i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr lil angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten. (Motion 1972:1817 av herr Helén m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion nr 1817 är 1972

Mot. 1972: 1817

Nr 1817

av herr Helén m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr lil angående regional
utveckling och hushållning med mark och vatten.

1. Inledning

Under 1900-talet har Sverige genom näringslivets utveckling förvandlats
från ett jordbrukarland till en av världens mest avancerade
industristater. Den utvecklingen har lagt grunden till vårt välstånd. Den
materiella standarden har stigit och de ekonomiska klyftorna minskat. Vi
har kommit långt när det gäller att garantera allas rätt till utbildning och
ett rikhaltigt kulturutbud. Rationella produktionsmetoder har möjliggjort
kortare arbetsdag och längre fritid.

Men den här utvecklingen har inte bara ljusa sidor. Ännu finns stora
ekonomiska klyftor kvar. Den forcerade tekniska utvecklingen har för
många betytt ett monotont produktionsliv, och nya hälsorisker har
uppstått på våra arbetsplatser. Den befolkningskoncentration som följt i
stordriftens och den långt drivna specialiseringens spår har skapat trängsel
och trista vardagsmiljöer i de snabbt växande tätorterna.

Den industriella tekniken har inneburit en hård förslitning på den
yttre miljön, överexploatering av viktiga naturresurser, nedsmutsning av
vattendrag och sjöar och kraftiga luftföroreningar. Lokaliseringen av nya
industrier, bostadsområden och vägprojekt kommer ständigt i konflikt
med väsentliga miljöintressen.

Ett markant drag i utvecklingen har varit att den omfattande
befolkningsomflyttningen skapat ekonomisk och social obalans mellan
landets olika delar. En jämförelse mellan de s. k. skogslänen och de
expansiva områdena i Syd- och Mellansverige visar genomgående sämre
realinkomst, lägre genomsnittlig utbildningsnivå och större arbetslöshet
för skogslänen. En ökning av sysselsättningstillfällena med närmare 25
procent skulle behövas för att förvärvsintensiteten bland kvinnorna i övre
Norrland skulle bli lika hög som den nu är i Stockholmsregionen.

Människornas anspråk på samhällsservice och ökad privat konsumtion
förutsätter fortsatt industriell utveckling och ett ökat utnyttjande av
modern teknik. Även om vi i denna process ser en huvudorsak till
befolkningskoncentration, regional obalans och miljöförstöring är ett
avbrytande av utvecklingen inte möjligt. Vår uppgift måste i stället vara
att hindra utvecklingen från att skriva sina egna lagar vid sidan om
människomas önskningar och behov. Genom en målmedveten social
styrning av marknadskrafterna kan vi undvika många av de negativa
verkningar på miljön i vid mening som hittills i alltför stor utsträckning
accepterats som ett nödvändigt pris för vårt materiella välstånd.

1 Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 1817

Mot. 1972:1817

Detta kräver mera av offentligt ansvarstagande när det gäller både hur
våra mark- och vattenresurser skall utnyttjas och den sociala och
ekonomiska planeringen. Till grund för denna politik måste ligga en
annan syn på den ekonomiska tillväxtens innehåll än den som hittills
varit dominerande. Vi måste tänka mera i termer som livskvalitet än i
standardbegrepp med ett snävt ekonomiskt innehåll. Detta innebär att vi
t. ex. lägger ökad vikt vid miljövärden och att vi som grund för åtgärder
på det regionalpolitiska området inte nöjer oss med inskränkt företagsekonomiska
bedömningar. Kalkyler, som innehåller den totala samhällskostnaden,
kan ofta ge en både riktigare och mera gynnsam bild av värdet
att satsa på sysselsättningsskapande åtgärder i en avfolkningsbygd.

Inget ekonomiskt system innehåller några självklara lösningar på de
många awägningsproblem som uppstår när man vill förena kraven på
fortsatt ekonomisk tillväxt med ett effektivt skydd för miljön. Planhushållning
av socialistisk modell gör det inte; det ger utvecklingen i de
länder söm tillämpar sådana system belägg för. Men inte heller
marknadsekonomin innehåller i sig några garantier för en socialt
acceptabel utveckling. Marknadsekonomin kan dock bättre än andra
system anpassas till människomas önskningar och stimulera till enskilda
initiativ när det gäller en teknisk utveckling ägnad att möta nya krav.

I en socialt styrd marknadsekonomi kan man t. ex. genom avgifter och
lagstiftning tvinga fram en produktionsteknik som begränsar nedsmutsande
utsläpp. Därigenom får miljön ett pris, och miljökraven får en
marknadsstyrande effekt. På det regionalpolitiska området kan man t. ex.
genom en anpassning av tele- och transporttaxorna och med hjälp av
företagsbeskattningen etc. stimulera företag att slå sig ner i områden där
en etablering utan sådana åtgärder hade tett sig företagsekonomiskt
alltför ogynnsam.

Vi måste vara beredda att utnyttja dessa styrmedel för att uppnå ett
samhälle där människorna i de olika regionerna kan erbjudas likvärdig
tillgång till en differentierad arbetsmarknad, god social omvårdnad,
kommersiell service, ett rikhaltigt kulturutbud och god miljö.

Det är för att uppnå sådana politiska mål som vi från liberalt håll länge
krävt en miljöpolitisk riksplanering. Syftet med denna måste vara att ge
samhället medel att på ett tidigt stadium kunna mot varandra väga kraven
på sysselsättning, service och miljö. Planeringen bör som hittills i första
hand vara en kommunal uppgift, men kommunerna bör i arbetet med
den fysiska planeringen ha stöd i av regering och riksdag antagna
riktlinjer för hur uppkommande värderingskonflikter bör lösas.

Grundläggande för dessa avvägningar måste emellertid vara det
ekologiska betraktelsesättet. Vi måste bedöma konsekvenserna av vårt
handlande för människan och hela det levande systemet. Det finns
gränser för vad miljön tål. De gränserna får inte överskridas.

Vi har också krävt en fastare målsättning för regionalpolitiken. Denna
bör utgå från att skapa någorlunda likvärdiga möjligheter för människorna
i hela landet att i deras egen region finna meningsfull sysselsättning.
Det är orealistiskt att räkna med att befolkningsomflyttningarna skall

Mot. 1972:1817

upphöra, men regionalpolitiken bör syfta till att så långt möjligt göra
dem lokalt begränsade. Detta underlättas om varje region får en
sammansatt ortsstruktur, vilket bl. a. kräver en grupp större tätorter som
är tillräckligt stora för att beträffande arbetsmarknad och andra
betingelser kunna utgöra ett konkurrenskraftigt alternativ gentemot
storstadsområdena. Motsätter man sig en satsning på den sortens orter
rycker man undan grunden för en av de viktigaste delarna av den
regionalpolitiska målsättningen. En sådan politik skulle leda till att den
nuvarande bristen på balans mellan storstadsområdena och övriga delar av
landet bevarades.

All planering, vare sig den är inriktad på att tillgodose miljöintressen
eller syftar till att skapa sysselsättningstillfällen, måste bygga på
människornas önskningar och krav. Därför måste planeringsarbetet vara
lokalt förankrat. Den enskilde måste ha tillfälle att påverka utvecklingen i
den egna kommunen eller den egna regionen. Detta ställer kravet på
tekniker och politiker att de är beredda att ge medborgarna god information
om föreliggande planer och att allmänheten också får möjlighet att
väga alternativa lösningar mot varandra.

