statliga budgetunderskottet i stort sett
endast med hjälp av inkomstförstärkningar.
Mot bakgrund av att regeringen i ord uttryckt uppfattningen att skattetrycket
skall sjunka är det anmärkningsvärt att man i handling agerar tvärt
emot. I långtidsutredningens 3-årskalkylsscenario utgår man från att skattetrycket
skall ”ligga kvar vid en i stort oförändrad nivå” (s. 17).
Enligt vår mening måste målet vara att sänka skattetrycket. Särskilt
viktigt är att minska beskattningen av arbete, dvs. statlig och kommunal
inkomstskatt samt arbetsgivar- och egenavgifter för småföretag. Vi utvecklar
nedan vår syn på skattepolitiken.
1** Riksdagen 1987/88. 3 sami Nr Fi23-24
Hoten mot den svenska exportens konkurrenskraft har hittills kompense- Mot. 1987/88
rats av dollarkursfallet. Genom den dubbla vikt dollarn har i den svenska ^i24
valutakorgen medför ett dollarfall automatiskt en devalvering av den svenska
valutan gentemot övriga valutor. Sverige har de senaste åren klarat att
bibehålla konkurrenskraften gentemot omvärlden endast tack vare upprepade
nedjusteringar av valutan. Det senaste dollarfallet innebär dock att
devalveringseffekten från 1981 — 1982 nu är helt uppäten i förhållande till
USA.
Dollarfallet innebär ökade möjligheter för Sverige att behålla marknadsandelar
på exportmarknaderna, exklusive USA. Isolerat betydde förvinterns
dollarfall en möjlighet att öka marknadsandelarna med en dryg procent,
vilket motsvarar en förbättrad bytesbalans med över 3 miljarder 1988
och upp emot det dubbla 1989. Detta skall dock jämföras med ett läge där
Sverige tappar marknadsandelar också vid oförändrad konkurrenskraft.
Kursförändringarna medför att Sverige gör valutavinster på utlandsskulderna,
vilket beaktats i kompletteringspropositionen. Det stora problemet för
bytesbalansen består i den alltför höga privata konsumtionen och de för
snabba löneökningarna vilket försämrar konkurrenskraften men även den
avtagande marknadstillväxten internationellt har betydelse.
1986 blev bytesbalansöverskottet 7 miljarder kronor. 1987 blev det ett
underskott på -4 miljarder och för 1988 ökar underskotten till uppskattningsvis
11 miljarder kronor. Detta är en mycket oroande utveckling, särskilt
som flera tecken tyder på en fortsatt försämring 1989.
En rad faktorer borde givit Sverige ett stabilt överskott i bytesbalansen
under 1987 och en rad år framöver. För det första har kronan genom
anknytningen till den fallande dollarn i praktiken devalverats. För det andra
gav de sänkta oljepriserna under fjolåret en förbättring av bytesbalansen på
15 miljarder. För det tredje kom utförsäljningen av oljelagren 1987 att
medföra en förbättrad bytesbalans med i storleksordningen 3 miljarder
kronor. De terms of trade-förstärkningar i storleksordningen 20 miljarder
som skedde 1986 har försvunnit på mindre än två år. Det är djupt allvarligt
och visar att Sveriges ekonomiska balansproblem kvarstår.
Ett högst reellt ekonomiskt problem är det hot mot delar av ekonomin
som miljöförstöringen utgör. Skogsindustri, fiske, jordbruk och turism är
näringar som i dag direkt drabbas av miljöförstöringen. Till detta skall
läggas samhälleliga kostnader såsom stora kostnader för sjukvården, produktionsbortfall,
korrosionsskador på byggnader m. m. De sammanlagda
miljökostnaderna har i vissa sammanhang beräknats till ca 6 % av bruttonationalproduktionen
eller närmare 60 miljarder kronor. Därtill kommer effekter
i sjukvården.
Ett annat stort problem i dag är att den svenska tillväxten är koncentrerad
till några få geografiska områden. Det skapar överhettning inom
dessa områden med löneglidning och inflation som följd medan andra
områden upplever en recession. Detta förhållande gör en generell stabiliseringspolitik
närmast omöjlig att genomföra.
Regeringens ekonomiska politik har lett till ökade regionala obalanser.
Under perioden 1976—1982 ökade befolkningen i skogslänen. Den gynnsamma
befolkningsutvecklingen var ingen tillfällighet utan ett resultat av
den dåvarande regeringens aktiva närings- och regionalpolitik. Under de Mot. 1987/88
senaste åren har 12 län fått vidkännas en kraftig utflyttning. Detta till följd Fi24
av den ekonomiska politiken som framför allt gynnat exportindustrin och
större företag med finansiell kompetens och närhet till finansiella marknader,
dvs. framför allt koncentrationsområdenas företag.
Sammanfattningsvis kan sägas att kostnadsökningarna i Sverige fortsätter
att överstiga omvärldens, konkurrenskraften försämras och marknadsandelar
minskar. En dämpning av konjunkturen kommer att ställa större krav
på anpassning av löne- och prisutvecklingen i förhållande till omvärlden,
detta om sysselsättning och extern balans skall klaras. Den tredje vägens
ekonomiska politik har inte lyckats lösa de grundläggande problemen i
svensk ekonomi — den har kommit in i en återvändsgränd.
5 Centerns ekonomiska politik
5.1 Mål för den ekonomiska politiken
De traditionella målen för den ekonomiska politiken har varit full sysselsättning,
jämn fördelning, hög tillväxt, prisstabilitet och balans i utrikesaffärerna.
De centerledda regeringarna lade till målet om regional
balans vilket även den nuvarande socialdemokratiska regeringen efter centerkritik
anammat. Detta har dock inte föranlett någon förändring av socialdemokraternas
praktiska regeringspolitik.
En god miljö är en dimension som inte täcks upp av de traditionella
ekonomisk-politiska målen men som ändå är relaterad till den ekonomiska
politiken. Om hänsyn inte tas till miljön riskerar den ekonomiska politiken
att inriktas mot mål som ligger vid sidan av välfärd och livskvalitet. Centern
anser därför att en god miljö skall vara ett centralt mål i den ekonomiska
politiken.
Det innebär bl. a. att miljöhänsyn måste byggas in i den svenska marknadsekonomin.
Ekonomin måste ges en större långsiktighet genom att
miljökostnaderna förs in i företagen genom miljöavgifter. På så sätt blir den
ekonomiska politiken ett effektivt instrument för att stimulera utnyttjande
av miljövänligare produktionsmetoder. Vi har bl. a. i våra miljömotioner
visat i ett helhetsperspektiv hur detta bör ske. Regeringen har tyvärr svårt
att frigöra sig från ett betraktelsesätt där miljöåtgärder är ett hinder för
tillväxt och inte, som vi ser det, en förutsättning för välfärden och varaktig
tillväxt.
Den ekonomiska politiken bör ha följande inriktning:
E Begränsa den inhemska efterfrågan, framför allt inom de överhettade
sektorerna i ekonomin.
Riksdagen har beslutat om åtgärder för att gynna hushållssparande!.
Bonusränta skall införas för dem som börjar spara i allemanssparande!
under 1988. Möjligheter till ett ideellt sparande skall införas. Vidare aviseras
nu ett ungdomsbostadssparande. Dessa åtgärder kommer enligt centerns
mening att ha liten effekt för att begränsa efterfrågetillväxten. Det kan
noteras att en hushållssparkvot på 5 % skulle eliminera bytesbalansunderskottet.
