Jämställdheten
Motion 1986/87:A813 Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Motion till riksdagen
1986/87: A813
Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Jämställdheten
Mot.
1986/87: A813
Sammanfattning
Den liberala strävan att skapa ökad jämställdhet mellan kvinnor och män
syftar till att vidga den enskildes frihet och möjligheter att forma sitt liv efter
egna önskemål. Jämställdhetsarbetet måste fortsätta. Ett samspel mellan
opinionsbildning och politiska beslut är nödvändigt. I ett samhälle där
kreativitet tillmäts ett allt större värde är det angeläget att ta vara på alla
människors inneboende förmåga och undanröja hinder i form av öppen och
dold diskriminering.
I motionen presenteras en rad åtgärder i detta syfte.
Kvinnors arbetsmarknad skall vidgas. Offentliga monopol skall avvecklas
och kvinnligt nyföretagande uppmuntras och underlättas. Utvecklingsfonderna
bör få möjlighet att engagera sig även i servicesektorn, där kvinnor av
tradition ofta är verksamma.
Jämställdheten bör få ökad tyngd i skolan, bl. a. genom att ges en
framskjuten plats i lärarutbildning och lärarfortbildning. Grupper med
elever från enbart det ena könet bör prövas i ökad utsträckning, bl. a. i dataoch
teknikundervisning. Ungdomslagen bör i ökad utsträckning användas
som jämställdhetsinstrument.
Jämställdhetslagen bör skärpas. Bl. a. bör frågan om huruvida den som
blivit diskriminerad vid en tjänstetillsättning också skall få tjänsten utredas
med sikte på en lagändring. JämO:s ansvarsområde vad gäller bevakning av
aktiva åtgärder för jämställdhet bör vidgas. Ett förbud mot trakasserier mot
personer som utnyttjat sina rättigheter enligt lagen bör införas.
Ett treårigt program för projektverksamhet i syfte att motverka könsuppdelning
på arbetsmarknaden och stärka kvinnornas ställning bör läggas fram.
En ny arbetstidsutredning bör tillsättas med uppgift att lägga fram förslag
som kan öka valfriheten och flexibiliteten i fråga om arbetstider.
Konsekvenserna av den ekonomiska utvecklingen och ekonomisk-politiska
åtgärder för jämställdheten bör utvärderas i samband med långtidsutredningarna.
Sambeskattningen av förmögenheter bör avskaffas liksom äktamake-prövningen
vid återbetalning av studiemedel.
En rad åtgärder bör vidtas mot problemet med hot och väld mot kvinnor.
Bl. a. bör möjlighet att byta personnummer införas och domstolar få rätt att
ålägga en person förbud att vidare uppsöka den som blivit utsatt för brottet.
Regeringen bör vidta mer kraftfulla åtgärder för en ökad kvinnorepresentation
i utredningar och statliga myndigheter.
1 Riksdagen 1986187. 3sami. NrA8l3
En parlamentarisk jämställdhetskommitté bör återinföras i syfte att stärka Mot. 1986/87
jämställdhetsarbetets organisation. A813
Jämställdhetsarbetet bör i högre grad omfatta männen. De offentliga
arbetsgivarna bör i högre grad uppmuntra pappaledighet och mer flexibla
arbetstider. Förslag bör läggas fram som kan stärka den ogifta pappans
ansvar, skyldigheter och rättigheter gentemot barnen.
I. Inledning
Vi har under de gångna årtiondena upplevt närmast revolutionerande
förändringar på jämställdhetens område. Förvärvsfrekvensen bland kvinnor
har stigit drastiskt. Män har börjat vinna insteg i den traditionellt kvinnliga
sfären när det gäller arbete med hem och barn. Nya attityder - både bland
kvinnor och män - har slagit igenom. Från statens sida har viktiga reformer
genomförts. Diskriminerande skattelagar har försvunnit, JämO har inrättats,
motståndet mot jämställdhetslagen har övervunnits och inom utbildningsområdet
börjar jämställdhetstanken få genomslag.
Men fortfarande återstår mycket att göra. Ännu i dag kan vi se hur män, av
olika skäl, väljer bort eller hålls utanför både arbete inom vård och praktiskt
ansvar för barn och hem. Kvinnor arbetar fortfarande i huvudsak inom de
sektorer som har att göra med klassiska kvinnouppgifter, exempelvis vård
och uppfostran. Detta sker samtidigt som ekonomi och teknik tycks komma
att spela en allt större roll i vårt samhälle - det är där de stora bristerna och
samtidigt utvecklingsmöjligheterna finns. Även inom de ”kvinnliga” sektorerna
är det inte sällan män som överväger på de beslutande, mer
statusfyllda, nivåerna. Ett exempel är skolan; trots att läraryrket i höggrad i
dag är ett ”kvinnoyrke” är antalet kvinnliga skolledare fortfarande mycket
litet. När det gäller hemarbete visar undersökningar hur kvinnorna fortfarande
får bära det tunga lasset. Kvinnornas dubbla arbetsbörda består.
Drivkraften i folkpartiets engagemang för jämställdhet mellan kvinnor och
män är liberalismens vision av ett samhälle där varje människa respekteras
som individ och själv kan forma sin tillvaro utan hinder av diskriminerande
regler och fördomar. Det är bara i frihet som den enskilda människan
kommer till sin rätt. Det är de gamla könsrollerna som snärjer och likriktar.
En liberal jämställdhetspolitik syftar till frigörelse, inte till likhet och
strömlinjeformning.
I och med jämställdhetslagen stärktes statens möjligheter att ingripa mot
könsdiskriminering. Inte sällan ställs denna typ av åtgärder mot allmänna
krav om ”attitydförändringar”. Men dessa båda vägar utesluter inte utan
kompletterar varandra.
Att genom regler och administrativ påverkan av skilda slag påverka
jämställdheten förutsätter att vi har att göra med traditionella organisationer,
där ansvar och påverkansmöjligheter kan identifieras till någon enskild
”beslutsfattare”. Vårt samhälle präglas i dag i hög grad av denna typ av
organisationer, både inom den offentliga och den privata sektorn. Styrning
och påverkan genom regelsystem är alltså en viktig del av jämställdhetsarbetet
och måste vara så även framöver.
Attitydpåverkan rör andra områden. Den kan rikta sig mot den enskilde:
att informera och skapa möjligheter för honom/henne att se ytterligare Mot. 1986/87
alternativ, och bibringa styrka att våga välja de alternativ man finner vara A813
intressantast. Att påverka förhållanden i hemmiljön - att se till att ansvaret
fördelas mer jämlikt för barn och hushåll - är även det ett område där
attitydpåverkan är den naturliga vägen.
Vi rör oss i dag mot ett samhälle, där traditionella hierarkier blir mindre
omfattande. Runt om i samhället - inom en rad olika sektorer - håller
”pyramiderna” på att rivas. Det gäller de större företagen, men även inom
den offentliga sektorn pågår motsvarande utveckling. I allt högre grad talas
det om att människor koordinerar sina verksamheter, inte genom order
uppifrån, utan genom den dynamik som återfinns i ”nätverk” av skilda slag.
Vi håller på att få ett samhälle som i allt högre grad framhäver det flexibla,
informella framför det planerade, formella.
Detta ställer jämställdhetsarbetet inför nya utmaningar. Attitydpåverkan
kommer att öka i betydelse. Därmed måste jämställdhetsarbetet stärkas för
att påverka de informella nätverk och spelregler vi i dag kan se framträda
runt om i samhället. Detta betyder inte att andra typer av påverkansmedel
spelat ut sin roll. Men det betyder att arbetet att påverka kvinnors och mäns
möjligheter att samspela informellt utan diskriminering eller könsfördomar
måste intensifieras.
I det framtida, kunskapsintensiva, samhället blir utbildningsfrågorna om
möjligt ännu viktigare än i dag. Den nya kunskapen på de nya områdena får
inte förbehållas bara ett av könen. Icke minst gäller detta förmågan att
behärska den nya tekniken. Kvinnors förmåga att hantera datorer får inte
stanna vid de enklare ordbehandlingsprogrammen. Kvinnor måste också ges
ökade möjligheter och ökad styrka vad gäller de ekonomiska sammanhangen.
