Mot. 1982/83
384
Motion
1982/83:384
Ulf Adelsohn m. fl.
Familjepolitiken
Slå vakt om familjen
Grunden
Familjen utgör grunden för vår samhällsordning. Med familjen menar vi
inte bara den traditionella kärnfamiljen utan också andra nära och fasta
samlevnadsformer. Samhället måste formas på familjens villkor. Politiskt
betingade kollektiva lösningar kan aldrig ersätta den kärlek, värme och
omtanke som utvecklas i familjekretsen.
Familjen skall utvecklas av fria självständiga individer som själva formar
sin framtid. Den enskildes ansvar och därmed familjeansvaret är av stor vikt
och utgör förutsättningen för familjepolitiken. Stat och kommun får inte
begränsa eller neutralisera detta ansvar. Kollektivisering och centralstyrning
hotar i grunden familjens suveränitet och självständighet. Respekt för
familjens integritet måste vara vägledande för den samlade familjepolitiken.
Samtidigt måste goda möjligheter finnas till hjälp och stöd vid familjekriser
och andra svåra situationer.
Föräldrarna har huvudansvaret för barnen. Det är i familjekretsen som de
unga skall lära sig innebörden av nödvändiga normer och värderingar, vad
som är ”ditt och mitt”. Ärlighet och konsekvens måste vara vägledande.
Lagstiftning kan inte ersätta den personliga känslan för vad som är rätt och
riktigt.
Samtidigt är det viktigt att stödja och underlätta för föräldrarna i deras
fostrande roll. Efterkrigstidens politik kolliderade i fråga om centrala
värderingar mestadels med föräldrarnas syn på fostran, ordning och reda,
rätts- och ansvarskänsla. Ambitionen att inom ramen för en socialistisk
värdeuppfattning stärka samhället på familjens bekostnad har medfört
negativa effekter.
Familjen påverkas helt naturligt av många olika politiska beslut. Det är
därför nödvändigt att ta hänsyn till effekterna av dessa beslut utifrån en
familjepolitisk helhetsbedömning, som sträcker sig längre av vad som
uppfattas vara traditionell familjepolitik i form av särskilda stödåtgärder.
Den samlade skatte- och bidragspolitiken måste fungera bättre. Boendet,
fritiden, utbildningen, vården och missbruksproblemen är andra områden
som påverkar familjerna. Även om många väljer andra områden som
påverkar familjerna. Även om många väljer andra samlevnadsformer är
äktenskapet den mest förpliktande. En väl fungerande äktenskapslagstiftär
nödvändig. Äktenskapet som samlevnadsform får inte missgynnas.
1 Riksdagen 1982183. 3 sami. Nr 384
Mot. 1982/83:384
2
Familjernas valfrihet måste öka. Ingen vet bättre än familjen själv vad som
är bäst i olika situationer. Föräldrarna måste få avgöra om båda skall
förvärvsarbeta helt eller delvis eller om en av makarna skall vårda barnen när
dessa är små. Detta kräver att hemarbetet uppvärderas. Det är lika värdefullt
arbete att vårda sina egna barn som att vårda andras. Om båda föräldrarna
vill förvärvsarbeta måste de fritt kunna välja den barnomsorg - kommunal
eller enskild - de anser vara bäst. Även här måste föräldrarnas ansvar och
valmöjligheter poängteras. Barnen skall ha det bra när mor och far
förvärvsarbetar.
Barnomsorg i skilda former är ett komplement till familjens omsorg och ett
stöd för föräldrarna. Det är därför viktigt att den är så utformad att den
passar familjernas önskemål och att den är rättvist subventionerad.
Barnomsorg - enskild eller kommunal - skall kunna utnyttjas av de familjer
som så behöver och önskar, utan att andra familjer diskrimineras.
Självbestämmandet måste även gälla bl. a. boendet och fritiden. Rätten
att äga sin bostad eller tillbringa sin gemensamma fritid i en egen fritidsstuga
måste vara lika självklar som rätten att äga sina kläder, möbler och husgeråd.
Den socialistiska förmyndarmentaliteten på boendeområdet är till men för
alla.
Familjens ställning och suveränitet måste stärkas, liksom gemenskapen
mellan olika generationer. Alla generationer är i behov av goda familjekontakter.
Barnen bör fostras till att visa förståelse och respekt för den äldre
generationen. De äldre är ett oumbärligt stöd för de yngre. Den nödvändiga
familjepolitiska helhetssynen måste därför också gälla behovet av kontakter
mellan generationerna och av stöd och ömsesidig hjälp.
Familjen förändras
Familjen har ändrat skepnad från den självklara flergenerationsfamiljen,
där människorna levde från vaggan till graven i kretsen av de sina. En sådan
tillvaro innebar arbete i gemenskap och relativ trygghet, men också ett
beroende och krav på anpassning som kunde vara svårt att acceptera.
Förändringarna till vår tids samhälle har skett på flera olika plan. De unga
blir tidigt ekonomiskt självständiga och flyttar hemifrån. Nya samlevnadsformer
har uppstått. Många föräldrar är ensamstående. De äldre bor
vanligen för sig själva, ofta långt från sina barn.
Samtidigt som åtskilliga arbetsuppgifter har lyfts ur hemmen eller har
förenklats genom den fortlöpande industrialiseringen, har en ny livsstil växt
fram. Strävan efter självständighet och oberoende - som i sig är positiv - har
ofta betonats på bekostnad av värden som familjegemenskap, sammanhållning
och hänsyn till familjen. Ändå är familjen fortfarande grunden för våra
liv. Där skall man kunna känna trygghet, vara sig själv, få tröst och
uppmuntran och accepteras hurdan man än är.
Vårdbehov eller en personlig kris som berör en familjemedlem blir oftast
Mot. 1982/83:384
3
en kris för hela familjen. Det allmänna bör tillhandahålla ett nät av
grundtrygghet och goda möjligheter till rådgivning i svåra situationer. Inom
ramen för denna grundtrygghet bör familjen ha möjlighet att välja stöd- och
vårdformer på ett sätt som passar de egna behoven.
Barnens fostran
Fostran av barnen måste bygga på fasta normer och förmåga att successivt
ställa allt större krav. Att visa kärlek - inte släpphänthet, fasthet - inte
hårdhet samt konsekvens gentemot barnen kan låta enkelt. Men det kräver
att föräldrarna har ork och tid för sina barn, tar del av deras bekymmer och
glädjeämnen, ställer krav och sätter gränser. Framfölr allt kräver det att de
kan förena detta med en ömhet och omtanke som låter barnen förstå att de är
viktiga och omistliga.
Under lång tid fördes en politik som underminerade de vuxnas tilltro till sig
själva som fostrare. Man lät påskina att institutioner alltid var bättre an
hemmet och familjen. Man gjorde de vuxna osäkra på sig själva. På det
sättet svek man barnen, eftersom de behöver föräldrar med trygghet och
självförtroende i sin fostrarroll. Om de vuxna inte har tid och ork att
engagera sig, bry sig om, reagera coh säga ifrån tror barnet lätt att de vuxna är
likgiltiga. Och likgiltighet är nog det värsta ett barn kan möta. Det ger
känslan av att inte behövas och att inte vara något värd.
Sambandet mellan harmonin hos föräldrarna och harmonin hos barnen är
starkt. Studier av människor som på ett eller annat olyckligt sätt avviker - de
kan t. ex. vara missbrukare eller kriminellt belastade - visar barndomsupplevelsernas
betydelse. Dessa människor har ofta bristfällig självkänsla, i stor
utsträckning därför att de inte upplevt situationen att som barn älskas
villkorslöst, oberoende av egenskaper och prestationer.
Barn behöver den samhörighet, fostran och omsorg som familjen kan ge.
Vuxna lever visserligen i dag tillsammans i olika former. Många lever som
ensamföräldrar och har ofta ensamma ansvaret för barnens försörjning och
fostran. Men man är en familj oavsett samlevnadsform.
Allt färre barn
Att ha barn är en av meningarna med livet. Det tycker nästan alla kvinnor i
Statistiska centralbyråns (SCB) färska undersökning Kvinnor och barn
(1982). Ändå föds det nu färre barn i Sverige än någonsin tidigare. År 1965
kom 125 000 barn till världen, 1982 föddes 92 600 barn. Trots tidigt
samboende minskar det tidiga barnafödandet. Allt fler väntar till 30årsåldern.
