med anledning av prop. 1987/88:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1988/89, m. m. (kompletteringsproposition)
Motion 1987/88:Fi22 av Carl Bildt m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1987/88:Fi22
av Carl Bildt m. fl. (m)
med anledning av prop. 1987/88:150 med förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1988/89, m. m. (kompletteringsproposition)
1 Sammanfattning
De borgerliga regeringarna klarade 1970-talets internationella krisår bättre
än vad den socialdemokratiska regeringen förmått dra nytta av uppgången i
den globala ekonomin under 1980-talet. Experimentet med den s. k. tredje
vägens ekonomiska politik fungerade inte.
Regeringens misslyckande är särskilt tydligt när det gäller att lägga en
god grund för lönerörelserna. Löneavtalen i år, liksom under tidigare år,
slår definitivt hål på myten att en socialdemokratisk regering skulle vara
bättre skickad än en borgerlig att förmå arbetsmarknadens parter att sluta
avtal på en nivå som inte urholkar konkurrenskraften.
Den ekonomiska politiken måste läggas om i den riktning som moderata
samlingspartiet förespråkar. Om så inte sker, kommer svensk ekonomi att
gå en allvarlig kostnadskris till mötes. En fortsättning av nuvarande politik
leder till stagnerande ekonomisk tillväxt och snabbt stigande arbetslöshet
redan under nästa mandatperiod, enligt regeringens egna beräkningar i den
reviderade finansplanen.
Den politik som moderata samlingspartiet förordar innebär i korthet:
• Stram finanspolitik.
• Stimulans för hushållssparande^
• Sänkt skattetryck genom i första hand sänkta marginalskatter.
• Borttagande av förbud och regleringar som hämmar näringslivets utbyggnad.
• Avskaffande av valutaregleringen och anknytning av kronan till EMS,
vilket skulle manifestera den fasta växelkurspolitiken.
• Stabila spelregler och slut på den ryckighet och kortsiktighet som präglat
den ekonomiska politiken under senare år. Därigenom skapas ett klimat
som befrämjar långsiktiga investeringar i näringslivet.
• Bättre fungerande service och trygghet för medborgarna genom att statliga
och kommunala monopol bryts upp och privata alternativ släpps
fram.
I januari förutsade vi att regeringens passivitet skulle framtvinga ett panikpaket
senare under våren i form av skattehöjningar. Nu har vi fått rätt på
denna punkt. Riksbankens räntehöjning är en ordentlig bakläxa åt regeringens
politik och visar att den s. k. tredje vägens ekonomiska politik inte
fungerar.
Moderata samlingspartiets ställningstagande till regeringens förslag inne- Mot. 1987/88
bär följande: Fi22
• Beträffande ungdomsbosparande begärs ett nytt förslag utan åldersgräns,
utan begränsning av sparbeloppet men med ett tak för bonusen,
med närmare anknytning till köp av egen bostad, utan diskriminering av
sparform och utan hinder av annat sparande.
• Förslaget om extrainsättning och höjning av taket i allemanssparande!
begränsas till sparande i allemansfond.
• Vi avstyrker också förslagen om höjd oljeskatt och likviditetsindragning
från näringslivet.
2 De borgerliga och de socialdemokratiska regeringsåren
De borgerliga regeringarna hade ansvaret för den svenska ekonomin under
den internationella motvindens år. Sverige tyngdes ner av två oljekriser och
en allvarlig nedgång av aktiviteten i världsekonomin. Därtill fick de ta itu
med såväl kostnads- som strukturproblem, som orsakats av en felaktig
socialdemokratisk politik redan före 1976.
Här följer några citat som visar hur besvärlig situationen var och vad som
förorsakat den:
LO-ekonomerna (1984):
Den felaktiga strukturen i vårt näringsliv och de alltför höga kostnaderna
grundlädes på 1960-talet . . . Sveriges internationella konkurrenskraft försämrades
katastrofalt före 1976.
Långtidsutredningen (1984):
Kostnadsexplosionen före 1976 skapade ytterligt allvarliga ekonomiska problem.
Näringslivets vinstmarginaler tvingades ner till en historiskt mycket
låg nivå. Marknadsandelarna för Sveriges export sjönk kraftigt. Svensk
industri förlorade andelar även på hemmamarknaden.
Det är och förblir en socialdemokratisk myt att det var de borgerliga
regeringarna som skapade de problem som Sverige fortfarande lider av.
Under hela oppositionsperioden motverkade socialdemokraterna den
borgerliga krispolitiken. Det har t. o. m. Kjell-Olof Feldt erkänt:
... vi var själva med och krävde stöd till dittan och dattan, när vi befann
oss i opposition. Det skedde inför en kris, som överraskade oss och vars
omfattning skrämde oss.
Redan hösten 1976 krävde den dåvarande moderate partiledaren Gösta
Bohman besparingar och återhållsamma lönerörelser. Men socialdemokraterna
döpte Gösta Bohman till ”svångremsminister” och förordade i
riksdagen en ekonomisk politik som präglades av stor expansionsiver. Deras
politik hade — om den genomförts - lett till ännu svårare kris för
ekonomin.
Kjell-Olof Feldt sparade inte på kritiken när han angrep Gösta Bohman:
4
Vågar Bohman påstå att svensk industri förlorat sin konkurrenskraft därför Mot. 1987/88
att lönekostnaderna stigit mer än andra länders? Vågar han upprepa sitt Fi22
utfall mot löntagarna och höja pekpinnar med krav på att lönerna inte får
stiga mer än 5 procent?
(Riksdagsdebatt hösten 1976)
I dag vill nog finansminister Kjell-Olof Feldt helst glömma sitt angrepp på
sin moderate företrädare.
Mot bakgrund av svårigheterna både i den internationella ekonomin och
här hemma har de borgerliga regeringarna ingen anledning att skämmas
över sina insatser under perioden 1976-1982. Det framgår bl. a. av att
sysselsättningen klarades, samtidigt som det skedde en dramatisk ökning av
arbetslösheten i andra industriländer. Om det ligger något i kritiken, skulle
det vara att priset blev högt för att klara den fulla sysselsättningen. Men det
var inte alls vad socialdemokraterna sade under dessa år. De krävde tvärtom
ständigt högre skatter, ökade utgifter och än större statliga underskott.
Under de socialdemokratiska regeringsåren 1982—1988 har situationen
varit den rakt motsatta. Världsekonomin har upplevt en av de längsta
konjunkturuppgångarna under hela 1900-talet. De internationella råoljepriserna
har halverats. Även de för utlandsskulden så viktiga internationella
räntorna har fallit. Det klimat som den socialdemokratiska regeringen har
verkat i under 1980-talet har således varit synnerligen gynnsamt.
För att få en mer rättvisande jämförelse mellan den borgerliga och den
socialdemokratiska regeringsperioden görs i det följande en genomgång av
viktiga ekonomiska storheter, som satts i relation till den internationella
utvecklingen.
Slutsatsen av redovisningen blir att de borgerliga regeringarna hanterade
1970-talets internationella krisår långt bättre än vad den socialdemokratiska
regeringen förmått dra nytta av den internationella högkonjunkturen under
1980-talet.
Produktionsökningen
Av diagram 1 framgår att produktionstillväxten i Sverige sedan mitten av
1960-talet varit väsentligt sämre än utomlands. Medan BNP steg med 124 %
i Sverige mellan 1960 och 1988 var motsvarande ökning i OECD-området
172 %. Skillnaden på ca 48 procentenheter uppstod med ungefär en tredjedel
under vardera av perioderna 1970-1976, 1976-1982 och 1982-1988.
Sverige halkar således efter övriga industriländer, något som moderata
samlingspartiet tidigare framhållit. Ekonomins många tillväxthinder, bl. a.
det höga skattetrycket, gör att vi inte förmår att hänga med i den internationella
utvecklingen. Om BNP hade utvecklats i linje med produktionstillväxten
i OECD-området, skulle Sverige i dag ha haft en produktionsnivå
som varit ungefär 200 miljarder kr. högre än vad den faktiskt är.
Tillväxten i svensk ekonomi bestäms på kort sikt i huvudsak av efterfrågeläget
i den internationella ekonomin. Av diagram 1 framgår således att
den svagare utvecklingen under de borgerliga regeringsåren sammanfaller i
stort sett med den dåliga konjunkturen utomlands, medan uppsvinget under
1980-talet följer den utdragna högkonjunkturen i världsekonomin.
Diagram 1. BNP i Sverige och OECD 1960-1988 Mot. 1987/88
Fi22
3BD
270 26C
350
340
220 320
210
200 130
180
170
150 150
140
120 120
100
1350 1353 1354 1355 135B 1370 1372 1374 1375 1378 ISBO 1382 1384 1385 1388
Källa: OECD och reviderad finansplan 1988
Socialdemokraterna ville 1976 inte erkänna problemen med den allvarliga
kostnadskrisen, det överhettade inhemska efterfrågeläget och strukturproblemen
för basnäringarna. Men sanningen var att Sverige aldrig stått
inför svårare utmaningar under efterkrigstiden. Hotet var överhängande att
betydande delar av svenskt näringsliv skulle slås ut, vilket skulle ha lett till
en dramatisk ökning av arbetslösheten. De borgerliga regeringarna kunde
avvärja detta allvarliga hot och den akuta krisen övervanns. Grunden lades
under dessa år för den gynnsammare utveckling i ekonomin som senare
kom under 1980-talet.
Den socialdemokratiska regeringen har emellertid inte förmått att dra
nytta av den internationella konjunkturens goda utveckling under 1980talet.
Tillväxthindren har förstärkts genom bl. a. skärpningen av skattetrycket.
Utbyggnaden av näringslivet har gått för långsamt och bytesbalansen
försämras åter. Den unika möjligheten att på allvar ta itu med de
grundläggande problemen i svensk ekonomi har socialdemokraterna försuttit.
Värdefull tid och kraft har därmed gått förlorad. Regeringens egna
beräkningar i den reviderade finansplanen visar vilka allvarliga konsekvenser
som följer på en fortsatt socialdemokratisk politik. Det har Sverige
inte råd med.
Arbetslösheten
Mellan 1976 och 1982 ökade den öppna arbetslösheten i OECD-området
från 5,3 % till 8,4 %, dvs. med drygt 3 procentenheter, vilket framgår av
diagram 2. Under samma tid steg emellertid den öppna arbetslösheten i
Sverige med endast drygt en procentenhet till 2,7 %. De borgerliga rege- Mot. 1987/88
ringarna klarade således att bibehålla arbetslösheten i Sverige på en för- Fi22
hållandevis låg nivå, samtidigt som det skedde en mycket markant ökning i
andra industriländer.
Under 1980-talet har det inträffat en viss nedgång av arbetslösheten
utomlands. Så har även skett i Sverige. Det bör emellertid framhållas att
den genomsnittliga öppna arbetslösheten under de borgerliga regeringsåren
var 2,1 %, medan samma siffra för de socialdemokratiska regeringsåren
varit 2,3 %. Tar man även hänsyn till olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
stod i genomsnitt 220 000 personer utanför den reguljära arbetsmarknaden
mellan 1976 och 1982. Under 1982-1987 var motsvarande siffra
290 000. Inte något år under de fem första borgerliga regeringsåren stod så
många utanför den reguljära arbetsmarknaden som under de senaste fem
socialdemokratiska regeringsåren.
Diagram 2. Den öppna arbetslösheten i procent av arbetskraften
5
0
1 9?6 1977 1979 1979 199D 1991 1999 1993 199a 1995 1995 1997 1999
Källa: OECD och reviderad finansplan 1988
Inflationen
Av diagram 3 framgår att konsumentpriserna stigit snabbare än i övriga
OECD-området mellan 1976 och 1988. Men medan den relativa prisökningen
stannade vid knappt 5 % mellan 1976 och 1982, har den socialdemokratiska
regeringens politik inneburit att priserna i Sverige stigit med nästan
14 % mer än i omvärlden. Socialdemokraterna har således satt en rejäl fart
på inflationsbrasan.