Vi förordar en rad åtgärder för att strama åt ekonomin:
- Stimulera hushållssparande! genom privata investeringskonton.
- Inför miljöavgifter bl. a. på svaveldioxid- och kväveoxidutsläpp.
- Differentiera momsen genom sänkt skatt på maten men höjd skatt på
varor som köps sällan men ofta importeras.
För att få verklig effekt måste förslagen kombineras med åtgärder för ökad
regional balans. Det skulle minska trycket på de överhettade marknaderna i
koncentrationsområdena.
2. Stimulera investeringarna och småföretagen för att upprätthålla full
sysselsättning.
För att upprätthålla sysselsättningen bör utbudssidan (produktionen) stimuleras
då den övriga ekonomin stramas åt. Detta sker genom den expansiva
effekt sänkningen av arbetsgivaravgiften ger. Genom att en del tas
tillbaka genom införandet av miljöavgifter och detta kombineras med åtgärder
för regional balans fås den största positiva effekten i tjänstesektorn
utanför koncentrationsorterna. En utjämning är nödvändig för en balanserad
utveckling.
Vidare måste räntorna enligt centerns uppfattning pressas ned till en rimlig
nivå för att få i gång investeringarna. Diskontohöjningen den 28 april visar
på brister i finanspolitiken, vilka leder till en oacceptabelt hög räntenivå. En
differentierad moms enligt vår modell skulle ha sådana stabiliseringspolitiska
effekter att den också verkar dämpande på räntor.
3. Dämpa den nominella lönestegringen
För bibehållen konkurrenskraft krävs relativa prissänkningar jämfört
med omvärlden. De största problemen i svensk ekonomi är de alltför höga
nominella löneökningarna. Enligt centerns uppfattning måste incitament
skapas för samhällsekonomiskt acceptabla löneökningar. Vi återkommer
senare i motionen till förslag med detta syfte.
4. Begränsa företagens överlikviditet
Den omfattande fusioneringsverksamhet som nu pågår har sin grund i
regeringens s. k. tredje vägens politik. Resultatet är koncentration. I stället
anser centern att tillgängliga resurser skall användas för konstruktiva investeringar,
vilka kan ge den tillväxt som behövs för att bygga ut vård och
omsorg.
Centerpartiet har förordat att företagens överlikviditet begränsas för att
dämpa fusioneringsverksamheten. Genom förslaget om likviditetsindragning
följer regeringen våra intentioner. Det är viktigt att det styrinstrument
som skapats används på ett konstruktivt sätt.
5.2 Penning- och kreditpolitiken
5.2.1 Räntepolitiken
Penningpolitiken har under 1987 fått en stram utformning inte minst under
våren då räntedifferensen gentemot utlandet blev över 4 %. Penningpolitiken
har fått bära en stor del av den stabiliseringspolitiska bördan under det
gångna året. Den bilden kvarstår 1988 och gjordes tydlig bl. a. genom Mot. 1987/88
diskontohöjningen den 28 april. Fi24
5.2.2 Kredit- och sparandepolitiken
Avregleringen av kreditmarknaden har skapat ett tryck uppåt på lånandet i
hushållen. Hushållen har i viss mån lånat för konsumtion. En stor del av
lånen har dock använts till finansiella placeringar och omplaceringar till
billigare banklån. Det är av vikt att avregleringen består. Åtgärder för att
öka sparandet och minska lånebehovet bör i stället ske genom skatte- och
därmed följande automatiska avdragsbegränsningar. Enligt vår mening
måste kreditpolitiken inriktas på att öka hushållens sparande.
Under 1980-talet har nettohushållssparandet i Sverige kraftigt minskat
och är i dag negativt vilket är unikt i OECD. Den socialdemokratiska
strategin sedan 1982 har varit att överflytta sparandet från den privata till
den offentliga sektorn med tydlig avsikt att få en större politisk kontroll över
investeringarna.
Det finns, enligt vår mening, inte något egenvärde i ett sparande genom
statliga budgetöverskott, ej heller i ett sparande i socialförsäkringssystemet
(annat än för att utjämna avgiftsuttaget över tiden).
Ett starkt hushållssparande fyller flera syften:
- För det första ger det hushållen ekonomisk trygghet att ha en finansiell
buffert.
- För det andra ger ett sparande i egen bostad, aktier, vinstandelsfonder
och i eget företag en positiv makt- och ägandespridning i samhället.
- Ett offentligt sparande kräver för det tredje ett högre skattetryck. De
skatter som ligger till grund för det offentliga sparandet har därmed en
snedvridande effekt på samhällsekonomin.
- För det fjärde innebär ett lågt sparande i hushållssektorn definitionsmässigt
en högre konsumtion och därmed en större risk för överhettning
med en ökad inflation som följd. En hög konsumtion ger inte minst en
press i negativ riktning på bytesbalansen då den privata konsumtionen
har ett högt importinnehåll.
Centern anser att sparandet i första hand skall ske i hushållssektorn. Den
inriktningen är särskilt viktig mot bakgrund av de nu tecknade löneavtalen
och den konsumtionsdämpning hushållssparande! innebär.
Regeringen föreslår nu en extra insättning i allemanssparande! på 5 000
kr. Samtidigt höjs gränsen för totala tillåtna nettoinsättningar från 60 000
till 75 000 kr. Centern motsätter sig inte detta men kräver ytterligare åtgärder
eftersom allemanssparandet har sin begränsning. Sparande över
dessa nivåer måste ges en mer långsiktig och målinriktad utformning.
Främst genom sådana åtgärder skapas ett reellt nettosparande.
Insatser behövs för att göra långsiktigt målsparande verkligt attraktivt.
Centern vill därför införa personliga investeringskonton.
11
Reformen bör ha följande inriktning: Mot. 1987/88
• Berättigade att öppna ett personligt investeringskonto är desamma som ^i24
för allemanssparande^ Den sparande skall fylla 16 år senast samma år
sparandet börjar samt vara kyrkobokförd i Sverige.
• Insättning får ske på kontot med upp till ett halvt basbelopp per person
och år. Det innebär att insättningen skulle maximeras till 12 900 kr. med
1988 års basbelopp som beräkningsgrund. Denna summa undantas från
beskattning.
• All avkastning inom kontot blir skattefri så länge pengarna kvarstår på
kontot. Förmögenhetsskatt tas ut.
• Belåning av kontot tillåts inte.
• Uttag från beskattning får ske före exempelvis 55 års ålder för investering
i egen permanentbostad eller som eget kapital vid start eller
övertag av företag. Därvid minskas ingångsvärdet med motsvarande
belopp vid realisationsvinstbeskattning. Kontot bör även kunna öppnas
för köp av aktier.
• Uttag tillåts för alla medel på kontot fram till dess kontoinnehavaren
fyller exempelvis 55 år. Uttag kan ske med maximalt 20 % av kontots
högsta värde per år. Medlen får med andra ord tas ut under en 5årsperiod.
Uttagen justeras för kontots värdeförändring under perioden.
Efter 5-årsperioden (exempelvis vid 60 år) är de medel som ej tagits ut
fria för uttag. Uttaget beskattas vid uttaget enligt inkomstskattereglerna.
• Vid särskilda skäl bör pengarna mot erläggande av avgift kunna tas ut
innan åldersgränsen är uppnådd.
