förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för 1987/88

Motion 1987/88:Fi28 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Fi28

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
med anledning av proposition 1987/88:150 med Mot.

budgetåret 1988/89, m. m. (kompletteringsproposition) pi28

1. Inledning och sammanfattning

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige har under de senaste åren i många
avseenden varit positiv. Till stor del — men inte enbart — beror det på
gynnsamma yttre omständigheter. Efter den djupa internationella lågkonjunkturen
efter andra oljekrisen vände ekonomin uppåt kring årsskiftet
1982-1983. Sedan dess har den internationella ekonomin utvecklats positivt.
Det har varit en avgörande förutsättning för utvecklingen i svensk
ekonomi.

Andra förutsättningar är devalveringarna 1981 och 1982, halveringen av
priset på oljeimporten samt kursutvecklingen för dollarn. Den gynnsamma
utvecklingen av svenskt näringsliv hade inte heller varit möjlig utan de stora
insatser för strukturanpassning som gjordes under de borgerliga regeringsåren.
Det är summan av dessa åtgärder som bl. a. har lett till att budgetunderskottet
eliminerats och att vi nått full sysselsättning.

Däremot, skriver regeringen i den reviderade finansplanen,

har det visat sig vara betydligt svårare att sänka inflationen ned till den
önskade nivån. Det starka efterfrågetrycket på arbetsmarknaden bidrar till
att lönekostnadsstegringen är snabbare än i konkurrentländerna. Den privata
konsumtionen har ökat starkt, vilket drivit upp importen. Hushållssparande!
är för lågt och den konkurrensutsatta delen av näringslivet är fortfarande
för liten. Tillsammans medför dessa faktorer att bytesbalansen
försvagats igen.

Bilden av utvecklingen på kort sikt, dvs. 1988-1989, har förändrats en del
sedan i januari då finansplanen presenterades: den internationella tillväxten
tycks bli något snabbare, löneökningarna i Sverige kommer väsentligt att
överstiga det mål på 4 % som regeringen angav i januari och som en följd
bl. a. därav blir även inflationstakten högre.

Mot den här bakgrunden säger regeringen att en rad åtgärder bör vidtas
”i syfte att dämpa den privata konsumtionsuppgången, öka sparandet och
underlätta avtalsrörelsen 1989”. Folkpartiet delar denna uppfattning. Det
är därför också med förvåning vi konstaterat att regeringens förslag är
utomordentligt blygsamma, ja, i det närmaste obefintliga.

Den inhemska efterfrågan bör, enligt regeringen, dämpas genom en
stram finanspolitik. Det är nödvändigt, bl. a. som ett led i att skapa förutsättningar
för ett samhällsekonomiskt rimligt avtal 1989. Regeringen föreslår
dock i praktiken endast en mycket blygsam åtstramning, nämligen en \

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Fi28

höjning av tobaksskatten med totalt ca 500 milj. kr. Det kan i samman- Mot. 1987/88

hanget noteras att riksdagsmajoriteten bara några veckor innan komplette- Fi28

ringspropositionen presenterades avslog ett likalydande förslag från folkpartiet.

Finansministern har hävdat att även likviditetsindragningen från företagen
i första hand skulle ha en dämpande effekt på den privata konsumtionen.
Likviditetsindragningen skulle således tvinga företagen att låna mer i
bankerna, vilket i sin tur skulle göra dessa mindre benägna att låna ut
pengar till hushållen. Vi betvivlar starkt att denna mekanism fungerar på
det sätt finansministern tycks förutsätta. Likviditetsindragningen motsvarar
en extraskatt på företagen på ca 500 milj. kr. per år. Den driver alltså upp
kostnaderna ytterligare men torde i övrigt ha mycket ringa effekter på
företagens beslut. Effekterna på den privata konsumtionen bedömer vi som
ytterst marginella.

Vi anser för vår del att det finns starka principiella invändningar mot
likviditetsindragning på det sätt som nu föreslås. Genom den lägre ränta
som riksbanken förutsätts betala är likviditetsindragningen i verkligheten en
beskattning. Basen för denna beskattning är en annan än vid tidigare
likviditetsindragningar och bestäms av företagens ställning den 31 december
1987. Det ger dessutom beskattningen en retroaktiv karaktär.

I syfte att dra in likviditet från marknaden bör i stället viss utförsäljning
av statliga företag ske snarast möjligt. I första hand bör det gälla Procordia
och PKbanken. Aktierna bör självklart bjudas ut till allmänheten.

Den åtstramning finansministern föreslår är enligt folkpartiets uppfattning
otillräcklig. Den uppfattningen delades uppenbarligen av riksbanken
som i direkt anslutning till kompletteringspropositionen beslutade om vissa
åtgärder för att strama upp penningpolitiken. I uttalanden efteråt framhöll
riksbankschefen att balansen mellan finans- och penningpolitik var olycklig,
men att lägre ränta krävde en stramare finanspolitik. Han uppgav samtidigt
att det kunde vara svårt för regeringen att få igenom finanspolitiska åtstramningsåtgärder
i riksdagen.

Detta uttalande måste tolkas så att det har varit omöjligt för regeringen
att i den socialdemokratiska riksdagsgruppen få gehör för den finanspolitik
som bedömts vara den rätta. Några förslag till stramare finanspolitik har
nämligen inte presenterats för riksdagen. Nu nöjer sig finansministern med
att i den reviderade finansplanen konstatera vad som vore önskvärt.

Vi föreslår en finanspolitisk åtstramning på drygt 2 500 milj. kr. utöver
den av regeringen nu accepterade tobaksskattehöjningen på 500 milj. kr.

Utöver de förslag vi i januari redovisat i vår alternativbudget, och som
sammantaget ger grovt sett samma budgetutfall som regeringens budgetförslag,
föreslår vi att finanspolitiken stramas åt på följande sätt: Oljeskatten
höjs med 200 kr. per kubikmeter; egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen
höjs till ca 30 % av kostnaderna; de generella räntesubventionerna till
bostäder minskas med ytterligare ca 200 milj. kr. Därtill kommer effekterna
av den av oss föreslagna skattejusteringen för år 1989. Samtliga åtgärder
sammanfaller med vad vi anser vara riktigt också i ett längre strukturellt
perspektiv.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till finanspolitisk 2

åtstramning med det av oss redovisade innehållet. Mot. 1987/88

Regeringen antyder i kompletteringspropositionen att en viss justering av Fi28

marginalskatterna bör ske redan inför 1989. Denna uppfattning meddelas
bara några veckor efter det att socialdemokraterna i riksdagen medverkat
till att fälla ett förslag från folkpartiet med just denna inriktning. Ett av de
alternativ regeringen nämner uppvisar dessutom stora likheter med vårt
förslag. Viktiga skillnader finns dock:

- regeringen vägrar fortfarande att acceptera att skatteskalan inflationsskyddas
och

- finansministern har sagt sig vilja finansiera skattesänkningen genom en
momshöjning medan vi har förordat en kombination av besparingar och
avdragsbegränsningar (i form av sänkt grundavdrag och borttagande av
avdragsrätten för fackliga medlemsavgifter).

Eftersom våra förslag nyligen behandlats och avslagits av riksdagen finner
vi det inte meningsfullt att nu upprepa dem. Vi vidhåller dock att det
hade varit lämpligt att redan nu i vår lägga fast skatteskalan för år 1989. Det
hade givit klara förutsättningar för nästa års avtalsförhandlingar. Det hade
också givit en klar signal redan nu om viss ytterligare begränsning av det
skattemässiga värdet av underskott, från ca 50 % till ca 46 %, vilket hade
bidragit till att dämpa efterfrågan.

Marginalskattesänkningarna sägs i finansplanen syfta till att underlätta
1989 års avtalsrörelse. När folkpartiet inför 1988 års avtalsrörelse föreslog
marginalskattesänkningar i detta syfte avfärdades förslaget som ointressant.

Det är glädjande att regeringen efter årets avtalsfiasko kommit fram till
samma slutsats som folkpartiet, nämligen att lägre nominella löneökningar
kräver lägre marginalskatter. Mot den bakgrunden kan det te sig något
förvånande att socialdemokraterna, som ovan konstaterades, helt nyligen
åter gick emot folkpartiets förslag i riksdagen.

I det följande diskuterar vi förutom dessa stabiliseringspolitiska aspekter
på den ekonomiska politiken också en rad strukturella frågor av betydelse
för utvecklingen på längre sikt.

2. Den internationella utvecklingen

I förhållande till den bedömning som gjordes i finansplanen i januari i år
tycks den internationella konjunkturutvecklingen bli något bättre än väntat.

Både OECD och IMF har reviderat upp sina prognoser för 1988 och 1989 i
förhållande till vad som antogs i höstas, efter börsfallet.

Risken för en kraftig konjunkturnedgång är med andra ord inte så stor.

Delvis sammanhänger detta med vissa väsentliga förändringar som har skett
i den ekonomiska politiken i vår omvärld. Dit hör t. ex. genomförda avregleringar,
bl. a. på kapitalmarknaden, genomförda eller aviserade skattepolitiska
förändringar, t. ex. sänkta marginalskatter, och också de växelkursanpassningar
som skett. En allmänt sett lägre inflationstakt hör också till
den gynnsamma bilden. Möjligheterna till fortgående produktionsökning
påverkas naturligtvis också av den stora arbetslöshet som finns, främst i
Västeuropa.

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Fi28

Samtidigt är det uppenbart att de finansiella obalanser som bidrog till det Mot. 1987/88

drastiska börsfallet hösten 1987 alltjämt består. Förr eller senare måste Fi28

dessa rättas till genom anpassning främst i USA. Förutsättningarna för en
stabil tillväxt i världsekonomin påverkas i hög grad av hur t. ex. Västtyskland
då reagerar och av möjligheterna till samordnade ekonomisk-politiska
insatser i västvärlden.