I syfte att öka det demokratiska inslaget i samhällsplaneringen bör
enligt vår mening kommunernas ställning i planeringsarbetet stärkas. Men
det är också önskvärt att man närmare prövar möjligheterna att låta en
del av de uppgifter som i dag ligger hos de huvudsakligen av regeringen
utsedda länsstyrelserna överföras till de folkvalda landstingen. En sådan
uppgift kan vara samordningen av kommunernas sociala och ekonomiska
planering, dvs. i princip det arbete som nu redovisas i de s. k.
länsprogrammen. Även vissa av de statliga länsnämndernas uppgifter bör
kunna överföras till landstingen.

Länsdemokratiutredningen har visat hur en sådan demokratisering av
planeringsprocessen kan förenas med kravet på nödvändig rikspolitisk
samordning.

1 det följande har vi närmare utvecklat vår syn på regeringens förslag
till hushållning med mark och vatten. I motion 1972: 1818, som väcks
samtidigt, återges våra ståndpunkter och yrkanden när det gäller
regionalpolitiken.

2. Riksplanering — utgångspunkter

Hur skall vårt land se ut om trettio år? Var skall människorna bo? Var
skall industrierna ligga? Hur skall människorna få tillräckligt utrymme
för friluftsbehov? Hur skall vi kunna bevara särskilt värdefulla naturområden
för forskning och som referensområden i en miljö som blir alltmer
påverkad av föroreningar eller exploatering? Detta är frågor som under
de senaste åren ställts med allt större otålighet. Några svar har sällan
kunnat ges. En övergripande planering har saknats. Det har inte funnits
något system för att väga olika intressen mot varandra. De som hävdat
bevarandeintressen har länge haft små möjligheter att få gehör för dessa.
Exploateringsintressena har däremot haft stöd från stat och kommun och
har i stor utsträckning kunnat gnomföra sina planer. Men situationen har

1 * Riksdagen 1972. 3 sami Nr 1817

Mot. 1972:1817

på senare tid förändrats. Kunskapen om hotet mot vår miljö har blivit allt
större. Miljöintressena har kunnat hävdas med allt större kraft inte minst
på det politiska planet. Motstående intressen har kunnat mötas på en mer
jämställd nivå. Konflikterna har därigenom blivit mer uppenbara. Det har
stått allt klarare att dessa måste få en politisk lösning.

Industrin vill lokalisera i kustområden, där transporterna är bekväma
och där man anser sig ha möjligheter att bli av med föroreningarna. Men
samma områden efterfrågas för fritidsbebyggelse eller rörligt friluftsliv.
Samma områden kan ha stort vetenskapligt eller kulturellt värde och
skulle därför behöva skyddas från industrilokalisering och viss typ av
bebyggelse. Det måste vara en uppgift för samhället att i god tid gå in och
göra de avvägningar som är nödvändiga för att ge utrymme för en
industriell tillväxt, områden för rörligt friluftsliv och vetenskapliga
behov.

Stat och kommun måste i enlighet med i demokratisk ordning
uppställda riktlinjer planera för hur landets tillgångar bäst skall utnyttjas.
Detta är ett krav som sedan länge ställts från folkpartiets sida. Att en
sådan planering är nödvändig har stått alltmer klart av den utveckling
som ägt rum. Våra kuster har styckats upp på ett oacceptabelt sätt, utan
att regeringen har haft förmåga att leda utvecklingen. På senare tid har
nya av miljöförstöring relativt odrabbade områden öppnats för industri.
Med en bättre och mer övergripande planering är det sannolikt att från
helhetssynpunkt lämpligare lokaliseringar hade kunnat komma till stånd.
Vi har från folkpartiets sida kritiserat regeringen för brist på initiativ när
det gäller miljövård. Det arbete som pågått med förberedelser för en mer
övergipande fysisk planering har tagit alltför lång tid. En fysisk
riksplanering borde ha funnits långt tidigare. Vår och andras kritik har av
allt att döma givit resultat. Riksplanearbetet har forcerats under de
senaste åren. Vi ser nu med tillfredsställelse att förslag framlagts till en
fysisk riksplanering.

3. Riksplaneringens inriktning

Långsiktig planering är svår att utforma. Den måste vila på värderingar
om hur framtiden bör gestaltas och på våra möjligheter att påverka den.
Värderingar kan givetvis förändras. Det är sannolikt att vi i en framtid
kommer att alltmer uppvärdera faktorer som fritid, ren luft och rent
vatten och orörda naturområden. Detta måste påverka även dagens
planering. Det är alltså inte möjligt att helt basera bedömningarna på de
värderingar som gäller i dag.

Vi måste också utgå från att en snabb teknisk utveckling kommer att
äga rum. Även den är svår att förutse. Men så mycket torde stå klart att
industri, som i dag är svårt miljöstörande, i framtiden genom ny
teknologi kan komma att vara det i mycket mindre utsträckning. Här
sker redan en snabb utveckling som sannolikt kommer att fortsätta i
alltmer ökande takt. Det finns goda möjligheter att påskynda en sådan
utveckling genom lagstiftning, miljöavgifter och stöd till forskning och
utveckling av den teknik som är önskvärd.

Mot. 1972:1817

Dessa förhållanden får naturligtvis inte leda till slutsatsen att en fysisk
riksplanering är omöjlig eller onödig. Den är nödvändig för den närmaste
tidsperioden, men den måste också ge oss en handlingsberedskap för det
längre tidsperspektivet. Vi har dessutom redan den situationen att de
orörda naturområden som finns kvar är relativt få och att miljöförstöringen
i många avseenden redan gått så långt att miljökraven med hjälp av
en fysisk planering måste få större genomslagskraft.

Med detta vill vi understryka att riksplaneringens främsta uppgift bör
vara att skydda värdefulla naturområden mot exploatering och att
hänvisa nedsmutsande industri till platser där skadorna blir så små som
möjligt. Beslut bör fattas på riksnivå i fråga om naturområden av
riksintresse eller om lokalisering av särskilt miljöfarlig verksamhet.
Samma övergripande mål bör gälla för regional och kommunal planering
och vid avvägningar på dessa nivåer mellan olika intressen. Det är också
nödvändigt att vissa i demokratisk ordning fastställda regler gäller för den
regionala och kommunala planeringen. Den måste baseras på ett
ekologiskt betraktelsesätt. Det finns gränser för vilka påfrestningar miljön
tål. Dessa gränser måste vi finna och anpassa vår teknologi och industri
efter.

Inga ekonomiska, regionalpolitiska eller trafikpolitiska beslut får
fattas utan att deras följder för människans miljö, för hushållningen med
naturresurser och naturvärden har bedömts och värderats. Detta innebär
att miljöpolitiken måste betraktas som en övergripande verksamhet.

Det ekologiska betraktelsesättet innebär inskränkningar i den enskildes
rätt att fritt hantera våra gemensamma miljötillgångar. Det kan
också leda till att grupper av människor tvingas avstå från vad de
betraktar som angelägna önskemål. Att en viss typ av industri av
miljöskäl inte kan lokaliseras till ett visst område eller att en pågående
verksamhet av samma skäl måste avbrytas innebär ofta svåra problem för
den bygd eller de människor som drabbas. De måste då, eftersom miljön
är en allas angelägenhet, genom samhällets försorg i möjligaste mån
erbjudas alternativa sysselsättningsmöjligheter.

4. Förslaget till fysisk riksplanering

Vi vill inledningsvis framhålla att det utredningsarbete som legat till
grund för propositionen i stora delar är förtjänstfullt. Som framgått
innebär en planering av den typ vi vill ha avsevärda problem. Det
faktaunderlag som skulle behövas har i stora delar varit obefintligt eller
otillräckligt. Framtidsbedömningarna blir av naturliga skäl svåra. Trots
detta anser vi att de förarbeten som utförts tills vidare är tillräcklig grund
för avvägningar och beslut. Givetvis hade ett mer omfattande beslutsunderlag
varit av värde, men samtidigt är det som vi framhållit av ytterlig
vikt att snarast inleda någon form av riksplanering. En fysisk riksplanering
bör genomföras, och den bör inriktas på kartläggning av de önskemål
som riktats mot vissa resurser, på analys av de konflikter mellan
önskemål som ställs och på uppdragning av riktlinjer för hushållning med
dessa resurser.