Mycket tyder på att småföretagen kommer att spela en större roll i
framtidens ekonomi - antingen de är nystartade eller ”avknoppade” från
större företag. I dag är andelen kvinnor bland företagarna liten - trots
berömvärda initiativ av typen mässor på temat ”Kvinnor kan". Därför är det
dubbelt allvarligt att möjligheterna att öppna sig mot företagande i dag är
mycket små på de områden där kvinnor av tradition varit verksamma, främst
inom den sociala servicen. Att tillåta enskilda alternativ till den offentliga
sektorn är sålunda ett sätt att skapa ökade möjligheter för kvinnor att vinna
de erfarenheter en småföretagsinriktad ”nätverksekonomi” kan medföra.
Marginaleffekterna i skatte- och bidragssystemet är ett annat, på politisk
väg skapat hinder. Särbeskattningens införande 1971 var en avgörande
förutsättning för den ökning av kvinnors förvärvsfrekvens som sedan följde
under 1970-talet. I dag har något av samma tröskel till arbetsmarknaden
återskapats för barnfamiljer i vanliga inkomstlägen. Kombinationen av
progressiva taxor och inkomstprövning av både bostadsbidrag och daghemstaxor
skapar orimliga marginaleffekter.
Det är inte ovanligt att en kvinna som vill öka sin arbetsinsats förlorar
70-80 % av en inkomstökning. Den socialdemokratiska jämställdhetspolitikens
största svaghet är dess dokumenterade oförmåga att ta itu med detta
problem. Folkpartiets alternativ utvecklas i vår familjepolitiska motion.
Jämställdheten är inte bara en rättighet - den ger oss också möjligheter att
ta vara på alla människors inneboende skaparkraft, förmåga och vilja att ta Mot. 1986/87
ansvar. I dag talas alltmer om behovet av ”humankapital”, om att "kreativi- A813
tet” måste prägla vårt samhälle. Det rör inte bara eliten, den som ger upphov
till världsföretag eller gör framtidens stora forskningsframsteg. Det rör minst
lika mycket vardagen: att effektivisera sin egen omgivning i arbetet, att finna
vägar för en smidigare och mer mänsklig service i direkt samverkan med dem
det berör. I detta arbete måste hela folket ges styrka och förmåga att delta.
Endast på så sätt vinner vi ett samhälle med större mångfald, större
idérikedom och ökad mänsklighet.
II. Utbildning
Den sneda könsfördelningen i skolans och högskolans värld gör det svårare
att uppmuntra elever till nytänkande. I förskolan och lågstadiet möter
barnen nästan bara kvinnliga barnskötare och lågstadielärare. Men ju högre
upp i skolan de kommer, desto fler blir de manliga lärarna. De flesta rektorer
är män.
Den markant sneda könsfördelningen inom grundskolan försvårar jämställdhetssträvandena.
Därför måste snedrekryteringen till läraryrkena brytas.
Under lång tid fanns en könskvotering vid antagning till folkskoleseminarierna.
Denna könskvotering som togs bort gynnade männen, som oftast
kom in på lägre betyg. UHÄ har genom en arbetsgrupp under ledning av Lars
Sköld utarbetat ett förslag till ny grundskolelärarutbildning. Det är anmärkningsvärt
att denna grupp inte diskuterat detta problem.
En av anledningarna till den låga andelen manliga lärare inom grundskolan
är lönerna, en annan är karriärmöjligheterna. Utan tvekan har den offentliga
sektorns stela löne- och behörighetspolitik inneburit att unga män avstått
från en utbildning som är snävt inriktad på undervisning av en viss
åldersgrupp under ett helt yrkesliv.
I åtskilliga kommuner har vapenfria tjänstepliktiga tjänstgjort som
assistenter inom förskolan. Denna verksamhet bör utvidgas. Pojkar i
ungdomslag borde också i större utsträckning arbeta med små barn, och
flickor i ungdomslag få pröva på icke traditionella kvinnliga sysselsättningar.
Andelen kvinnliga skolledare är fortfarande alltför låg. Det är viktigt att
elevernas första bild av en arbetsledare inte automatiskt kopplas till en man.
Vi föreslår därför att SÖ får i uppdrag att utarbeta ett särskilt program för
rekrytering av kvinnliga skolledare. Regeringen bör också ta särskild hänsyn
till målet om jämnare könsfördelning när såväl länsskolnämndsledamöter
som undervisningsråd utses. Det är inte tillfredsställande att UHÄ:s
lednings- och arbetsgrupper för den nya grundskoleutbildningen bestått av
22 män och 2 kvinnor!
Det behövs någon som ger skolmyndigheterna råd och stöd i jämställdhetsfrågor.
Ett sätt att åstadkomma det är att utse någon jämställdhetsansvarig
vid varje länsskolnämnd. En ordning som innebär att all personal vid
nämnden skall känna ansvar för dessa frågor kan tyvärr få konsekvensen att
ingen känner det totala ansvaret.
Skolan måste aktivt ta ställning för att bekämpa det traditionella könsrollstänkandet.
Eleverna måste möta såväl kvinnliga som manliga författare,
måste lära sig såväl kvinnornas som männens historia, måste studera både Mot. 1986/87
mäns och kvinnors villkor i olika kulturer. Det är också viktigt att få A813
invandrarungdomar att förstå och acceptera jämställdhetstanken.
Jämställdhetsfrågorna måste ingå som en naturlig del i undervisningen.
Läromedlen skall granskas ur jämställdhetssynpunkt. Såväl analyser av
förhållandena som praktiska anvisningar för att bryta existerande mönster
måste ingå. För att lärarna skall kunna leva upp till de här kraven måste dessa
frågor få en framskjuten plats i lärarutbildning och fortbildning.
Undersökning efter undersökning visar att pojkar och flickor behandlas
olika i skolan. Pojkarna får större uppmärksamhet. Flickorna osynliggörs
och dämpas medan pojkarnas kreativitet uppmuntras. Ett sätt att få flickorna
att utveckla sina personligheter och anlag kan därför vara att i viss
utsträckning undervisa i enkönade grupper. Detta bör kunna förekomma vid
laborationer och praktisk undervisning i ämnen där flickor traditionellt inte
hävdar sig, t. ex. teknik och data.
En undersökning som utförts vid sociologiska institutionen i Lund visar att
flickor ligger långt efter pojkar när det gäller kunskaper om användandet av
datorer. Undersökarna varnar för att flickor ådrar sig ett handikapp i
yrkeskarriären om de inte tidigt lär sig att sköta datorer. Skolöverstyrelsen
har gjort vissa försök att rätta till detta problem, dock inte systematiskt och
uthålligt. Undervisning i datateknik och användning av datorer måste
påbörjas tidigt under skolgången. Det gäller också att anpassa bl.a.
datorprogrammens innehåll till en flickvärld och inte lägga upp utbildningen
exakt efter samma mönster för flickor som för pojkar.
Aktuell statistik visar att antalet avhopp bland flickor som valt teknisk
utbildning är mycket stort. Enstaka flickor bland pojkar klarar sällan de
påfrestningar det innebär att avvika. Enkönade grupper vid vissa laborationer
kan vara till hjälp, men framför allt bör i aktuella fall flickorna
koncentreras till vissa klasser.
Det är naturligt att försöken med enkönade grupper i första hand
genomförs på grundskolan, bl. a. med tanke på kommande val av studieväg.
Det kan dock vara av intresse att göra liknande försök även på gymnasieskolan,
i varje fall inom dataundervisningen. I andra fall bör flickorna
koncentreras till vissa klasser.
Alla elever skall enligt läroplanen få prova på yrken som är typiska för det
motsatta könet i samband med prao. En positiv praotid på en icketraditionell
arbetsplats kan förändra den sneda könsfördelningen till högre
utbildning och yrkesval. Det är viktigt att detta genomförs i alla kommuner
samt förbereds noga med eleven, handledaren på arbetsplatsen och elevens
föräldrar. I möjligaste mån bör inte endast en elev komma till en arbetsplats
helt dominerad av motsatt kön.
