Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan
Tillbaka till dokumentet

En ny regering och en ny ekonomisk politik

Motion 1992/93:Fi203 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

Innehåll 1.
Vårt 
alternativ2 2.
Den 
internationella ekonomin7 3.
Bakgrund8 4.
Regeringens 
ekonomiska politik11 5.
Det 
ekonomiska läget14 6.
En 
ny ekonomisk politik17 6.1
Mål 
och inriktning17 6.2
Internationellt 
ekonomiskt samarbete17 6.3
En 
politik för ökad tillväxt20 6.4
En 
politik för ökad sysselsättning23 6.5
En 
politik för sunda statsfinanser26 6.6
Skattepolitiken29 6.7
Finanskrisen32 6.8
Kommunernas 
ekonomi33 6.9
Ett 
program mot den ekonomiska brottsligheten35 6.10
Den 
ekonomiska politiken och avtalsrörelsen36 7.
Hemställan36


1. 
Vårt alternativ


Sverige behöver en ny regering och en ny ekonomisk
politik


Vi socialdemokrater ger med denna motion ett viktigt
besked till landets alla företagare och alla löntagare: Sverige
behöver er vilja och förmåga att investera och producera
och skapa nya resurser. Sverige har inte råd med fler
arbetslösa och fler utslagna arbetsplatser.


Denna motion är samtidigt en utsträckt hand till ett nytt
och långsiktigt parlamentariskt samarbete. Vi är övertygade
om att Sverige styrs bäst, inte genom konfrontation, utan
genom samarbete över blockgränserna. Vi är beredda att
medverka i ett sådant samarbete, men vi är inte beredda att
hålla en sönderfallande och förbrukad regering under
armarna.


Sverige behöver en stark regering med majoritet i
riksdagen och en ny ekonomisk politik för arbete, tillväxt
och sunda statsfinanser. Det är nödvändigt med en sådan
politik för att hävda Sverige som industrination och
välfärdssamhälle och för att stärka omvärldens tilltro till
vårt land.


Den ekonomisk-politiska uppgiften


Den ekonomisk-politiska uppgift Sverige står inför är
större och svårare än på mycket länge. Det är tre stora
problem som måste lösas samtidigt:Sverige har i år och
nästa år den sämsta utvecklingen av alla OECD-länder när
det gäller produktionen -- det gäller nu att snabbt bryta
stagnationen och tillbakagången och ge utrymme för tillväxt
och framsteg.Sverige har i år och nästa år den snabbaste
ökningen av arbetslösheten -- det gäller att sätta stopp för
den dramatiska försvagningen av arbetsmarknaden och i
stället skapa nya arbetstillfällen.I Sverige försämras
statsfinanserna, som en följd av arbetslösheten, långt
snabbare än i andra länder och de ökade skuldräntorna
underminerar den sociala tryggheten -- det gäller nu att få
igång tillväxten och förstärka de offentliga inkomsterna
samtidigt som utgifterna uthålligt anpassas till de
tillgängliga inkomsterna.


Kritiken mot budgetförslaget


Regeringens förslag till statsbudget och den politik som
där anvisas löser inte Sveriges grundläggande ekonomiska
problem. Regeringen saknar strategi för hur man skall
hejda ökningen av arbetslösheten. Regeringen saknar
strategi för att få igång produktionen och öka tillväxten.
Regeringen saknar strategi för att sanera de eroderade
statsfinanserna.


Budgetpropositionen är dessutom häpnadsväckande
bristfällig som beslutsdokument för riksdagen. Trots att den
statsfinansiella situationen dramatiskt avviker från den
budget som lades fram för ett år sedan har regeringen inte
lämnat riksdagen en rimlig förklaring till den statsfinansiella
krisen.


Även budgetförslaget för nästa år präglas av
alarmerande brister. Det står redan nu klart att
utgiftsutvecklingen på viktiga områden kommer att avvika
starkt från regeringens beräkningar. Vissa större poster som
stödet till banksektorn är över huvud taget inte redovisade
i budgetförslaget. När det gäller den långsiktiga planen för
statsfinansernas sanering saknas konkreta förslag till
besparingar samtidigt som inkomstberäkningarna bygger på
en tillväxt, som inte kan realiseras med den ekonomiska
politik som regeringen nu för. Det kan illustreras med att
tillväxtkalkylen förutsätter en efterfrågeökning från privat
konsumtion och export på ca 4,5 procent per år.


Minst lika allvarligt är att bördorna för att sanera
statsbudgeten nu ensidigt läggs på de arbetslösa och de
sjuka. Denna inriktning av politiken underminerar
möjligheterna att få ett brett folkligt och parlamentariskt
stöd för en långsiktig och uthållig politik för sunda
statsfinanser.


Vår ekonomisk-politiska strategi


Det behövs således en ny ekonomisk politik. Det blir nu
en uppgift för riksdagen att bereda statsbudgeten och
finansplanen så att ett samlat beslut om en ny politik kan
fattas under våren. Målen för denna politiken bör vara
desamma som riksdagen tidigare lagt fast: full
sysselsättning, ekonomisk tillväxt, stabila priser, rättvis
fördelning, regional balans och god miljö.


De ekonomisk-politiska åtgärderna bör kännetecknas av
långsiktighet, stabilitet och förutsägbarhet. Politiken bör
under de närmaste åren inriktas på att:Få upp den
ekonomiska tillväxten till över 3 procent per år. Pressa
ned arbetslösheten mot 3 procent. Hävda den uppnådda
prisstabiliteten på god europeisk nivå.


Mot denna bakgrund har vår ekonomisk-politiska
strategi följande inriktning:Vi vill intensifiera Sveriges
engagemang i internatinella sammanhang för att få till stånd
ett samarbete för tillväxt och arbete. Det gäller såväl i
Norden som i Europa och OECD.Vi vill under
vårriksdagen samla en majoritet i riksdagen för en
långsiktig plan för arbete, tillväxt och sunda
statsfinanser.Vi vill därigenom lägga grunden för en
vitalisering och utbyggnad av det svenska näringslivet, så att
det kan utgöra en stark grund för välfärdssamhället.En
sådan plan måste innefatta både en kraftfull stimulans för
produktion och investeringar under 1993-94, när den
allmänna efterfrågan är svag, och ett uthålligt program för
att anpassa de offentliga utgifterna till inkomsterna under
hela 1990-talet.Inom ramen för en stram utgiftspolitik
måste utrymme skapas för offensiva satsningar på starkt
tillväxtfrämjande och konkurrensförstärkande åtgärder
såsom infrastruktur, utbildning samt forskning och
utveckling.Vi vill behålla en flexibel arbetsmarknad
genom att hävda arbetslinjen, bekämpa
långtidsarbetslösheten och förhindra uppkomsten av
inflationsdrivande flaskhalsar.Vi vill skapa ett
produktions- och investeringsvänligt klimat genom att
hävda ett internationellt konkurrenskraftigt skattesystem,
bygga ut infrastrukturen samt yrkesutbildning och högre
utbildning i takt med 1990-talets internationella krav och
skapa ett fungerande system för näringslivets försörjning
med riskkapital och krediter till rimliga villkor.Vi vill
genomföra en långsiktig omställning av produktion,
konsumtion och energiförsörjning i syfte att åstadkomma
en bättre balans mellan ekonomi och ekologi.Vi vill föra
en ekonomisk politik som bygger på rättvisa och solidaritet.
Vi motsätter oss att bördorna av den ekonomiska krisen
ensidigt läggs på dem som är arbetslösa, sjuka och
handikappade.


Ett program för arbete och tillväxt


Det är nödvändigt att nu med all kraft bekämpa den
dramatiskt ökande arbetslösheten. Det måste ske på ett sätt
som ligger i linje med den långsiktiga strävan att
åstadkomma ekonomisk tillväxt, produktiva och varaktiga
arbeten samt sunda statsfinanser. Därför måste politiken
innefatta åtgärder som kraftfullt bidrar till att höja
produktiviteten. dvs. produktionen per arbetstimme och
investeringskrona, och som gör det möjligt att vidmakthålla
en flexibel arbetsmarknad.


Därför lägger vi nu fram ett program för arbete och
tillväxt i syfte att snabbt skapa 190 000 
nya arbets- och utbildningsplatser, bättre
transportsystem samt tekniska och kommersiella framsteg i
svenskt näringsliv.


Våra förslag angriper de grundläggande problemen i den
svenska ekonomin: att den inhemska efterfrågan är för låg
samtidigt som det finns lediga produktionsresurser.Vi vill
tidigarelägga angelägna och redan inplanerade
investeringar i infrastruktur på sammanlagt 17 miljarder
kronor. Det är nu dessa investeringar skall genomföras, så
att vi har ett konkurrenskraftigt transportsystem för resten
av 1990-talet.Vi vill genom riktade stimulanser få igång
reparationer, ombyggnader och underhåll av bostäder och
av kommunala lokaler för sammanlagt ca 8,5 miljarder
kronor. Det är nu dessa åtgärder skall genomföras, inte
under senare delen av 1990-talet när näringslivets
investeringar skall ta fart igen.Vi vill lyfta
utbildningsnivån och kompetensen i arbetslivet genom ett
brett och långsiktigt program för yrkesutbildning och högre
utbildning och vi vill få fram 85 000 
utbildningsplatser redan under det kommande
läsåret. Det är nu denna utbildning skall genomföras så att
vi står väl rustade inför den internationella konkurrensen
under 1990-talet.Vi vill åstadkomma en snabb teknisk
förnyelse genom ett kraftfullt och uthålligt program för att
överföra ny teknologi till Sverige och ge bred spridning till
tekniska framtidsidéer i hela näringslivet, men särskilt till de
mindre och medelstora företagen. Det är nu dessa idéer
behövs, när vi skall stärka den industriella och
kommersiella basen.Vi vill säkerställa att sunda och
livskraftiga företag får tillgång till riskkapital och krediter.
Vi vill ge utvecklingsfonderna en viktig roll i den regionala
näringspolitiken och vi vill ge AP-fonderna möjlighet att
placera ytterligare 10 miljarder kronor som aktiekapital.
Vi vill genomföra ett Europaprogram för 500 miljoner
kronor riktat till små- och medelstora företag. Programmet
bör innehålla ett handfast kunskapsstöd och stimulans till
småföretag att komma ut på Europamarknaden.Vi vill
etablera en effektiv ledning av statens ägarengagemang i
näringslivet genom att återupprätta AB Fortia.Vi vill få
till stånd en annan avvägning mellan produktivt arbete och
kontantstöd, och vi hävdar att regeringens ingrepp i den
kommunala ekonomin har lett till att ett underskott i
statsbudgeten har förts över till kommunsektorn som i sin
tur återfört det via a-kassorna till staten; denna finansiella
rundgång har gått ut över skolan, sjukvården samt barn-
och äldreomsorgen. Vi kräver att regeringen låter göra en
snabbutredning av denna rundgång och återkommer med
förslag som korrigerar skadeverkningarna.Vi vill genom
detta program för arbete och tillväxt avlasta
arbetsmarknadspolitiken, sänka utgifterna för passivt
kontantstöd och på så sätt åter hävda arbetslinjen.


Den svenska industrins framtid kan bara garanteras
genom ett aktivt samspel mellan stora och små företag, och
mellan svenskägda och utlandsägda företag i Sverige och
andra länder. Näringsklimatet måste upplevas som
attraktivt för de stora företagen samtidigt som de små och
medelstora företagen kan känna framtidstro och ges
möjlighet att utvecklas och växa.


Ett program för sunda statsfinanser


Det är nödvändigt att skapa klarhet om den
statsfinansiella utvecklingen och med all kraft bekämpa det
växande underskottet i statens finanser. Den konsoliderade
statsbudgeten, som inkluderar arbetsmarknadsfonden
m.m., visar ett underskott på 194 miljarder kronor nästa år,
redan innan utgifterna för banksektorn har redovisats.
Underskotten ger upphov till ett stort lånebehov och
växande utgifter för statsskuldräntor, som underminerar
välfärdspolitiken.


Politiken måste läggas om. Det behövs en ny politik för
tillväxt och en mera ambitiös politik för att komma till rätta
med underskotten i statens finanser:Vi vill få till stånd en
sanering av statsfinanserna genom en samlad strategi, som
bygger på tillväxt i ekonomin, nedskärningar i utgifterna
och inkomstförstärkningar.Vi föreslår vissa mindre
skattehöjningar i linje med vad vi tidigare redovisat om
miljö- och energibeskattning, kapitalbeskattning samt
reformerad förmögenhetsbeskattning.Mot bakgrund av
den kraftiga förstärkning av den internationella
konkurrenskraften som nu har inträffat, föreslår vi att en
del av sänkningen av arbetsgivaravgiften återtas för att
stärka arbetsmarknadsfonden och minska behovet av statlig
upplåning.Under förutsättning att vi får gehör för vårt
program för arbete och tillväxt, är vi beredda att medverka
till utgiftsnedskärningar under budgetåret 1993/94 av
samma omfattning som regeringen föreslagit, men vi hävdar
att dessa måste infogas i ett långsiktigt, uthålligt och mera
ambitiöst program för sunda statsfinanser än det som
regeringen aviserat -- vi kräver att regeringen återkommer
med ett förslag till ett sådant program.En förutsättning
för att ett sådant program för sunda statsfinanser skall
kunna få folklig och parlamentarisk förankring är att
bördorna fördelas rättvist och att de medborgare som har
de bredaste ekonomiska marginalerna får medverka via
inkomstskatten; vi kräver att regeringen återkommer under
vårriksdagen med ett förslag som tillgodoser dessa krav.