Sammantaget är det vår bedömning att risken för en kraftig dämpning i
den internationella konjunkturen inte är alldeles överhängande.

3. Utvecklingen i Sverige sedan 1982

Enligt kompletteringspropositionen har den socialdemokratiska ekonomiska
politiken varit framgångsrik på snart sagt varje område. De sex år som
förflutit sedan 1982 framställs som en gyllene epok i det svenska folkhushållets
historia. Vi instämmer i att Sveriges ekonomi på många områden
har utvecklats gynnsamt. Emellertid finns det anledning att ge en något
mera nyanserad bild av utvecklingen än den som redovisas i propositionen.

De internationella förutsättningarna

Den ekonomiska utvecklingen i vår omvärld har varit mycket gynnsam
sedan 1983. Till skillnad från perioden 1976—1982 som präglades av snabbt
ökande oljepriser och den längsta och djupaste internationella lågkonjunkturen
efter andra världskriget har de senaste fem åren inneburit en osedvanligt
livskraftig högkonjunktur.

Till bakgrundsbilden hör också de båda devalveringarna 1981 och 1982
samt den omfattande strukturomvandling som skedde i svenskt näringsliv
under de borgerliga regeringsåren.

Bruttonationalproduktens tillväxt har hållit sig runt 3 % per år i OECDländerna.
För 1988 beräknas den bli 2 3/4. Motsvarande tal under 1980talets
tre första år var 1 % årligen.

Oljeprisutvecklingen har varit mycket gynnsam för Sveriges del; 1986
förbyttes ett väntat underskott i bytesbalansen genom halveringen av oljepriserna
i ett överskott.

Valutakurserna har också utvecklats på ett sätt som varit bra för den
svenska konkurrenskraften. Eftersom valutakorgen är konstruerad så att
dollarn har dubbel vikt, har dollarfallet inneburit en kontinuerlig devalvering
av den svenska kronan mot andra valutor. Den effektiva devalveringen
under de senaste åren har av Handelsbanken uppskattats till 6-10 %.

Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att regeringen inte utnyttjat
tiden bättre när det gäller att få bukt med de strukturella obalanser som
alltjämt kännetecknar den svenska ekonomin.

Skattetrycket

Den glättade bild som regeringen presenterar av sin politik bortser från det
faktum att skattetrycket ökat markant sedan 1982. Det svenska folket
betalade 1987 sammanlagt ca 55 % av de totala inkomsterna i skatt (exkl.
den s. k. engångsskatten på försäkringstagarnas sparmedel). Det är en
höjning av skattetrycket med ca fem procentenheter sedan socialdemo

kraterna tog över regeringsansvaret 1982. Under perioden 1976—1982 låg Mot. 1987/88
skattetrycket på en i stort sett oförändrad nivå. Fi28

De socialdemokratiska skattehöjningarna motsvarar ungefär 50 miljarder
kronor på sex år, eller i runda tal 8 (XX) kr. per vuxen svensk.

Socialdemokraterna har inte bara höjt skattetrycket. De har också underlåtit
att följa upp den marginalskattereform som påbörjades genom folkpartiets,
centerns och socialdemokraternas uppgörelse 1981. Från 1979
skedde en viss sänkning av marginalskatterna och ett inflationsskydd infördes
i skatteskalorna så att den enskilde inte skulle få skärpt real skatt endast
på grund av att den allmänna prisnivån stiger i samhället. Fram till 1985
sänktes så marginalskatterna tack vare uppgörelsen från 1981, även om
socialdemokraterna tog bort en del av inflationsskyddet. Sedan 1985 har
inga som helst sänkningar av marginalskatterna genomförts utan de har
tvärtom stigit. Delvis beror detta på avsaknaden av inflationsskydd.

Sänkta marginalskatter är det absolut viktigaste inslaget i en skattereform.
En rejäl sänkning av marginalskatterna skulle ge ett väsentligt bidrag
till en ökad ekonomisk tillväxt. Att regeringen inte fortsatt att sänka marginalskatterna
eller ens lyckats behålla den nivå de själva var med om att
besluta är därför mycket beklagligt.

Tillväxten

Under hela 1900-talet och fram till ca 1970 hade Sverige tillsammans med
Japan den starkaste tillväxten per capita i hela världen. Sedan dess har
Sverige halkat ned från sin tätposition. Även om flera förhållanden i Sverige
vid en internationell jämförelse ter sig mycket positiva, t. ex. den mycket
låga arbetslösheten, är det otvetydigt så att Sverige halkat ned en bra bit
under jämförbara länder när det gäller tillväxttakten.

Tillväxt är en förutsättning för att vi skall få de resurser som krävs för att
kunna undanröja en rad brister i välfärdssystemet och genomföra önskvärda
reformer, t. ex. förbättrad sjukvård, ett högre bistånd till u-länderna och
åtgärder för att skapa en bättre miljö. En högre tillväxt gör det också lättare
att sänka det totala skattetrycket.

Tillväxten har sedan 1984 varit konsumtionsledd, inte exportledd. Det
innebär, annorlunda uttryckt, att ”den tredje vägens politik”, att arbeta och
spara sig ur krisen, endast levde upp till sin retorik under drygt ett år efter
devalveringen 1982. Därefter återgick vi till att konsumera över den nivå
som skulle kunna leda till uthållig balans. Situationen illustreras av följande
tabell:

BNP och slutlig inhemsk efterfrågan 1982-1987 i %

	1982-1984 Hela perioden	Årlig tillväxt	1984-1987 Hela perioden Årlig tillväxt
BNP	6,5	3,2	6,1 2,0
Slutlig
inhemsk	2,0	1,0	9,3 3,0
e-frågan

Källa: Aktuell ekonomi 1/88, SHB.

Den inhemska förbrukningen har alltså ökat med 9 % sedan 1984 medan Mot. 1987/88

produktionen bara ökat med 6 %. Detta är en viktig orsak till den för- Fi28

sämring av bytesbalansen som skedde 1987 och enligt alla prognoser fortsätter
i år.

Den konkurrensutsatta sektorn — dvs. inte endast industrin utan också
den del av den privata tjänstesektorn som befinner sig i internationell
konkurrens — klarar uppenbarligen inte av att dra det lass det innebär att
skapa balans med omvärlden. Den ekonomiska politiken har inte förmått
stimulera fram en tillräcklig utbyggnad av denna del av svensk ekonomi.

En väsentlig orsak till det är kostnadsutvecklingen i Sverige. När kostnaderna
år efter år stiger snabbare i Sverige än i andra länder försvagas
konkurrenskraften. De företag som klarar att trots de högre kostnaderna
konkurrera framgångsrikt blir för få för att skapa balans i utrikesaffärerna.

Arbetsmarknaden

En av regeringen omhuldad tes är att det endast är en socialdemokratisk
regering som kan hålla sysselsättningen på en tillfredsställande nivå. Två
saker förtjänar därför att påpekas. För det första att den högsta arbetslöshetsnivån
som uppmätts under efterkrigstiden var våren 1983, alltså efter
det att socialdemokraterna tagit över regeringsmakten hösten 1982.

För det andra låg arbetslösheten under de sex borgerliga regeringsåren
långt under de nivåer som uppmättes i andra västeuropeiska länder och
USA och under de nivåer som rådde i början av 1970-talet. De borgerliga
regeringarna klarade med andra ord sysselsättningen under den svåraste
lågkonjunkturen sedan 1930-talets depression bättre än den socialdemokratiska
regeringen som före- resp. efterträdde.

Såväl sociala och humanitära skäl som samhällsekonomiska talar för att
det var en riktig strategi att hålla sysselsättningen uppe. I de länder som
släppte upp den öppna arbetslösheten till avsevärt högre nivåer under
1970-talet har det visat sig näst intill omöjligt att få ner den till rimliga nivåer
igen, trots den goda konjunkturen under senare år. De människor som
förlorade sina arbeten då har också förlorat kontakten med arbetsmarknaden
och med utvecklingen inom sina yrkesområden. Det är mycket svårt
för dem att få in en fot på arbetsmarknaden igen.

Priset för denna arbetsmarknadspolitik var bl. a. en negativ reallöneutveckling.
Det innebär att bördan för omställningen av svensk ekonomi
fördelades på hela folkhushållet i stället för att skapa en högre arbetslöshet.

Inflationstakten

Sverige har i modern tid dragits med högre inflationstakt än den som gällt i
våra viktigaste konkurrentländer. Som framgår av diagram 1, s. 7 var
prisökningstakten under 1981 — 1982 i nivå med omvärldens. Efter devalveringen
1982 har priserna i Sverige praktiskt taget hela tiden stigit väsentligt
snabbare i Sverige än i omvärlden. Man kan också konstatera att den
inhemskt genererade inflationen under i stort sett hela 1980-talet varit
mellan 4 och 5 %. Skillnaden i total nivå beror på nedgången i den internationella
inflationen.

Diagram 1 Konsumentprisindex

Mot. 1987/88

12-månaders förändringstal, utfall t. o. m. mars 1988 Sverige, t. o. m. februari 1988 FiöQ
OECD

-15

-14

-13

-12

-11

-10

-9

-8

-7

-6

-5

-4

-3

-2

Sverige

OECD totalt

14 OECD-länder

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987

Anm: De 14 OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som
konkurrenter till Sverige på världsmarknaden.

Källor: OECD, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdpartementet.

Diagram 2 Nominell timlön inom industrin

Årlig procentuell förändring, nationell valuta

Diagram 3 Real timlön inom industrin

Index 1980 = 100, nationell valuta

Sverige

-10

-8

-6

OECD-länderna

-4

77 79 81

83 85 87

115

-110

110

OECD-länderna

-105

105

-100

100

-95

Sverige

-90

76 78 80 82 84 86

Anm.: OECD-länderna avser de viktigaste konkurrentländerna till Sverige. De är
sammanvägda enligt vaije lands betydelse som konkurrent till Sverige på världsmarknaden.
Timlönerna är deflaterade med konsumentprisindex.

