Den ekonomiska politiken (Motion 1982/83:1710 Lars Werner m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1982/83:1710

Lars Werner m. fl.

Den ekonomiska politiken

Samhällsutvecklingen i vårt land ställer fyra samhälleliga och ekonomiska
rättigheter i centrum för den politiska kampen. Dessa rättigheter måste bli
verklighet för alla för att samhället skall kunna ge sina medlemmar ett gott
och tryggt liv. De rättigheter det handlar om är följande.

1. Rätten till ett meningsfullt arbete. Arbetet är grunden för våra liv. Att en
människa har ett arbete är en grund för hennes försörjning och för hennes
möjlighet till en oberoende personlighetsutveckling. Arbetslöshet skapar
beroende och utslagning. Rätten till arbete gäller inte bara rätten till
sysselsättning och inkomst. Den gäller även arbetets kvalitativa sidor.

Möjligheten att förstå den helhet i vilken det egna arbetet ingår,
möjligheten att påverka och kontrollera den egna arbetssituationen,
möjligheten att kunna bidra med sin egen skaparkraft och att vara delaktig i
arbetsprocessens utformning är väsentliga för den arbetande för att arbetet
skall ha ett meningsfullt innehåll. Arbetet måste också - för att vara
meningsfullt - bedrivas i en god och trygg miljö utan stress och fysisk eller
psykisk störande enformighet.

2. Rätten till en god försörjning: rätt till bra och billig mat, rätt till bra och
billig bostad. Detta självklara kampmål har ansetts tryggat i vårt land,
åtminstone dess första led. Men under ett drygt årtionde med kraftig
inflation, med flera år av stark och medveten reallönenedpressningspolitik,
med vidgade klyftor som följd, ställs detta kampavsnitt i förgrunden.
Livsmedelskonsumtionen minskar och försämras. Efterfrågan på bostäder
har minskat på grund av höghyrorna. Vräkningar på grund av bristande
betalningsförmåga har blivit fler. En god materiell standard med bra och
billiga livsmedel och en bra och billig bostad utgör tillsammans med rätten till
arbete grundförutsättningar för att ett lands inbyggare skall ha ett gott
liv.

3. Rätten till en god och giftfri miljö. En tilltagande miljöförstörelse över hela
världen utgör ett växande hot mot mänskligheten. Rovdrift på råvaror och
natur ökar, luften förgiftas, världshaven och andra vatten förorenas,
skogstillgångar vandaliseras och ökenområdena växer. Det har blivit en
senkommen insikt att jordens resurser är begränsade: luft, vatten och jord tål
inte hur mycket utsläpp och gifter som helst. En aktiv kamp för att försvara
miljön är en nödvändighet. Den ekonomiska utvecklingen måste ledas in i

Mot. 1982/83:1710

banor som tar allvarliga hänsyn till ekologiska förhållanden. Detta är en
förutsättning för att goda materiella villkor för livet inte snart skall slå om i sin
motsats. Det är också en förutsättning för en global utjämning.

4. Rätten till utbildning och kultur. Detta kampmål har altid spelat en
framträdande roll i arbetarrörelsens kamp för ett bättre liv åt de breda
folklagren. I dag är motståndet mäktigare än någonsin. Kulturen hotas av
utarmning av en omfattande förytligad och passiviserande - men ofta
förförisk - kommersiell halvkultur, som har blivit profitkälla för stora
internationella eller nationella ”kulturindustrier”. Såväl utbildning, kultur
som folkbildning har drabbats av år av borgerlig svångremspolitik.

Dessa fyra grundläggande folkliga rättigheter måste vara målen för den
samlade ekonomiska politiken i vårt land. På ytan kan det synas som om
dessa rättigheter skulle vara okontroversiella. Alla kan tyckas vara
anhängare av allas rätt till meningsfullt arbete, allas rätt till en god
försörjning, allas rätt till en god och giftfri miljö och till utbildning och kultur.
Men likväl måste, vilket all erfarenhet visar, varje steg på vägen mot dessa
mål erövras genom en hårdnackad politisk, ideologisk och facklig kamp.

På ett allmänt plan hänger detta samman med det kapitalistiska systemets
uppbyggnad och bärande utvecklingsdrag. Kapitalismen har uppstått genom
att en klass lagt ander sig ägandet av och bestämmandet över samhällets
viktiga produktionsmedel. Därigenom lever denna klass av och kontrollerar
andras arbete. Rätten till arbete blir beroende av om arbetet ger de enskilda
kapitalen profit. Kapitalägarna eller deras arbetsbefäl styr och kontrollerar
arbetsprocessen vilket ställer denna över de arbetandes beslut och kontroll.
Kapitalet söker berika sig på de arbetandes bekostnad. Det strävar efter att
pressa ner de arbetandes löner och den lönesumma det totalt betalar ut.
Samtidigt eftersträvar det att ta ut högsta möjliga priser - med beaktande av
försäljningssiffrorna. Detta skapar en ständig fördelningskamp i kapitalismen,
en kamp som står i motsättning till en tryggad försörjning för
folkflertalet. Kapitalets vinstjakt inskränker sig inte till produktionen.
Ägande av fasta värden som mark och fastigheter och av olika värdepapper
och valutor eller möjligheter att lämna krediter osv. ger spekulationsinkomster.
Detta drabbar inte minst många hyresbetalare.

När den privata vinstjakten är det ledande motivet för den ekonomiska
verksamheten försvinner också hänsynen till andras tillgångar och till
framtida behov. Kapitalismens väsen avslöjas i rovdrift med människor,
naturtillgångar och miljö.

Kapitalismen bygger på ekonomisk ojämlikhet. Systemet kräver att några
skall ha råd att äga kapital, att investera och köpa arbetskraft, medan de
flesta för sin försörjning skall vara hänvisade till att sälja sin arbetskraft.
Denna ojämlikhet finns på alla livets områden. Ekonomisk och social
olikställighet gör likhet inför lag och inför rätten till bildning och kultur
formell och illusorisk.