Ett system med personliga investeringskonton skulle aktivt kunna bidra till
ett ökat enskilt sparande i bank. Det skulle också kunna bidra till ett ökat
intresse för att starta eget företag samt att äga sin egen bostad. Detta
målsparande riktar sig framför allt till yngre människor. Systemet lämpar sig
också utmärkt för pensionssparande.
Detta sparsystem skulle till skillnad från allemanssparandet ge ett system
för långsiktigt sparande. Reformen tar bl. a. sikte på att vara ett komplement
till institutionaliserat pensionssparande. Personliga investeringskonton
kan vara ett sådant komplement. Systemet kan också fylla ett behov
för dem som vill trappa ned på arbetstiden tidigare än vid 65 års ålder.
Långsiktigheten i placeringarna minimerar risken för skatteplanering. Särskilda
begränsningsregler kan behövas för renodlade skatteplaneringsföretag.
Slutligen borde en reform av denna omfattning kraftigt stimulera hushållssparande!
och därmed minska konsumtionstillväxten.
Regeringens förslag till ungdomsbosparande samt tilläggsdirektiv till regionalpolitiska
utredningen om nyetableringskonton visar att den principiella
motviljan mot personliga investeringskonton nu håller på att brytas. I sak
är det viktigt att ungdomsbosparandet inte är institutionellt begränsat.
Risksparande i aktiefonder bör därför inte automatiskt uteslutas. De bör
också kunna ses som en inkörsport till personliga investeringskonton. De av
oss förordade kontona bör kombineras med en lånerätt för ungdomar under
28 år, kopplad till sparmålet.
12
För att stimulera sparandet i övrigt bör sparavdraget höjas för att undvika Mot. 1987/88
en urholkning. Sparavdraget bör ej utgå till dem som utnyttjar privata Fi24
investeringskontot. Höjningen bör samordnas med införandet av personliga
investeringskonton.
Möjligheterna för föräldrar att spara åt sina barn utan negativa skattekonsekvenser
bör förstärkas, t. ex. genom den av oss i särskild motion
förordade höjningen av gränsen för gåvobeskattningen.
Småföretagsbeskattningen bör reformeras genom bl. a. minskade arbetsgivaravgifter
och slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital. Detta har
utvecklats i särskilda motioner från centerpartiet.
Räntan måste pressas ned
I dag är räntenivån i omvärlden mellan 2 och 3 % lägre än i Sverige. Genom
en stram finanspolitik, utförsäljning av statlig egendom samt avveckling av
valutaregleringen kan räntan i Sverige pressas ned. Detta skulle gynna
industriinvesteringar.
En viktig komponent i en räntepressande politik är en restriktiv finanspolitik.
Centern har i sitt budgetalternativ pekat på vägen att minska statens
utgifter för bl. a. arbetslöshetsförsäkring och bostadssubventioner.
Ett annat sätt att pressa ned räntorna är försäljningar av vissa statliga
företag. Centern har föreslagit utförsäljningar i en takt motsvarande 5
miljarder kronor per år.
Ett minskat statligt upplåningsbehov minskar trycket på penningmarknaden,
vilket verkar nedpressande på räntan. Detta i sin tur stimulerar
produktiva investeringar vilket ger en produktionstillväxt på sikt. Alternativt
minskar det statliga behovet av skatteuttag, vilket ger minskade störningar
i ekonomin.
5.2.3 Valutapolitiken
En komponent för räntepressande politik är att avveckla valutaregleringen.
Under de senaste åren har kapitalmarknaderna i många länder avreglerats.
Exempel finns att hämta i Norge, Danmark, Storbritannien, Frankrike,
Holland, Västtyskland och Japan. Den mest omfattande avregleringen sker
inom den europeiska gemenskapen där ett omfattande integrationsarbete
pågår. Erfarenheterna från dessa länder är i huvudsak positiva, inte minst
ifrån Danmark, som upplevt en omfattande kapitalimport efter avregleringen.
Sverige har tagit en rad steg mot en mindre reglerad kapitalmarknad.
Bl. a. har utlåningstaket för bankerna, utlandsupplåning vid utlandsinvesteringar
och den s. k. prioriterade obligationsmarknaden avskaffats med
positiva effekter bl. a. vad gäller hushållens möjligheter att låna. Även
statens lånemöjligheter har förbättrats till följd av en bättre fungerande
andrahandsmarknad. På det hela taget har avregleringen varit till gagn för
samhällsekonomin. Centern anser att det finns goda skäl att gå vidare i
avregleringssträvandena.
Centern anser att valutautlänningar bör få rätt att förvärva svenska
kronobligationer. Detta skulle medföra en kapitalimport och en minskad
upplåningskostnad för staten. Dessutom skulle de utländska placerarna ta Mot. 1987/88
valutarisken och inte staten, till skillnad från den upplåning som skedde i Fi24
slutet på 1970-talet. Dessutom skulle ett frisläppande av kronobligationshandeln
föra med sig en stark nedpressning av den svenska räntenivån,
vilket skulle gynna investeringarna inom landet.
För det andra bör förbudet mot köp av utländska aktier upphävas.
Nuvarande bestämmelser är osymmetriska. Valutautlänningars förvärv av
svenska börsaktier är i huvudsak fria, medan svenska medborgares förvärv
av utländska börsaktier hindras. Detta innebär bl. a. att svenska företag
inte kan riskminimera sina aktieportföljer genom att investera i aktier i
olika länder med olika konjunkturcykler. Detta ger högre kapitalkostnader
för svenska företag jämfört med utländska.
5.3 Lönebildningen
För att regeringens inflationsmål skall uppnås och de konkurrenskraftförbättringar
som erhölls genom devalveringarna 1987 och 1982 värnas, krävs
att ökningstakten i lönekostnaderna blir markant lägre än under den första
delen av 1980-talet. Detta skulle innebära ett betydande trendbrott i förhållande
till de senaste årens lönekostnadsutveckling.
Lönekostnad per producerad enhet för verkstadsindustrin.
Genomsnittlig årlig förändring i % 1980—1987 nationella valutor.
Italien | + 8,5 |
Norge | + 6,8 |
Frankrike | + 5,5 |
Sverige | + 4,8 |
Danmark | + 3,3 |
Storbritannien | + 2,8 |
Finland | + 2,3 |
Holland | + 2,1 |
Belgien | + 1,8 |
USA | + 1,8 |
Västtyskland | + 1,3 |
Japan | - 0,4 |
De flesta är eniga om att kostnadsökningstakten måste pressas ned. Varken
långtidsutredningen eller regeringen har dock angett hur nedpressningen
skall gå till. Alternativen till en lägre kostnadsutveckling är dock inte
speciellt attraktiva. En fortsatt hög kostnadsutveckling kan för det första
tvinga regeringen till en kraftig åtstramning av ekonomin för att via en
högre arbetslöshet pressa ned inflationen. Detta är den strategi man valt i
många av Europas stater i övrigt. Inflationen har visserligen pressats tillbaka,
men det har skett till priset av en långvarigt hög arbetslöshet med
stora samhällsekonomiska och sociala kostnader som följd.
Det andra alternativet är att förstärka konkurrenskraften genom upprepade
devalveringar. Detta alternativ kommer med stor sannolikhet att
innebära accelererande kostnadsökningar. Detta är i praktiken vad som nu
händer. Genom den starka knytningen till dollarn har kronan devalverats i
takt med dollarfallet och konkurrenskraften klarats bl. a. tack vare valutakursförändringarna.