7
Diagram 3. Relativ utveckling av konsumentpriserna. Sverige i förhållande till OECD Mot. 1987/88
Fi22
130
110
1DI
100
103
100
10
10
1876 1977 1971 1979 1900 1901 1903 100} 1904 100S 1906 1907 19li
Källa: OECD och reviderad finansplan 1988
I en liten öppen ekonomi av Sveriges typ med fast växelkurs gentemot
omvärlden är det att vänta att priserna stiger lika mycket som i utlandet.
Den kraftiga avvikelse som ägt rum mellan 1982 och 1988 har den socialdemokratiska
regeringspolitiken skapat.
Konkurrenskraften
I nästan alla preliminära och reviderade finansplaner har den socialdemokratiska
regeringen poängterat behovet av låga nominella löneökningar för
att det svenska näringslivet skall kunna bibehålla konkurrenskraften på
exportmarknaderna. I årets finansplan skrev exempelvis regeringen:
... vi (har) nu kommit till en kritisk punkt på den tredje vägens ekonomiska
politik. Endast en dämpad kostnadsutveckling kan ... förhindra att vi
tvingas in i en inflationistisk utveckling, med försämrad sysselsättning och
sjunkande levnadsstandard som oundviklig konsekvens.
Den utveckling som visas i diagram 4 slår definitivt hål på myten att en
socialdemokratisk regering skulle vara bättre skickad än en borgerlig att
förmå arbetsmarknadens parter att sluta avtal som inte försämrar konkurrensläget
för näringslivet. Den socialdemokratiska politiken har i detta
hänseende varit ett enda stort misslyckande. De förhoppningar som regeringen
vid många olika tillfällen givit uttryck för när det gäller att bringa ned
löneökningarna i fas med våra viktigaste konkurrentländer har inte infriats.
Det finns därför anledning att ta regeringen på allvar när den varnar för att
ekonomin kommer att ledas in i en ”inflationistisk utveckling, med försämrad
sysselsättning och sjunkande levnadsstandard som oundviklig kon- 8
sekvens”. Eftersom det enda sättet att undvika den annalkande katastrof Mot. 1987/88
som regeringen varnar för är att med hjälp av skattelättnader dämpa löne- Fi22
ökningstakten, torde en borgerlig regering vara den bästa garantin för att
ekonomin inte skall behöva möta ett så dystert öde.
Diagram 4. Relativ timlönekostnad. Sverige i förhållande till 14 viktiga konkurrentländer
132
120
IDB
IDB
10*
102
100
BB
1B 75 197? 1979 1975 19BD 19B1 1 992 19B3 19B4 19B5 19BE 19B7 15B8
Källa: SAF och reviderad finansplan 1988
Även när det gäller antalet strejkdagar har den socialdemokratiska regeringen
misslyckats, vilket inte minst beror på det stigande skattetrycket och
den föga framgångsrika kampen mot inflationen. Under de borgerliga regeringsåren
var antalet strejkdagar 578 000, medan de var 1 682 000 under de
socialdemokratiska, dvs. nästan tre gånger så många.
3 Den internationella utvecklingen
Den ekonomiska tillväxten i OECD-området blev under 1987 starkare än
väntat. Produktionsökningen var ca 3 %. Utvecklingen hittills i år tyder inte
heller på att några mer påtagliga effekter av förra höstens turbulens på de
finansiella marknaderna är att vänta. Allt fler konjunkturbedömare har
därför reviderat upp sina prognoser för OECD-länderna för 1988 till mellan
2,5 och 3 %.
Som en följd av framför allt de stora växelkursförändringarna mellan
dollarn och andra valutor äger för närvarande en betydande förskjutning
rum i handeln mellan främst de stora industriländerna. Förenta Staternas
marknadsandelar i världshandeln med industrivaror ökar kraftigt, samtidigt
som främst Japan och Förbundsrepubliken Tyskland förlorar mark. Därmed
sker också en anpassning i reala termer av de rådande externa obalanserna
mellan länderna. Anpassningen i nominella termer förefaller emeller
1’ Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Fi21-22
tid gå betydligt långsammare. Därmed kvarstår även en viss risk för nya Mot. 1987/88
störningar på finansmarknaderna av den typ som förekom i höstas, vilket Fi22
skulle kunna försämra möjligheterna till en fortsatt god utveckling i världsekonomin.
Regeringen har sedan i höstas höjt tillväxtprognosen för OECD-området
från 2 till 2,75 % för 1988, vilket synes vara i linje med andra bedömningar.
Även när det gäller marknadstillväxten för svensk exportindustri har en
uppjustering gjorts. Tidigare förutsågs att marknadstillväxten i de fjorton
OECD-länder som tar emot merparten av den svenska exporten av bearbetade
varor skulle öka med 3,5 % under 1988. Nu räknar regeringen
med en ökning på 5 %. Draghjälpen från den internationella ekonomin
väntas därmed bli bättre än vad som tidigare förutspåtts.
Inflationen förväntas bli fortsatt låg i OECD-området. Regeringen gör
bedömningen att prisökningen på industrivaror i internationell handel 1988
kan bli i storleksordningen 2—3 %, vilket ytterligare skärper kravet på att
hålla tillbaka pris- och lönekostnadsökningen i den svenska ekonomin.
Den internationella ekonomin har under de senaste åren präglats av en
osedvanligt lång uppgångsperiod i ett historiskt perspektiv. I huvudsak är
det länder med lågt skattetryck som bidrar till ett högt aktivitetsläge i
världsekonomin. Allt fler länder i omvärlden ansluter sig också till den våg
av skattesänkningar som för närvarande rullar fram. I Förenta Staterna
genomfördes skattesänkningar redan tidigt på 1980-talet. Det är också den
amerikanska expansionen som lett uppgången i världsekonomin. För
närvarande genomförs en större skattereform. Även i Storbritannien och i
en rad andra europeiska länder genomförs eller förbereds omfattande skattesänkningar.
Normalinkomsttagaren i Storbritannien får en marginalskatt
som uppgår till 25 % och höginkomsttagaren 40 %. Motsvarande skattesatser
i Sverige är 50 respektive 75 %. Förutsättningen för att den svenska
ekonomin inte skall hamna på efterkälken i den internationella tillväxtligan
är att vi skyndsamt påbörjar en reform som syftar till sänkt skattetryck och
lägre marginalskatter.
4 Den svenska ekonomin
4.1 Det korta perspektivet
I januari utgick regeringen i sitt huvudalternativ från att lönestegringen
skulle stanna vid 4 % under 1988. Nu tvingas regeringen revidera upp
prognosen till 6 % (se tabell 1). Men det antagandet bygger på en underskattning
av löneglidningen. I den moderata partimotionen förutsåg vi att
frånvaron av skattelättnader, som kunde dämpa lönestegringen, skulle leda
till en kostnadsökning i år på över 7 %. Vår analys bekräftas av utvecklingen.
Till följd av de större löneökningarna och en fortsatt neddragning av
hushållens sparande räknar regeringen upp prognosen för den privata konsumtionen
till 3 %.
Den offentliga konsumtionen bedöms av regeringen öka med 1,1 %,
vilket i huvudsak förklaras av att kommunerna expanderar med 1,3 %. Den
kommunala verksamheten fortsätter därigenom att växa snabbare än vad Mot. 1987/88
riksdagen fastställt som önskvärt. Regeringen har emellertid justerat ned Fi22
prognosen för den kommunala utvecklingen jämfört med januariprognosen.
Vi befarar dock att regeringens siffra är alltför låg, eftersom kommunerna
ofta under 1980-talet expanderat snabbare än vad som förutsetts.
De totala investeringarna förutsätts öka med 3,8 % under 1988. Detta
innebär en uppskrivning även jämfört med konjunkturinstitutets vårprognos
och förklaras främst av att regeringen har en högre prognos för industriinvesteringarna.
Med tanke på de stora löneökningarna, regeringens
likviditetsindragningar och det höga ränteläget i den svenska ekonomin
förefaller det svårt att motivera den högre prognosen.
Tabell 1. Försörjningsbalans och nyckeltal (genomsnittlig årlig volymförändring
i procent, där ej annat anges)
| 1987 | Finansplan Huvud alternativet | 1988 Reviderad finansplan |
BNP | 2,8 | 1,9 | 2,2 |
Privat konsumtion | 4,1 | 2,0 | 3,0 |
Offentlig konsumtion | 0,7 | 1,5 | 1,1 |
Statlig | -0,6 | 1,0 | 0,8 |
Kommunal | 1,1 | 1,7 | 1,3 |
Bruttoinvesteringar | 7,5 | 2,5 | 3,8 |
Näringslivet | 8,1 | 2,1 | 2,5 |
därav Industrin | 13,6 | 6,1 | 9,0 |
Lagerinvesteringar1 | -0,3 | 0,6 | 0,3 |
Export av varor och tjänster | 4,8 | 2,5 | 2,7 |
Import av varor och tjänster | 6,9 | 4,4 | 4,9 |
Bidrag till BNP-tillväxten: |
|
|
|
Konsumtion, % | 2,2 | 1,5 | 1,8 |
Kapitalbildning, % | 0,5 | 0,5 | 0,4 |
Industriproduktion | 3,0 | 2,5 | 3,0 |
Prisökning dec-dec | 4,9 | 3,4 | 5,3 |
Prisökning, årsgenomsnitt | 4,2 | 4,4 | 5,4 |
Lönekostnadsökning | 6,9 | 4,0 | 6,0 |
Hushållens sparkvot, nivå | -2,8 | -3,0 | -3,7 |
Bytesbalans, mdr. kr. | -5,2 | -12,2 | -10,8 |
1 Förändring i procent av föregående års BNP
Kl förutser att exporten av varor och tjänster stiger med 1,8 % 1988.
Bakom prognosen ligger ett antagande om fortsatta marknadsandelsförluster
för bearbetade varor. Regeringens mer optimistiska bedömning baseras
dels på förväntningar om en snabbare exportmarknadstillväxt i våra
viktigaste konkurrentländer, dels på att den långsiktiga strukturella förlusten
av marknadsandelar skulle ha upphört. I den reviderade nationalbudgeten
anges att relativprisutvecklingen indikerar större marknadsandelsförluster
än vad regeringen förutsatt. Motivet för att ändå räkna upp export- 11
1** Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Fi21-22
prognosen sägs vara att SCB:s exportenkät från februari och ökningen av Mot. 1987/88
orderingången till exportindustrin under andra halvåret 1987 skulle tyda på Fi22
en bättre utveckling. Enligt vår uppfattning talar mycket för att konjunkturinstitutets
bedömning är mer realistisk.
Regeringen räknar med ett underskott i bytesbalansen på 10,8 miljarder,
vilket är en lägre siffra än vad som förutspåddes i januari, trots att denna
prognos förutsatte löneökningar på endast 4 %. Mot bakgrund av vad som
ovan sagts om exportutvecklingen torde bytesbalansunderskottet bli flera
miljarder högre än vad regeringen bedömt.
Sett från produktionssidan har den svenska industrikonjunkturen varit
förvånansvärt stark under andra halvåret 1987 och i början av 1988. Den
gynnsamma industrikonjunkturen kan förklaras av en något bättre exportutveckling
under 1987 än vad som tidigare förutsetts. Under 1988 torde
dock den fortsatt höga inhemska efterfrågan verka återhållande på industrins
möjligheter att dra nytta av den gynnsamma internationella utvecklingen.
Både KI:s senaste konjunkturbarometer och statistik från statistiska centralbyrån
bekräftar att kapacitetsutnyttjandet är mycket högt i industrin.
Detta beror både på att investeringarna under 1980-talet varit otillräckliga
och på att arbetskraftsbrist råder i många regioner och branscher.
