Frihet och välfärd genom sänkta skatter
Motion 1985/86:Sk279 Ulf Adelsohn m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1985/86: Sk279
Ulf Adelsohn m. fl. (m)
Frihet och välfärd genom sänkta skatter
Mot.
1985/86:Sk279
Innehållsförteckning
1. Frihet och välfärd genom sänkta skatter 1
2. Skatteutvecklingen i Sverige och i omvärlden 3
2.1 Världens hårdaste skattetryck 3
2.2 Sverige-högsta inkomstbeskattningen 4
2.3 Arbetsgivaravgifter 5
2.4 Mervärdeskatten 6
2.5 Skatteutvecklingen mellan 1976 och 1982 7
3. Regeringens skattepolitik efter 1982 8
4. Sänkta skatter ger ökad tillväxt och högre sysselsätt
ning 11
4.1 Negativa verkningar av höga skatter 11
4.2 Dynamiska effekter av skattesänkningar 16
4.2.1 Marginalskattesänkningen självfinansierande ... 16
4.2.2 Högre tillväxt 18
4.2.3 Lägre löneökningar 20
4.2.4 Ökad sysselsättning 22
4.2.5 Fördelningseffekter 22
5. Moderat skattepolitik 24
5.1 Inledning 24
5.2 Reformerad inkomstskatt 25
5.2.1 Sänkta marginalskatter 25
5.2.2 Återinfört inflationsskydd 28
5.2.3 Reformerad familjebeskattning 29
5.2.4 Grundavdrag för barn 29
5.2.5 Avdrag för barntillsynskostnader 31
5.2.6 Avskaffa avdragsbegränsningen 32
5.2.7 Rättvist schablonavdrag 34
5.2.8 Slopad skattereduktion för fackföreningsavgifter 35
5.3 Kapitalbeskattning 35
5.3.1 Förmögenhetsbeskattning 35
5.3.2 Arvs-och gåvobeskattning 38
1 Riksdagen 1985186. 3 sami. Nr Sk279
5.4 Aktiebeskattningen 40 Mot. 1985/86
5.4.1 Beskattning av aktieutdelningar 41 Sk279
5.4.2 Realisationsvinstbeskattningen 42
5.4.3 Omsättningsskatter på aktier 43
5.5 Företagsbeskattningen 43
5.5.1 Löntagarfondsskatterna 43
5.5.2 Arbetsgivaravgifter och löneskatter 43
5.5.3 Bolagsbeskattningen 44
5.6 Bostads-och fastighetsbeskattningen 45
5.6.1 Småhusbeskattningen 45
5.6.2 Realisationsvinstbeskattning av fastigheter och
bostadsrätter 46
5.6.3 Fastighetsskatten 47
5.6.4 Garantibeskattningen 48
5.6.5 Fastighetstaxering 49
5.7 Energibeskattningen 50
5.8 Övriga skatter 50
5.9 Finansiella konsekvenser av förslagen 51
6. Hemställan 53
2
1. Frihet och välfärd genom sänkta skatter
Sverige är det land i den fria världen där människorna är mest beroende av
politikers värderingar och politiska beslut. Det innebär att det svenska
samhället också har den fria världens hårdaste skattetryck. Ingen annanstans
har så stor del av medborgarnas inkomster socialiserats. Ingen annanstans
har marknadsekonomin trängts undan så mycket som i Sverige. Ingen
annanstans är utrymmet för enskilt sparande och enskilt ägande så begränsat
som i Sverige.
Detta är ett resultat av en långsiktig ideologisk strategi. Socialistisk politik
innebär att kollektiva beslut sätts före individernas valfrihet. Från moderat
utgångspunkt är denna situation givetvis oacceptabel.
Den skattepolitiska debatten bryts lätt ned till siffror i jämförelser av
effekter på kort sikt för olika typer av hushåll i kronor räknat. Det är i sig
viktigt. Det är emellertid ännu viktigare att skattepolitiken debatteras med
hänsyn till den långsiktiga utvecklingen och till det sätt på vilket den påverkar
utformningen av vårt samhälle.
Den genomsnittlige inkomsttagaren i Sverige får för egen del förfoga över
ungefär en tredjedel av vad han eller hon har arbetat ihop. Mer blir inte kvar
sedan arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och konsumtionsskatter betalats.
Politiker i stat och kommun styr över ungefär två tredjedelar av vår ekonomi
medan medborgarna själva direkt kan bestämma över den resterande
tredjedelen.
Ett samhälles utvecklingsförmåga och dynamik är beroende av människornas
möjligheter att ta initiativ och ansvar. Högskattesamhället tvingar
enskilda, organisationer och exempelvis massmedia till ett bidragsberoende.
Högskattesamhället griper in i och påverkar människors ekonomiska levnadsvillkor,
så att egna värderingar om boende, barnomsorg eller sjukvård
får vika.
Genom lägre skatter öppnas möjligheter för enskilda människor att ta
initiativ, satsa på företagande, spara och äga. Genom lägre skatter förs en
större andel av ägandet över till de enskilda människorna. Det är viktigt för
nyföretagandet och för tillväxten i ekonomin.
Lägre skatter medför ett ökat arbetsutbud. Dagens ”kilar” mellan värdet
av produktionen och ersättningen för en arbetsinsats gör att det i praktiken
blir näst intill omöjligt att utveckla nya arbeten inom områden som är av stor
betydelse för den framtida sysselsättningen, främst tjänstesektorn.
Lägre skatter motverkar svåra sociala problem som exempelvis den
nyfattigdom som gjort hundratusentals människor beroende av socialbidrag.
Genom ökad tillväxt och genom en möjlighet att disponera en större del av
sina arbetsersättningar skall de flesta kunna leva på sin lön.
Mot. 1985/86
Sk279
1 * Riksdagen 1985186.3sami. NrSk279
3
2. Skatteutvecklingen i Sverige och i omvärlden Mot. 1985/86
Sk279
2.1 Världens hårdaste skattetryck
Beskattningens primära syfte är att finansiera offentliga utgifter. Därav
följer att frågan om skattetryckets höjd liksom skattesystemets utformning i
övrigt i hög grad är ideologiskt präglad.
En socialistisk politik med liten tilltro till de enskilda människornas
förmåga att ta eget ansvar leder till kollektiva lösningar, stora offentliga
utgifter och därmed ett hårt skattetryck.
Den privata sektorn i Sverige har under efterkrigstiden retroaktivt sett
ständigt minskat. Sedan mitten av 1960-talet har de offentliga utgifterna, och
därmed skattetrycket i Sverige, allmer kommit att avvika från genomsnittet
inom OECD. Detta framgår av diagram 1.
Den svenska offentliga sektorn är, mätt som andel av BNP, störst i
jämförbara länder i världen. Det medför att Sverige också har det högsta
skattetrycket, ca 52 % av BNP.
Diagram 1
4-5
40
35
30
25
20
15
lO
5
Källa: Revenue Statistics of OECD Member Countries 1965-1984. Paris 1985.
2.2 Sverige - högst inkomstbeskattning
I en OECD-studie omfattande alla länder i Västeuropa samt Nordamerika,
Australien och Japan, kan man utläsa att Sverige har världens högsta
inkomstskatter. Studien jämför lönen före och efter skatt för en genomsnittlig
industriarbetare i OECD-länderna.
Sveriges föga smickrande världsrekord innebär att den svenske industriarbetaren
genomsnittligt betalar ca 35 % i direkt inkomstskatt. Det enda land
som ligger i närheten av Sverige är Danmark. För andra viktiga konkurrentländer
är motsvarande siffra följande: Storbritannien ca 20 %, Norge ca 4
OECD
Skattetrycket i procent
1965-1983
50
av BNP till marknadspris för Sverige och hela OECD
Sverige
18 %, USA ca 13 % och Västtyskland ca 10 %. I många länder diskuteras
dessutom sänkningar av inkomstskatten.
De uppgifter som redovisats ovan är den genomsnittliga skatten räknad på
den genomsnittliga industriarbetarlönen. Inkomstbeskattningen i Sverige är
starkt progressiv genom utformningen av den statliga inkomstskatteskalan.
Statlig inkomstskatt tas i det lägsta skiktet ut med 0 % av inkomsten och i
högsta skiktet med 50 % av inkomsten. Detta läggs ovanpå kommunalskatten
som är ca 30 % i genomsnitt för landet. Det innebär att marginalskatten,
skatten på inkomstökningar, i Sverige blir extremt hög för de heltidsarbetande.
En inkomsttagare med 100 000 kr. i inkomst får i Sverige betala 50 % i
skatt på en inkomstökning. Till detta kan sedan komma att en inkomstökning
leder till avtrappade bostadsbidrag och höja daghemsavgifter. Om marginalskatten
och avtrappningseffekterna adderas uppkommer marginaleffekten i
olika inkomstlägen. Marginaleffekterna kan i normala inkomstlägen uppgå
till mellan 70 och 80 %. I vissa extrema fall då socialbidrag utgår eller vid
användning av existensminimiregler blir de 100 %.
2.3 Arbetsgivaravgifter
De lagstadgade avgifter arbetsgivare 1965 hade att erlägga för arbetare var
7.3 %. Dessa avgifter har fram till 1985 femdubblats och uppgick då till
36,45 % på bruttolönen. Den starkaste ökningen skedde under 1970-talets
första hälft. Mellan 1970 och 1977 steg arbetsgivaravgifterna från ca 12 % till
ca 32 %. Utvecklingen mellan 1970 och 1984 redovisas i diagram 2.
Diagram 2
Arbetsgivaravgifter
1970-1984
Procpé
1970 72 74 76 7« 80 82 84
Källa: SAF
Mot. 1985/86
Sk279
5
Egenföretagare erlägger s. k. egenavgifter som motsvarar arbetsgivaravgifterna.
De beräknas på företagsinkomsten och ökar därmed marginaleffekten
för företagaren. Om marginalskatten är 50 % blir marginalskatten nästan
70 %.
2.4 Mervärdeskatten
Den 1 januari 1969 infördes i Sverige en mervärdeskatt. Den ersatte den
tidigare omsättningsskatten.
Mervärdeskatten, som sedan införandet höjts flera gånger, har varit den
skatteform som främst använts i konjunkturpolitiskt syfte. Således har
momsen sänkts vid två tillfällen, 1974 och 1981. Mervärdeskatten uppgår
efter den höjning som genomfördes av socialdemokraterna hösten 1982 till
19 % av priset inkl. moms, vilket innebär ett påslag på priset med 23,46 %.
2.5 Skatteutvecklingen till 1976
Under perioden fram till 1976 steg skattetrycket kontinuerligt i takt med att
de offentliga utgifterna ökade. Det uppgick 1950 till drygt 20 % av BNP och
ökade sedan i jämn takt fram till 1970 då det uppgick till 41 %.
1970 lade den dåvarande socialdemokratiska regeringen fram förslag om
en skattereform som skulle ”ge två tredjedelar av svenska folket sänkt
skatt”. Moderata samlingspartiet motsatte sig förslaget, bl. a. med hänvisning
till den starkt skärpta progressiviteten i den statliga inkomstskatteskalan.
Det visade sig snart att förändringen ledde till höjda skatter för i stort sett
alla till följd av kombinationen av höga marginalskatter och snabb inflation.
Så gott som varje år t. o. m. 1976 framtvingades därför nya skatteomläggningar.
I den statliga inkomstskatteskalan sänktes skattesatserna i lägre
inkomstskikt, medan de bibehölls och även höjdes i högre skikt. Samtidigt
höjdes successivt arbetsgivaravgifterna i syfte att uppväga de avsedda
sänkningarna av inkomstskatten. Eftersom den statliga skatteskalan inte var
inflationsskyddad ledde inflationens verkningar till att skattetrycket i
realiteten skärptes. Det steg från 41 % till ca 49 % 1976.