Källor: OECD, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.

1** Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Fi28

Även löneökningstakten har som framgått av diagram 2, s. 7 efter deval- Mot. 1987/88

veringen 1982 vida överstigit omvärldens. Med tanke på att regeringen i Fi28

varje finansplan poängterat just betydelsen av att dämpa lönekostnadsökningen
till den som rått i omvärlden är detta ett anmärkningsvärt misslyckande
för den ekonomiska politiken.

Budgetunderskottet

Budgetunderskottet har reducerats kraftigt. En stor del beror emellertid på
extraordinära åtgärder. Avlyft av bostadslånen och televerkets investeringar
motsvarar ca 15 miljarder kronor Ytterligare avlyft sker nu för Vattenfalls
investeringar och studielånen, tillsammans på ca 5 miljarder kronor. På
grund av den internationella högkonjunkturen och devalveringarna har
utgifterna för arbetsmarknadspolitik och industristöd kunnat reduceras med
ca 30 miljarder kronor. Till dessa åtgärder kommer engångsåtgärder på
inkomstsidan i form av ändringar i kassahållning, snabbare skatteinbetalningar
m. m. vilket motsvarar ca 20 miljarder kronor. Förbättringen av
statsskuldsräntorna svarar för ytterligare en del.

Om man summerar de extraordinära posterna finner man att de motsvarar
ungefär 5,5 % av BNP, eller knappt hälften av den totala förbättringen.
Förändringen av statsskuldsräntorna svarar för ytterligare ca 1,5
procentenheter. Återstoden, ca 5 % av BNP, består till övervägande del av
skattehöjningar.

Bytesbalansen

Bytesbalansens saldo är fortfarande negativt trots sex års oavbruten högkonjunktur.
Endast 1984 och 1986 var det positivt. 1986 var orsaken helt
och hållet oljeprissänkningen.

Bytesbalansens absoluta nivå är i sig inte avgörande för bedömningen av
hur sund en nationell ekonomi är, men det faktum att bytesbalansunderskottet
är på väg i fel riktning ger skäl till oro. Denna oro delas uppenbarligen
av finansministern. När, om inte då oljepriserna är låga och hjulen
rullar för fullt i industrin, skall Sverige egentligen ha överskott i bytesbalansen?

Underskottet i bytesbalansen är ett uttryck för ett otillräckligt sparande i
ekonomin. En höjning av sparandet i hushållssektorn är ett viktigt mål för
folkpartiets ekonomiska politik. Det finns flera skäl till det. Dels konsumerar
de svenska hushållen för närvarande över sina tillgångar, dvs. lånefinansierar
sin konsumtion. En mätbar effekt av det är att sparkvoten ligger på
minus 3,7 %. Dels är ett ökat hushållssparande nödvändigt om vi långsiktigt
skall komma till rätta med bytesbalansunderskottet utan att sparandeöverskottet
i den konsoliderade offentliga sektorn, och därmed skattetrycket,
växer.

4. Den svenska ekonomin 1988

I finansplanen i januari i år beskrev finansministern läget så att sex års

socialdemokratisk ekonomisk politik - framgångsrik enligt den egna be- Mot. 1987/88

skrivningen - hade fört den svenska ekonomin till ”en kritisk punkt”. För Fi28
att utvecklingen från denna skulle gå åt rätt håll krävdes att lönekostnadsökningarna
de kommande åren begränsades till 4 %.

Vi tvingas nu konstatera, liksom finansministern i den reviderade finansplanen,
att lönekostnaderna snarare ökar med 6 å 7 %. Enligt andra bedömningar
kommer det inte att stanna ens vid det. Marschen går alltså från
finansministerns ”kritiska” utgångspunkt åt fel håll.

Det faktum att den kortsiktiga utvecklingen trots det rent av tycks bli
något bättre än vad som förutsågs i januari beror helt och hållet på att den
internationella konjunkturen utvecklas bättre. Det innebär att de underliggande
obalanserna döljs ytterligare någon tid. Eller som planeringschefen
på finansdepartementet, Klas Eklund, skriver i Affärsvärlden nr 19/1988:

”Rensar man för de utifrån kommande, positiva effekterna innehåller således
bilden av konkurrenskraften och bytesbalansen flera dystra inslag.”

Flera av dessa obalanser har beskrivits i föregående avsnitt, t. ex. att
tillväxten huvudsakligen är konsumtionsledd, att utrikeshandeln varje år
efter 1984 givit ett negativt bidrag till BNP och att hushållens sparande är
negativt och sjunker ytterligare. Vi ser ett samband mellan de ständiga
skattehöjningarna och det sjunkande hushållssparande!. Regeringen skriver
själv att ”det inte längre är möjligt att kompensera ett försämrat hushållssparande
med en uppgång i det offentliga sparandet, som åstadkoms med
ett höjt skatteuttag”.

Underskottet i bytesbalansen är måhända inte akut. Den nuvarande
prognosen tyder på drygt 10 miljarder kronor i underskott, vilket motsvarar
ca 1 % av BNP. Men utvecklingen går åt fel håll. Under första kvartalet i år
var underskottet 2,4 miljarder kronor, vilket kan jämföras med ett överskott
på 1,6 miljarder kronor under första kvartalet 1987. Försämringen uppgår
således till 4 miljarder kronor.

Vidare är investeringsutvecklingen vid en första anblick ganska god.

Industrins investeringar har ökat under en följd av år. Ökningen har emellertid
skett från en mycket låg nivå. Trots detta är det uppenbart att
kapaciteten i den konkurrensutsatta sektorn fortfarande är alltför liten för
att upprätthålla balans i de utrikes betalningarna vid den efterfrågenivå som
råder vid full sysselsättning.

Priser och löner stiger 2—3 procentenheter snabbare än i våra viktigaste
konkurrentländer.

Tendenser till överhettning syns i allt större delar av ekonomin. En
ökning av den privata konsumtionen som år efter år överstiger den totala
tillväxten är i längden ohållbar.

Ovanstående analys av det ekonomiska läget är inte ny. Den har gjorts i
snart sagt varje ekonomiskt dokument som regeringen presenterat under de
senaste åren. Det faktum att samma problembeskrivning återkommer bevisar
klart och tydligt att regeringen inte har lyckats bemästra problemen.

Indirekt erkänner regeringen därmed att den fört en felaktig ekonomisk
politik.

Ett exempel illustrerar detta. För knappt ett år sedan ville folkpartiet
lägga förslag om sänkta marginalskatter och återinfört inflationsskydd för 9

att något förbättra förutsättningarna för 1988 års avtalsrörelse. Vi fick inte Mot. 1987/88

föra fram detta förslag — socialdemokraterna ansåg inte att det var nödvän- Fi28

digt eller önskvärt med marginalskattesänkningar inför avtalsrörelsen. Nu
aviserar regeringen förslag till hösten om sänkta marginalskatter just som en
åtgärd för att underlätta 1989 års avtalsrörelse. Därigenom erkänner socialdemokraterna
att de gjorde fel förra året och således indirekt att de har ett
stort ansvar för utfallet av årets avtalsrörelse.

Ett annat exempel gäller arbetsgivaravgifterna. I budgetpropositionen
1987 föreslogs en rejäl höjning av dessa, samtidigt som man konstaterade att
detta skulle försvåra avtalsförhandlingarna. Efter en del hattande fram och
tillbaka återtogs höjningen i november i den uttalade avsikten att underlätta
avtalsrörelsen. I mars 1988 återkommer så regeringen med förslag om en ny
höjning. Och detta trots att det om möjligt är ännu mer angeläget att dämpa
lönekostnadsökningen och trots att man upprepade gånger har poängterat
det olämpliga i att reducera det utrymme arbetsmarknadens parter har att
förhandla om genom att inteckna en del av utrymmet i förväg.

Än mer anmärkningsvärt är att intäkterna från denna felaktiga skattehöjning
skall användas på ett likaledes felaktigt sätt. De går nämligen till
stimulans av den privata konsumtionen, trots att regeringen sida upp och
sida ner poängterar vikten av att begränsa denna.

Arbetskraftsbrist

Den uthålliga högkonjunkturen innebär att flera branscher och regioner för
närvarande lider brist på kvalificerad arbetskraft. Bristen på arbetskraft är i
många fall ett reellt tillväxthinder.

De ungdomskullar som kommer ut på arbetsmarknaden under 1990talet
är avsevärt mindre än inflödet under 1980-talet. De är dessutom
mindre än den förväntade avtappningen från arbetsmarknaden i form av
pensioneringar.

Folkpartiet har vid flera tillfällen framfört förslag som skulle bidra till ett
större arbetskraftsutbud. Dit hör framför allt marginalskattesänkningar som
såväl i Sverige (efter den marginalskattereform som genomfördes
1982—1985) som utomlands visat sig bidra till ett större utbud av arbetskraft.

För vissa företag är den enda chansen att finna den specialutbildade
arbetskraft de behöver att söka den utomlands. När arbetskraft trots intensiva
ansträngningar inte står att finna på den svenska arbetsmarknaden
anser vi att rekrytering utomlands bör medges. En ökad internationell
rörlighet för människor är också en del av det närmare samarbete med EG
som Sverige eftersträvar.

5. Sveriges ekonomi under de närmaste åren
TYeårskalkylerna

Liksom tidigare presenterar regeringen i år en s. k. treårskalkyl över den
ekonomiska utvecklingen framöver. Den täcker således åren 1989—1991.

Man poängterar noga att det inte handlar om någon prognos utan att det är Mot. 1987/88
en s. k. kravkalkyl, några alternativa beskrivningar över vad som händer Fi28
under olika givna förutsättningar.