14
Ett tredje alternativ är att helt ge upp prisstabilitetsmålet och låta växel- Mot. 1987/88
kurserna fluktuera fritt. Centern anser detta vara en klar ambitionsnivå- Fi24
sänkning i den ekonomiska politiken som med kraft måste avvisas. Slutsatsen
är att kostnadsökningarna måste begränsas på annat sätt.
Prisstopp har varit regeringens huvudmedicin mot kostnadsökningarna de
senaste åren. Rörliga priser är dock nödvändiga i ett dynamiskt ekonomiskt
system. Prissystemet reflekterar produktionskostnadsförändringar, ändringar
i konsumenternas smak m. m. Långvariga prisstopp orsakar därför stora
samhällsekonomiska förluster.
Forskningsresultat visar också på att prisstopp snarare haft en pådrivande
effekt på inflationen. Centern avvisar därför prisstoppet som ett medel i den
ekonomiska politiken, dock med undantag för exceptionella förhållanden.
En form av statliga ingrepp är att genom politiska beslut på förhand göra
allmänna inkomstpolitiska utfästelser som t. ex. omläggningar av skatteskalor
och införande av löntagarfonder. Detta kan t. ex. ske genom att regeringen
inträder som avtalsslutande part och sluter ”sociala kontrakt”, s. k.
förhandlad inkomstpolitik. Den generella slutsatsen man kan dra från andra
länder är att man där inte lyckats uppnå den återhållsamhet i lönebildningen
som eftersträvats. Lönebildningen skall enligt centerns mening ske i förhandling
mellan fria parter.
En annan form av statlig inblandning är lagstiftning mot löneökningar.
Detta skjuter dock bara upp löneökningarna i tiden och ger ingen långsiktig
lösning. Om den sortens ingrepp skulle utnyttjas under en längre period blir
konsekvenserna orimliga och arbetsmarknadsparterna fråntas både frihet
och ansvar. Lönesystemets förmåga att styra arbetskraft till olika sektorer
urholkas, med välfärdsförluster som följd. Centern avvisar även denna form
av statlig inkomstpolitik.
Centern har uppfattningen att alltför svaga incitament för att uppnå
samhällsekonomiskt acceptabla löneökningar är orsaken till problemen. En
rad åtgärder är nödvändiga för att få ned kostnads- och löneökningstakten:
1. Regeringen måste trovärdigt deklarera att för höga löneökningar inte
kommer att pareras genom devalveringar. En fast växelkurs måste vara en
norm för den ekonomiska politiken. Finans- och penningpolitiken måste
syfta till att understödja en fast växelkurs. Arbetsmarknadens parter får
därmed ta ett större ansvar för den försämrade konkurrenskraft som uppstår
vid för höga löneökningar.
2. En politik för regional balans måste föras som minskar den överhettning
som finns i vissa regioner, medan andra regioner har problem med
arbetslöshet. Överhettningssymtom och löneglidning är i dag störst inom
storstadsområdena. En politik för regional balans är ett nödvändigt medel
mot löneglidning och kostnadsökningar.
3. En sänkt skatt på maten genom en differentiering av momsen är en
reform som har brett stöd i löntagarorganisationerna. En sådan reform kan
skapa förutsättningar för lägre löneökningar.
4. Arbetsgivaravgifterna får inte höjas, utan skall helst sänkas. Den
samhällsekonomiska ramen för lönekostnadsökningarna får inte intecknas
av staten.
5. En skattereform måste innebära marginalskattesänkningar men också Mot. 1987/88
en minskning av de marginaleffekter som skatteskalan och inkomstprövade Fi24
bidrag tillsammans ger. Detta skulle medföra att ett lägre lönepåslag ger
samma köpkraftsökning och underlättar låga nominella löneökningar. En
ensidig marginalskattesänkning i de högsta inkomstskikten skulle dock skapa
stora fördelningspolitiska spänningar på arbetsmarknaden med kompensationskrav
som följd. En marginalskattesänkning måste därför kombineras
med fördelningspolitiska insatser.
6. Tillväxttakten i den offentliga konsumtionen måste begränsas för att
ge utrymme för reallöneökningar. Skattetrycket får inte öka utan bör på sikt
minska.
7. En samordning av olika avtalsperioder bör eftersträvas. Konkurrensen
mellan arbetstagarorganisationerna ökar kraftigt när avtal som sluts påverkar
avtal längre fram. Överlappande avtalsperioder motverkar också att
en effektiv antiinflationspolitik kan föras. Långsiktiga avtal bör i större grad
eftersträvas för att skapa en stabilare situation.
8. Arbetslöshetsförsäkringen bör bli obligatorisk. Utformningen bör ske
så att löntagarorganisationerna via arbetslöshetskassorna stimuleras att ta
hänsyn till de kostnader för arbetslöshet som för närvarande inte påverkar
organisationens medlemmar men ändå uppkommer bl. a. genom löneavtalen.
Obligatoriskt medlemskap i arbetslöshetskassorna medför att dessa
också belastas av kostnader för arbetslös ungdom. Finansieringen av kassorna
skall i större utsträckning än i dag ske genom egna avgifter. Statens
andel av a-kassornas finansiering bör nu minska från 95 till 90 % med
utjämning mellan kassorna. Detta skulle förstärka incitamenten för återhållsamhet
i lönerörelsen. Arbetstagarna får själva via högre egna avgifter
bära kostnader för den högre arbetslösheten som för höga avtal orsakar.
De ovan nämnda åtgärderna skulle enligt vår uppfattning kunna skapa
förutsättningar för kostnads- och löneökningar på en rimlig nivå i framtiden.
Problemet är dock att växla ned löneökningar och kostnader till
denna rimliga nivå. Snabb löneglidning för vissa grupper på arbetsmarknaden
underlättar inte uppgiften.
För att åstadkomma en nedväxling inom den offentliga sektorn kan
kassabegränsningar (s. k. cash limits) vara ett medel. Regeringens hantering
av detta har misslyckats av bl. a. följande skäl:
- Regeringen har valt att enbart ange ramen för löneökningar, ett s. k.
lönetak. Löneökningar utöver ramen skall mötas med effektivitets- och
produktionshöjande åtgärder eller besparingar. Kassabegränsningen
måste, om detta skall vara möjligt, avse det totala anslaget till verksamheten.
- Regeringens löneram på 4 % var avsedd som ett tak men blev ett golv
från vilket löneförhandlingarna utgår. Regeringen anger att man avser att
upprepa den bravaden även för 1989.
- Kassabegränsningarna måste följas av en decentralisering av förhandlingarna
till myndighetsnivå där eventuella besparingar i verksamheten
kan vägas mot ökade löner. Regeringen har endast gett en ram för
centrala förhandlingar. Att väga lönekostnader emot andra utgifter är
ogörligt att genomföra på central nivå.
- Förhandlingarna måste utgå från strikta regler för verksamhetens mini- Mot. 1987/88
minivå. Annars blir innebörden att parterna genom avtal kan förändra Fi24
även den politiskt beslutade omfattningen och inriktningen av den statliga
verksamheten. Detta är oacceptabelt!
- Systemet måste vidare kunna garantera statens personalrekrytering genom
att skillnader i löneökningar inom totalramen tillåts.
Enligt vår mening bör sådana åtgärder också vägas in i övervägandena kring
den mål- och resultatorienterade styrningen.
5.4 Skattepolitiken
Av avgörande betydelse för ekonomins funktionssätt är skattesystemets
utformning. Detta inte minst då en stor andel av BNP tas in i skatt årligen.