Produktivitetsökningen i den svenska ekonomin beräknas av regeringen
bli 0,8 % 1988.1 industrin förutses ökningen bli 2,5 %. Denna förhållandevis
svaga produktivitetsökning innebär på kort sikt att sysselsättningen hålls
uppe, men också att den underliggande inflationstakten drivs upp med
negativa konsekvenser för den långsiktiga konkurrenskraften.
Mellan 1980 och 1985 var den genomsnittliga produktivitetsökningen
ungefär 1 %, vilket innebar en betydande uppbromsning jämfört med både
1960- och 1970-talen, då den genomsnittliga ökningen var 5 resp. 2,7 %
årligen. Även vid en internationell jämförelse förefaller produktiviteten öka
långsamt.
Till en del sammanhänger den låga produktivitetsökningen med att industrisektorn
är för liten i förhållande till främst den offentliga sektom. Men
även inom industrisektorn är ökningen alltför liten. Produktivitetsvinster
uppstår i denna sektor normalt vid uppgångar i kapacitetsutnyttjandet men
bromsas sedan upp, om investeringarna utvecklas alltför svagt.
Regeringen räknar med att BNP växer med 2,2 %, vilket är lågt i förhållande
till det höga efterfrågeläget, men samtidigt visar på tillväxthindrens
negativa inverkan. Mot bakgrund av de flaskhalsproblem som finns i
ekonomin är det inte uteslutet att produktionsökningen blir lägre.
Prisökningarna har under i stort sett hela 1980-talet varit högre än i
omvärlden, vilket framgår av diagram 5. Under 1986 och 1987 dämpades
visserligen inflationstakten påtagligt. Men den svenska prisstegringen är
ändå avsevärt snabbare än i viktigare konkurrentländer.
12
Diagram 5. Konsumentprisindex 12-månaders förändringstal, utfall t. o. m. mars Mot. 1987/88
1988 Sverige, t. o. m. februari 1988 OECD Fi22
15
14
13
12
-15
-14
-13
-12
-11
-10
-9
-8
-7
-6
-5
9
8
7
6
5
4
OECD totalt
14 OECD-Under
2
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987
Anm: De 14 OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som
konkurrenter till Sverige på världsmarknaden.
Källor: OECD, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.
Den nedgång i den svenska inflationstakten som ägt rum under senare år är
till stor del en följd av att importprisökningarna dämpats, vilket är ett
resultat av den lägre inflationstakten i omvärlden.
I januari bedömde regeringen att priserna skulle stiga med drygt 3 %
under 1988. Från moderat sida framhöll vi att en realistisk inflationsprognos
snarare borde komma över än under 5 %. I den reviderade finansplanen
tvingas regeringen indirekt erkänna att vår bedömning då var riktig. Prognosen
i den reviderade finansplanen är att priserna stiger med 5,4 % under
1988. Utvecklingen under våren pekar emellertid på att slutsiffran sannolikt
blir ca 6 %.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den svenska ekonomins balansproblem
fortsätter att förstärkas. Möjligheten ter sig mycket avlägsen att — i
enlighet med den i höstas fastlagda ekonomiska politiken på medellång sikt
— fram till början av 1990-talet arbeta upp överskott i bytesbalansen, som
skulle kunna användas för amortering av utlandsskulden.
4.2 Utvecklingen på längre sikt
4.2.1 Treårskalkylerna
I kompletteringspropositionen presenteras kalkyler över den ekonomiska
utvecklingen mellan 1988 och 1991. Treårskalkylerna, som utarbetas i finansdepartementet,
syftar till att beskriva olika konjunkturförlopp fram till 13
1991. Beräkningarna har lagts upp kring ett huvudalternativ och ett par Mot. 1987/88
referensalternativ. Fi22
Balansalternativet bygger på ett antagande om låga pris- och löneökningar.
Utvecklingen enligt balansalternativet leder mot lägre bytesbalansunderskott
och fortsatt god situation på arbetsmarknaden. Bruttonationalprodukten
stiger med omkring 2 % i genomsnitt för de tre åren. För att
alternativet skall förverkligas måste de nominella timlöneökningarna stanna
vid 3 % per år, vilket innebär en kraftig minskning jämfört med de senaste
årens 6-8 % per år.
Om ett så drastiskt trendbrott kan åstadkommas i lönebildningen, kan
den svenska industrin sänka sina relativpriser något i förhållande till konkurrentländerna,
trots de endast marginellt stigande priserna på
världsmarknaden, och därmed öka sina andelar på exportmarknaden. Trots
att beräkningarna sägs utgå från ett oförändrat skattetryck, sker ändå en
höjning från 55,2 % 1988 till 55,7 % 1991. Ökningen motsvarar skatteskärpningar
på 5—7 miljarder kr.
I ett första referensalternativ antas en pris- och löneutveckling i linje med
historiska samband. Resultatet blir en halvering av den ekonomiska tillväxten
och ett fortsatt stort bytesbalansunderskott. Vidare inträffar nästan
en fördubbling av arbetslösheten.
I ett andra referensalternativ beskrivs en utveckling för den svenska
ekonomin med lägre antaganden om tillväxten i omvärlden. En internationell
konjunkturnedgång skulle leda tili ett bytesbalansunderskott 1991
på 23 miljarder och en arbetslöshet på över 4 %, om löner och priser
fortsätter att öka i enlighet med historiska förhållanden. Sker en dämpning
av löneökningstakten, blir resultatet ändå en kraftig försämring av såväl
bytesbalansen som sysselsättningsläget, om än inte i samma utsträckning
som om löner och priser fortsätter att stiga alltför snabbt.
En snabb pris- och lönestegringstakt får således mycket allvarliga konsekvenser
för den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren, även vid
en relativt gynnsam internationell utveckling. Tillväxten och sysselsättningen
stagnerar. Produktionsförlusterna blir omfattande samtidigt som
arbetslösheten stiger kraftigt.
Det finns samtidigt, enligt vår mening, en risk att finansdepartementet i
sina beräkningar underskattat möjligheten av en snabb försämring av bytesbalansen.
Man har nämligen förutsatt att den negativa trend upphört, som
under en lång följd av år inneburit fallande marknadsandelar och som inte
kunnat förklaras av stigande relativpriser eller oförmånlig ländersammansättning.
Denna beräkningsmetod leder till att kravet på förbättrad konkurrenskraft
minskar, vilket förbättrar exportens utveckling i kalkylerna. Det
bör i sammanhanget konstateras att beräkningarna i den senaste långtidsutredningen
byggde på att den negativa trenden skulle bestå.
14
Diagram 6. Sysselsättning och ekonomisk tillväxt 1989-1991. Index = 100 för år 1988 Mot. 1987/88
Sysselsättning i alternativet med högre löner
U 1“ ■ > 1 ]
1986 1989 1990 1991
Källa: Finansdepartementet
Till skillnad från den senaste långtidsutredningen (LU 87) diskuteras inte i
treårskalkylerna skatteutvecklingens negativa inverkan på lönebildningen.
Det växande skattetrycket har medfört att de disponibla inkomsterna ökat
förhållandevis långsamt sedan mitten av 1960-talet. Detta har naturligtvis
gjort det svårare att åstadkomma låga nominella löneökningstal. Inte heller
sägs någonting om att skillnaderna i marginalskatter mellan olika löntagargrupper
försvårar lönerörelserna, eftersom lika stora procentuella lönelyft
för alla betyder en väsentligt lägre procentuell ökning av de disponibla
inkomsterna i vissa inkomstlägen än i andra. Detta tenderar att utlösa
motkrav från missnöjda grupper och kan därmed lätt medverka till en
inflationistisk uppskruvning av löneläget.
Enligt vår mening är det orealistiskt att tro att Sverige under ett fortsatt
stigande skattetryck och en stark inhemsk efterfrågan skall klara att få ned
lönekostnadsökningarna till 3 % och inflationen till 2 å 3 %.
Den antagna ökningen av den totala konsumtionen innebär stora risker
för en alltför snabb löneglidning och i förlängningen en inflatorisk överhettning.
För att klara denna balansgång måste finanspolitiken skärpas i
syfte att ytterligare bromsa i första hand den offentliga konsumtionsökningen.
Dessutom måste hushållssparande! öka. I treårskalkylerna har inte
någon särskild budgetförstärkning lagts in i form av besparingar. Enligt vår
mening måste ytterligare besparingar komma till stånd samtidigt med skattesänkningar
som stimulerar produktionen i det privata näringslivet.
En annan brist i treårskalkylerna är att man utgår från att verksamheten i
den offentliga sektorn kommer att bedrivas på samma sätt som nu. I den
senaste långtidsutredningen gjordes en intressant genomgång av produktivitetsutvecklingen
i den offentliga sektorn och hur alternativa finansieringssätt
och organisationsformer skulle kunna förbättra produktiviteten.
Enligt vår uppfattning måste den offentliga verksamheten effektiviseras,
omstruktureras och avmonopoliseras. Förändringar i den offentliga verk
samheten handlar lika mycket om att tillförsäkra medborgarna en bättre Mot. 1987/88
fungerande service som att ta till vara initiativkraft och spara på offentliga Fi22
utgifter.
Att även ersätta delar av den offentliga verksamheten och skapa alternativ
till dessa i form av privata alternativ, även inom ramen för offentlig
finansiering eller obligatorisk försäkring, innebär inte bara möjligheter till
en effektivare och därmed billigare produktion utan även större variationsrikedom
i tjänsteutbudet, vilket befrämjar valfriheten för både kommuner
och näringsidkare. Det innebär också större frihet för dem som arbetar i
offentlig sektor att välja arbetsgivare eller starta eget.
4.2.2 Långtidsbudgeten
I den långtidsbudget som presenteras i kompletteringspropositionen belyses
utvecklingen av statsbudgetens inkomster och utgifter fram till 1992/93.
Syftet med kalkylerna är att redovisa vilken budgetutveckling som blir
följden om inga beslut fattas om ändrade utgifter eller inkomster.
Liksom under tidigare år arbetar långtidsbudgeten med två alternativ. I
det s. k. lågalternativet antas löneökningarna uppgå till 6 % 1988 och 3 %
för åren därefter. Priserna antas stiga med 5,4 % 1988 för att därefter falla
successivt till 2 % 1993. Tillväxten antas bli ca 2 % i genomsnitt för perioden.
Räntan förutsätts falla successivt från 10 % i år till 8 % 1993. I detta
alternativ beräknas budgetunderskottet i löpande priser bli 4,7 miljarder
budgetåret 1992/93.
I det andra alternativet — högalternativet — stiger lönerna med 5 å 6 %.
Inflationen antas ligga på ca 5 % och den inhemska räntenivån hållas uppe
vid 12 %. Tillväxten väntas i detta alternativ uppgå till en halv procent per
år. I detta relativt ogynnsamma ekonomiska utvecklingsscenario ökar budgetunderskottet
till nästan 50 miljarder kr. 1992/93.
Den ökning av budgetunderskottet som sker i högalternativet beror på att
statsinkomsterna minskar till följd av lägre tillväxt, medan statsutgifterna
ökar i samma takt som i lågalternativet. Vi ser det dock som sannolikt att en
sådan stagflation som högalternativet skulle innebära leder till väsentligt
större budgetförsämringar än vad beräkningarna i långtidsbudgeten indikerar.
Med ökad arbetslöshet skulle det t. ex. vara svårt att hålla tillbaka
krav på höjda offentliga utgifter. Ett större budgetunderskott skulle också
minska förtroendet för den ekonomiska politiken och öka inflationsförväntningarna.
Om den allmänna ekonomiska utvecklingen innebär att lågalternativet
realiseras och att nolltillväxt i kommunernas utgiftsökningar uppnås, erhålls
ett fortsatt överskott i den samlade offentliga sektorns finanser. Vi ser det
inte som ett mål för den ekonomiska politiken att bygga upp ett permanent
överskott i den offentliga sektorn. Sparandet bör i stället ske i företagen och
i hushållen. Balans i den offentliga sektorns finanser gör det därför möjligt
att sänka skattetrycket och därmed öka kapitalbildningen i den privata
sektorn, om det privata sparandet kan förmås att öka. Ett lägre skattetryck
innebär dessutom att en högre tillväxt lättare kan realiseras.