Att kvinnor numera föder sitt första barn senare sammanhänger enligt
SCB troligen till stor del med att utbildningstiden förlängts. Undersökningen
bekräftar att kvinnor med längre utbidlning föder sitt första barn senare än
Mot. 1982/83:384
4
kvinnor med kortare utbildning. De föder också färre barn.
Undersökningen visar att kvinnorna i stor utsträckning har kvar ansvaret
för barnen och hemmets skötsel även när de sökt sig ut på arbetsmarknaden.
Många svårigheter är förknippade med att kombinera förvärvsarbete med
hem och barn.
De utsatta småbarnsfamiljerna
De senaste årens befolkningsutveckling ger en allvarlig tankeställare inför
utformningen av den framtida familjepolitiken. Förutom att sjunkande
födelsetal kan vara uttryck för människors oro för sin egen och barnens
framtid är det uppenbart att föräldrar på grund av den förda familjepolitiken
inte orkar med flera barn, fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.
Dagens småbarnsföräldrar lever ofta under pressade förhållanden. Ett
problem är hur de skall kunna förena sin strävan att ge barnen bästa möjliga
uppväxtförhållanden med egen bibehållen ekonomisk trygghet och självständighet.
Många känner sig otrygga för barnens skull när de är på sina arbeten.
Jäkt mellan hemmet, barnstugan och arbetsplatsen och känslan av att inte få
tillräcklig tid för barnen medför stora bekymmer - för många allvarlig
samvetsnöd. Åtskilliga barn i lågstadiet saknar helt tillsyn när de inte är i
skolan.
De som kommit ut på arbetsmarknaden när barnen kommer, vågar många
gånger inte släppa sin tjänst - utöver den rätt till ledighet under barnens
första 18 månader som finns - även om de gärna skulle vilja ägna ytterligare
några år åt vård av sina små barn. Åmanlagarnas anställningstrygghet, som
främst ligger i antalet tjänsteår hos en och samme arbetsgivare, kan bidra till
detta. Även föräldrapenningens regler bygger på förvärvsarbete också
mellan barnens födelser med risk för att familjen annars går miste om
betydande belopp i stöd.
Många barnfamiljer har samtidigt svårt att nå eller upprätthålla en
acceptabel ekonomisk standard om de själva måste ordna sin barnomsorg
eller om bara en av föräldrarna förvärvsarbetar.
Flerbarnsfamiljerna har blivit 1970-talets största förlorare. Som SCB visat
är svårigheterna att kombinera förvärvsarbete med barn och familj många
och blir större ju flera barn familjen har. Inte ens mycket goda inkomster
förslår för att familjen själv skall kunna ordna barnomsorgen legalt eller
klara sig på en inkomst. Antalet familjer med fyra eller fler barn har halverats
sedan 1970-talets början.
För den ensamstående föräldern kan påfrestningen bli särskilt stor genom
att han eller hon förutsätts klara såväl förvärvsarbete som att fungera som
både mor och far för barnen utan det stöd som det innebär att dela det dagliga
ansvaret med en annan vuxen.
Mot. 1982/83:384
5
Den orättfärdiga jämlikheten
Den ekonomiska utvecklingen under 1950- och 1960-talen ledde till en
väsentlig förbättring av möjligheterna till utbildning och förvärvsarbete för
både män och kvinnor. Sjukvården, barn- och äldreomsorger byggdes ut.
Socialförsäkringen gav bättre stöd i utsatta situationer. Hushållens standard
förbättrades. Även från socialdemokratiskt håll talades om ”valfrihetens
samhälle”. Möjligheterna fanns för den enskilde och för familjerna att i
större utsträckning välja den livsform som passade bäst i olika situationer.
Det gällde bara att utforma politiken så att möjligheterna kunde tas till vara.
Men i stället lanserades vid slutet av 1960-talet en jämlikhetssyn som gick ut
på att stöpa alla i samma form, vare sig den passade eller inte. Jämlikheten
ansågs inte bara kräva ”ekonomisk självständighet”, dvs. förvärvsarbete för
alla, utan även samma vård och fostran av alla barn. Begreppet förskola
vidgades till att omfatta all kommunal barnomsorg, också för de allra minsta
barnen. Denna barnomsorg utformades ensidigt utan hänsyn till variationen i
familjernas efterfrågan:
Utbyggnaden av förskolan bör i främsta rummet inriktas på att tillgodose
behovet av heldagstillsyn . . . Målsättningen för utbyggnaden av förskolan
måste från jämlikhetssynpunkt vara att alla barn skall gå i förskola. (Den
socialdemokratiska jämlikhetsrapporten 1969.)
Sårbarheten ökade
Genom en allt hårdare familjebeskattning urholkades successivt barnfamiljernas
rörelseutrymme och ökade deras beroende av stöd, bidrag och
sådan barnomsorg som gynnades av det allmänna. Sårbarheten växte och
möjligheterna att styra familjerna blev större.
Sedan 1971 gäller en s. k. individuell beskattning, som i stort endast tar
hänsyn till hur många som tjänar in hushållsinkomsten, inte till hur många
som skall leva på den.
Genom att ingen hänsyn tas till ekonomisk bärkraft drabbas hushållen
hårdast de år då barnomsorgskostnaderna kan vara dryga eller försörjningsbördan
för växande barn och tonåringar är som störst. Först när barnen vuxit
upp får föräldrarna den ekonomiska rörelsefrihet de så väl skulle ha behövt
under tidigare år.
Skattesystemet är samtidigt gynnsammast för de hushåll där makarna
tjänar precis lika mycket var. Men ju ojämnare familjeinkomsten är
fördelad, desto hårdare slår skatten. Hårdast drabbas de som lever på en
enda inkomst. Skatten på en familjeinkomst blir normalt 30-55 procent
högre om endast en av föräldrarna tjänar in den jämfört med om den delas
lika dem emellan. Detta drabbar särskilt hårt familjer på platser med brist på
arbetstillfällen samt familjer med många eller små barn, eftersom de mer än
andra hushåll är hänvisade att leva på en enda inkomst.
1* Riksdagen 1982/83. 3 sami. Nr 384
Mot. 1982/83:384
6
Det nya klassamhället
Den förment jämlika inkomst- och familjepolitiken har i mångt och
mycket blivit djupt orättfärdig. Det talas ofta om ”det nya klassamhället”.
Yrke, utbildning och lönenivå betyder allt mindre. Den stora skiljelinjen går
i stället mellan barnfamiljer och icke barnfamiljer. Det är flerbarnsfamiljerna
- i synnerhet flerbarnsfamiljerna med en inkomst - som har det sämst.
Nedanstående tablå visar den lägsta taxerade hushållsinkomst som
krävdes för att nå existensminimum (enligt av riksdagen beslutade normer)
1981 och 1983.
1981
Antal Makar med Makar med Ensamstående
barn en inkomst två inkomster,
varav den ene en
halv industriarbetarlön
1 54 900 56 200
2 67 900 66 100
3 102 900 78 700
4 151 700 94 400
5 205 300 141300
Ensamföräldrarna har antagits uppbära underhållsbidrag motsvarande bidragsförskottet
för varje barn. Hyrorna för de olika hushållen har antagits uppnå ”övre
hyresgränsen" och därmed berättiga till högsta möjliga bostadsbidrag. Den ensamstående
föräldera liksom de båda förvärvsarbetande har förutsatts ha barntillsynsutgifter
enligt Kommunförbundets rekommenderade taxa för kommunal barnomsorg.
1983
Antal barn | Makar, en inkomst | Ensamstående |
1 | 71 000 kr | 32 000 kr |
2 | 88 000 ” | 27 000 ” |
3 | 107 000 ” | 22 000 ” |
4 | 137 000 ” | 15 000 ” |
5 | 202 000 ” | 8 500 ” |
Flerbarnstilläggen och bidragsförskott/underhållsbidrag har
frånräknats existensminiminormerna.1 Det har antagits att
familjerna med tre eller fler barn lyfter flerbarnstillägg för alla
barn från och med det tredje. Familjerna har inte förutsatts ha
underskottsavdrag. (Det skulle i många fall ha lett till högre
inkomstbehov än i tablån.)
26 800
24 600
23 700
1 Existensminimum 1983 uppgår till 18 300 kr. för ensamstående, 31 900 kr. för makar
och motsvarande samt till 7 900 kr. för varje barn. Bidragsförskottet uppgår till 7 954
kr. per barn.
Mot. 1982/83:384
7
Tvåföräldersfamiljer med tre eller flera barn, som mer än andra är
hänvisade till att leva på en enda inkomst, behöver dock alltjämt inkomster
betydligt över genomsnittet för att ens kunna nå den låga standard som
existensminimum utgör - den ligger t. ex. betydligt under lägsta folkpensionsstandard.