Mot. 1982/83:1710

Redan denna korta och allmänna redogörelse för hur kampen för de fyra
angivna rättigheterna står till kapitalismens system visar att kampen för rätt
till ett meningsfullt arbete, för en god försörjning, för en god och giftfri miljö
och till utbildning och kultur för folkets stora flertal står i motsättning till det
kapitalistiska systemet. Detta system tenderar ständigt att angripa dessa
rättigheter och förhindrar deras förverkligande för hela befolkningen.

En politik för dessa rättigheters förverkligande måste således vara en
anti-kapitalistisk politik. Den måste gå ut på att bereda marken för
djupgående samhällsförändringar.

Kapitalismen har ingen bestående lösning som tryggar de angivna fyra
rättigheterna. Men det är inte länge sedan illusioner spreds om att så var
fallet. Det var för bara halvtannat årtionde sedan vanligt att man
karaktäriserade vårt land som ett den fulla sysselsättningens samhälle och att
man benämnde det som ett välfärdssamhälle. Påpekanden om att detta bara
skulle vara ett tillfälligt tillstånd eller att det under välfärdens yta fanns en
groende ofärd avspisades som illvillig propaganda eller som påpekanden av
förhållanden som ”samhället” ännu inte hunnit, men var i färd med att
lösa.

Under årtiondena närmast efter det andra världskriget befann sig
kapitalismen i ett expansivt skede vad gäller tillväxt av produktion och
inkomster. Så var även fallet med Sverige. Till detta bidrog flera
faktorer.

Trots att kapitalismens rent geografiska område minskade fanns betingelser
som medförde utvidgade marknader. Under åren närmast efter kriget
fanns det starkt undertryckta konsumtionsbehov, en s. k. uppdämd efterfrågan,
som gav impulser till investeringar och produktionsökning. USA:s
teknologiska försprång gav också utrymme för (och nödvändiggjorde) en
lönsam teknologispridning. Detta hade nära samband med den militära
produktionen som expanderade starkt. En intensivare internationell arbetsdelning
och den typ av obalanserad halvindustrialisering som ägde rum i vissa
halvkoloniala områden bidrog också till denna marknadsexpansion. En följd
av detta var i huvudsak höga profiter och en god takt i investeringarna.

Denna utveckling skapade också i vissa länder - inte minst i vårt land - ett
utrymme för reformer.

Det stora reformarbetet här under 1950- och 1960-talen framför allt på
socialpolitikens och utbildningens områden hade häri sin bakgrund. Dessa
reformer bidrog å sin sida till att stimulera ekonomin. Investeringarna i den
offentliga sektorn, det stora bostadsbyggandet, fördelningspolitiken och
samhällets övertagande av betydelsefulla delar av reproduktionen av
arbetskraften bidrog verksamt till kapitalets tillväxt. Samtidigt mildrades för
de arbetande tillväxtens följder och verkningarna av den omfattande
koncentrationen av produktion och kapital som följde i tillväxtens spår. Allt
detta stod i samklang med kapitalets kortsiktiga intressen av social stabilitet.
Samtidigt utvecklades en direkt stödpolitik för kapitalkoncentrationen - för

1* Riksdagen 1982183. 3 sami. Nr 1709-1710

Mot. 1982/83:1710

att gynna näringslivets mest ”expansiva och effektiva” delar, dvs. storfinansens
mest framgångsrika storindustrier - detta för att få till stånd en ökning av
den samhälleliga produktivitetstillväxten. Detta medförde - i Sverige som i
andra utvecklade länder - en sammanflätning mellan statens och storkapitalets
intressen och bidrog till vidgning av statens roll i det ekonomiska
systemet.

Perioden utmärktes också av stora förändringar i de kapitalistiska
ländernas s. k. infrastruktur. Koncentrationen av kapital med grund i
profitutsikter, den nya teknologin och den statliga stimulansen till de stora
expansiva företagen medförde också en geografisk koncentration, som i ett
land med Sveriges geografiska dimensioner ledde till att befolkningen
uttunnades i stora delar av landet och att fungerande samhällsstrukturer och
sociala miljöer förtvinade och övergavs. Det var en period då bilismen på
allvar slog igenom och kom att dominera transportsystemet, vilket fick stora
följder för den samhälleliga miljön. Det var en period då råvaru- och
energitillgångar exploaterades med en aldrig tidigare skådad hänsynslöshet.

Som följd av det andra världskriget skaffade sig främst de USA-baserade
storföretagen en betydligt starkare internationell dominans än tidigare. De
hade berikat sig under kriget och deras stordriftsfördelar och nya alltmer
avancerade teknik skulle för en tid befästa denna dominans. Snart skulle
dock vissa opponenter uppenbara sig åtminstone inom vissa områden:
japanska, västtyska, engelska och franska kapital antog samma i förhållande
till förkrigstiden ytterligare internationaliserade karaktär. Särskilt framgångsrika
opponenter skulle de japanska storbolagen komma att bli.

Dessa storbolag hade till en början nya marknader att expandera inom.
Många tidigare koloniers tillgångar kunde de utnyttja hänsynslöst utan att
dessa stater hade mycket makt att sätta emot. Världsekonomin - den del som
fortfarande var under kapitalistisk dominans - kom nu mer än någonsin
tidigare att kontrolleras av färre och mäktigare storbolag med verksamhet i
många länder, mer eller mindre oberoende av nationsgränser. De kontrollerade
råvarutillgångar som malmer och olja, de kontrollerade världens
handel och distribution. Ny teknik som underlättade dessa bolags spridning
över nationerna blev lönsam och utvecklades kraftigt. Transnationella
företag lade inte bara under sig produktion och ekonomiska tillgångar utan
skaffade sig alltmer dominerande positioner inom nyhetsförmedling, åsiktsbildning
och kulturspridning.

I denna expansiva fas tog även det svenska kapitalet del. Även många stora
svenska företag antog en övernationell, transnationell, karaktär och
utvidgade sin verksamhet i andra länder.

Men en omsvängning skulle komma.