16
5 Regeringens ekonomiska politik
5.1 Tredje vägens politik misslyckad
Mot. 1987/88
Fi22
I den reviderade finansplanen görs återigen ett stort nummer av den s. k.
tredje vägens ekonomiska politik. Det finns därför anledning att närmare
granska dess syften och resultat.
Socialdemokraternas ekonomisk-politiska strategi vid återkomsten i regeringsställning
1982 byggde på att den stora devalveringen skulle föra Sverige
in i en bana av exportledd tillväxt. Därvid skulle de bytesbalansproblem
som präglat ekonomin sedan 1970-talet förbytas i bestående överskott och
tillväxten öka.
Den första fasen av denna politik sammanföll något tursamt med en
internationell konjunkturuppgång — i huvudsak genererad genom expansion
i USA — som tillsammans med det förbättrade kostnadsläget ledde till
en uppgång av exporten. Svensk industri återerövrade en del av de marknadsandelar
som tidigare gått förlorade. Industriexpansionen ledde till att
den kapacitetsreserv som fanns successivt minskade. De tidigare underskotten
i bytesbalansen förbyttes i ett litet överskott 1984. Även de offentliga
finanserna förbättrades. Till viss del skedde detta genom budgettekniska
omläggningar, men förbättringen var också en följd av de många skatteoch
avgiftshöjningarna.
Redan i slutet av 1984 klingade emellertid devalveringseffekterna av och
exportindustrin började återigen förlora marknadsandelar. Bytesbalansen
försämrades åter under 1985 och visade mot slutet av året ett saldo på minus
10 miljarder kr. Det föreföll därmed som om den tredje vägens politik skulle
vara tillbaka nära utgångspunkten, eftersom de problem som den var avsedd
att lösa återigen framträdde.
Gynnsamma internationella förändringar under 1986 kom dock att dölja
de underliggande problemen i svensk ekonomi. Sänkta oljepriser, fallande
internationella räntor och lägre dollarkurs hade en gynnsam inverkan på
bytesbalansen, som förbättrades markant. Beräkningar visar att de positiva
nettoeffekterna av dessa internationella faktorer översteg 20 miljarder kr.
under 1986. Utan dessa gynnsamma omständigheter skulle bytesbalansen
ha fortsatt att försämras till ett underskott på mellan 15 och 20 miljarder kr.
Regeringens övergripande ekonomisk-politiska strategi syftade till att
först öka nettoexporten och få till stånd en expansion inom den konkurrensutsatta
delen av näringslivet. Därefter skulle de resurser som tillväxten
skapade avsättas för investeringar i ny kapacitet så att industrin kunde
generera fortsatt tillväxt.
I den inledande fasen mellan 1982 och 1984 skapades i stort sett hela den
ekonomiska tillväxten genom en ökad nettoexport (se tabell 2). Endast en
mindre del av resurstillväxten användes för konsumtionsökning.
I den senare fasen skulle investeringarna öka. Men tabell 2 visar att
investeringar och nettoexport gav litet eller t. o. m negativt bidrag till
tillväxten efter 1985. Den försämring som nu äger rum beror således på att
den ekonomiska politiken haft en felaktig inriktning sedan flera år.
17
Tabell 2. Bidrag till BNP-tillväxten. Procent av föregående års BNP Mot. 1987/88
Fi22
1983 1984 1985 1986 1987 1988
Konsumtion | -0,7 | 1,4 | 2,0 | 2,5 | 2,2 | 1,8 |
Privat | -0,9 | 0,7 | 1,4 | 2,1 | 2,0 | 1,5 |
Statlig | -0,3 | 0,1 | 0,0 | 0,2 | 0,0 | 0,1 |
Kommunal | 0,5 | 0,6 | 0,6 | 0,2 | 0,2 | 0,3 |
Kapitalbildning | 3,1 | 2,6 | 0,1 | -1,3 | 0,5 | 0,4 |
Bruttoinvesteringar | 0,3 | 0,9 | 1,1 | -0,2 | 1,4 | 0,8 |
Lagerinvesteringar | -0,4 | 0,7 | -0,6 | -0,5 | -0,3 | -0,3 |
Nettoexport | 3,2 | 0,9 | -1,7 | -0,7 | -0,6 | -0,7 |
Summa BNP | 2,4 | 3,9 | 2,1 | 1,2 | 2,8 | 2,2 |
Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet
Om denna typ av konsumtionsinriktad expansionspolitik skrev den socialdemokratiska
regeringen i sin första finansplan 1983:
Om denna strategi skulle tillämpas på den svenska ekonomin i dess nuvarande
svaghetstillstånd, skulle den ofelbart leda till ett bakslag och inom
kort framtvinga en markant omläggning av den ekonomiska politiken i
kraftigt åtstramande riktning.
Sedan 1985 för regeringen just en sådan politik som den själv utdömde i den
första finansplanen 1983. Det bakslag man varnade för höll på att inträffa
redan 1986 men undveks tillfälligt genom gynnsamma internationella förhållanden.
De prognoser som presenteras i den reviderade finansplanens
treårskalkyler visar att bakslaget nu är nära förestående.
De stora devalveringarna, den internationella konjunkturuppgången och
halveringen av oljenotan har givit regeringen ett andrum för att återupprätta
ett fungerande marknadssystem som kan generera varaktig tillväxt.
Detta andrum har emellertid inte utnyttjats för att ta itu med strukturella
tillväxthinder såsom t. ex. det höga skattetrycket, de offentliga monopolen,
regleringsapparaten och den otillräckliga lönespridningen.
Tvärtom har skattetrycket, som är det viktigaste tillväxthindret, höjts
kraftigt av den socialdemokratiska regeringen. Som en effekt av sammantaget
119 införda och höjda skatter har skattetrycket höjts med drygt 50
miljarder sedan 1982. Till följd av det tidigare hårda skattetrycket och den
ytterligare skärpning som socialdemokraterna genomfört betalar svenska
folket 112 miljarder kr. mer i skatt, i reala termer, i år jämfört med 1982.
Eftersom tillväxten i totalproduktionen under samma period var 115 miljarder
kr., gick inte mindre än 97 % till skatt. Räknas även pensionsskatten in,
tog den offentliga sektorn hand om 112 % av ökningen av BNP.
En skattepolitik som innebär att ingenting av värdet av ökade ansträngningar
lämnas kvar åt dem som svarat för produktionsförbättringen lägger
allvarliga hinder i vägen för en ökad tillväxt.
Att utvecklingskraften i ekonomin är allvarligt försvagad visas också av
att den årliga tillväxten i Sverige endast varit ca 2 % under de tre senaste
åren trots god efterfrågan på såväl hemma- som utlandsmarknaderna. Inom jg
OECD-området har produktionsökningen varit i genomsnitt 3 % under Mot. 1987/88
samma period. Fi22
Det är egentligen inte förvånande att regeringen varit ointresserad av att
undanröja de tillväxthinder som finns i den svenska ekonomin. Skälet är att
den s. k. tredje vägens ekonomiska politik egentligen inte var så komplicerad.
Den hade en stor devalvering 1982 som dominerande inslag. Det
räckte inte. Det står därför nu alltmera klart att den s. k. tredje vägens
politik har misslyckats.
5.2 Den reviderade finansplanens riktlinjer
I januari uttryckte vi förvåning över att regeringen föreföll inte bara stå helt
utan idéer om konkreta åtgärder utan också sakna ekonomisk-politisk
strategi. Budgetpropositionen och finansplanen var unikt tunna till både
omfattning och innehåll.
Vi ställde oss tvivlande till att regeringen skulle lyckas bringa ned löneökningarna
till 4 % i enlighet med sitt huvudalternativ i finansplanen. Den
inhemska efterfrågan bedömde vi som mycket högt uppdriven, något som vi
varnat för under flera år, och regeringen hade, enligt vår mening, försummat
att lägga en god grund för avtalsrörelsen genom att sänka marginalskatterna.
Utvecklingen hittills under 1988 har besannat våra farhågor.
Vi framhöll även i januari att regeringens brist på framförhållning gång på
gång lett till att åtgärdspaket brådstörtat har måst framläggas för att möta
uppkommande kriser. 1 sådana situationer har nästan alltid skattehöjningar
varit det styrmedel som snabbt kunnat sättas in. Därmed har också skattetrycket
skärpts ytterligare, vilket är en viktig orsak till problemen redan från
början. Vi varnade också för att bristen på konkreta och rätt utformade
ekonomisk-politiska åtgärder och frånvaron av handlingsberedskap i finansplanen
skulle komma att medföra att det tidigare mönstret med hastigt
improviserade krispaket skulle upprepas. Även i detta hänseende har våra
farhågor besannats. I den reviderade finansplanen pekas på flera ställen på
behovet av efterfrågedämpande åtgärder, och som vanligt kommer regeringen
med förslag om ytterligare skattehöjningar, som drar upp skattetrycket
ytterligare trots tidigare löften om motsatsen. Som medel att dämpa
efterfrågan i ekonomin är även det senaste åtgärdspaketet ett slag i luften.
Dessutom har riksbanken vidtagit korrigerande åtgärder i syfte att höja
räntenivån. Denna åtgärd är en ordentlig bakläxa åt regeringens ekonomiska
politik. Riksbankens ingripande vid ett i hast utlyst sammanträde bekräftar
att den s. k. tredje vägens politik inte fungerar.
Situationen påminner om vad som hände för tre år sedan, då en alltför
svag finanspolitik inför valet fick korrigeras med kreditpolitiska åtgärder.
Då räddades vi av oljenotans halvering. Men denna typ av kvartalspolitik
angriper endast symptomen på svårigheterna i ekonomin. I stället krävs en
annan och mera långsiktigt inriktad ekonomisk-politisk strategi av den typ
som moderata samlingspartiet förespråkar, med åtgärder såsom lägre offentliga
utgiftsökningar, sänkta skatter och avreglering av ekonomin.
19
5.3 Avtalsrörelsen och lönebildningen
Inte under något år sedan 1982 har regeringens mål för löneökningarna
förverkligats. Av diagram 7 framgår tydligt att de årliga lönehöjningarna
genomgående hamnat högt jämfört med våra viktigaste konkurrentländer.
Regeringens ekonomiska politik är i detta avseende ett enda stort misslyckande.
Diagram 7. Lönekostnadsökningarna för industriarbetare i Sverige och i 14 OECDländer
1980—1987. Årlig procentuell förändring, nationell valuta
-10
10
Svertge
-8
8
-6
6
14 OECD-lånder
- 4
4
2
1982 1963 1984 1985 1986 1987
1981
1980
Anm.: OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent
till Sverige på världsmarknaden.
Källa: OECD, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.
Detta måste också bli omdömet om årets avtalsrörelse, eftersom målet att
lönestegringen skulle stanna vid 4 % inte kommer att uppnås på långt när. I
den moderata partimotionen i januari pekade vi på de faktorer som i år
skulle göra det svårt att hålla tillbaka lönestegringen.
Bland dem kan nämnas högt kapacitetsutnyttjande, stor efterfrågan på
arbetskraft, betydande spänningar mellan olika löntagargrupper inom och
mellan avtalsområdena, det förhållandet att första avtalsåret brukar bli
dyrast och att det i år dessutom är valår. Men som det största problemet
framhöll vi att regeringen underlåtit att med skattelättnader bädda för
måttfulla löneökningar som ändå kunde medge bevarad köpkraft. Vi gjorde
den bedömningen — grundad på erfarenhet — att den genomsnittliga löneökningen
snarare skulle hamna över än under 7 %.