Detta beror främst på att ingen hänsyn tas vid beskattningen
till ekonomisk bärkraft. För ensamföräldrar är situationen annorlunda
främst beroende på att de erhåller särskilda skattelättnader samt på att
underhållsbidrag/bidragsförskott är skattefria.
Flertalet tvåföräldersfamiljer vid eller under existensminiminivån betalar
flerfaldigt mer i skatt än de får tillbaka i form av barn- och bostadsbidrag. En
sådan vanligt förekommande situation beskrivs i följande exempel:
En tvåbarnsfamilj med en genomsnittsindustriarbetarlön - i år ca 90 000 kr. - betalar
drygt 30 000 kr. i inkomstskatt och ca 9 000 kr. i moms. Familjen betalar således nästan
tre gånger mer i skatt än vad den uppbär i form av barnbidrag (6 600 kr.) och
bostadsbidrag (ca 8 000 kr.). Ändå lever familjen under existensminiminivån om hyran
är högre än 1 600 kr. i månaden.
Detta visar att den s. k. rundgången inte fungerar. Inte ens betydande
barn- eller bostadsbidrag förmår ändra detta faktum. Utformas inte
familjebeskattningen annorlunda kan allt fler barnfamiljer tvingas söka
socialbidrag för att ha något att leva av sedan skatten är betald.
Statistiken bekräftar
Att den förda familjepolitiken blivit föga solidarisk bekräftas också av
undersökningar som Statistiska centralbyrån (de s. k. levnadsnivåundersökningarna
”ULF”) och jämställdhetskommittén låtit utföra (Kvinnors arbete,
SOU 1979:89). Man har bl. a. jämfört vad man kallar ”SACO-hushåll” med
”LO-hushåll”. Av dessa jämförelser framgår att ungefär dubbelt så stor
andel av SACO-hushållen använde kommunal barnomsorg som LOhushållen
- 46 % mot 24 %. Enbarnsfamiljerna använder dubbelt så ofta
kommunal barnomsorg som familjerna med tre eller fler barn - 31 % mot
16%.
Undersökningarna visade också att föräldrarna själva tog hand om barnen
i 62 % av hushållen med tre eller fler barn mot i 32 % av enbarnshushållen
och i mer än dubbelt så många LO-hushåll som SACO-hushåll. Således är det
inte främst ekonomiskt starkare hushåll som har mamma eller pappa
hemma.
Även om det fortfarande är ovanligt att pappan tar hand om barnen medan
mamman förvärvsarbetar, händer det oftare i flerbarnsfamiljerna än i de små
familjerna. Detta kan inte minst bero på att många flerbarnsfamiljers enda
chans att bättra på hushållskassan är deltidsarbete för mamman när pappan
kommit hem från sitt förvärvsarbete.
De familjer som själva tar hand om sina handikappade barn kan få särskilt
Mot. 1982/83:384
8
stöd. Detta är som regel mindre än det stöd som utgår om barnet i stället
kunnat få kommunal barnomsorg.
Hushåll med lägre löner och/eller flera barn får således förhållandevis
mindre del av den ensidigt gynnade kommunala barnomsorgen än familjer
med högre utbildning och mindre försörjningsbörda. Ändå måste barnomsorgen
också för de hushåll som själva tar hand om barnen ses som en kostnad
i form av utebliven lön och/eller egna utgifter för barnomsorgen.
De borgerliga regeringarnas politik
I och med den första trepartiregeringens tillträde 1976 påbörjades en
kursomläggning i familjepolitiken i syfte att skapa bättre förutsättningar för
barnens trygghet.
Rätt till ledighet för vård av barn infördes, innebärande rätt för föräldrar
med barn under åtta år att förkorta sin arbetstid till normalt sex timmar per
dag, samt rätt till hel tjänstledighet från arbetet för föräldrar med barn under
ett och ett halvt år.
Föräldraförsäkringen har byggts ut från sju till tolv månader, varav de
första nio ersätts enligt inkomstbortfallsprincipen och de tre sista med ett
garantibelopp (f. n. 37 kr. per dag). (M motsatte sig inkomstbortfallsprincipen
under den nionde månaden liksom rätten till 60 dagars betald
föräldrapenning per år och barn för vård av sjukt barn och ville i stället
använda pengarna till en påbörjad vårdnadsersättning och till bättre stöd till
familjer med ofta sjuka eller handikappade barn.)
Barnbidraget höjdes från 1 800 kr. till 3 000 kr. per barn och år.
Familjeekonomiska kommittén och bostadsbidragskommittén tillsattes,
inte minst på grund av moderata framställningar, i syfte att få ett rättvisare
utformat stöd till barnfamiljerna.
Riksdagen har - under motstånd från (s) och (vpk) - beslutat att
hemarbetande föräldrar med barn under tre år skall få räkna ATP-år.
Utbyggnaden av barnomsorgen har fortsatt. Fr. o. m. 1983 skulle statsbidrag
utgå med 40 % av kommunernas bruttokostnad för all kommunal
barnomsorg samtidigt som en rad tvingande normer för barnomsorgen
avskaffades. Familjedaghemmen och deltidsförskolorna skulle därigenom
inte längre missgynnas i statsbidragsgivningen. Efter socialdemokraternas
regeringstillträde hösten 1982 har detta beslut rivits upp och de gamla
reglerna fortsätter att gälla.
Efter moderat initiativ (december 1979) har flerbarnstillägg införts från
1982. Det utgick med ett fjärdedels barnbidrag i familjer med tre barn och
med ytterligare ett halvt extra barnbidrag per barn fr. o. m. det fjärde
barnet.
Det är utmärkt att socialdemokraterna numera accepterar flerbarnstilläggen
och t. o. m. föreslagit den fördubbling som gäller fr. o. m. i år. Tyvärr
täcker denna förbättring mestadels inte ens de merkostnader för barnhus
Mot. 1982/83:384
9
hållen som uppstår till följd av devalveringen hösten 1982 och momshöjningen
den 1 januari 1983.
Det som gjorts under de borgerliga regeringarna är viktiga förbättringar
men långt ifrån tillräckligt. Skatte- och barnomsorgspolitiken är alltjämt mer
”solidarisk” med den målsättning för familjepolitiken som en gång lades fast
i den socialdemokratiska jämlikhetsrapporten än med barnfamiljernas
behov av valfrihet, rättvisa och trygghet.
Myndigförklara barnfamiljerna
Moderata samlingspartiet har år efter år arbetat för en rättvisare
familjepolitik, där familjerna ges bättre möjlighet att själva bestämma hur de
skall ordna sin tillvaro under de viktiga år när barnen är små. Det är väl känt
att föräldrar som är harmoniska och trivs med tillvaron har bäst förutsättningar
att ge barnen den känslomässiga trygghet de behöver. Rimligtvis vet
familjen själv bäst hur man skall fördela och kombinera arbete och ansvar i
hemmet, i förvärvslivet och i samhällslivet. Olika perioder i barns och
föräldrars liv medför dessutom olika behov och önskemål. Familjepolitiken
måste därför föras i termer av rättvisa, valfrihet och äkta solidaritet - inte
utifrån en ogenomtänkt jämlikhetsfilosofi, sorn ofta gjort det särskilt svårt
för dem som bäst skulle behöva det allmännas stöd. Statsmakterna kan göra
mycket för en sådan rättvis trygg- och valfrihetsskapande familjepolitik. Det
kan dock aldrig ske genom att ensidigt gynna vissa alternativ samtidigt som
andra missgynnas.
Rättvisa och valfrihet
Förvärvsarbete för båda föräldrarna och daghemsvård för barnen är en bra
lösning för många familjer. En under våren 1980 av Statistiska centralbyrån
genomförd undersökning visar att ytterligare 137 000 platser i den kommunala
barnomsorgen då efterfrågades. Särskilt stor var efterfrågan från
deltidsarbetande och från föräldrar med mindre barn.
Resultatet av efterfrågeundersökningen utgör emellertid inget riktigt mått
på hur barnfamiljerna värderar daghemsvården. Varje alternativ ställer sig
nämligen i regel betydligt dyrare på grund av den ensidiga inriktningen av
stödet till barnomsorgen. Den anförda efterfrågan på daghemsplatser anger
därför endast efterfrågan med nuvarande ensidiga stöd.