Mot. 1972:1817

Vi anser också att den metodik som använts för att kartlägga
önskemålen varit försvarbar. Men man måste givetvis ha i minnet att olika
intressen har haft varierande möjligheter att presentera ett fullständigt
material. De inventeringar som gjorts kan inte betraktas som på något
sätt slutgiltiga. Som naturvårdsverket framhållit är värdet från vetenskaplig
naturvårdssynpunkt för betydande områden i landet okänt. Detta
beror på att det tillgängliga materialet är ojämnt och ofullständigt. Det
finns alltså många vita fläckar på kartan. Det är också svårt att klart ange
behovet av områden för rörligt friluftsliv, eftersom de som efterfrågar
detta inte har tillräckliga möjligheter att illustrera sin efterfrågan. Det
leder till att förslagen till avvägningar från dessa synpunkter måste ses
som minimialternativ.

Riksplaneringsstudierna har i första hand inriktats på kust- och
fjällområden. Med tanke på den prekära situationen i dessa områden är
det en riktig prioritering. Vi vill understryka att det fortsatta arbetet nu
med kraft måste inriktas även på inlandet, de stora insjöarna och de
miljövärden som finns där. Den tekniska utvecklingen kommer att göra
det möjligt att i ökad utsträckning lokalisera nu nedsmutsande industri
till inlandet. Även andra skäl talar för detta. De nya metoderna inom
skogsbruket innebär också en konflikt med miljöintressena.

En rad motstående intressen kommer att brytas mot varandra även när
det gäller de inre delarna av landet. Dessa intressen måste kanaliseras till
en rimlig utveckling. Man kan hävda att riksplanering för kust- och
fjällområden kom tio år för sent. Redan 1960 års naturvårdsutredning var
inne på detta. Vi har nu kort tid på oss för att få fram en
inlandsplanering, som gör att misstag liknande dem vid exploateringen av
våra kuster inte behöver upprepas.

Vi konstaterar också att propositionen åtminstone inledningsvis anslår
en ekologisk grundsyn. Departementschefen framför värderingar som
folkpartiet understrukit om en samhällsutveckling inom de ramar som
naturresurserna och naturmiljön medger. Vi vill dock inte instämma i
uttalandet att hänsynstagandet till ekologiska faktorer nu på grund av
bristande kunskap får bli begränsat. Vi vill understryka att den
ekologiska forskningen, vilket vi tidigare föreslagit i riksdagen, måste ges
betydligt ökade resurser, men vi vill också framhålla att betydande
kunskap redan finns. I de fall då kunskapen saknas, måste vi ändå primärt
utgå från att risker finns och ta hänsyn till dem. Vår länge hävdade
uppfattning att de ekologiska principerna i större utsträckning måste
överordnas andra politiska mål delas också av flera remissinstanser.

Den fysiska planeringen måste samordnas med annan långsiktig
samhällsplanering. Hänsyn måste tas till sysselsättningssituationen och
andra regionalpolitiska omständigheter. En samlad bedömning från skilda
aspekter är alltså nödvändig, där olika värdegrunder måste vägas mot
varandra men där de ekologiska effekterna måste vara grundläggande.

Sammanfattningsvis vill vi alltså framhålla att en övergripande fysisk
planering är nödvändig. Den måste samordnas med annan långsiktig
planering. Den bör, som föreslås i propositionen, ge möjlighet för

Mot. 1972:1817

riksintressen att göra sig gällande. Detta kan ske genom att särskilda
restriktioner uppställs för vissa områden och att generella riktlinjer
fastställs för fortsatt planering på riksnivå samt på regional och
kommunal nivå. Det påbörjade riksplanearbetet bör vidareutvecklas och i
ökad omfattning avse även de inre delarna av landet. Det ekologiska
synsättet måste vara grundläggande. Men den fysiska riksplaneringen kan
aldrig göras helt fast. Förhållandena förändras, och avgörande för utfallet
är naturligtvis först som sist hur de som har att fastställa riktlinjer, tolka
de allmänna principerna och göra avvägningarna uppfattar sin uppgift.
Säkraste garantin för att miljövårdsaspekterna skall få genomslag är en
regering som prioriterar miljöpolitiken.

5. Riktlinjer för planering

Vi lämnar i detta avsnitt några synpunkter på de riktlinjer för
planeringen av vissa verksamheter som föreslås i propositionen och på
den fortsatta riksplaneringen.

5.1 Naturvård och rekreation

Vi vill understryka betydelsen av att en bättre samordning mellan
jordbruk och naturvård kommer till stånd. Värdefulla delar av det öppna
landskapet näste skyddas mot förbuskning och igenväxning. Här har
jordbruket med stöd av bidrag från stat och kommun en lämplig uppgift.
Vi vill också betona att jordbrukets rätt till de värdefullaste odlingsjordarna
måste hävdas.

Det är viktigt att konsekvenserna för fisket av föroreningsutsläpp vid
kusterna beaktas.

Samernas krav på trygghet i sin näring måste också hävdas. Rennäringen
intar av olika skäl en särställning. Det är av största vikt att
planeringen i fjällvärlden bedrivs i samverkan med samerna.

Tillräckliga rekreationsmöjligheter måste ställas till alla människors
förfogande. Det är ett starkt önskemål från vår sida att allmänhetens
tillgång till fritidsområden tryggas. Det gäller såväl större områden på
visst avstånd från tätorterna som närfriluftsområden. Det är av största
vikt att genom den kommunala och regionala planeringens försorg
friluftsområden anordnas och att tillräckliga arealer avsätts för detta
behov. Dessa områden skall inte bestå av det som blir över när andra
verksamheter fått sitt. De får heller inte betraktas som något slags
reservområden, som kan tas till när andra ”behov” uppstår. Områdena
måste väljas ut med omsorg och i möjligaste mån vara opåverkade och
oexploaterade. Genom att tillfartsvägar och serviceinrättningar ordnas
kan friluftsverksamheten kanaliseras till lämpliga områden.

Som vi redan angett bör en av planeringens viktigaste uppgifter vara
att skydda från natursynpunkt särskilt värdefulla områden. Detta bör i
första hand avse större opåverkade arealer. Det måste slås fast att sedan
dessa väl säkrats skall de fortsättningsvis också vara skyddade. Skälen för

Mot. 1972:1817

att skydda ett visst område mot exploatering kan vara flera och sammanfallande.
Områdena kan vara särskilt lämpade för det rörliga friluftslivet
genom sina egna förutsättningar eller genom att de geografiskt ligger väl
till i förhållande till befolkningskoncentrationer. Andra skäl kan vara att
de har vetenskapliga eller kulturella värden som är unika. Det är dock
inte möjligt att alltid sätta likhetstecken mellan dessa. Vissa vetenskapligt
intressanta områden skulle kunna mista sitt värde genom ett alltför hårt
utnyttjande för friluftsliv. Det kan alltså bli nödvändigt att i vissa fall
uppställa restriktioner även för friluftslivet.

Vi vill understryka att inventeringsarbetet här måste intensifieras och
att skyddsintressena blir grundläggande vid den fortsatta planeringen.
Den vetenskapliga naturvården måste tillförsäkras referensområden för
ekologisk forskning och för jämförelser mellan utveckling i av miljöpåverkan
mer respektive mindre utsatta områden. Förstörd natur kan sällan
eller aldrig repareras. Det är därför av utomordentligt stor betydelse att
det som är unikt skyddas.