I den reviderade finansplanen har regeringen höjt löneantagandet med
50 % från 4 till 6 %. Därmed hoppas man undgå jämförelser med skräckalternativet
från januari, vilket baserades på 7 % löneökning. Skälet till att
finansministern kan klänga sig fast vid fiktionen att 7-procentsgränsen ännu
inte är genombruten är — förutom den sedvanliga underskattningen av
löneglidningen — att avtalsparterna i stor utsträckning använt det gamla
förhandlartricket att skjuta lönehöjningarna en bit in på året. Kostnads- Mot. 1987/88
genomslaget blir då inte fullständigt det första året. Men lönenivån höjs fullt Fi22
ut inför nästa avtalsrörelse, då man får problem med överhänget från
föregående år.
Regeringen har ett särskilt ansvar för löneutvecklingen inom det statliga
området. Trots beslutet om ett lönetak på 4 % blir här nivåhöjningen under
1988 närmare 7 % och överhänget till nästa år ca 2,5 %. Förutsättningarna
att klara ett fortsatt lönetak på 4 % — och än mer den i treårskalkylerna
angivna målsättningen på 3 % om året fram till 1991 — ter sig därmed
utomordentligt dåliga.
Under senare tid har det även slutits några tvåårsavtal. Inom den kommunala
sektorn höjs lönerna med 11,5— 15 % 1988 och 1989. Chaufförerna
inom Transportarbetareförbundet nådde 18 %, varav hälften i år och hälften
nästa år. Att under sådana omständigheter åstadkomma ett trendbrott i
lönebildningen, så att den genomsnittliga uppgången stannar vid 3 %, är
helt enkelt inte möjligt.
Genom de alltför stora nominella löneökningarna drabbas kommuner
och landsting av ökade kostnader. De beräkningar som redovisades i den
preliminära nationalbudgeten visade att kommunernas finanser försämras
med drygt 6 miljarder 1988 och med lika mycket under 1989 som ett resultat
av att lönerna i år och nästa år stiger med 7 i stället för med de 4 % som var
regeringens huvudalternativ. Moderata samlingspartiet har länge förordat
en politik som innebär både sänkta skatter och minskade statsbidrag till
kommunerna. Därigenom skulle löneavtal kring fyraprocentsnivån möjliggöras
och kommunsektorn inte drabbas av stora kostnadsökningar. Kommunerna
skulle således klara den minskning av statsbidragen som vi föreslog
i januari. De nu träffade avtalen minskar möjligheterna att göra indragningar
från kommunerna för 1989. Genom regeringens underlåtenhet
att vidta åtgärder som skulle ha underlättat årets avtalsförhandlingar drabbas
kommunerna av stora kostnadsökningar både 1988 och 1989.
Det hindrar inte att skattepolitiska åtgärder är angelägna för att dämpa
lönestegringen i framtiden. Vi moderater har på ett tidigt stadium lagt
förslag om marginalskattesänkningar 1989 och därtill inflationsskydd för
skatteskalan i syfte att underlätta den kommande avtalsrörelsen. Finansministern
har tidigare vänt sig emot tanken på skattelättnader nästa år, men
regeringen aviserar nu att överläggningar med arbetsmarknadens parter kan
leda fram till vissa förändringar. Vi vidhåller att marginalskatterna måste
sänkas alldeles oavsett resultatet av sådana samtal. Det måste också understrykas,
att det inte räcker med justeringar i skatteskalan. Frånvaron av
inflationsskydd kommer att slå hårt, när inflationen ligger kring 6 %. Därtill
kommer att regeringen har föreslagit en höjning av pensionsavgiften från
årsskiftet.
Ännu en gång har det bekräftats att myten om en socialdemokratisk
regerings överlägsna förmåga att förmå avtalsparterna till uppgörelser inom
det samhällsekonomiska utrymmet saknar förankring i verkligheten. Eftersom
lönestegringen i våra viktigaste konkurrentländer torde stanna vid
4 %, ökar lönerna nästan dubbelt så snabbt i Sverige under 1988, och
samma bild kan befaras för nästa år. 21
För Sveriges ekonomiska framtid är egentligen ingenting viktigare än att Mot. 1987/88
få hejd på spiralen skatter—löner—priser. Enligt vår mening är det nödvän- Fi22
digt att börja på skattesidan. Så länge vårt land har den fria världens
hårdaste skattetryck — som därtill skärps successivt — och så länge hela
produktionsökningen dras in till det allmänna, lika länge lär det förbli
omöjligt att föra ned kostnadsstegringen till i nivå med vad som gäller i våra
viktigaste konkurrentländer.
5.4 Regeringens ekonomisk-politiska åtgärder
Från moderat håll har vi länge framhållit att den snabba konsumtionsökning
som ägt rum sedan 1985 och som väntas fortsätta även under 1988 borde ha
bromsats på ett tidigt stadium genom åtstramning av den offentliga konsumtionen
och genom åtgärder som verkningsfullt stimulerat hushållssparande!.
Vi förutspådde i januari att regeringen till följd av sin passivitet skulle
tvingas ingripa senare under året med ett improviserat och brådskande
åtgärdspaket.
Nu kan vi konstatera att vi fått rätt på denna punkt. Regeringen föreslår i
kompletteringspropositionen åtstramningsåtgärder som riktar sig mot hushållen.
Genom sin underlåtenhet att i god tid föreslå konsumtionsbegränsande
insatser i den offentliga sektorn och sparstimulanser för hushållen
tvingas nu regeringen till nya skattehöjningar. Vi motsätter oss bestämt en
ytterligare skärpning av skattetrycket, något som även olika regeringsföreträdare
erkänt inte borde komma till stånd.
Eftersom privatkonsumtionen ökar snabbare än hushållens disponibla
inkomster, försämras sparandet. Regeringen räknar för tredje året i följd
med att hushållssparande! blir negativt och tvingas dessutom dra ner sin
tidigare prognos för sparkvoten under innevarande år. Det fall i hushållens
sparkvot som ägt rum under 1980-talet beror i huvudsak på ett minskat
sparande i småhus. En viktig förklaring till detta är den avdragsbegränsning
som genomfördes i början av 1980-talet. Den diskussion som nu förs —
särskilt mot bakgrund av den inkomstskatteutredning som finansministern
tillsatt, där ytterligare och väsentligt större avdragsbegränsningar diskuteras
för t. ex. villaägare - motverkar således en återhämtning av hushållssparande!.
Regeringens passivitet i fråga om hushållssparande! är också en
viktig förklaring till den uppkomna situationen. Den privata konsumtionsökningen
kunde, enligt vår uppfattning, ha bromsats tidigare genom en mer
aktiv sparpolitik från regeringens sida i linje med de moderata förslagen.
Nu föreslår regeringen en extrainsättning på allemanssparandet med
5 000 kronor under en period som sträcker sig från slutet av 1988 till början
av 1989. Erfarenheten har visat att denna typ av extrainsättningar inte
medfört något nämnvärt nysparande. Möjligheten till extrainsättningar har
endast inneburit att människor flyttat pengar från ett konto till ett annat.
Dessutom har riksgäldskontoret inte något behov av mer pengar från allemanssparandet
(se mer därom i avsnitt 6.4). Enligt vår uppfattning bör
därför riksdagen endast godta förslaget om extrainsättningar och höjning av
taket i vad avser allemansfondsparandet, där dessa åtgärder är motiverade
med hänsyn till behovet av riskkapital och en spridning av aktieägandet.
Regeringen vill införa ett särskilt ungdomsbosparande. Från moderat sida Mot. 1987/88
välkomnar vi regeringens ambitioner på detta område. Vi har länge för- Fi22
ordat att ett särskilt bosparande införs. Finansministern ansluter sig nu till
vår uppfattning att det skattegynnade bosparandet bör frikopplas från allemanssparandet
och i stället bygga på bankernas spara—låna-system. Regeringens
förslag är emellertid krångligt till sin konstruktion och skulle, om
det genomfördes, leda till ökade kostnader för såväl banker som ansvarig
myndighet, utan att ge särskilt stora effekter på nysparandet. På flera
punkter är regeringens ställningstaganden svårmotiverade. För det första
bör inte ett bosparande enligt vår uppfattning ha en åldersbegränsning, vare
sig uppåt eller nedåt. För det andra bör inte sparbeloppet begränsas. I
stället kan ett tak för den särskilda bonusen fastställas. För det tredje måste
utbetalningen av sparpremien vara knuten till köp av bostad, vilket inte
regeringens förslag förutsätter. För det fjärde är det orimligt att personer
som redan sparar på andra bankkonton inte får delta i ungdomsbosparandet.
För det femte måste det vara fel att diskriminera ett riskvilligt bosparande.
I regeringsförslaget kan bara banksparande anslutas.
Enligt vår uppfattning lider regeringsförslaget av sådana brister att det
måste avvisas i sin helhet. Regeringen bör i stället återkomma med ett nytt
förslag med den inriktning som förordas av moderata samlingspartiet i
motion 1987/88:Fi213.
Regeringen föreslår att lagen mot skatteflykt, den s. k. generalklausulen,
skall förlängas med ytterligare ett år. Enligt vår uppfattning är generalklausulen
så allmänt formulerad att den i princip kan tillämpas på varje rättshandling
med skattekonsekvenser och därmed leda till högre skatt för den
enskilde. Det blir i så fall omöjligt att i förväg veta om klausulen kommer att
tillämpas. Klausulen är därmed oacceptabel från rättssäkerhetssynpunkt.
Lagen mot skatteflykt bör därför inte förlängas utan i stället avskaffas.
Avdragsreglerna för ingående mervärdeskatt föreslås ändrade fr. o. m.
den 1 juli 1988 så att ingående skatt på utgifter för representation blir
avdragsgilla endast i den mån avdragsrätt föreligger vid inkomsttaxering.
En begränsning av avdragsrätten för representationskostnader vid företagens
inkomstbeskattning genomfördes senast fr. o. m. inkomståret 1987.
Den nu föreslagna begränsningen innebär en anpassning av reglerna för
mervärdeskatten till vad som gäller vid inkomstbeskattningen. Från moderat
håll avvisades de tidigare gjorda begränsningarna med motiveringen att
representationskostnader är en väsentlig del i företagens marknadsföringsinsatser
och därför bör vara avdragsgilla samt att begränsningsreglerna
missgynnar mindre företag som inte har egna matsalar. Den nu föreslagna
åtgärden innebär en ytterligare begränsning som höjer kostnaderna för
företagen, varför vi motsätter oss förslaget.
Regeringen vill höja skatten på eldningsolja och andra oljor med 75 kr.
per kubikmeter från den 1 juli 1988. Förslaget leder till en ytterligare
skärpning av skattetrycket. Regeringen fortsätter också att använda punktbeskattningen
som energipolitiskt styrmedel. För att få ordning på beskattningen
av energi har moderata samlingspartiet länge förordat en övergång
till mervärdeskatt på energiområdet, kombinerad med energilikformiga
punktskatter på förhållandevis låg nivå. En sådan ordning skulle
undanröja punktskatternas nuvarande snedvridningseffekter för den sven- Mot. 1987/88
ska industrin och innebära en stimulans för de energikrävande basnäringar- Fi22
na samt leda till positiva sysselsättningseffekter i särskilt utsatta regioner.
Mot denna bakgrund avvisar vi regeringens förslag att höja oljeskatten.