Beslutet som riksdagen fattade våren 1976 om att 100 000 nya daghemsplatser
skulle börja byggas inom en femårsperiod grundades på samma sätt
på felaktiga förutsättningar om familjernas preferenser och var samhällsekonomiskt
oansvarigt. Årskostnaden för en nybyggd daghemsplats för barn
under tre års ålder beräknas nu till ca 70 000 kr. Av dessa står stat och
kommun - dvs. skattebetalarna - för ungefär 65 000 kr. medan resten
finansieras med daghemsavgifter. Samtidigt skall även långtidsvård, äldre
Mot. 1982/83:384
10
omsorg och handikappvård - alla med hög prioritet - rymmas inom den
samhällsekonomiskt försvarbara ramen.
Vi tog avstånd ifrån femårsplanen 1976. Vår kritik kvarstår. Det visar sig
nu också att trots att många kommuner inte uppnått den teoretiska nivån för
behovstäckning enligt socialstyrelsens normer står de med tomma eller dåligt
utnyttjade daghemsplatser. Om inte behovsberäkningarna med de givna
förutsättningarna är helt orealistiska måste det betyda att utformningen av
barnomsorgen inte passar familjernas behov. Det statsbidragssystem som
riksdagens socialistiska majoritet på regeringens förslag nu beslutat förlänga
är i hög grad skuld till detta. Det är byråkratiskt och regelfixerat samt ensidigt
inriktat på traditionell, kommunal barnomsorg. Statsbidragsreglerna ger inte
utrymme för valfrihet och är därför orättvisa.
Rättvise- och valfrihetstänkandet måste spela en väsentlig roll för
utformningen av familjepolitiken under de kommande åren. Vård av barn
måste erkännas som ett viktigt arbete även när det är föräldrarna själva,
anhöriga eller andra privat engagerade vårdare som står för vården.
Grundläggande för en rättvis och solidarisk familjepolitik är dock att
skattesystemet läggs om så att det tar hänsyn till barnfamiljernas lägre
ekonomiska bärkraft.
Skatt efter bärkraft
Det är tolv år sedan sambeskattningen av makars förvärvsinkomster
ersattes med individuell beskattning. Tyvärr har den individuella beskattningen,
som den kommit att utformas, lett till betydande orättvisor i
fördelningen av skattebördan och till alltmer svårbemästrade problem. Det
är därför angeläget att en allsidig utvärdering av familjebeskattningen
kommer till stånd och att förslag framläggs i syfte att komma till rätta med
dess nackdelar.
Skatten styr hushållen
Syftet med den individuella beskattningen, när den infördes för drygt tio år
sedan, var bl. a. att underlätta kvinnors förvärvsarbete. Under särbeskattningens
första år spelade det ingen roll om en genomsnittlig industriarbetarlön
fördelades lika mellan makarna eller om endast en av dem tjänade in
den. Den statliga skatten var nämligen proportionell - dvs. togs ut med en
och samma procentsats - nästan ända upp till dessa vanliga inkomstlägen.
I dag är situationen en helt annan därför att den statliga skatteskalan blivit
alltmer progressiv - dvs. skatten tas ut efter en allt högre procentsats när
inkomsten ökar - redan i mycket låga inkomstlägen. Detta har lett till att
skatten på en vanlig industriarbetarlön ökar med nära en tredjedel, eller ca
7 000 kr., om endast en av föräldrarna tjänar in lönen jämfört med om de
tjänar in hälften var.
Mot. 1982/83:384
11
Skatteproblematiken kan sammanfattas sålunda:
1. Skatten tar i stort endast hänsyn till hur många som tjänar in
hushållsinkomsten, inte till hur många som skall leva på den. Detta drabbar
särskilt hårt flerbarnsfamiljer och hushåll i glesbygd som i större utsträckning
än andra är hänvisade till att leva på en inkomst.
Genom att ingen hänsyn tas till ekonomisk bärkraft drabbas hushållen
ojämförligt hårdast de år försörjningsbördan är som störst. Först när barnen
vuxit upp får föräldrarna den ekonomiska rörelsefrihet de så väl skulle ha
behövt under tidigare år.
2. Skattesystemet är gynnsammast för de hushåll där man och kvinna
tjänar precis lika mycket var. Ju ojämnare familjeinkomsten är fördelad
desto hårdare slår skatten. I många familjer tvingar detta fram en
arbetsfördelning i strid med makarnas egna önskemål.
3. Eftersom barntillsynskostnader räknas som privat levnadsomkostnad
måste de - med undantag för ett schablonavdrag på 2 000 kr. - betalas med
redan beskattade pengar. Mycket få barnfamiljer har därför möjlighet att
själva betala sin barnomsorg utan allvarliga konsekvenser för familjens
ekonomi. Detta gäller även om kostnaden skulle vara betydligt lägre än inom
den kommunala barnomsorgen. Den ”svarta” barnomsorgen är en följd av
detta.
4. Eftersom skatten inte tar hänsyn till bärkraften har vi fått en
omfattande ”rundgång”. Barnfamiljerna har tvingats in i ett beroende av
behovsprövade bostadsbidrag och starkt subventionerad kommunal barnomsorg.
Detta gäller också många barnfamiljer som på papperet har goda
inkomster.
5. Avtrappningen av bostadsbidragen får samma verkan som en extra
marginalskatt på 15-22 % i år från år allt bredare inkomstskikt. Ju fler barn i
familjen desto större blir bidragen. Baksidan av detta är att också de
inkomstskikt i vilka bidragen trappas av blir större. Behållningen av en
inkomstökning blir därför regelmässigt lägre ju större behoven av en
inkomstökning är och ju fler som skall leva pä inkomsten.
6. De behovsprövade bostadsbidragen förmår inte uppväga orättvisorna i
beskattningens utformning eftersom de endast tar hänsyn till inkomsten före
skatt. Bostadsbidragskommittén, som nyligen slutfört sitt arbete, föreslår
inte heller några ändringar i detta avseende, eftersom systemet då skulle bli
för svårt att hantera.
Reformera familjebeskattningen
Familj ebeskattningen har således lett till en föga rättvis fördelning av
skattebördan mellan olika hushåll och mellan olika stadier i familjernas liv.
Den styr dessutom ofta familjerna och deras möjligheter att själva bestämma
om arbetsfördelning och barnomsorg. Samtidigt har vi fått en betydande
rundgång och högre marginaleffekter ju fler som skall leva på inkomsten.
Mot. 1982/83:384
12
Avdrag för barnomsorg
Vi har tidigare konstaterat att barntillsynskostnader sedan 1971 års
skatteomläggning betraktas som en privat levnadskostnad som - med
undantag för ett schablonavdrag på 2 000 kr. - inte får dras av vid
beskattningen. En omfattande svart marknad för barntillsyn har därmed
tvingats fram.
Även om föräldrarna förvärvsarbetar har de vårdansvar gentemot sina
barn. Därför borde nödvändiga och styrkta barntillsynskostnader betraktas
som avdragsgill utgift för inkomsternas förvärvande på samma sätt som t. ex.
utgifter för resor till och från arbetet. ”Taket” för en sådan avdragsrätt bör
givetvis variera efter antalet barn och deras ålder. Den vårdnadsersättning
som vi längre fram förordar skall givetvis avräknas, eftersom den skall vara
obeskattad. Förvärvsarbetande föräldrar skulle med ett sådant system kunna
betala mer än som nu är möjligt om de ordnar barnomsorgen själva eller en
motsvarande högre avgift till den kommunala barnomsorgen. Detta skulle
minska behovet av stöd till kommunala dag-, fritids- och familjedaghem.
Eftersom barntillsynskostnaderna måste styrkas för att föräldrarna skall få
göra avdrag vore det samtidigt ett bra sätt att komma till rätta med den
”svarta” barnomsorgen och ge många privata barnvårdare den sociala
trygghet de hittills gått miste om.
En sådan avdragsrätt bör ingå i en reformerad familjebeskattning.
Frivillig tudelning
Ett alternativ som diskuterats har varit ”frivillig tudelning” av familjeinkomsten
upp till belopp som kunde variera med antalet barn. Familjerna
skulle få bättre möjligheter att välja den arbetsfördelning som är bäst i det
enskilda fallet och i den aktuella situationen. En betydande nackdel med ett
sådant system är att inte heller det skulle ta tillräcklig hänsyn till hur många
som skall leva på inkomsten, att det skulle bli ännu mer svåröverskådligt för
den enskilde och att tröskeleffekter uppstår.
Mer proportionell skatt?