Utformningen av skatteregler får då särskilt stor betydelse för den ekonomiska
incitamentstrukturen.
Centern förespråkar en differentierad moms med lägre skatt på basmat
och högre skattesatser för varor som köps sällan. Detta är en modell som de
flesta europeiska länder redan tillämpar och som också den europeiska
gemenskapen väntas införa då harmoniseringen av momssystemen inom
EG fortgår.
En differentierad moms med tre skattesatser innebär — förutom den
fördelningspolitiska effekten - att en stor del av de importerade sällanköpsvarorna
skulle få en prishöjning. Detta skulle utan tvekan få en betydande
effekt på möjligheten att upprätthålla en extern balans. Centern begär
förslag från regeringen om en differentierad moms i fördelnings- och stabiliseringspolitiskt
syfte.
Sverige toppar den internationella skatteligan vad gäller skattekvoten.
Andra högskatteländer som Holland, Norge, Belgien och Frankrike ligger
enligt OECD:s statistik betydligt under den svenska nivån med ett skattetryck
(skatteintäkterna i procent av BNP) på ca 45 % jämfört med Sveriges
57 %.
Ökningen av skattetrycket i Sverige ägde framför allt rum under perioden
1961-1976. Skattekvoten ökade då från 30 % till 51 %. Skattekvoten var i
stort sett oförändrad mellan 1976 och 1982. Den marginella ökning som
skedde under 1977 var hänförlig till beslut tagna innan regeringsskiftet 1976.
Efter 1982 har skattetrycket ökat med ytterligare 7 %.
Skattetrycket måste enligt centerns uppfattning sänkas. I takt med att
hushållssparande! stimuleras bör sparandet i offentlig sektor kunna minska
och ge möjlighet för sänkt skattetryck.
Senare års höjda skattetryck är dels en följd av regeringens aktiva skattehöjningsförslag,
dels en konsekvens av regeringens passivitet inför obalanser
i ekonomin. För höga löneavtal och för lågt hushållssparande leder till
att såväl inkomstskatten som statens momsintäkter ökar kraftigt. Kraftfulla
sparstimulanser, så som vi förordar, blir därmed ett av de främsta medlen
att sänka skattetrycket.
Det nuvarande skattesystemet bör reformeras i syfte att effektivisera och
vitalisera ekonomin. Det nuvarande skattesystemet har en rad negativa
effekter på samhällsekonomin:
För det första medför det höga skattetrycket i sig att de samhällsekono- Mot. 1987/88
miska förlusterna blir stora. Därför är det nödvändigt att få ned det totala Fi24
skattetrycket. Detta måste dock ske i en sådan takt att välfärden inte hotas.
För det andra medför den höga beskattningen på arbete en rad negativa
effekter:
- Det sker en snedvridning bort från arbete till mer kapitalintensiva resp.
mer råvaruintensiva produktionsmetoder.
- De höga marginaleffekterna lockar till att ta ut ersättningar för arbete
som skattefria förmåner. Detta urholkar skatteunderlaget och medför
högre skattesatser.
- Den internationella konkurrenskraften försvagas. De höga marginaleffekterna
medverkar till löneglidning och försvårar samhällsekonomiskt
acceptabla löneökningar.
- Den småföretagsverksamhet som bedrivs som enskild firma eller handelsbolag
beskattas hos ägarna. Kombinationen av hög inkomstskatt, egenavgifter
och förmögenhetsskatt på arbetande kapital medför en kraftig
broms på nyföretagande.
För det tredje gynnar aktiebeskattning institutionellt koncentrerat ägande
och missgynnar ägande i hushåll. Detta faktum hotar på sikt mångfalden
och därmed drivkraften i marknadsekonomin.
För det fjärde är bolagsskatten konstruerad för att passa varuproducerande
företag. Den privata tjänstesektorn missgynnas kraftigt.
- Sänkta marginalskatter.
Målsättningen måste vara att samtliga grupper får lägre marginaleffekter.
Skatteuttaget bör vara högst 45 % i de vanligaste inkomstlägena. Marginalskatten
på en inkomstökning bör enligt vår mening vara högst 65 %.
Genom att flytta den s. k. brytpunkten till 45-procentsgränsen minskar
automatiskt effekterna av avdrag från nuvarande maximalt 50 % till
45 %. Skattesänkningarna bör bytas mot minskade löneökningar i en
avtalsrörelse. Inkomstskatteskalan bör inflationsskyddas.
- En mer likvärdig behandling av olika inkomstslag för att minska möjligheterna
till skatteflykt. Kapitalvinstbeskattningen skall vara neutral.
- Enskilt ägande av aktier bör främjas framför institutionellt ägande. Det
gynnar ett decentralistiskt näringsliv.
- Skattebasen breddas och skattesatserna sänks i företagsbeskattningen.
Tjänste- och varuproducerande företag resp. små och stora företag skall
ha likvärdig skattebelastning.
- Särskilda regler måste gälla för egenföretagarna för att dessa skall få en
likvärdig skattebehandling. I centerns motion om näringspolitiken föreslogs
en omläggning av löneskatter och egenavgifter till förmån för småföretagare.
Reformen finansieras i sin helhet inom avgiftssystemet. Våra
förslag innebar i en första etapp en sänkning av sjukförsäkringsavgiften
med 5 procentenheter på en lönesumma upp till 500 000 kr., vilket
motsvarar en skattesänkning på nästan 25 000 kr. Vidare föreslår vi att
egenavgifter inte tas ut för inkomster motsvarande 1 basbelopp, för
närvarande 25 800 kr., vilket innebär en avgiftsminskning på ca 10 000 kr.
Förslagen innebär att samtliga företag med en lönesumma under 2,5 milj. Mot. 1987/88
kr. får en sänkning av sina arbetsgivaravgifter. Förmögenhetsbeskatt- Fi24
ningen av arbetande kapital för småföretag avskaffas.
- Vinstdelningsskatten och löneavgiften som går till löntagarfonderna skall
avskaffas. Löntagarfonderna skall avvecklas i enlighet med det förslag
som presenterats i riksdagen.
Inför 1989 har inga skatteskalor ännu fastställts. Vi förutsätter att regeringen
under året kommer att lägga fram förslag som inflationsskyddar 1988 års
skatteskalor. De stora förändringarna bör ske i en total avvägning vid en
större reform. Det finns dock anledning att genomföra skattesänkningar
redan nästa år som ett aktivt led i lönerörelsen för 1989. Regeringens
aviserade förslag om en sänkt marginalskatt med 3—4 % för heltidsarbetande
kan inte värderas förrän den fullständiga fördelningspolitiska effekten
framstår, bl. a. som en följd av finansieringen.
Enligt vår mening måste marginalskatten sänkas. En skattereform för
1989 förutsätter sådana justeringar att nya fördelningspolitiska spänningar
inte uppstår. Detta syfte uppnås genom höjt grundavdrag och sänkning av
de högsta kommunalskatterna. Tas inte sådana hänsyn, riskerar man att
försvåra avtalsrörelsen — inte att underlätta den.
Vi har i vår energimotion pekat på möjligheten att höja grundavdraget
med 1 500 kr. till totalt 11 500 kr. En sådan skattesänkning — lika för alla —
skall finansieras med höjd oljeskatt, vilken också skall kompensera effekterna
i den kommunala ekonomin. Också förslaget om sänkt matskatt är en
central del i en skatteomläggning med fördelningspolitisk profil.