Det mest gynnsamma alternativet bygger på en fortsatt god internationell
konjunkturutveckling och en mycket kraftig dämpning av löne- och prisökningstakten
i Sverige. Lönekostnaderna antas från och med nästa år öka
med blygsamma 3 % och priserna med ca 2 % per år. Även under dessa
förutsättningar blir den ekonomiska tillväxten inte särskilt god, knappt 2 %
per år. Någon större förbättring av bytesbalansen sker inte heller.

Med hänsyn till effekten på lönekostnadsökningen nästa år av redan
träffade avtal och den föreslagna ökningen av ATP-avgiften kan man konstatera
att sannolikheten att detta s. k. lågalternativ skall realiseras förefaller
ytterst liten. Några ekonomisk-politiska förslag som skulle kunna öka
denna sannolikhet finns inte heller i propositionen. Vår tolkning är att
regeringen har givit upp hoppet att kunna bedriva en sådan ekonomisk
politik som skulle kunna förverkliga lågalternativet.

Det s. k. högalternativet bygger på en lönekostnadsökning på ca 6 % per
år i genomsnitt, något mer i början och något mindre i slutet av perioden.

Prisökningarna blir då ca 5 % per år. Den internationella konjunkturen
förutsätts även i detta alternativ vara god. Den i förhållande till utlandet
alltför höga pris- och kostnadsökningen leder emellertid till att tillväxten
försämras kraftigt, till knappt 1 % per år. Arbetslösheten fördubblas. Budgetunderskottet
ökar kraftigt. Vad som skulle hända om lönekostnadsökningen
översteg 6 % kan bara anas.

I perspektivet av vad som hänt under 1980-talet kräver detta högalternativ
en ganska låg lönekostnadsökning. Inte vid något tillfälle under 1980talet
har lönekostnaderna ökat med mindre än 7 %. Att få ned dem till 6 %
kan därför synas svårt. Då blir resultatet - om man skall tro treårskalkylerna
- ändå ett misslyckande.

Skillnaden mellan alternativen är stor. Arbetslösheten är i det sämre
fallet dubbelt så hög. Tillväxten hälften så hög. Skillnaden mellan 1 %
tillväxt och 2 % tillväxt kan synas liten, men är mycket stor. På bara 3 år
finns i det bättre fallet 31 miljarder kronor mer. Det motsvarar drygt 3 700
kr. mer per invånare eller nästan 4 800 kr. mer per vuxen svensk.

Det borde vara varje regerings skyldighet att utforma den ekonomiska
politiken så att folkhushållet inte går miste om dessa extra resurser, och så
att arbetslösheten inte medvetet fördubblas. Regeringen är emellertid inte
beredd eller förmögen att göra det.

Om den internationella utvecklingen blir sämre försämras även läget i
Sverige. Även om pris- och kostnadsökningen dämpas till lågalternativets
orealistiska nivå begränsas tillväxten till ca 1,4 % per år. Arbetslösheten
stiger. Ännu sämre blir det om kostnadsökningen blir ännu högre än ca
6 %. ”Kombinationen av en lägre världsmarknadstillväxt och alltför höga
lönekostnadsökningar leder till en drastisk nedgång i tillväxt och sysselsättning.”

Som framgått av beskrivningen av den internationella utvecklingen ovan
är risken för en dämpning inte obetydlig. Vi kan därför helt instämma i
slutsatsen i den reviderade finansplanen att läget ”kraftigt understryker 11

behovet av att åstadkomma en anpassning av pris- och löneökningstakten Mot. 1987/88

till den som råder i de viktigaste konkurrentländerna”. Det framstår då som Fi28

desto mer anmärkningsvärt att regeringen inte heller denna gång föreslår
några som helst åtgärder som är ägnade att skapa en sådan intern anpassning.
Man fortsätter som hittills att rulla problemen framför sig. Hittills
har Sverige räddats av sex års oavbruten internationell högkonjunktur,
halverade oljepriser och gynnsamma växelkursförändringar — allt förhållanden
över vilka Sverige inte själv råder. Enligt vår uppfattning är det
oansvarigt att även fortsättningsvis lita till sådan draghjälp.

Långtidsbudgeten

Långtidsbudgeten visar de statsfinansiella konsekvenserna på fem års sikt
av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Även här redovisas två
alternativ, ett med låg lönekostnadsökning och ett med hög sådan.

I högkostnadsalternativet ökar budgetunderskottet kraftigt. Budgetåret
1992/93 redovisas ett underskott på nära 50 miljarder kronor att jämföra
med ca 5 miljarder kronor i underskott i lågalternativet. Skillnaden beror i
huvudsak på att den ekonomiska tillväxten är lägre, räntenivån högre och
inflationen högre i högalternativet.

I detta avsnitt redovisas också utvecklingen av det finansiella sparapdet i
socialförsäkringssektorn. Detta försämras i båda alternativen, men mest i
högalternativet. Regeringen framhåller också att en förstärkning av APfonden
genom höjda ATP-avgifter skulle försvåra lönebildningen, men undviker
självfallet att just i detta sammanhang kommentera den nyligen föreslagna
höjningen av ATP-avgiften. Slutsatsen av resonemanget är emellertid
att alla utgiftsökningar måste finansieras genom motsvarande minskning av
andra utgifter — ett konstaterande som gjorts tidigare men inte följts upp i
den konkreta politiken.

Några budgetposter blir föremål för särskilda kommentarer. Det gäller
framför allt bostadssubventionerna, för vilka det upprepade gånger konstateras
att de växer mycket snabbt. Det gäller särskilt räntebidragen och
särskilt i högalternativet. Kombinationen av ökat bostadsbyggande och
systemet med låg garanterad ränta leder till en kraftig ökning av utbetalt
stöd, särskilt naturligtvis i alternativet med högre räntenivå. Inte heller
detta borde vara någon nyhet för regeringen, eftersom det är en automatisk
följd av rådande regelsystem. Vi vill påminna om att folkpartiet under en
följd av år har föreslagit begränsningar både i räntebidragen och andra
bostadssubventioner, begränsningar som socialdemokraterna i riksdagen
motsatt sig.

Ytterligare en post kommenteras särskilt, nämligen utvecklingen inom
arbetsskadeförsäkringen. Utgifterna beräknas öka mycket kraftigt. Redan i
dag finns underskott i arbetsskadefonden på ca 2 miljarder kronor vilket
belastar statsbudgeten. Belastningen beräknas öka till närmare 4 miljarder
kronor budgetåret 1988/89 och till drygt 6 miljarder kronor budgetåret
1992/93.

En annan post som påverkar långtidsbudgeten kraftigt är det genomsnittliga
antalet sjukdagar inom sjukförsäkringen. Det s. k. sjuktalet har
ökat kraftigt under 1980-talet. För 1987 beräknas det preliminärt till 22,3

dagar medan det i början av 1980-talet var väsentligt lägre. I långtidsbud- Mot. 1987/88

geten antas sjuktalet vara oförändrat. Ökningen av sjuktalet med en dag Fi28

motsvarar en kostnadsökning för sjukförsäkringen med 1,1 miljard kronor.

6. Den ekonomiska politikens inriktning

Regeringen konstaterar att ”tre uppgifter framstår som centrala för den
ekonomiska politiken. Överhettningen måste motverkas genom en dämpning
av efterfrågan. Lönebildningen måste påverkas i syfte att åstadkomma
en kostnadsutveckling som är förenlig med låg inflation och yttre balans.

Ekonomins funktionssätt måste förbättras så att tillväxt och kapacitetsutvidgande
investeringar stimuleras.” (s. 22)

Vi kan till fullo instämma i detta konstaterande. Regeringen fullföljer
emellertid inte resonemanget. De förslag som skulle lösa dessa tre centrala
uppgifter för den ekonomiska politiken lyser nämligen nästan helt med sin
frånvaro.

Enligt regeringen skall överhettningen motverkas genom en höjning av
tobaksskatten på 0,5 miljarder kronor. Lönebildningen skall påverkas genom
att regeringen erbjuder arbetsmarknadens parter en viss marginalskattesänkning
i utbyte mot höjd moms. Tillväxten skall främjas genom att
regeringen i allmänna ordalag förespråkar höjd produktivitet inom den
offentliga sektorn samt undviker att ytterligare höja skattetrycket när priser
och löner i någon obestämd framtid bringats till en lugnare utveckling.

Enligt vår uppfattning är detta klart otillräckligt.

Det visade sig snabbt nog att vi inte var ensamma om den bedömningen.

Dagen efter presentationen av den reviderade finansplanen ingrep riksbanken
med en penningpolitisk åtstramning. Diskontot höjdes från 7,5 %
till 8,5 %. Kassakraven för bankerna höjdes från 3 % till 4 %. Kassakrav
på likaledes 4 % infördes för finansbolag. Alltihop understöddes av operationer
på öppna marknaden. På några dagar höjdes den korta räntan med
mellan 0,5 och 0,75 procentenheter.

Riksbankschefen uttalade att frånvaron av tillräcklig finanspolitisk åtstramning
nödvändiggjorde en penningpolitisk åtstramning trots att detta
kunde väntas dämpa den önskvärda kapacitetsutbyggnaden i den konkurrensutsatta
sektorn, trots att det kunde väntas leda till ett oönskat stort
valutainflöde och trots att det kunde väntas leda till ökad lönsamhet i rena
finansiella transaktioner hos icke-finansiella företag.

Regeringen har vid ett par tillfällen påstått att frånvaron av finanspolitisk
åtstramning beror på att sådan inte skulle komma att godkännas av riksdagen.
Det är uppenbart att problemet är den socialdemokratiska riksdagsgruppen,
eftersom regeringen inte lägger fram några förslag för riksdagens
prövning. Socialdemokraterna i riksdagen har ju inte heller tagit fasta på
några av de förslag till minskningar i de offentliga utgifterna som bl. a.
folkpartiet presenterat. Vår slutsats är att regeringen bör befrias från en
uppgift som den uppenbarligen inte har kraft att klara, nämligen att föra
den ekonomiska politik som den även själv anser vara motiverad.

Regeringens olika förslag kommenteras nedan mer i detalj.