Det var mellan 1970 och 1976 som Sverige kom upp på den nivå som
innebar att skattetrycket låg 13-14 procentenheter av BNP högre än i
OECD-länderna i genomsnitt. Vi befinner oss fortfarande på denna höga
nivå. Av tabell 1 nedan framgår förändringen av skattetrycket för några
jämförbara länder.
Tabell 1
Förändring av skattetrycket i procentenheter.
Land | 1965-70 | 1970-76 | 1976-82 |
Sverige | 4,4 | 8,0 | 2,1 |
Österrike | 1,0 | 2,9 | 2,5 |
Frankrike | 5,6 | 3,8 | 4,3 |
Nederländerna | 4,2 | 5,3 | 2,3 |
Norge | 6,0 | 7,0 | 1,6 |
Belgien | 4,6 | 6,5 | 4,3 |
Finland | 2,1 | 7,8 | -2,4 |
Danmark | 10,5 | 1,2 | 2,4 |
Mot. 1985/86
Sk279
6
Under 1970-talets första år var det således framför allt skatterna på
produktionen som ökade. Inkomstskatten steg, progressiviteten i skatteskalan
blev större och arbetsgivaravgifterna ökade kraftigt. För den genomsnittlige
industriarbetaren höjdes marginalskatten från ca 1/3 1970 till 2/3 1976.
Därmed försvagades självfallet också näringslivets konkurrenskraft.
2.6 Skatteutvecklingen mellan 1976 och 1982
Den borgerliga valsegern 1976 innebar en viktig förändring i den skattepolitiska
utvecklingen. Visserligen skärptes skattetrycket mellan 1976 och 1977
med 2 procentenheter, men denna ökning berodde på skattehöjningar som
genomdrivits av den socialdemokratiska regeringen 1976. Skattehöjningen
skulle ha blivit ännu högre detta år om inte den nya borgerliga regeringen
tagit tillbaka vissa beslutande höjningar. Efter 1977 var det totala skattetrycket
oförändrat. Eftersom inte obetydliga kommunala skattehöjningar
genomfördes efter 1976 (den genomsnittliga kommunalskatten steg 19761982
med ca 3,6 procentenheter), innebär detta att det statliga skattetrycket
sänktes. Vissa marginalskattesänkningar genomfördes också under perioden
även om de borde ha fått en större omfattning. Fr. o. m. 1978 inflationsskyddades
skatteskalan genom den under trepartiregeringen beslutade indexregleringen
av skiktgränserna. Därigenom skapades garantier mot att inflationen
automatiskt skärpte skattetrycket. Indexregleringen gav ett realt innehåll
åt de genomförda marginalskattejusteringarna och därmed hejdades den
tidigare fortlöpande skärpningen av progressiviteten i skattesystemet.
Trepartiregeringen beslöt i februari 1981 att genomföra en genomgripande
marginalskattereform under perioden 1982 till 1984. I april samma år
träffade mittenpartierna och socialdemokraterna en uppgörelse som innebar
en senarelagd skatteomläggning. Den innebar också att inflationsskyddet
urholkades, att marginalskattesänkningen blev mindre omfattande än avsett
och att symmetrin i skattesystemet bröts genom avdragsbegränsningen.
Omläggningen skulle finansieras genom höjda arbetsgivaravgifter eller s. k.
proms.
3. Regeringens skattepolitik efter 1982
Den socialdemokratiska regeringen förefaller fortfarande omedveten om att
det höga skattetrycket är en av huvudanledningarna till såväl hushållens
ekonomiska svårigheter som till problemen med att få ned inflationen och
öka sysselsättningen. Möjligen blockeras man av sambandet mellan stor
offentlig sektor och högt skattetryck.
I skriften ”Framtid för Sverige” som antogs av den socialdemokratiska
partistyrelsen 1981 redovisas kortfattat den inriktning en socialdemokratisk
skattepolitik efter valet 1982 skulle komma att få:
”Det förekommer därför inte att vara möjligt att sanera statsfinanserna
genom att uteslutande eller ens huvudsakligen förlita sig till skattepolitiken.
Ökad tillväxt är nödvändig för att långsiktigt stärka statsutgifterna. Självfallet
bör dock en aktiv skattepolitik föras, där ett av syftena är att stärka den
offentliga sektorns inkomster.”
Mot. 1985/86
Sk279
7
”Det är vår övertygelse att de allra flesta människor i vårt land är beredda
att betala ganska höga skatter med tanke på att dessa finansierar en stor del
av den sociala välfärd som betraktas som omistlig.”
I skriften förekommer inget som skulle kunna antyda en insikt om att höga
skatter tvärtom hotar välfärden och medför en lägre ekonomisk tillväxt.
Efter valsegern 1982 har socialdemokraterna fullföljt den anvisade politiken.
Under perioden fram till valet 1982 höjdes eller infördes 78 skatter till
ett belopp på sammanlagt ca 32 miljarder kronor. Det motsvarar uppemot
9 000 kr. per hushåll. Som framgår av nedanstående tabell har också
skattetrycket stigit successivt. Vid en realistisk bedömning av avtalsrörelsen
torde skattetrycket 1986 komma att överstiga 52 % av BNP.
Tabell 2
Skatteuttag i procent av BNP
1970 1977 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986
40,5 50,3 49,5 50,9 50,1 50,7 50,9 51,8 ?
Att de stora skattehöjningarna under den gångna mandatperioden inte
tydligare har slagit igenom beror på att den förhållandevis lågt beskattade
vinstandelen av BNP har stigit i förhållande till löneandelen. En stigande
vinstandel innebär automatiskt att skattekvoten sjunker.
Om man delar upp skatteuttaget så att det särredovisas för hushållen visar
det sig att beskattningen av dessa stigit kraftigt. Diagrammet nedan, som
avser utvecklingen t. o. m. 1984, visar med all önskvärd tydlighet vad som
orsakat en stor del av ökningen av antalet socialbidragstagare. Låg tillväxt
och stegrande skatter för hushållen innebär att marginalerna för många
familjer minskar så mycket att de för att klara sin ekonomi måste få
socialbidrag.
I årets finansplan anger finansministern kortfattat regeringens skattepolitiska
ambitioner:
”Reformeringen av skattesystemet måste nu drivas vidare. En viktig
utgångspunkt är att det totala skattetrycket bör hållas i stort sett oförändrat.”
”Ambitionen om ett i stort sett oförändrat skattetryck utesluter självfallet
inte att skattesystemet kan behöva ändras i åtskilliga avseenden och att vissa
skatter kan komma att höjas och andra sänkas.”
Ett oförändrat skattetryck förutsätter emellertid sänkta skattesatser om
vinstandelen minskar, vilket normalt inträffar i en konjunkturavmattning.
Detta tycks regeringen sakna insikt om. En politik som syftar till ökad tillväxt
i den öppna ekonomin förutsätter ett sänkt skattetryck. Som senare påvisas
finns ett samband mellan skattetryck och ekonomisk tillväxttakt.
De två skattepolitiska åtgärderna som föreslås i budgetpropositionen är
dels en höjning av den s. k. arbetsmarknadsavgiften med 0,3 procentenheter,
dels att vinstskatten på premieobligationer, som emitteras i framtiden,
slopas. Avkastningen på dessa obligationer justeras emellertid ner i en
utsträckning som motsvarar den borttagna skatten. Redan har beslut fattats
om en höjning av ATP-avgiften med 0,2 procentenheter 1987. Vi avstyrker
förslaget om höjd arbetsmarknadsavgift.
Mot. 1985/86
Sk279
8
Skattetrycket i Sverige
Index 1978=100
106
106
Totalt (i förhållande till BNP)
För hushållen (i förhållande till
bruttoinkomsten)
104
104
102
102
100
100
1978
79
81
80
82
83
84
Tax burden in Sweden, total and for households. EP nr 6/84
Mot. 1985/86
Sk279
Skattetrycket på hushållen har ökat kraftigt de två senastedren.
De senaste skattehöjningarna på bensin m m ingår ändå inte i
beräkningen för 1984.
Visserligen aviseras ett inkomstskatteförslag under våren 1986. Detta lär
emellertid inte komma att innehålla ett inflationsskydd i den statliga
skatteskalan som skulle motverka den automatiska skärpning av skatteuttaget
som inflationen medför. Det föreligger heller inte troligt att marginalskatterna
i vanliga inkomstlagen sänks i någon nämnvärd utsträckning.
Finansministern har vidare i uttalanden sagt att eventuella sänkningar skall
kompenseras genom andra skatteåtgärder.
Regeringens familjepolitik förefaller också enligt uttalanden av den
biträdande socialministern leda till skärpt skattetryck. Man överväger
uppenbarligen fortsatta höjningar av olika bidrag som i sin tur finansieras av
höjda skatter. Detta leder också till att ännu fler människor blir beroende av
bidrag för att klara sin försörjning.
Ett utflöde av regeringens skattepolitik är också de förslag till ytterligare
skärpt kontroll och minskad personlig integritet som aviseras av flera
utredningar på skatteområdet. Även detta är en följd av det alltför höga
skatteuttaget.
9
4. Sänkta skatter ger ökad tillväxt och högre
sysselsättning
4.1 Negativa verkningar av höga skatter
Den kraftiga ökningen av skattetrycket de senaste årtiondena har medfört
allt svagare ekonomiska drivkrafter för företagare och anställda. I stället har
intresset för obeskattade verksamheter och utvidgad ledighet ökat. I Sverige
sker en övergång till byteshandel och ökat ”svart” arbete, vilket minskar
effektiviteten i resursutnyttjandet och skattebasen.
En hög beskattning av arbetskraft och kapital innebär försvagad konkurrenskraft
gentemot omvärlden. Internationaliseringen har inneburit att både
arbetskraften, t. ex. företagsledare, tekniker och forskare, och kapitalet har
blivit lättrörligare. Lägre skatter skulle göra det lättare för Sverige att
konkurrera om vissa yrkeskategorier samt öka investeringsnivån.
Att sänka skattetrycket är således nödvändigt för att förbättra den svenska
ekonomins konkurrenskraft gentemot omvärlden.
Den relativt goda överensstämmelse mellan privatekonomisk och samhällsekonomisk
avkastning för enskilda individers arbetsinsatser som förelåg
fram till slutet av 1960-talet, råder inte längre. Beskattningen har slagit in en
kraftig kil mellan arbetets samhällsekonomiska värde och nettoersättningen
till individen. Flertalet förvärvsarbetande i Sverige med heltidsarbete har
numera skattekilar i intervallet 68-84 %. De får behålla endast 1/3—1/6 av
förädlingsvärdet av en extra arbetsinsats.
I tabell 3 beskrivs situationen för en vanlig industriarbetare. Industriarbetarens
bruttolön är drygt 136 000 kr. medan det netto arbetaren själv kan
disponera, sedan alla skatter dragits ifrån, endast är mindre än 40 % därav
eller ca 54 000 kr. Bruttolönekostnaden är i själva verket ännu större,
eftersom det förutom lagstadgade arbetsgivaravgifter tillkommer avtalsmässiga
avgifter som ytterligare höjer kostnaden med 5-6 %.
Tabell 3: Industriarbetarens skattekil
| 1985, kr. | Vid en ytterligare arbetstimme |
Total arbetskraftskostnad | 136 455 | 76,40 |
Arbetsgivaravgifter | 36 455 | 20,40 |
Årslön före inkomstskatt | 100 000 | 56,00 |
Statlig inkomstskatt | 7 866 | 11,20 |
Kommunal inkomstskatt | 27 789 | 17,00 |
Disponibel inkomstskatt | 64 345 | 27,80 |
Indirekta skatter | 10 295 | 4,45 |
Disponibel inkomst exkl. | 54 050 | 23,35 |
Källa: MAS-rapporten
För ekonomiska beslut är det speciellt förhållandena på marginalen som är
avgörande, dvs. vad en extra arbetstimme kostar för arbetsgivaren resp. vad
den anställde får i utbyte av denna timme. Skatterna slår i en kraftig kil
Mot. 1985/86
Sk279
10
mellan arbetsgivarens kostnad och arbetstagarens netto.