Med dessa riktlinjer tillgodoses också de förslag rörande den statliga
skatteskalan och grundbeloppet som vi som ett led i avtalsrörelsen föreslog i
januari.
Det största skatteproblemet för 1989 är emellertid kommunalskatterna.
Vi har de senaste åren haft en kraftig indragning till staten av kommuners
och landstings resurser. Behoven att utveckla och förstärka insatserna inom
vård, omsorg och skola är stora. Inte minst 1988 års lönerörelse driver upp
kommuners och landstings kostnader utan att skapa ny verksamhet. I detta
läge finns en allvarlig risk för att kommunalskatterna 1989 höjs kraftigt.
Detta måste ses som det allvarligaste hotet mot såväl marginalskattesänkningen
som fördelningspolitiken.
Den starka kostnadsökning som drabbar kommunerna till följd av ett
högt löneavtal motsvaras av höjda skatteintäkter. Med den ordning som nu
finns kommer dessa emellertid kommunerna till del först efter två år. Under
tiden kan kommunerna t. o. m. ha tvingats höja skatten för att klara ut
situationen. Detta är ingen bra ordning. Regeringen bör därför pröva
förutsättningarna att skapa ett mer omedelbart samband mellan löneutveckling
och kommunernas skatteintäkter.
Statens insatser måste särskilt gälla den kommunala skatteutjämningen.
Regeringen måste agera i denna fråga innan det kommunala budgetarbetet
kommit in i sin slutfas. Överläggningar bör tas upp med kommun- och
landstingsförbunden.
Ett skatteförslag skall medverka till att skapa bra förutsättningar för en
kommande avtalsrörelse. Så kan en samhällsekonomiskt och fördelnings- Mot. 1987/88
politiskt acceptabel uppgörelse nås. Fi24
Det av regeringen införda schablonavdraget gynnar bara dem som inte
har utgifter för inkomsternas förvärvande. Dessutom undantas pensionärerna/småföretagarna
från detta avdrag. Schablonavdraget bör därför enligt
vår åsikt sänkas med 1 000 kr. Denna post ingår i finansieringen av vårdnadsbidragsreformen.
Vidare bör en uranskatt införas som finansieringskälla för en sänkning av
skatten på arbete. Även andra råvaruskatter kan prövas. Dessa stimulerar
till återanvändning och ger incitament till en teknikutveckling mot mer
resurssnål produktion. Erfarenheterna bör lämpligen hämtas från det danska
råvarusystemets uppbyggnad.
Enligt vår uppfattning är miljöavgifter en annan intäkt vilken kan finansiera
en skattereform. Centern har i en särskild motion förespråkat ett
systematiskt användande av miljöavgifter för att minska utsläppen även
under givna tillståndsnivåer. Avgifterna skall motsvara de samhälleliga
kostnader som utsläppen orsakar.
En femte källa är en breddad skattebas för mervärdeskatten.
Med denna inriktning på en skattereform gynnas sparande, arbete, företagande,
miljöhänsyn, hushållning och decentraliserat ägande.
Centerns skatteförslag kan schematiskt beskrivas på följande sätt:
Sänkt skatt Höjd skatt
Statlig inkomstskatt x
Kommunal inkomstskatt x
Arbetsgivaravgifter x
Skatt på mat x
Skatt på uran x
Skatt på olja x
Skatt på sällanköpsvaror x
Skatt på alkohol x
Skatt på tobak x
Skatt på naturresurser x
I kompletteringspropositionen aviserar regeringen en skärpning av generalklausulen
i skattelagstiftningen. När socialdemokraterna fick majoritet efter
1982 års val förändrade de generalklausulen så att den omgavs med större
osäkerhet för den enskilde.
Centerpartiet har i motioner förordat att reglerna av rättssäkerhetsskäl
borde utformas i enlighet med det ursprungliga beslutet. Enligt centerpartiets
mening är de principiella rättssäkerhetsaspekterna av sådan räckvidd
att, därest de ursprungliga reglerna inte återinförs, riksdagen bör besluta
upphäva reglerna om en generalklausul i skattelagstiftningen.
20
5.5 Inkomst- och förmögenhetsfördelningen
En förutsättning för ett demokratiskt samhälles utveckling är att välståndet
fördelas på ett rättvist sätt dels mellan olika grupper av människor, dels
mellan människor i olika delar av landet. Alla måste ha en ekonomisk
grundtrygghet. Detta gäller särskilt vid ålderdom, sjukdom, handikapp och
arbetslöshet.
Den allmänna försäkringen har mer och mer blivit en försäkring mot
inkomstbortfall. Grundskyddet har relativt sett försvagats. Skillnaderna i
förmåner har ökat. Människor utan förvärvsinkomster hamnar vid sidan av
de flesta försäkringsförmåner. Detta gäller inte minst de som ställs utan
arbete och på så sätt får ett svagare socialförsäkringsskydd. Därför har
centern föreslagit att trygghetssystemet i större utsträckning måste byggas
upp enligt grundtrygghetsprincipen.
Två huvudingredienser i fördelningspolitiken är skatter och transfereringar.
Det är viktigt att detta motiv för beskattningen inte tappas bort i
kommande skatteutredningar. En marginalskattereform är nödvändig på
grund av de negativa samhällsekonomiska effekter inkomstskatterna orsakar.
En sådan reform får dock inte innebära att fördelningsmålet urholkas.
Därför motsätter sig centern en marginalskattereform finansierad med ett
slopat eller reducerat grundavdrag eller höjd moms på bl. a. mat. En sänkt
marginalskatt förutsätter enligt centerns åsikt att den kombineras med en
förstärkt fördelningsprofil i mervärdeskatten och rättvisare kommunalskatter.
Sänkt skatt på basmat och höjd skatt på sällan köpta varor skulle kunna
bli en aktiv del i fördelningspolitiken då inkomstskattens progressivitet
minskar. Detta ger en jämnare fördelning utan höjt skattetryck.
Tillgång till offentlig service till rimliga avgifter och jämförbara kommunala
skatter är ett annat fördelningspolitiskt krav. Undersökningar visar på
skillnader för en tvåbarnsfamilj med över 18 000 kr./år beroende på i vilken
kommun de bor. En rättvisare kommunal skatteutjämning är en nödvändig
fördelningspolitisk reform.
Transfereringarna till barnfamiljerna har en hög fördelningspolitisk träffsäkerhet
och bör förstärkas. Centern föreslår att ett vårdnadsbidrag för alla
småbarnsföräldrar med barn i förskoleåldern införs.
Studiestöd har en dokumenterat god fördelningseffekt. Den ökande
skuldbördan och de knappa levnadsförhållandena under studietiden motiverar
en höjning av studiemedlen. Detta skulle också kunna minska den
sociala snedrekryteringen, vilket ytterligare skulle förstärka den fördelningspolitiska
effekten. Centerns förslag på studiemedelssidan är inriktat på
att väsentligt minska skuldbördan.
Även de sämst ställda pensionärerna behöver en förstärkning. Centern
har föreslagit att kompensationen till pensionärerna efter devalveringen inte
borde utgå i form av ett högre basbelopp utan i form av ett ökat pensionstillskott
och ökad folkpension. Dessutom bör det s. k. friåret på sjukhuset
bibehållas.