Tobaksskatten

Förslaget innebär att priset på vissa tobaksvaror stiger med 10 %.

Folkpartiet föreslog i motion 1987/88:So503 i januari att tobaksskatten
skulle höjas. Tobakens skadeverkningar och negativa effekter på folkhälsan
är omfattande och de kostnader som samhället vaije år får bära för vård av
dem som drabbats av sjukdomar relaterade till rökning eller snusning (framför
allt hjärt-, kärl- och tumörsjukdomar) är betydande. Priset är ett viktigt
instrument för att minska rökning och snusning. Priserna på tobak bör stiga
minst lika snabbt som övriga konsumentpriser så som de mäts med KPI. Vi
föreslog därför redan i januari att skatten bör stiga med ca 5 öre per
cigarrett.

Förslaget avvisades nyligen av socialdemokraterna i riksdagen men återkommer
nu som regeringsförslag. Självklart välkomnar vi denna sinnesförändring.

Energiskatten

Även när det gäller energiskatten går regeringen oss nu delvis till mötes, om
än av helt andra skäl än dem vi framförde i motion 1987/88:N40. Där
föreslog vi av energi- och miljöpolitiska skäl att skatten på olja skall höjas
med 200 kr. per kubikmeter och skatten på kol i motsvarande mån. Nu
föreslår regeringen en höjning med 75 kr. per kubikmeter för eldningsolja
och andra oljor, vilket följaktligen ligger inom ramen för vårt förslag.

Emellertid anser vi att det fortfarande är motiverat att höja skatten med
de 200 kr. som vi tidigare föreslog. Regeringen räknar med att 75 kr. ger en
intäkt på 600 milj. kr. Vi utgår därför ifrån att vårt förslag ger en intäkt om
ca 1,5 miljarder kronor.

Regeringen beskriver sin höjning av oljeskatten som en åtstramningsåtgärd.
Eftersom intäkterna skall användas för att finansiera olika utgifter,
främst förstärkt u-båtsskydd och reformerade studiemedel, är det dock inte
fråga om annat än en mycket marginell åtstramning av ekonomin.

Mervärdeskatt på representation

Förslaget att ändra avdragsreglerna så att moms på representationsutgifter
som inte är avdragsgilla vid inkomstbeskattningen inte blir avdragsgilla ser
vi som en rimlig ändring i konsekvens med tidigare fattade beslut. Förslaget
godtas.

Generalklausulen

Lagen mot skatteflykt i sin nuvarande tappning fyller inte de krav på
rättssäkerhet som medborgarna har anledning att ställa. Generalklausulen
är så allomfattande och vag att den skulle kunna tillämpas i en rad situationer.
Erfarenheten hittills visar att klausulen inte använts i den utsträckning
som tidigare befarats. Det är emellertid inte något försvar för dess generella
utformning som ger myndigheterna långtgående befogenheter gentemot 14

Mot. 1987/88
Fi28

den enskilde skattebetalaren. Av rättssäkerhetsskäl vill vi avskaffa den. Mot. 1987/88

Däremot vill vi som framförts tidigare i förslag till riksdagen införa en Fi28

omvänd generalklausul.

Likviditetsindragningen

Förslaget att dra in likviditet från företagen motiveras med att detta skulle
hejda kreditexpansionen, minska löneglidningen och stoppa fusionsaktiviteten
i näringslivet.

Förslaget är ett praktexempel på hur regeringen angriper symptomen
snarare än orsakerna. Åtgärderna är av kosmetisk karaktär och har sannolikt
kommit till för att tillfredsställa den opinion inom det socialdemokratiska
partiet som anser att regeringens politik alltför generöst accepterat
att företagens vinstnivå förbättrats under senare år.

Vi anser för vår del att det finns starka principiella invändningar mot
förslaget om likviditetsindragningar på det sätt som nu föreslås. Genom den
lägre ränta som riksbanken förutsätts betala är det i verkligheten ett slags
beskattning. Basen för denna beskattning är en annan än vid tidigare
likviditetsindragningar och bestäms av företagens ställning den 31 december
1987. Det ger dessutom åtgärden en retroaktiv karaktär.

De stora likvida tillgångarna i företagen är resultat bl. a. av att det
svenska bolagsskattesystemet låser in kapital i vinstrika företag och av att
valutaregleringen omöjliggör placeringar utomlands med vinstmedel genererade
i Sverige. Det faktum att det svenska näringslivet är starkt internationaliserat
gör att försök att på konstlad väg hålla vinstmedel kvar i
Sverige får ett antal negativa effekter. Utan valutareglering skulle kapitalet
styras dit där det ger bäst avkastning och större disciplin krävas i den
svenska ekonomiska politiken. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen föreslagit
att valutaregleringen skall slopas.

Vidare har vi föreslagit att bolagsbeskattningen reformeras. Den nominella
skattesatsen bör sänkas kraftigt från nuvarande nivå på ca 55 %,
samtidigt som företagens möjligheter till bokslutsdispositioner och vinstreglering
genom avsättningar begränsas. Genom att företagen på så sätt ”tvingas”
att dela ut en större del av vinsten till aktieägarna, ökar kapitalets
rörlighet och det kan i större utsträckning än i dag styras till nyinvesteringar.

Vi förordar alltså att dessa båda inlåsningsproblem löses långsiktigt i
stället för att kapitalet låses in hos riksbanken kortsiktigt.

Folkpartiet avstyrker förslaget om likviditetsindragning och hänvisar till
de förslag med verkliga åtstramningseffekter som presenteras nedan.

7. Folkpartiets ekonomiska politik

Den ekonomiska politiken bör främst ta sikte på de strukturella problem
som finns i svensk ekonomi. De förslag vi framför nedan har denna inriktning.
De nödvändiga kortsiktiga åtgärderna bör stå i god överensstämmelse
med en sådan långsiktig strategi.

De centrala ekonomiska problemen är framför allt följande:

- Överhettning i ekonomin, dvs. alltför stor efterfrågan. Framför allt har Mot. 1987/88

prognosen för den privata konsumtionens ökning reviderats upp i för- Fi28

hållande till vad som angavs i januari.

- Pris- och kostnadsutvecklingen är alltför hög i förhållande till omvärlden.

- Den ekonomiska tillväxten är för låg och i alltför hög grad konsumtionsledd.
De kapacitetshöjande investeringarna i den konkurrensutsatta sektorn
är för små. Ekonomins funktionssätt hämmas av en rad snedvridningar
inom främst skattepolitiken.

Vi föreslår i det följande åtgärder som är avsedda att medverka till att
problemen minskar. Vi vill samtidigt poängtera att dessa problem inte
skulle vara lika framträdande i dag om de förslag folkpartiet fört fram
tidigare hade blivit genomförda. I stor utsträckning är således allvaret i
dagens problem en konsekvens av att riksdagen under en följd av år avvisat
våra förslag.

Som framgått tidigare gör vi bedömningen att den ekonomiska politiken i
större utsträckning borde inriktas på att lösa de långsiktiga strukturella
problemen i svensk ekonomi. Dit hör t. ex. den bristande expansionskraften
i den konkurrensutsatta sektorn. Ett av grundproblemen är frågan
varför den konkurrensutsatta sektorn inte växer tillräckligt för att ge balans
i utrikes betalningarna vid full sysselsättning. Den konkurrensutsatta sektorn
är inte bara industri utan också tjänster, och i många fall en kombination
av tjänste- och varuproduktion.

Viktiga skäl till varför den konkurrensutsatta sektorn i Sverige inte växer
tillräckligt har att göra med utvecklingen av konkurrenskraften och osäkerheten
om de framtida villkoren, kollektiva löntagarfonder m. m.

Sverige håller i dag på att omvandlas från ett industrisamhälle till ett
tjänstesamhälle. Ibland kallas det kunskapssamhälle, informationssamhälle
eller något liknande. Om man skall kunna se och utnyttja de möjligheter
som ligger i detta tjänstesamhälle krävs flera förändringar av den ekonomiska
politiken.

Kunskap och informationshantering blir viktigare än råvaror och fysiskt
kapital. Det ställer krav på utbildning och forskning. Ett konkret bidrag till
detta ligger i förslaget till avveckling av de kollektiva löntagarfonderna, där
en stor del av fondmedlen satsas på forskning.

Kunskap är internationellt rörlig. Information sprids allt snabbare över
världen, och den internationella konkurrensen ökar. Då ökar betydelsen av
flexibilitet, förmåga till förnyelse och öppenhet i den egna ekonomin.

Konkreta bidrag till detta är avreglering, näringsfrihet och strävan efter ett
nära samarbete med EG:s inre marknad i fråga om varor, tjänster, kapital
och arbetskraft.

En mer välutbildad arbetskraft ställer högre krav på meningsfulla arbetsuppgifter.
Bättre informationssystem på jobbet möjliggör också mer decentralisering
av både ansvar och befogenheter. När rutinbetonade arbeten
försvinner och kunskapsnivån hos de anställda höjs, ökar också möjligheterna
att både upptäcka och utnyttja okända och okonventionella kombinationer
och samband. Kraven ökar på kundanpassning av många tidigare
standardiserade tjänster. Då måste också arbetets organisation förändras så

att de anställdas yrkeskunskaper och kreativitet kan komma till sin rätt. Mot. 1987/88

Konkreta bidrag till detta är folkpartiets krav på slopade offentliga mono- Fi28

pol, reformering av offentlig tjänsteproduktion och fler enskilda alternativ.

När individens beteende blir allt viktigare måste regler av olika slag
utformas så att de stödjer det beteende vi vill uppmuntra. De flesta människor
stimuleras mer av morötter än av piskor. Ett konkret bidrag till en
sådan politik är folkpartiets krav på en kraftig sänkning av marginalskatten.

Skattepolitik

Skattetrycket är för högt och bör sänkas. Eftersom sänkningar måste motsvaras
av minskade utgifter, främst transfereringar, vill vi gå försiktigt fram.