Ett program för lag och ordning i det ekonomiska livet


Hederliga företagare och skattebetalare blir varje år
lurade på flera tiotals miljarder kronor genom den
ekonomiska brottsligheten. Regeringen visar ingen vilja att
göra tillräckliga insatser mot denna brottslighet.
Regeringen har i stället tagit initiativet till att avskaffa
regler som har motverkat en del av avarterna. Det är nu
nödvändigt att riksdagen tar inititivet till en ny politik på
detta område:Vi vill få till stånd ett samlat program mot
ekonomisk brottslighet och vi vill anslå 100 miljoner kronor
till förstärkta insatser, innefattande bl.a. en särskild
organisation.Vi vill få till stånd en effektivare
lagstiftning, så att olika lagstiftningskomplex motverkar och
försvårar ekobrottslighet.Vi vill medverka till en
effektivare skattekontroll, framför allt mot de branscher
där ekobrottsligheten utgör det största hotet mot de
hederliga företagarna.


Vårt budgetalternativ för 1993/94


Vi har i vårt budgetarbete varit tvungna att utgå från det
mycket bristfälliga underlag som regeringen lagt fram i
finansplanen och i huvudtitlarna. Vi kommer i det fortsatta
arbetet i utskotten att begära att riksdagen tar fram ett nytt
och mera kvalificerat underlag för att bedöma den
statsfinansiella utvecklingen och sambandet mellan
statsfinanser och samhällsekonomi.


Vi vill på det här stadiet redovisa vårt budgetalternativ i
relation till regeringens förslag. Vi gör det i form av en
konsoliderad statsbudget i vilken vi räknar in
arbetsmarknadsfonden m.m.u1,3
o1,1Tabell 1. Konsoliderad statsbudget 1993/94*).
Avvikelse mot regeringens förslag. Mdr kr.


u1Inkomsteru
Skattehöjningar
3,0


Ökade skatteintäkter p.g.a. ökad sysselsättning
2,6
Höjd arbetsgivaravgift
u1 2,0u


7,6 u1Utgiftsförändringaru
Arbete, 
utbildning infrastruktur
15,9
Minskade utgifter för arbetslöshet
-9,8
Div. besp.
u1-0,8u


5,3


Saldo 2,3
*)Statsbudgeten 
inklusive arbetsmarknadsfonden
m.m.


e


Sveriges ekonomi med Socialdemokraternas politik


Vår politik syftar till att minska lågkonjunkturens
påfrestningar på hushållens och företagens ekonomi och att
förhindra onödig utslagning av mänskliga och reala
resurser. Dessa resurser skall i stället sättas in för att främja
tillväxt och förnyelse. Utrymme skall finnas för en god
tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn, när de
marknadsmässiga förutsättningarna för detta nu är på väg.


Förslagen i denna motion leder till bättre utveckling av
den inhemska efterfrågan och till att produktion och
sysselsättning utvecklas starkare, se tabell 2.


Våra förslag om investeringar i infrastruktur och ROT-
program leder till att fallet i investeringarna halveras i år
och att nivån också nästa år blir klart över vad regeringens
politik förutses leda till. Förslagen om kraftfulla satsningar
på utbildning inom universitet, högskolor och gymnasier
innebär att den offentliga konsumtionen utvecklas
gynnsammare.


Investerings- och utbildningssatsningarna leder via en
ökad sysselsättning till att hushållens inkomster och därmed
den privata konsumtionen blir något högre i år än enligt
regeringens politik. Denna effekt begränsas dock något av
att en stor del av de personer som berörs övergår från A-
kassa till lön eller utbildningsbidrag. För 1994 påverkas
hushållens ekonomi av flera förslag i denna motion.
Höjningen av arbetsgivaravgiften begränsar löneutrymmet
något. Vi bedömer att det gynnsammare
arbetsmarknadsläget leder till en något lägre sparkvot än
enligt regeringens politik. Till detta bidrar också att
ränteavdragens värde förblir 30 procent.


Sammantaget beräknas de olika förslagen medföra att
den kraftiga nedgång i BNP som regeringen räknar med för
1993 i stort sett skulle utebli. Den högre produktionsnivån
jämfört med regeringens politik består också 1994. Med vår
politik blir resurstillväxten ca 25 miljarder kronor högre än
med regeringens politik.


Arbetslösheten skulle därigenom kunna nedbringas till
under 5 procent i år och runt 4 procent 1994. Med den
socialdemokratiska politiken skulle vägen tillbaka mot full
sysselsättning kunna påbörjas.u2,3
o2,1Tabell 2. Försörjningsbalans och nyckeltal för
Sverige. Procentuell förändring (om inte annat anges).




Mdr kr
Med regeringens
politik




Med social-
demokraternas
politik










1991
1993
1994
1993
1994


Privat konsumtion
773
-3,2
0,0
-2,6
0,6
Offentlig konsumtion
387
-0,5
-0,8
0,2
0,5
Bruttoinvesteringar
271
-9,5
-3,0
-5,3
-4,5
Lagerinvesteringar*
-25
0,2
0,5
0,2
0,5
Export
405
5,0
8,0
5,0
8,0
Import
382
-0,5
3,5
-0,3
3,6
BNP
1 433
-1,4
1,6
-0,2
2,0
Konsumentpriser 5,1
2,8
5,1
2,9
Disponibel 
inkomst


-3,7
0,1
-3,2
-0,5
Sparkvot, % nivå


5,6
5,7
5,6
4,7
Arbetslöshet, % nivå


6,2
7,2
4,5
4,0


Källor: Budgetpropositionen och egna beräkningar.
* Förändring av lagerinvesteringarna i procent av
föregående års BNP e 2. 
Den internationella ekonomin


Förväntningarna om en internationell
konjunkturuppgång har gradvis justerats ned under det
senaste halvåret.


I Västeuropa har utvecklingen blivit en besvikelse. Den
tyska räntenivån är alltjämt kvar på en hög nivå som svar på
en alltför svag finanspolitik. Oviljan att betala
återföreningens kostnader genom skatter eller neddragning
av andra utgifter medför att ekonomin nu stramas åt via
penningpolitiken. Först nu finns det en uttalad vilja från
den tyska regeringen att ta itu med underskottet, men det
är lång väg kvar innan det resulterar i faktiska åtgärder.


De tyska räntehöjningarna spreds under det gångna året
till hela Västeuropa så att även länder i djup lågkonjunktur
tvingades strama åt sina ekonomier. Prognosen för
tillväxten i Västeuropa har ytterligare skrivits ned under de
senaste månaderna.


De länder som deltar i det västeuropeiska
valutasamarbetet EMS hade innan höstens valutakriser
sedan fem år tillbaka valt att inte utnyttja de möjligheter till
justering av växelkurserna som finns inom systemet. Dessa
länder har dock haft olika ekonomisk utveckling. Skillnader
i finanspolitik, tillväxt och inflation skapade starka
spänningar som gjorde att de etablerade växelkurserna inte
kunde upprätthållas. Under september förra året blev
situationen akut och valutasamarbetet bröt samman.
Valutaoron spreds också till många mindre länder inkl.
Sverige, som drabbades mycket hårt.


Såväl världens BNP som världshandeln växer, om än
svagt under innevarande år. Tillväxten i Europa är dock inte
tillräcklig för att nedbringa arbetslösheten. Den betydande
tillväxten i USA 1994 förmår också bara marginellt minska
arbetslösheten.


Runt om i världen växer emellertid insikten om att det
är nödvändigt att stimulera de stagnerande ekonomierna.


Den japanska regeringen har tidigarelagt offentliga
investeringar, infört stimulanser för privata investeringar
samt vidtagit åtgärder riktade mot den finansiella sektorn. I
Förenta staterna har den nyvalde presidenten Bill Clinton
fått de amerikanska väljarnas mandat att föra en mer
tillväxtorienterad politik. OECD för upp tillväxt och
arbetslöshetsbekämpning högt upp på sin dagordning. EG
har beslutat om ett första steg på vägen mot en mera aktiv
ekonomisk politik, innefattande ett gemensamt
investeringsprogram.


Det har alltså skett ett internationellt omslag till förmån
för en mer aktiv och tillväxtorienterad ekonomisk politik.
Detta kan på sikt leda till en allmän uppgång i
världsekonomin allteftersom beslutade och planerade
åtgärder får genomslag, framför allt i USA, Japan och EG.


3. Bakgrund


Finansplanens beskrivning av det ekonomiska förloppet
i Sverige under det senaste årtiondet är starkt präglad av
partipolitiska övertoner. Någon saklig ekonomisk analys
görs inte. Det är att beklaga. Det hade varit värdefullt om
1980-talets erfarenheter -- såväl positiva som negativa --
bättre hade kunnat tas till vara vid utformningen av
regeringens ekonomiska politik.


Arbeta och spara


Inledningen på 1980-talet kännetecknades av
stagnerande produktion, fallande investeringar, växande
underskott i affärerna mot utlandet, stigande arbetslöshet,
stora underskott i statens finanser samt alltför hög inflation.


Den nya ekonomiska politik som inleddes 1982 syftade
till att samtidigt återställa balansen i ekonomin, sätta fart på
industrin, bekämpa arbetslösheten och pressa ned
inflationen. Socialdemokratin anvisade en väg som innebar
att vi både skulle arbeta och spara oss ur krisen.


Resultaten av denna politik lät inte vänta på sig.
Tillväxten var god och arbetslösheten minskade år från år
under 1980-talet. Budgetunderskottet, som 1982
motsvarade ca 13 procent av BNP, vändes till ett smärre
överskott i slutet av 1980-talet. Industrins investeringar
fördubblades mellan 1982 och 1990.


Trots dessa obestridliga framgångar kom den senare
delen av 1980-talet att kännetecknas av en uppdriven
aktivitet med stark inflationspress och en omfattande
fastighetsspekulation. Detta hängde samman med det sätt
på vilket banker, försäkringsbolag och fastighetsbolag
utnyttjade den frihet som avregleringen av
kreditmarknaden innebar.


Överhettningen


Kreditmarknadens avreglering 1985 ledde till en
kreditexpansion av unik omfattning. Mellan 1986 och 1990
ökade skuldsättningen i den svenska ekonomin med 900
miljarder konor, från 90 till 140 procent av BNP. Hushållens
skuldsättning ökade med ca 300 miljarder kronor i dagens
penningvärde.


Avregleringen innebar att den inhemska efterfrågan
stimulerades kraftigt i ett läge när kapacitetsutnyttjandet
redan var högt. Särskilt kraftig blev efterfrågeökningen
inom fastighetssektorn med dramatiska prisstegringar och
stark investeringsökning som följd.


I efterhand kan det slås fast att avsaknaden av styrning
av investeringarna i kombination med den statliga
utgiftspolitiken under 1980-talet inte gav en tillräckligt
tillväxtorienterad sammansättning av investeringarna.
Marknadens och kreditinstitutens bedömning var att de
mest lönsamma investeringarna bestod i att bygga
kontorsfastigheter, den mest hemmamarknadsorienterade
verksamhet som står att finna. Samtidigt var statens
finanspolitiska ambitioner sådana att man inte satsade
tillräckligt på investeringar i för den långsiktiga tillväxten
viktiga områden som utbildning, forskning och
infrastruktur.


Även den privata konsumtionen ökade markant under
denna tidsperiod, från 98 procent av den disponibla
inkomsten till ca 105 procent 1989. Denna nedgång i
sparandet, vilken till stor del kan förklaras av utvecklingen
på kreditmarknaden, innebar att konsumtionen 1989 var ca
50 miljarder kronor större än om hushållen valt att
konsumera en oförändrad andel av sin inkomst.


Trots att de offentliga utgifterna under dessa år
reducerades från 65 till 60 procent av BNP, och trots att det
finansiella sparandet stärktes, kunde inte
kreditexpansionens kraftiga efterfrågestimulans motverkas.
Överhettningen blev akut.


I detta läge försökte den socialdemokratiska regeringen
på olika sätt motverka den kraftigt ökade efterfrågan i
ekonomin. Under åren 1989/90 föreslogs en rad åtgärder, av
vilka flera kunde genomföras tillsammans med centern eller
folkpartiet. Dessvärre vann inte alla förslag riksdagens
gehör. Såväl 1989 som 1990 presenterade den
socialdemokratiska regeringen åtgärder mot
överhettningen. Hade de åtgärder som då föreslogs kunnat
genomföras, hade överhettningens skadeverkningar
begränsats. Svårigheterna för en minoritetsregering att få
igenom kortsiktigt impopulära åtgärder var uppenbara.


Kraftigt omslag i ekonomin


Överhettningen ledde till att vinsterna och
löneglidningen tog fart och att inflationen och
fastighetspriserna steg. När den internationella
konjunkturen mattades av var Sveriges kostnadsläge
alldeles för högt. Exporten utvecklades mycket svagt.


Efter överhettningen blev omslaget i den inhemska
efterfrågan mycket kraftigt. Hushållens sparbeteende
spelade även här en stor roll. Från att ha varit extremt lågt
blev det extremt högt. Konsumtionen minskade åter, från
105 procent av inkomsten 1989 till 94 procent 1992,
motsvarande en konsumtionsminskning om inte mindre än
90 miljarder kronor. Även byggandet av bostäder och
kontorsfastigheter rasade från sin tidigare mycket höga
nivå.u20,3
o20,1Diagram 1. Hushållens sparkvot. Andel av
disponibel inkomst
e


Nedgången i den inhemska efterfrågan har också
förstärkts av att kreditförlusterna i banker, bostadsinstitut
och finansbolag medfört såväl en kreditåtstramning som
höjda räntor, vilket ytterligare försvagat efterfrågan.