Arbetsmarknads- och regionalpolitiken är två andra viktiga områden för
att uppnå en rättvis fördelning. Arbete, utbildning och service i hela landet Mot. 1987/88
är viktiga fördelningspolitiska mål. Fi24
Regionalpolitikens främsta uppgift är att förändra de enskilda regionernas
produktionsförutsättningar och näringsstrukturer så att en livskraftig
utveckling kan åstadkommas i hela landet.
I andra hand måste de effekter som uppstår vid en alltför snabb strukturförändring
i vissa regioner eller på vissa orter lindras. Detta för att förhindra
alltför stora sociala kostnader. Ett litet antal människor skall inte behöva
betala priset för den ekonomiska tillväxten. Kostnaderna liksom vinsterna
skall delas solidariskt.
Regional balans minskar risken för överhettning och löneglidning och ger
möjlighet att föra en generell stabiliseringspolitik. Utvecklingen under de
senaste åren har medfört en kraftigt accelererande regional obalans. Under
slutet av 1970-talet ökade befolkningen i skogslänen. Denna trend har nu
vänt. Enligt långtidsutredningen har 12 av länen haft en nettoutflyttning
under 1980-talet. Den socialdemokratiska regeringen har medvetet eller
omedvetet underlättat denna utveckling genom beslut rörande bebyggelse,
kommunikationer, näringsliv, utbildning m. m. Inte heller vårriksdagens
beslut innebär något trendbrott i dessa avseenden.
5.6 Åtgärder för en långsiktigt balanserad tillväxt
Tillväxt behöver enligt centerns uppfattning inte stå i motsatsställning till
hushållning med naturresurser eller en god miljö. Vi förespråkar en politik
som ger förutsättningar för en balanserad tillväxt och därmed stigande
välfärd. Tillväxten måste komma hela landet till del. Målet bör vara en
decentraliserad samhällsstruktur där det råder balans såväl inom som mellan
olika regioner. Uppnås inte detta skapas problem såväl inom som utom
storstadsregionerna.
Långtidsutredningen pekar på att relativprissänkningar krävs i det längre
perspektivet för bibehållna marknadsandelar. Det finns dock möjlighet att
påverka andra förutsättningar för den svenska konkurrenskraften. Centern
vill föra en politik för långsiktig, balanserad tillväxt genom satsningar på
utbildning, infrastruktur, ökad konkurrens inom offentliga sektorn och
minskade regleringar.
Centern har en längre period i sitt budgetarbete prioriterat utbildningsområdet.
Upprustning av skollokaler, egna böcker, bättre skolmat, mindre
skolor och klasser är förslag som centern verkat för. Socialdemokraterna
har vid samtliga tillfällen motsatt sig dessa förslag och i stället föreslagit
stora besparingar på skolans område.
Kvalitativt högtstående och flexibel utbildning på alla nivåer är av avgörande
betydelse för konkurrenskraft på sikt. Investeringar i form av
utbildning och forskning har också en stor regional betydelse. Framtidsstudier
visar att en betydande del av tillväxten kommer att ske runt de stora
universitetsorterna. Det är därför inte minst ur regional synpunkt viktigt
med en decentraliserad högskola. Centern vill förstärka de lokala högskolorna
i skogslänen, Bergslagen samt sydöstra Sverige. Målsättningen bör
vara minst en högskola i varje län. Dessutom bör de fasta forsknings
resurserna spridas även utanför universitetsorterna — i första hand bör Mot. 1987/88
Örebro, Växjö och Karlstad bli aktuella. Fi24
Centern anser det också angeläget med en kraftig utbyggnad av kortare
tekniska och ekonomiska högskoleutbildningar, och vi ser det som naturligt
att dessa utbildningar i första hand knyts till de mindre högskolorna för att
främja en regional utveckling.
Andra typer av infrastruktursatsningar är också viktiga för en regional
utveckling. En grundläggande förutsättning för en balanserad tillväxt är
fungerande kommunikationer i alla delar av landet. I vår trafikmotion har vi
visat hur en utveckling av vägar, järnvägar och flyg bör ske. Centern har i
tidigare motioner föreslagit en omfattande satsning för förnyandet av VAnätet.
För att uppnå en god konkurrenskraft även i ett längre perspektiv krävs
att svensk industri hävdar sig väl inom de områden som internationellt sett
växer snabbast. Därför är skapande av ett gott klimat för tjänsteproduktion
och kunskapsintensiv produktion viktigt.
Något som oroar är att den privata tjänstesektorn har en regional koncentration
med 47 % av alla förvärvsarbetande till storstadsregionerna.
30 % finns i Stockholmsregionen. Med ett regionalt tillväxtförlopp där
sysselsättningsökningen skulle ske proportionellt mot dagens sysselsättningsfördelning
skulle vi få en ökning med ca 70 000 förvärvsarbetande i
storstäderna, varav 46 000 i Stockholmsområdet. Starka tendenser föreligger
emellertid till en ännu större koncentration till Stockholmsområdet.
Kraftfulla åtgärder behövs för att stimulera regional tjänsteproduktion.
Vi förväntar oss förslag från regeringen i detta avseende. Bl. a. måste det
statliga stödet till investeringar i större utsträckning inriktas på immateriella
investeringar. Det regionalpolitiska stödet bör kunna användas till andra
investeringar än bara maskiner och byggnader.
Den privata tjänstesektorns tillväxt försvåras av en rad regleringar och
statliga tjänstemonopol. En rad avregleringar bl. a. på trafikpolitikens område
bör ske liksom en uppluckring av vissa av de offentliga verksamheternas
monopolställning.
Andra typer av regleringar som hämmar den ekonomiska utvecklingen är
valutaregleringen, prisregleringen och byggnormen.
En långsiktig ekonomisk utveckling i en marknadsekonomi är starkt
beroende av stabila politiska villkor. Ekonomiska aktörer är vana vid att
beräkna de ekonomiska risker som rör konjunkturer, valutakurser m. m.
Däremot är de politiska riskerna med nya pålagor och regleringar svårbedömbara.
Den kortsiktighet och ryckighet som präglat regeringens politik
de senaste åren har förstärkt denna osäkerhet. Detta innebär att färre vågar
ta risker varvid investeringar tenderar att utebli. Det är väsentligt med ett
stabilt politiskt handlande för att uppnå en långsiktig ekonomisk utveckling.
Centern anser vidare att en långsiktigt god konkurrenskraft kräver en
satsning på småföretagen. De är en grund för teknisk utveckling och har
stor betydelse vid skapandet av nya arbetstillfällen. Undersökningar visar
att familjeföretagen stått för motsvarande hela sysselsättningsökningen under
1980-talet.
23
5.7 Offentliga sektorn
Den offentliga sektorn måste i likhet med den privata effektiviseras. Den
totala produktivitetsökningen i ekonomin påverkas i betydande utsträckning
av effektiviteten i den offentliga sektorn. Mätningar av den offentliga
sektorns produktivitet visar ofta negativa tal. Det beror på att någon marknadsprissättning
på offentlig produktion inte sker, vilket medför att kvalitetsförbättringar
ej beaktas. Kvalitetsförbättringar består t. ex. av alla nya
möjligheter i sjukvården.
Stora svårigheter finns vid traditionella rationaliseringar inom den offentliga
sektorn. Negativ produktivitetsutveckling och byråkratisering kan brytas
genom bättre organisation, kunskapsutveckling, ökad kompetens och
teknisk utveckling. Högre effektivitet kan sannolikt också uppnås genom
tillåtandet av konkurrens. Detta kan ske genom att tillåta privata och
kooperativa komplement till offentliga institutioner. I den kommunala sektorn
kan detta ske genom entreprenad och anbudsförfarande. Daghem,
vårdhem och läkarcentraler är exempel. Det är viktigt att ta till vara
folkrörelsers och medborgares möjlighet till aktivt deltagande i viss del av
produktionen.