Det finns en gymnasieutbildning som i dag nästan uteslutande består av
manliga elever: lärlingsutbildningen. Denna yrkesutbildning utnyttjas företrädesvis
när det gäller hantverksutbildningar samt viss verkstadsutbildning.
Den är dessutom den utan jämförelse mest framgångsrika yrkesinriktade
utbildningen på gymnasienivå. Inte mindre än 95 % av eleverna fullföljer
den, och lika många får fast arbete. Det är därför angeläget att sätta in
särskilda insatser för att stimulera flickor att genomgå lärlingsutbildning. 5
1 * Riksdagen 1986/87.3sami. NrA813
Eleverna bör få ta större ansvar för skolan både genom att fatta beslut och Mot. 1986/87
vara med i den praktiska skötseln som städning och att hjälpa till i A813
matbespisningen. I det arbetet bör man fördela uppgifterna så att flickorna
ofta får göra sådant som pojkarna traditionellt sysslar med och tvärtom. Både
kommunens skolstyrelse och de enskilda skolorna bör upprätta planer som
skall diskuteras fram av elever, personal och föräldrar i syfte att förbättra
jämställdheten i skolan.
Den snäva inriktningen av elevernas yrkesval tillsammans med arbetsgivarnas
fördomar leder till att arbetslösheten är betydligt högre bland flickor
än bland pojkar. Alla kommuner bör därför erbjuda arbetslösa flickor som
slutar gymnasiet och högstadiet särskild yrkesorientering i form av studiebesök,
sommarkurser och annat som ger inblick i typiskt manliga yrken.
Arbetsförmedlingarna bör också uppmuntra till okonventionella val av
kurser, beredskapsarbeten och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
ungdomar, särskilt i ungdomslagen.
Statistik från ungdomslagen visar att fler flickor än pojkar arbetar i
ungdomslag. Varannan flicka i början av 1980-talet som gått de nästan helt
kvinnodominerade linjerna Konsumtion och Distribution och kontor hade
under perioden 1984-1985 arbetat i ungdomslag. För att det skall vara
möjligt att erbjuda okonventionella valmöjligheter måste ungdomslagen i
betydligt större utsträckning förekomma utanför den offentliga sektorn. Då
blir det lättare att erbjuda flickor arbetsuppgifter som avviker från traditionella
könsrollsmönster.
Vi menar alltså att ungdomslagen i betydligt större utsträckning än hittills
bör användas som jämstälidhetsinstrument och föreslår att det ges regeringen
till känna.
III. Forskning
Tidpunkten då kvinnor startar sin forskarbana sammanfaller ofta med den
barnafödande perioden. Men organisationen av forskningsarbetet medger
sällan tid och utrymme för hem och familj. Det är svårt för en ensam kvinna
att åstadkomma vettiga arbetstider i en forskargrupp. Finns där flera kvinnor
går det bättre - både för män och kvinnor.
Forskarvärlden består dels av doktorander, dels av forskare som redan
disputerat, ofta på forskartjänster. Glädjande nog har andelen kvinnliga
doktorander ökat de senaste åren, men ännu återstår en stor obalans mellan
män och kvinnor inom den etablerade forskarvärlden, dvs. bland forskarassistenter,
docenter och professorer. Det är därför angeläget att det finns
kvinnliga ledamöter i varje tjänsteförslagsnämnd.
Liksom inom grundutbildningen är kvinnorna ojämnt fördelade mellan
fakulteterna. Inom de humanistiska fakulteterna är i dag varannan doktorand
kvinna. Inom teknisk fakultet är motsvarande siffra en kvinna på åtta
män. Fler kvinnliga forskare är dock inte bara en fråga om kvantitet utan
även om kvalitet. Forskning som endast speglar mäns livserfarenheter,
manliga värderingar eller sådana samhällsområden som män har ansvaret för
blir lätt missvisande och ensidig.
Jämställdhet är inte detsamma som jämlikhet, och varken jämställdhet
eller jämlikhet betyder att alla är lika. Tvärtom är varje individ unik. Det Mot. 1986/87
finns givetvis också tydliga olikheter mellan å ena sidan alla kvinnor och å A813
andra sidan alla män, men numera torde ingen eller blott få anse att
skillnaderna är av den arten att de motiverar särskilda regler eller åtgärder
för alla kvinnor eller alla män. Samtidigt ger den vardagliga verkligheten
ständigt bevis på att åtminstone genomsnittskvinnan i givna situationer
reagerar och handlar annorlunda än genomsnittsmannen. Vi vet inte lika
mycket om vilken betydelse eller inverkan de fysiska skillnaderna kan ha
eller har i frågan.
Viss forskning på området finns, men ännu råder osäkerhet och oenighet
mellan vetenskapsmännen. Mycket talar för att denna forskning bör
intensifieras. Den dag vi med vetenskapens hjälp kan komma närmare ett
svar på frågan varför vi är olika kan vi kanske finna vägar att dra större nytta
och glädje av de skillnader som finns. Först då kanske alla förstår att det är
individen som räknas, inte könet.
Vi anser således att det bör uppdras åt JÄMFO att starta ett forskningsprojekt
om olikheterna mellan könen och deras betydelse. Därmed skulle
JÄMFO få en uppgift som borde kunna väcka intresse och debatt, något som
hittills knappast blivit resultatet av JÄMFO:s insatser.
JÄMFO:s placering under arbetsmarknadsdepartementet är inte invändningsfri,
eftersom den riskerar att leda till att angelägna forskningsprojekt
utan anknytning till arbetslivet får för litet utrymme. Det enklaste sättet att
lösa detta problem vore att ge JÄMFO ett eget anslag för fördelning utan
regeringsbeslut.
Under 1970-talet växte vid universiteten fram åtskilliga fora för kvinnliga
forskare. Dessa fora har spelat en stor roll både som ett nätverk mellan de
kvinnliga forskarna och för diskussioner kring vetenskapliga arbeten om
mäns och kvinnors skilda villkor. Dessa fora behöver aktivt stöd för att
fortleva. Det är också nödvändigt att de olika kurser i kvinno- och
jämställdhetsfrågor som finns vid skilda högskolor får finnas kvar. Vi
återkommer till dessa forskningsfrågor i anslutning till regeringens forskningspolitiska
proposition.
IV. Arbetsmarknad
Rätten till arbete är central i ett liberalt samhälle. Grundläggande är att varje
individ skall kunna försörja sig själv utifrån de förutsättningar hon eller han
har.
Det mest påfallande jämställdhetsproblemet är att Sverige, som dock har
en hög procent yrkesverksamma kvinnor (ca 80 %), har den bland jämförbara
länder mest segregerade arbetsmarknaden. Det finns flera tänkbara skäl
till detta. Svenskorna tvingades inte, till skillnad från sina medsystrar i andra
länder, att under andra världskriget ersätta männen på mycket varierande
yrkesområden. Kvinnornas riktigt stora inträde på arbetsmarknaden sammanfaller
i tiden med den stora expansionen inom den offentliga sektorn och
slopandet av sambeskattningen. De nya, lågutbildade kvinnorna sögs
därmed in i yrken som inte skilde sig från den traditionella kvinnorollen. Inte
heller lönesättningen stimulerade dem att söka sig utanför denna sfär; 7
snarare var låglönesatsningar mer frekventa inom den offentliga sektorn än Mot. 1986/87
inom den privata. A813
Okvalificerade yrken, där kvinnor ofta finns, hotas inom industrin av
robotiseringen, inom kontoren av datoriseringen, inom den offentliga
sektorn av en allmän nödvändighet att spara och rationalisera. Arbetstillfällena
försvinner inte, men de förändrar karaktär, och de kvinnor som inte
kan, vill eller törs vidareutbilda sig kommer ohjälpligt på efterkälken.
För att möta framtidens krav menar vi att regeringen borde ta initiativ till
ett brett program för datautbildning av kvinnor. I detta arbete bör skolor,
folkhögskolor, studieförbund och arbetsmarknadens parter engageras.
De unga flickornas situation är särskilt bekymmersam. Allmänt har
ungdomsarbetslösheten skjutits uppåt i åldrarna. Ungdomslag och ungdomsplatser
tar hand om de nytillträdande på arbetsmarknaden men inte till fasta
arbeten och inte på heltid. Läget är dystert för alla ungdomar, men
deltidsarbetena maskerar unga kvinnors arbetslöshet.