För en ytterligare arbetstimme måste arbetsgivaren betala ca 76 kr. Detta
ger industriarbetaren ett netto om endast drygt 23 kr. Den anställde kan
disponera endast 30,5 % av arbetsgivarens bruttokostnad. Om båda skulle
värdera arbetsinsatsen till t. ex. 50 kr. skulle detta arbete inte komma att
utföras. Kostnaden blir för hög för arbetsgivaren och nettot för lågt för
arbetstagaren.
Den höga beskattningen har medfört att väsentliga verksamheter helt
kommit att ske i den svarta eller i den grå sektorn. Ungefär 150 000 barn
beräknas tas om hand av ”svarta” dagmammor. Verksamheten sker med
myndigheternas tysta sanktion. Det rådande skattetrycket gör att varken
föräldrar eller dagmammor har råd att betala resp. arbeta för de summor det
skulle bli fråga om, om verksamheten skulle bedrivas skattemässigt legalt.
Ett annat område där ”svarta” marknader drivits fram till följd av
skattetrycket gäller underhåll och reparationer av villor. Om en hantverkare
kräver en ersättning på 1 000 kr. efter skatt för att utföra ett visst arbete
måste vanliga småhusägare arbeta ihop 7 000-15 000 kr. extra före skatt för
att kunna betala hantverkaren.
Det är lätt att inse att marknadssektorn för privata tjänster till hushållen
har svårt att överleva i ett samhälle med ett sådant skattesystem, särskilt som
vissa offentligt producerade tjänster till hushållen, t. ex. barnomsorg,
dessutom subventioneras mycket kraftigt.
De höga skatternas biverkningar drabbar i första hand hushåll och företag.
Höga skatter hämmar arbete, sparande och företagande. Arbetsutbudet blir
lägre än vad det skulle vara vid en lägre beskattning, därför att den enskildes
utbyte av arbetsinsatsen efter skatt blir för lågt. Sparandet blir lägre,
eftersom avkastningen efter skatt blir orimligt låg. Sparandet har som en
följd av detta minskat i omfattning, vilket allvarligt skadat samhällsekonomin.
Höga skatter förvrider också resursallokeringen. Många investeringar görs
bara därför att de skattemässigt är fördelaktiga. Andra investeringar blir inte
av trots att de är samhällsekonomiskt lönsamma, eftersom skatten gör dem
privatekonomiskt olönsamma. Den höga marginalskatten för svenska företag
har medfört att de i stor utsträckning valt att behålla vinstmedel inom det
egna företaget. Resultatet har blivit att förändringar i näringslivets struktur
inte skett så snabbt som vore önskvärt. I stället för att vinster förs över till mer
expansiva sektorer har de i alltför stor utsträckning blivit kvar inom de
företag där de en gång uppstod.
De höga skatterna leder dessutom till höga lönekrav, i synnerhet som
inflationsskyddet avskaffats för i år. Höga lönekostnader leder i sin tur till
ökad inflation, försämrad konkurrenskraft och därmed lägre tillväxt.
De höga skatterna medför också stelheter på arbetsmarknaden. Erbjudanden
om nya jobb eller högre befattningar ger alltför ofta mycket liten
utdelning för den enskilde. I stället för att förändra sin situation förblir man
hellre vid det gamla. Den successiva och smidiga överföringen av arbetskraft
från mindre lönsamma till mer lönsamma företag förhindras eller fördröjs.
Följden blir arbetslöshet.
Alla skatter har snedvridande effekter på samhällsekonomin. Det är
Mot. 1985/86
Sk279
11
1** Riksdagen 1985186. 3sami. NrSk279
emellertid uppenbart att inkomstskatten genom sin progressivitet särskilt
kraftigt påverkar viljan till ytterligare arbetsinsatser, sparande och kapitalplaceringar,
vilket medför allvarliga konsekvenser för den ekonomiska
utvecklingen.
4.2 Dynamiska effekter av skattesänkningar
Om vi skall kunna arbeta oss ur våra ekonomiska obalanser måste vi ha ett
skattesystem som tillåter en rimlig ersättning för ökade arbetsinsatser. Det är
den enskilde arbetarens och företagarens arbete och sparande som skapar
välstånd.
Aktuella studier både i Sverige och i utlandet visar entydigt att progressiva
inkomstskatter har klara effekter på arbetsutbudet och att effektivitetsförlusterna
kan vara betydande. I en rapport till expertgruppen för studier i
offentlig ekonomi (Ds Fi 1985:10) visas att framför allt en progressiv
inkomstbeskattning har en negativ inverkan på utbudet av arbetskraft.
Om vi de kommande åren skall undvika att hamna sist i den internationella
tillväxtligan är det nödvändigt att vi utvidgar vår produktionskapacitet. Det
är nödvändigt med en flerårig resursmobilisering som bygger på såväl ökade
arbetsinsatser och ökat sparande som investeringar. För att vi skall klara
detta krävs att frukten av en ökad arbetsinsats inte bara tillfaller det allmänna
utan också de människor som står för insatsen. Därför måste marginalskatterna
sänkas.
4.2.1 Marginalskattesänkningen självfinansierande
Det är rimligt att räkna med att en så kraftig sänkning av marginalskatterna
som förordas i denna motion ökar arbetsutbudet och arbetsintensiteten och
därmed också skattebasen. Flur stor denna ökning blir är svårt att beräkna.
Ett viktigt faktum är emellertid att redan mycket små förändringar i
arbetsutbudet och löneinkomsterna ger förhållandevis stora utslag i skatteintäkter.
Det hänger samman med att marginalskatten inkl. arbetsgivaravgifterna
ligger relativt högt även efter den sänkning som vi förordar.
Detta kan exemplifieras med utgångspunkt i en vanlig industriarbetare,
vars beskattningsbara inkomst uppgår till 100 000 kr. Kostnaden för staten av
att sänka marginalskatten till 40 % för denna person, om inkomsten är
opåverkad, är knappt 3 000 kr. Om industriarbetaren efter marginalskattesänkningen
ökar sin arbetsinkomst med 4 000 kr. till 104 000 kr., ökar
skatteintäkterna totalt med 3 060 kr. (1 600 kr. i inkomstskatt och 1 460 kr. i
lagstadgade arbetsgivaravgifter), vilket innebär att skattesänkningen är
självfinansierande. En ökning av arbetsinkomsten kan ske på många sätt:
övertid som tas ut i pengar i stället för kompensationsledighet, längre
arbetstid, ökad produktivitet, ”extraknäck”, byte av arbete osv. Alla dessa
möjligheter att öka arbetsinkomsten stimuleras av låga marginalskatter.
Görs en kalkyl för hela gruppen av inkomsttagare som får av marginalskattesänkningen
till 40 %, räcker en inkomstökning på 3-4 % för att helt
uppväga kostnaden för att sänka marginalskatten för denna grupp. Redan
mycket små förändringar av arbetsutbud och arbetsproduktivitet ger sålunda
Mot. 1985/86
Sk279
12
en ”totalfinansiering” av den marginalskattesänkning som vi förordar. I
dessa exempel bortses från andra positiva effekter av marginalskattesänkningar.
Vid ganska försiktiga antaganden om de positiva effekterna kan
slutresultatet bli att sänkta marginalskatter i själva verket ökar skatteintäkterna.
Frågan är inte om vi har råd att sänka marginalskatterna utan om vi har
råd att låta bli.
Sett över en sexårsperiod skulle vårt förslag till omläggning finansieras av
en årlig ökning av arbetsutbudet med drygt en halv procent i de relevanta
inkomstskikten. Detta förhållande talar i sig för att omläggningen inte skulle
behöva finansieras fullt ut genom utgiftsminskningar. Mot detta kan
invändas att utbudseffekterna av en marginalskattesänkning verkar först på
något längre sikt.
Därför bör skattesänkningen i det korta perspektivet finansieras. För en
omedelbar finansiering talar också den statsfinansiella situationen. Den
utbuds- och tillväxteffekt som våra marginalskattesänkningar har på kort sikt
bör därför användas till att minska budgetunderskottet.
Ett försiktigt antagande om att arbetsutbud och arbetsproduktivitet stiger
med 0,3 % under 1987 som ett resultat av första steget i vår marginalskattesänkning
innebär att inkomstskatten och arbetsgivaravgifterna detta år ökar
med drygt 700 milj. kr. Den totala offentliga sektorns underskott skulle med
andra ord kunna minskas med drygt 700 milj. kr. enbart till följd av denna
effekt av marginalskattesänkningen.
På 6-7 års sikt skulle hela den av oss föreslagna marginalskattesänkningen
på 12 miljarder kronor leda till att den offentliga sektorns underskott
minskade i motsvarande utsträckning, om marginalskattesänkningen samtidigt
finansieras med utgiftsminskningar. Om man till detta lägger effekterna
på sparande, investeringar, lönekostnader etc. torde marginalskattesänkningarna
”betala sig” på ännu kortare tid.
4.2.2 Högre tillväxt
All internationell erfarenhet visar att låga skatter är en fördel för en snabb
ekonomisk tillväxt. De sänkta skatterna och avbyråkratiseringen i slutet av
1940-talet var utgångspunkten för det ekonomiska under som gjorde
Västtyskland till det ekonomiskt viktigaste landet i Västeuropa med en per
capita-inkomst som i dag väsentligt överstiger den svenska. President
Kennedys skattesänkningar i början av 1960-talet medförde en stor stimulans
för den amerikanska ekonomin. Det låga skattetrycket i Japan bidrar till
detta lands mycket snabba ekonomiska utveckling.
Världsbanken har i studien ”Links between taxes and economic growth some
emperical evidence” belyst sambandet mellan höga skatter och
ekonomisk tillväxt. I den konstateras att skatterna påverkar ländernas
ekonomi på två sätt. För det första ger lägre skatter högre avkastning på
sparande, investeringar, arbete och innovationer. Därigenom ökar tillgången
på kapital, arbetskraft och teknik, vilket främjar landets totala produktion.
För det andra har lågskatteländerna en bättre möjlighet att överföra
resurser från mindre produktiva till mer produktiva sektorer och aktiviteter.
Därmed åstadkommes ett effektivare resursutnyttjande.
Mot. 1985/86
Sk279
13
Världsbanksstudien har funnit ett statistiskt samband mellan högre skatter
och lägre ekonomisk tillväxt. En ökning av skattetrycket i förhållande till
BNP med en procentenhet minskar den ekonomiska tillväxten med 0,36
procentenheter.
Studien visar också att lågskatteländerna genom sin snabbare expansion
även får en snabbare tillväxt av de offentliga inkomsterna. Sociala indikationer,
som t. ex. inkomstfördelning och medellivslängd, visar också att de
fattiga grupperna tjänar mest på snabbare tillväxt.
Skattesänkningar ger dock inte på kort sikt några stora tillväxteffekter. En
skattesänkning som finansieras med ett ökat budgetunderskott får negativa
effekter på räntenivå och investeringar. Skattesänkningar som finansieras
med besparingar har större effekter på lång sikt.
De skattesänkningar på ca 10 miljarder kronor som vi föreslår för 1987
motsvarar ca 1,2 % av bruttonationalprodukten. Om vi antar att världsbankens
korrelation gäller även i Sverige skulle det innebära att Sveriges
bruttonationalprodukt 1992 skulle vara nästan 19 miljarder större till följd av
denna skattesänkning. Om drygt fem år skulle stat, landsting och kommuner
genom den snabbare tillväxten ha kompenserats för skattebortfallet, eftersom
den genomsnittliga marginalskatten ligger över 50 %. Drygt hälften av
19 miljarder motsvarar den ursprungliga skattesänkningen. Till detta skall
sedan läggas tillväxteffekterna av våra fortsatta sänkningar av marginalskatter
m. m.