Centern anser att den offentliga sektorn har blivit för tungrodd. En
politik för en decentraliserad offentlig service skulle därför på många områden
starkt bidra till en effektivisering. I dag går politiken en annan väg:
Kronofogdemyndigheter, skatteförvaltning, taxeringsväsende, folkbokföring
m. m. centraliseras under den socialdemokratiska regeringen.
Det är också viktigt att den lokala flexibiliteten utvecklas i den offentliga
sektorn. Den kommunala självstyrelsen bör förstärkas genom att avskaffa
detaljstyrningen av den kommunala verksamheten. Huvuddelen av de statliga
specialdestinerade bidragen till kommuner och landsting bör överföras
till ett skattekrafts- och utgiftsutjämnande bidragssystem. Den statliga styrningen
bör istället ske genom målstyrning och ramlagstiftning. På detta sätt
kan de som har den bästa överblicken avgöra insatsernas omfattning och
inriktning beroende på lokala förutsättningar. Detta skulle avgjort förbättra
effektiviteten i den primär- och landstingskommunala sektorn.
6 Budgetalternativet
Från riksdagens sida har det i år varit hart när omöjligt att i ett sammanhang
pröva regeringens budgetalternativ. Orsaken härtill har varit att det fullständiga
alternativet inte redovisats. Med 5 miljarder kronor kvar i tillkommande
utgifter är riksdagen lika ovetande nu som den var i januari. Vi
vet att kostnader för äldreomsorgen och skolan tillkommer. I övrigt har
regeringen inte redovisat något. Skatteförslag för 1989 avser regeringen att i
sin helhet finansiera.
Av de förslag som presenterats kan vi ändå peka på vissa slutsatser av
regeringens politik. Man väljer hellre att höja de högsta pensionerna och
slopa pensionärers friår i sjukvården än att höja de lägsta pensionerna och
satsa på sjukvården. Regeringen väljer hellre höjda mjölkpriser för barnfamiljerna
än vårdnadsbidrag. Regeringen väljer hellre höjd bensinskatt än
att införa en skatt på uran, vilken skulle främja kärnkraftsavvecklingen.
Centerpartiet har i sitt arbete redovisat en politik som ger en starkare Mot. 1987/88
budget än regeringens alternativ. Vi har gjort detta samtidigt som våra Fi24
förslag skulle givit bättre miljö, rättvisare fördelning mellan individer och
regioner samt en varaktig tillväxt.
Vi accepterar vissa skattehöjningar vad gäller alkohol och tobak. Vi har
också föreslagit miljöavgifter och en skatteomläggning med höjt grundavdrag
och höjda oljeskatter. Vi har motsatt oss skattehöjningar vad gäller
bensin, kilometerskatt och värdepapper. Vi har angivit grundtrygghetsprincipen
som inriktning för arbetslöshetsreformen och därigenom förordat
begränsade ökningar av de högsta ersättningsbeloppen. Vi har föreslagit
rejäla höjningar av de lägsta pensionerna men väsentligt mindre pensionshöjningar
än dem regeringen föreslagit för dem som har högsta ATP.
Under hänvisning till vår motion i januari och finansutskottets beräkningar
i FiU 1987/88:10 förordar vi följande korrigeringar av vårt förslag:
Avvikelser (c) i förhållande till FiU 1987/88:10 och regeringen (preliminärt)
|
|
| Anmärkning |
Uranskatten | + | 300 | Utskottets beräkning utgår från ett |
Studiemedel | 200 | Enligt särskild motion | |
Arbetslöshet | + | 420 | Egenavgift ytterligare 100, besparingar |
Bränsleskatt | + | 1 (XX) | Lika beskattning av el och värmeproduktion |
Skatt på värdepapper | 1 100 | Avslag på ”valpskatten” | |
Vattenfall |
|
| Anslaget lyfts ur budgeten, vilket vi |
Miljöavgifter | + | 1 (XX) | Halvårseffekt |
Miljösatsningar | 65 |
| |
ÖGY | + | 24 |
|
Särvux | 20 |
|
Den beräknade kostnadsramen för inkomstskattesänkning ligger kvar men kan ej
preciseras.
Tillkommande utgifter: vår minskning till 4 000 kvarstår.
Slutsats: Vårt budgetalternativ är drygt 1 miljard kronor starkare än regeringens.
6.1 Särskilda frågor
I propositionen föreslås nya regler för statliga garantier för lån. Detta gäller
bl. a. garantilånen på jordbrukets område. Jordbruksutskottet har tidigare
yttrat sig i detta ärende. Enligt vår mening är det självklart att de nya
reglerna enbart kommer att gälla nya garantier. Om reglerna skulle omfatta 25
redan givna garantier får de i praktiken en räntehöjande effekt för den Mot. 1987/88
enskilde. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna. Fi24
I propositionen anges att sparande i aktiefonder inte är förenligt med
ungdomsbostadssparandets syften. Härigenom utesluts en nu existerande
sparmöjlighet organiserad för de privata bostadsrättsföreningarna. Enligt
vår mening finns inte skäl för denna begränsning.
I vårt budgetalternativ från januari förordade vi att man med tanke på de
stora reservationerna borde kunna minska anslaget till beredskapsarbeten
med 300 milj. kr. Detta har behandlats positivt av riksdagen och föranleder
nu regeringen avisera en minskning av anslaget med 200 milj. kr. Vi kvarstår
vid vår bedömning från januari.
7 Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjerna för
den ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjerna för
budgetpolitiken som förordas i motionen,
3. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförts
vad gäller god miljö som ett mål för den ekonomiska politiken,
4. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförts
angående lönebildningen,
5. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförts om
fördelningspolitiken,
6. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförts om kredit- och valutapolitiken,
7. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om
införande av personliga investeringskonton enligt det anförda,
8. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts om stimulanser för ökat sparande i övrigt,
9. att riksdagen beslutar att ungdomsbosparande också skall kunna
ske i aktiefond enligt det i motionen anförda,
10. att riksdagen beslutar återinföra de ursprungliga reglerna för
generalklausulen i skattelagstiftningen,
11. att riksdagen om yrkande 10 avslås beslutar upphäva reglerna
om generalklausul i skattelagstiftningen,
12. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om att
avskaffa den allmänna prisregleringslagen,
13. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförts om riktlinjer för skattepolitiken inför 1989,
14. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att initiativ tas
för att minska risken för kommunalskattehöjningar 1989 i enlighet
med det anförda,
26
15. att riksdagen beslutar att beräkna tillkommande utgiftsbehov
netto till 4 000 milj. kr.,
16. att riksdagen beslutar att de nya reglerna för statlig garantigivning
ej skall gälla gamla lån,
17. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts om möjligheten att minska anslaget till beredskapsarbeten.
Stockholm den 11 maj 1988
Mot. 1987/88
Fi24
Olof Johansson (c)
Karl Erik Olsson (c)
Karin Söder (c)
Nils G Åsling (c)
Gunnar Björk (c)
Britta Hammarbacken (c)
Pär Granstedt (c)
Karin Israelsson (c)
Görel Thurdin (c)
Gunnel Jonäng (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Gunilla André (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)
21