En jämförelse mellan arbetslösheten bland unga män och bland unga
kvinnor visar ett tydligt mönster. I gruppen män i åldern 16—19 år har den
andel som arbetar deltid av arbetsmarknadsskäl sjunkit de senaste åren.
Bland kvinnor finner vi motsatt utveckling.
Folkpartiet anser att såväl kvinnor som män måste kunna kombinera
yrkesarbete med omsorg om hem och barn. Mänskliga resurser utnyttjas bäst
när kvinnor och män delar ansvaret för förvärvsarbete och föräldraskap.
Detta innebär att arbetslivet måste organiseras så att kvinnor och män bättre
än nu kan förena betalt arbete med uppgifter i hem och samhälle. Det är
angeläget att framtida arbetstidsförkortningar tas ut på ett sätt som främjar,
inte motverkar, jämställdheten mellan kvinnor och män. Men det finns inte
en modell som passar alla. Inte minst DELFA:s undersökningar visar att
människors önskemål om arbetstiderna skiftar.
Folkpartiets strävan är att få ett samhälle som ger både större valfrihet för
den enskilde och fortsatt möjlighet att ta ut framtida produktionsökning i
form av färre arbetstimmar. En större flexibilitet och anpassning efter
individens önskemål bör genomsyra arbetslivet.
En ökad valfrihet när det gäller arbetstidens förläggning och omfattning
ökar möjligheterna både för kvinnor och män att ägna sig åt omsorg av olika
slag och åt exempelvis fackligt och politiskt engagemang. När DELFA nu
läggs ned finns det därför anledning att tillsätta en ny arbetstidsutredning.
Den bör få i uppgift att - bl. a. med utgångspunkt från det material som
utarbetats inom DELFA - lägga fram förslag i syfte att stimulera ökad
valfrihet och flexibilitet i fråga om arbetstider.
Trots att arbetsmarknaden har ett akut behov av tekniker går det mycket
långsamt att öka andelen kvinnor inom tekniska utbildningar på alla nivåer.
Arbetsmarknadsdepartementet genomförde 1983-1984 ett projekt Flickor
Arbetsmarknad Teknik (FART) inom de sex tekniska högskolorna för att
öka antalet flickor inom alla tekniska utbildningar. En god kompetens och ett
stort nätverk byggdes upp, men eftersom det var ett tidsbegränsat projekt har
det nu upphört.
Den projektverksamhet för att förbättra kvinnornas ställning på arbetsmarknaden
som bedrivits ett år i taget under de senaste åren borde nu ges en
mer långsiktig inriktning. Detta skulle ligga i linje med dataeffektutredning- Mot. 1986/87
ens rekommendationer om ett flerårigt program mot könsuppdelningen på A813
arbetsmarknaden.
Vi menar därför att regeringen borde utarbeta ett treårsprogram i syfte att
stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Förutom de projekt som
regeringen tidigare angivit vill vi peka på betydelsen av verksamhet som
syftar till att uppnå en jämnare könsfördelning inom databranschen. Det är i
stor utsträckning kvinnor som arbetar vid själva datorerna och män som
svarar för försäljning, utbildning, installation osv. av datasystem. Vi vill,
bl. a. mot bakgrund av det ofrivilliga deltidsarbete som nämndes ovan,
understryka behovet av projekt på det arbetsmarknadspolitiska området
som särskilt vänder sig till deltidsarbetande kvinnor. Vi vill också peka på
behovet av åtgärder för kvinnor som är arbetslösa eller undersysselsatta i
glesbygder.
Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet är ett viktigt
instrument i arbetet på att motverka könsdiskriminering och på att främja
jämställdhet på arbetsplatserna. Det är betecknande att denna lag, som
kunde genomföras först efter tio år av debatt, nu är allmänt accepterad.
Det är nu dags att dra slutsatser av de erfarenheter vi har fått under mer än
sex år med jämställdhetslagen. Lagen är i dag skriven så att den person som
missgynnats på grund av kön har rätt till ett ideellt skadestånd. Däremot får
hon eller han inte rätt till det tvisten egentligen rör, nämligen tjänsten. Det är
med andra ord billigt för arbetsgivaren att bryta mot jämställdhetslagen.
På den statliga arbetsmarknaden är detta problem delvis löst genom
besvärsrätt. Så är också fallet i vissa kommuner. Det är heller inte ovanligt att
regeringen tillsätter en annan peson än den som vederbörande myndighet
förordat. Även om det också kan anföras skäl för att inte ha samma regler i
enskild som offentlig tjänst finns det all anledning att uppmärksamma detta
problem.
Vi anser därför att frågan är så viktig att den bör utredas med sikte på
lagändring.
På många håll inom arbetslivet har i dag jämställdhetsavtal slutits.
Uppföljningen av dessa lämnar dock mycket övrigt att önska. I dag ger
jämställdhetslagen inte JämO några möjligheter att bevaka kravet på aktiva
åtgärder för jämställdhet på de delar av arbetsmarknaden där jämställdhetsavtal
gäller. Lagen bör nu ändras så att denna begränsning försvinner. I
anslutning till en sådan lagändring är det nödvändigt att JämO får utökade
resurser.
JämO:s undersökning om trakasserier mot personer som använt sina
rättigheter i jämställdhetslagen visar på allvarliga missförhållanden. Av 313
personer som svarade på enkäten uppgav 112 att de på något sätt blivit
trakasserade. Det är uppenbart att risk för trakasserier är en återhållande
faktor för den som överväger att göra en anmälan.
För att komma till rätta med detta problem bör ett förbud mot trakasserier
införas i jämställdhetslagen.
Könsfördelningen i arbetsdomstolen är mycket ojämn. För närvarande
finns det endast 3 kvinnor av 19 ledamöter. Kommunförbundet, Landstingsförbundet
och LO har inte någon kvinnlig representant vare sig som ledamot
eller ersättare i arbetsdomstolen. Den rådande situationen är klart otillfreds- Mot. 1986/87
ställande. A813
Trots uppmaningar har bl. a. arbetsmarknadens parter inte visat sig
beredda att föreslå ledamöter och ersättare av båda könen till arbetsdomstolen.
Det förefaller därför vara uppenbart att det inte räcker med vädjanden
till arbetsmarknadens parter. Lagen bör nu kompletteras med en bestämmelse
om att både män och kvinnor bör tjänstgöra när mål rörande jämställdhetslagen
behandlas. Även tingsrätterna bör vara sammansatta av både män
och kvinnor om könsdiskriminering behandlas.
Jämställdhetsombudsmannen är en liten och hårt belastad myndighet med
en central roll i jämställdhetsarbetet. Det är glädjande att regeringen i årets
budgetproposition beviljar den assistenttjänst som JämO - och folkpartiet tidigare
begärt. Det finns dock behov av en ytterligare förstärkning. JämO
har i årets anslagsframställan begärt en handläggartjänst och en anslagshöjning
för att förstärka administrationen. Vi föreslår att sammanlagt 0,5 milj.
kr. tillförs JämO för dessa ändamål.
Enligt statistiska centralbyråns uppgifter är ungefär en tredjedel av alla
chefer i Sverige kvinnor. Den privata sektorn ligger dock avsevärt sämre till
än den offentliga. Bland höga chefer är representationen avsevärt sämre än
på lägre nivåer.
Vid internationella jämförelser med andra västländer ligger Sverige inte
särskilt bra till. Det finns starka skäl för särskilda insatser på det här området.
Det är självklart att chefer skall rekryteras bland både kvinnor och män. Med
fler kvinnor i ledningen får både statliga myndigheter och enskilda företag
fler synpunkter och ett bättre beslutsunderlag - och därmed bättre resultat.
Någon kan invända att det viktiga är att kvinnor har plats på arbetsmarknaden,
inte att de är chefer. Vi har en annan uppfattning. Fler kvinnliga chefer
skulle medföra ett bättre samhälle både mänskligt och ekonomiskt. Det finns
alltför många begåvade kvinnor, som inte föreslagits vid utnämningsärenden.