Med tanke på att inventeringsläget när det gäller skyddsvärda områden
inte är tillfredsställande, måste stor försiktighet iakttas vid planering av
områden som inte i tillräcklig omfattning undersökts från natur- och
kulturvetenskaplig utgångspunkt.

Fritidsboende eftersträvas av allt fler människor men är för flertalet
alltför dyrbart. Rekreationsmöjligheterna måste därför i första hand
förbättras för dem som inte har möjlighet att skaffa eget fritidshus. Det
motiverar en ökad satsning på det rörliga friluftslivet, camping, stugor för
uthyrning etc. Fritidsbebyggelsen har — särskilt vid kuster och insjöstränder
— lett till att de för allmänheten tillgängliga stränderna minskat i
omfattning. En mer planmässig behandling av fritidsbebyggelsen är därför
angelägen. De nu fria stränderna måste till övervägande delar förbehållas
det rörliga friluftslivet eller skyddas av andra skäl. Stora delar av landet är
väl lämpade för utveckling även av spridd fritidsbebyggelse. Vi delar
departementschefens uppfattning att en mer planmässig utveckling inte
principiellt behöver medföra minskad valfrihet.

S.2 Lokalisering av nedsmutsande industri

Den fråga som i riksplaneringssammanhang tilldragit sig den största
uppmärksamheten gäller lokaliseringen av kraftigt miljöpåverkande industri.
I rapporten har avgränsats de industrityper som har behov av
särskilda naturresurser eller ger upphov till miljöstörningar, som gör en
lokalisering på en viss plats olämplig eller oacceptabel. Det måste här
understrykas att dessa industrityper bara utgör en liten del av industrin
som helhet. Vi finner den avgränsning som gjorts rimlig, men givetvis
kommer sammansättningen i denna grupp att förändras. Vi har redan
inledningsvis diskuterat den tekniska utvecklingens roll. Men det är ändå
riktigt att i dagens läge göra vissa avgränsningar för att upprätthålla en
handlingsberedskap. Kvar står dessutom, även om de mest akuta
föroreningsproblemen så småningom kan lösas, den påverkan på t. ex.

Mot. 1972:1817

landskapsbilden som en större industri innebär.

Industrins branscher har själva fått redovisa sina önskemål och planer.
Förfaringssättet har kritiserats från en del håll. Det har sagts att det finns
risk för en överskattning av produktionsutvecklingen och att önskemålen
är enbart företagsekonomiskt grundade. Detta bör dock inte utgöra något
olösligt problem så länge man är klart medveten om att industrins
önskemål är just önskemål och företagsekonomiskt grundade. Den
miljömässiga och samhällsekonomiska bedömningen av lokaliseringsönskemål
ankommer på samhället. Detta kräver fortsatta studier bl. a.
om de samhällsekonomiska och företagsekonomiska konsekvenserna av
en lokalisering, som inte överensstämmer med den av industrin i första
hand önskade, men naturligtvis också studier av vilka konsekvenser för
miljön som lokalisering på en viss ort medför.

Dessa industrier bör i regel lokaliseras till redan påverkade områden,
vilka inte med nödvändighet behöver vara kustområden. Det kan tvärtom
vara till fördel även från miljösynpunkt med inlandslokalisering. Det har
hävdats att utsläpp i större recipienter skulle vara att föredra framför
utsläpp i små. Man har resonerat som så att i den stora recipienten märks
utsläppen inte så mycket som i den lilla. För vissa typer av utsläpp är
detta riktigt genom att den större recipienten har bättre förmåga att
bryta ned de förorenande ämnena. I andra fall kan det däremot vara en
fördel med utsläpp i en liten recipient, som då visserligen kan bli svårt
skadad men där man ändå har föroreningarna samlade och under bättre
kontroll.

Vissa områden måste alltså skyddas mot exploatering av kraftigt
miljöpåverkande industri. Vi vill undstryka att dessa skyddsområden inte
skall förhindras att få lokalisering av annan obetydligt miljöpåverkande
industri. Tvärtom är det en angelägen samhällsuppgift att se till att de
områden, som undantas från lokalisering av den begränsade del av
industrin som är starkt miljöskadlig, ges kompensation.

5.3 Geografiska riktlinjer

5.3.1 Kusterna

I propositionen anges att de s. k. obrutna kusterna, norra Bohuslän,
norra Kalmar läns och södra Östergötlands skärgårdskust samt Ångermanlands
brantkust, utgör en särskilt skyddsvärd kategori, som helt bör
skyddas mot etablering av kraftigt miljöpåverkande industri. I dessa
områden bör även ny fritidsbebyggelse bedömas restriktivt. Vi delar
denna uppfattning.

Vi hade gärna sett att fler större sammanhängande, relativt opåverkade
kustområden hade kunnat ges samma skydd, men tyvärr finns inte längre
några sådana större sammanhängande, relativt opåverkade skyddsområden
— detta sedan nya områden på senare tid öppnats för tung
exploatering. Men givetvis måste ambitionen vara att längs hela kusten
även mindre områden, som är relativt opåverkade, i den regionala och

Mot. 1972:1817

kommunala planeringen åsätts skyddsvärde.

En annan kategori utgörs av de högexploaterade kusterna. Vi anser i
likhet med regeringen att återhållsamhet måste gälla för lokalisering av
miljöfarlig industri till dessa samt när det gäller utbyggnad av enskild
fritidsbebyggelse. I dessa kustavsnitt, som ju ofta ligger i direkt
anslutning till stora befolkningsområden, är det särskilt viktigt att bevara
de få återstående områden som är lämpade för rörligt friluftsliv eller har
en orörd karaktär.

Även i fråga om övriga kustområden bör planeringen syfta till att
skydda de områden som har speciella naturvärden.

Av industrins utredningar framgår att det finns ett starkt önskemål att
etablera miljöstörande industri vid Västkusten. Ett tillmötesgående av
alla dessa önskemål är av miljöhänsyn omöjligt. Det skulle även få
regionalpolitiska effekter som är olämpliga. Endast ett mycket begränsat
antal nyetableringar av denna typ av industri bör tillåtas på Västkusten.
De etableringar som ändå kommer till stånd bör hänvisas till redan
öppnade industriområden.

I propositionen utpekas ett antal orter längs kusterna som bör komma
i fråga när det gäller lokalisering av miljöfarlig industri. För Västkustens
del innebär detta bara en anpassning till den verklighet som uppkommit
som en följd av bristen på övergripande planering.

Vi anser vidare att denna typ av lokalisering bör undvikas i bl. a.
Öresundsområdet och att stor restriktivitet bör gälla för Bråvikenområdet.
Vad Norrlandskusten beträffar är det viktigt att en handlingsberedskap
finns och att, som föreslås i propositionen, mark reserveras i
anslutning till befintliga tätorter.

Att redan nu fastställa vilken industri som bör lokaliseras till vilken
ort är inte möjligt. Tidsperspektivet är långt. Ytterligare studier bör som
vi redan anfört genomföras kring effekterna vid alternativa lokaliseringsorter
av olika industrityper. Lokaliseringsavgöranden kan emellertid inte
ske helt från fall till fall. Det måste alltid finnas bakgrundskunskaper som
ger hjälp vid avgöranden om t. ex. en annan industrityp än den som
aktualiseras för tillfället måste ges företräde, när resurserna och föroreningsutrymmet
är begränsat.

