Konsekvenserna för handikappade av höjda teletaxor

Motion 1988/89:T805 av Hans Dau (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Hans Dau (m)

Konsekvenserna för handikappade av höjda
teletaxor

Mot.

1988/89

T805-811

För mindre än två år sedan gjorde televerket en framstöt mot de handikappade
genom att föreslå en mycket kraftig höjning av avgiften på nummerförfrågningar.
Höjningen drogs den gången tillbaka efter kraftiga protester från
handikapprörelsen och politiker från flera partier. Jag gjorde själv en insats i
kammaren genom en hänvändelse till kommunikationsministern. Vi trodde
då att saken var utagerad och att televerket förstått att hänsynen till
synskadade och andra handikappade, med problem att använda telefonkatalogen,
omöjliggjorde vidare förslag i samma riktning.

Televerket kommer nu, redan efter mindre än två år till allmän förvåning,
tillbaka med samma förslag. Förslaget är inte mindre märkligt eftersom
regeringen tillsatt en utredning, som skall vara klar i december 1989. I
uppdraget ligger bland annat.

Televerkets regionalpolitiska och sociala ansvar bör formuleras i kommittén.

Kommittén bör överväga och föreslå vilka telekommunikationer som bör
betraktas som grundläggande.

Kommittén bör bedöma vilka särskilda hänsyn som kan tas till olika
användargrupper såsom hushåll och företag i glesbygd, ideella föreningar
eller människor med funktionshinder då taxor och service bestäms för
grundläggande telekommunikationer och vilka åtgärder som krävs för att
möjliggöra sådana hänsynstaganden.

Det förefaller mig orimligt att förändra avgiften innan utredningen är
slutförd. Misstanken att televerket vidtager åtgärden nu för att föregripa
utredningen och ställa den inför fullbordat faktum, ligger nära till hands.

En förutsättning för telekommunikation är att man vet numret till den man
vill kommunicera med. En stor grupp medborgare i vårt land kan inte läsa
telefonkatalogen. Därför måste nummerupplysningen ses som en grundläggande
service och därmed inte beläggas med avgifter, som för vissa svaga
grupper blir orimligt betungande.

Orsaken är att företag och innehavare av biltelefoner påstås utnyttja
nummerupplysningen i en oskälig omfattning. Denna avgiftshöjning drabbar
dock i första hand dem som inte kan läsa eller har problem att hantera
telefonkatalogen och därför inte har något annat alternativ än nummerupplysningen.

Många handikappade använder nummerupplysningen ofta, flera gånger i
veckan. Om en handikappad ringer nummerupplysningen 200 gånger per år,
innebär det en merkostnad på närmare 1 200 kronor.

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr T805-811

Televerket har i uppdrag att tillsammans med handikapprörelsen finna Mot. 1988/89
former för en kompensation för avgiftshöjningen på nummerupplysningen. T805

Flera olika lösningar har diskuterats, men det finns enligt min uppfattning
inget förslag till lösning, som når alla som vore berättigade till kompensation.

Det är orimligt att en förändring av avgiften införs innan någon lösning
funnits och under pågående utredning.

Jag anser att kostnaderna för nummerupplysningen istället måste tas ut via
andra avgifter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande teletaxor.

Stockholm den 20 januari 1989

Hans Dau (m)

2