Staten måste här vara föregångare. Så är knappast fallet i dag. Exempelvis
är endast 22 stycken dvs. 12 %, kvinnor av 177 stycken i chefslöneplanet i
regeringskansliet. Efter upprepade påtryckningar från konstitutionsutskottet
har ett handlingsprogram för jämställdhet i regeringskansliet nu antagits.
Tyvärr blev detta alltför urvattnat. Departementens tjänstemannaförening
föreslog t. ex. förgäves att andelen kvinnor på chefslöneplanet skulle vara
20 % vid utgången av treårsperioden 1987—1989 och att strävan skulle vara
att minst 10 % av assistentkåren skulle bestå av män. Det är hög tid att göra
upp konkreta tidsbestämda mål för en jämnare fördelning av kvinnor och
män på statliga chefstjänster.
V. Kvinnorepresentation
En ökad kvinnorepresentation i såväl utredningar som beslutande organ är
en central uppgift i jämställdhetsarbetet.
Redan det faktum att kvinnor och män bl. a. till följd av könsroller och
traditioner har olika erfarenheter och kunskaper om olika delar av samhällslivet
talar för en jämn könsfördelning bland beslutsfattare på alla nivåer.
Men det finns även principiella argument som pekar i samma riktning. En Mot. 1986/87
väl fungerande representativ demokrati förutsätter att politikerna är repre- A813
sentativa för sin väljarkår. En reell jämställdhet mellan könen förutsätter att
kvinnors och mäns möjligheter att påverka samhällsutvecklingen är likartade.
En avsevärd del av arbetet för en ökad kvinnorepresentation måste partier
och organisationer själva ta ansvar för. En jämn könsfördelning, där varken
män eller kvinnor har mer än 60 % av platserna i riksdag, landsting och
kommunfullmäktige, kan aldrig regleras eller kommenderas fram. Den
måste växa fram genom opinionsbildning och beslut i partierna.
Folkpartiets landsmöte beslöt 1972 om riktlinjer för en ökad kvinnorepresentation
med sikte på att ingetdera av könen skulle ha mindre än 40 % av
partiets platser i olika politiska församlingar och interna organ. Under
innevarande mandatperiod har detta mål uppnåtts vad gäller riksdagen.
Ser man till samtliga partiers representation på dessa tre nivåer är siffrorna
lägre. Utvecklingen går relativt långsamt. Men den går ändå i rätt riktning
och siffrorna ligger i allmänhet runt 30 %. I riksdagen ligger folkpartiet på
41 % (genomsnitt 31 %), i landstingen på 38 % (genomsnitt 36 %) och i
kommunerna 33 % (genomsnitt 30 %).
Folkpartiet har under en följd av år fäst uppmärksamheten på den låga
kvinnorepresentationen i statliga utredningar. Det framgår av 1986 års
kommittéberättelse att andelen kvinnor fortfarande ligger på ca 17 % totalt.
Ett delbetänkande från utredningen om kvinnorepresentation (Ds A
1986:4) ger en intressant belysning åt verkligheten bakom dessa siffror. Det
visar sig att en rad av de utredningsposter som regeringen ensam svarar för
rekryteringen till besätts med särskilt få kvinnor:
o kommittéordförande: 4 %
o vissa grupper av ledamöter:
från statsförvaltningen 18 %
från övrigt samhällsintresse 8 %
(att jämföras med 23 % totalt för kommittéledamöter exkl. ordförande)
Vidare ligger kvinnorepresentationen bland de experter och sakkunniga
som rekryteras från myndigheter och departement också lägre än genomsnittet:
på 14 %.
Lika dystra siffror finner vi i styrelserna för de centrala verken och i den
regionala statsförvaltningen: i genomsnitt 16 % kvinnor av de ordinarie
ledamöterna. Särskilt illa är det ställt i de regionala AMU-myndigheterna,
trots att de har utsetts relativt nyligen.
Det bör noteras att arbetsmarknadens parter, särskilt arbetsgivarorganisationerna,
i mycket liten utsträckning nominerar kvinnor till poster i
myndighetsstyrelserna. Men i statsförvaltningen, lika väl som i kommittéväsendet,
är det anmärkningsvärt att även den grupp som representerar staten
domineras av män i högre utsträckning än t. ex. gruppen partiföreträdare.
Utredningar och myndighetsstyrelser spelar en central roll i svenskt
samhällsliv, inte minst vid beredningen av beslut. Fp-c-regeringen införde
1981 en regel om att myndigheter skall verka för att två namn, ett av vartdera
könet, skall föreslås från nominerande organisationer till denna typ av
uppdrag. Det är dock uppenbart att denna regel efterlevs mycket dåligt av Mot. 1986/87
departementen och - när den följs - möts av likgiltighet från organisatio- A813
nema.
Det är därför nödvändigt att skärpa insatserna för en ökad kvinnorepresentation.
Folkpartiet föreslår följande åtgärder:
1. Regeringen måste leva upp till sina egna principer och väsentligt öka
andelen kvinnor på de poster inom förvaltningen och kommittéväsendet som
regeringen rekryterar helt på egen hand. Såväl för dessa poster som för
representationen bör tidsbestämda mål sättas upp.
2. Riksdagen bör av regeringen begära en årlig redovisning av kvinnorepresentationen
inte bara som nu i kommittéväsendet (via kommittéberättelsen)
utan också i central och regional statsförvaltning. I dessa skrivelser bör
också de tidsbestämda målen redovisas.
3. Regeringen bör skärpa tillämpningen av jämställdhetsförordningen i
den del den avser myndigheternas ansvar att föreslå en person av vartdera
könet till uppdrag av detta slag.
VI. Ekonomisk politik och jämställdhet
Det är inte jämställdhet som kostar pengar utan bristen på jämställdhet - att
inte ta vara på alla människors kunskaper, möjligheter och erfarenheter på
bästa sätt. Det är lätt att bortse från att jämställdheten påverkas av hela den
institutionella ram som omger oss och som i mycket styrs av olika statliga
åtgärder med andra syften än jämställdhet.
Det finns åtminstone två skäl till att utformningen av ekonomisk-politiska
åtgärder - som här ges en vid tolkning innefattande stabiliseringspolitik,
skattepolitik, industripolitik, regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik,
socialförsäkringar och andra transfereringar etc. - har konsekvenser för
jämställdheten mellan män och kvinnor.
Ett skäl är att kvinnor och män dels har sitt arbete förlagt till olika sektorer
av ekonomin, dels har mycket olika ekonomisk situation. Kvinnor har en
större del av sin arbetsbörda förlagd utanför marknaden och kvinnor
förvärvsarbetar inom andra näringar och yrken än män. Kvinnors inkomster
är i genomsnitt lägre än mäns.
Detta innebär att åtgärder som ytligt sett är neutrala mellan könen får olika
effekter på män och kvinnor. Pensionssystemen, som ger inkomsttrygghet
för förvärvsinkomster men inte hemarbete, ger män högre pensioner än
kvinnor. Subventioner till en viss industribransch gynnar ofta det ena könet i
högre grad än det andra.
Några exempel kan belysa den ekonomiska politikens betydelse för
jämställdheten.
Kvinnors utträde på arbetsmarknaden är och har i stor utsträckning varit
beroende av att efterfrågan upprätthålls på en hög nivå. En efterfrågedämpning
kan för kvinnornas del leda till dold arbetslöshet genom att de förblir
utanför eller lämnar arbetsmarknaden.
Genom att arbetsmarknaden är könsuppdelad får olika stabiliseringspolitiska
strategier olika effekt på män och kvinnor. En exportledd strategi
gynnar, med dagens näringsgrensfördelning, i första hand mäns sysselsätt- Mot. 1986/87
ning. En nedskärning av offentlig service, utan motsvarande åtgärder för A813
expansion av privat service, drabbar kvinnor i dubbel bemärkelse. För det
första minskar kvinnornas arbetsmarknad i omfattning. För det andra blir det
kvinnor som genom hemarbete får ta över de arbetsuppgifter som skärs bort.
I dag sker ingen kontinuerlig uppföljning av jämställdhetens utveckling.