En bättre åtgärd vore att eftersträva en låg och mindre progressiv
beskattning i låga och vanliga inkomstlägen och att kombinera detta med
grundavdrag för barn och avdrag för barntillsyn. När den individuella
beskattningen infördes 1971 spelade det, som nämnts, ingen större roll om
låga eller vanliga inkomster fördelades lika mellan makarna eller om endast
en av dem tjänade in familjeinkomsten. Den statliga inkomstskatten togs
nämligen ut med en och samma skattesats på 10 % nästan ända upp till en
genomsnittslön. Nu är situationen en helt annan.
Skattesatsen är i dag 0 till 4 % upp till en inkomst på drygt 51 000 kr. i
Mot. 1982/83:384
13
stället för 10 % 1971. Motivet har angetts vara hänsyn till dem som har lägst
ekonomisk bärkraft.
Resultatet har i stället blivit att deltidsarbete blivit alltmer lönsamt i
förhållande till heltidsarbete samt att hushåll där inkomsten är fördelad på
flera händer dragit den största nyttan av skattelättnaderna, medan de
flerbarnshushåll och hushåll i glesbygd som bara har en enda inkomst har
dragit den minsta.
Skattelättnader i botten är utomordentligt kostnadskrävande, eftersom de
tillfaller alla, vare sig de har låga, normala eller mycket höga inkomster.
Samma skattelättnader hade kunnat ges en långt mer social profil om de i
stället inriktats på barnfamiljerna. (För dem som har väsentligt nedsatt
skatteförmåga på grund av t. ex. sjukdom eller långvarig arbetslöshet finns
redan - och bör även framgent finnas - särskilda regler.)
En återgång till en låg och betydligt mindre progressiv beskattning i vanliga
inkomstlägen i kombination med någon form av grundavdrag för barn bör
ske på sikt. Ju fler barn som finns i familjen, desto viktigare måste det vara att
inte beskatta den del av inkomsten som krävs för en rimlig levnadsnivå för
barnen.
Ett sådant skattesystem skulle innebära stora fördelar. Arbetsfördelningen
mellan makar skulle inte styras av skatten, eftersom denna skulle bli
ungefär lika stor oberoende av hur hushållsinkomsten fördelas dem emellan.
Marginalskatten i vanliga inkomstlägen för heltidsarbetande skulle bli lägre
än nu - och lägre än i den beslutade marginalskatteomläggningen.
Deltidsarbete skulle inte längre löna sig så mycket bättre än heltidsarbete.
Avdrag av olika slag skulle bli mer likvärda. Behovet av inkomstprövade
bidrag skulle minska genom att man redan vid beskattningen tog hänsyn till
barnfamiljernas lägre skatteförmåga. Rundgången skulle minska liksom de
hårda marginaleffekter som beror på att behovsprövade bidrag faller
bort.
Målet bör vara att de barnfamiljer som betalar skatt inte skall behöva
uppbära behovsprövade bidrag. De barnfamiljer som behöver sådana bidrag
skall inte heller behöva betala skatt.
En allsidig utredning bör därför omedelbart tillsättas i syfte att anpassa
skatten till ekonomisk bärkraft och därigenom ge familjerna bättre möjlighet
att själva ta ekonomiskt ansvar för barnen.
Första steget till en rättvisare familjebeskattning skall kunna tas redan för
inkomståret 1984.
Existensminimireglerna måste ändras
Även existensminimireglerna måste skyndsamt ses över. Innebörden i
dem är att skatten kan nedsättas på grund av t. ex. långvarig sjukdom eller
arbetslöshet eller vid stor försörjningsbörda. I tvåföräldrafamiljerna avses
därmed normalt minst tre barn. Förutsättningen är att inkomsten efter skatt
Mot. 1982/83:384
14
och bostadskostnad annars inte skulle nå upp till de av riksdagen fastställda
existensminiminormerna. Dessa följer konsumentprisindex. För år 1983 har
de fastställts till 18 300 kr. för ensamstående, 31 900 kr. för sammanlevande
makar och jämställda och till 7 900 kr. för varje barn. Till detta kommer
bostadskostnaderna. (Existensminimum för varje barn motsvarar ungefär
bidragsförskottets storlek.)
Nedsättningen av skatten kan inte medges enbart av den anledningen att
inkomsten är låg.
Vid tillämpningen av reglerna har flerbarnsfamiljer, som bor i eget
småhus, mestadels förvägrats rätt till existensminimum trots att de med full
skatt inte når upp till denna nivå. Endast om huset är av allra enklaste
beskaffenhet har existensminimiavdrag medgivits. Detta innebär att flerbarnsfamiljer,
som oftare än andra hushåll bor i småhus, normalt utestängs
genom reglernas tillämpning även om småhusen är mycket högt belånade.
Fråga har vidare uppkommit om flerbarnsfamiljer med hemarbetande
förälder har rätt till existensminimiavdrag, om föräldern frivilligt avstår från
förvärvsarbete. Värdet av vården av t. ex. tre småbarn under arbetstid är ca
150 000 kr. - tre gånger 50 000 kr. enligt de genomsnittliga daghemskostnaderna
år 1982. Förhållandevis få förvärvsarbeten har lika högt värde även om
socialavgifter läggs ihop med lönen. Enligt vår uppfattning måste det av
existensminimireglerna klart framgå att vård av egna småbarn bör jämställas
med förvärvsarbete.
Slutligen har fråga också uppkommit om barntillsynskostnader får beaktas
vid tillämpning av existensminimireglerna. Kostnader för inkomsternas
förvärvande synes få beaktas om de är avdragsgilla vid beskattningen.
Barntillsynskostnader är enligt gällande skattelagstiftning inte avdragsgilla,
bortsett från ett schablonavdrag på 2 000 kr. Detta innebär att om t. ex.
mamman i en flerbarnsfamilj, som medgivits skattenedsättning enligt
existensminimireglerna, tar förvärvsarbete, kan resultatet efter skatt,
bortfallande bostadsbidrag och barntillsynskostnader t. o. m. bli betydligt
sämre än tidigare.
Existensminimireglerna bör därför ändras så att det klart framgår att de
också får tillämpas
o vid boende i eget hem av normal kvalitet
o om en förälder själv vårdar familjens barn samt
o att också nödvändiga barntillsynskostnader måste beaktas.
Existensminimireglerna är emellertid ingen långsiktig lösning på de
problem som uppkommer genom att skatten inte tar hänsyn till ekonomisk
bärkraft. Reglerna leder nämligen i princip till 100-procentig marginalskatt i
mycket breda inkomstskikt om familjer med sådan skattenedsättning
förbättrar sin inkomst. Skattenedsättningen minskar nämligen i takt med att
inkomsten ökar. Våra förslag till förändrade regler måste därför ses som ett
Mot. 1982/83:384
15
provisorium i avvaktan på ett reformerat skattesystem i enlighet med vad
som ovan förordats.
Mångfald i barnomsorgen
I avvaktan på ett skattesystem som tar hänsyn till ekonomisk bärkraft är
det särskilt viktigt att det samlade stödet till barnomsorgen läggs om så att det
blir mer rättvist fördelat mellan de föräldrar som kan och vill utnyttja den
kommunala barnomsorgen och dem som vill eller måste ordna sin
barnomsorg på annat vis. Avgifterna i barnomsorgen måste kostnadsanpassas
bättre. Detta åstadkommer bl. a. genom ändrade statsbidragsregler,
införande av vårdnadsersättning och konkurrensneutralitet mellan skilda
barnomsorgsformer.
Den i verkligheten mycket dyra daghemsvården är ekonomiskt långt mer
fördelaktig för familjen än den betydligt mindre kostsamma privata
vården:
Om ett par föräldrar med 150 000 kr. i sammanlagd inkomst använder
daghemsvård för sina två barn, blir inkomstbehållningen ca 70 000 kr. efter
skatt, hyra och daghemsavgift. Delar de i stället en privat barnvårdare med
en annan familj sjunker behållningen till ca 34 000 kr. Då är ändå den
verkliga kostnaden för daghemsvården för de båda barnen ca 100 000 kr. om
året mot ungefär 46 000 kr. (hälften av 92 000 kr.) för den delade
barnvårdaren. Således ger den dubbelt så dyra kommunala barnomsorgen
dubbelt så stor behållen inkomst som den enskilt ordnade barnomsorgen.
Det är viktigt att underlätta uppkomsten av flexibla och mindre
kostnadskrävande barnomsorgsformer så att fler kan få sina barnomsorgsbehov
tillgodosedda. De begränsade allmänna resurserna gör det ytterligare
angeläget att underlätta - inte motverka - olika alternativa barnomsorgsformer.