5.3.2 Fjällen

Vid sidan av kustområdena utgör fjällområdet vår största naturtillgång.
Detta gäller för såväl friluftsliv som vetenskaplig naturvård. I ett
alltmer urbaniserat samhälle ökar behovet av områden där människorna
kan få uppleva skönhetsvärden, orörd natur och tystnad. Att de sista
vildmarkerna bör skyddas måste rimligtvis vara en allmän uppfattning.
Erfarenheterna från Ritsem—Kaitum-kampen visade dock att så inte är
fallet. Vi vill här understryka att återstående vildmarksområden måste
bevaras. Skyddet bör inte enbart gälla högfjällsområden utan även
lågfjällsområden och områden i övergången mellan fjäll och skogsland.
Det är också angeläget att samordna den svenska planeringen med den

Mot. 1972:1817

finska och den norska så att större sammanhängande skyddsområden
skapas. Vi kan inte finna att avgränsningen av vad som är vildmark och
speciellt skyddsvärt behöver vara särskilt besvärlig.

Behovet av nya vägar i kärnområdena bör vara uppfyllt när nu
påbörjade projekt färdigställts. Snöfordonstrafiken måste begränsas. Nya
vattenbyggnadsprojekt bör inte komma till stånd i kärnområdena.
Sjaunja fågelskyddsområde och Kaitumområdet måste ges ett starkare
och varaktigt skydd. Vissa områden, som för närvarande saknar vandringsleder
och övernattningsstugor, bör inte heller på detta sätt exploateras
ytterligare. Det gäller t. ex. Sarek och det inre av norra Västerbottenfjällen.
Det är mycket viktigt att den pågående fjällplaneringen byggs ut
och prioriteras.

5.3.3 Älvdalarna

I propositionen föreslås att de hittills opåverkade huvudälvarna med
biflöden undantas från kraftverksutbyggnad. Departementschefen vill
dock inte bestämma sig när det gäller Kalix älv. Det är givetvis
tacknämligt att det nu slås fast att någon utbyggnad inte kommer att ske
i Vindelälven samt i Pite och Torne älvar. Vi anser dock att riktlinjerna
för den fortsatta fysiska riksplaneringen bör innefatta att hittills
oexploaterade älv- och sjösystem inte får byggas ut. Någon utbyggnad av
Kalix älv bör alltså inte komma till stånd. Med hittills oexploaterade älvoch
sjösystem bör förutom de hittills opåverkade älvarna avses den del
av ett vattensystem som ligger ovanför det översta utbyggnadsområdet i
utbyggda älvar, outbyggda biflöden och längre sammanhängande outbyggda
delar av i övrigt utbyggda älvar. Med det senare avses bl. a.
Mellanljusnan och Västerdalälven. De skäl som i propositionen anges mot
en utbyggnad av de opåverkade huvudälvarna gäller även för dessa senare.

5.4 Ytterligare planeringsbehov

Som vi framhållit krävs ytterligare utredningar och inventeringar för
att ge ett bättre underlag för det fortsatta planeringsarbetet. Huvuddelen
av dessa måste ske på regional och kommunal nivå. Men härutöver vill vi
understryka betydelsen av att några mer målinriktade undersökningar
kommer till stånd.

Vattenanvändningen ökar kraftigt, och redan föreligger brist i delar av
landet. Man har tvingats leda vatten från avlägsna vattentäkter med stora
kostnader som följd. Kunskaperna om tillgång och kvalitet på grundvatten
är otillräckliga, men man vet att det i flera områden är brist på
grundvatten. Förorening av grundvatten förekommer också på en del
håll. Därför bör enligt vår mening en inventering av landets vattentillgångar
komma till stånd och en plan för vattenhushållningen utarbetas.
Särskild uppmärksamhet måste därvid ägnas åt grundvattenfrågorna.

Behovet av grus har lett till att åtskilliga grusåsar nu helt exploaterats,
speciellt i närheten av de stora befolkningsområdena. Vi vill understryka

Mot. 1972:1817

att krossat berg i regel kan ersätta gruset. Även om förtjänstfulla
utredningar har gjorts i länen saknas den övergripande planeringen. Här
bör ytterligare inventeringar göras och planer för grusanvändningen
utarbetas.

Naturvårdsinventeringarna är som vi tidigare påpekat ojämna till
omfattning och standard. Det är ytterst väsentligt att dessa inventeringar
byggs ut på ett systematiskt sätt såväl geografiskt som i fråga om
typinriktning. Här måste även lämpliga exkursionsområden för skolans
behov inventeras. Vidare måste kustinventeringarna byggas ut, vilket
föreslagits av folkpartiet till årets riksdag. Härutöver krävs ett fortsatt
metodarbete. Vi vill särskilt understryka behovet av en utbyggd ekologisk
forskning. De storprojekt beträffande Östersjön och barrskogslandskapet
som påbörjats eller planeras måste fullföljas. Från bl. a. folkpartiets sida
har i riksdagen begärts anslag för denna typ av forskning. Årets riksdag
anvisade också mer medel än vad som föreslagits av regeringen. Dessa
forskningsprojekt kan ge värdefullt underlag för det fortsatta riksplanearbetet.

5.5 Den fortsatta riksplaneringen

Som vi redan anfört bör det nu inledda riksplanearbetet fullföljas och
byggas ut. De markreservationer som krävs för att säkra värdefulla
naturområden måste komma till stånd. Riksplaneringsarbetet måste
genomföras på riksnivå, regional nivå och kommunal nivå.

Det parlamentariska inflytandet över det fortsatta riksplanearbetet
måste garanteras. Från folkpartiets sida har vi starkt kritiserat att arbetet
med förberedelserna för den fysiska riksplaneringen under lång tid
skedde utan insyn. Ett parlamentariskt inflytande borde ha funnits i
förberedelsearbetet. Ett mer öppet arbete hade sannolikt kunnat medverka
till en vidgad debatt.

Riksdagen får nu möjlighet att uttala sig om vissa allmänna riktlinjer
för det fortsatta arbetet och att fastställa lagar i anslutning till dessa.
Vidare anges att nya riktlinjer under hand kommer att ställas under
riksdagens prövning. Detta är enligt vår mening inte tillräckligt. Det är
visserligen riktigt att en del av riksplanearbetet är av administrativ
karaktär, men åtskilligt — t. ex. anvisningsarbetet — är av den karaktären
att ett parlamentariskt inflytande är motiverat.

Departementschefen har antytt att behandlingen på regeringsnivå
kunde gagnas av en diskussion och ett utbyte av information med något
organ av typen lokaliseringsberedningen och näringspolitiska rådet. Vi
anser att riksplanefrågorna är så viktiga att de kontinuerligt bör beredas i
ett särskilt parlamentariskt organ. Ett sådant organ skulle kunna ge
regeringen en betydligt vidgad syn på förekommande problem och stärka
innehållet i riksplanebeslutet. Vi föreslår därför att en parlamentarisk
nämnd utses för att närmare följa det fortsatta riksplanearbetet.
Nämnden skulle kunna verka som förslagsställare och rådgivare. Riktlinjer,
tillämpningsföreskrifter etc., som inte föreläggs riksdagen, skulle

Mot. 1972:1817

diskuteras i nämnden, som också skulle kunna medverka till att
riksplanedebatten hålls levande och att de synpunkter som kommer fram
får påverka arbetet.

Beträffande organisationsfrågorna på riksnivån är vi givetvis medvetna
om de samordningsproblem som kommer att föreligga såväl inom och
mellan departementen som mellan de statliga verk som berörs. Det är
viktigt att statens naturvårdsverk får en central roll i det fortsatta arbetet.
I övrigt ankommer det på Kungl. Maj:t att ta ställning till arbetsfördelningen
mellan statsdepartementen.