Regeringen vill även göra en indragning av likviditet från näringslivet på
ca 10 miljarder kr. Inbetalningarna skall ske till riksbanken i augusti 1988
och i januari 1989. Medlen skall stå inne till juli 1990. Motivet för åtgärden
är att näringslivets likviditet i hög grad skulle ha använts till uppköp av
andra företag och att den medverkat till en kraftig kreditexpansion. Enligt
vår uppfattning är detta endast skenmotiv, vilket bekräftas av den statskontrollerade
PKbankens senare köp av Carnegie Fondkommission. Det verkliga
skälet till regeringens förslag torde i stället vara den beställning som LO
framfört. Även om de innestående medlen gottgörs ränta från riksbanken,
är denna ersättning endast hälften så stor som vad penning- och obligationsmarknaden
kan erbjuda. Mot denna bakgrund kan man även se den föreslagna
likviditetsindragningen som en smygbeskattning av företagen på
omkring 1 000 milj. kr. Det är allvarligt att regeringen inte utrett förslaget
ordentligt eller vare sig remissbehandlat det eller låtit lagrådet yttra sig,
eftersom det är fråga om en helt ny skattebas. Definitionen av skattebasen
leder nämligen till att indragningen av likviditet slår helt godtyckligt. Ett
företag som exempelvis har tagit upp ett lån före den 31 december 1987 för
att finansiera en investering drabbas hårdare än om man väntat till efter
årsskiftet. I regeringens förslag finns ingen som helst koppling mellan den
valda skattebasen och skatteutvecklingsförmågan. Moderata samlingspartiet
avvisar bestämt förslaget.
Ytterligare ett inslag i regeringens s. k. åtstramningspaket är att kravet på
minsta kontantinsats vid kreditköp höjs från 20 % till 50 % för bilar och till
40 % för övriga varor. Denna åtgärd är enligt regeringen avsedd att dämpa
ökningen av konsumtionskrediter. Efter avregleringen på kreditmarknaden
torde emellertid denna typ av åtgärd i praktiken vara verkningslös genom
att kreditströmmarna i stället tar andra vägar. Enligt vår uppfattning är
denna skärpning av en kreditregiering ett beklagligt steg tillbaka i utvecklingen
mot en friare marknad.
I avsnittet om statliga garantier föreslås ett delat ansvar så till vida att
statlig garanti för lån får omfatta högst 75 % av kreditens storlek. Fördelar
skulle därigenom uppnås genom en mera realistisk lånebeviljning och en
effektivare bevakning. Det är naturligt, anför man, att banker och andra
kreditinstitut koncentrerar sin bevakning till låneengagemang där det finns
risk för egna förluster. Genom detta delade ansvar skulle statens förluster
minska, vilket vi hälsar med tillfredsställelse.
Vidare föreslås att viss statlig garantigivning skall avgiftsbeläggas. Avgifterna
skall utgå för att täcka statens kostnader för administration och
förluster på beviljade garantier. Moderata samlingspartiet, som anser att
den statliga garantiverksamheten bör vara självfinansierande, tillstyrker
förslaget men anser att den tvååriga övergångsperioden på jordbruksdepartementets
område vad avser redan beviljade garantier kan te sig alltför
knapp. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med nytt förslag
om övergångsregler.
Riksrevisionsverket betonar i en utredning, som kommenteras i den Mot. 1987/88
reviderade finansplanen, vikten av en mer genomgripande översyn av floran Fi22
av stödregler kombinerad med att man undersöker om det statliga stödet på
en del områden kan begränsas eller slopas. Regeringen delar utredningens
bedömning och betonar ”vikten av att dessa frågor utreds under det fortsatta
arbetet med att rationalisera det statliga stödet till näringslivet”. Detta
är enligt vår mening uttryck för en anmärkningsvärt passiv regeringspolitik.
Att återställa och vidmakthålla näringslivets långsiktiga konkurrenskraft
och därmed förutsättningarna för välståndsutvecklingen är näringspolitikens
viktigaste uppgift. Den skall åstadkommas med generella medel, som
stärker livskraftiga företag, ger ett fritt näringsliv och innebär en ekonomi i
balans. Bidrags- och subventionspolitiken skall så långt möjligt avvecklas,
skatterna sänkas, samhället avbyråkratiseras och fondsocialismen undanröjas.
Vi hänvisar i övrigt till partimotionen ”Näringsfrihet och framtidens
arbetstillfällen” (1987/88:N225), där vi närmare utvecklar dessa synpunkter.
Från dessa utgångspunkter kan vi sålunda inte godta regeringens förslag
till riktlinjer för stöd till näringslivet i kompletteringspropositionen (s.
50 ff). Ett nytt förslag måste därför föreläggas riksdagen i enlighet med de
principer som vi angett och som framförts i näringslivsorganisationernas
remissyttranden.
Trots förhandsuppgifter om motsatsen tvingas vi konstatera att regeringen
inte lagt några förslag om inkomstskatterna för 1989 till vårriksdagen. På
bara några få rader, närmast i förbigående, meddelar regeringen att man
avser att återkomma med förslag om ”den närmare utformningen av 1989
års skatteskala”. Vi beklagar att regeringen ännu inte kommit till insikt om
skatternas roll i avtalsrörelserna och deras stora betydelse för ekonomins
utveckling även i övrigt.
Det besked som lämnas i propositionen innebär emellertid att regeringen
— i samband med en eventuell justering av inkomstskatterna efter valet i
höst - avser att ytterligare skärpa nuvarande avdragsbegränsning med tre
alternativt fyra procentenheter. Dessutom skall kvarstående inkomstbortfall
kompenseras genom en höjning av de indirekta skatterna — sannolikt
mervärdeskatten.
Genom att en marginalskattesänkning kombineras med dels en ytterligare
avdragsbegränsning, dels en höjning av momsen, blir det omöjligt för
löntagarorganisationerna att hålla tillbaka bruttolönekraven. För många
löntagare kommer nämligen de sammantagna effekterna av de sänkta skattesatserna,
avdragsbegränsningen och en momshöjning att leda till höjd
skatt. Den aviserade avdragsbegränsningen innebär att regeringen än en
gång bryter mot det löfte som alla riksdagspartier utom vpk gav inför valet
1979 och som endast moderata samlingspartiet hållit fast vid.
Socialdemokraterna vill nu ta ytterligare steg mot den typ av mycket
omfattande avdragsbegränsning som bl. a. finansministern pläderat för i sin
idéskiss, vilken presenterades våren 1987 och för närvarande är under
utredning i inkomstskatteutredningen.
En avdragsbegränsning av denna typ skulle självfallet slå hårt mot de
hushåll som bor i småhus eller i bostadsrätt dels genom att boendekostnaden
stiger, dels genom att priserna på småhus och bostadsrätter faller.
Socialdemokraternas vilja att mildra dessa effekter torde vara begränsade. I Mot. 1987/88
direktiven till skatteutredningen sägs nämligen bl. a.: Fi22
Att helt eller delvis undanta räntekostnader för lån på villor och bostadsrätter
från avdragsbegränsningen är enligt min mening inte lämpligt.
I tabell 3 redovisas hur boendekostnaderna för småhus och bostadsrätter
skulle öka i de två alternativ som regeringen enligt ett pressmeddelande
avser att överväga i höst. Den mer omfattande avdragsbegränsningen enligt
skatteskissen skulle naturligtvis ge långt större försämringar.
Tabell 3. Ökning av boendekostnaderna enligt regeringens två alternativ till
avdragsbegränsning
Underskott | Ökning av boendekostnaderna vid | |
20 000 kr | 50 kr/mån | 67 kr/mån |
30 000 kr | 75 kr/mån | 100 kr/mån |
40 000 kr | 100 kr/mån | 133 kr/mån |
50 000 kr | 125 kr/mån | 133 kr/mån |
Moderata samlingspartiet står fast vid det löfte vi avgav inför 1979 års val
och som innebär att boenderäntor bör vara helt avdragsgilla. Vi avvisar
således alla förslag om nya avdragsbegränsningar och vill i stället successivt
eliminera den nuvarande begränsningen. Enligt vår uppfattning utgör sparandet
i den egna bostaden en viktig sparform. Eftersom hushållssparandet
generellt sett är uselt i Sverige, är det en bakvänd politik att, som regeringen
vill, ytterligare försämra villkoren för detta sparande.
6 Det moderata alternativet
6.1 En långsiktig ekonomisk-politisk strategi
Målet för den ekonomiska politik moderata samlingspartiet förespråkar är
ytterst att öka den enskildes frihet och välfärd. Det förutsätter en god
ekonomisk tillväxt, stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. De
målen kan nås endast med en politik som stärker marknadshushållningen
och avlägsnar de tillväxthinder som under lång tid byggts in i den svenska
ekonomin.
Moderata samlingspartiet sätter omvandlingens och dynamikens förutsättningar
i centrum för den ekonomiska politiken. Omvandlingen av ekonomin
förutsätter utveckling av nya lönsamma företag och avveckling av
gamla olönsamma. För att en sådan utveckling och tillväxt skall kunna
komma till stånd krävs ökad flexibilitet i den svenska ekonomin.
Vi förespråkar en politik som ger utrymme för stor individuell frihet och
uppmuntrar personliga initiativ och personligt ansvarstagande. Detta förutsätter
att människor själva får behålla en rimlig del av ersättningen för sina
arbetsinsatser. Därför är det nödvändigt att sänka skattetrycket, vilket
förutsätter en minskning av de offentliga utgifternas andel av BNP.
Efter det senaste decenniets utveckling och med tanke på att de grund- Mot. 1987/88
läggande problemen i svensk ekonomi ännu inte är lösta står det klart att en Fi22
varaktigt hög tillväxttakt i svensk ekonomi är svår att förena med en
offentlig sektor av dagens storlek i förhållande till BNP. Tillväxthindren för
den privata sektorn har också blivit för stora. Privat verksamhet är som
regel mer effektiv än offentlig och måste därför ges ökat utrymme. Dessutom
behöver produktiviteten höjas inom den offentliga sektorn. Riktmärket
bör vara att god service i erforderlig omfattning skall tillförsäkras
medborgarna men i effektivare former, som tillgodoser kravet på kvalitet.
Den ekonomisk-politiska strategi vi förordar innebär en låg ökningstakt
för de offentliga utgifterna, sänkt skattetryck, stram finanspolitik, avreglering
av näringslivet, avskaffande av statliga och kommunala monopol, avveckling
av löntagarfonderna samt ett ökat hushållssparande.
Förutom en stram finanspolitik måste politiken också följas upp med
åtgärder som stimulerar hushållens sparande. I annat fall riskerar den
inhemska efterfrågan att bli fortsatt alltför expansiv, vilket ytterligare skulle
försämra bytesbalansen och driva på inflationen. Dessutom är det angeläget
att begränsa de offentliga utgifternas ökning i större utsträckning än vad
regeringen föreslår för att dämpa de offentliga resursanspråken och därmed
ge den enskilda sektorn större möjlighet att expandera och sysselsätta
arbetskraft.
Den ekonomiska politiken bör läggas upp efter långsiktiga ramar och
undvika den typ av snabba kast som regeringen alltför ofta tvingats till.
För att ge trovärdighet åt stabiliseringspolitiken måste en fast växelkurs
upprätthållas. Det är mot den bakgrunden som vi föreslår en fastare anknytning
av kronan till det europeiska monetära samarbetet, vilket innebär
att den svenska inflationstakten och kostnadsökningarna inte kan tillåtas
avvika från vad som gäller i de övriga länder som deltar i detta samarbete.
Även dagens valutakorg sätter vissa gränser för vilka lönekostnads- och
prisökningar som kan tillåtas, men dessa har klart överskridits under den
socialdemokratiska regeringsperioden. Det är angeläget att den ekonomiska
politiken genom en sänkning av skattetrycket skapar de förutsättningar
som är nödvändiga för att arbetsmarknadens parter skall ha en rimlig
möjlighet att nå uppgörelser som är förenliga med en fast valutakorg.
En växelkursnorm för stabiliseringspolitiken innebär att en fortsatt bytesbalansförsämring
inte kan accepteras. För att undvika en sådan måste den
ekonomiska politiken i första hand inriktas på att angripa de grundläggande
problemen i den svenska ekonomin. Skulle bytesbalansförsämringen accelerera
ytterligare och den fasta växelkurspolitiken därmed hotas, kan det inte
uteslutas att den ekonomiska politiken kan behöva läggas om ytterligare i
åtstramande riktning. En sådan skärpning av åtstramningspolitiken bör
emellertid endast tillgripas i sista hand, om övriga åtgärder inte kan bedömas
få tillräckligt snabb effekt, något som inte kan uteslutas till följd av
den socialdemokratiska regeringens underlåtenhet att i tid vidta verkningsfulla
åtgärder.