Ett rättvisare barnomsorgsstöd som ger större valfrihet skulle också
innebära att kommunernas barnomsorgsplatser i högre grad skulle kunna
utnyttjas av familjer som föredrar den formen av barnomsorg, samtidigt som
köerna och utbyggnadsbehovet torde minska.
Utbyggnad av föräldraförsäkringen är ingen framkomlig väg
Föräldraförsäkringen ger ersättning för inkomstbortfall de första nio
månaderna med upp till ca 400 kr. om dagen och ett garantibelopp på f. n. 37
kr. om dagen under ytterligare tre månader. (Allmän enighet råder om att
ersättningen under större delen av tiden skall utgå efter inkomstbortfallsprincipen.)
Är kvinnan inte försäkrad för minst 37 kr. om dagen då hon blir gravid
betalas normalt endast garantibeloppet ut. Föräldrapenningen kan därigenom
variera från ca 13 000 kr. till över 112 000 kr. under barnets första år.
Mot. 1982/83:384
16
Föräldrapenningen blir dessutom ofta högst för första barnet, eftersom det är
vanligt att båda föräldrarna (eller ensamföräldern) arbetat heltid innan detta
barn kommer och blir därefter successivt lägre för följande barn (då
försörjningsbördan är större). Garantibeloppet 37 kr. har dessutom inte följt
med löneutvecklingen utan tappat 25 % av sitt värde sedan 1979. De
småbarnsföräldrar som har det svagare försäkringsskyddet har därigenom
sacket efter. Det är därför angeläget att i samband med att föräldraförsäkringen
ses över beakta att garantinivåns värde upprätthålls.
Föräldraförsäkringen förutsätter att ensamföräldern eller den ena av två
föräldrar arbetar högst sex timmar om dagen. Den kan därför inte användas
som bidrag till betalning av en ersättare när föräldrarna förvärvsarbetar mer
än sex timmar.
Föräldrapenningen är beskattad och påverkar därför bostadsbidragets
storlek. Behållningen av en och samma föräldrapenning blir därför många
gånger lägre - efter skatt och bortfallande bostadsbidrag - i familjer med
sammanlagda lägre inkomster och/eller många barn än i familjer med bättre
ekonomisk bärkraft.
En ytterligare utbyggnad i tiden av föräldraförsäkringen är därför enligt vår
mening inte en framkomlig väg för att åstadkomma ökad rättvisa och valfrihet.
En sådan utbyggnad skulle dessutom vara utomordentligt resurskrävande.
Den skulle vidare innebära att familjer där en förälder arbetar högst sex
timmar om dagen inte bara skulle få ut den utbyggda föräldrapenningen utan
också oförändrat stort stöd i form av kommunal barnomsorg, om de åtnjuter
sådan. Familjen skulle med andra ord få dubbelt stöd eftersom det inte finns
någon koppling till föräldraavgiften för den kommunala barnomsorgen. En
annan barnfamilj där båda föräldrarna (eller ensamföräldern) arbetar mer än
sex timmar om dagen skulle däremot inte få del i någotdera stödet om de
själva ordnar sin barntillsyn. I stället för att öka rättvisan och vidga
valfriheten skulle trycket på den kommunala barnomsorgen snarast öka.
Vårdnadsersättning
Ett enkelt, rättvist och smidigt sätt att åstadkomma ökad rättvisa och
valfrihet är att i stället komplettera föräldraförsäkringen med en vårdnadsersättning
som inledningsvis skulle omfatta alla barn mellan ett och tre års
ålder.
Denna bör bl. a. fördelningspolitiska skäl t. v. vara obeskattad, eftersom
flerbarnsfamiljer och familjer med lägre inkomster med nuvarande skatteoch
bidragssystem skulle missgynnas av en beskattad vårdnadsersättning,
vilken också minskar bostadsbidraget.
I nedanstående tablå visas hur flerbarnsfamiljer och familjer med lägre
inkomster skulle missgynnas om vårdnadsersättningen gjordes skattepliktig.
Vad som blir kvar av ersättningen anges procentuellt.
Mot. 1982/83:384
17
Ensamförälder | ||
Inkomst | Behållning med |
|
40 000 kr. | 50% |
|
80 000 kr. | 18% |
|
120 000 kr. | 22% |
|
Gifta eller motsvarande | ||
Inkomst | Behållning med | Behållning med |
| 1 barn | 3 b a r n |
120 000 kr. + 80 000 | 42% | 42 % |
80 000 kr. + 40 000 | 66% | 42% |
80 000 kr. + 0 | 56% | 56% |
120 000 kr. + 0 | 80% | 56% |
200 000 kr. + 0 | 80% | 80% |
Vårdnadsersättningen före skatt och bortfallande bostadsbidrag har förutsatts vara
10 000 kr. 1982 års regler för skatt och bostadsbidrag har tillämpats vid beräkningen.
En vårdnadsersättning bör kunna användas som ett tillskott till familjeekonomin
om föräldrarna väljer att helt eller delvis vårda barnet (barnen)
själva eller som bidrag till täckande av kostnaderna för privat barnomsorg
eller för att möjliggöra en högre, mer marknadsmässig ersättning för den
kommunala barnomsorgen.
Även om kommunerna själva bestämmer utformningen av och nivån på
föräldraavgifterna inom den kommunala barnomsorgen, är det angeläget att
föräldraavgifterna i motsvarande mån räknas upp för de barn som får
vårdnadsersättning.
En enhetlig och obeskattad vårdnadsersättning är mycket lätt att
administrera för såväl myndigheter som de berörda familjerna. En obeskattad
vårdnadsersättning ger inte pensionsgrundande inkomst för den förälder
som uppbär den. Detta kompenseras av att småbarnsföräldrar med barn
under tre års ålder numera har rätt att räkna ATP-år.
En obeskattad ersättning erbjuder följande fördelar:
- Enkel administration, kan samordnas med barnbidraget.
- Inga problem med vem som skall beskattas för ersättningen.
- Inga marginalskatteeffekter.
- Inga kontrollproblem i fråga om förvärvsarbetets omfattning.
- Mer socialt rättfärdig för flerbarnsfamiljer och andra familjer med låg
ekonomisk bärkraft än en skattepliktig ersättning.
- Mycket enkelt att räkna upp avgiften inom den kommunala barnomsorgen
för barn med vårdnadsersättning.
Vi föreslår därför att vårdnadsersättningen görs obeskattad och att den
inte påverkar bostadsbidragets storlek. Vi föreslår också att vårdnadsersätt
Mot. 1982/83:384
18
ningen sätts till 6 000 kr. per år och barn samt att den skall träda i kraft den 1
januari 1984.
Kostnader och finansieringsmetoder
I SCB:s undersökning av efterfrågan på kommunal barnomsorg år 1980
framgick att 34 % av 3-6-åringarna hade plats inom den kommunala
barnomsorgen mot 23 % av dem som var yngre. Mycket få barn under ett års
ålder torde befinna sig i den kommunala barnomsorgen, varför de
tillgängliga platserna nästan helt torde utnyttjas av ett- och tvååringarna.
Andelen placerade ett- och tvååringar skulle då bli ca 34 %.
En obeskattad vårdnadsersättning på 6 000 kr. om året för varje barn i
dessa åldrar skulle kosta 1 140 milj. kr. per år. Härifrån kan avräknas ca 30 %
som direkt skulle återföras i form av ökade dag- och familjedaghemsavgifter
för barn med vårdnadsersättning.
Kommunerna fastställer själva sina föräldraavgifter. För att kommunerna
skall höja sina avgifter för de barn som har vårdnadsersättning bör
motsvarande belopp samt inbesparade socialbidrag - tillsammans ca 440
milj. kr. - avräknas från stadsbidraget till barnomsorgen.
Kvarstående finansieringsbehov blir ca 700 milj. kr. Detta bör finansieras
inom ramen för det statliga stödet till barnomsorgen, vilket underlättas av att
utbyggnadsbehovet tack vare vårdnadsersättningen kan beräknas minska.
Genom en vårdnadsersättning skulle fler föräldrar med småbarn kunna
välja andra former av barntillsyn än den kommunala. Det skulle bli lättare att
kunna betala en privat dagmamma eller att kanske slå sig ihop med andra
familjer om en barnvårdare. Samtliga familjer skulle kunna använda
vårdnadsersättningen för att minska sin arbetstid eller för att själva ta hand
om barnen. Det blir lättare att få en plats för dem som föredrar den formen av
barnomsorg. För varje kommunal småbarnsplats som inte behöver byggas
frigörs allmänna medel som beloppsmässigt motsvarar vårdnadsersättning
för tio barn.