Möjligheten att sänka det totala skattetrycket skulle öka om den ekonomiska
tillväxten vore högre.

I vår partimotion om den ekonomiska politiken i januari föreslog vi en
sänkning av de totala skatterna med ca 3 miljarder kronor på helår räknat.

Med hänsyn till senare tillgängliga uppgifter över skattebortfallet av vårt
förslag om sänkta marginalskatter för 1989, genomförd bensinskattehöjning,
föreslagen höjning av tobaksskatten och oljeskatten samt vårt nej till
regeringens förslag om omsättningsskatt på penningmarknaden samt höjd
ATP-avgift innebär vårt förslag nu en sänkning av de totala skatterna som är
lika stor, nämligen ca 3 miljarder kronor på helår räknat. Därtill kommer
vårt förslag att avskaffa vinstdelningsskatten och den särskilda ATP-avgiften
till de kollektiva löntagarfonderna.

Det viktigaste skatteproblemet är de stora skattekilarna. Dessa åtgärdas
bäst genom sänkta marginalskatter. Inom loppet av några år bör marginalskatterna
sänkas så att praktiskt taget alla heltidsarbetande får högst 40 % i
skatt på en extrainkomst eller inkomstökning. Ett tal bör sättas vid 50 %.

Det innebär att alla alltid får behålla minst hälften av en inkomstökning och
att de allra flesta får behålla minst 60 %. Dessutom bör det automatiska
inflationsskyddet återinföras.

Ett första steg i en sådan reform bör tas redan 1989. Vi föreslår därför att
marginalskatten sänks med 4 procentenheter för alla beskattningsbara inkomster
över 70 000 kronor från den 1 januari 1989 samt att inflationsskyddet
samtidigt återinförs.

En sådan rejäl marginalskattereform skulle ge tre slag av positiva effekter
— arbetskraftsutbudet skulle öka, avtalsförhandlingarna skulle underlättas
och det skulle bli mer lönsamt att spara och mindre lönsamt att låna.

Finansiering bör ske genom andra skattehöjningar och minskade transfereringar,
inte genom ökat budgetunderskott. I vårt budgetförslag i januari
redovisade vi i detalj vårt förslag till finansiering av det första steget genom
bl. a. en minskning av grundavdraget med 1 000 kr. och vissa besparingar
inom sjukförsäkringen.

Kapital- och företagsbeskattningen innehåller för närvarande stora asymmetrier
och skapar inlåsningseffekter. Även i detta avseende innebär vårt
förslag till genomgripande skattereform väsentliga förbättringar.

Förnyelse av den offentliga sektorn Mot. 1987/88

Fi28

Den offentliga sektorn spelar en central roll i det svenska samhället. Den
svarar för yttre och inre säkerhet. Den har stor betydelse för utbildning,
forskning och kultur. Den är ett viktigt instrument för en ambitiös välfärdspolitik.

Den offentliga sektorn har i dag ca 1,4 miljoner sysselsatta och dess
konsumtion motsvarar ca 30 % av BNP. Hur den hushållar med sina resurser
har således en betydande inverkan på den svenska samhällsekonomin.

Det påverkar också utrymmet ytterligare för reformer.

Enligt beräkningar i en bilaga till 1987 års långtidsutredning sjönk produktiviteten
i den offentliga sektorn med 1,5 % per år under 1970-talet. Det
finns inte minst mot den bakgrunden starka skäl att söka nya vägar att
utveckla och förnya den offentliga sektorn.

För denna utveckling finns två huvudstrategier: en inre reformation genom
delegering, decentralisering, målstyrning och en bättre personalpolitik
samt en yttre reformation genom konkurrens, entreprenader och enskilda
alternativ.

Dessa strategier bör enligt folkpartiets mening inte ses som alternativ
utan komplement till varandra.

Det inre reformarbetet i socialdemokratisk tappning har luften i stort sett
gått ur. Det framgår inte minst av den kraftlösa redovisning som ges i
kompletteringspropositionen. Den yttre reformationen avvisas av ideologiska
skäl. Socialdemokraterna saknar alltså strategi för att lösa den offentliga
sektorns problem och ta till vara dess möjligheter.

En huvuduppgift i den inre reformationen är att bättre ta till vara de
idéer, de kunskaper och den yrkesskicklighet som de offentliganställda
besitter. Stelbent regeltänkande måste ge vika för tydliga mål och ökad
frihet för personalen. Kreativitet måste stimuleras genom bättre belöningssystem.
Personlig utveckling måste uppmuntras genom vidareutbildning,
specialisering och arbetsbyten. Politikerna måste våga lita på personalen.

En huvuduppgift i den yttre reformationen är att ge de enskilda alternativen
inom vård, omsorg och utbildning rätt att verka på lika villkor. Det ger
valfrihet, en alternativ arbetsmarknad för de offentliganställda och en chans
att starta eget — inte minst för många kvinnor. Men det driver också på den
inre förnyelsen. Konkurrensen inspirerar. Konkurrensen ger medborgarna
en chans att ”rösta med föttema”. Konkurrensen sporrar arbetsgivarna att
ta bättre hand om sin personal.

En inre och yttre reformation av den offentliga sektorn skulle bidra till att
öka produktiviteten och stimulera en för hela samhällsekonomin nödvändig
utveckling av tjänstesektorn.

Även i andra avseenden bör regleringar slopas och ansvar decentraliseras.
Folkpartiet har i flera år föreslagit att de statliga bidragen till kommunerna
med åtföljande regelsystem skall reformeras så att styrningen minskar,
den lokala friheten okar och kostnadsutvecklingen kan begränsas.

Lönebildningen

Som vi tidigare påtalat har regeringen under en följd av år hävdat att
lönekostnadsökningen måste dämpas till den nivå som gäller i vår omvärld.
Så har inte skett, vilket framgår av diagram 2, s. 7. Vi delar regeringens
bedömning att en dämpning är nödvändig, men avvisar den metod som
regeringen tycks vilja använda, nämligen den förhandlade inkomstpolitik
som presenterats i den s. k. SAMAK-rapporten.

Enligt vår uppfattning måste statsmakterna lägga fast goda och stabila
förutsättningar för avtalsförhandlingarna, men därefter lämna själva förhandlingarna
åt arbetsmarknadens parter. I begreppet stabila förutsättningar
inkluderar vi en stram finanspolitik, fastlagda — lägre - marginalskatter,
automatiskt inflationsskydd (så att parterna inte behöver beakta
inflationsprognoser), nej till höjda arbetsgivaravgifter samt en reformerad
arbetslöshetsförsäkring. Dessutom anser vi att avskaffande av skatten på
frivilliga vinstandelssystem på företagsnivå skulle skapa bättre förutsättningar
för en dämpad löneglidning.

På det statliga området har staten ett särskilt arbetsgivaransvar. Det är
där särskilt viktigt att man inte medverkar till avtal som rullar problemen
framåt i tiden. Så har uppenbarligen skett i årets avtalsrörelse, där det
statliga avtalet innebär ett s. k. överhäng på 2,3 % för 1989.

Regeringen avser även för 1989 bestämma en utgiftsram för lönerna i den
statliga sektorn. Denna bör utformas, säger regeringen, som en ram för
nivåhöjningar. Enligt vad som anges i den reviderade finansplanen är det
vad som gällt också i år. Om nivåhöjningen för 1988 och 1989 tillsammans
skall begränsas till 8 % återstår för 1989 1,4 % att förhandla om. Det
förefaller orealistiskt att avtalen skulle sluta på denna nivå.

Möjligheterna att ens komma i närheten av treårskalkylernas krav på en
treprocentig kostnadsökning för 1989 ter sig utomordentligt små. Den är
redan intecknad genom överhäng och höjd ATP-avgift.

Penningpolitik

Vi ser positivt på den avreglering som skett på kreditmarknaden. En väl
fungerande penning- och kapitalmarknad har stora fördelar från effektivitetssynpunkt.
Under senare tid har röster framförts i debatten om en återgång
till en mera reglerad kreditpolitik, främst för att begränsa hushållens
upplåningsmöjligheter. Enligt vår uppfattning måste alla sådana förslag
avvisas. Strävan bör i stället vara att avskaffa också återstående rester av
kreditregleringen. Vi kan därför inte dela regeringens uppfattning att avregleringen
gått för fort och ser med viss oro att regeringen anser att det
under de kommande åren ”är en viktig uppgift att ge de finansiella marknaderna
ett nytt regelsystem anpassat till kraven på såväl rättvisa som
effektivitet”.

Det är också uppenbart att den av regeringen föreslagna utvidgningen av
omsättningsskatten på aktier till fondkommissionärers egenhandel samt
införande av en omsättningsskatt på penningmarknaden är ett steg i fel
riktning. Sådana skatter kommer att höja transaktionskostnaderna och

därmed försämra marknadens funktionssätt. Detta kommer bl. a. att för- Mot. 1987/88

svåra för riksbanken att driva en effektiv kreditpolitik. Vi konstaterar också Fi28

att man i vår omvärld går i motsatt riktning, dvs. sänker eller avskaffar
dylika skatter.

Vi ser positivt på riksbankens förslag att avskaffa diskontot. Det har
numera mist en stor del av sin betydelse och bankerna har under senare tid
frigjort sig alltmer från diskontot i sin räntesättning. Bl. a. noteras numera
ett slags jämförelseränta i form av STIBOR (Stockholm Interbank Offered
Rates). Den höjning av diskontot som riksbanken genomförde dagen efter
kompletteringspropositionens presentation kan synas som ett steg tillbaka.

Riksbankens möjligheter att bedriva en effektiv kreditpolitik skulle underlättas
om statsupplåningen i större utsträckning sker i form av statsskuldsväxlar
och riksobligationer, snarare än genom ytterligare ökningar av
upplåning från hushållen genom allemanssparande!.