Den omsvängning som kommit är inte bara av en tillfällig natur. Förvisso
kännetecknas den kapitalistiska ekonomins utvecklingsförlopp av svängningar
mellan hög- och lågkonjunkturer. Sådana svängningar förekom under

Mot. 1982/83:1710

1950- och 1960-talens uppgångsfas och förekommer alltjämt. Men det som
inträffat är en märkbar förändring hos dessa svängningar. Lågkonjunkturerna
tenderar att bli djupare och längre, högkonjunkturerna lägre och kortare.
En genomgång av efterkrigstidens konjunkturcykler visar detta med full
tydlighet. Härigenom kommer också den genomsnittliga tillväxttakten i
varje konjunkturcykel att påverkas. I följande tabell redovisas den
genomsnittliga årliga förändringen av bruttonationalprodukten och industriproduktionen
i Sverige under efterkrigstidens olika konjunkturcykler.

	Årlig genomsnittlig förändring av BNP	Årlig genomsnittlig förändring av industriproduktionen
1947-1951	3,84	4,97
1952-1958	3,69	3,70
1959-1962	4,86	8,56
1963-1967	4,50	4,94
1968-1971	3,69	5,93
1972-1977	1,60	1,13
1978-1982	1,13	O o u>

Dessa siffror visar en stadig nedgång i den ekonomiska tillväxttakten sedan
mitten av 1960-talet. Den genomsnittliga tillväxten per år har under hela
1970-talet och de år som hittills förflutit av 1980-talet legat på en helt annan
och lägre nivå än vad de gjorde årtiondena innan.

Den omsvängning som sker omkring 1970 börjar märkas vid något olika
tidpunkt i olika länder. För Sveriges vidkommande synes dateringen av
förändringen något bero på vilken variabel man väljer att studera. Men
omsvängningen gör sig allt tydligare gällande från sista hälften av 1960talet.

Det som då inträffar är att de faktorer som skapat gynnsamma
tillväxtbetingelser för kapitalismen börjar upphöra att verka. USA:s
teknologiska försprång, som givit extra profiter åt dess stora transnationella
monopol och som även framtvingat en expansion hos andra staters industrier
för att ta igen ”gapet”, förlorar i betydelse. Tillväxten av de transnationella
bolagen har skärpt den internationella konkurrensen. Som medel i denna
växer dels företagens marknadsföringskostnader. Men dels kan också de
transnationella bolagen genom den nya tekniken på produktions- och
kommunikationsområdet ytterligare öka sin transnationella karaktär. Den
nya tekniken möjliggör effektiv styrning och ledning av produktionen långt
från hemländerna och den möjliggör att outbildad och rättslös arbetskraft i
vissa u-länder kan sättas in i modern produktion, som en press mot de
arbetande i de utvecklade kapitalistiska länderna. Resultatet av detta har
blivit att kapitalets internationella expansion kommit att bli större än

Mot. 1982/83:1710

marknadstillväxten. I de utvecklade kapitalistländerna började härigenom
en växande reservarmé av arbetslösa åter att bli ett faktum. Detta är en
produkt av såväl den otillräckliga marknadsexpansionen, den tekniska
utvecklingen som de transnationella bolagens omflyttning av produktion,
men det återverkar också menligt på tillväxten av marknaden för kapitalisternas
varor. Följden har blivit en märkbar uppbromsning i den internationella
handelns utveckling.

De ekonomiska problemen i den kapitalistiska världen är sålunda inte av
enbart konjunkturell art. Vad som hänt i den kapitalistiska världsekonomin
sedan slutet av 1960-talet är att en period med stark ökning av marknader och
profiter, som gjorde att hela samhällsstrukturen genomgick en avsevärd
förändring under ett par årtionden, gått mot sitt slut och successivt avlöses av
en period av stagnation - även om det inom ramen för denna stagnerande
utveckling kommer att finnas utrymme för konjunkturella rörelser.

Det framgår av det sagda att den stagnationsperiod som börjat är
förorsakad av inre faktorer i det kapitalistiska systemet. Den bild som är den
officiellt vedertagna i vårt land är annorlunda. Det nationalekonomiska
etablissemanget och olika regeringars finansplaner förlägger med förkärlek
orsakerna till krisen till faktorer som åtminstone tycks vara yttre i förhållande
till kapitalismens system. De stora oljeprishöjningarna 1973 och 1979 är en
gemensam orsaksfaktor. Borgerliga förklaringsmodeller söker sig också till
att den offentliga sektorn växt över alla bräddar och att de arbetandes löner
stigit för fort och försämrat exportindustrins internationella konkurrenskraft.
Den nya socialdemokratiska regeringen accepterar till viss del dessa
förklaringar, men har som huvudförklaringar oljepriser och den åtstramningspolitik
som bedrivs ute i världen och som bedrevs i Sverige under de
sista åren med borgerliga regeringar.

Den effekt oljeprishöjningarna hade på den internationella ekonomin
1973 har många gånger överdrivits. I de ledande kapitalistiska länderna var
inflationstakten 1973 över 10 % och av det ansågs 1,65 procentenheter vara
förorsakat av oljeprishöjningarna. För år 1974 anses 3,5 procentenheter av
en inflationstakt i de ledande OECD-länderna om ca 15 % bero på
oljeprishöjningen. I Sverige var prishöjningen december 1972 - december
1973 7,6 % varav 1,9 procentenheter anses ha berott på priserna på bränsle
och drivmedel. December 1973 till december 1974 ökade priserna med
10,5 % varav 1,1 procentenhet anses ha berott på priserna på bränsle och
drivmedel. Går vi till den senare ”oljeprischocken”, den 1979, finner vi för
Sveriges del att av en total prisstegring på 13,7 % mellan december 1979 och
december 1980 svarade bränsle och drivmedel för 2,3 procentenheter. Redan
dessa siffror torde visa att oljeprishöjningarna icke spelar den dominerande
roll som man vanligen gör gällande.

Den långa stagnationsperiod ekonomin nu är inne i hade också börjat
redan före 1973. En långsiktigt avtagande tillväxttakt gör sig gällande
tidigare såväl internationellt som i Sverige. Dessutom sker en kraftig stegring

Mot. 1982/83:1710

av inflationstakten redan 1970. I Sverige hade de årliga prisförändringarna
under sextiotalet legat på en nivå av något över 4 %. 1970 steg priserna med
mer än 7 %, en markant ökning av prisstegringstakten som av naturliga skäl
inte kan förklaras genom hänvisning till oljeprischocken 1973. Därtill kan
fogas att trots de starka oljeprishöjningarna 1973 så kom 1974 att bli det år
under 1970-talet som hade den bästa ekonomiska tillväxten.