En svaghet i förslaget är att den regionala fysiska planeringen ställts åt
sidan. I åtskilliga fall berör ett visst planeringsområde flera kommuner,
län eller landstingsområden. Samordningsansvaret kommer nu enligt
förslaget att vila på länsstyrelserna. Som vi framhållit i inledningen till
motionen anser vi att ansvaret för regional planering i princip bör ligga på
ett förtroendevalt organ. Detta kan vara landsting eller kommunförbund
eller för mycket stora planeringsområden något särskilt inrättat
representativt organ, t. ex. regionplaneförbund. Sådana typer av regional
planering förekommer bl. a. i Stockholms län, i kommunerna i Göteborgsområdet
och i de sydliga länen. Det finns flera problem på detta
område. Insynen i verksamheten måste garanteras. Möjligheter till
påverkan måste finnas.

Att redan nu lägga över riksplanearbeten på landstingen skulle
medföra stora svårigheter. Landstingen saknar för närvarande i regel
personal och andra resurser för ändamålet. Nödvändigheten av att snabbt
uppfylla de aktuella planeringsbehoven talar också mot en sådan
förändring. Vidare måste sambandet planering—genomförande belysas
ytterligare. Dessa frågor studeras för närvarande av bygglagutredningen
och länsberedningen. Försöken i Stockholms län bör vidare avvaktas.
Även om vår principiella inställning alltså är klar, finner vi inte nu
möjlighet att föreslå att de närmast föreliggande planeringsuppgifterna
genomförs av andra organ än av dem som föreslås i propositionen.

De viktigaste planeringsuppgifterna bör fortfarande liksom nu ligga
hos kommunerna. Den fortsatta planeringen och arbetet med att ge
substans åt de allmänt hållna principerna måste utformas i samverkan
mellan kommunerna och staten.

Enligt propositionen läggs också själva planeringsarbetet på kommunerna.
Det är endast när en kommun åsidosätter riksintresset som statliga
organ skall ingripa. I första hand avses därvid att länsstyrelserna genom
samråd och som budbärare från regeringen skall medverka till att den
kommunala planeringen passar in i sammanhanget. Någon egen direktivrätt
ges däremot inte till länsstyrelserna. Beslutsrätten i konfliktfallen
läggs helt hos regeringen, vilket i praktiken medför att befattningshavarna
i civildepartementet får en mycket stark ställning.

Farhågor har uttalats för att riksplaneringen i alltför hög grad skulle
innebära inskränkningar i kommunernas självbestämmanderätt. Att riksplaneringen
som sådan måste innebära vissa restriktioner för kommunerna
ligger i sakens natur. Av skäl som vi inledningsvis diskuterat är det

Mot. 1972:1817

nödvändigt att riksintressen måste få göra sig gällande i viss utsträckning,
t. ex. när det gäller att skydda värdefulla naturområden eller vid
överväganden om lokalisering av miljöfarlig industri. Detta behöver dock
inte innebära en konflikt mellan riksintressen och kommunala intressen. I
åtskilliga fall är intressena sammanfallande. Men den fortsatta planeringen
måste givetvis bedrivas med största hänsynstagande till kommunernas
önskemål. Länsstyrelsernas arbete måste baseras på detta.

I propositionen anges en tidsplan för riksplaneringens förverkligande,
nämligen ett år för programskrivning för de berörda kommunerna och
därefter en färdig kommunal planering före den 1 juli 1976. Tiden
förefaller i många fall väl knapp.

Flera av de berörda kommunerna är inte färdigbildade förrän den 1
januari 1974. De kommunala organen i dessa kommuner har en rad
problem att lösa utöver denna programskrivning. Det är inte klargjort
vilka kommuner som inräknas i det använda uttrycket ”berörda
kommuner”, men det har antagits att de skulle vara ett drygt hundratal.
Det är knappast troligt att alla, med så kort tidsfrist, kan åstadkomma
det erforderliga underlagsarbetet, som delvis måste bestå av expertutredningar.
Planeringsarbetet måste i stor utsträckning grunda sig på
förhandlingar med intressenter och på politiska ställningstaganden i
berörda kommuner. I dessa fall är en forcering knappast till fördel för ett
gott resultat. Det kan därför ifrågasättas, om den angivna tidtabellen bör
mjukas upp. Väsentligast är att de från rikssynpunkt viktigaste planfrågorna
prioriteras. Därmed är inte sagt att det samlade riksplanearbetet
onödigtvis får dra ut på tiden.

Det är slutligen angeläget att det fortsatta planeringsarbetet på
regional och kommunal nivå sker under stor öppenhet och under
demokratiska former. Olika intressegrupper måste få information under
arbetets gång men också möjlighet att påverka detta.

6. Lagstiftning i anslutning till den fysiska riksplaneringen

För att riksplaneringens intentioner skall kunna genomföras krävs ny
och förändrad lagstiftning. Allmänna riktlinjer har inte i och för sig några
rättsverkningar utan måste genomföras med hjälp av lagstiftning och
planering. Mark måste kunna reserveras för naturvårds- och friluftsändamål.
Kommunerna måste ha goda möjligheter att planera för
bebyggelse, näringsliv och rekreation. Ersättningsreglerna måste anpassas
till denna nya situation.

Först i mars 1972, tre månader efter riksplanerapporten, kom
civildepartementets promemoria med förslag till lagstiftning om fysisk
riksplanering. Remisstiden gick ut samtidigt med riksplanerapportens,
dvs. den 20 juni 1972. Vissa av de föreslagna lagändringarna utsattes för
en hård remisskritik. På några avgörande områden har denna kritik fått
påverka propositionens utformning. I denna föreslås nu ändringar i bl. a.
byggnadslagen, naturvårdslagen och väglagen. Vi kommer här inte att gå
in på enskildheter i lagförslagen utan uppehåller oss främst vid de förslag

Mot. 1972:1817

som rör generalplanering, glesbebyggelserätt, ersättningsfrågor och formerna
för koncessionsprövning. Vi vill dock generellt understryka
betydelsen av att de bestämmelser som direkt rör allmänheten tillämpas
så att minsta möjliga byråkratisering och krångel uppstår. Det är mycket
svårt för den enskilde att hitta rätt i det som han uppfattar som en
djungel av bestämmelser på detta område.

6.1 Generalplanering

De allmänna riktlinjer som ställs upp inom ramen för den fysiska
riksplaneringen skall fullföljas genom kommunernas planering. Markområden
skall avsättas för friluftsliv, industribebyggelse etc. Det föreslås ske
genom att generalplaner upprättas. Detta innebär en anslutning till den
planeringstradition som gäller i vårt land.

Departementschefen har anfört att generalplanering även fortsättningsvis
måste ses främst som ett instrument för att under kommunalt
huvudmannaskap styra den närmare planläggningen av kommunens
ordnande och bebyggande. Vi vill instämma i detta. Men, som departementschefen
också framhåller, det måste finnas möjligheter för regeringen
att undantagsvis, om riksintressen så påkallar, föreskriva att
generalplan skall finnas och att den skall tillgodose visst eller vissa
riksintressen och att en sådan generalplan skall kunna fastställas. Detta är
närmast en förutsättning för att riksplanering skall gå att genomföra.

Regeringsförslaget innebär att det mer strikta generalplanetvång som
föreslogs i promemorian från civildepartementet frångås. Den mjukare
metod som skisseras i propositionen bör enligt vår mening ge tillräckliga
möjligheter att hävda riksintressen. Övervägande skäl talar för att
erfarenheterna från det planeringsarbete som nu påbörjas liksom bygglagutredningens
kommande förslag bör avvaktas innan någon mer genomgripande
förändring i planeringsformerna görs.