Sannolikt är emellertid tillväxteffekten av skattesänkningar större i
Sverige än vad världsbanksstudien indikerar. Sverige har mycket högre
marginalskatter, arbetsgivaravgifter osv. än alla de andra länderna som ingår
i studien. Därför är det troligt att tillväxtimpulserna av sänkta skatter är
större i Sverige än i andra länder.
Den del av våra skattesänkningar som motsvaras av sänkningar av
marginalskatten finansieras självklart snabbare än övriga skattesänkningar.
Den ökade tillväxt som skattesänkningar ger nås inte enbart genom att
drivkraften att arbeta, spara och investera ökar utan också genom att
prisstegringarna minskar och löneökningsbehoven avtar.
4.2.3 Lägre löneökningar
På samma sätt som dagens höga marginalskatter tvingar fram höga löneökningar
kommer löneökningsbehoven att dämpas om marginalskatterna
sänks.
Nedan visas vilka löneökningar som krävs i olika inkomstlägen vid 6 %
inflation för att köpkraften skall kunna bibehållas oförändrad.
Tabell 4
Erforderlig löneökning för oförändrad köpkraft vid 6 % inflation.
Inkomst | Nuv. skala utan | Nuv. skala med | Steg 1 i (m):s |
8 000 kr. | 7,8 % | 6 % | 3,7 % |
10 000 kr. | 7,8 % | 6 % | 3,4 % |
12 000 kr. | 8,8 % | 6 % | 0,9 % |
14 000 kr. | 9,6 % | 6 % | 0 % |
Mot. 1985/86
Sk279
14
Verkningarna av det borttagna inflationsskyddet framgår av kolumn 1.
Redan vid 6 % inflation skulle lönerna behöva höjas med ca 8-9 % i vanliga
inkomstlägen för att köpkraften skall förbli oförändrad. Med fullt inflationsskydd
krävs samma procentuella löneökning som inflationen, dvs. i exemplet
6 %. Om andra skatter samtidigt skärps, krävs ännu högre löneökningar. För
i år gäller dessutom att löntagarna måste kompensera sig för den redan
beslutande höjningen av fastighetsskatten och den borttagna skatterabatten
från i fjol genom högre löneökningar.
Enbart det första steget i vårt skatteförslag innebär drastiska minskningar
av behovet av löneökningar för de stora LO- och TCO-grupperna. Vid
14 000 i inkomst skulle inga löneökningar alls behövas för att köpkraften
skall kunna bibehållas. När steg 2 och steg 3 genomförs sänks löneökningsbehoven
ytterligare i förhållande till nu gällande skatteskala.
För många hushåll är gränsen nådd för vad de tål i reallöneförsämringar.
Att minska löneökningsbehoven är därför en fråga av central betydelse för
att kunna nedbringa inflationstakten och därmed slå vakt om och förbättra
Sveriges konkurrensförmåga och öka tillväxten. Utan tillväxt blir avtalsrörelserna
alltmer en huggsexa om en oförändrat liten kaka, där en förbättring hos
en grupp alltid måste följas av en försämring hos en annan med oro och
motsättningar grupper emellan som självklar följd.
4.2.4 Ökad sysselsättning
En ökad tillväxt är nödvändig för att klara sysselsättningen. Årets i
finansplanen beräknade tillväxt på 1,6 % kommer att innebära ett successivt
försämrat arbetsmarknadsläge. De skattesänkningar som vi förordar är
nödvändiga för att industrisektorns konkurrenskraft skall kunna höjas och de
senaste årens expansion fortsätta. De är också nödvändiga för att ge den
tillväxt i den privata tjänstesektorn som behövs för att sysselsättningen där
skall kunna öka. Den snabba ökningen av antalet sysselsatta i den offentliga
sektorn under 1970-talet medförde en motsvarande försvagning framför allt i
den privata tjänstsektorn. Den medförde också att den totala arbetslösheten
ökade. För att utvecklingen skall kunna gå i motsatt riktning krävs att den
offentliga sektorns expansion upphör samtidigt som förutsättningar för en
expansion i den privata sektorn förbättras genom i första hand förändringar
på skattesidan.
Den ovan nämnda världsbankstudien visar att det finns ett negativt
samband mellan höga skatter och antal människor i arbete. Högre skatter
och större offentliga utgifter innebär större påfrestningar på arbetsmarknaden.
4.2.5 Fördelningseffekter
Fördelningspolitiska argument brukar ofta anföras mot marginalskattesänkningar.
Den marginalskattesänkning som vi förordar ger med nödvändighet
större skattesänkningar i kronor räknat åt höginkomsttagare än åt låginkomsttagare
även om drygt 75 % av skattesänkningen tillfaller inkomstskikt
under 120 000 kr. Eftersom det på mycket goda grunder kan antas att en
Mot. 1985/86
Sk279
15
sänkning av marginalskatten leder till ökad produktion och därmed till ökad
beskattningsbar inkomst, är det inte fråga om en omfördelning inom en given
ram. Förbättringen för högre inkomsttagare sker därför inte på någon annans
bekostnad.
I de fördelningspolitiska motargumenten ligger antagandet att höga
marginalskatter åstadkommer en fördelningsmässig rättvisa. Detta måste
emellertid vägas bl. a. mot de fördelningsmässiga orättvisor som anpassningen
till höga marginalskatter åstadkommer. Under det senaste årtiondet har
skattetänkandet kraftigt ökat. Produktionen vid sidan av skattesystemet,
dvs. ekonomins svarta sektor, har vuxit. Höginkomsttagarnas kunskaper om
möjligheterna att utnyttja skattesystemet och dess effekter på olika placeringar
har också förbättrats. Detta leder till ökade fördelningsmässiga
orättvisor. Människor som inte kan eller vill dra sig undan beskattning
missgynnas av en sådan utveckling. Från rättvisesynpunkt är denna utveckling
betydligt mera allvarlig än om löneinkomsterna efter skatt på kort sikt får
en något mera ojämn fördelning.
I takt med att skattetrycket har stigit i Sverige har skattebördan i allt större
utsträckning kommit att belasta medel- och låginkomsthushåll samtidigt som
en allt mindre andel av de offentliga tjänsterna och bidragen riktas speciellt
till de mest utsatta grupperna. När de höga skatterna inte längre främst
betalas av människor med höga inkomster och subventioner och offentliga
tjänster som finansieras med skatter inte längre i första hand kommer svaga
grupper till del behöver inte skattesänkningar finansierade med besparingar
medföra negativa fördelningseffekter.
De snabbast växande offentliga utgiftssystemen i Sverige, räntebidragen,
barnomsorgssubventionerna, ATP m. m., utmärks framför allt av att de
utbetalas till medel- och höginkomsthushåll. Detsamma gäller de offentliga
tjänsterna. Slutsatsen av detta är att det mycket väl går att reducera
skattetrycket utan att omsorgen om de svagaste grupperna behöver komma i
kläm. Tvärtom är det just de svaga grupperna som mest gynnas av en snabb
ekonomisk tillväxt och de effekter en sådan tillväxt har på sysselsättning och
lönebildning.
5. Moderat skattepolitik
5.1 Inledning
Den moderata skattepolitiken syftar till att genom sänkta skatter ge de
enskilda människorna möjligheten att själva disponera över en större del av
sina inkomster. Härigenom minskas människornas beroende av den offentliga
sektorn. Familjer och enskilda skall normalt kunna leva på sina inkomster
och ha möjlighet att förbättra sin situation genom egna arbetsinsatser.
Den moderata skattepolitiken är också ett medel för att uppnå ekonomisk
tillväxt, stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. Alla tjänar på att
dessa mål uppnås - främst de med låga inkomster och en besvärlig ekonomisk
situation.
Huvudmålet för det skattepolitiska reformarbetet måste vara en successiv
och plansmässig minskning av skattetrycket. Det är nödvändigt att anpassa
Mot. 1985/86
Sk279
16
det svenska skattetrycket till vad som gäller i jämförbara länder. Skattetrycket
bör minska med fem procentenheter under en femårsperiod.
Genom att de neddragningar av de offentliga utgifterna som vi föreslår i
andra sammanhang kombineras med sänkta skatter hindras den totala
åtstramningen från att bli alltför stor. Kombinationen av utgiftsminskningar
och skattesänkningar måste emellertid innebära en minskning av budgetunderskottet.
Det nuvarande statsfinansiella läget begränsar den skattepolitiska handlingsfriheten.
De skattesänkningar som kan genomföras måste utformas så
att de medför största möjliga nytta för den ekonomiska utvecklingen. De
skatter som har störst negativ påverkan på arbete, sparande och företagande
skall i första hand sänkas.
Inkomstskatten som minskar behållningen av arbetsinsatser och påverkar
sparandet negativt måste nedbringas. Det långsiktiga målet bör vara att
avskaffa den statliga inkomstskatten för vanliga inkomster.
Arbetsgivaravgifter skall på sikt enbart utgå för att finansiera obligatoriska
socialförsäkringar.
5.2 Reformerad inkomstskatt
5.2.1 Sänkta marginalskatter
De höga marginalskatterna (den skatt som drabbar en inkomstökning), som
är följden av den starka progressiviteten i den statliga skatteskalan, är den
mest negativa effekten av inkomstbeskattningen. Marginalskatterna måste
därför sänkas kraftigt även i vanliga inkomstlägen.
På lång sikt bör målet vara att helt avskaffa den statliga inkomstskatten
utom vid höga inkomster. Inkomstskatten skulle därmed bli proportionell
och uppgå till ca 30 % i vanliga inkomstlägen. Progressiviteten i övrigt skulle
minska. Genom att den högsta statliga skatteskalan begränsas till 20 % blir
den maximala marginalskatten 50 % (vid en kommunal utdebitering på 30
kr.)
Ett första etappmål, som bör nås senast 1989, är att sänka marginalskatten
i vanliga inkomstlägen till 40 % med ett marginalskattetak på högst 70 %.
Skatteskalan bör utformas så att 40 % marginalskatt kommer att gälla upp
till en inkomst av ca 140 000 kr. i 1986 års priser. Även gränsen för 50 %
marginalskatt höjs. Beskattningsåret 1987 genomförs ca 40 % av marginalskattesänkningen.
Marginalskattesänkningen genomförs så att skattesatserna i den statliga
inkomstskatteskalan sänks med ca 10 procentenheter för inkomster från ca
70 000 kr. i årets löneläge.
Det innebär att inkomsttagare med inkomster upp till ca 78 000 kr. i
inkomst får högst 35 % i marginalskatt medan marginalskatten för inkomster
mellan 78 000 kr. och 140 000 kr. kommer att vara 40 % (vid genomsnittlig
kommunalskatt).
I tabell 4 nedan redovisas en skatteskala för den statliga inkomstskatten för
beskattningsåren 1987 och 1989.
Mot. 1985/86
Sk279
17
Tabell 4
Inkomst | Inkomstskikt | Skatteskala | Skatteskala | Skatteskala |
skikt i bas | i 1986 års bas | enl. rege | enligt (m) | enligt (m) |
enheter | enhet (7 800 kr.) | ringen 1986*) 1987 | 1989 | |
0- 1 | - 7 800 | 0 % | 0 % | 0 % |
1- 9 | 7 800- 70 200 | 4 % | 4 % | 4 % |
9-10 | 70 200- 78 000 | 15 % | 10 % (-5 %) | 5 % (-10 %) |
10-16 | 78 000-124 000 | 20 % | 16 % (-4 %) | 10 % (-10 %) |
16-18 | 124 800-140 000 | 25 % | 20 % (-5 %) | 10 % (-15 %) |
18-19 | 140 400-148 200 | 29 % | 26 % (-3 %) | 20 % ( -9 %) |
19-20 | 148 200-156 000 | 34 % | 29 % (-5 %) | 20 % (-14 %) |
20-21 | 156 000-163 800 | 34 % | 31 % (-3 %) | 25 % ( -9 %) |
21-23 | 163 800-179 400 | 35 % | 31 % (-4 %) | 25 % (-10 %) |
23-26 | 179 400-202 800 | 40 % | 36 % (-4 %) | 30 % (-10 %) |
26-45 | 202 800-351 000 | 45 % | 41 % (-4 %) | 35 % (-10 %) |
45 | 351 000 | 50 % | 46 % (-4 %) | 40 % (-10 %) |
*) Utan underskottsavdrag.