Det sagda innebär inte att de stora oljeprishöjningarna under 1970-talet ej
skapat ekonomiska problem för de utvecklade kapitalistiska länderna. Men
betydelsen av dessa får inte överdrivas. Oljeprisstegringarna är inte en
huvudorsak till stagnationen. Det kan också ifrågasättas om de är en i
förhållande till det internationella kapitalistiska systemet yttre orsaksfaktor.
Under många år kunde de utvecklade länderna och de stora transnationella
oljebolagen pumpa ut billig råvara ur de oljeproducerande länderna. Att
detta skulle skapa motsättningar och motreaktion ryms kanske inte i någon
matematisk kalkyl eller modell över skeendet - men icke desto mindre måste
det anses vara en följd av motsättningarna i det kapitalistiska världssystemet.

Den borgerliga förklaringen att krisen skulle bero på överkonsumtion och
för höga löner under vissa år är ett led i motiveringarna för den borgerliga
s. k. åtstramningspolitiken. Detta påstående görs i många kapitalistiska
länder för att motivera samma sak. De lönestegringar som den borgerliga
analysen i Sverige har hänvisat till ägde rum i mitten av 1970-talet. Härefter
skulle Sveriges internationella konkurrenskraft ha försämrats och de svenska
exportandelarna fallit. Denna ofta upprepade åsikt har många gånger
vederlagts. Den ekonomiska stagnationsperioden hade börjat redan före
1975. Vidare hade den svenska andelen av världens export fallit sedan början
på 1960-talet - en naturlig utveckling med tanke på att nya områden
industrialiserats antingen via de transnationella bolagen eller på egen
grundval. Följande diagram över svensk export och svenska exportandelar,
hämtat ur en artikel av ekonomen Sven Grassman i LO-tidningen nr 1-2
1983, visar detta.

Mot. 1982/83:1710

Inde 1963-100
300

200

150

100

Sveriges frwVradiandel

1963

Sveriges export har under de senaste två decennierna Okat kraftig! samtidigt som våra

två

under

decennierna

har

senaste

andelar naturligen fallit. Åren 1972- 73 år som synes det som år onorman i utvecklingen, då

en internationellt unik åtstramning gav Sverige hög arbetslöshet, fallande investeringar och
den tvivelaktiga äran av ett av världens största öytesäalansOverskott.

Kåltor OECD Slatistics ol Foreign Trads, SCB.

Att borgerliga teoretiker och politiska företrädare vill göra lönerna till en
så stor ”bov i dramat” är nu inte förvånande, utan hänger ihop dels med ett
alldeles vanligt borgerligt klassintresse, dels med hur hela den borgerliga
inställningen till den ekonomiska politiken förskjutits.

Den djupa ekonomiska krisen på 1930-talet bildar på sätt och vis
inledningsfasen till ett nytt skede i kapitalismens och i den ekonomiska
politikens historia. Härefter sker i de flesta länder en successiv omläggning av
den ekonomiska politiken, och statens roll i det ekonomiska systemet tillåts
öka, vilket sedan accentueras under och efter det andra världskriget.

Orsakerna till statens ökade ekonomiska roll var flera, även om alla har en
gemensam nämnare i en samfälld historisk utvecklingsproces. Grunden för
den statliga expansionen låg i objektiva ekonomiska faktorer. Speciellt under
efterkrigstiden krävdes betydande förändringar i den ekonomiska infrastrukturen.
Hela processen med kapitalets koncentration, nya stora företag,
bilismens verkliga genombrott, allt ställde krav om en vidgad offentlig
sektor.

Men så gjorde också den ekonomiska politik som slog igenom i de
kapitalistiska samhällena från 1930-talet och som fått namn efter sin mest
framstående gestalt, John M. Keynes. Keynes ansåg sig ha funnit en lösning
på problemet med kapitalismens kriser. Den offentliga sektorn skulle

Mot. 1982/83:1710

bedriva en politik som påverkade den samlade efterfrågan så att kriserna
kunde undvikas. När en lågkonjunktur närmade sig och kapitalisterna
minskade investeringarna och fick ökade svårigheter att bli av med sina varor
skulle staten söka fylla detta gap i efterfrågan och därmed hålla hjulen i gång.
På det viset skulle staten bedriva en politik för en ständig högkonjunktur och
för en full sysselsättning.

Under de årtionden kapitalismens tillväxtbetingelser var gynnsamma efter
andra världskriget kunde denna politik skörda viktiga framgångar. Den stod
då i relativt god samklang med såväl arbetarrörelsens som kapitalets
kortsiktiga intressen. För de arbetande betydde den hög sysselsättningsgrad
och möjligheter till förbättrade levnadsvillkor. För kapitalet betydde den en
relativt jämn konjunkturutveckling och en period av relativt socialt lugn.

Sverige blev något av ett mönsterland för denna politik och målades också
upp som ett sådant.

Den ”fulla sysselsättningens tid” blev också en tid av stigande reallöner
och bättre sociala villkor för de arbetande. Det blev en tid då statens
ekonomiska roll växte kraftigt (i samklang med den kapitalistiska utvecklingens
behov). När kapitalismens tillväxtbetingelser var goda svalde
kapitalismen detta och gynnades av det. En ökad social trygghet via
samhälleliga försäkringar kunde ju t. ex öka de arbetandes konsumtionsefterfrågan,
då de kunde minska sitt eget sparande för ”sociala risker”.
Dessutom bidrog de stigande reallönerna till marknadens växt.

Men när omsvängningen sker i slutet av 1960-talet blir det snart nytt ljud i
skällan.

Målet för kapitalistisk produktion är inte nyttigheter för människorna och
uppfyllandet av behov. Målet är de enskilda företagens profiter. Dessa
kommer ur de arbetandes arbete. Därför driver kapitalet en ständig kamp för
att hålla nere de arbetandes löner - arbetskostnaden - för att den vinst de får
ut ur de arbetandes arbete skall bli större.