Folkpartiet har upprepade gånger krävt att valutaregleringen avskaffas.

Den aktuella avregleringen går enligt vår mening alltför långsamt. Vi konstaterar
emellertid att socialdemokraterna i riksdagen så till vida närmat sig
vår uppfattning som att de hävdar att tilltagande obalans i de utrikes
betalningarna inte får medföra att avregleringen avstannar. Enligt vår uppfattning
är den logiska följden av ett sådant konstaterande att valutaregleringen
helt avskaffas. Det skulle också ligga i linje med utvecklingen i vår
omvärld och underlätta ett närmare samarbete med EG.

Normen att staten inte skall nettolåna i utländsk valuta bör ligga fast.

Riksbankens möjligheter att föra en kreditpolitik som ger en lägre räntenivå
skulle högst avsevärt underlättas om finanspolitiken skärptes enligt
våra förslag. Detta skulle positivt påverka kostnadsutvecklingen i Sverige
liksom investeringsviljan hos näringslivet, framför allt hos de mindre och
medelstora företagen.

Sparandepolitik

Regeringen föreslår dels nya engångsinsättningar om 5 000 kr. på allemanssparande!
under december 1988—februari 1989, dels ett höjt tak för maximiinnehav
från 60 000 kr. till 75 000 kr. Vidare föreslås ett nytt sorts
sparande, ungdomsbosparande.

Engångsinsättningar på allemanssparande! har provats vid ett flertal tillfällen.
Det skattemässigt gynnade allemanssparande! är väl spritt och populärt,
vilket engångsinsättningarna möjligen bidragit till. Däremot torde insättningarna
inte utgöra något nysparande för speciellt många. Med andra
ord är de människor som av sin vanliga lön tar 5 000 kr. som de annars
skulle ha konsumerat och sätter in dem på allemanssparkonto! nog ganska
lätt räknade. Om syftet är att öka nysparandet är förslaget ett slag i luften.

Som regeringen påpekar frigörs dock betydande sparbelopp från skattesparandet
och återbetalda medel från sparobligationslån kring nästa årsskifte.
Möjligen skulle därför engångsinsättningen och det höjda taket bidra
till att en del av dessa frigjorda sparmedel inte läcker ut till konsumtion. Det
enklaste sättet att förhindra skattesparmedlen från att tas ut och konsumeras
är dock att de får stå kvar med samma villkor som nu gäller.

Det höjda taket kan ses som en logisk följd av att engångsinsättningen Mot. 1987/88

tillåts. Men det är också en mycket defensiv åtgärd som regeringen tar till Fi28

för att stimulera sparandet: Allemanssparandet är välkänt och populärt och
då är det lika bra att låta det tuffa på i samma takt som hittills.

Medlen på allemanssparandet (inte allemansfonderna) används för att —
tillsammans med andra metoder, t. ex. de räntebärande papper som riksgälden
ger ut — finansiera den svenska statsskulden. Enligt riksgäldskontorets
bedömningar är nu den nivå nådd då medel från allemanssparandet är
en kostnadseffektiv finansieringsmetod. Det innebär att det vore bättre att
andelen statsskuldväxlar m. m. kunde ökas. Om ökade insättningar i allemanssparandet
på detta sätt riskerar att göra finansieringen dyrare än som
vore möjligt, är det såväl samhällsekonomiskt som statsfinansiellt oförsvarbart
att uppmuntra till ytterligare insättningar på allemanssparandet.

Däremot är naturligtvis ökat sparande i allemansfonderna, dvs. i aktier
och annat risksparande, inget problem. Tvärtom bör den typen av sparande
stimuleras eftersom det också bidrar till viss ägandespridning och ett ökat
intresse för aktiesparande hos allmänheten. Vi har tillsammans med moderata
samlingspartiet och centern föreslagit att en del av löntagarfondspengarna
omvandlas från kollektivt till enskilt sparande och därmed till ägandespridning.
Vårt förslag betonar vikten av enskilt aktiesparande.

Vi anser alltså att möjligheten att göra en extrainsättning om 5 000 kr.
under december-februari bör förbehållas insättningar på allemansfond.

Höjningen av det totala taket för insättningar i allemanssparandet kan
godtas.

II ngdomsbosparandet

Det föreslagna ungdomsbosparandet lanseras som en ny sparform, trots att
det naturligtvis bär många likheter med existerande sparformer. Det nya
tycks främst bestå i en uppsjö komplicerade regler och kravet på att ett nytt
centralt personnummerbaserat dataregister inrättas för att kontrollera att
systemet inte missbrukas. Vi motsätter oss att myndigheternas kontrollapparat
över medborgarna på detta sätt förstärks genom ännu ett dataregister.

Det nya registret kommer att registrera individens sparbeteende in i minsta
detalj — en kartläggning som framstår som mycket stötande från integritetssynpunkt.
Folkpartiet säger nej till nya personnummerbaserade dataregister
i avvaktan på DOK:s slutbetänkande. Det är också anmärkningsvärt att
regeringen utformat ett förslag så att det diskriminerar SBC jämfört med
HSB och Riksbyggen.

Beskrivningen av ungdomsbosparandet upptar 18 sidor i kompletteringspropositionen,
vilket säger något om graden av komplexitet. Av den anledningen
verkar det heller inte särskilt troligt att bankerna kan fås intresserade
av att lansera det på ett begripligt sätt och att dessutom ta på sig
kostnaden för kontroll och administration. Regeringen föreslås få stor kontroll
över räntenivån på kontot, och bankernas möjligheter att profilera sig
gentemot kunderna blir därför begränsade.

Ungdomsbosparandet liknar i vissa avseenden de redan införda ungdomsförmånerna
inom ramen för allemanssparandet. Vilken av de två

formerna som är bäst för en ung person som vill spara under förmånliga Mot. 1987/88

villkor beror på om de har egna skattepliktiga inkomster. I så fall passar Fi28

allemanssparande! bäst, medan ungdomsbosparandet passar bättre för dem
vars föräldrar sparar åt dem.

Syftet att få ungdomar att spara kontinuerligt är vällovligt. Det är bra att
regeringen nu börjar ta det drastiskt sjunkande sparandet i hushållssektorn
på allvar.

Från liberal utgångspunkt är det däremot inte angeläget — eller ens
acceptabelt — att statsmakterna söker styra själva målet för människors
sparande. När speciella former av sparande inrättas med det uttalade syftet
att det skall avse ett visst mål i slutänden, varpå olika medel att få människor
dithän skapas under stark central kontroll, är gränsen för vad statsmakterna
bör lägga sig i överskriden. Det viktiga är ju att människor sparar
långsiktigt, inte vad syftet med deras sparande är.

Dessutom finns en praktisk invändning mot denna målstyrning. På dagens
oreglerade kreditmarknad med hård konkurrens mellan banker och
kreditinstitut är det fullt möjligt att erhålla lån för förvärv av bostad (eller
annat syfte), utan att först ha sparat långsiktigt hos banken i fråga. Det gör
det än mindre meningsfullt att stipulera syftet med sparandet i själva stimulansformen.
Varken riksgälden eller banken kan kontrollera vad pengarna
sedan används till.

Vidare ifrågasätter vi nyttan med en undre åldersgräns. För de ungdomar
som studerar vidare efter 16-årsdagen blir den ekonomiska situationen inte
nämnvärt förändrad efter just den bemärkelsedagen. För dessa ungdomar
torde det i så fall snarare vara föräldrarna som, direkt eller indirekt, står för
de tillåtna månadsbeloppen. Om det är tanken, eller åtminstone blir konsekvensen,
finns ingen anledning att sparandet inte skall få börja redan då
barnet föds. Statens kostnad för bonusräntan skulle i så fall också bli
avsevärt större. Vi vill därför föreslå en annan form av ungdomssparande,
där målet med sparandet ur individens synvinkel lämnas öppet men där
själva sparandet ändå är såväl långsiktigt som skattemässigt gynnat.

U ngdomssparande

Vi vill införa en ny sparform för barn och ungdom. På bankkonton som är
spärrade för uttag intill myndighetsdagen skall föräldrar eller andra närstående
kunna sätta in ett visst belopp årligen utan att gåvoskatt tas ut. Den
nuvarande gränsen för skattefria gåvor på 2 000 kr. har vi vid ett flertal
tillfällen föreslagit bör höjas till 10 000 kr. Inom detta belopp bör därför
innehavaren av startkontot inte drabbas av gåvoskatt. Det sammanlagda
barnbidraget under ett år (för närvarande 5 820 kr.) ryms inom denna gräns
och om föräldrarna väljer att för sitt barn spara barnbidraget kan den unga
människan på sin 18-årsdag disponera en ansenlig summa för t. ex. sin
utbildning, anskaffande av bostad eller annat som kan bidra till en trygg
start i vuxenlivet.

Avkastningen på kontot bör vara skattefri så länge medlen (både ränta
och kapital) är bundna, dvs. till 18-årsdagen. Medlen skall däremot inte
befrias från eventuell förmögenhetsskatt och insättningarna inte heller vara

avdragsgilla för givaren. Mot. 1987/88

Om 18-åringen vill fortsätta att spara långsiktigt med egna medel, bör Fi28
kontot även efter denna dag kunna utnyttjas. Det är viktigt att övergången
från föräldrarnas till ungdomarnas eget kontinuerliga sparande uppmuntras
och att sparvillkoren ges en sådan utformning att ungdomarna attraheras av
den.

För den som inte vill använda pengarna då de kan lyftas efter 18-årsdagen
bör fortsatt bundet sparande premieras. I allemanssparandet är avkastningen
skattefri, men medlen inte bundna. Allemanssparandet är därför
avistasparande som trots sina skattemässigt gynnade villkor mot avgift kan
lyftas när som helst.