Så gott som samtliga helårsarbetande får behålla minst 60 % av sina
inkomstökningar efter skatt. Därmed underlättas avtalsrörelserna. Ett visst
lönekrav efter skatt medför lägre bruttolönekrav och mindre risk för
urholkad konkurrenskraft. Som tidigare visats leder det moderata skatteförslaget
för 1987 till att löneökningsbehovet för att uppnå oförändrad köpkraft
dämpas drastiskt.
Tabell 5
Nu gällande skatteskala Den moderata skatteskalan
för 1989
Inkomst | Marginal skatt | Kvar av en | Marginal skatt | Kvar av en |
6 000 kr/mån. | 45 % | 550. kr | 35 % | 650 kr. |
7 000 kr/mån. | 50 % | 500 kr. | 40 % | 600 kr. |
8 000 kr/mån. | 50 % | 500 kr. | 40 % | 600 kr. |
9 000 kr/mån. | 50 % | 500 kr. | 40 % | 600 kr. |
10 000 kr/mån. | 50 % | 500 kr. | 40 % | 600 kr. |
11 000 kr/mån. | 55 % | 450 kr. | 40 % | 600 kr. |
12 000 kr/mån. | 59 % | 410 kr. | 50 % | 500 kr. |
13 000 kr/mån. | 64 % | 360 kr. | 55 % | 450 kr. |
14 000 kr/mån. | 65 % | 350 kr. | 55 % | 450 kr. |
Som framgår av tabell 5 får inkomsttagare i normala inkomstlägen en ökning
på ca 20 % av nettot av en extrainkomst. För barnfamiljer med bostadsbidrag
blir ökningen ännu kraftigare.
5.2.2 Återinfört inflationsskydd
Hösten 1977 infördes genom riksdagens beslut ett inflationsskydd för den
statliga inkomstskatteskalan som innebar att skiktgränserna i skalan justerades
i takt med inflationen. Därmed tilläts inte skatteuttaget att som tidigare
automatiskt stiga med inflationen.
Skatteuppgörelsen mellan mittenpartierna och socialdemokraterna inne
Mot. 1985/86
Sk279
18
bar att basenheten (i vilken skiktgränserna i inkomstskatteskalan anges) för
de tre åren 1983, 1984 och 1985 fastställdes i förväg så att hänsyn endast togs
till prisstegringar upp till ca 5,5 % årligen under perioden.
Den socialdemokratiska regeringen gjorde hösten 1983 ytterligare inskränkningar.
För 1984 kom inflationsskyddet att gälla bara upp till en
inflation på 4,1 % och 1985 upp till en inflation på 2,65 %. Eftersom
prisutvecklingen i realiteten legat klart över dessa tal har skatteuttaget åter
ökat i takt med inflationen.
Det förefaller som om regeringen bestämt sig för att slutgiltigt avskaffa det
fulla och automatiskt verkande inflationsskyddet. Riksdagen beslöt nämligen
hösten 1984 i enlighet med regeringens förslag att inte räkna upp
basenheten inför inkomståret 1986, vilket skulle ha skett enligt tidigare
beslut.
Förutsättningen för en varaktig marginalskattereform är att inflationen
inte tillåts höja skattetrycket. Endast vid fullgott inflationsskydd kommer
skattesatsen att vara oförändrad vid oförändrad real inkomstnivå. Förändringar
i det reala skatteuttaget bör endast kunna ske genom politiska beslut
och inte som en konsekvens av inflationstakten.
Vi föreslår därför att fullt inflationsskydd skall återinföras fr. o. m.
inkomståret 1987. Med den bedömning som nu kan göras av inflationsutvecklingen
torde basenheten för 1987 bli 8 200 kr., till skillnad från den nu
fastställda på 7 800 kr.
5.2.3 Reformerad familjebeskattning
Inkomstbeskattningens nuvarande utformning leder till stora orättvisor
mellan olika familjer. Genom progressiviteten i statsskatteskalan leder
olikheter vid fördelningen av inkomster mellan två föräldrar till stora
variationer i skatteuttaget. Det drabbar framför allt flerbarnsfamiljerna, som
mer än andra är hänvisade till att leva på en inkomst. Detta problem kan bara
lösas genom övergång till en mera proportionell inkomstskatt.
En av de flesta, åtminstone i ord, omfattad skattepolitisk princip är att
skatteuttaget skall ske med hänsyn till bärkraft. Detta innebär bl. a. att
inkomstbeskattningen måste utformas på ett sådant sätt att skatteuttaget
relateras till inkomsttagarnas försörjningsbörda. Familjer med olika antal
barn har självfallet olika förmåga att betala skatt, eftersom familjens totala
kostnader varierar med antalet barn. En reformerad inkomstbeskattning i
syfte att skapa rättvisa för barnfamiljerna måste därför innebära att den
beskattningsbara inkomsten reduceras med ett belopp som motsvarar
kostnaderna för barnen.
5.2.4 Grundavdrag för barn
För att hänsyn till försörjningsbörda skall tas vid beskattningen bör ett
grundavdrag för barn införas. Dess storlek beräknas med utgångspunkt i att
nödvändiga kostnader för barnens konsumtion (med avräkning för direkta
bidrag) skall undantas från beskattningen.
Eftersom vi på sikt vill avskaffa den statliga inkomstskatten, bör reformen
Mot. 1985/86
Sk279
19
genomföras inom ramen för den kommunala inkomstbeskattningen, som för
flertalet barnfamiljer också utgör den tyngsta belastningen.
Kostnaderna för grundavdraget för barn uttryckt i skattebortfall för
kommunerna uppgår till ca 9 miljarder kronor för hela reformen. Det första
steget innebär ett skattebortfall på ca 3 miljarder kronor.
1987 finansieras grundavdraget för barn inom ramen för vårt budgetalternativ.
Nästa steg finansieras främst genom att det nuvarande kommunala
grundavdraget minskas till 6 000 kr. för inkomsttagare med en inkomst över
10 basenheter (78 000 kr. 1986). Minskningen genomförs successivt med
början vid en inkomst på ca 9 basenheter (70 200 kr. 1986) så att den extra
marginaleffekt som uppstår aldrig överstiger 5 % och aldrig leder till en
marginalskatt på över 40 %. Steg tre finansieras genom endera besparingar,
en viss ytterligare minskning av det nuvarande grundavdraget för inkomsttagare
som får del av marginalskattesänkningar eller en kombination av dessa
åtgärder.
Vårt förslag innebär:
Grundavdrag för barn med 15 000 kr. per hemmavarande barn upp till 18
års ålder införs vid den kommunala beskattningen. Avdragsrätten skall också
omfatta hemmavarande barn mellan 18 och 20 år som går i gymnasieskolan
och uppbär studiestöd.
De som har så låga inkomster och/eller så många barn att de inte kan
utnyttja grundavdraget fullt ut kompenseras genom "negativ skatt”. Detta
innebär att ett belopp motsvarande nettoeffekten av den inte utnyttjade
delen av grundavdraget utbetalas kontant. Därigenom kommer alla, oavsett
inkomstförhållanden och antal barn, att kunna utnyttja avdragets effekt fullt
ut.
Inom ramen för den kommunala skatteutjämningen sker en utjämning av
skatteunderlag mellan kommuner med olika andel barn.
Reformen bör genomföras i tre steg med början den 1 januari 1987 och
således vara fullt genomförd.
I tabell 6 nedan redovisas förändringarna av den disponibla inkomsten vid
införande av ett grundavdrag för barn. Som framgår av tabellen leder vårt
förslag till att skatten sänks mest för de familjer som har flera barn.
Tabell 6
| 1987 | 1988 | 1989 |
Familj med 1 barn | + 1 500 | + 3 000 | + 4 500 |
Familj med 2 barn | + 3 000 | + 6 000 | + 9 000 |
Familj med 3 barn | +4 500 | + 9 000 | + 13 500 |
Familj med 4 barn | +6 000 | + 12 000 | + 18 000 |
5.2.5 Avdrag för barntillsynskostnader
Enligt föräldrabalken skall föräldrarna utöva den uppsikt över barnet som är
erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter. De har
således ett vårdansvar gentemot barnet även om de förvärvsarbetar. Trots
detta betraktas barntillsynskostnader som privat levnadsomkostnad. Detta
Mot. 1985/86
Sk279
20
innebär att dessa måste betalas med beskattade inkomster.
Resultatet har blivit en omfattande ”svart” marknad samt att allt färre
föräldrar har möjlighet att själva betala en mer marknadsmässig avgift vid
den kommunala barnomsorgen.
Det borde i stället vara naturligt att betrakta nödvändiga barntillsynskostnader,
som kan styrkas, som en avdragsgill utgift för inkomstens förvärvande,
på samma sätt som t. ex. utgifter för resor till och från arbetet. Avdrag
skulle då exempelvis kunna medges upp till vissa maximibelopp.
Förvärvsarbetande föräldrar skulle med ett sådant system kunna betala
mer än som nu är möjligt för enskild barnomsorg eller motsvarande högre
avgift till den kommunala barnomsorgen. Detta skulle minska behovet av
stöd till dag-, fritids- och familjedaghemmen. Eftersom barntillsynskostnaderna
måste styrkas för att föräldrarna skall få göra avdrag vore det samtidigt
ett positivt sätt att göra den ”svarta” barnomsorgen vit. Dessa dagmammor
och ”barnflickor” skulle då också få den sociala trygghet som de i dag går
miste om.
Regeringen bör snarast utreda hur en avdragsrätt för barntillsynskostnaden
kan utformas och förelägga riksdagen förslag.
5.2.6 Avskaffa avdragsbegränsningen
Den begränsning av rätten till underskottsavdrag som träder i kraft fullt ut
under inkomståret 1985 är ett brott mot de principer som länge burit upp vårt
skattesystem. Avdragsbegränsningen kritiserades också mycket hårt av så
gott som samtliga remissinstanser vid behandlingen av det ursprungliga
förslaget till skatteomläggning.
Inkomstbeskattningen är uppbyggd så att summan av de inkomster en
person har från olika förvärvskällor skall beskattas. För att få ett rättvisande
mått på vars och ens förmåga att betala skatt avräknas underskott som kan
uppkomma i någon förvärvskälla. Härigenom skapas såväl rättvisa som
symmetri i skattesystemet. Samtidigt som avdrag för erlagda räntor medges
beskattas således uppburna räntor. Förlust i en, kanske nystartad, rörelse
kan avräknas mot överskott i en annan rörelse.
Underskottsavdragen uppgick enligt riksrevisionsverket till drygt 28
miljarder kronor för inkomståret 1982. 2,5 miljoner deklaranter redovisade
sådana avdrag. Den helt dominerande delen var avdrag för underskott av
annan fastighet. Dessa svarade för ca 70 % av de totala underskottsavdragen
och uppkom framför allt genom underskott för småhus.
Partierna bakom skatteuppgörelsen var medvetna om de negativa effekter
avdragsbegränsningen skulle få på exempelvis nyföretagande och risktagande.
I förslaget om skatteomläggning (DsB 1981:16) står följande att läsa:
”Goda skäl kan således anföras mot en avdragsbegränsning som ingriper
generellt mot alla underskottsavdrag. Emellertid är det förenat med
uppenbara svårigheter att finna en bättre grund för en hållbar avdragsbegränsning.”
De farhågor som partierna bakom uppgörelsen hyste bekräftas av
utvecklingen. Avdragsbegränsningen har lett till prisfall på småhusmarknaden.