Under en expansionsperiod med tekniska förändringar och starkt stigande
produktivitet kan kapitalisterna tjäna goda profiter även om samtidigt de
arbetandes löner stiger. Motsättningen mellan arbete och kapital finns där
lika fullt, men kommer inte alltid så tydligt upp till ytan.

Men när marknaden inte expanderar i takt med produktionen och sålunda
blir för liten för att ge de profiter kapitalisterna förväntar sig, minskar
räntabiliteten på insatt kapital och angreppen på de arbetandes reallöner
hårdnar.

Keynes hade i och för sig en viss förståelse för de ekonomiska krisernas
orsaker. Men hans slutsatser var otillräckliga, präglade av hans strävan att
rädda kapitalismen från kriser. Kriserna är förorsakade av kapitalismens inre
motsättningar: dess planlösa profitjakt, dess privata äganderätt inom ett
näringsliv som inbördes hänger ihop, dess klassmotsättningar. Ingen av dessa
motsättningar upphävs av efterfråge- eller investeringsstimulanser. Därför
kunde Keynesianismen inte befria kapitalismen från dess kriser.

Mot. 1982/83:1710

Från slutet av 1960-talet skärptes klasskonflikterna över nästan hela den
kapitalistiska världen. Nationella rörelser i vissa u-länder hade framgångar i
sin kamp mot imperialistisk dominans, vilket ytterligare krympte kapitalismens
utrymme. Den hårdnande konkurrenskampen mellan de stora
transnationella bolagen gjorde att dessa krävde större rörelsefrihet - och
deras frihet blev liktydig med systemets frihet, enär det utgör dess
stöttepelare.

I de utvecklade kapitalistiska ländernas ekonomiska politik kom nu
Keynesianismen i motsättning till de ledande kapitalens intressen på olika
plan. Den fulla sysselsättningens politik stärkte arbetarklassens position
gentemot kapitalägarna. Det sociala trygghetssystemet verkade i samma
riktning. Och vissa delar av den offentliga ekonomiska verksamheten
innebar dels restriktioner och kontroll som de transnationella bolagen vill
ställa sig över, dels innebar de ett stöd till vissa nationella kapital och
verksamheter som stred mot de transnationella bolagens intressen.

Samtidigt visade utvecklingen redan i det tidiga 1970-talet att inte heller
Keynesianismen klarade de kapitalistiska ekonomierna från kriser.

Resultatet av detta kunde bara bli ett: borgerligheten över hela världen
började (om än inte helt samtidigt och på alldeles samma sätt) att överge den
Keynesianska politiken. I stället spreds över världen ett nygammalt budskap:
Marknadskrafterna måste befrias från den offentliga sektorns struptag. Den
offentliga verksamheten måste krympas. ”Människan” skall vara fri från
förmyndare. - Så kom 1970-talet att bli ett årtionde av genombrott för den
s. k. nyliberalismen.

Formellt såg många av dess förespråkare att villkoret för en bättre
ekonomi går via att man får bukt med inflationen. Och det bästa medlet för
att åstadkomma detta menade flera nyliberala profeter gick över penningmängden.
I övrigt skulle den statliga ekonomiska aktiviteten minskas för att
inte störa ”marknadskrafterna”. Ty dessa stod för effektivitet och framgång.

Det bör noteras att den ”nya liberalismens” politik först kom att tillämpas i
militärjuntans Chile. Den var alltså i sin kanske mest konsekventa
utformning en politik som skulle återinrätta de transnationella bolagens och
den chilenska överklassens makt över det chilenska samhället och som vilade
på förutsättningen att de arbetandes organisationer skulle ha krossats - även
om något sådant bara är tillfälligt.

Också i Sverige kom det ”nyliberala” tänkandet att under 1970-talet slå
igenom i borgerliga kretsar och prägla borgerlig propaganda och politik.
Vapendragare för de ”nya” idéerna var Svenska arbetsgivareföreningen och
dess mest intima samarbetspartner inom politiken, moderata samlingspartiet.

Man banade väg för den nya politiken med en mäktig ideologisk kampanj
för ny individualism och med inslag av förakt för offentlig sektor och
politik.

Mot. 1982/83:1710

Först efter valet 1979 började de svenska borgerliga partierna föra en mera
konsekvent ”nyliberal” politik. Det skulle bli en politik riktad mot de
arbetandes reallöner och konsumtion, riktad mot det sociala trygghetssystemet
och mot den fulla sysselsättningen, men en politik för ökad frihet för de
s. k. marknadskrafterna och med en särskilt gynnad position för de
svenskbaserade transnationella bolagen. Dess bättre hann den nyliberala
borgerliga politiken bara i begränsad omfattning omforma de politiska,
ekonomiska och sociala villkoren i vårt land. Den av olika s. k. nyliberala
skolor influerade borgerliga politik som förts i många länder är som framgår
av vad som sagts inte en orsak till den ekonomiska krisen. Den kan snarare
ses som en produkt av denna och de djupnande motsättningar i kapitalismens
system som krisen återspeglar. Men när de borgerliga angreppen på de
arbetandes konsumtion och på offentlig verksamhet kommer till tillämpning
så medför detta att krisens verkningar slår igenom hårdare, och det innebär
ökade svårigheter för de hemmamarknadsproducerande företagen. Eftersom
politiken förs på liknande sätt i många stater riktar den sig också mot
andra länders företags exportansträngningar. Detta innebär att den skärpta
internationella konkurrensen ytterligare tillspetsas.

För att motivera sina angrepp på den offentliga verksamheten anför den
borgerliga politikens talesmän och -kvinnor gärna det statliga budgetunderskottet.
Här, som på andra områden, gör de borgerliga propagandisterna sig
till tolkar för en förenkling av de samhällsekonomiska sammanhangen. De
utgår så från enskilt hushåll att de förväxlar en enskilds förhållanden med
samhällets. Om en enskild spenderar mer än vad han får i inkomst gör han
bäst i att minska sina utgifter. Men om staten konsekvent gör samma sak, så
minskar den också samhällets ekonomiska aktivitet och därmed sina egna
inkomster.