Inte heller sammankopplas jämställdheten särskilt ofta med den ekonomiska
politiken. Det är hög tid att detta sker och därför föreslår vi att:
- Utredningar innehållande ekonomisk-politiska förslag, som kan väntas ha
direkta effekter på jämställdheten, bör åläggas att analysera konsekvenserna
för jämställdheten mellan män och kvinnor.
- Konsekvenserna av den ekonomiska utvecklingen och ekonomisk-politiska
åtgärder för jämställdheten bör kontinuerligt utvärderas. För att knytas
till ett sammanhang som redovisar resultat av och förslag till ekonomiskpolitiska
åtgärder bör detta lämpligen ske i samband med långtidsutredningarna.
Det är nu länge sedan sambeskattningen av förvärvsinkomst upphävdes
och därmed ett viktigt steg togs på väg mot jämställdheten. Principen om att
var och en av två äkta makar är en självständig individ och bör behandlas
därefter skattemässigt godtogs. Fortfarande är särbeskattning inte helt
genomförd. De merinkomster staten möjligen får in genom sambeskattningen
av förmögenhet är helt försumbara. Sambeskattningen bör därför snarast
avskaffas.
Även äktamakeprövningen vid återbetalning av studiemedel har effekter
som kan liknas vid sambeskattning och strider mot principen om att alla har
rätt att bli behandlade som självständiga individer, inte som ekonomiskt
bihang till någon annan. I folkpartiets motion om högskolan föreslås att
äktamakeprövningen avskaffas.
VII. Kvinnligt företagande
Den offentliga sektorn kan inte växa på grund av finansieringsproblem.
Detta innebär dock inte att det saknas efterfrågan på de tjänster som i dag
produceras inom den offentliga sektorn och till stor del av kvinnor. Det är
nödvändigt att begränsa den offentliga sektorn men samtidigt som detta sker
sätter regeringen upp begränsningar för tillväxten av vård och service i
enskild regi.
Reglerna inom vård och omsorg är så utformade att de inte gör det möjligt
för privata alternativ att konkurrera med de offentliga på lika villkor. Detta
skapar ett slags näringsförbud på de områden där kvinnor traditionellt
verkar. Det är inom dessa områden som de traditionella kvinnoarbetena i
huvudsak finns och det är här kvinnor i hög grad försöker starta egna företag,
som t. ex. daghem och vårdhem. Vi måste underlätta för kvinnor att etablera
sig i stället för att, som regeringen, använda stor energi på att bekämpa
privata initiativ. Vi skall släppa in det enskilda, ofta kvinnliga, initiativet på
de offentliga monopolens område.
I dag tvingas de privata alternativen att klara sig på betydligt lägre bidrag
13
än de offentliga, om de över huvud taget får komma till stånd efter alla Mot. 1986/87
instanser som skall pröva deras berättigande. A813
Nyföretagande är en livsnerv i varje marknadsekonomi. För kvinnor är det
av särskild betydelse i en situation när deras traditionella arbetsmarknad
sviktar. Framför allt har hela samhället ett intresse av att kvinnors kreativitet
tas till vara.
Under början av 1980-talet har det kvinnliga företagandet väckt allt större
uppmärksamhet och intresse, inte minst i samband med kvinnomässan i
Göteborg 1984 och i Uppsala 1986. Samtidigt tyder aktuella beräkningar på
att 1970-talets positiva utveckling vänt. Det växande antalet konkurser tycks
ha slagit särskilt hårt mot det kvinnliga företagandet.
Kvinnornas utbildningsnivå har höjts kraftigt liksom beredskapen att ta
ansvar inte bara för sin egen utan också för andras försörjning. Arbetsmarknaden
- den privata långt mindre än den offentliga - har ännu inte accepterat
kvinnor på arbetsuppgifter som kräver ansvar. Det finns därför anledning att
tro att det just bland kvinnorna fortfarande finns mycket outnyttjad
kreativitet, kunskap och ansvarsvilja.
Det går inte att på politisk väg administrera fram ett ökat nyföretagande.
Men det går att minska byråkratin, förbättra företagarklimatet, undanröja
hinder såsom offentliga monopol samt förbättra stödet och rådgivningen med
särskild inriktning på kvinnor.
Med en förbättrad service inte minst från utvecklingsfondernas sida kan
fler kvinnor våga prova sina idéer. Dessutom minskar risken för onödiga
misstag och - i förlängningen - konkurser.
Efter förslag från folkpartiet har riksdagen beslutat att det skall finnas en
jämställdhetsansvarig på varje regional utvecklingsfond. För att besluta om
vilka övriga insatser som kan vara mest effektiva är det nödvändigt med en
översyn och kartläggning av i vilka branscher kvinnorna finns, vilken typ av
företag de driver, vilka problem de har, vilka förutsättningar som finns för
vidareutveckling, deras speciella behov av stöd och hjälp och vad samhället
kan vinna på att satsa på en ny företagartyp. (En sådan undersökning kan
t. ex.genomföras av SIFU.)
Vi vet emellertid redan nu att kvinnlig företagsamhet i stor utsträckning
finns i servicebranscher och i mindre utsträckning inom tillverkningssektorn.
De kvinnliga företagarna är därigenom uteslutna från möjligheter till stöd
från utvecklingsfonderna. Det är ett skäl till att vi föreslår att utvecklingsfondernas
målgrupper bör utvidgas och omfatta även tjänstesektorn.
VIII. En starkare organisation
Jämställdhetsfrågoma handläggs sedan hösten 1986 av arbetsmarknadsministern
i arbetsmarknadsdepartementet. Jämställdhetsfrågornas övergripande
karaktär talar för att ansvaret inte bör ligga på något enskilt fackdepartement
utan i ett centralt organ, lämpligen statsrådsberedningen. Detta
förutsätter att det finns ett särskilt statsråd som ägnar sig åt frågan.
Regeringen har nyligen låtit utvärdera jämställdhetsarbetets organisation.
Även om utvärderingen inte fyller alla anspråk på fullständighet ger den ändå
en antydan om var brister kan finnas. 14
Några av slutsatserna var att JÄMFO i större utsträckning borde gå ut till Mot. 1986/87
universiteten och stimulera forskning om jämställdhet, att gränsen mellan A813
jämställdhetssekretariatet och arbetsmarknadsdepartementets ansvarsområden
är oklar, och att jämställdhetsberedningen borde bestå av tjänstemän
som kan överblicka hela sitt departements ansvarsområde. Informationen till
och från beredningen fungerar inte.
Ett genomgående tema i utvärderingen är att jämställdhetsfrågorna anses
ha brist på status och prioritet. Det framgår också att den informations- och
opinionsbildande verksamheten till stor del försvann i och med att sekretariatet
bildades.
Vi kan vidare konstatera att den parlamentariska förankringen kraftigt har
försvagats eftersom partierna nu inte engageras i själva arbetet utan enbart i
ett råd med få sammanträden och oklara arbetsuppgifter.
Det finns därför skäl att på nytt ta upp frågan om jämställdhetsarbetets
organisation. Erfarenheterna talar enligt vår uppfattning för en återgång till
ett system med en parlamentariskt sammansatt jämställdhetskommitté.
Ett återinförande av jämställdhetskommittén skulle också tjäna som en
signal till de oroande många kommuner och landsting som har lagt ned eller
står i begrepp att avveckla sina lokala kommittéer. Det kan inte uteslutas att
vissa av dem tagit intryck av regeringens handlande.
Den parlamentariska jämställdhetskommittén bör bl. a. få i uppgift att
ansvara för centralt initierade jämställdhetsprojekt, opinionsbildning och
annat utåtriktat arbete samt de utredningsuppdrag bl. a. beträffande jämställdhetslagen
som tidigare föreslagits i denna motion. Arbetsmarknadens
parter och andra organisationer med anknytning till och intresse för dessa
frågor bör i en referensgrupp ges tillfälle att delta i kommitténs och
regeringens jämställdhetsarbete.
IX. Våld mot kvinnor
Enligt olika undersökningar beräknas 200 000—300 000 fall av kvinnomisshandel
äga rum i Sverige per år. Många förblir oupptäckta. Därtill kommer
våldtäkterna, med de höga ”mörkertalen”. Våld mot kvinnor utövas inte av
män som respekterar kvinnor som sina jämlikar och accepterar jämställdhet.