Många småhusägare har förlorat hela eller delar av sitt insatta kapital
Mot. 1985/86
Sk279
21
genom prisfallet. Produktivt risktagande, som är en förutsättning för
snabbare tillväxt, missgynnas kraftigt. Avdragsbegränsningens konstruktion
leder dessutom till ett betydligt ökat krångel vid deklarationen och i
taxeringsarbetet.
Genom att avdragsbegränsningen slår olika för olika inkomsttagare
beroende på den privatekonomiska situationen försämras möjligheterna för
arbetsmarknadens parter att ta hänsyn till de sänkta marginalskatterna i
avtalssammanhang.
Vi föreslår därför att underskottsavdragsbegränsningen avskaffas successivt
med början inkomståret 1987.Det sker för inkomståren 1987 och 1988
genom att de marginalskattesänkningar som vi föreslår genomförs i skatteskalan
för tilläggsbelopp. Det utredningsarbete som tidigare pågick om hur
man skulle kunna motverka otillbörliga underskottsavdrag bör återupptas.
5.2.7 Rättvist schablonavdrag
Regeringen genomförde våren 1985 en höjning av schablonavdraget vid
inkomst av tjänst till 3 000 kr. (dock högst 10 % av inkomsten). Regeringen
motiverade förslaget med att taxeringsarbetet därmed kunde förenklas.
Samtliga borgerliga partier avvisade förslaget, som strider mot principen om
skatt efter bärkraft och leder till orättvisor mellan olika kategorier inkomsttagare.
De fördelar som ett högt schablonavdrag kan ha från förenklingssynpunkt
måste vägas mot kravet på rättvisa i beskattningen. Riksdagsmajoritetens
beslut om förenklad självdeklaration leder till en ny deklarationsteknik
taxeringsåret 1987. Denna prioriterar förenklingsaspekten före rättviseaspekten.
Det är emellertid enligt vår mening inte rimligt att för beskattningsåret
1987 medge ett högre schablonavdrag än 2 000 kr. vid inkomst av tjänst.
Avdraget för arbetsresor samordnas med schablonavdraget, och ”självrisken”
på 1 000 kr. tas bort. Vid tidsvinstberäkning för reseavdrag skall tid för
resa till och från barnomsorg inräknas.
5.2.8 Slopad sambeskattning av B-inkomster
Var och en av två makar bör i skattehänseende betraktas som en självständig
individ. Fortfarande är emellertid särbeskattningen inte helt genomförd.
S. k. B-inkomster hos makar (och därmed jämställda) sambeskattas genom
att de (i den mån de överstiger 5 000 kr.) beskattas på toppen av inkomsten
hos den av makarna som har högst A-inkomst om denna tillsammans med
båda makarnas B-inkomster överstiger den s. k. brytpunkten.
Det fribelopp på 5 000 kr. som således har införts är inte tillräckligt. Man
bör sträva efter en mera långsiktig lösning och helt slopa sambeskattningen
av s. k. B-inkomster. Därmed uppnås också väsentliga förenklingseffekter i
taxeringsarbetet.
Mot. 1985/86
Sk279
22
5.2.9 Slopad skattereduktion för fackföreningsavgifter
Fr. o. m. inkomståret 1983 gäller att skattereduktion medges med 40 % av
den avgift som erlagts till fackförening. Eftersom underlaget har maximerats
till 1 200 kr. blir reduktionen högst 480 kr.
Vi avvisade införandet av denna skattereduktion, bl. a. med hänvisning till
att en fackföreningsavgift ofta omfattar även annat än utgifter för rent facklig
verksamhet och att det alltså måste vara förenat med betydande praktiska
svårigheter att renodla den till en medlemsavgift i egentlig mening. Dessutom
kan den skattemässiga kontrollen av ett avdrag av detta slag leda till
problem vad gäller skyddet för den personliga integriteten.
Vi vidhåller vår tidigare uppfattning och föreslår att skattereduktionen för
fackföreningsavgift slopas fr. o. m. inkomståret 1987.
5.3 Kapitalbeskattningen
5.3.1 Förmögenhetsbeskattningen
Sverige har i dag den högsta förmögenhetsbeskattningen bland OECDländerna.
Redan från en förmögenhet på 400 000 kr. utgår en förmögenhetsskatt
på 1,5 %. För förmögenheter över 1 800 000 kr. uppgår skattesatsen till
3 %. Denna beskattning utgör en extraskatt på kapitalavkastning utöver den
progressiva inkomstbeskattningen. Effekten accentueras av att förmögenhetsskatten
måste betalas med redan beskattade medel, dvs. en individ måste
först betala inkomstskatt och eventuella arbetsgivaravgifter på det belopp
han eller hon därefter skall betala i förmögenhetsskatt.
Förmögenhetsskatten utgör ett speciellt problem för personer som har en
förmögenhet som ger låg eller ingen direkt avkastning. Ett exempel är
egnahemsägare. Ett annat kan vara ägare av mindre företag. De till följd av
inflationen successivt höjda substansvärdena i företagen har tillsammans
med höjda skattesatser gjort förmögenhetsskatten till ett växande problem
för många ägare till framför allt mindre och medelstora företag. Många kan
tvingas att successivt sälja ut sina företag för att erlägga skatten.
Förmögenhetsskatten leder också till orättvisor mellan personer med olika
typer av förmögenhetsinnehav. Någon hänsyn tas heller inte till att vissa
objekt kan vara belastade av latenta skatteskulder.
Den redan höga förmögenhetsskatten skärptes för beskattningsåret 1983
vid två olika tillfällen. Dels företogs en fortfarande gällande höjning av
förmögenhetsskattesatserna, dels beslöts om en ytterligare höjning att gälla
tillfälligt för beskattningsåret 1983.
Det långsiktiga målet bör vara att förmögenhetsbeskattningen utformas på
så vis att ett stort skattefritt bottenbelopp undantar alla mindre förmögenheter
från beskattning och att beskattningen därefter utformas som en
proportionell skatt.
Förmögenhetsskatteskalan bör fr. o.m. taxeringen 1987 återgå till det
utseende den hade innan den socialdemokratiska regeringen genomförde
sina skärpningar.
Som tidigare nämnts tas vid beräkningen av förmögenhetsskatt ingen
hänsyn till latenta skatteskulder. Det är inte rimligt att förmögenhetsskatt
Mot. 1985/86
Sk279
23
skall erläggas på belopp som den enskilde inte kan tillgodogöra sig vid en
realisation av tillgångarna. Detta problem slår särskilt hårt i fråga om
förmögenhetsbeskattningen av börsnoterade aktier. Här skall aktierna tas
upp till 100 % av marknadsvärdet vid årsskiftet. För fastigheter gäller att
förmögenhetsskatten beräknas på fastighetens taxeringsvärde. Detta värde
uppgår normalt till 75 % av det marknadsvärde som fastställdes vid den
senaste fastighetstaxeringen.
En statlig utredning har lagt fram ett förslag som innebär att börsnoterade
aktier skall tas upp till 75 % av sitt marknadsvärde. Denna reduktion är inte
tillräcklig. Vid förmögenhetsbeskattningen bör, enligt vår mening, börsnoterade
aktier tas upp till 65 % av sitt marknadsvärde. Därmed tas vederbörlig
hänsyn till den latenta skatteskulden.
Frågan om förmögenhetsbeskattningen på arbetande kapital i små och
medelstora företag behandlas utförligt av företagsskattekommittén i dess
1981 avlämnade betänkande (Ds B 1981:13). Kommittén, som undersökte
olika beskattningsmetoder för att bryta kapitalbeskattningens negativa
effekter för näringslivet, ansåg för sin del den bästa lösningen för att
tillgodose detta syfte vara att helt undanta arbetande kapital i mindre och
medelstora företag från förmögenhetsbeskattningen. En majoritet av de
remissinsatser som yttrade sig över utredningsförslaget delade i princip
kommitténs uppfattning.
Vi föreslår därför att det arbetande kapitalet i mindre och medelstora
företag undantas från förmögenhetsbeskattning på sätt som föreslagits av
företagsskattekommittén.
Vid förmögenhetsbeskattningen gäller fortfarande att makars och barns
(även fosterbarns) förmögenheter adderas vid beräkningen av förmögenhetsskatt.
Med den starkt progressiva förmögenhetsskatteskalan kan detta få
orimliga konsekvenser. Grundprincipen måste även här vara en särbeskattning.
Reglerna måste således ändras så att förmögenhetsskatten i görligaste
mån individualiseras.
5.3.2 Arvs- och gåvobeskattningen
Även arvs- och gåvobeskattningen är mycket hög i Sverige. Den högsta
skattesatsen för efterlevande make, barn m. fl. uppgår till 70 %. Skatteskalans
progressiva utformning gör att de totala arvsskattebeloppen snabbt blir
mycket stora räknade som andel av den skattepliktiga lotten.
I de flesta andra jämförbara länder är arvsbeskattningen klart lägre. Så är
exempelvis den högsta skattesatsen för make och barn i Danmark 32 %, i
Norge 25 % och i Finland 14 % (i Norge tas skatt inte alls ut om det rör sig om
make).
Gåvoskatteskalorna överensstämmer med arvsskatteskalorna. Beskattningen
av gåva skiljer sig från arvsbeskattningen i vissa andra avseenden. Det
gäller bl. a. det skattefria grundavdrag som kan göras vid arvsbeskattningen.
Den internationellt sett höga arvs- och gåvobeskattningen är orimlig och
skapar många problem. Det gäller bl. a. i samband med övertagande av
jordbruk eller rörelse vid ett generationsskifte.
Mot. 1985/86
Sk279
24
På sikt bör de svenska arvsskattesatserna anpassas till den genomsnittliga
nivå som gäller i övriga nordiska länder.
För närvarande gäller att vid arvsbeskattningen medges ett avdrag på
50 000 kr. från arvslott som tillkommer den avlidnes afterlevande make. För
barn och andra nära anhöriga avdras 25 000 kr. och i andra fall 5 000 kr.
Dessa skattefria bottenbelopp bör ökas i två steg (1/1 1987,1/1 1988) så att
den avlidnes efterlevande make kan erhålla 10 basbelopp skattefritt, barn
eller annan nära anhörig 5 basbelopp och annan 2 basbelopp.
Vid gåvobeskattningen gäller att man skattefritt kan erhålla en gåva från
annan person på 2 000 kr. varje år. Är gåvan i form av personligt lösöre är
beloppsgränsen 10 000 kr. Dessa belopp bör justeras fr. o. m. den 1 januari
1987 så att en gåva på upp till ett halvt basbelopp kan av en person ges till
annan utan att beskattning inträder. Detta bör gälla oavsett om beloppet är
personligt lösöre eller andra tillgångar.
Som tidigare nämnts är skatteskalorna vid arvs- och gåvobeskattningen
gemensamma. Skalorna skall, enligt vår mening, från den 1 januari 1987
återfå det utseende de hade före den skärpning som genomfördes av den
socialdemokratiska regeringen hösten 1982. Övriga skikt i skatteskalan bör
justeras i enlighet härmed. Motsvarande förändringar skall också vidtas för
klasserna 2 och 3.
Då aktier (eller motsvarande tillgångar) ingår i ett dödsbo bör de vid
arvsbeskattningen få tas upp till det värde som gäller vid första tillfället då
avyttring var faktiskt möjlig.
Även vid arvs- och gåvobeskattningen skall börsnoterade aktier, med
hänsyn till den latenta skatteskulden, tas upp till 65 % av sitt marknadsvärde.
OTC-aktier bör i likhet med vad som gäller vid förmögenhetsbeskattningen
tas upp till 30 % av sitt värde.
5.4 Aktiebeskattningen
Det är synnerligen angeläget att främja företagens möjligheter att anskaffa
riskkapital för produktiva investeringar. Ett brett intresse för aktiesparande
är positivt från flera utgångspunkter. Trots detta har den nuvarande
regeringen på senare tid genomfört en rad försämringar av villkoren för
aktiesparande. Skattereduktionen för utdelningar på mindre aktieinnehav
har slopats, realisationsvinstbeskattningen på aktier har skärpts och en
omsättningsskatt på aktier har införts. Indirekt påverkas intresset för
aktieägande också av andra åtgärder. Således har förmögenhetsskatten
skärpts kraftigt, en s. k. vinstdelningsskatt har införts för att finansiera de
kollektiva ”löntagarfonderna”, och det framgångsrika aktiefondsparandet
har avskaffats.