Industriproduktionen har sedan början av 1989 fallit
med 15 procent, 
den kraftigaste nedgången sedan 1930-talet.
Industrins leveranser till utlandet har under denna tid inte
minskat, varför hela nedgången torde kunna hänföras till
den nedpressade inhemska marknaden.


Den svaga utvecklingen av samtliga inhemska
efterfrågekomponenter och exporten har inneburit att
kapacitetsutnyttjandet i ekonomin sjunkit ytterligare. Det
har under de senaste åren medfört en kraftig nedgång i
sysselsättningen och en ökad arbetslöshet. Det i sin tur har
medfört att de offentliga finanserna har underminerats,
både till följd av vikande inkomster och ökade utgifter för
framför allt arbetslöshetsunderstöd.


4. Regeringens ekonomiska politik


''Den enda vägen''


Den ekonomiska politik som av den nya regeringen fick
beteckningen ''den enda vägen'' bestod av i huvudsak tre
element vars gemensamma syfte skulle vara att skapa nya
resurser:Sänkta skatter med 10 miljarder kronor per år
för att stimulera ''de välståndsbildande krafterna''.
Utförsäljning av statens egendom av företag och
naturtillgångar med 10 miljarder kronor per år och av
statens innehav av fastigheter på över 20 miljarder
kronor.Åtstramning av den inhemska aktiviteten genom
åtgärder mot byggandet, hushållens efterfrågan och
verksamheten i kommuner och landsting.


I samhällsekonomiska termer beskrevs detta som en
strategi för att minska den skyddade sektorn och därmed ge
förutsättningar för en expansion i den konkurrensutsatta
sektorn. I politiska termer sågs samma strategi som ett sätt
att låta alla i regeringen ingående partier förverkliga sina
mest angelägna mål, eftersom resurserna förutsattes öka.


Så skulle moderata samlingspartiet få utrymme för höjda
försvarskostnader och sänkta skatter, folkpartiet
liberalerna för social- och flyktingpolitik, centern för
regional- och miljöpolitik samt kds för vårdnadsbidrag och
för utbyggd sjukvård.


''Den enda vägen'' innehöll också ett försök till
privatisering -- eller snarare kommersialisering -- av stora
delar av utbildningen, vården och omsorgen under
beteckningen ''valfrihetsrevolution i välfärden''. Dessutom
attackerades den lagstiftning för trygghet och inflytande för
löntagarna i arbetslivet som en gång skapades under
parollen ''Arbetslivets sociala förnyelse.''


Trots att regeringskoalitionen inte grundades på en
majoritet i riksdagen företogs inga särskilda försök till
parlamentarisk förankring av politiken. Trots den
anspråksfulla beteckningen kunde ''den enda vägen'' aldrig
påräkna något principiellt stöd av en riksdagsmajoritet.


Vi varnade i våra motioner...


Sverige befann sig liksom flera andra länder i en
lågkonjunktur 1991. Under detta skede vidtogs en rad
åtgärder för att få ned inflationen och därmed återvinna
konkurrenskraft. Dit hör arbetet på stabiliseringsavtalet
och beslutet om en ny livsmedelspolitik. Samtidigt sattes
omfattande åtgärder in för att bekämpa arbetslösheten.
Som exempel kan nämnas att investeringsfonderna
frisläpptes för användning i hela landet redan i början av
året. Vidare fördubblades de arbetsmarknadspolitiska
insatserna för att höja kompetensen och utbildningsnivån i
arbetslivet. Till det kom beslutet om ett omfattande
investeringsprogram i vägar, järnvägar, broar och annan
infrastruktur. Det beslutade programmet omfattade
investeringar på sammanlagt 20 miljarder kronor.


Denna inriktning av politiken, att både bekämpa
inflationen och arbetslösheten, avbröts vid regeringsskiftet.
Den nya regeringen genomdrev en politik avpassad för ett
läge med överhettning och starka inflationsförväntningar.
Åtgärderna inriktades mot bostadsinvesteringarna, den
privata konsumtionen och kommunerna, som tillsammans
motsvarar mer än 2/3 av den samlade inhemska efterfrågan.


I det konjunkturläge som faktiskt rådde vid
regeringsskiftet fick dessa åtgärder depressiv verkan. Den
internationella utvecklingen gav ingen draghjälp åt den
svenska ekonomin. Den svaga efterfrågan medförde att de
kraftiga skattesänkningarna på förmögenheter, aktiehandel
och annat, som regeringen drivit igenom, blev helt utan
effekt på tillväxten, investeringarna eller exporten.
Skattesänkningspolitikens enda resultat var allvarligt
försämrade statsfinanser.


Regeringens politik förstärkte en hemmagjord
nedåtgående spiral, med en större nedgång än som
föranletts av konjunkturutvecklingen.


Utvecklingen i fastighetssektorn, som gått ned kraftigt
till följd av minskande inflation, pressades ned ytterligare,
vilket bidragit till att finanskrisen förvärrades så att hela
betalningssystemet hotades.


De planerade åtgärderna mot kommunerna
genomfördes trots den ekonomiska nedgången, vilket i sin
tur bidragit till att fördjupa denna nedgång. Av den s.k.
valfrihetsrevolutionen blev det nedläggningar, indragningar
och arbetslöshet för den offentliga sektorns personal.
Besparingseffekten uteblev, eftersom de avskedade
löntagarna inte kunde finna anställning i någon
expanderande privat sektor.


Försäljning av statliga företag och naturtillgångar skulle
i detta läge ha dränerat marknaden på det riskvilliga kapital
som företagen är i trängande behov av. På samma sätt skulle
försäljning av statens fastigheter ytterligare ha fördjupat
fastighetskrisen med uppenbara följder för finanssektorn.


Det visade sig med andra ord att det saknades reala eller
om man så vill marknadsekonomiska förutsättningar för
den s.k. enda vägen.


Regeringens uppgörelse med ny demokrati om den
ekonomiska politiken -- som regeringen själv valde att
beskriva som en framgång -- visade samtidigt att det
saknades ett stabilt parlamentariskt underlag för ''den enda
vägens'' politik. När världsekonomin på nytt försvagades
under mitten av 1992, och det stod klart att någon draghjälp
utifrån inte skulle komma, gick den svenska ekonomin över
i akut kris. Det blev uppenbart för alla att ''den enda vägen''
var en skrivbordskonstruktion; den fanns inte i
verkligheten.


Den akuta krisen


Under andra hälften av augusti förra året steg räntenivån
snabbt i Sverige. Den utlösande faktorn var den tilltagande
europeiska valutaoron, som förstärktes av att den
ekonomiska återhämtningen tycktes utebli.
Ränteuppgången avspeglade också en bristande tilltro till
Sveriges möjligheter att bemästra sina grundläggande
ekonomiska problem. Arbetslösheten steg kraftigt och
budgetunderskottet föreföll öka okontrollerat.
Finanskrisen förvärrades.


Sverige mötte denna allvarliga situation med en regering
som saknade majoritet i parlamentet, som inte ens själv
ansågs ha någon kontroll över budgetunderskottet, som inte
avsåg att vidta några åtgärder alls och som inte ansåg sig
behöva någon parlamentarisk strategi eller någon strategi
mot finanskrisen.


Reultatet blev en akut förtroendekris för Sveriges
förmåga att hantera problemen och därmed för den svenska
valutan. För att försvara kronan tvingades riksbanken höja
marginalräntan till 500 procent. En omedelbar och kraftfull
omläggning av den ekonomiska politiken grundad på en
bred majoritet i riksdagen framstod som absolut nödvändig.
En sådan förändring fordrade socialdemokratins aktiva
medverkan.


Motiv för en uppgörelse


Redan i augusti månad, innan den akuta krisen kommit
till synligt uttryck, tog socialdemokratin initiativet till
överläggningar med regeringen om en ny ansvarsfull
ekonomisk politik och en politisk kraftsamling för att värna
den svenska kronan mot den hårda attack som kunde
befaras. Bakgrunden till detta initiativ var övertygelsen om
att endast en bred politisk uppgörelse kunde avvärja det
omedelbara hotet mot den svenska kronan.


Krisuppgörelserna


Sedan regeringen övergivit sitt ursprungliga fasthållande
av sin förda politik träffades tre uppgörelser med
socialdemokraterna. Den 20 september träffades en
uppgörelse om åtgärder för att stabilisera den svenska
ekonomin. Den innehöll åtgärder för en kraftig
minskning av budgetunderskottet, dvs. det underskott i de
offentliga finanserna som kan befaras ligga kvar efter en
konjunkturuppgång, en omläggning av
arbetsmarknadspolitiken med bl.a. åtgärder för att bringa
ned arbetslösheten, åtgärder för att stabilisera fastighets-
och kapitalmarknaderna och en framtida grundläggande
förändring av sjukförsäkringen.


Uppgörelsen ledde till att valutautströmningen tillfälligt
hejdades. Men den bristande internationella tilltron till det
svenska finansiella systemets stabilitet och den svenska
industrins konkurrenskraft ledde till en förnyad
valutautströmning. För att fullfölja krisbekämpningen
träffade regeringen och socialdemokraterna den 30
september en uppgörelse för att stärka det svenska
näringslivets konkurrenskraft genom en sänkning av
arbetsgivaravgiften med 4,3 procent och en minskning av
den lagstadgade semestern med 2 dagar. Uppgörelsen den
20 september fullföljdes genom att åtgärderna blev fullt ut
finansierade genom sänkta grundavdrag, utebliven
sänkning av den generella mervärdesskatten och höjning av
den särskilda mervärdesskatten.


I uppgörelsen den 20 september ingick ett allmänt
uttalande om nödvändigheten av att säkerställa ett väl
fungerande betalningssystem. Det visades sig snabbt vara
otillräckligt. Redan den 23 september träffades en
uppgörelse mellan regeringen och socialdemokraterna om
en garanti för bankernas och vissa andra kreditinstituts
förpliktelser så att förtroendet för det svenska finansiella
systemet kan upprätthållas.


Den valutaoro och spekulation som under hösten fällt ett
antal europeiska valutor kunde emellertid även efter
krisuppgörelserna hämta näring ur den svenska ekonomins
svagheter.


Tilltron till krisuppgörelserna äventyrades av
regeringsuttalanden om uppgörelsernas otillräcklighet.
Krav restes från industrins företrädare och fackliga
organisationer om behovet av ytterligare åtgärder för att
stärka industrins konkurrenskraft. Nya uppgifter om att
budgetunderskottet i själva verket skulle bli oerhört mycket
högre än vad som tidigare befarats, förstärkte oron. När
Riksgäldskontoret mötte svårigheter på marknaden för att
placera ett obligationslån om 18 miljarder kronor var
tilltron så försvagad att en ny, denna gång ojämförligt
mycket starkare, flykt från kronan inträffade. Efter en
veckas accelererad valutautströmning, den 19 november,
uppgavs den fasta växelkursen.


Koalition i minoritet


Vid sin tillkomst valde regeringen blockpolitiken som
princip för sina relationer till riksdagen trots att den var i
minoritet. Inför den annalkande krisen blev ett byte av
strategi nödvändigt. Redan i detta visade
koalitionsregeringen sin brist på beslutsamhet; trots att den
socialdemokratiska oppositionen inför det allvarliga hotet
mot kronan var beredd att förlösa regeringen ur dess
dilemma, tog det flera veckor för regeringen att besluta sig
för samverkan. Att beslutet fattades under stor tvekan visar
det fortsatt förloppet.


Men vår grundläggande slutsats stannar emellertid inte
vid det självklara, att en fyrpartikoalition i minoritet, som i
praktiken bestämt sig för att föra blockpolitik, är olämplig
för att utöva ett långsiktigt ledarskap under ett kritiskt
skede.


Den bestående lärdomen från hösten 1992, och för den
delen även från åren 1989/90, är att Sverige under de
kommande åren bör ledas av en parlamentariskt stabil
regering, dvs. en majoritetsregering som bildas över
blockgränsen.


5. Det ekonomiska läget


Den låga aktiviteten i den svenska ekonomin har
inneburit att arbetslösheten ökat och lönsamheten sjunkit.
Det i sin tur har lett till kreditförluster och höjda
utlåningsräntor. Effekten blir ännu högre arbetslöshet
samtidigt som statsfinanserna försämras ytterligare.


Arbetslösheten, kreditförlusterna, budgetunderskottet
och de höga räntorna påverkar varandra i ett dynamiskt
växelverkande förlopp som innebär allvarliga risker för en
fördjupning av den ekonomiska krisen och utslagning av
företag och arbetsplatser.


Sverige är inne i en depressionsspiral. Det kan utläsas i
vikande produktion, ökad arbetslöshet och sämre
statsfinanser.


Negativ tillväxt 1993 
kommer att bli det tredje året i rad som den totala
produktionen minskar.


Trots den kraftiga exportuppgång som kan förväntas ske
under de närmaste två åren kommer Sverige, med den
ekonomiska politik som regeringen avser att föra, alltjämt
att ha den sämsta BNP-utvecklingen både i år och 1994
jämfört med våra viktigaste konkurrentländer. Ökningen av
exporten är med andra ord inte tillräcklig för att
kompensera den svaga inhemska efterfrågan.