Riksplaneintentionerna kan genomföras även med hjälp av andra
planeringsinstrument och annan lagstiftning. Regional planering kan i
åtskilliga fall vara ett lämpligt medel för planering av områden som
innefattar flera kommuner. Vi förutsätter att, där så är lämpligt,
regionplaneinstitutet eller annan typ av regionalplanering används som
komplement till generalplan.

För att genomdriva markreservationer för naturvårdsändamål, dvs. vad
vi i det föregående har kallat att bevara eller säkra värdefulla naturområden,
finns två medel. Generalplan kan användas för att förhindra
exploatering genom industrialisering eller byggande i dessa områden.
Vidare kan man med hjälp av naturvårdslagen säkra värdefulla områden.
Nationalparker och naturreservat kan inrättas. Naturminnen kan fridlysas.
Strandskydd och skydd för landskapsbilden kan föreskrivas.
Skyddet innebär att viss verksamhet inte får äga rum inom dessa
områden, vilket i sin tur kan ge upphov till ersättningskrav från
markägarna. I det första fallet — med generalplan — kan kommunen bli
ersättningsskyldig, i det andra — genom naturvårdsingripanden staten.

Mot. 1972:1817

Vilken av de här tillämpliga lagarna som används blir alltså avgörande
för vem — kommun eller staten — som skall betala. Man kan här hävda
att naturvårdslagen i första hand bör tillämpas, eftersom det rimligen bör
vara staten som blir ersättningsskyldig då restriktioner för markanvändning
införs på grund av riksintresse. Bestämmelserna om naturreservat
medger dessutom möjlighet till anvisningar om skötseln av området. En
ökad användning av generalplanering minskar möjligheterna att tillämpa
naturvårdslagen. Frågan rör alltså såväl fördelningen av kostnader mellan
stat och kommun som frågan om de statliga organens inflytande över
skyddet av naturområden. I propositionen hänvisas till att bygglagutredningen
och naturvårdskommittén skall överväga hur samverkan mellan
naturvårds- och planlagstiftning bör äga rum.

6.2 Prövning av lokalisering av miljöfarlig industri

En av kärnfrågorna inom riksplaneringen är hur lokalisering av
industri, som kräver särskilda naturresurser eller medför betydande
miljöstörningar, skall prövas. Som vi inledningsvis konstaterat har den
nuvarande ordningen för lokaliseringsbeslut fått allvarliga konsekvenser
från miljösynpunkt. Någon övergripande planering har inte funnits.
Regeringen har inte kommit in förrän sent i beslutsprocessen när
förväntningar har väckts på den tilltänkta lokaliseringsorten, när enighet
redan funnits mellan den berörda kommunen och den aktuella industrin
och när miljonbelopp kanske redan har lagts ned på förberedelsearbeten.
Regeringen har fått pröva ärendet som sista instans enligt miljöskyddslagen
eller genom fastställelse av plan för området. Hemlighetsmakeriet
har fått frodas. Påtryckningsmöjligheterna har varit många. Frågan kan i
praktiken redan ha varit avgjord när det blivit dags för regeringen att
fatta det slutgiltiga avgörandet.

6.2.1 Regeringens roll

Folkpartiet har hävdat att en samlad bedömning av dessa lokaliseringsärenden
bör komma till stånd. Bedömningen måste komma på ett tidigt
stadium, innan regeringen blivit överspelad av diverse omständigheter. I
förslaget från civildepartementet ingick en ny prövningsanordning för
lokalisering av viss industri, som syftade till att regeringen skulle komma
in i god tid med sin prövning. Propositionen har på denna punkt följt
förslaget. Vi finner detta tillfredsställande. Det finns för närvarande inte
något annat organ som kan göra den avvägning som erfordras. Självklart
måste miljöaspekterna spela en avgörande roll vid denna prövning.

6.2.2 Koncessionsnämndens roll

Civildepartementets förslag innebär dock att prövningen av dessa
lokaliseringsärenden i koncessionsnämnden för miljöskydd skulle inskränka
sig till en efterprövning av villkoren i förslagsverksamheten. Vi riktade,

Mot. 1972:1817

liksom senare en rad tunga remissinstanser, hård kritik mot detta förslag,
som skulle innebära risk för att miljöskyddsaspekterna kom bort. Vi
finner det tillfredsställande att regeringen frångått detta förslag. Enligt
propositionen skall koncessionsnämnden medverka i beredningen av här
aktuella ärenden fastän det slutliga avgörandet träffas av regeringen.

Starka skäl talar enligt vår mening för att koncessionsnämnden även
fortsättningsvis får spela en betydande roll. Vid nämndens prövning ingår
bl. a. besök på lokaliseringsplatsen med förhandlingar, vid vilka olika
intressenter kommer till tals. Det är en ordning som vi måste slå vakt om
och utvidga. Vi har i tidigare sammanhang pläderat för en vidgning av
sakägarbegreppet, vilket skulle innebära att fler människor, grupper och
sammanslutningar skulle få komma till tals och påverka besluten. Detta
sker enklast genom att koncessionsnämndens verksamhet utvidgas.

Vi vill anlägga ytterligare några synpunkter på koncessionsprövningen.
När ett lokaliseringsärende av den här aktuella typen kommer upp kan
förutsättas att sökanden föreslår en viss lokaliseringsort. Koncessionsnämnden
bör då ange vilka miljöeffekter lokaliseringen skulle leda till
och även uppställa gränser för de utsläpp som kan tolereras. Men den bör
också kunna pröva alternativa lokaliseringsorter och ange de krav som
skulle ställas om någon sådan lokaliseringsort valdes. Konsekvenserna för
miljön vid olika lokaliseringar skulle härigenom öppet anges. Vår
principella uppfattning är att man då bör välja den lokaliseringsort som är
lämpligast från miljösynpunkt. Om regeringen finner anledning att av
andra skäl frångå denna, t. ex. företagsekonomiska eller regionalpolitiska,
får man under alla förhållanden ett klarläggande av vilka extra miljöskador
man kan tänka sig att acceptera av hänsyn till andra faktorer men
också vilka kostnader för att undvika miljöskador som är förbundna med
olika lokaliseringsalternativ.

När koncessionsnämnden har att pröva ett enskilt projekt är det vidare
nödvändigt att sätta in detta i sitt regionala sammanhang. En del problem
har i detta avseende uppmärksammats. Det företag som hinner först fram
har kunnat få ta i anspråk hela det recipientutrymme som finns. Det har
lett till att andra projekt, som från olika utgångspunkter varit bättre, inte
kunnat komma till stånd. Lokalisering av t. ex. kraftvärmeverk har
genomförts utan någon enhetlig energiplan för regionen. För att få till
stånd en bättre planering kan en omprövning av miljöskyddslagen bli
erforderlig. Det är nödvändigt att koncessionsnämndens arbete i första
hand inriktas på att bedöma miljökonsekvenserna av en lokalisering.
Vidare måste även naturvårdsverkets bedömning primärt vara en miljöskyddsbedömning.
I egenskap av det verk som har att bevaka miljöintressena
bör naturvårdsverket i första hand göra detta. De samhällsekonomiska
avvägningarna bör, där så är möjligt, ankomma på andra intressen
att göra.

De principer för koncessionsförfarandet som vi här skisserat bör vara
grundläggade för en reformerad prövning av miljöskyddsärenden och ges
Kungl. Maj:t till känna.