Trygghetsgaranti för de sämst ställda småbarnsföräldrarna
Vi är medvetna om att den föreslagna vårdnadsersättningen inte på långt
när täcker det verkliga värdet av eller kostnaden för det barnavårdande
arbetet och att det inte heller ensamt garanterar alla småbarnsföräldrar en
rimlig valfrihet. Vårdnadsersättningen och föräldraförsäkringen bör därför
kompletteras med en trygghetsgaranti. Syftet är att garantera också
barnfamiljer i små ekonomiska omständigheter, även ensamföräldrar, den
trygghet som ligger i att veta att de kan avstå från förvärvsarbete helt eller
delvis under någon tid för att i stället ta hand om barnen om de inte orkar med
både förvärvsarbete och barn eller om de anser att det skulle vara bäst för
barnen.
Mot. 1982/83:384
19
En sådan trygghetsgaranti bör handhas av försäkringskassan. Garantin
skulle till en början kunna omfatta familjer med minst ett barn under tre år
eller två barn under skolåldern. Underhållsbidrag, bidragsförskott, barnpension,
bostadsbidrag, sjukpenning och andra inkomster måste naturligtvis
avräknas. Likaså måste möjligheterna för studerande föräldrar att erhålla
studiemedel och barntillägg beaktas.
Trygghetsgarantin bör utformas som en rätt till inkomstutfyllnad upp till
en viss minimistandard för de småbarnshushåll som omfattas av garantin.
En trygghetsgaranti av detta slag bör skyndsamt utredas och föreslås. Den
skulle innebära mycket små kostnader och i många fall t. o. m. besparingar.
Alternativkostnaden är ju antingen socialbidrag eller en betydande (familje)-daghemssubvention
minskad med den skatt och eventuella reduktion av
bostadsbidraget som förvärvsarbetet skulle ha medfört.
Kvalitet i barnomsorgen
Okat ansvar för kommunerna
All barnomsorg måste vara av god kvalitet. Genom de nya regler för
statsbidrag som skulle ha gällt från 1983, hade kommunerna fått ett ökat
ansvar för kvaliteten i den kommunala barnomsorgen. Genom att den
statliga detaljregleringen slopats och statsbidrag hade kommit att utgå också
för deltidsförskola och öppen förskola hade kommunerna fått bättre
möjligheter att finna förnuftiga lösningar anpassade efter behov och
förutsättningar i resp. kommun. De hade snabbare kunnat anpassa sig efter
förändringar i efterfrågan. Familjedaghemmen hade inte längre blivit
diskriminerade genom statsbidragens utformning. Man hade lättare kunnat
ordna barnomsorg i befintliga lokaler. Barnomsorg i ett hus med uppvuxen
trädgård i stället för i nya paviljonger, innebär många gånger en kvalitetshöjning.
Alla kan inte få kommunal daghemsplats och alla vill heller inte ha det.
Många väljer hellre en plats i familjedaghem. För de minsta barnen - som bör
ha så få personer omkring sig som möjligt och helst vårdas av samma person är
många gånger ett familjedaghem att föredra. Detsamma gäller många
invandrarbarn, som då kan få vara i en familj som talar deras eget språk. I
glesbygd är mestadels familjedaghem den naturliga lösningen.
Kommunerna skulle med de nya, av riksdagens socialistiska majoritet
upphävda reglerna, också fått stor frihet och ett stort ansvar för att tillse att
knappa resurser fördelats efter behoven vid de olika institutionerna. I vissa
daghemsgrupper kan det t. ex. finnas barn som har särskilt stora behov av
språklig stimulans eller kommer från socialt instabila miljöer. Vissa grupper
har behov av större personaltäthet och andra resurser än andra grupper.
Dagmammorna måste liksom daghemspersonalen få möjlighet till både
utbildning och fortbildning. Deras anställningstrygghet är viktig för konti
Mot. 1982/83:384
20
nuitet och kvalitet. De bör också ha möjlighet till kontakt och samarbete med
en barnstuga i området. De öppna förskolorna kan bli ett värdefullt stöd för
både familjedaghemmen och de hemarbetande föräldrarna i området och en
naturlig kontaktpunkt för många.
Prestationsrelaterat statsbidrag till barnomsorgen
Om de förenklade statsbidragsreglerna för barnomsorgen fått gälla hade
kommunerna -sorn nämnts givits möjlighet att tillämpa okonventionella
lösningar för att tillgodose behovet av barnomsorg. När dessa regelförenklingar
behandlades av riksdagen förordade vi att statsbidraget skulle stå i
direkt relation till antalet barn i den kommunalt och enskilt bedrivna
barnomsorgen. Denna ”prestationsrelation” av statsbidraget skulle stimulera
till ett bättre platsutnyttjande. Överkapaciteten skulle kunna utnyttjas där
den finns. Stora grupper 7-9-åringar som nu har liten eller ingen tillsyn skulle
kunna få en bättre fritid - och flera av dem därigenom säkerligen en bättre
framtid.
Regeringen har i budgetpropositionen aviserat förslag till nya metoder att
beräkna statsbidraget till barnomsorgen. Vi anser att starka skäl talar för ett
prestationsrelaterat, smidigt och obyråkratiskt statsbidrag med samma regler
för kommunal och enskild barnomsorg. Förslag om sådant statsbidrag,
liksom om vårdnadsersättning, bör föreläggas riksdagen i så god tid att det
kan träda i kraft den 1 januari 1984.
Innehållet i förskolans verksamhet
Föräldrarna har - och skall ha - huvudansvaret för sina barns fostran och
utbildning. Förskolan bör hjälpa barnen till en allsidig personlighetsutveckling.
Den bör stödja föräldrarna i deras fostrande uppgift.
Planeringen och utformningen av verksamheten i förskolan behöver stöd
av ett pedagogiskt ramprogram som anger målsättningen för arbetet och ger
riktlinjer för innehållet i verksamheten.
En väsentlig förutsättning är att detta program är anpassat till förskolebarnens
mognadsnivå. Det beslut som riksdagen nyligen fattat om att
fredsarbete och konfliktlösning skall ingå i ämnesområdet ”omvärldsorientering”
strider mot denna förutsättning.
Ansvaret för att genomföra programmet i enlighet med socialnämndens
beslut åvilar varje förskola. Föräldrarna måste kunna delta i och ha möjlighet
att påverka den pedagogiska planeringen och genomförandet.
Det är väsentligt att det pedagogiska programmet och verksamheten i
förskolan följs upp.
Föräldrar och personal måste tillsammans diskutera och komma fram till
vilka normer och regler man skall ha i den egna förskolan. Föräldrarna måste
Mot. 1982/83:384
21
också kunna ställa samma krav på objektivitet och allsidighet som på t. ex.
verksamheten i grundskolan.
Kvaliteten i barnomsorgen beror i hög grad på den vardagliga verksamhet
som barnen möter. I synnerhet i daghemmen, där barngrupperna är stora och
personalens uppgifter är begränsade till just omsorg om barnen, blir miljön
ofta verklighetsfrämmande. Barnen upplever att allting görs för dem och
läggs till rätta för dem. På det sättet får barnen för lite kunskap om de vuxnas
värld och om sambandet mellan ansvar för hem, familj och arbete.
Barn blir i dag ofta hänvisade till en barnvärld, borta från arbets-, boendeoch
generationsgemenskap. Verksamheten i förskolan måste därför bli mer
verklighetsförankrad. Barn måste få uppleva att de behövs, att deras
verksamhet är viktig.
Det är viktigt för både barn och föräldrar att föräldrarna deltar aktivt i
verksamheten.
I många andra länder gör föräldrarna stora frivilliga insatser i barnomsorg
och skola. Insatserna är olika beroende på föräldrarnas egna intressen och
förutsättningar och sker alltid i samverkan med personalen. Men de betyder
mycket för kvaliteten i verksamheten och för tryggheten för barnen.
Många barn går i dag miste om regelbunden kontakt och gemenskap med
den äldre generationen och den trygghet som de äldre ofta förmedlar. Det är
därför värdefullt för barnen om de äldre erbjuds och vill delta i verksamheten
i förskolan som frivilliga medarbetare.
Aven andra vuxna och skolungdomar måste, i samråd med personalen, få
möjlighet att göra insatser i verksamheten.