Redan för ett år sedan, och i anslutning till
kompletteringspropositionen 1992, varnade vi
socialdemokrater för den åtstramning som regeringen
vidtog avseende byggandet, den privata konsumtionen och
kommunerna. Tillsammans svarar dessa områden för mer
än två tredjedelar av den samlade inhemska efterfrågan och
BNP. Det är till stor del effekterna av denna politik som i
dag kan utläsas i negativ tillväxt.


För 1993 räknar regeringen med att den samlade
produktionen kommer att falla med 1,4 procent. Värt att
notera är att samma regering för ett år sedan trodde att
tillväxten 1993 skulle öka med 1,3 procent med ''den enda
vägens'' politik. I stället för en ökning av produktionen med
20 miljarder kronor blir det en minskning på ungefär 40
miljarder kronor.


Tabell 3. Jämförelse mellan regeringens BNP-prognoser
för 1993




BNP-tillväxt 1993


Budgetpropositionen 1992
+1,3 procent
Kompletteringspropen 1992
+0,4 procent
Budgetpropositionen 1993
- 1,4 procent


Ökad arbetslöshet


Den låga aktiviteten i ekonomin leder till minskad
sysselsättning och ökad arbetslöshet.


På bara ett år har antalet sysselsatta sjunkit med 191 000 
personer. Arbetslösheten var i december 1992 uppe
i 241 000 
personer enligt SCB, en ökning med 82 000 
på ett år. Mellan 1990 och 1993 beräknas
sysselsättningen minska med uppåt 400 000 
personer. Det innebär att 400 000 
personer ofrivilligt blir en utgift för staten och
kommunerna.


Regeringen räknar med att den öppna arbetslösheten
blir 6,2 procent 
1993. Trovärdigheten i denna prognos kan
emellertid starkt ifrågasättas. Hitintills har regeringen
konsekvent felbedömt arbetslöshetens utveckling för 1993:u4,3
o4,1Tabell 4. Jämförelse mellan regeringens prognoser
för arbetslösheten 1993. Procent.




Prognos för 1993


Rivstartspropositionen hösten 1991
3,7
Budgetpropositionen 1992
4,5
Kompletteringspropen 1992
5,0
Budgetpropositionen 1993
6,2
e


Arbetslösheten har nu nått en sådan omfattning att
ekonomins tillväxtmöjligheter skadas. Antalet
långtidsarbetslösa ökar och risken för en omfattande och
permanent arbetslöshet är överhängande. Detta skulle inte
bara vara socialt katastrofalt, utan även
samhällsekonomiskt förödande. I en framtida
konjunkturuppgång skulle Sverige riskera att tidigt slå i
kapacitetstaket med flaskhalsar, löneglidning och inflation
som följd, och utan att arbetslösheten minskar nämnvärt.
De långsiktiga tillväxtmöjligheterna försämras och
inflationsbekämpningen försvåras.


Underminerade statsfinanser


Det statliga budgetunderskottet kommer enligt
regeringen att uppgå till 13,8 procent av BNP för
innevarande budgetår. Samtidigt beräknas statens
upplåningsbehov uppgå till 230 miljarder 
kronor för 1992/93.


Orsakerna till de underminerade statsfinanserna skall
sökas i den försvagade inhemska efterfrågan, det låga
kapacitetsutnyttjandet, finanskrisen och den stigande
arbetslösheten.


För närvarande försvagas skattebaserna till följd av
lågkonjukturen. De offentliga inkomsterna viker, trots
betydande skattehöjningar. Men framför allt ökar de
offentliga utgifterna, främst beroende på utgifter för
arbetslösheten. Enligt regeringen kan minskningen i
sysselsättningen och ökningen av arbetslösheten förklara
uppemot 100 miljarder kronor av statens budgetunderskott.


Underskotten i statens finanser får omedelbara och
varaktiga konsekvenser för statsskuldens storlek. Bördan
av statsskuldräntorna blir allt tyngre. Under det kommande
året beräknas statsskulden överstiga 1 000 
miljarder kronor. Statsskuldräntorna skjuter i
höjden och beräknas uppgå till 95 miljarder kronor
för budgetåret 1993/94. Räntebördan på statsskulden är
därmed den enskilt största och snabbast växande
utgiftsposten i statens budget.


Även på detta område har regeringen kraftigt felbedömt
utvecklingen. För ett år sedan beräknades
budgetunderskottet uppgå till 70 miljarder kronor för
1992/93. I kompletteringspropositionen trodde man att
underskottet skulle bli 100 miljarder kronor. Och nu
prognostiserar man det till närmare 200 miljarder
kronor.


Tabell 5. Regeringens prognos för budgetsaldot 1992/93.
Mdr kr.




Budgetsaldo 1992/93


Budgetpropositionen 1992
-- 70,8
Kompletteringspropen 1992
--101,8
Budgetpropositionen 1993
--198,3 6. 
En ny ekonomisk politik 6.1 
Mål och inriktning


De övergripande målen för den ekonomiska politiken
bör även framgent vara full sysselsättning, ökad tillväxt,
stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och god
miljö.


Det omedelbara syftet med den ekonomiska politiken
måste vara att förhindra den depression som Sverige närmar
sig och som leder till en omfattande utslagning av företag,
förödande massarbetslöshet och underminerade
statsfinanser.


En fortsatt ekonomisk tillbakagång innebär att vi
underutnyttjar vårt lands produktionsförmåga och
människors vilja till arbete. En depression skulle få
bestående sociala och samhällsekonomiska skador för lång
tid framöver. Detta måste förhindras.


Den ekonomiska politiken måste därför inriktas mot att
på en och samma gång hejda utslagningen:bromsa
utslagningen av produktionsresurser öka
tillväxtmöjligheterna och skapa nya arbetstillfällen
återställa förtroendet för och restaurera finanssektorn
hävda den uppnådda prisstabiliteten på god europeisk nivå
sanera statsfinanserna få till stånd en lägre räntenivå


I följande avsnitt redovisar vi socialdemokraternas
ekonomiska politik.


6.2 Internationellt ekonomiskt samarbete


Internationellt samarbete för tillväxt och arbete


Ländernas ekonomier är numera så sammanflätade att
många ekonomiska problem knappast längre kan klaras
med endast nationella lösningar. Få länder kan t.ex. själva
expandera sig ur en situation med lågkonjunktur och
arbetslöshet, alltför mycket av effekten spiller över till
andra länder och resultaten riskerar att bli underskott i
bytesbalansen, inflation och höga räntor snarare än tillväxt
och fler jobb.


Den globala ekonomin är ett faktum. Därför krävs
internationellt samarbete kring en politik för ökad tillväxt
och fler jobb.


20 miljoner människor är nu arbetslösa i Västeuropa. Så
gott som alla länder lider av svag tillväxt och växande
arbetslöshet. Förutsättningarna torde vara bättre än på lång
tid att nu kunna åstadkomma ett brett samarbete kring den
gemensamma uppgiften att öka tillväxten och nedbringa
arbetslösheten.


Inom EG har viktiga initiativ tagits för att få till stånd ett
omfattande program för investeringar i infrastruktur som
omfattar hela EG. I USA har den nytillträdde presidenten
ställt stora infrastrukturinvesteringar i utsikt i syfte att
stimulera ekonomin.


Svensk socialdemokrati är för sin del starkt engagerad i
att tillsammans med socialdemokratiska partier i andra
länder driva på detta samarbete.


Den nordiska arbetarrörelsen presenterade den 22
januari programmet ''Sätt Europa i arbete -- förslag till ett
nytt ekonomiskt och socialt samarbete'', vari föreslås
åtgärder med inriktning på att halvera arbetslösheten i
Europa på fem år.


Vid socialdemokratiska Europapartiets första
partiledarmöte i Edinburgh i december 1992 sattes behovet
av en ny strategi för full sysselsättning främst. Arbetet på en
ny sysselsättningsstrategi för Europa kommer att inledas vid
en konferens i Bryssel i februari. Sveriges socialdemokrater
kommer att verka pådrivande i detta arbete.


Det är ett starkt svenskt intresse att alla möjligheter till
sådant samarbete tas tillvara. Regeringen bör i alla de
internationella organ där den företräder Sverige verka
pådrivande i arbetet på att få till stånd ett samarbete för
tillväxt och arbete. Det gäller framförallt i OECD och i
samarbetet med EG. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.


Det västeuropeiska valutasamarbetet


Under hela 1980-talet höjdes gradvis ambitionsnivåerna
i det valutapolitiska samarbetet i Västeuropa. Sedan 1987
gällde helt oförändrade växelkurser mellan de deltagande
ländernas valutor; de möjligheter till justeringar av
valutakurserna som systemet medgav utnyttjades inte. I
stället inleddes arbetet på att vidareutveckla samarbetet till
en formell valutaunion, där ländernas valutor efter en lång
tids fasta växelkurser skulle överges och ersättas av en
gemensam valuta.


Samarbetet ansågs länge mycket framgångsrikt. Det
tillskrevs en avgörande betydelse för de stora framgångar
som uppnåddes i Västeuropa under 1980-talet när det gällde
att få ner inflationen och att minska skillnaderna mellan de
olika ländernas inflationstakt. De uppenbara fördelar som
stabila och förutsebara växelkurser har för handeln mellan
länderna kom också allt mer i förgrunden allt eftersom den
ekonomiska integrationen i Västeuropa vidareutvecklades.


Men under de allra senaste åren har också problemen
och nackdelarna kommit att bli allt tydligare. Fasta
växelkurser mellan länderna i Västeuropa innebär att
räntenivån och penningpolitiken måste samordnas, liksom
att valutarörelserna mot omvärlden -- t.ex. dollarn -- blir
gemensamma. Detta skapar stora problem när den
ekonomiska situationen skiljer sig alltför mycket mellan de
samarbetande länderna. De senaste åren har präglats av
just detta tillstånd. Inom samarbetsområdet fanns samtidigt
betydande områden som kännetecknades av akut
överhettning av ekonomin, som krävde åtstramning för att
bemästra en stigande inflation, liksom andra områden som
genomlevde en djup och långvarig lågkonjunktur.


Följden blev att hela Västeuropa tvingades leva med de
mycket höga räntor som den tyska Bundesbank satte för att
dämpa överhettningen i den tyska ekonomin. Därmed kom
valutasamarbetet i praktiken att innebära att t.ex. den
engelska ekonomin stramades åt mitt i den kraftigaste
lågkonjunktur som upplevts i mannaminne.


Ett samarbete som är skapat för att ge ökad
sysselsättning och välfärd misskrediteras när det för alla
synliga resultatet i stället blir ökad arbetslöshet och minskad
välfärd.


Påfrestningarna inom valutasamarbetet blev under
hösten så starka att närmare hälften av de deltagande
länderna tvingades devalvera eller lämna systemet. Trots
detta har oron bestått och hela systemets
överlevnadsmöjligheter sätts i fråga. Den vidare
utvecklingen mot en valutaunion fortsätter samtidigt att
förberedas men måste nu betecknas som mer osäker än
tidigare.


De svårigheter som nu demonstrerats att i ekonomier
med olika ekonomisk utveckling bedriva en gemensam
penningpolitik skulle också kunna känneteckna en
valutaunion. Visserligen skulle inte starka spekulativa
valutaflöden kunna utlösa kriser inom en valutaunion på det
sätt de gjort inom EMS, men problemen som följer av att
störningar i ett land sprids till de andra deltagande länderna
kan bli än svårare att bemästra i en valutaunion. En mycket
långtgående samordning av de deltagande ländernas
ekonomiska politik skulle kunna minska riskerna för en del
sådana störningar, men det skulle kräva överstatliga
beslutsmekanismer framför allt på finans- och
budgetpolitikens område som det är tveksamt om
medlemsländerna är beredda att underordna sig.


En annan faktor som gör valutaunionen mer osäker i dag
än tidigare gäller hur stort område som skulle komma att
ingå i unionen. Danmark och Storbritannien har redan i
Maastricht tillförsäkrat sig rätten att stå utanför. Tyskland
har beslutat att inte ansluta sig utan att först fatta ett särskilt
beslut därom i Förbundsdagen när inrättandet av unionen
står för dörren.


Dessutom är det i dag osäkert hur många länder som
kommer att klara de konvergensvillkor om inflation,
budgetunderskott och statsskuld som bl.a. måste uppfyllas
för att ett land skall kunna delta. För 1993 och 1994 är det
enligt OECD:s senaste prognos endast ett land, Frankrike,
som klarar alla dessa tre villkor. Tyskland klarar bara ett av
villkoren. Sverige, tillsammans med Italien och Grekland,
klarar inte något av kraven.


Med hänsyn till den oklarhet som nu råder om det
framtida valutasamarbetets karaktär och omfattning är det
naturligt att Sverige inte nu binder upp sig för en automatisk
anslutning till den gemensamma centralbanken och den
gemensamma valutan.


Europa behöver ett penning- och valutapolitiskt
samarbete för stabilitet, låga räntor och en låg inflation.
Den situation som Europa hade på valutamarknaden
hösten 1992 ligger i ingens intresse. Men det är viktigt att
det finns en jämbördighet mellan det ekonomiska och det
monetära samarbetet. Därför bör Sverige, om vi blir
medlemmar, vid de möten som 1996 skall lägga fast de
närmare formerna för det fortsatta samarbetet verka för att
lika ambitiösa gemensamma mål fastläggs för sådana
faktorer som tillväxt, sysselsättning och social välfärd som
de gemensamma målen för det monetära samarbetet. Detta
bedömer vi som en förutsättning för att EMU skall kunna
uppfylla de mål om bland annat hög sysselsättning och hög
social skyddsnivå som ställts upp i Maastrichtavtalet.