Hushållens andel av aktieinnehaven har stadigt sjunkit, vilket innebär att
ägandet och inflytandet har blivit alltmer dominerat av olika institutioner.
Detta framgår av diagram 3. En av de viktigaste förklaringarna till detta
torde vara skattereglernas utformning. Beskattningen av enskilt ägda aktier
är väsentligt högre än vad som gäller aktier som ägs av institutioner.
Produktivt sparande i aktier missgynnas i förhållande till exempelvis
sparande i konstsamlingar och annat lösöre.
Mot. 1985/86
Sk279
25
Diagram 3
Direkt ägande av börsaktier
|
|
| . |
Institutioner | 38% | Institutioner | 66% |
Utländska | 5% |
|
|
agare | •' t |
|
|
St/enska hushåll | * j 57% 1 |
|
|
f- c V , | Ulländska agare | 7% | |
| rf J- * | Aktielonder |
|
| * ".'J < X. ■■ | Svenska hushåll | '””T <£. t |
| 1970 |
| 1983 |
Källor R Spint: Förmögenh^islordelnmgen i Sverige R Boman Borsen Industrie
partemenieli årsbok
Såväl samhällsekonomiska skäl som strävan att sprida ägandet till allt fler
talar för att åtgärder som ökar hushållens intresse för och möjligheter till
aktiesparande måste vidtas.
5.4.1 Beskattning av aktieutdelningar
Vi har från moderat sida sedan länge kritiserat dubbelbeskattningen av
utdelningar i aktiebolag. Den har medverkat till att det krävs mycket hög real
bruttoavkastning på insatt kapital för att kapitalägaren skall kunna få någon
real nettoavkastning. För börsnoterade företag finns visserligan de s. k.
Anell-avdragen, som i viss mån mildrar effekten av dubbelbeskattningen
genom att medge avdrag för utdelning på nyemitterade aktier. Dessa regler
är emellertid otillräckliga.
Eftersom dubbelbeskattningen av aktieutdelning minskar möjligheterna
till en god kapitalförsörjning via aktiemarknaden och motverkar strävanden
att sprida ägandet i samhället, bör den successivt avskaffas. Det kan ske
genom att rätt till avdrag för utdelningar i aktiebolaget införs.
I avvaktan på att dubbelbeskattningen slutligt avskaffas bör den tidigare
gällande lindringen för utdelningar på mindre aktieinnehav återinföras
fr. o. m. 1987 års taxering.
1982 infördes en lättnadsregel som innebär att icke börsnoterade företag
Mot. 1985/86
Sk279
26
får göra avdrag på 70 % av det utdelade beloppet, dock ej mer än vad som
motsvarar 15 % av aktiekapitalet eller 700 000 kr. I avvaktan på att
dubbelbeskattningen slutligt avskaffas föreslår vi att 15-procentsgränsen
snarast höjs. 15 % motsvarar en alltför låg avkastning med hänsyn till
risktagandet och med hänsyn till att många bolag har ett litet aktiekapital i
förhållande till sitt substansvärde.
5.4.2 Realisationsvinstbeskattningen
Regeringens skärpning av realisationsvinstbeskattningen av aktier står i klar
strid med dess egna uttalanden om önskvärdheten av att underlätta
företagens försörjning med riskkapital och motverkar också sparande i
aktier.
Flertalet länder i vår omgivning har full skattefrihet för försäljningsvinster
på aktier efter en relativt kort tids innehav eller höga fribelopp vid
försäljning. Realisationsvinstskattereglerna för aktier bör därför skyndsamt
ses över för att förenklas och bringas i bättre överensstämmelse med de regler
som gäller i vår omvärld.
5.4.3 Omsättningsskatten på aktier
Hösten 1983 beslutade riksdagen i enlighet med regeringens förslag om att
införa en omsättningsskatt på värdepapper. Denna skatt leder till snedvridande
verkningar, bl. a. i fråga om försäljningen av svenska aktier utomlands.
Därtill kommer att rörligheten på aktiemarknaden minskar. Omsättningsskatten
bör avskaffas när det ekonomiska utrymmet så medger.
5.5 Företagsbeskattning
5.5.1 Löntagarfondsskatterna
De negativa effekterna av löntagarfonderna gör sig redan gällande. Vinstdelningsskattens
märkliga utformning får ibland helt absurda effekter. Många
bolag som går med förlust tvingas betala vinstdelningsskatt. Dessutom
belastas alla företag av den extra arbetsgivaravgiften.
Löntagarfondssystemet måste, som framgår av den gemensamma borgerliga
motionen (1985/86:Fi201), omedelbart avvecklas. Därigenom kommer
både den s. k. vinstdelningsskatten och den extra arbetsgivaravgiften att
avskaffas.
5.5.2 Arbetsgivaravgifter och löneskatter
Den första borgerliga trepartiregeringen inledde arbetet med att avskaffa de
arbetsgivaravgifter som inte är kopplade till socialförsäkringssystemet, dvs.
löneskatter. Sålunda avskaffades den allmänna arbetsgivaravgiften i två
etapper.
I samband med skatteuppgörelsen mellan mittenpartierna och socialdemokraterna
infördes emellertid en ny löneskatt, dens. k. allmänna löneavgif
Mot. 1985/86
Sk279
27
ten, vars syfte var att ”finansiera” det första steget i skatteomläggningen.
Det långsiktiga målet måste vara att avveckla de arbetsgivaravgifter som är
löneskatter, dvs. inte har någon anknytning till socialförsäkringssystemet.
Det bör i första hand gälla den allmänna löneavgiften.
I rådande samhällsekonomiska läge är det emellertid nödvändigt att
prioritera kraftiga sänkningar av marginalskatterna. Detta kommer företagen
till del, bl. a. i form av en lugnare kostnadsutveckling.
5.5.3 Bolagsbeskattningen
Den formella skattesatsen för aktiebolag är 52 % på den beskattningsbara
vinsten. Numera utgår endast statlig skatt. Vid beräkningen av beskattningsbar
inkomst medges avdrag för olika former av avsättningar. Det kan gälla
såväl frivilliga avsättningar som på senare tid beslutade tvångsavsättningar.
Det gör att den reella bolagsskattesatsen kan variera och i vissa fall endast
uppgå till hälften av den formella.
Det är framför allt lönsamma vinstgenererande företag som har möjlighet
att utnyttja olika avsättningsmöjligheter eller som blir skyldiga att göra
avsättningar. Det innebär att den höga formella bolagsskattesatsen i första
hand drabbar företag med sämre lönsamhet. Beskattningens utformning
innebär för de vinstgivande företagen ett incitament att behålla det genererade
vinstkapitalet inom företaget i stället för att dela ut det. Det innebär att
kapitalets rörlighet minskar.
Beskattningen av bolag bör i stället successivt läggas om så att skattesatsen
sänks samtidigt som vissa möjligheter till fondavsättningar minskar. Därmed
breddas skattebasen. Kapitalets rörlighet ökar, vilket befrämjar en god
strukturutveckling i näringslivet. För de mindre företagen måste självfallet
goda reserveringsmöjligheter finnas kvar. I avvaktan på fullföljandet av en
sådan politik måste de generella avsättningsmöjligheterna bibehållas.
Vi föreslår i motion 1985/86:N314 om näringspolitik förändrade regler för
de nu införda s. k. förnyelsefonderna. Reglerna innebär bl. a. att syftet med
det tidigare särskilda forskningsavdraget de närmaste tre åren tillgodoses
inom ramen för fonderna.
5.6 Bostads- och fastighetsbeskattningen
5.6.2 Småhusbeskattningen
Fram till 1955 års inkomsttaxering tillämpades vid beskattningen av en- och
tvåfamiljsvillor den s. k. konventionella metoden. Denna innebar att man
dels uppskattade en ”bruttointäkt” av fastigheten, dels medgav avdrag för
alla omkostnader (bl. a. för utförda reparationer).
På grund av svårigheterna att dels beräkna intäkten, dels kontrollera
ökade avdrag för omkostnader övergick man vid 1955 års taxering till en
schablonmetod. Den innebar att intäkterna beräknades till 3 % av taxeringsvärdet
på fastigheten medan avdrag endast medgavs för ränta på kapital samt
eventuell tomträttsavgäld.
Vid 1968 års taxering infördes en progressiv intäktsberäkning. Det enda
Mot. 1985/86
Sk279
28
skäl som angavs för denna förändring var att vid fastighetstaxeringen
tillämpades ett system med säkerhetsmarginaler som ledde till att det i
kronor räknat allt större kapitalet blev obeskattat vid inkomstbeskattningen
ju värdefullare ett småhus var. Dels ansågs det ur samhällsekonomisk
synvinkel vara önskvärt att begränsa byggandet av s. k. lyxvillor.
Det kan starkt ifrågasättas om den huvudsakliga grunden för småhusbeskattningen
numera kan vara en beskattning av förräntningen av det i
fastigheten nedlagda kapitalet.
Det ter sig rimligare att avkastningen i form av boendeförmånen i sig skall
beskattas. Detta är för övrigt tanken bakom beskattningen av den som bor i
lägenhet i eget hyreshus.
Den nuvarande utformningen av villabeskattningen skapar två principiellt
viktiga problem. För det första skiljer sig taxeringsvärdet för likadana hus
högst väsentligt mellan olika orter och regioner i landet. Det innebär att
villaskatten slår mycket olika beroende på var i landet ett hus ligger. Denna
olikhet är ofta klart större än den i och för sig förekommande olikheten i
hyresnivåer. För det andra har, genom att avdrag inte längre medges för
reparationer i småhus, det s. k. svarta arbetet ökat högst betydligt. Genom
att avdragsrätten inte längre finns saknar villaägaren motiv att begära kvitto
för utfört arbete.
Det bör därför utredas huruvida en ny metod för småhusbeskattning, som
bygger på en värdering av boendeförmånen i sig, kan införas. Därvid bör
övervägas om inte beskattningen av småhus, bostadsrätter och ägarlägenheter
kan utformas på likartat sätt. Den nya metoden ska inte leda till höjd
schablonbeskattning. Den för några år sedan ändrade beskattningen av
bostadsrätter bör ses över i syfte att undvika att dubbelbeskattningen får icke
avsedda konsekvenser.
Avdragsrätt för reparationer utförda i småhus bör också införas. Avdragsrätten
bör maximeras till ett visst belopp per år med möjlighet att fördela
särskilt stora kostnader framåt i tiden. Avdraget bör gälla ersättning för
utfört arbete.
5.6.2 Realisationsvinstbeskattningen av fastigheter och bostadsrätter
Realisationsvinsten vid försäljning av fastigheter beskattas så att köpeskillingen,
minskad med det inflationsuppräknade ingångsvärdet, läggs samman
med övriga inkomster. Inflationsuppräkningen gäller emellertid inte för de
första fyra åren av ett innehav. Denna begränsningsregel är mycket
komplicerad och ger stora problem vid taxeringsarbetet. Regeln kan också
leda till att rena inflationsvinster beskattas. Den bör därför avskaffas.
Vid realisationsvinstbeskattningen kan i vissa fall uppskov medges vid
erläggande av den beräknade skatten. Det gäller när man vid flyttning från en
ort till en annan säljer sitt småhus och förvärvar ett annat på den nya orten.
Motsvarande uppskovsregler finns inte när det gäller bostadsrätter. Realisationsvinstbeskattningen
av bostadsrätter motsvarar inte heller i övrigt
reglerna för småhus och andra fastigheter.