En genomgång av den statliga budgetens underskott visar att detta ökat
markant först under de borgerliga regeringsåren. Detta beror förvisso till en
del på den borgerliga politiken att medvetet minska på statens intäkter från
skatter och avgifter som drabbade höginkomsttagare och företag. Men i
grunden beror underskottets ökning på den ekonomiska krisen. Det bör
betonas att vi har stora underskott därför att produktionen inte växer
tillräckligt, dvs. därför att det är kris. Det är inte tvärtom, vilket den
borgerliga propagandan ibland vill få oss att tro, dvs. att vi har fått kris till
följd av den offentliga sektorns tillväxt. Ur stabiliseringspolitisk synpunkt är
inte heller det kassamässiga underskottet hos statsbudgeten det intressanta.
Det är den samlade offentliga sektorn som därvid har relevans.

Följande sammanställning visar underskottens utveckling:

Mot. 1982/83:1710

Statens underskott Den samlade offentliga

sektorns underskott
Md kr % av BNP Md kr % av BNP

1976	7	2,1	- 9,4 (dvs överskott)
1977	18	4,0	6,1
1978	33	8,0	2,0	0,9
1979	45	9,9	13,7	3,0
1980	53	10,1	20,1	3,8
1981	66	11,6	30,4	5,4
1982	80	12,9	40,9	6,6
1983	92	13,2	55,3	8,0

Underskotten skall inte överdramatiseras. De betyder att sparandet i
samhället i ökad utsträckning sker i olika ”statspapper”. De problem som
uppenbarar sig är inkomstfördelningseffekterna av räntorna på dessa
”papper”. Dessutom blir det en direkt belastning för samhällsekonomin när
en stor del av underskottet täcks med utländska lån, vilket medför ränte- och
amorteringsströmmar till utlandet. Men av samma skäl som en bank inte går i
konkurs bara därför att den till större delen finansierar sin verksamhet
genom tillgångar som är inlånade från allmänheten, är statsskulden inte ett
hot om konkurs för staten. På bl. a. detta sätt skiljer sigen statsskuld från en
privat skuld.

Icke desto mindre utgör statsskuldsräntorna en belastning för den
offentliga sektorns ekonomi. Under kommande budgetår kommer dessa att
uppgå till 56 miljarder kronor. Detta gör en mera balanserad budget
önskvärd, då räntorna i sig utgör ett visst hinder för en offensiv ekonomisk
politik. Men avgörande är hur statens pengar används. Används underskottet
till att öka sysselsättning och produktion samt därmed bidrar till att
förbättra det ekonomiska läget kommer detta att vara värt kostnaden
(statsskuldsräntorna) och det kommer att på sikt göra statens budget mera
balanserad. Mot denna bakgrund blir en snabb minskning av statens
budgetunderskott inte ett mål av primär vikt för den ekonomiska politiken.

Att det ändå framställs som ett mål av högsta vikt är en följd av den nya
”liberalismens” kamp mot den offentliga sektorn för en ökad privatisering i
samhället. Genom att förenkla sammanhangen, genom att framställa statens
ekonomi som om den vore en enskild persons ekonomi fast i större skala,
med demogogiska argument av typen ”varje svensk är skyldig si och så
mycket”, lyckas den nyliberala propagandan framställa budgetunderskottet
som det stora problemet och får ett lättköpt argument i sin kamp mot den
offentliga sektorns sociala verksamhet och därmed mot de arbetandes
levnadsstandard.

Den ”tredje väg” i den ekonomiska politiken, som den nya regeringen

Mot. 1982/83:1710

förordar i sin första statsbudget, utgår från ett synsätt på ekonomin som i
grunden icke skiljer sig från det borgerliga. I likhet med den borgerliga
politiken sätter den nya regeringen upp exportindustrin som den kraft som
den tror skall leda landet ur krisen. Samtidigt vill den åstadkomma en kraftig
begränsning i inhemsk konsumtionsefterfrågan. Den ser sänkta reallöner för
de arbetande som medlet att skapa bättre förutsättningar för investeringar
och s. k. konkurrenskraft. Detta innebär ett accepterande av att klassklyftorna
i samhället ökar. Det är också en eftergift för den borgerliga illusionen
att högre vinster för kapitalisterna, oavsett hur dessa vinster uppstår, skulle
vara ett medel att nå ut ur krisen.

Visserligen är det så att kapitalistklassen totalt sätter ekonomin i kris när
dess profiter blir otillräckliga. Men en vinststimulans till kapitalet som sker
genom en minskning av reallönerna och därmed av marknadsefterfrågan
leder inte nödvändigt till bättre ekonomi för samhället. Däremot naturligtvis
för kapitalisterna som klass. De ökade vinsterna kan företagen nämligen
använda på olika sätt: till mera spekulation, till ytterligare transnationalisering
(och flykt från Sverige), till mera arbetsbesparande investeringar som,
när marknaden inte ökar, förvärrar arbetslösheten och försämrar de
arbetandes situation. Dessa användningssätt svarar mot kapitalismens
aktuella läge. Allmänt innebär också ökade vinster att den kapitalistiska
maktstrukturen stärks. Försämrade reallöner och ökade vinster är således,
speciellt i kapitalismens nuvarande utvecklingsfas, icke detsamma som en
bättre samhällsekonomi. Det innebär såväl på kort som lång sikt att arbetet
försvagas gentemot kapitalet. Den omfördelning till kapitalägarna, som
budgetpropositionen de facto förespråkar, bl. a. genom att förorda reallönesänkningar,
och som förvånande nog främst LO-ledningen uppenbarligen
anslutit sig till, kommer inte att vara ett medel att dra landet ur de
ekonomiska svårigheterna.

Eftersom regeringen i sin analys av krisens orsaker icke ser dess
djupgående karaktär, dess karaktär av en långsiktig stagnationsperiod,
förordar den en politik som inte söker åstadkomma några strukturella
förändringar i de ekonomiska förhållandena. Huvudmomentet i dess politik
är de förhoppningar den knyter till den för några månader sedan genomförda
devalveringen.