Intill dess ett positivt resultat från regeringskonferensen
föreligger bör Sverige bevara sin handlingsfrihet vad gäller
den gemensamma valutan och centralbanken.


6.3 En politik för ökad tillväxt


Sedan trendbrottet i världsekonomin i samband den
första oljekrisen i början av 1970-talet har
produktionsförmågan i Sveriges ekonomi fortlöpande
försvagats. Den industriella basen har krympt -- trots
uppgången under första hälften av 1980-talet. Investeringar
i och underhåll av infrastrukturen har trängts ut från de
offentliga budgetarna av ökade transfereringar och
konsumtion. Utbildning och forskning, särskilt sådan som
har direkt betydelse för industrins utveckling, har inte
utvecklats tillräckligt för att motsvara de krav på snabb
förändring som den hårdnande internationella
konkurrensen ställer.


Under senare år har den globala konkurrensen
ytterligare hårdnat. Det skärper kraven på en politik, som
syftar till att återupprätta Sverige som industrination. Det
kan bara ske genom att vår konkurrenskraft är god
samtidigt som produktiviteten och reallönerna är höga.
Sverige skall inte vara ett land som konkurrerar med låga
reallöner. Konkurrens skall bygga på produktivitet och
kvalitet i produktionen.


Teknisk utveckling, höjd kompetens och ökad
produktivitet är nyckeln till industriell återhämtning. Den
svenska industrins främsta konkurrensvapen skall vara
tekniska innovationer, högkompetent arbetskraft samt en
högkvalitativ forskning och utveckling.


För att klara av denna tempoväxling i industrin måste
insatser sättas in som kompenserar det faktum att Sverige
ligger långt från de stora marknaderna. Det förutsätter
stora investeringar i infrastruktur.


Dessutom måste näringspolitiken utformas så att
samspelet mellan stora och små företag stimuleras. De stora
företagens internationella marknadsorganisation är ofta en
nödvändig hävstång för de små företagen, på samma sätt
som de mindre företagen utgör den mylla ur vilken nya
företag kan växa fram. Näringsklimatet måste med andra
ord vara attraktivt både för stora och små företag.


En plan för industriell återhämtning


Den sänkta kronkursen innebär stora
konkurrensfördelar för den del av näringslivet som
konkurrerar med utlandet. Detta får dock inte förta
behovet av åtgärder som ger en varaktig förbättring av
produktiviteten för svenskt näringsliv.


I partimotionen ''Näringspolitik för tillväxt'' har vi
presenterat en långsiktig plan för industriell återhämtning
och ökad tillväxt:Höj kompetensen i näringslivet.


För att långsiktigt och uthålligt stärka det svenska
näringslivets konkurrensförmåga är det angeläget att öka
antalet yrkesverksamma som har gymnasiekompetens och
högskoleutbildning. 50 000 
fler ungdomar bör erbjudas det tredje gymnasieåret.
Antalet platser i högskolan skall på några års sikt öka med
50 000.


Åtgärder 
måste vidtas för att kraftigt förstärka
civilingenjörsutbildningen samt naturvetar- och
teknikutbildningarna. Etablering av en ny teknisk högskola
med internationell inriktning bör utredas.Ökad
forskning och utveckling.


Tendenser till en nedgång i den totala FoU-volymen i
Sverige är oroande. De senaste åren har volymen FoU
minskat från 3 procent 
till 2,5 procent av BNP. Nedgången hänför sig
till en kraftig nedgång i den industriella forskningen och
utvecklingen.


Målet bör vara att FoU-andelen av BNP ökar med 50
procent före år 2000.


Sverige behöver ta ett tekniksprång som flyttar fram vårt
lands positioner på den internationella marknaden.
Teknologinivån måste höjas i industrin. Bara på så sätt kan
tillväxten varaktigt öka.


Vi vill därför genomföra en miljardsatsning på att
förstärka tillämpad FoU och teknikutveckling. Härigenom
möjliggörs ett program för att överföra ny teknologi till
Sverige och ge bred spridning till tekniska innovationer i
hela näringslivet. Särskilt viktigt är att nå mindre och
medelstora företag.Tidigarelägg investeringar.


Sveriges geografiska läge innebär en
konkurrenshämmande faktor på den internationella
marknaden. Detta kan accentueras i framtiden då korta
leveranstider och ''just-in-time''-tänkande blir allt viktigare.
Kraftfulla satsningar på bättre infrastruktur och utveckling
av transportsystem är därför nödvändiga för att hävda vår
konkurrensförmåga.


Såväl Banverket som Vägverket har presenterat
investeringar som är möjliga att tidigarelägga. För
budgetåret 1993/94 bör projekt genomföras för 17 miljarder
kronor utöver regeringens förslag.Öka investeringarna i
infrastruktur.


Investeringarna i vägar och järnvägar bör öka med
ytterligare 1 procent av BNP under 1990-talet. Det innebär
en total nivå om ca 20--25 miljarder kronor per år i
investeringsvolym. Parallellt med nyinvesteringar måste
medel reserveras för kontinuerligt underhåll och
reparationer av vägar och järnvägar.Förbättra
kapitalförsörjningen.


Ett av näringslivets största problem är att erhålla kapital
till investeringar och produktion. Kapitalbehovet kommer
att vara stort de närmaste åren. Inte minst finanskrisen
försvårar kapitalanskaffningen. Bristen på kapital drabbar i
första hand de små och medelstora företagen.


För att ytterligare underlätta kapitalförsörjningen bör
AP-fonderna ges rätt att placera ytterligare 10 miljarder
kronor i aktier. Vi är beredda att överväga nya former för
AP-fondens utökade placeringssätt i syfte att skapa en bred
uppslutning kring denna verksamhet.


Staten måste ta ett stort ansvar för att förse särskilt de
små och medelstora företagen med riskvilligt kapital. Det är
angeläget att slå vakt om de regionala utvecklingsfonderna.
Organisation och huvudmannaskap bör emellertid
övervägas.Europasatsning för småföretagen.


En viktig del av framtidens sysselsättningsökning
kommer att ske inom små och medelstora företag. Det är
därför viktigt att ta till vara den utvecklingskraft som finns
hos småföretagen, och samtidigt stimulera tillkomsten av
nya företag.


Vi vill genomföra en bred Europasatsning för de små och
medelstora företagen. 500 miljoner kronor bör satsas på
småföretagarutveckling för att stärka dessa företags
möjligheter på den gemensamma europeiska
marknaden.Utveckla det statliga ägandet.


En aktiv näringspolitik förutsätter att staten har tillgång
till kompetenta och resursstarka aktörer. De statliga
infrastrukturverken får inte slumpas bort av ideologiska
skäl, utan måste ägas och drivas på ett affärsmässigt sätt.
Avpolitisera de statliga företagens förvaltning.


Det moratorium som nu råder i fråga om utförsäljning
av statliga företag fyller en viktig näringspolitisk funktion.
Enligt regeringens ursprungliga planer skulle aktier
försäljas för 10 miljarder kronor per år under överskådlig
tid framöver. Detta skulle i ett slag ta i anspråk en stor del av
det riskkapital som behövs för det övriga näringslivet, inte
minst för de små företagen. Ägarfrågorna måste nu
avpolitiseras. Därför bör det statliga
förvaltningsaktiebolaget Fortia återinföras.


Tabell 6. Handlingsprogram för industriell förnyelse.
Mdr kr.




93
94
95
96
97
Utbildning
2,7
5,1
4,5
4,6
5,1
FoU
0,5
1,0
1,0
1,0
1,0
Infrastruktur
7,0
10,0
10,0
10,0
10,0
Näringspolitik
0,3
0,5
0,5
0,5
0,5


Summa
10,5
16,6
16,0
16,1
16,6


Finansiering


Den kraftiga försämringen av statsfinanserna
understryker behovet av en ansvarsfull och trovärdig
finansiering av de långsiktiga investeringarna i
infrastruktur.


Även vid en framtida gynnsam tillväxt är det nödvändigt
att förändra strukturen på de offentliga utgifterna så att
investeringar ersätter offentlig konsumtion och olika
inkomstöverföringar till hushållen.


Vi anser att det i första hand är statens olika
transferingar som måste begränsas för en upprustning av det
offentliga kapitalet. Detta behövs för att undvika en
oacceptabel förslitning av det offentliga realkapitalet, och
därmed hålla infrastrukturen intakt.


6.4 En politik för ökad sysselsättning


Vi socialdemokrater vill slå vakt om den flexibla
arbetsmarknad som har kännetecknat Sverige under
efterkrigstiden.


En sådan arbetsmarknad är nödvändig för att vi skall
kunna hålla en arbetslöshetsnivå som är förenlig med en låg
inflationstakt. OECD:s bedömning är att den nivån för
Sveriges vidkommande är 2,5--3 procent arbetslösa. Det är
väsentligt lägre än i andra länder. Permanenta
arbetslöshetsnivåer på 7--9 procent är vanligt
förekommande i de flesta västeuropeiska länder.


Om inte arbetslöshetens ökning omedelbart kan hejdas,
kan den gynnsamma relationen mellan inflation och
arbetslöshet i Sverige försämras. Tillåter man den öppna
arbetslösheten att stiga till höga bestående nivåer krävs en
ännu högre arbetslöshet för att balansera inflationen.


Vårt program är en investering i människors vilja till
arbete, men även en investering för att förhindra att
inflationen tar fart. Inflationsdrivande flaskhalsar
motverkas när efterfrågan återigen ökar.


Det långsiktiga målet för socialdemokratins politik är att
återskapa full sysselsättning i Sverige. Vår ambition är att
pressa ned arbetslösheten mot 3 procent år 1996.
Förvärvsfrekvensen måste hållas på en hög nivå för
ekonomins och jämställdhetens skull. För att nå dessa mål
fordras nationell samling och en handlingsplan för ökad
sysselsättning.


Regeringen har givit upp


Antalet arbetslösa och andra som står till
arbetsmarknadens förfogande var vid ingången av 1993 12 procent 
av arbetskraften. De fördelar sig på följande
sätt:6 procent arbetslösa 4 procent i
konjunkturberoende AMS-åtgärder 2 procent latent
arbetssökande


Under 1993 kommer omkring 300 000 
personer att vara öppet arbetslösa och över 200 000 
befinna sig i konjunkturberoende AMS-åtgärder. I
slutet av året kan närmare 15 procent av arbetskraften stå
vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden.


Regeringen hävdar i finansplanen att den håller fast vid
arbetslinjen. Det stämmer inte. Regeringen har övergett
den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Arbetslinjen har
upphört att gälla som övergripande norm. Detta står ställt
utom varje tvivel då den öppna arbetslösheten ökar
dramatiskt och det passiva kontantstödet växer lavinartat.
Kontantdelen i utgifterna för arbetsmarknadspolitiken
kommer för nästa budgetår att dominera utgifterna för
arbetsmarknadspolitiken.


Regeringens huvudsakliga förslag inom
arbetsmarknadspolitiken är att spara 6,8 miljarder kronor
genom att sänka ersättningsnivån från 90 till 
80 procent i arbetslöshetsersättningen, att införa fem
karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen samt att återföra
det högsta ersättningsbeloppet till 1992 års nivå.


Vi avvisar de argument som framförs från regeringen att
försämrade förmåner skall göra de arbetslösa mer villiga att
söka jobb. Enligt vår uppfattning beror inte arbetslösheten
på brist på arbetsvilja utan på brist på arbeten. Att med
ökade ekonomiska skillnader bromsa arbetslösheten har
inte lyckats i något land i övriga Europa under 1970- och
1980-talen.


Arbetslöshetens kostnader


Hög arbetslöshet är inte bara socialt oacceptabel. Den är
även samhällsekonomiskt förödande. När sysselsättningen
minskar ökar samhällets kostnader.


För det första minskar underlaget för skatteintäkter. En
tumregel är att 1 procent ökad arbetslöshet leder till drygt 2
miljarder kronor i minskade skatte- och avgiftsinkomster.


För det andra ökar statens kostnader för
arbetslöshetsförsäkringen och aktiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Varje procent öppet
arbetslösa kostar ca 5,5 miljarder 
kronor i kontantstöd.


Enligt regeringen kan uppemot 100 miljarder kronor av
statens budgetunderskott hänföras till kostnader för
arbetslösheten. Ca 30 miljarder kronor är den direkta
kostnaden för konjunkturberoende
arbetsmarknadsåtgärder. Kontantstödet beräknas kosta ca
32 miljarder kronor nästa budgetår.


Förra året redovisade vi i en rapport -- ''Vad kostar
arbetslösheten'' (Stockholm. Juli 1992) -- de
samhällsekonomiska kostnaderna för arbetslösheten.
Rapporten ligger till grund för de beräkningar vi här har
presenterat.


En handlingsplan för ökad sysselsättning


Endast en långsiktig och varaktig tillväxt kan säkerställa
sysselsättningen på sikt. Vi har i partimotionen ''Arbete och
tillväxt'' beskrivit den handlingsplan för ökad sysselsättning
som Sverige nu behöver.


Vi socialdemokrater accepterar inte någon ytterligare
ökning av den öppna arbetslösheten. Vår handlingsplan för
ökad sysselsättning kan vända utvecklingen:Avlasta
arbetsmarknadspolitiken.


Arbetsmarknadspolitiken måste avlastas. Det kan bara
ske genom att andra politikområden bättre integreras i den
övergripande målsättningen att återskapa full
sysselsättning. Betydande delar av utgifterna för
arbetsmarknadspolitiken bör växlas över till investeringar i
utbildning och infrastruktur.Ökad utbildning.