Våldets orsaker härleds ur förtryck, vanmakt och övergivenhet.
Kvinnor som utsätts för våld måste få stöd. Män som utsätter kvinnor för
våld måste få klart för sig att samhället inte accepterar detta, men även få
hjälp att förstå varför, och med att bearbeta sina problem. Etablerandet av
kvinnohus och kvinnojourer måste stödjas. Samtliga landsting i landet måste
kunna erbjuda familjerådgivning. Försöksverksamhet inom socialtjänst,
missbruksvård och psykiatri som syftar til hjälp för misshandlade eller
sexuellt trakasserade kvinnor skall stödjas.
I en annan motion om vardagsbrotten föreslår folkpartiet en rad åtgärder
på detta område:
o Gränsen för grov misshandel skall sänkas. Det leder till en straffskärpning
i många fall av kvinnomisshandel,
o Flotade kvinnor som lever i ständig fruktan för att bli uppsökta av t. ex. en
man som de var gift med skall kunna utrustas med överfallslarm.
o Hotade kvinnor bör få möjlighet att byta personnummer,
o Domstol bör få möjlighet att ålägga en person förbud att vidare uppsöka
den som blivit utsatt för brottet.
Sexuella övergrepp mot barn, där en person som barnet står i beroendeställning
till begår övergreppet, s. k. incest, är ett slags våld mot kvinnor då
dessa övergrepp framför allt begås mot unga flickor. Genom skärpt
lagstiftning har samhället givit uttryck för sitt avståndstagande från denna
form av våld mot barn, vilket alltid ger psykiska skador. Detta har dess värre
inte minskat övergreppen. Undersökningar har visat att kvinnor som blivit
utsatta för sexuella övergrepp är överrepresenterade bland prostituerade,
kriminella och suicidfallen.
Socialtjänst, skola, barnpsykiatri och mödra- och barnhälsovård måste
samverka kring detta problem. Det är samtidigt viktigt att vanlig fysisk
kontakt mellan föräldrar och barn inte ifrågasätts, utan ses som något
positivt.
X. En friare mansroll
Jämställdhetsdebatten i Sverige handlade länge - och på goda grunder nästan
uteslutande om kvinnor. Det var kvinnor som diskriminerades,
drabbades av orättvisa regelsystem och utestängdes från politiskt inflytande.
Könsrollerna är inte ett fenomen som drabbar enbart kvinnor. Många män
pressas av traditionella mönster där exempelvis framgång i arbetslivet har
avgörande betydelse. Jämställdhet kan ge ökad livskvalitet.
Det är angeläget att opinionsbildningen för en friare mansroll får en positiv
prägel. Jämställdhet skall vara ett erbjudande om ett rikare liv, om större del
av omsorgen om hem och barn, om ökad delaktighet i traditionellt kvinnliga
uppgifter både inom det betalda och det obetalda arbetet, om nya upplevelser
och nya dimensioner i tillvaron. Den skall inte uppfattas som ett påbud
från myndigheter.
Men en frigörelse från traditionella mansroller är också en nödvändig
förutsättning för att kvinnorna skall få samma chanser i arbetslivet, i
politiken och i familjen. Det ger männen en nyckelställning i 1980- och
1990-talens jämställdhetsarbete.
Det är en illusion att tro att en friare mansroll kan regleras fram. Lika litet
kan - eller skall - en jämnare arbetsfördelning i hemmen pressas fram genom
politiska beslut. Men människor kan uppmuntras, fördomar ifrågasättas, nya
mönster stimuleras - både genom opinionsbildning och på politisk väg. I
botten på många beslut - och avsaknaden av beslut - ligger en familjepolitisk
grundsyn. Antingen tycker man det är värdefullt att män ägnar tid och kraft
åt sina barn redan från början eller också gör man det inte.
Numera är många pappor med vid barnens födelse. En del reagerar dock
mot att de är tvungna att sedan gå hem. Det är därför angeläget att
landstingen kan erbjuda någon förlossningsavdelning där det finns möjlighet
för pappor att stanna kvar, även övernatta, efter förlossningen. Socialstyrelsen
bör få i uppdrag att genomföra en kartläggning av dessa möjligheter.
Pappans lika ansvar för barnen bör markeras redan från början.
Regeringens arbetsgrupp för mansrollen konstaterade i sin rapport förra 16
Mot. 1986/87
A813
året med rätta att föräldraförsäkringen har en central roll i arbetet med att Mot. 1986/87
luckra upp könsrollerna och stimulera männen att skapa en tidigare och A813
närmare kontakt med sina barn.
Men förändringen har inte gått särskilt snabbt. Småbarnspappor har längst
arbetstid av alla män. Tre fjärdedelar av alla gifta fäder avstår fortfarande
från att utnyttja föräldraledigheten, och övriga tar ut bara en kort tid. De som
verkligen varit pappalediga redovisar däremot oftast mycket positiva erfarenheter.
I jämställdhetskommitténs mansundersökning uppgav också en
majoritet av de tillfrågade att män borde ägna större intresse åt sina familjer
och åt barnens fostran. Inställningen till pappaledighet var mer positiv bland
ynre än bland äldre. Det bör alltså finnas betydande möjligheter att
uppmuntra fler att gå från ord till handling.
Folkpartiet anser i princip att föräldraförsäkringen skall ge full ersättning
för inkomstbortfallet även under de tre sista månaderna då bara garantibeloppet
utgår. För närvarande finns inte ekonomiskt utrymme för en sådan
reform. Vi är inte beredda att tillstyrka det förslag som regeringens
arbetsgrupp kom med: att full ersättning skall utgå om minst tre månader
utnyttjas av vardera föräldern. I praktiken skulle det innebära att män får
bättre ersättningsregler än kvinnor. Syftet är jämställdhet men resultatet blir
det motsatta.
Vi anser i stället att rätten till pappaledighet vid barns födelse skall byggas
ut från nuvarande tio dagar till en pappamånad. Det skulle ge fadern en god
möjlighet att vara med och dela ansvaret redan från början och kan dessutom
stimulera till ytterligare föräldraledighet längre fram.
Den nuvarande rätten till pappaledighet vid barns födelse utnyttjas i
betydande omfattning. Under 1984 använde 67 000 nyblivna pappor denna
möjlighet. Det genomsnittliga uttaget var nio dagar.
Det finns goda möjligheter att bibehålla en hög uttagsnivå även om
pappaledigheten fördubblas. På sikt bör det även vara möjligt att öka
uttaget. Ett problem är dock att ersättning under pappaledigheten, i motsats
till den vanliga föräldrapenningen, inte utgår under helgdagar. Detta betyder
att det medför ett icke obetydligt inkomstbortfall att utnyttja pappaledigheten,
och vi vet av tidigare undersökningar att det ekonomiska utfallet har stor
betydelse vid familjernas beslut om utnyttjande av föräldraledighet.
Inkomstbortfallet blir givetvis större om ledigheten förlängs. Det bör
därför övervägas om inte ersättningsreglerna bör ändras så att ersättningen
även utgår under arbetsfria dagar, dvs. enligt samma regler som för den
vanliga föräldrapenningen.
Det är angeläget att män uppmuntras både att ta pappaledigt och att
utnyttja möjligheterna till förkortad arbetstid. Vi vet att arbetsgivarnas
inställning har stor betydelse. Mycket talar för att det fortfarande finns ett
avsevärt motstånd mot pappaledighet i arbetslivet, särskilt på den privata
arbetsmarknaden. Här har bl. a. JämO en viktig uppgift. Riksförsäkringsverkets
kampanj om pappaledigheten var ett positivt steg som bör följas av fler.
De offentliga arbetsgivarna har ett ansvar att föregå med gott exempel,
bl. a. genom aktiv uppmuntran till pappaledighet och genom att stimulera
flexibla arbetstider mer än nu. En hög aktivitet på detta område skulle vara
ett väsentligt bidrag til försöken att skapa en friare mansroll. Detta borde
t. ex. tas upp i den statliga chefsutbildningen. En attitydundersökning bland Mot. 1986/87
chefer i statsförvaltningen skulle kunna genomföras liksom en kartläggning A813
av de hinder som möter män som vill ta pappaledighet. Arbetsgivarverket
bör få i uppdrag att ta erforderliga initiativ i detta syfte.