Också i likhet med de borgerliga regeringarna sätter regeringen Palme de
s. k. obalansernas avskaffande som primära mål för sin politik. Den
”besparingspolitik” den nya regeringen förordar går emellertid i en något
annan riktning till sina sociala konsekvenser. Dessutom har ju socialdemokraterna
och vpk, arbetarrörelsens båda partier, tillsammans tillbakavisat de
mest utmanande av de borgerliga åtstramningspropåerna, förslagen att
införa karensdagar, att försämra arbetslöshetsförsäkringen, pensionerna och
bidragen till den kommunala barnomsorgen. Regeringen förordar därtill
investeringsprogram och arbetsmarknadsinsatser för att mildra arbetslösheten,
insatser som avslöjar en betydligt högre ambitionsnivå när det gäller att

Mot. 1982/83:1710

bekämpa krisens verkningar än vad någon av de borgerliga regeringarna
uppvisade.

Men regeringens ”tredje väg” i den ekonomiska politiken, en väg som
utger sig för att samtidigt vara såväl expansiv som åtstramande, en ”strategi”
som enligt regeringen innebär att vi både ”sparar” och ”arbetar” oss ur
krisen, leder dessvärre inte alls ur krisen. Dess resultat kan egentligen som
bäst bli att mildra krisens verkningar under en bevarad kapitalism.

Krisens grund ligger inte i obalanser eller i ”yttre” tillfälliga händelser.
Dessa är, som visats, följder av krisen som återverkar och förvärrar
situationen. Krisens grund står att finna i den moderna kapitalismens
motsättningar och utvecklingsdrag. Att komma ur krisernas system är därför
en mödosam historisk process. Dessa består inte av några genvägar som
lämnar systemets ramar orörda. Det behövs mycket omfattande förändringar
i och av hela den kapitalistiska världen. Produktionen, nyttjandet av
jordens tillgångar, hela den internationella ekonomiska utvecklingen och
handeln måste baseras på andra principer än hänsynslös profitjakt. Detta är
inte bara grundförutsättningen för att vi skall komma ur de ekonomiska
krisernas grepp. Det är ett villkor för en rättvis och förnuftig hushållning med
jordens tillgångar och därmed för mänsklighetens framtid.

Politiken i ett land som vårt måste mot denna globala bakgrund inriktas på
att den kapitalistiska produktionsanarkin ersätts med en folkstyrd socialistisk
planhushållning. Skall vi komma ut ur krisernas system måste hela
produktionssättet läggas om. En ekonomisk politik som gör anspråk på att
angripa krisen och inte bara dess verkningar måste därför vara upplagd så att
den underlättar och banar väg för denna omfattande samhällsförändring.

Den utveckling hos kapitalismen som vi redovisat i det föregående ställe nu
i vårt land de politiska uppgifterna i centrum, att värna och utvidga de fyra
folkliga rättigheterna, rätten till ett meningsfullt arbete, rätten till en god
försörjning, rätten till en god och giftfri miljö och rätten till utbildning och
kultur. Kampen för dessa rättigheter måste vara anti-kapitalistisk för att de
arbetandes positioner skall flyttas fram. Förr eller senare kommer denna
kamp till ett läge då det blir oundvikligt att spränga de gränser som det
kapitalistiska klassamhället ställer upp. Även om kampen för de folkliga
rättigheterna i dag ställs inför många defensiva uppgifter- att rädda jobb, att
värna reallöner mot ytterligare försämring, att förhindra ytterligare vandalisering
av miljön, att försvara utbildning och kultur mot förytligande och
kommersialism - så måste denna försvarskamp samtidigt inrymma offensiva
element som medför att kapitalets makt försvagas och till slut bryts.
Situationen i den nutida kapitalismen är t. o. m. sådan att redan försvar av de
folkliga rättigheterna utgör angrepp på kapitalets maktställningar.

En politik för rätten till ett meningsfullt arbete kan inte bara försvara
sysselsättningen inom den nuvarande produktions- och maktstrukturens
ramar. Det vore att sätta tilliten till det alltmer transnationella storkapitalet.
En sådan politik måste i stället öka de anställdas och samhällets inflytande

Mot. 1982/83:1710

över investeringarna och näringslivets framtid. Den måste innehålla krav om
ett förverkligande av ett samhälleligt industriprogram. Detta bör vara av
storleksordningen 100 000 nya industriarbeten under 10 år. Detta program
blir ett försvar av vårt land som industrination, mot den tendens till ökad
transnationalisering och industriutflyttning som storfinansen genomför, där
t. o. m. export från Sverige i ökad grad slås ut av export från svenskägda
dotterbolag i utlandet. Det krävs mot denna industriutflyttning också en
skärpt restriktivitet mot kapitalexport och industriinvesteringar. Även en
särskild skatt på utlandsinvesteringar bidrar till kampen mot transnationaliseringen.

För en bättre kontroll över kredit- och investeringsströmmarna och för att
dessa skall kunna styras efter samhälleliga målsättningar (och möjliggöra en
effektiv och gagnelig samhällelig kreditpolitik) måste kreditväsendet, som
fortfarande har central betydelse för storfinansens makt, nationalieras.
Förberedelser härför bör snarast komma i gång.

För att det nödvändiga samhälleliga industriprogrammet skall få sin
finansiering bör samhällsfonder inrättas. Dessa skall också kunna mobiliseras
för att rädda jobb i hotade branscher och regioner och för stöd till
kooperativa och löntagarägda företag. Dessa samhällsfonder bör kompletteras
med lokala fackliga investeringsfonder som inrättas för existerande
företag efter lokala fackliga beslut.

För rätten till arbete är en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn
en nödvändighet. Krisen beror, som visats, inte på denna sektor, tvärtom har
dess tillväxt fördröjt och väsentligt mildrat krisens genomslag och verkningar.
Den offentliga sektorn uppfyller många för medborgarna viktiga behov
och dessa uppgifter kommer att få allt större betydelse. Tendensen till att en
växande del av de anställda arbetar med s. k. tjänsteproduktion talar också
för en vidgning av den offentliga sektorn. Som ett första steg i en planmässig
utbyggnad av denna sektor - och som ett led i kampen för rätten till
meningsfullt arbete - bör det skapas 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten
inom denna sektor under en treårsperiod.