Ökade insatser för arbetsmarknadsutbildning och
regulär utbildning leder till en kraftig ökning av
produktionsförmågan och därmed ökade skatteintäkter för
staten.


Kostnaden för en plats i ungdomspraktik är ca 80 000 
kronor. En gymnasieplats är klart mindre kostsam.
Tillsammans med utgifter för studiemedel är den totala
kostnaden drygt 40 000 kronor 
per plats. Vår satsning på 50 000 
platser i gymnasieskolan skall ses mot denna
bakgrund.


Vid sidan av dessa satsningar på ungdomsutbildningen
föreslår vi ytterligare 10 000 
platser på högskolan, 20 000 
platser i kommunal vuxenutbildning och 5 000 
fler platser i studieförbund och på folkhögskolor
samt 12 000 fler i arbetsmarknadsutbildning.


Runt om i landet växer köerna till framför allt Komvux.
Med våra förslag kan ytterligare 20 000 
sökande beredas plats i den kommunala
vuxenutbildningen. I vårt budgetförslag ryms dessutom
satsningar på vidareutbildning inom vård och omsorg,
tekniska yrken samt förbättrade möjligheter för AMS
företagsutbildning.


Satsningen på ökad utbildning innebär att arbetslinjen
befästs samtidigt som statsfinanserna förstärks.


Genom våra förslag kan 24 000 
arbetslösa växla kontantstöd mot särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa. Eftersom
vuxenstudiestödet har en lånedel för individen innebär det
att statens kostnader minskar jämfört med ersättningen via
arbetslöshetskassa.Tidigarelägg investeringar i
infrastruktur.


Vi föreslår att investeringar i infrastruktur tidigareläggs
med 17 miljarder kronor för budgetåret 1993/94. Stödet
administreras via AMS, som tillförs medel motsvarande
räntekostnaden för de projekt som tidigareläggs.


Tidigareläggningen beräknas öka antalet arbetstillfällen
med 40 000.Öka 
byggandet.


Krisen i byggsektorn måste motverkas. Vi föreslår att ett
miljardprogram anslås för ombyggnad av bl.a. högskolor,
skolor och bostäder. Vi räknar med att detta kommer att ge
sysselsättning för 12 000 
byggnadsarbetare och indirekt skapa arbeten för
ytterligare minst 23 000 
personer.Stärk arbetsmarknadsfonden.


Någon budgetprövning i vanlig bemärkelse görs inte av
utgifter för kontantstöd. Det innebär att för en av de tyngsta
statliga utgiftsposterna anvisas efter principen om ''löpande
räkning''. Samtidigt ''ransoneras'' de aktiva åtgärderna
genom sedvanlig budgetstyrning.


Underskottet i arbetsmarknadsfonden beräknas nästa
budgetår bli 30 miljarder kronor. 1995 beräknas det
ackumulerande underskottet uppgå till 120 miljarder
kronor.


Enligt vår uppfattning är det ett grundläggande
systemfel i arbetsmarknadspolitiken när de ineffektiva och
passiva insatserna ökar utan egentlig kontroll -- samtidigt
som de effektiva åtgärderna, som bl.a. utbildning,
ransoneras.


Vår politik reducerar detta problem då
arbetsmarknadspolitiken avlastas och utbildningen får bära
större del av kostnaderna för arbetslösheten.


Regeringen saknar strategi för att trygga finansieringen
av arbetslöshetsförsäkringen. Vi menar att intäkterna till
arbetsmarknadsfonden bör öka. Därför föreslår vi att
arbetsmarknadsavgiften bör höjas fr.o.m. 1/1 1994 med 0,94
procent till 3,06 procent. Det motsvarar en höjning om ca 4
miljarder kronor. För att trygga finansieringen av
arbetslöshetsersättningen är det enligt vår mening
nödvändigt att senare överväga en ytterligare höjning av
arbetsmarknadsavgiften. Det förutsätter en närmare analys
av arbetsmarknadsfondens inkomster och utgifter innan
detta beslut fattas. Det är regeringens sak att göra denna
analys och återkomma till riksdagen.


Har vi råd?


De totala kostnaderna för våra förslag till en aktiv
arbetsmarknads-, utbildnings- och näringspolitik innebär
ökade statsutgifter på 14 miljarder kronor. Dessa åtgärder
innebär samtidigt besparingar på 9,8 miljarder kronor i det
passiva kontantstödet. Vidare ger den ökade
sysselsättningen upphov till ökade inkomster på ca 2,6
miljarder kronor.


Resultat av vår politik


Under förutsättning att denna handlingsplan omedelbart
igångsätts kan den negativa utvecklingen på
arbetsmarknaden brytas.


Vi bedömer att vår politik kan leda till att den öppna
arbetslösheten kommer att vara 2 procent lägre redan nästa
budgetår. Med vår politik skapas dessutom goda
försättningar för en långsiktig och varaktig tillväxt.


6.5 En politik för sunda statsfinanser


För närvarande sker en dramatisk försämring av statens
finanser.


Sedan regeringsskiftet 1991 har budgetunderskottet ökat
kraftigt. I den borgerliga regeringens första finansplan
beräknades budgetunderskottet uppgå till 70,8 miljarder för
budgetåret 1992/93. Det har visat sig vara en gigantisk
felräkning. Nu beräknas underskottet uppgå till minst 195 miljarder 
kronor. Regeringen underskattade
budgetsaldot med ca 125 miljarder kronor.


Den budgetproposition som regeringen lagt fram är
uppseendeväckande i sin bristfällighet. Trots att den
statsfinansiella situationen dramatiskt avviker från den
budget som lades fram för ett år sedan har regeringen inte
lämnat riksdagen en rimlig förklaring till faktorerna bakom
den statsfinansiella krisen.


Även budgetförslaget för nästa år präglas av
alarmerande brister. Det står redan nu klart att
utgiftsutvecklingen på viktiga områden kommer att avvika
starkt från regeringens beräkningar. Vissa större poster som
stödet till banksektorn är över huvud taget inte redovisade
i budgetförslaget. När det gäller den långsiktiga planen för
statsfinansernas sanering saknas konkreta förslag till
besparingar samtidigt som inkomstberäkningarna bygger på
en tillväxt, som inte kan realiseras med den ekonomiska
politik som regeringen nu för.


Minst lika allvarligt är att bördorna för att sanera
statsbudgeten nu ensidigt läggs på de arbetslösa och de
sjuka. Denna inriktning av politiken underminerar
möjligheterna att få ett brett folkligt och parlamentariskt
stöd för en långsiktig och uthållig politik för sunda
statsfinanser. Därför kan regeringens besparingsprogram i
proposition 1992/93:100 inte accepteras i nuvarande
utformning.


En strategi för sanerade statsfinanser


Finanspolitiken måste under de närmaste åren bedrivas
med sådan kraft och konsekvens att budgetunderskottet
arbetas bort och statens lånebehov minskar.


Obalanser i de offentliga finanserna kan inte accepteras
på längre sikt. Stora underskott har allvarliga effekter på
ekonomin. Statsskulden ökar vilket i sin tur belastar
budgeten i form av ökade ränteutgifter som tränger ut andra
angelägna utgifter ur statsbudgeten och driver upp
räntorna.


Finanspolitiken bör under de närmaste åren inrikats på
att sänka utgiftskvoten. Det kan bara ske genom en
ekonomisk politik som ökar tillväxten vilket i sin tur leder
till ökade skatteintäkter. Därutöver måste
utgiftsnedskärningar och inkomstförstärkningar vidtas.


Folkhushållet står inför ett dubbelt sparbeting under
resten av 1990-talet: dels måste budgetunderskottet tas ned,
dels måste investeringarna öka.


För att klara denna dubbla uppgift krävs att den
ekonomiska politiken är brett förankrad och bygger på
principen om rättvis fördelning mellan olika grupper. En
finanspolitik som ensidigt drabbar redan utsatta grupper
kan inte accepteras.


Någon möjlighet att långsiktigt sanera statsfinanserna
enbart genom besparingar existerar inte. Alltför stora
besparingar sänker efterfrågan och fördjupar
lågkonjunkturen pch finanskrisen. Sparbetinget måste
därför kombineras med en långsiktig politik för ökad
tillväxt.


Genom satsningar på investeringar i infrastrukturen och
genom utbyggd utbildning ökar tillväxten. Det i sin tur
vidgar skattebasen och staten erhåller ökade
skatteinkomster. Därmed minskar budgetunderskottet.


Genom vår handlingsplan för ökad sysselsättning
minskar statens utgifter för arbetslösheten. För varje
procentenhet som arbetslösheten pressas ned minskar
kostnaderna med 5,5 miljarder 
kronor och ökar intäkterna med 2,2 miljarder
kronor.


Men detta räcker inte för att sanera statsfinanserna. Vi
socialdemokrater är beredda att medverka till
utgiftsminskningar på sammanlagt 11,9 miljarder kronor 
för budgetåret 1993/94, dvs. samma omfattning
som regeringen föreslagit. Vi föreslår att riksdagen skall ge
regeringen i uppdrag att utarbeta ett samlat, långsiktigt och
hållbart program för besparing och förstärkta statsfinanser,
som kan vinna stöd av en majoritet i riksdagen. I detta
samlade program skall åtgärder för budgetåret 1993/94
fogas in på ett samhällsekonomiskt riktigt sätt.


Ett beslut om ett långsiktigt program för sunda
statsfinanser skall enligt vår mening fattas av riksdagen
under våren tillsammans med ett program för arbete,
utbildning och tillväxt som redovisats i våra motioner. Det
besparingsprogram regeringen föreslagit i proposition
1992/93:100 kan vi inte acceptera i nuvarande utformning.
Vi har invändningar både från socialpolitisk och
arbetsmarknadspolitisk synpunkt mot dessa förslag.


Vi menar att ett program måste utformas med
utgångspunkt från principer som är i samklang både med
tillväxtpolitiken och fördelningspolitiken. Bördorna får inte
ensidigt läggas på dem som är arbetslösa, sjuka och
handikappade. Det är viktigt att alla som är friska och
starka, har arbete och inkomst får ta en stor del av
bördorna. En huvudlinje i besparingsprogrammet måste
vara att arbetslinjen skall hävdas, dvs. att politiken inriktas
på att erbjuda arbete, utbildning och rehabilitering i stället
för kontantstöd och förtidspensionering. En annan
huvudlinje skall vara att fullfölja de ambitioner som vi gav
uttryck för i förslaget till ny sjukförsäkring. Det innebär att
utgifterna i statsbudgeten på några års sikt kraftigt
reduceras och att den försäkringsmässiga karaktären i
systemet blir tydligare. En tredje huvudlinje bör vara att se
över systemen när det gäller ersättningsnivåer, incitament
och indexering på ett sådant sätt att försäkringarna både ger
den enskilde trygghet i livets olika skeden och uppfyller
kraven på kostnadseffektivitet. Det är viktigt att de
förändringar som måste genomföras sätts in i en långsiktig
plan så att både enskilda medborgare, arbetsmarknadens
parter och näringslivet får tid på sig att anpassa sina egna
dispositioner till nya villkor. Det är också nödvändigt att
förändringarna kan få bred uppslutning och bli väl
förankrade i riksdagen.


Socialdemokraternas budgetalternativ 1993/94


Vi har i vårt budgetarbete varit tvungna att utgå från det
mycket bristfälliga underlag som regeringen lagt fram i
finansplanen och i huvudtitlarna. Vi kommer i det fortsatta
arbetet i utskotten att begära att riksdagen tar fram ett nytt
och mera kvalificerat underlag för att bedöma den
statsfinansiella utvecklingen och sambandet mellan
statsfinanser och samhällsekonomi.


Vi redovisar här vårt budgetalternativ i relation till
regeringens förslag. Vi gör det i form av den konsoliderade
statsbudgeten i vilken vi räknar in arbetsmarknadsfonden
m.m.


Tabell 7. Förslag till konsoliderad statsbudget


Avvikelse mot regeringens förslag


Besparingar:
93/94
94
95
96
97
98


Regeringen
11,9
5
10
10
10
10
Socialdemokraterna
11,9
-besparingsplan minst 45 mdr


Utgiftsförändringar:
93/94
Helår


AMS, aktiva åtgärder m.m.
6,4
0
ROT
1,6
0
Infrastruktur
1,0
0
Utbildning
5,1
2,1
Regionalpolitik
0,1
Näringspolitik
0,5
0,5
FOU
1,0
1,0
Ekobrott,skuldsaneringslag m.m.
0,2
0,2
Övriga besparingar
-0,8
-0,8
Minskade utgifter för arbetsmarknadsfonden
-9,8
0


Summa
5,3
3,0


Inkomstförändringar:


Ökade skatteintäkter p.g.a.
2,6
ökad sysselsättning
Energiskatt
2,0
2,0
Avräkning av deprecierings-
0,2
0,6
effekt i skatteskalan
30% skatt på k-försäkr. och aktiefonder
0,4
0,9
30% skatt på aktievinster
0,3
0,7
Höjning av arbetsgivaravgifterna
2,0
4,0
Omläggning av förmögenhetsskatten
0
2,5
Övriga skattehöjningar
0,1
0,1


Summa
7,6
10,8Konsoliderad statsbudget 7,6--5,3 = 2,3 6.6 
Skattepolitiken


Den första krisuppgörelsen i höstas syftade bl.a. till en
långsiktig sanering av statsfinanserna. Ett konkret uttryck
för detta var de olika inkomstförstärkningarna på
skatteområdet. Dessutom kunde viktiga principer i
skattereformen återställas, framför allt balansen i
beskattningen av arbete och kapital.