Enligt vår uppfattning bör bostäder i realisationsvinstbeskattningshänseende
betraktas på samma sätt oavsett om det är fråga om en bostad i småhus
Mot. 1985/86
Sk279
29
eller en bostad i flerfamiljshus med bostadsrätt ellr äganderätt. Realisationsvinstbeskattningsreglerna
för bostadsrätter bör ändras så att de ansluter till
de regler som gäller för småhus. Det innebär att uppskovsregler skall införas.
Uppskov skall vidare kunna medges vid försäljning av bostadsrätt och köp av
småhus och vice versa.
5.6.3 Fastighetsskatten
Genom riksdagsbeslut i december 1984 ersattes hyreshusavgiften fr. o. m.
den 1 januari 1985 med en statlig fastighetsskatt. Den nya skatten innebär i
jämförelse med hyreshusavgiften en avsevärd utvidgning av skattskyldigheten.
Bl. a. berörs alla landets drygt 1,5 miljoner småhusinnehavare.
Beredningen av ärendet om fastighetsskatt skedde på ett synnerligen
otillfredsställande sätt. Ärendet har inte föregåtts av ordentlig utredning och
remissbehandling.
Regeringens syfte med fastighetsskatten förefaller främst vara att nedbringa
det statliga budgetunderskottet. Som tidigare anförts i motionen är
det emellertid synnerligen olämpligt att tillgripa nya skatter för att komma till
rätta med underskottet i statens budget, bl. a. eftersom en höjning av en skatt
inte sällan leder till minskade inkomster från andra skatter.
Det är främst de som redan har de dyraste boendekostnaderna som
drabbas hårdast av fastighetsskatten. Det gäller särskilt småhusägare som
finansierat sina hus utan statliga lån och sådana som under senare år
förvärvat ett äldre hus. Det kan ofta röra sig om flerbarnsfamiljer som redan
har en svår ekonomisk situation.
Även i fråga om flerfamiljshus kommer den sammanlagda effekten av
fastighetsskatten och de bidrag som avses utgå för att kompensera skatten i
vissa fall att diskriminera fastigheter som inte är statligt belånade. Därtill
kommer att de olika skattesatserna (en högre för konventionellt beskattade
fastigheter och en lägre för schablonbeskattade fastigheter som ofta tillhör
allmännyttan) gör att de privata fastighetsägarna till följd av bruksvärdessystemet
inte ens kan ta ut tillräcklig hyra för att erhålla kostnadstäckning för
skatten.
Den införda fastighetsskatten innebär ett skatteuttag utan hänsyn till
bärkraft. Den bör därför avskaffas från den 1 januari 1987.
5.6.4 Garantibeskattningen
Den s. k. garantibeskattningen vid den kommunala taxeringen är en kvarleva
av den äldre mera omfattande fastighetsbeskattningen. Garantibeskattningen
innebär att man oavsett avkastningen skall ta upp ett belopp motsvarande
1,5 % av en fastighets taxeringsvärde till kommunal beskattning.
Garantibeskattningen kan i vissa fall slå hårt mot fastigheter med låg eller
ojämn avkastning. Den kan leda till improduktiv skatteplanering och
administrativt merarbete. Genom omläggningen av beskattningen för juridiska
personer har garantibeskattningen slopats för dessa men inte för fysiska
personer. Det medför ytterligare orättvisor.
Mot. 1985/86
Sk279
30
Det ursprungliga skälet för garantibeskattning (att tillförsäkra kommunerna
ett stabilt skatteunderlag) har numera bortfallit. Garantibeskattningen
bör därför avvecklas. Regeringen bör utreda formerna för hur detta kan ske
och förelägga riksdagen förslag.
5.6.5 Fastighetstaxering
Riksdagen har under de senaste åren vid flera tillfällen (bl. a. under hösten
1985), med hänvisning till erfarenheterna av 1981 års allmänna fastighetstaxering,
beslutat att hos regeringen begära en utredning syftande till en
omläggning av fastighetstaxeringssystemet så att förenklingar kan uppnås.
Regeringen har ännu inte tagit några initiativ till detta. Detta är synnerligen
anmärkningsvärt. Riksdagen bör därför besluta att regeringen skyndsamt
fullföljer det tidigare riksdagsbeslutet.
I avvaktan på utredningens förslag måste förändringar vidtas i nu gällande
regler för fastighetstaxering. Taxeringsvärdena utgår i de allra flesta fall från
det beräknade marknadsvärdet på resp. fastighet 1979. Sedan dess har
marknadsvärdena fallit för vissa fastighetstyper och för många enskilda
fastigheter. Även om man tar hänsyn till att taxeringsvärdet i normalfallet
endast är 75 % av 1979 års marknadsvärde föreligger i flera fall en
”överbeskattning” till följd av för höga taxeringsvärden.
Detta bör motverkas genom att regler införs om att särskild fastighetstaxering
kan begäras av fastighetsägare på grund av att marknadsvärdet har
sjunkit. För vissa fastighetstyper bör man överväga en generell nedsättning
av fastighetstaxeringsvärdena antingen för hela landet eller för vissa definierade
regioner. Det senare kan gälla jordbruksfastigheter, vars marknadsvärden
bl. a. till följd av prisprövningsreglerna i förvärvslagstiftningen kan ha
minskat högst betydligt.
5.7 Energibeskattningen
Beskattningen bör inte användas som energipolitiskt styrmedel. De nuvarande
riktlinjerna för energibeskattningen innebär att man på en gång har sökt
att tillgodose flera motstridiga syften, vilket har gjort skattesystemet på
energiområdet ologiskt. Bl. a. har dessa riktlinjer inneburit att beskattningen
av kol blivit alltför låg, vilket kan få till konsekvens att en ökad användning av
sådana energikällor som vattenkraft, kärnkraft, solenergi och vindkraft
försvåras.
Vi förordar i stället en övergång till mervärdeskatt på energiområdet
kombinerad med energilikformiga punktskatter på en förhållandevis låg
nivå. Vissa avsteg från energilikformigheten kan emellertid vara motiverade
av miljöpolitiska skäl. Skattesystemet blir genom en sådan ordning mer
hanterligt och innebär att den konkurrensutsatta industrin i energibeskattningshänseende
likställs med ett betydande antal utländska konkurrenter,
som helt eller delvis kan lyfta av sin energiskattebörda.
Mot. 1985/86
Sk279
31
5.8 Övriga skatter
Från principiella utgångspunker borde flertalet punktskatter avskaffas. De
påverkar valet mellan olika varor och ger i övrigt snedvridande effekter.
Vissa punktskatter, som exempelvis alkoholskatterna, har införts med
andra motiveringar än rent finansiella. När det således gäller alkoholbeskattningen
finns det enighet om att den skall utformas på så sätt att målsättningen
om en minskad totalkonsumtion och om en övergång från starkare till
svagare drycker främjas. På energiområdet återfinns också vissa andra motiv
för punktskatter.
Som tidigare redovisats innebär det statsfinansiella läget att utrymmet för
skattesänkningar är begränsat. Det innebär att sänkningarna i första hand
måste ske på de områden där effekterna blir mest positiva för samhällsekonomin.
Vissa punktskatter kan emellertid avskaffas utan några större statsfinansiella
konsekvenser. Det gäller exempelvis den för något år sedan införda
kassettskatten. Genom en ökad privat införsel och ett visst kringgående av
lagstiftningen ger kassettskatten väsentligt lägre intäkter än beräknat. Det
har lett till att riksskatteverket har föreslagit regeringen att slopa skatten.
Riksdagen har på regeringens förslag förändrat reglerna för uttag av
kassettskatt. Detta är emellertid inte tillräckligt. Kassettskatten bör avskaffas
från den 1 januari 1987.
5.9 Finansiella konsekvenser av förslagen
I tabell 7 nedan redovisas de statsfinansiella konsekvenserna av våra
skatteförslag. Den helt dominerande delen av de skattesänkningar som
föreslås tillfaller inkomsttagare i normala inkomstlägen.
Tabell 7
Finansiella konsekvenser av våra skatteförslag
Helårseffekt | |
Marginalskattesänkningar | 5 000 |
Inflationsskyddad inkomstskatteskala | 0 |
Grundavdrag för barn | 3 000 |
Avskaffande av fastighetsskatten | 3 900* |
Slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital i småfö | 100 |
retag |
|
Återgång till 1982 års regler för förmögenhets-, arvs- och | 350 |
gåvoskatt |
|
Förändring av förmögenhets-, arvs- och gåvoskattereg | 550 |
lerna m. m. |
|
Lindring i dubbelbeskattningen av aktier | 300 |
Skogsvårdsavgiften sänks till 0,3 % | 260 |
Slopad skattereduktion av fackavgifter | 1 400 |
Ändrade regler för schablonavdrag | 1 500 |
Nettoskattesänkning | 10 560 |
Ökade skatteintäkter genom bl. a. ökat arbetsutbud | 700 |
Nettoförändring av offentliga sektorns inkomster | 9 860 |
* Samtidigt avvecklas en kompensation i form av ytterligare bostadssubventioner på
1 700 milj. kr.
Det torde ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig författningstext.
Mot. 1985/86
Sk279
32
Hemställan
Mot denna bakgrund av det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i motionen beträffande den långsiktiga inriktningen
av skattepolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en skola för statlig
inkomstskatt 1987 i enlighet med vad som anges i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinfört inflationsskydd
av den statliga inkomstskatteskalan i enlighet med vad som
anförts i motionen fr.o.m. beskattningsåret 1987,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
grundavdrag för barn i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen beträffande avdrag för barntillsynskostnader,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen beträffande ett successivt avskaffande av begränsningen
av underskottsavdragens skattemässiga värde med början
beskattningsåret 1987,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för
schablonavdrag vid inkomst av tjänst i enlighet med vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande av
uppdelningen av inkomster i A- resp. B-inkomster i enlighet med vad
som anförts i motionen,
9. att riksdagen upphäver lagen om skattereduktion för fackföreningsavgift
fr.o.m. den 1 januari 1987,
10. att riksdagen beslutar att skatteskalan för uttag av statlig
förmögenhetsskatt fr. o. m. taxeringen 1987 återfår det utseende den
hade den 1 januari 1982,
11. att riksdagen beslutar att börsnoterade aktier vid förmögenhetsbeskattning
skall tas upp till 65 % av sitt marknadsvärde,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande av
förmögenhetsbeskattning av arbetande kapital i mindre och medelstora
företag i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande av
sambeskattning av förmögenhet i enlighet med vad som anförts i
motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad arvs- och
gåvobeskattning i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett successivt
avskaffande av dubbelbeskattningen av aktieutdelningar i enlighet
med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lindring av
beskattningen av aktieutdelning i enlighet med vad som anförts i
motionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande en förändring av bolagsbeskattningen,
Mot. 1985/86
Sk279
33
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande en ny utformning av småhusbeskattningen,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avdragsrätt för
reparationer utförda i schablontaxerade en- och tvåfamiljshus,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
realisationsvinstbeskattning av fastigheter i enlighet med vad som
anförts i motionen,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrad
realisationsvinstbeskattning av bostadsrätter i enlighet med vad som
anförts i motionen,
22. att riksdagen beslutar avskaffa lagen om statlig fastighetsskatt
fr. o. m. den 1 januari 1987,
23. att riksdagen hos regeringen begär utredning om slopande av
den kommunala garantibeskattningen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
24.att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande utredning om reglerna för den allmänna
fastighetstaxeringen,
25. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade regler för
särskild fastighetstaxering i enlighet med vad som anförts i motionen,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande inriktningen av energibeskattningen,
27. att riksdagen beslutar avskaffa den statliga kassettskatten
fr. o. m. den 1 januari 1987.
Mot. 1985/86
Sk279
Stockholm den 24 januari 1986
Ulf Adelsohn (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Carl Bildt (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)
Staffan Burenstam Linder (m)
Rolf Clarkson (m)
Sonja Rembo (m)
Per-Olof Strindberg (m)
Nils Carlshamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung
34