Mot. 1972:1817

6.3 Glesbebyggelserätten

1971 års riksdag fastslog att det bör ankomma på samhället att avgöra
var och när glesbebyggelse får ske. Men samtidigt underströks att
glesbebyggelse är och kommer att vara den enda lämpliga byggandeformen
i stora delar av landet. Riksdagen ansåg att dessa principer skulle
ligga till grund för lagstiftning i samband med riksplaneringen. Vi kan
konstatera att förslagen i propositionen tämligen väl ansluter sig till
riksdagsbeslutet. Prövningen av glesbebyggelse kan ske i anslutning till
byggnadslovsprövning. Vi vill understryka att bedömningarna måste ske i
enkla former. Byggnadslovsprövningen måste göras så enkel som möjligt
för den enskilde sökanden och inte åsamka honom några avsevärda
kostnader. Kraven på rättssäkerhet måste uppfyllas.

6.4 Ersättningsfrågor

Nuvarande ersättningsregler i bl. a. naturvårdslagen och byggnadslagen
innebär att markägaren är berättigad till ersättning, om han genom olika
restriktioner får använda marken endast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare värde. Om föreskrifterna leder till
avsevärt men, kan staten resp. kommunen bli skyldig att lösa in marken.
Genom ändringar i expropriationslagstiftningen har vidare fastslagits att
markvärdestegringar, som är en följd av samhällsutvecklingen, i princip
inte skall ersättas. 1971 års riksdag uttalade även att ersättning för
intrång inte skall utgå till markägaren i de fall rätt till glesbebyggelse
vägrats. I promemorian från civildepartementet har man gått längre. Det
ifrågasätts om fastighetsägaren över huvud taget borde ersättas för värden
som enbart beror på förväntningar om ändringar i pågående markanvändning.
Propositionen går på samma linje.

Frågan är av stor principiell betydelse. Förslaget från civildepartementet
har fått stöd bl. a. från naturvårdsverket samt från fackligt och
kommunalt håll. Även vi finner denna uppfattning i stort sett rimlig. Det
får anses vara principiellt riktigt att värden på grund av förväntningar om
ändrad markanvändning inte ersätts. Det har även framgått av undersökningar
att tillämpning av nuvarande ersättningsregler vid ett skyddande av
enbart de områden, som enligt den fysiska riksplaneringen är av intresse
för friluftsliv, naturvårds- och kulturminnesvård, skulle leda till mycket
stora utgifter för stat och kommun. Redan nu har avsättande av
naturreservat avsevärt försvårats på grund av medelsbrist. Det finns risk
för att möjligheterna att säkra värdefulla naturområden i samband med
den fysiska riksplaneringen avsevärt skulle försvåras om nuvarande regler
bibehölls oförändrade.

Vi vill alltså instämma i huvudprincipen att ersättning för intrång inte
bör utgå för förväntningsvärden. Nya regler innebär dock flera problem.
Detta gäller såväl de principer som skall ersätta de gamla och de
övergångsregler som måste finnas.

1 propositionen föreslås att ersättning för intrång skall utgå, om

Mot. 1972:1817

pågående markanvändning genom vissa föreskrifter avsevärt försvåras.
Detta avser någorlunda kvalificerat intrång i den faktiska markanvändningen.
Vad som skall innefattas i begreppet ”pågående markanvändning”
har dock inte i tillräcklig grad klargjorts i propositionen.

Vissa remissinstanser liksom även lagrådet har uppmärksammat detta.
Lagrådet framhåller att begreppet ”pågående markanvändning” ger
anledning till åtskilliga tolkningssvårigheter och anser att man här i viss
mån närmat sig begreppet ”tillåten markanvändning”. Lagrådet anför att
goda skäl talar för att ersättnings- och inlösenrätten bör anknytas till
hinder i tillåten markanvändning. Härigenom skulle vinnas en bättre
överensstämmelse med presumtionsregeln i expropriationslagen. Vi vill
instämma i den framförda kritiken, och vi föreslår att begreppet
”förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt”, som
förekommer i propositionen om ny expropriationslag (1972: 109), även
läggs till grund för beräkning av här ifrågavarande ersättningar.

För inlösenfallet, dvs. då äganderätten övergår till staten eller
kommun, föreslås i propositionen direkt tillämpning av den nya
expropriationslagens regler då det gäller bestämmande av ersättningsstorlek.
Det innebär att även expropriationslagens presumtionsregel tillämpas.
Därigenom kan även vissa tidigare uppkomna förväntningsvärden
komma att ersättas. Vi har ingen annan invändning att göra för
inlösenfallet än att till grund för bedömandet, om inlösen skall ske, bör
liksom för intrångsfallet ligga hinder för markens tillåtna användningssätt.

I många fall har taxeringsvärden baserats på förväntningsvärden.
Härigenom har ofta bostadskostnaden och omkostnaderna i rörelse höjts
påtagligt t. ex. för glesbygdsbor, bosatta i områden av intresse för
fritidsbosättning. När nu dessa förväntningsvärden reduceras eller elimineras
bör i aktuella fall en omtaxering ske så att taxeringsvärdena blir
mer realistiska.

På vederbörande utskott torde få ankomma att utarbeta erforderlig
författningstext.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att till grund för den fysiska riksplaneringen
bör ligga de riktlinjer som anges i motionen, varvid
särskilt bör understrykas

a. att grundläggande för riksplaneringens utformning skall
vara ett ekologiskt betraktelsesätt,

b. att de stora nationella värden som vår fjällvärld representerar
blir föremål för en aktiv planering i bevarande syfte,

c. att vattenkraftsutbyggnad ej bör tillåtas i hittills oexploaterade
älv- och sjösystem,

d. att lokalisering av särskilt miljöfarlig industri på Västkusten
bör tillåtas endast i undantagsfall,

Mot. 1972:1817

e. att riksplanearbetet i inlandet nu prioriteras,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en parlamentarisk
nämnd tillsätts med uppgift att följa det fortsatta riksplanearbetet
och delta i beredningen av riksplanebeslut i enlighet
med vad som anges i motionen,

3. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en årlig information om
riksplanearbetets fortgång,

4. att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär

a. att en fortsatt naturvårds- och kulturvårdsinventering
genomförs,

b. att landets vattentillgångar inventeras och en plan för
vattenhushållningen upprättas,

c. att landets samlade grustillgångar inventeras och klassificeras
samt att en plan för grusexploateringen upprättas med
utgångspunkt i att sten och berg kan utnyttjas som ersättningsmaterial,

5. att riksdagen uttalar att de ekologiska storprojekten Energiflöde
och dynamik i Östersjöns ekosystem resp. Barrskogslandskapets
ekologi, vilka kan ge kunskapsunderlag av avsevärd
betydelse för riksplanearbetet, bör genomföras,

6. att riksdagen uttalar att prövningen av glesbebyggelse skall
ske i sådana former att den ej blir betungande för den
sökande och att rättssäkerheten garanteras,

7. att riksdagen ger Kungl. Majit till känna vad i motionen
anförs om koncessionsprövning av industrilokalisering,

8. att riksdagen beslutar att ersättnings- och inlösenrätten bör
anknytas till hinder i markens tillåtna användning,

9. att riksdagen uttalar att en översyn av taxeringsvärden, som
är baserade på förväntningsvärden, genomförs.

Stockholm den 17 november 1972

GUNNAR HELÉN (fp)

OLLE DAHLÉN (fp)

SIGVARD LARSSON (fp)
i Umeå

MAC P. HAMRIN (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp)

ROLF WIRTÉN(fp)

SVEN GUSTAFSON (fp)
i Göteborg

CECILIA NETTELBRANDT (fp)
DANIEL WIKLUND (fp)

i Arvika

i Stockholm

INGEMAR MUNDEBO (fp)
SVEN ANTBY (fp)

ERIK TOBÉ (fp)

THORVALD KÄLLSTAD (fp)
OLA ULLSTEN (fp)

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1890 S Stockholm 1972