Utöver växelkursnormen bör den ekonomiska politiken, såväl på kort
som på längre sikt, genom avreglering och undanröjande av tillväxthinder,
inte minst på ekonomins utbudssida, inriktas på att stimulera den reala 27
tillväxten i ekonomin.
Om den offentliga utgiftsexpansionen hålls tillbaka, kan tillväxten i total- Mot. 1987/88
produktionen öka snabbare genom expansion i den privata sektorn. Där- Fi22
med skapas utrymme för sänkt skattetryck, vilket i sin tur ytterligare stimulerar
tillväxten i ekonomin och utbyggnaden av näringslivet. I första hand
måste detta utrymme användas för att sänka skatter som drabbar arbete,
sparande och företagsamhet. Ett lägre skattetryck och lägre marginaleffekter
ger konkurrensförbättringar gentemot omvärlden.
Den viktigaste åtgärden för att underlätta lönebildningen och öka drivkraften
att arbeta och spara är sänkta marginalskatter. Med anledning därav
föreslog vi i vår motion ”Större frihet och ökad välfärd genom sänkta
skatter” (1987/88:Sk470) en kraftig sänkning av marginalskatterna med
början redan 1989. Vi föreslog även en sänkning av bolagsskatten i samband
med att vissa möjligheter till fondavsättningar minskas.
Förmögenhets- och arvsskatterna bör också sänkas, eftersom de drabbar
den kapitalbildning som främjar ekonomisk tillväxt. Dessa skatter drabbar
enbart privatpersoners förmögenhetsuppbyggnad. Effekten blir att kreativa
människor, som är viktiga för Sveriges utveckling, föredrar att flytta utomlands.
Den svenska ekonomin är hårt reglerad genom konkurrensbegränsningar,
etableringshinder och mängder av regleringar. Sverige behöver avregleras.
Det gäller både den offentliga sektorn och det privata näringslivet.
I dag kännetecknas områden som barnomsorg, sjukvård, åldringsvård
och utbildning av låg effektivitet och ibland långa köer. Vi vill därför att
monopolen skall brytas och konkurrensen stärkas genom att privata alternativ
till offentligt producerad service tillåts. Detta kan bl. a. ske genom
användandet av den princip som ligger till grund för den gemensamma
borgerliga motionen om familjepolitiken. Den bärande tanken i detta förslag
är att finansieringen i högre grad skall följa medborgaren och inte
tillfalla den offentliga producenten. Att släppa in enskilda initiativ innebär
inte bara möjligheter till billigare produktion och därmed ökad produktivitet,
utan också större variationsrikedom i tjänsteutbudet. Valfriheten ökar
både för konsumenter och för producenter. Valfriheten är särskilt viktig för
den som genom ålder eller handikapp är beroende av andra för vård eller
stöd.
En utbyggnad av den privata tjänstesektorn innebär också valfrihet för
alla dem som arbetar i berörda yrken att välja andra arbetsgivare eller starta
eget. I dag har t. ex. personalen inom sjukvård eller äldreomsorg i praktiken
endast en enda arbetsgivare i Sverige. Detta synes också motverka
benägenheten att söka sig till dessa viktiga arbetsområden.
Förbud och föreskrifter som hämmar näringslivet bör så långt som möjligt
tas bort. Syftet skall vara att förbättra effektivitet och förnyelseförmåga
genom att avskaffa olika typer av regleringar. En avreglerad kapital- och
valutamarknad fördelar de finansiella resurserna smidigare, snabbare och
säkrare till de områden där de gör mest nytta.
Investeringsfonderna tillskapades ursprungligen som konjunkturpolitiskt
instrument. Av olika skäl är det inte längre lämpligt att bedriva stabiliseringspolitik
som syftar till att kortsiktigt utjämna svängningar i den internationella
konjunkturen. Vi anser därför att såväl investeringsfonderna som 28
investeringsreserverna generellt bör vara frisläppta. Frågan om investerings- Mot. 1987/88
fondernas framtid bör prövas i samband med att hela företagsbeskattningen Fi22
reformeras.
De ständigt återkommande prisregleringarna utgör ett konkurrens- och
tillväxthämmande inslag. De lagar och institutioner (SPK) som gör prisregleringar
möjliga bör avvecklas.
Lagstiftningen på arbetsmarknaden bör moderniseras så att den underlättar
och inte försvårar strukturomvandlingen. Bostadsmarknaden måste
fås att fungera bättre genom att subventioner successivt tas bort, fastighetsskatten
stegvis avskaffas och centralstyrning och byråkrati ersätts med
rörlighet och anpassning.
Löntagarfonderna skall avvecklas. Fonderna hämmar tillväxten i ekonomin
bl. a. genom att vinstmedel tas ut från de företag som har högst
avkastning. Att sprida aktieägandet genom avskaffandet av fondsocialismen
stärker marknadsekonomin. Likaså bör uttaget av sociala avgifter på de
anställdas vinstmedel avskaffas. I stället bör företagsanknutna vinstandelssystem
stimuleras.
Ett viktigt inslag i en politik för högre tillväxt är att ekonomins spelregler
är någorlunda stabila över tiden. Den kortsiktighet och ryckighet som
kännetecknat den socialdemokratiska politiken under senare år har förstärkt
osäkerheten för företagare och anställda. Ständiga ändringar av spelreglerna
genom skattehöjningar, nya ingrepp och regleringar skapar ett
klimat där långsiktiga satsningar och investeringar över huvud taget inte
kommer till stånd. Den ekonomiska politikens inriktning bör därför ligga
fast över tiden.
6.2 Sparandebristen
Den inriktning av politiken som socialdemokraterna förespråkar mot bestående
överskottssparande i den offentliga sektorn innebär ett successivt
överförande av ägande från enskilda händer till det allmänna. Utvidgningen
av AP-fondens placeringsmöjligheter, inrättandet av en femte AP-fondstyrelse,
uttaget av pensionsskatten och införandet av löntagarfonderna är
konkreta exempel på att denna utveckling pågår för fullt.
Moderata samlingspartiet förespråkar en annan väg. Det sparande och
den kapitalbildning som krävs för näringslivets utbyggnad skall ske i företagen
och i hushållen. Det offentliga sparandet bör i stort sett vara i balans.
Förändringar i hushållens konsumtions- och sparandemönster har stor
inverkan på utvecklingen av det totala sparandet i ekonomin, då den privata
konsumtionen svarar för ca hälften av BNP. Förskjutningar i konsumtionsresp.
sparandedelen av hushållens disponibla inkomster kan alltså leda till
kraftiga genomslag på den samlade efterfrågan i ekonomin.
Det dåliga hushållssparande utgör därför ett allvarligt problem. Regeringen
räknade i januari med att hushållens sparkvot — summan av hushållens
reala och finansiella sparande i förhållande till den disponibla inkomsten
— skulle vara minus 3 % 1988. Nu har den prognosen justerats ned
ytterligare till minus 3,7 %. Det innebär att hushållen fortsätter att i allt
större utsträckning låna och ta av sina sparmedel för att konsumera. Denna 29
utveckling leder därmed till en fortsatt alltför hög inhemsk efterfrågan. Mot. 1987/88
Genom hushållssparandets stora betydelse för utvecklingen av det totala Fi22
sparandet å ena sidan och den inhemska efterfrågan å den andra är det,
enligt vår uppfattning, en viktig uppgift för den ekonomiska politiken att
vända den alltsedan 1960-talet trendmässiga minskningen av hushållssparandet.
Ett ökat hushållssparande förutsätter en generell politik. Det går inte att
nämnvärt öka sparandet med hjälp av skattemässiga styråtgärder som t. ex.
nu sker i allemanssparande!. Inte heller påverkas hushållens sparvilja av
påkostade annonskampanjer av den typ som spardelegationen genomfört.
För att öka hushållens sparande krävs i första hand stabila spelregler.
Dessutom krävs ett sänkt skattetryck, som höjer avkastningen efter skatt på
sparandet. Våra förslag om sänkta marginalskatter gör det t. ex. mer lönsamt
att spara och mindre lönsamt att låna. Därutöver är det viktigt att
särskilt stimulera långsiktigt bundet sparande samt att sprida ägandet av
bostäder och aktier. Våra konkreta förslag för att öka hushållssparande
återfinns i en särskild motion (1987/88:Fi613).
6.3 Utgifts- och skattepolitiken
Utgifts- och skattepolitiken är en viktig del av den ekonomisk-politiska
strategin för att återställa balansen och öka tillväxten i den svenska ekonomin.
Att krympa både utgifts- och skattesidan i statsbudgeten sett i relation
till bruttonationalprodukten har stor betydelse för möjligheterna att förbättra
den svenska ekonomins utvecklingsförmåga. Vi anser inte, till skillnad
från regeringen, att målsättningen bör vara att långsiktigt skapa ett
permanent överskott i den konsoliderade offentliga sektorns finanser. Det
sparande och den kapitalbildning som krävs för näringslivets behov bör,
som beskrivits i tidigare avsnitt, i stället ske i företagen och i hushållen.
I vår januarimotion angående den ekonomiska politiken (1987/88:Fi223)
föreslog vi en utgiftsnivå som låg drygt 13,9 miljarder lägre än vad regeringen
förordade för budgetåret 1988/89. Av dessa besparingar var ca 5,7
miljarder i princip av engångskaraktär. Skattesänkningar föreslogs med 5
miljarder kr. Hade dessa förslag genomförts, skulle budgetunderskottet ha
blivit 8,8 miljarder kr. lägre än regeringens. Våra marginalskattesänkningar
hade dessutom stimulerat arbetsutbudet, något som skulle ha förbättrat
dagens ansträngda situation på arbetsmarknaden och därmed ytterligare ha
förstärkt tillväxtmöjligheterna i den svenska ekonomin redan under nästa
år. En högre ekonomisk tillväxt skulle också ha förbättrat budgetsaldot.
Genom skattesänkningar och införande av barnavdrag skulle vidare socialbidragskostnaderna
ha minskat, varigenom budgetunderskottet skulle ha
blivit ännu lägre. Om vi bortser från dessa dynamiska effekter och även från
de icke-permanenta besparingar som utförsäljningen av företag utgör, skulle
ändå budgetunderskottet med vår politik ha blivit 3,1 miljarder kr. lägre
än det som regeringen förordade.
Vissa förändringar av regeringens förslag till utgiftsanslag har skett i
samband med riksdagsbehandlingen under våren. Detta innebär att skillnaden
mellan vårt och regeringens förslag till budgetunderskott har minskat.
Men trots att vi avvisar samtliga skattehöjningar som regeringen föreslår, Mot. 1987/88
skulle ändå vårt budgetunderskott vara lägre än det av regeringen före- Fi22
slagna för kommande budgetår. Till den dämpning av den inhemska efterfrågan
som vi anser bör komma till stånd bidrar våra förslag till sparstimulerande
åtgärder. I samma riktning verkar också våra förslag om försäljning
av statliga tillgångar som aktier i statsägda företag och mark för jord- och
skogsbruk. Även en vidgat rätt för hyresgäster att friköpa sina lägenheter
får samma effekt. Vi hänvisar till våra förslag i motionen om ”Näringsfrihet
och framtidens arbetstillfällen” (1987/88:N225).
Avvägningen mellan besparingar och skattesänkningar syftar till att hushållens
ekonomiska situation inte skall försämras. Åtstramningen träffar i
stället staten, kommunerna, företagen och utlandet. Vi anser det angeläget
att hushållens resurser i större utsträckning än hittills skall bestå av arbetsinkomster
och mindre av bidrag från stat och kommun. En orsak till att
incitamenten att arbeta, spara och satsa på företagande minskat i vår
ekonomi är de ständiga offentliga utgiftsökningarna och skattehöjningarna.
Återvunnen balans och förnyad ekonomisk styrka förutsätter därför att
besparingar och skattesänkningar följs åt.