Som ett alternativ till detta mera lättflyktiga sparande föreslår vi att
ungdomar som vill fortsätta att spara på sitt ungdomskonto, och som binder
medlen i minst tre år, premieras genom en skattereduktion. Det är en
teknik som liknar den som användes inom skattesparandet under den borgerliga
regeringstiden. Erfarenhet finns med andra ord redan av hur det
fungerar. Skattereduktionen skall ses som en premie för att spararen binder
pengarna under viss tid.

Folkpartiets övriga förslag att öka hushållssparande! har presenterats i
ännu inte behandlade motioner från den allmänna motionstiden.

Stabiliserings politiken

Ett av de centrala problem som finansministern pekar på är överhettningen
i ekonomin. För att motverka detta krävs åtstramning, säger han.

Det är också folkpartiets uppfattning.

Det är viktigt att de kortsiktiga stabiliseringspolitiska insatserna står i
överensstämmelse med de åtgärder som är långsiktigt nödvändiga för att
korrigera strukturella balansbrister i ekonomin. Med hänsyn till kraven på
fortsatt utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn, sammansättningen av
den ekonomiska tillväxten under senare år samt den kraftiga ökningen av
den privata konsumtionen bör åtgärderna enligt vår mening syfta till att
begränsa ökningen av den privata konsumtionen.

Vi föreslår således, utöver vad vi framförde i vårt budgetalternativ i
januari, ytterligare minskning av bostadssubventionerna, justering i arbetsskadeförsäkringen
samt en ytterligare höjning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen.
Tillsammans med de av oss tidigare föreslagna oljeoch
tobaksskattehöjningarna innebär vår politik en åtstramning på drygt
3 miljarder kronor.

Folkpartiet föreslog i januari en budgetpolitik som i väsentliga avseenden
skilde sig från regeringens. Vi föreslog sänkta marginalskatter, återinfört
inflationsskydd och vissa andra skatteförändringar som sammantaget innebar
en sänkning av de totala skatterna med ca 2,5 miljarder kronor för
budgetåret 1988/89 och ca 3 miljarder kronor för helår. Vi föreslog också ett
stort antal utgiftsförändringar som sammantaget innebar minskade utgifter
med drygt 4 miljarder kronor för budgetåret och ca 3 miljarder kronor för
helår.

För budgetåret ledde våra förslag således till en förstärkning av finans- 23

politiken med ca 1,5 miljarder kronor och för helår räknat ungefär samma

som regeringen. Därutöver föreslog vi ett antal engångsbesparingar genom
utförsäljning av statliga företag m. m.

Utgiftsökningarna bestod främst av det gemensamma borgerliga förslaget
om vårdnadsbidrag på 15 000 kr. per förskolebarn och år. Dessutom höjt
barnbidrag med 540 kr. per barn och år, höjt vårdbidrag för föräldrar till
handikappade barn, höjt u-landsbistånd, åtgärder för att höja kvaliteten i
ungdomsskolan, stimulansbidrag för att påskynda ombyggnad till eget rum
inom äldreomsorgen samt pensionstillskott till de s. k. undantagandepensionärerna.
Även inom regionalpolitiken, miljöpolitiken och sysselsättningen
för arbetshandikappade föreslog vi ökningar. Totalt uppgick utgiftshöjningarna
till ca 6,4 miljarder kronor.

Utgiftsminskningarna gällde i första hand sådana transfereringar som
riktar sig till flertalet medborgare. Därigenom kan statens utgifter reduceras
med betydande belopp trots att belastningen för den enskilde blir ringa.
Detta gäller t. ex. förslagen inom sjukförsäkringen samt egenavgiften inom
arbetslöshetsförsäkringen. Höjningen av barnbidragen finansierades med
reducerade mjölksubventioner. Andra besparingar gällde bostadssubventionerna,
vuxenutbildningen, inleveranser från televerket samt selektivt industripolitiskt
stöd. Därtill kommer finansieringen av vårdnadsbidraget. Totalt
summerades besparingarna till ca 10,5 miljarder kronor.

Efter budgetpropositionens framläggande har folkpartiet i anslutning till
regeringens energipolitiska proposition lagt fram förslag om bl. a. höjd
oljeskatt med 200 kr. per kubikmeter. Detta innebär en förstärkning av
budgeten med 1,5 miljarder kronor.

Vi har avvisat regeringens förslag om utvidgad och höjd skatt på värdepapper
samt höjd ATP-avgift. Därför kan vi inte heller tillstyrka den utgiftsökning
— basbeloppshöjningen — som skattehöjningarna skall finansiera.
Även om det är osäkert hur stora skatteintäkter som uppkommer
genom den s. k. valpskatten godtar vi regeringens beräkningar, vilket innebär
att någon effekt på budgetsaldot inte uppkommer genom detta ställningstagande.

Vårt ställningstagande i fråga om basbeloppet innebär att vi avvisar
förslagen i kompletteringspropositionen om anslagshöjningar för vårdbidrag
för handikappade barn, pensioner, bidragsförskott m. m. I fråga om
vårdbidraget för vård av handikappade barn är regeringens förslag helt
otillräckligt. Vi hänvisar därför till vårt förslag att helt vårdbidrag för
handikappat barn bör uppgå till 2,5 basbelopp.

Våra förslag innebär en förstärkning av finanspolitiken med drygt 3
miljarder kronor. Motsvarande förslag från regeringen — höjningen av
tobaksskatten — uppgår till 0,5 miljarder kronor. I förhållande till regeringens
förslag innebär det således en ytterligare finanspolitisk åtstramning på
drygt 2,5 miljarder kronor.

På två områden har vi redan tidigare lagt fram förslag: höjningen av
oljeskatten som ger 1,5 miljarder kronor och en förlängd samordning inom
arbetsskadeförsäkringen från nuvarande 3 till 6 månader, vilket kan beräknas
bespara statskassan utgifter på ca 150 milj. kr. Vi vill i detta sammanhang
notera att regeringen i långtidsbudgeten särskilt framhåller de snabbt
växande kostnaderna i försäkringen.

Utöver detta förordar vi ytterligare besparingar på bostadssubventioner- Mot. 1987/88

na och på statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen. Fi28

Den reviderade finansplanen speglar en tydlig oro inom regeringen för de
ökade utgifter bostadssubventionerna för med sig. De reala räntesubventionerna
beräknas under den kommande femårsperioden öka med ”hela 11 %
om året under perioden. Detta skall jämföras med de totala statsutgifternas
reala ökning, som uppgår till 1,4 % om året i lågalternativet.”

De generella bostadssubventionerna har en rad nackdelar bl. a. eftersom
de tenderar att driva upp byggpriserna och det ofta är andra än de tänkta
mottagarna som tillgodogör sig de belopp som utgår. Fördelningspolitiskt är
det också långt effektivare att ge ett generellt konsumtionsstöd till de
grupper man vill nå än att stödja en viss konsumtion. Mot denna bakgrund
föreslår vi en ytterligare upptrappning av den garanterade räntan — utöver
den vi tidigare föreslagit — med 200 milj. kr. på helår.

Vi föreslår vidare en ytterligare besparing på statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen.
Det innebär att alla som har arbete får betala högre
premier för att de som saknar arbete skall kunna få bra ersättning. Nivåerna
i ersättningen skall givetvis inte påverkas. Vi har tidigare i en motion med
anledning av regeringens proposition om arbetslöshetsförsäkringen accepterat
avskaffandet av karensdagarna och de föreslagna höjningarna av den
högsta dagpenningen.

Den ytterligare besparing vi nu föreslår uppgår till 800 milj. kr. Det
innebär att egenavgifterna kommer att svara för ca 30 % av finansieringen
av kassornas utgifter. Samtidigt som denna förändring av finansieringen
sker bör enligt vår mening premierna utjämnas mellan olika a-kassor.

Sänkta statsbidrag bör sålunda inte innebära att medlemmar i a-kassor som
redan har höga medlemsavgifter får proportionellt lika stora höjningar som
övriga. Tvärtom bör en ökad utjämning eftersträvas, så att alla kassamedlemmarna
på ett rättvist sätt får bära kostnaderna för den arbetslöshet som
saknar samband med löneförhandlingarna. Besparingen bör utformas i
enlighet med dessa riktlinjer.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som redovisas i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som redovisas i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkning av
marginalskatten för 1989 m. m. enligt vad som anförs i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare finanspolitisk
åtstramning enligt vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om lönebildningen,

6. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till
känna vad i motionen anförs om kredit- och valutapolitiken,

7. att riksdagen godkänner vad i motionen anförs om engångs- Mot.
insättning på allemansfondsparande, Fi28

8. att riksdagen avslår förslaget om ungdomsbosparande,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ungdomssparande
enligt vad som anförs i motionen,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgat långsiktigt
bundet sparande enligt vad som anförs i motionen,

11. att riksdagen avslår förslaget om lag om inbetalning på likviditetskonto,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om utförsäljning till allmänheten av Procordia och
PKbanken,

13. att riksdagen upphäver lagen mot skatteflykt,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en omvänd
generalklausul enligt vad som anförs i motionen,

15. att riksdagen avslår regeringens förslag om ytterligare anslag
till vårdbidrag för handikappade barn, bidragsförskott, barnpensioner,
särskilt bidrag för vissa adoptivbarn och folkpensioner.

Stockholm den 13 maj 1988
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)

Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

1987/88

Innehållsförteckning Mot. 1987/88

Fi28

1. Inledning och sammanfattning 1

2. Den internationella utvecklingen 3

3. Utvecklingen i Sverige sedan 1982 4

4. Den svenska ekonomin 1988 8

5. Sveriges ekonomi under de närmaste åren 10

Treårskalkylerna 10

Långtidsbudgeten 12

6. Den ekonomiska politikens inriktning 13

7. Folkpartiets ekonomiska politik 15

Skattepolitik 17

Förnyelse av den offentliga sektorn 18

Lönebildningen 19

Penningpolitik 19

Sparandepolitik 20

Stabiliseringspolitiken 23

8. Hemställan 24

Graphic Systems Stockholm 1988