Uppgörelsen innebär att skatten förskjuts från arbete till
kapital och konsumtion vilket ligger i linje med
skattereformens principer. Dessutom innebar
krisuppgörelsen en skatteväxling mellan hushåll och
företag. Genom uppgörelsen höjs skatten på
kapitalinkomster från 25 procent 
till 30 procent 
samtidigt som ränteavdragens värde höjs i
motsvarande mån.


Trots att det utgör ett brott mot uppgörelsen beslutade
regeringspartierna tillsammans med ny demokrati i höstas
att den höjda kapitalskatten endast skall gälla i år och nästa
år. Dessutom beslutade man att den lägre skattesatsen på 25 procent 
skulle behållas för aktievinster.


Liksom tidigare avvisar vi med skärpa dessa avsteg från
krisuppgörelsen. Vi anser därför att skattesatsen på 30 procent 
även skall omfatta aktievinster. Det är inte minst
viktigt för att undvika en höjning av boendekostnaderna,
att ränteavdragen kan behållas på nuvarande nivå.


Reformera förmögenhetsskatten


Genom krisuppgörelsen kan förmögenhetsskatten
behållas ytterligare ett år. Utgången av valet 1994 blir därför
avgörande för förmögenhetsskattens framtid. Den
nuvarande förmögenhetsskatten har stora brister. Den
skapar allvarliga skatteskillnader mellan olika tillgångar
vilket leder till en ineffektiv kapitalanvändning. Den gynnar
skatteplanering samt är svåröverskådlig och komplicerad.


De stora möjligheterna till skatteplanering bidrar också
till att förmögenhetsskattens fördelningspolitiska
träffsäkerhet försämras. Vi kräver därför en omläggning av
förmögenhetsskatten. Viktiga beståndsdelar i en sådan
omläggning bör vara en bredare skattebas, sänkta
skattesatser och en mera likformig beskattning.


En reform med denna inriktning leder till
samhällsekonomiska vinster, minskar utrymmet för
skatteplanering, stimulerar sparandet samt förbättrar
förmögenhetsskattens utjämningseffekter. Omläggningen
bör vara statsfinansiellt neutral, dvs. medföra ett oförändrat
skatteuttag på förmögenheter. På lång sikt innebär våra
förslag om förmögenhetsskatten en budgetförstärkning
med ca 2,5 miljarder kronor 
i förhållande till regeringens förslag att helt
avskaffa förmögenhetsskatten.


Utrymmet för inkomstförstärkningar


Dagens mycket ansträngda statsfinanser och de stora
kostnaderna för att bekämpa arbetslösheten ställer hårda
krav på en ansvarsfull finans- och skattepolitik. Under de
närmaste åren saknas därför utrymme för omfattande
skattesänkningar som inte är finansierade med andra
budgetförstärkningar, eller som inte statsfinansiellt
kompenseras genom en automatisk ökning av olika
skattebaser till följd av en högre ekonomisk tillväxt.


I år höjs hushållens skatter kraftigt vilket innebär en
neddragning av hushållens disponibla inkomster och
konsumtion. Detta försämrar ytterligare en redan svag
efterfrågan med effekt att arbetstillfällen försvinner samt
att ytterligare produktionskapacitet och företag slås ut. I
syfte att undvika dessa effekter föreslog vi socialdemokrater
under hösten 1992 att skattehöjningar motsvarande ca 11
miljarder kronor i krisuppgörelsen inte skulle genomföras
förrän 1994.


Regeringen har hittills enbart accepterat att sänkningen
av grundavdraget, motsvarande ca 5 miljarder kronor,
senareläggs till 1994. Vi anser fortfarande att det finns skäl
att uppskjuta vissa skattehöjningar till efter 1993.


Inkomstskatten


Slopandet av schablonavdraget, minskningen av
grundavdraget och borttagande av det s.k. reallöneskyddet
i skatteskalan under 1993 och 1994 leder sammantaget till
en påtaglig inkomstskatteskärpning. Denna skattehöjning
träffar inte bara grupper med medelstora inkomster utan
även olika höglönegrupper. Den leder därför till en skärpt
progressivitet genom att ytterligare omkring 220 000 
personer måste betala statsskatt från 1994.


I dag är inkomstskatteskalan inflationsskyddad genom
att skatteskalans brytpunkt och grundavdraget justeras för
inflationen. Regeringen anser att ingen grupp skall få
kompensera sig för den standardsänkning som blir
resultatet av att kronan har sjunkit i värde. Pensioner och
andra basbeloppsanknutna transferingar skall därför inte få
räknas upp med den del av inflationen som beror på att
kronan har fallit i värde. Vi delar denna uppfattning.


Däremot har regeringen inte för avsikt att göra
motsvarande justering när det gäller uppräkningen av
brytpunkten i skatteskalan. Skall principen verkligen gälla,
att ingen grupp får kompensera sig för sänkningen av
kronans värde, bör denna omfatta alla grupper.


Mot denna bakgrund anser vi att effekten på inflationen
av att kronan har fallit skall avräknas vid uppräkning av
brytpunkten och vid beräkning av grundavdraget som är
kopplat till basbeloppet. En sådan avräkning förstärker
statsbudgeten med 0,5 miljarder kronor.


Ett 
långsiktigt program för att sanera statsfinanserna
kommer utan tvekan att ställa stora krav på folkhushållet
och innebära betydande uppoffringar för flertalet grupper
och hushåll. För att en politik för sundare statsfinanser skall
lyckas krävs att den är brett förankrad i samhället. Det är
därför viktigt att åtgärder som minskar statsutgifterna
kombineras med förslag som också har en tydlig
fördelningsprofil, som alltså belastar resursstarka grupper
med både arbete och goda inkomster.


En höjning av inkomstskatten för de högsta
inkomsttagarna tillgodoser dessa krav och ligger dessutom i
linje med principen om skatt efter bärkraft som alltid varit
en viktig beståndsdel i socialdemokratisk politik. Mot
denna bakgrund föreslår vi därför att statsskatten höjs på
inkomster över den s.k. brytpunkten i skatteskalan. Denna
skattehöjning bör bidra till en inkomstförstärkning med ca 4 miljarder kronor 
per år och gälla fr.o.m. 1994.


Det är av vikt att ett sådant förslag på skatteområdet kan
redovisas i anslutning till att ett samlat program för en
långsiktig sanering av statsfinanserna presenteras. Den
närmare utformningen av detta förslag till förändrad
skatteskala preciseras inte i vår motion. Vi föreslår i stället
att regeringen återkommer med ett förslag om den närmare
utformningen av förändringen av skatteskalan ovanför
brytpunkten. Vi eftersträvar med denna uppläggning att
uppnå en bred enighet i riksdagen för en rättvis
fördelningspolitik.


Höjning av arbetsgivaravgifterna


Beslutet under hösten 1992 att sänka arbetsgivargifterna
med 4,3 procent från årsskiftet 92/93 syftade till att stärka
konkurrenskraften i svensk industri och att stabilisera
ekonomin. Trots denna åtgärd var det inte möjligt att
försvara kronkursen.


För den konkurrensutsatta delen har den flytande
kronkursen i kombination med en måttlig löneutveckling
och gynnsam utveckling av produktiviteten bidragit till en
väsentlig konkurrensförbättring. För denna sektor är den
ytterligare förbättring av konkurrensläget, som blir
resultatet av att arbetsgivaravgifterna sänks därför inte
motiverad.


Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår vi att en
begränsad del av den tidigare arbetsgivaravgiftssänkningen
återtas i syfte att täcka en del av underskottet i
arbetsmarknadsfonden. Detta bidrar till att förbättra
statsfinanserna samt underlättar en räntesänkning.


En ändring av arbetsgivaravgiften påverkar även
kommunsektorn. Vi anser att denna inte kan belastas med
ökade kostnader av detta slag varför förändringen för
kommunerna måste neutraliseras.


Industrins energiskatter


Som ett resultat av regeringens och ny demokratis beslut
under våren 1992 sker det en kraftig sänkning av industrins
energiskatter från i år. Denna skattesänkning finansieras
genom motsvarande höjning av energiskatterna för
hushållen och övriga sektorer inom näringslivet. Vi
socialdemokrater har tidigare avvisat detta förslag att sänka
industrins energiskatter. Vi upprepar vårt tidigare förslag
som innebär att energiskatten maximeras till 0,6 procent 
av företagens omsättning.


Med vårt förslag kan de miljöstyrande inslagen i
energibeskattningen behållas. Skattesänkningen genom
vårt förslag riktas i första hand mot de energikrävande
industriföretagen. I jämförelse med regeringens politik
innebär vårt förslag en budgetförstärkning om ca 2 miljarder kronor.


I 
förhållande till den nyligen genomförda
energiskatteomläggningen leder vårt förslag endast till en
begränsad ökning av skattebelastningen för de
energikrävande företagen. Dessa företag har fått en så
kraftig konkurrensförbättring genom kronans fallande
värde att det mer än väl uppväger effekterna av en mindre
energiskattehöjning. För övriga företag med låga
energikostnader uppvägs effekterna av vårt förslag av den
arbetsgivaravgiftssänkning som även dessa företag har
erhållit.


6.7 Finanskrisen


Inga tecken tyder ännu på att finanskrisen nått sin
kulmen, problemen tycks komma att bestå länge än.
Kreditförlusterna i bankerna har ännu inte börjat minska,
så gott som alla institut har fått se sin kapitalbas urgröpt så
långt att den nu är otillräcklig för att uppfylla de lagstadgade
minimikraven, kapitaltäckningen.


Bankernas problem verkar nu starkt åtstramande på den
svenska ekonomin. Därigenom fördjupas den redan
tidigare allvarliga lågkonjunkturen. Kreditförlusterna har
gjort bankerna mycket försiktiga i sin kreditvärdering vilket
ökat svårigheterna för många, inte minst mindre och
medelstora företag, att finansiera sin verksamhet och sina
investeringar. Även bostadsmarknaden tyngs av den ökade
svårigheten för privatpersoner att få lån. Därtill kommer att
flera institut på grund av problem med kapitalbasen och
kapitaltäckningskraven saknar medel till utlåning.


En än mer åtstramande inverkan har den vidgning av
räntemarginalen som bankerna och bostadinstituten
genomfört. För att kunna täcka en något större del av
förlusterna har de höjt sina utlåningsräntor kraftigt i
förhållande till sin upplåningskostnad. Det är dessa räntor
som påverkar besluten hos företag och hushåll; de har
därför större betydelse för den ekonomiska aktiviteten än
variationer i de statliga räntorna.


Samtidigt som finanskrisen stramar åt ekonomin gäller
också det omvända förhållandet, att lågkonjunkturen
förvärrar finanskrisen. Detta gör åtstramningen av
hushållens ekonomi under 1993 särskilt äventyrlig.
Hushållens köpkraft minskar i år enligt finansplanen med
omkring 4 procent, varigenom både bostadsmarknaden och
detaljhandeln kan förväntas få ökade svårigheter. Risken
att detta skall leda till än större kreditförluster är uppenbar.
Förlusterna kan öka både bland villa- och bostadrättsägare,
i detaljhandeln och hos fastighetsbolag med växande
outhyrda butikslokaler.


Det är mot denna bakgrund oroande att regeringen inte
bara insisterar på att de under helt andra förutsättningar
beslutade skattehöjningarna på bensin och mat skall
genomföras med sådan skyndsamhet, utan att också de
extra försämringarna av ekonomin i de allra mest
skuldtyngda fastigheterna som de beslutade om tillsammans
med ny demokrati våren 1993 skall fullföljas. Därtill vill de
också för 1994 genomföra ytterligare en kraftig försämring
för just dessa fastigheter. För villa- och
bostadsrättsmarknaderna vill de dessutom försämra
ränteavdragen och därigenom pressa ned priserna
ytterligare. Detta är en politik som riskerar att både bli
kostsam för staten och skadlig för ekonomin.


Det borde vara en huvuduppgift för den ekonomiska
politiken att bryta den onda spiral av åtstramning och
kreditförluster som nu tynger den svenska ekonomin. Att få
fart på tillväxten, och att därigenom få en ökad efterfrågan
på bostäder och på lokaler för kontor och butiker är
nödvändigt om kreditförlusterna skall kunna vändas.


För att förhindra att bankernas problem leder till ett
sammanbrott för hela betalningssystemet är det nödvändigt
för staten att ta ett aktivt ansvar för bankernas förpliktelser
gentemot insättare och andra långivare.
Socialdemokraterna har aktivt medverkat till att en garanti
för sådana förpliktelser har utfärdats. Vi har också stött
förslaget att inrätta en särskild myndighet för att hantera
det statliga stödet. Vi beklagar att denna ännu inte är
inrättad, att den ännu inte ens har fått en styrelse, att den
inte har fått en chef och att arbetet fortfarande bedrivs inom
finansdepartementets ordinarie organisation.


Det är av utomordentligt stor betydelse att denna
myndighet kan bedriva sitt arbete på ett sätt som väcker
respekt och förtroende hos den allmänhet som slutligen
tvingas betala de väldiga belopp det gäller. Det får inte råda
någon osäkerhet kring att skattebetalarnas medel används
effektivt för att klara betalningssystemet och inte till att
skydda de gamla ägarna från konsekvenserna av sina
katastrofala affärsmässiga felbedömningar.