Det har då och då förekommit uppgifter om att föräldrar som utnyttjat
föräldraförsäkringen eller rätten till sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar
blivit omplacerade när de kommit tillbaka till sin arbetsplats. Det är
därför angeläget att regeringen kartlägger vilken omfattning problemet har
och - om det visar sig nödvändigt - återkommer till riksdagen med förslag till
åtgärder.
Samlevnadsundervisningen under värnplikten har hittills haft en begränsad
och sporadisk omfattning. Samtidigt är det viktigt att ta till vara de
tillfällen som erbjuds att uppmuntra samtal om och ifrågasättande av
traditionella könsrollsmönster för män, särskilt under perioder - som under
värnpliktstiden - när de sprids i stor omfattning. Ett första steg i denna
riktning vore att föra in samlevnadsundervisning och könsrollsfrågor i
befälsutbildningen.
En väsentlig och nödvändig förändring anpassad till det samhälle vi nu
lever i är att männen får chanser att ta ansvar för sina barn. I dag måste den
ogifta pappan anmäla sig som vårdnadshavare till sitt eget barn medan den
ogifta mammans vårdnadskap erkänns automatiskt. I ett uppmärksammat
fall i massmedia för några år sedan uppmanades en mamma att stämma den
ogifte fadern till sitt barn för att han inte ville fylla i en integritetskränkande
blankett om faderskapet. Detta trots att såväl mamman som pappan varit
helt överens om faderskapet.
Det är väsentligt att stärka den ogifta pappans ansvar, skyldigheter och
rättigheter gentemot barnen. Exempelvis bör man pröva möjligheten att
införa faderskapspresumtion för fader som är sammanboende med barnets
moder. Förslag härom bör föreläggas riksdagen.
XI. Kvinnorna i försvaret
I slutet av 1970-talet beslutade riksdagen att kvinnor i princip skulle få
möjlighet till anställning som befäl inom det militära försvaret på samma
villkor. Därmed togs det första steget mot jämställdhet inom en sektor som
tidigare i stort sett varit stängd för kvinnor.
I första omgången fick kvinnor tillträde till vissa yrken inom flygvapnet. I
november 1981 togs nästa steg då riksdagen beslöt att rekrytering till
befälsyrket inom samtliga försvarsgrenar skulle ske oberoende av kön.
Endast teknisk flygtjänst och viss submarin tjänst undantogs.
I medvetande om att det gällde att bryta traditioner och att inte genom ett
för snabbt genomförande av reformen skapa motsättningar beslöt riksdagen
att försvaret stegvis skall öppnas för kvinnor. Yrkesområden som infanteriet,
kavalleriet och pansartrupperna inom armén, kustjägar/markstridstjänst i
kustartilleriet och flygtjänst/flygingenjör inom flygvapnet skulle göras tillgängliga
senare.
Beträffande de uttryckliga undantag som gjordes i riksdagsbeslutet fanns
en uttalad målsättning i regeringens proposition att FOA skulle inbegripa
kvinnor i de studier som redan då pågick.
Däremot saknades riktlinjer för hur beslutets genomförande skulle kunna Mot. 1986/87
följas och utvärderås. Det finns i dag anledning att beklaga att ett sådant A813
beslut inte fattades. Det är nu svårt att få en klar bild av hur arbetet
fortskrider. De årsredovisningar som lämnas av resp. försvarsgrenschefer är
till ringa hjälp.
I chefens för armén årsredovisning återfinns t. ex. följande rader:
Utbildningen vid Officershögskolan OK har genomförts med kvalitativt bra
resultat. I årskurs 1985/86 genomförde 327 elever OK 1. 203 fänrikar
anställdes 1986-06-01. Av dessa var sex kvinnor, arméns första kvinnliga
yrkesofficerare. Intresset för frivillig grundutbildning och yrkesofficersutbildning
bland kvinnor är dock i avtagande.
Från chefen för marinen sägs under rubriken Resurser och resursutfall
analys:
Erfarenheter av kvinnor under frivillig grundutbildning motsvarar ställda
förväntningar.
Chefen för flygvapnet nöjer sig med att under redovisning av personal ge
följande upplysningar:
Officershögskolan 287 elever varav 27 kvinnor
Krigshögskolans allmänna kurs 60 elever varav 5 kvinnor
Krigshögskolans högre kurs 72 elever varav 2 kvinnor.
Inga ansträngningar har gjorts att öppna de nu stängda linjerna: teknisk
flygtjänst och viss submarin tjänst. I ett interpellationssvar våren 1986
redovisade försvarsministern att FOA inte fått några uppdrag. Hans
motivering till detta var anmärkningsvärd. Han ansåg det tveksamt att avdela
resurser till projekt som sannolikt inte skulle komma att omfatta mer än ett
fåtal kvinnor. Det är inte ett godtagbart skäl att fördröja dessa studier som
förutsattes redan när reformen beslutades.
Folkpartiet anser i princip att uttagningen till totalförsvarets olika grenar
skall grundas på en allmän totalförsvarsplikt, utan hänsyn till kön. Ett
målmedvetet genomförande av beslutet att öppna försvarets yrken för
kvinnor är värdefullt även i detta, mer långsiktiga, perspektiv.
Vi föreslår därför dels en utvärdering av reformen, dels att FOA får i
uppdrag att genomföra de ovan angivna studierna beträffande flyg och
submarin tjänst.
XII. Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs
[att riksdagen hos regeringen begär att skolöverstyrelsen får i
uppdrag att utarbeta ett särskilt program för rekrytering av kvinnliga
skolledare,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jämställdhetsansvariga vid varje
länsskolnämnd,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jämställdhetsfrågorna i lärarutbildning och 19
lärarfortbildning,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1986/87
motionen anförts om s. k. enkönade kurser i bl. a. teknik och data,1] A813
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ungdomslagen som jämställdhetsinstrument,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett forskningsprojekt om olikheterna och deras
betydelse,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett brett program för datautbildning av
kvinnor,1]
3. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att lägga fram förslag i syfte att främja valfrihet och flexibilitet i
fråga om arbetstider,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett treårsprogram
för projektverksamhet i syfte att stärka kvinnornas ställning på
arbetsmarknaden,
5. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att lägga fram förslag till skärpningar av jämställdhetslagen i
enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen till jämställdhetsombudsmannen anslår ytterligare
0,5 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tidsbestämda mål för en jämnare fördelning av
kvinnor och män på statliga chefstjänster,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvidgade insatser för en bättre kvinnorepresentation
i statliga kommittéer och andra organ,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om redovisning av konsekvenserna för jämställdheten
av ekonomisk-politiska åtgärder,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
fullständig särbeskattning,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av
reglerna för bidrag och rådgivning vid de regionala
utvecklingsfonderna,3]
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en kartläggning av de kvinnliga företagarnas
verksamhet och behov,
11. att riksdagen hos regeringen begär att en palamentariskt
sammansatt jämställdhetskommitté tillsätts i enlighet med vad som
anförts i motionen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en kartläggning av pappors möjligheter att
stanna kvar på förlossningsavdelningarna efter förlossningen,4]
12. att riksdagen hos regeringen begär att arbetsgivarverket får i
uppdrag att ta erforderliga initiativ i syfte att stödja och uppmuntra
jämställdhet bland män i enlighet med vad som anförts i motionen,
20
Mot. 1986/87
A813
submarin tjänst]5.
Stockholm den 26 januari 1987
Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
1 1986/87:Ub815.
2 1986/87:Sk432.
3 1986/87 :N401.
4 1986/87:So475.
5 1986/87:Fö318.
6 1986/87: L414.
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Anne Wibble (fp)
Charlotte Branting (fp)
13. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av problemet
med omplaceringar efter föräldraledighet,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samlevnadsundervisning i den militära
befälsutbildningen ,5]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den ogifta pappans ansvar, rättigheter och
skyldigheter,6]
[att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av beslutet
om att öppna försvarets yrken för kvinnor,5]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om studier beträffande teknisk flygtjänst och