I motion 1987/88:Sk470 har vi föreslagit en genomgripande marginalskattereform.
Vårt förslag innebär i korthet att den helt övervägande delen av
inkomsttagarna från och med 1991 skall få en marginalskatt på högst 35 %
(vid en kommunalskatt på 30 kr.). Inkomsttagare med högre inkomster skall
ha en marginalskatt på högst 50 %. Marginalskattereformen måste inledas
redan 1989 och inte uppskjutas i avvaktan på att den statliga inkomstskatteutredningen
fullföljer sitt uppdrag. I tabell 4 nedan redovisas vårt förslag till
skatteskala för 1989:
Tabell 4
Beskattningsbar inkomst | Skatteskala 1988 | 1989 |
0- 70 000 | 5 % | 4,5 % |
70 000-140 000 | 20 % | 16 % |
140 000-190 000 | 34 % | 30 % |
190 000 | 45 % | 40 % |
Sänkningen i det lägsta inkomstskiktet får samma effekt som en sänkning av
kommunalskatten med 50 öre. Det har särskilt stor betydelse för deltidsarbetande,
många småföretagare och jordbrukare och inte minst pensionärer.
Förutsättningen för en varaktig skattereform är också att inflationen inte
tillåts höja skattetrycket automatiskt. Förändringar i det reala skatteuttaget
bör endast kunna ske genom politiska beslut och inte som en konsekvens av
inflationstakten. Därför bör fullt inflationsskydd införas.
De sänkningar av de statliga skattesatserna som vi föreslår i tabell 4
genomförs i skatteskalorna för såväl grundbelopp som tilläggsbelopp på ett
sådant sätt att den nuvarande avdragsbegränsningen successivt avskaffas.
Genom skattesänkningar, inflationsskydd och slopad avdragsbegränsning
skapas förutsättningar för arbetsmarknadens parter att i nästa års avtals- Mot. 1987/88
rörelse uppnå avtal som inte ytterligare försämrar konkurrenskraften. En Fi22
sänkning av marginalskatten gör det dessutom mer lönsamt att arbeta,
spara och starta företag.
Under vårens behandling har våra förslag till skattesänkningar avslagits
av riksdagen. Vi vidhåller emellertid att den viktigaste åtgärden på kort sikt
är att påbörja en långtgående skattereform.
Moderata samlingspartiet anser att det är viktigt att i god tid före 1989 ge
alla parter ett klart besked om att marginalskatterna skall sänkas. Mot
denna bakgrund hemställer vi att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sänkningar av marginalskatten för 1989 i enlighet med vad vi anfört i motion
1987/88:Sk470.
6.4 Statsskulds-, kredit- och valutapolitiken
Vi har länge hävdat, att regeringens bristande vilja och förmåga att genom
offentliga utgiftsbegränsningar strama åt finanspolitiken lägger en alltför
stor börda på penningpolitiken. Följden blir ett högt ränteläge, som håller
tillbaka den för landets framtida välfärdsökning nödvändiga utbyggnaden
av produktionskapaciteten.
Denna vår tes bekräftades av riksbanksfullmäktiges beslut vid ett i hast
sammankallat sammanträde dagen efter den reviderade finansplanens framläggande
att genomföra en höjning av den svenska räntenivån. Uppenbarligen
var man angelägen att undvika en upprepning av vad som hände
för tre år sedan, då besvikelsen på marknaden över en svag kompletteringsproposition
efter några veckor framtvingade ett krispaket med bl. a. en
ränteuppdragning med 2 procentenheter.
Den nu genomförda uppjusteringen av den korta räntan med inemot 1
procentenhet var under föreliggande omständigheter förmodligen ofrånkomlig.
Det har betecknats som egendomligt att riksbanksfullmäktige bara
någon vecka efter det att man ställt sig bakom det av oss moderater i flera år
framförda kravet att avveckla diskontot beslutar att höja det. Men så länge
diskontot finns kvar, bör det naturligtvis anpassas efter ränteutvecklingen
på marknaden.
Däremot borde det enligt vår mening ha varit möjligt för riksbanken att
genomföra den eftersträvade räntehöjningen med enbart marknadsoperationer.
Införande av kassakrav för finansbolag innebär ett återfall i en
regleringspolitik som snedvrider konkurrensförhållandena på kreditmarknaden.
Bostadslåneinstitutens position förbättras nu relativt sett. Konkurrensneutralitet
mellan banker, för vilka kassakrav skall kunna gälla, och
andra kreditinstitut bör, som vi tidigare framhållit, i stället uppnås genom
att kassakravsmedel tillerkänns räntegottgörelse.
Efter den senaste åtstramningen av kreditpolitiken uppgår differensen
mellan den svenska statsskuldväxelräntan och räntan för ett korglån bestående
av US-dollar och D-mark till ca 5 procentenheter. Det kan då inte
undvikas att tendensen till privat kapitalinflöde förstärks, vilket skapar
problem för både penningpolitiken och statsskuldspolitiken.
Den ökade likviditeten medför svårigheter för riksbanken att hålla räntan
uppe på avsedd nivå. Penningmängdens tillväxt medför också en risk för
ökad inflationstakt i ett senare skede.
När inflödet på den privata kapitalbalansen är större än underskottet i
bytesbalansen, får riksgäldskontoret parera detta genom att dra ned statens
utlandsskuld. Detta medför en avsevärd höjning av statens upplåningskostnader.
I stället för att låna kort utomlands till exempelvis 6 % får man
betala ca 5 procentenheter mer för inhemsk upplåning mot statsskuldväxlar,
vilka köps av företag som lånar utomlands och tillgodogör sig mellanskillnaden.
Vi håller fast vid normen att staten av ”självdisciplinära” skäl skall
avhålla sig från att nettolåna utomlands. Men det kan inte vara rimligt att
riksgäldskontoret i en tid av växande bytesunderskott skall amortera ned
statens utlandsskuld med de kostnadskonsekvenser som här angivits. Landets
totala utlandsskuld måste ju under dessa omständigheter ändå växa.
Här berörda problem har självfallet ett starkt samband med den svenska
valutaregleringen. En fullständig avreglering av valutapolitiken, vilket vi i
flera år föreslagit, skulle leda till att den svenska räntenivån kunde sänkas
avsevärt med åtföljande positiva effekter för både statsskuldens finansiering
och näringslivets utbyggnad. En svensk anknytning till det europeiska monetära
systemet (EMS) skulle dessutom understryka vår beslutsamhet att
hålla en fast valutakurs och därmed möjliggöra en ytterligare anpassning till
den lägre internationella räntenivån.
Förutsättningarna för statens upplåning har förändrats starkt jämfört
med för några år sedan. Behovet av nyupplåning är litet, och verksamheten
består mest av refinansiering av förfallande lån. Bl. a. inbetalningen av
pensionsskatt under 1987 medförde t. o. m. en neddragning av stocken av
statsskuldväxlar, så att riksbanken nu anser sig ha brist på material för sina
marknadsoperationer.
I detta sammanhang skapar allemanssparande! problem. Sett ur riksgäldskontorets
synvinkel är detta en dyr upplåningsform, över vilken man
har dålig kontroll. Inflödet är ungefär 1 miljard kr. i månaden (emellanåt
förstärkt till följd av medgivna engångsinsättningar), oavsett om pengarna
behövs eller inte. Upplåningen är extremt kort till sin karaktär, eftersom
insättarna på allemanskonto omedelbart kan ta ut sina medel mot en
obetydlig uttagsavgift.
Allemanssparandet hos riksgäldskontoret infördes i en tid, då staten hade
ett stort sparandeunderskott och näringslivet ovanligt nog ett överskott,
varför hushållens sparande borde kanaliseras till statsskulden. Det var då
rationellt att lyfta ut såväl inlåning som statsobligationer från bankernas
balansräkningar och låta hushållen placera sina sparmedel direkt i riksgäldskontoret.
Men i dagsläget, när det offentliga sparandet visar ett stort överskott och
de icke-finansiella företagen till följd av ökade investeringar har ett negativt
sparande, får allemanssparandets konstruktion egendomliga och störande
konsekvenser. Det skattegynnade sparandet bör under dessa förutsättningar
i stället styras till näringslivet. Enligt vår mening saknas det numera skäl
att ytterligare bygga ut allemanssparandet i riksgäldskontoret. Däremot är
det angeläget att bereda ökat utrymme för sparande i allemansfond, liksom
att stimulera långsiktigt bundet sparande i bank, varifrån medlen kan kanaliseras
till produktiva investeringar.
Vid den förestående översynen av riksgäldskontoret finns det anledning
att överväga den målkonflikt som i dag föreligger. Enligt vår uppfattning är
kontorets primära uppgift att på ett kostnadseffektivt sätt svara för statens
upplåning och för förvaltningen av dess skuld. Därvid är det ofrånkomligt
att man beaktar statsupplåningens konsekvenser för penningpolitiken. Däremot
ser vi det som en komplikation om riksgäldskontoret också tilldelas
uppgiften att främja hushållssparande!, även till priset av högre skuldtjänstkostnader.
Hushållens sparande bör i stället stimuleras med generella ekonomisk-politiska
åtgärder jämte särskilda skattefördelar i enlighet med vad
vi föreslagit i motion 1987/88:Fi613.
7 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksgäldskontoret
till känna vad som i motionen anförts om statsskuldspolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till
känna vad som i motionen anförts om kredit- och valutapolitiken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om lönebildningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om frisläppande av de allmänna investeringsfonderna
och investeringsreserverna,
7. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om ändring i
lagen (1983:890) om allemanssparandet beslutar att en extra insättning
om 5 000 kronor får göras fr. o. m. december 1988 t. o. m.
februari 1989 samt att taket för den totala nettoinsättningen höjs till
75 000 kronor inom allemansfondsparandet,
8. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om ungdomsbosparande
begär nytt förslag med den inriktning som angetts i
motion 1987/88:Fi613,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag att anta förslaget till lag
om ändring i lagen (1980:865) om skatteflykt,
10. att riksdagen avslår förslaget om lag om ändring i lagen
(1968:430) om mervärdeskatt,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag om att skatten på
eldningsolja och andra oljor höjs den 1 juli 1988 från 660 till 735
kronor/kubikmetern,
12. att riksdagen avslår regeringens förslag om likviditetsindrag
ningar, 34
Mot. 1987/88
Fi22
13. att riksdagen med bifall till regeringens förslag till lag om
statliga garantier och till lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om hypoteksinrättningar begär förslag
till generösare övergångsregler inom jordbruksdepartementets område
i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om riktlinjer för industristöd,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sänkning av
marginalskatterna för 1989 i enlighet med vad som föreslagits i motion
1987/88 :Sk470,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om privatisering av statliga och kommunala
tillgångar.
Stockholm den 11 maj 1988
Mot. 1987/88
Fi22
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)
Per-Olof Strindberg (m)
Nils Carls hamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung
35
Innehållsförteckning Mot. 1987/88
„ Fi22
1 Sammanfattning 3
2 De borgerliga och de socialdemokratiska regeringsåren 4
3 Den internationella utvecklingen 9
4 Den svenska ekonomin 10
4.1 Det korta perspektivet 10
4.2 Utvecklingen på längre sikt 13
4.2.1 Treårskalkylerna 13
4.2.2 Långtidsbudgeten 16
5 Regeringens ekonomiska politik 17
5.1 Tredje vägens politik misslyckad 17
5.2 Den reviderade finansplanens riktlinjer 19
5.3 Avtalsrörelsen och lönebildningen 20
5.4 Regeringens ekonomisk-politiska åtgärder 22
6 Det moderata alternativet 26
6.1 En långsiktig ekonomisk-politisk strategi 26
6.2 Sparandebristen 29
6.3 Utgifts- och skattepolitiken 30
6.4 Statsskulds-, kredit- och valutapolitiken 32
7 Hemställan 34
Graphic Systems Stockholm 1988
36