Alla möjligheter måste tas till vara att återvinna de
nedlagda kostnaderna. Goda möjligheter till detta torde
finnas när bankväsendet en dag återvunnit lönsamheten.
Bankväsendet kommer då åter att bli värt mycket stora
belopp för sina ägare. Staten får inte av ideologiska skäl
avhända sig möjligheten att få del av den värdestegring som
kan ske fram till dess i de institut som kommer att överleva
dagens kris tack vare skattebetalarnas aktiva insatser.
Statens agerande måste i dessa fall präglas av
affärsmässighet, inte av rädsla för statligt ägande.


6.8 Kommunernas ekonomi


Utrymmet för en expansion av de kommunala utgifterna
kommer under lång tid framöver att vara starkt begränsat.
En effektiv användning av skattemedlen och andra resurser
är fortsättningsvis en nödvändighet i kommuner och
landsting.


Förra årets riksdagsbeslut om den kommunala
ekonomin syftade till att reformera systemet för utbetalning
av kommunalskatt. Vi socialdemokrater accepterade
övergången till generella statsbidrag. Däremot avvisade vi
regeringens förslag till fördelningsnycklar för det nya
statsbidragssystemet. Därutöver avvisade vi förslaget att
dra in 7,5 miljarder kronor från kommunerna och
landstingen. Genom denna åtgärd ökar den finansiella
rundgången då neddragningen innebär att en del av
underskottet i statsbudgeten vältras över på
kommunsektorn som till stor del leder till ökad arbetslöshet
i kommunerna vilket ökar utgifterna via a-kassorna och
arbetsmarknadsfonden.


I anslutning till riksdagens behandling av propositionen
1992/93:50 krävde vi att regeringen tillsätter en
parlamentarisk beredning med uppgift att redovisa hur
skadorna av denna rundgång skall kunna begränsas.
Riksdagen har avvisat detta krav. En parlamentarisk
beredning är emellertid inte mindre viktig nu. Tvärtom har
behovet av en sådan förstärkts sedan i november. Vi kräver
därför att en sådan beredning tillsätts. Beredningen bör
också utarbeta förslag till ett rättvist statsbidragssytem.


Beredningen bör dessutom föreslå åtgärder som kan
stimulera sådana investeringar och tyngre
underhållsåtgärder som, utöver att ge möjligheter till en
god och effektiv verksamhet, kan bidra till att hålla tillbaka
driftskostnaderna för kommunerna. Den parlamentariska
beredningen bör lägga fram förslag som säkerställer en
kontinuerlig utvecklings- och förnyelseverksamhet i
kommunsektorn.


En tredje uppgift för en parlamentarisk beredning är att
grundligt analysera kommunernas fiananser. Beredningen
bör lägga fram förslag som ger möjlighet till överblick och
analys vid jämförelser mellan enskilda kommuner. Ett
uttryck för osäkerheten i bedömningen av kommunernas
finanser framgår av finansplanen. Någon förklaring ges inte
till den extremt stora avvikelsen mellan 1993 och 1994 för
kommunernas fiansiella sparande, ca 18 miljarder kronor
från ett år till ett annat.


Regeringen aviserar i finansplanen att man under våren
ämnar återkomma med en bedömning av det finansiella
utrymmet för kommunsektorn. Man avser då bl.a. att ta
upp frågan om den kommunala debiteringen för år 1994.


Vi noterar att regeringens beredning av denna fråga sker
i massmedia. Någon enhetlig linje i regeringens politik är
svår att urskilja med tanke på spännvidden i de
uppfattningar som enskilda statsråd har redovisat rörande
den kommunala utdebiteringen. Regeringens saktfärdighet
och tvetydiga signaler rörande kommunernas ekonomi är
ytterst allvarligt.


Vi socialdemokrater vill bevara och utveckla den
kommunala självstyrelsen. Vi vill även i fortsättningen slå
vakt om det lokala ansvaret för verksamhet och ekonomi.
Ett lagstadgat kommunalt skattestopp är därför, på
principiella grunder, ett ingrepp i den kommunala
självstyrelsen. Ett sådan åtgärd bör endast tillgripas
temporärt och under korta perioder.


Enligt vår bedömning strider ett fortsatt lagstadgat
kommunalt skattestopp mot regeringsformen. Regeringen
bör omgående redovisa sin uppfattning i denna fråga. Även
från andra utgångspunkter kan beslutet om skattestopp
ifrågasättas. Syftet med det nya statsbidragssystemet är att
skillnader mellan kommuner i utdebitering enbart skall vara
ett uttryck för en av den enskilda kommunen självvald nivå
på standard och åstadkommen effektivitet. Ett lagstadgat
skattestopp hindrar en kommun att arrangera
verksamheten på det sätt den önskar.


Lagen om begränsning av kommuners rätt att ta ut skatt
bör upphöra att gälla. Det innebär emellertid inte att vi
anser att den kommunala utdebiteringen nu bör öka
kraftigt. Något utrymme för att på detta sätt öka
löntagarnas och pensionärernas skatt finns knappast.


Vi ser positivt på en strävan att främja konkurrens inom
den kommunala sektorn. Det är emellertid en stor och
principiellt avvikande skillnad mellan att utsätta kommunal
verksamhet för konkurrens och att privatisera. Vi vill starkt
varna för en utveckling mot privata monopol. Vi vänder oss
mot att privatisering av kommunal verksamhet forceras
fram oavsett vilken verksamhet det gäller. All kommunal
verksamhet lämpar sig inte för entreprenad. Regeringen
bör därför ta initiativ till en fortlöpande studie av hur
frågorna om konkurrensförhållandena och privatiseringen
utvecklas i den kommunala sektorn.


När det gäller kvaliteten på tjänsterna inom vård och
omsorg måste väl definierade och höga krav ställas
gentemot entreprenörer. Rättssäkerheten och reglerna för
sekretess och likabehandling, möjligheten till insyn och
kvalitetsbedömning av verksamheten måste tryggas om
kommunerna väljer att lägga ut verksamheten till annan
utförare. Det bör också läggas fast i lag att verksamhet som
läggs ut på skilda entreprenörer skall bedrivas på ett sådant
sätt att likställighetsprincipen kan upprätthållas.


I samband med att regeringen under våren återkommer
med förslag rörande den kommunala ekonomin tar vi inte
nu ställning till nivån på det preliminära förslaget om statligt
utjämningsbidrag till kommuner.


6.9 Ett program mot den ekonomiska brottsligheten


Den ekonomiska brottsligheten är ett mycket stort
samhällsproblem. Stora och allvarliga skador uppstår för
samhällsekonomin i form av skattebortfall, snedvriden
konkurrens och uppluckrad samhällsmoral. I förlängningen
hotas grundvalarna för en sund marknadsekonomi.


Under senare år har den ekonomiska brottsligheten
delvis förändrat karaktär. De mest kvalificerade brotten
riktar sig i stor utsträckning mot storföretag, banker och
finansinstitut, d.v.s. företag där betalningsströmmarna är
stora och där det kan finnas möjlighet att snabbt komma åt
stora belopp. Bolagsplundring, skalbolagsaffärer och
momsbedrägerier är andra inslag i den moderna
ekobrottsligheten.


Antalet konkurser har ökat kraftigt under de senaste
åren, 1992 var antalet konkurser över 22 000. I mer än
hälften av dessa kan det beräknas förekomma ekonomisk
brottslighet. Det har också blivit allt vanligare att
konkursen utnyttjas som ett normalt sätt att avsluta en
verksamhet. Systematiskt utnyttjande av bokförings- och
skattebrott liksom rena svindlerier och bedrägerier leder till
snedvriden konkurrens i många branscher.


Vid flera tidigare tillfällen har vi presenterat en strategi
för att bekämpa eko-brottsligheten. Olika konkreta förslag
i detta program har i regel stött på hårt motstånd från den
borgerliga majoriteten och framför allt från moderaterna.


Vi föreslår att ytterligare 100 miljoner kronor anslås för
kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Härigenom
kan resurser på polisens ekorotlar fördubblas jämfört med
dagens situation. I partimotionen ''Åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten'' har vi presenterat ett samlat
program mot denna del av kriminaliteten:
Ekobrottsbekämpningen tilldelas en ''egen'' budget inom
ramen för en ny organisation där landet indelas i sex olika
ekobrottsregioner, med särskild betoning på
storstadsområdena.Samarbetet mellan berörda
myndigheter byggs ut för att så effektivt som möjligt
utnyttja tillgängliga spanings-, utrednings- och
lagföringsresurser.Lagstiftningen effektiviseras.
Skattekontrollen får inte minska. Resurserna skall
koncentreras till en ökad användning av fördjupade former
av kontroll, som t.ex. en upptrappning av systematiska
taxeringsrevisioner mot vissa branscher, företag eller
speciella grupper av skatteskyldiga.Skatteflyktslagen bör
behållas.Genom införandet av en skuldsaneringslag kan
överskuldsatta personer ges en möjlighet att komma igen
som produktiva samhällsmedborgare och skattebetalare.


6.10 Den ekonomiska politiken och avtalsrörelsen


Den 1 april upphör stabiliseringsavtalen att gälla. Dessa
avtal träffades i syfte att bryta kostnads- och prisspiralen
och återvinna förlorad konkurrenskraft. Genom dessa avtal
medverkade parterna på arbetsmarknaden till en snabb
kostnadsnedväxling. Samtidigt bidrog företagen inom
handeln till att strävandena att stabilisera priserna fick
snabbt genomslag. Inflationen pressades under 1991 ned
och Sverige uppnådde redan under andra halvåret 1991 en
prisstabilitet på god europeisk nivå.


Stabiliseringsavtalens kostnadsramar var utformade
med hänsyn till exportindustrin medan avtalens
fördelningsprofil tog särskild hänsyn till de lågavlönade.
Utvecklingen under avtalsperioden pekar på att
ansträngningarna på båda dessa områden varit
framgångsrika. Som exempel kan nämnas att löneklyftorna,
som vidgades under 1980-talet, inte har fortsatt att öka,
snarast har reducerats under avtalsperioden.


Stabiliseringsavtalen tillkom under medverkan av
regeringens förhandlingsgrupp (FHG). Men det var
parterna som träffade förbundsvisa avtal. Själva
förhandlingsordningen sågs som ett nödvändigt avsteg från
de traditionella avtalsrörelserna. Dessa hade ofta utmynnat
i ''huggsexor'', där den ena organisationen sökte utverka
förmåner som gick utöver vad andra hade fått. När detta
lyckades skapades snabbt starka kompensationskrav som
pressade upp kostnaderna under avtalperioden eller ledde
till krav på stora lyft i kommande avtalsrörelser. Genom
förhandlingarna om stabiliseringsavtalet skapades en
gemensam norm för lönebildningen som radikalt minskade
utrymmet för ''huggsexor''.


Parterna på arbetsmarknaden gjorde i samband med
uppgörelserna om stabiliseringsavtalet klart att nästa
avtalsrörelse skall ske utan hjälp av förhandlingsgruppen.
Regering och riksdag bör därför utgå ifrån att parterna nu
tar ansvaret på ett sådant sätt att avtalsförhandlingarna ger
ett tydligt bidrag till de samhällsekonomiska och
fördelningspolitiska målen. Det innebär att avtalen måste
medverka i den för alla gemensamma uppgiften att bryta
stagnationen och få igång tillväxten. Det är endast på det
sättet som det kan finnas nya resurser att fördela.


Avtalsförhandlingar måste också bedrivas på ett sådant
sätt att de bidrar till stabilitet och långsiktighet. Allt tal om
att nu överge kollektivavtal som grund för lönebildningen
måste bestämt avvisas.


Förhandlingarna måste också denna gång läggas upp så
att risken för ''huggsexor'' undanröjs och att
löneutvecklingen är förenlig med de samhällsekonomiska
och fördelningspolitiska kraven.


Avtalsrörelsen kan underlättas om riksdagen nu kan
fatta beslut om en ny och långsiktig ekonomisk politik för
arbete och tillväxt. Därför krävs nu ett beslutsamt och
parallellt arbete såväl i riksdagen som mellan parterna på
arbetsmarknaden.


7. Hemställan


Med hänvisning till det anförda hemställs


1. att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:100
godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som
anförts i motionen,


2. att riksdagen med avslag på propositionen beslutar att
godkänna de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen i
berörd del enligt vad i motionen anförts,


3. att riksdagen, med avslag på propositionens förslag om
program för budgetförstärkningar åren 1994--1996, begär
att regeringen återkommer med ett mer genomarbetat
förslag,


4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
samlat, långsiktigt och hållbart program för att stärka
statsfinanserna,


5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att Sverige i
internationella organ verkar pådrivande i strävandena att få
till stånd ett samarbete för tillväxt och arbete,


6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen snarast bör
återkomma till riksdagen med en mer genomarbetad
redovisning av det statsfinansiella saldot,


7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att budgeten bör utformas med
en bättre överblickbarhet och konsekvens,


8. att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1992:672) om
begränsning av kommuners rätt att ta ut skatt,


9. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk beredning tillsätts med uppgift att
presentera en klarläggande översyn av kommunernas
ekonomi och lägga fram förslag till begränsning av den
skadliga rundgången i ekonomin m.m.,


10. att riksdagen hos regeringen begär att en studie
genomförs av hur konkurrensförhållandena och
privatiseringen utvecklas i den kommunala sektorn,


11. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag
om tillämpningen av likställighetsprincipen vid
entreprenader i kommunal verksamhet,


12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statligt utjämningsbidrag till
kommuner,


13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett skattestopp eller
verksamhetstak för kommuner för år 1994 inte kan godtas.




Stockholm den 26 januari 1993

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)

Ingela Thalén (s)






	

		

			

Tillbaka till dokumentetTill toppen