Invandrarbarn
Förskolans personal måste få sådan utbildning att den kan förhindra och
motverka fördomsfulla attityder hos barnen. Personalen måste bl. a. lära
känna invandrarbarnens kulturella bakgrund för att kunna lösa konflikter
som uppstår genom skillnader i traditioner och kultur. Får barnen veta mer
om invandrarbarnens bakgrund och om den kultur deras familjer kommer
ifrån, kan invandrarbarnen uppleva att deras bakgrund och kultur är
någonting positivt och viktigt i vårt land.
Kontakten mellan förskolan och invandrarbarnens föräldrar är särskilt
angelägen. Dessa föräldrar måste också ges stöd och uppmuntran att själva
träna sina barn i hemspråket. Ingen är bättre lämpad för den uppgiften än
föräldrarna, som kan bygga ut och vidmakthålla barnens kunskaper i
hemspråket i naturliga situationer. Den hemspråksträningsom kommunerna
ger invandrarbarnen måste främst ses som ett komplement till detta.
Mot. 1982/83:384
22
Förberedelse för skolan
Det är naturligt att man tar stor hänsyn till de yngsta barnens individuella
och spontana behov och önskemål i barnomsorgen. Men allteftersom barnen
blir äldre och mognare måste kraven på barnen öka. De måste lära sig arbeta
i större grupper och med samma sak under längre tid. Vartefter den
intellektuella och känslomässiga mognaden ökar, kan kunskapsförmedling
och färdighetsträning också öka.
Barn har ett stort behov av pedagogisk träning tillsammans med barn i
samma ålder som förberedelse för skolan. Bl. a. behöver de lära sig ta
hänsyn, vänta, koncentrera sig och samarbeta.
Det bör läggas en grund för goda arbetsvanor och för inlärning. När
verksamheten planeras måste man se till att de sexåringar som finns i olika
former av barnomsorg får möjlighet att några timmar per dag samlas i grupp
för att tränas inför skolstarten. Detta underlättar för barnen att anpassa sig
till skolmiljön.
Det är viktigt att personalen i förskola och lågstadium samverkar och
samarbetar. Förskola och skola måste direkt knyta an till varandra och
övergången göras så mjuk som möjligt.
På många håll i landet bedrivs försöksverksamhet med samverkan mellan
förskola och lågstadium och med årskurslöst lågstadium. Man måste finna de
former för samverkan som är bäst för barnen och försöka ta bort de hinder
som finns. Samverkan måste bygga på ett likartat synsätt i fråga om barns
utveckling och behov. Arbetssätt och pedagogisk metod måste vara så lika
som möjligt och synen på normer och fostran densamma i skola och
förskola.
Valfrihet och pedagogiska alternativ
Alternativ pedagogik, enskilda daghem, förskolor och skolor är oumbärliga
för att ge valfrihet och för att föra utvecklingen vidare. Enskilda
förskolor och skolor har ofta varit föregångare i pedagogiskt avseende. Den
utveckling som de har inlett har senare ofta tagits upp av den offentliga
skolan och den kommunala förskolan.
Till föräldrarätten måste höra att kunna välja en alternativ förskola för att
kunna tillgodose de behov barnen har eller önskemål om en annan
pedagogik.
Kommunernas skyldighet får därför inte innebära att enbart kommunala
förskolor accepteras.
För en familj är kanske den kommunala förskolan det bästa alternativet,
för en annan en kyrklig. En tredje familj vill kanske ha sitt barn i en förskola
med en annan pedagogik. Familjer som just flyttat till Sverige anser kanske
att deras barn mår bäst och utvecklas mest i en förskola där barnets hemspråk
talas.
Mot. 1982/83:384
23
I dag missgynnar statsbidragsreglerna de enskilda förskolorna. De
enskilda förskolorna bör få samma statsbidrag som de kommunala. Regler
bör därför utformas som gör att enskilda förskolor - såväl heltids- som deltids
- inte missgynnas av det allmänna.
Sammanfattning
Familjepolitiken skall vara rättvis och medge valfrihet. Familjerna skall
själva kunna bestämma hur de vill ordna sin tillvaro när barnen är små.
Valfrihet och rättvisa i familjepolitiken förutsätter att familjebeskattningen
reformeras. Skattereformen bör innebära att principen skatt efter bärkraft
kommer att tillämpas.
Skattebördan skall således anpassas till hur många som skall leva på
familjeinkomsten. Härigenom kommer barnfamiljer med en inkomst
och/eller fler barn att få mer kvar av inkomsten efter skatt.
Nödvändiga och styrkta barntillsynskostnader skall vara avdragsgilla.
Reformen bör ha som mål att barnfamiljer som betalar skatt inte skall
behöva uppbära inkomstprövade bidrag samt att familjer som uppbär sådana
bidrag inte skall behöva betala skatt. Vårt förslag innebär således dels att
barnfamiljer får behålla betydligt mer än nu av inte bara sin inkomst utan
också av sina inkomstökningar, dels betydande administrativa fördelar.
En allsidig utvärdering av familjebeskattningen bör påbörjas nu. Vissa
ändringar av skattereglerna skall kunna göras redan för 1984 års inkomster.
Reglerna om existensminimum, som bl. a. innebär att skatten kan sättas
ned vid stor försörjningsbörda, bör skyndsamt ses över i särskild ordning i
avvaktan på ett reformerat skattesystem. Reglerna bör ändras så att det klart
framgår att de får tillämpas även när en barnfamilj bor i ett eget hem av
genomsnittlig (och inte endast låg) kvalitet. Reglerna skall också kunna
tillämpas om en förälder frivilligt avstår från förvärvsarbete för att ta hand
om barnen. Vidare måste nödvändiga barntillsynskostnader beaktas.
En ytterligare utbyggnad i tiden av föräldraförsäkringen är inte en
framkomlig väg att åstadkomma ökad rättvisa och valfrihet för barnfamiljerna.
Bl. a. vore en sådan utbyggnad utomordentligt resurskrävande. Det är
emellertid angeläget att vid en översyn av föräldraförsäkringen beakta att
garantibeloppets värde upprätthålls.
Vård av egna barn skall erkännas som ett viktigt arbete och det samlade
stödet till barnomsorgen fördelas rättvist mellan de föräldrar som kan och vill
utnyttja den kommunala barnomsorgen och de föräldrar som vill eller måste
ordna sin barnomsorg på annat sätt. En skattefri vårdnadsersättning till
småbarnsföräldrar bör fr. o. m. 1984 införas för barn mellan ett och tre års
ålder. Kostnaderna bör främst bestridas inom ramen för det statliga och
kommunala stödet till barnomsorgen.
Mot. 1982/83:384
24
Trygghetsgaranti för småbarnsföräldrar bör införas genom inkomstutfyllnad
upp till en rimlig minimistandard.
Reglerna för statsbidrag till barnomsorgen bör göras enkla och smidiga
samt utformas så att bidraget blir beroende av antalet barn i kommunalt och
enskilt ordnad barnomsorg. Samma statliga och kommunala bidragsregler
bör gälla för enskilda förskolor som för kommunala förskolor och omfatta
även deltidsförskolan och den öppna förskolan. Ett sådant prestationsrelaterat
statsbidrag bör träda i kraft redan den 1 januari 1984.
God kvalitet i barnomsorgen främjas genom ett väl genomtänkt pedagogiskt
program anpassat till barnens mognadsnivå och som successivt
förbereder dem för skolan. Personalen måste få möjlighet till fullgod
utbildning. Förskolan måste samverka med barnens föräldrar, som skall
kunna delta i och påverka såväl den pedagogiska planeringen som
verksamheten.
Hemställan
Med stöd av vad ovan anförts hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om
vårdnadsersättning till småbarnsföräldrar, utformat och finansierat
i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag syftande
till sådan trygghetsgaranti för småbarnsföräldrar som kompletterar
föräldraförsäkringen och den ovan föreslagna vårdnadsersättningen
i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till prestationsrelaterat
statsbidrag inom barnomsorgen med samma statsbidragsrätt
för enskilda förskolor som för kommunala i enlighet med
vad i motionen anförts.
Stockholm den 18 januari 1983
ULF ADELSOHN (m)
H. BERTIL LIDGÅRD (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
BRITT MOGÅRD (m)
INGRID SUNDBERG (m)
L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung
LARS TOBISSON (m)
INGEGERD TROEDSSON (m)
CARL BILDT (m)
STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)
ROLF DAHLBERG (m)
PER PETERSSON (m)
minab/gotab Stockholm 1983 73388