Dessa arbeten behövs och kan skapas inom flera olika delar av denna
sektors verksamhet, inom byggnadsverksamhet, sjukvård, äldreomsorg,
barnomsorg, inom skolans område, för en utbyggd kollektiv trafik osv.

En planmässig utbyggnad av den offentliga sektorns verksamhet fordrar en
helt annorlunda statlig politik gentemot kommuner och landsting än den som
de borgerliga regeringarna instiftat i deras strävan att försvaga och avveckla
delar av den offentliga sektorn. Effekterna av den åderlåtning av den
kommunala sektorn med 3,5 miljarder kronor som den borgerliga regeringen
genomförde och det snäva tak som sattes för dess utveckling måste
undanröjas. En ökad satsning på kommuner och landsting är nödvändig både
för att bekämpa arbetslösheten och lösa angelägna sociala behov. Inriktningen
bör vara att kommunerna skall få utrymme för en avsevärt större
expansion (av ungefärlig storleksordning 3 % årligen).

Mot. 1982/83:1710

Då regeringen nu till riksdagen anmäler sina utgångspunkter för en
kommande proposition om den kommunala ekonomin bör detta framhållas.
Mera utförligt återkommer vi till frågan om den kommunala sektorns
ekonomi vid riksdagens behandling av den aviserade propositionen. Flera av
vpk :s förslag till årets riksmöte om stöd till de svagaste grupperna i samhället
innebär samtidigt lättnader för kommunerna.

Arbetslösheten är stor och slår hårt mot ungdomen. Som ett led i kampen
mot ungdomsarbetslösheten krävs att en ungdomsgaranti införs som ålägger
större företag att, efter fackets godkännande, inrätta särskilda ungdomsjobb,
ett per var 50:e anställd.

Allt detta innebär direkta eller indirekta angrepp på kapitalismens
maktförhållanden och de s. k. marknadskrafternas frihet. På motsvarande
sätt måste kampen för rätten till en god försörjning rikta sig mot
kapitalismens orättvisa fördelning av de ekonomiska tillgångarna. Klasskillnaderna
blir allt skarpare till följd av minskade reallöner och kraftigt höjda
bolags- och spekulationsvinster. Minskningen av de arbetandes reallöner
måste hejdas. Detta fordrar insatser på den fackliga kampens område. Men
medvetna politiska åtgärder kan bidra till att de arbetandes levandsstandard
försvaras. Det krävs en effektiv politik riktad mot den främst av monopol och
spekulationen framkallade inflationen. Vidare bör - efter den beslutande
utredningen - mervärdeskatten kunna differentieras och slopas på mat. En
skattepolitik måste föras som återställer progressiviteten i det samlade
skattesystemet. En bostadspolitik måste föras som sätter stopp för spekulationen
i boendet, som gör slut på hyreshöjningarna och möjliggör sänkta
hyror. På alla dessa områden står den folkliga rätten till en god försörjning
mot kapitalets intressen.

På samma sätt står en av de frågor som blir ett allt viktigare kampmål:
förkortning av arbetstiden. Införandet av sextimmarsdagen utan sänkta
vecko- eller månadslöner skulle vara en stor vinst för de arbetande. Det finns
många starka motiv för detta krav: den ökade stressen i arbetslivet,
koncentrationen av arbetsplatser som medför allt längre arbetsresor, den
könsuppdelade arbetsmarknaden och -tiden. En arbetstidsförkortning
bidrar till en rättvisare fördelning av produktivitetsvinster, den ger förutsättningar
för ett bättre socialt liv, den understödjer kampen för jämlikhet
mellan kvinnor och män och den bidrar till att fler människor kan få arbete.
Sextimmarsdagen med bibehållen lönestandard bör genomföras under
resten av 1980-talet. Kapitalets inressen går rakt emot också detta krav.

Om rätten till en god och giftfri miljö skall kunna tryggas fordras en
styrning av den samhälleliga produktionen efter samhälleliga mål och behov.
Redan på kort sikt står kampen för denna rätt i konflikt med kapitalets och
dess marknadskrafters frihet. En effektiv kontroll av utsläpp, åtgärder för
förbättrade arbetsmiljöer, ekologiska hänsyn vid utvinning av naturresurser,
allt förutsätter kamp mot en profitstyrd hushållning.

Genom historiens lopp har det arbetande folket alltid förnekats rätten till

Mot. 1982/83:1710

bildning och kultur. Okunskap, obildning och okultur har alltid varit medel i
förtryckarnas händer. Därför har också kampen för rätten till bildning och
kultur gått som en röd tråd genom arbetarrörelsens historia.

Inom skolan har den s. k. anpassade studiegången blivit ett medel för
utslagning av elever från arbetarklassen. Skolan fullgör inte sina undervisningsskyldigheter.
Därför kräver vpk att den anpassade studiegången skall
avskaffas. Skolorna i borgerliga områden får större och bättre resurser per
elev än skolorna i arbetarområden. Därför kräver vpk en rättvis fördelning.
Olika avgiftssystem drabbar de elever som har det sämst ekonomiskt. Därför
kräver vpk förbud mot avgifter för läromedel och skolmåltider. Vi avvisar
alla besparingar på skolans område, eftersom de osvikligt drabbar de elever
som har de sämsta egna resurserna.

Kulturen domineras på ett förödande sätt av kommersialismens krafter.
Produkternas kvalitet betyder inget - aktieutdelningen allt. För att rätten till
kultur skall förverkligas måste konstnärernas villkor förbättras, tillgången till
god kultur säkras och kommersialismens vulgariteter och förljugna världsbild
pressas tillbaka. Det är en sådan politik vpk arbetar för.

De fyra folkliga rättigheterna, vilkas uppfyllande bör vara vägledande för
politik och samhällsutveckling, står mot den krisalstrande och orättfärdiga
kapitalismen. Skall kampen för dessa folkliga rättigheter komma att prägla
politiken krävs att den bedrivs på alla plan i samhället. Folklig rörelse och
aktivitet för krav som leder till rättigheternas uppfyllande är av avgörande
betydelse. Den är en förutsättning för att utveckla insikter och medvetenhet
som slår hål på den borgerliga propagandans myter. Den är en förutsättning
för de ändrade maktförhållanden som rättigheternas uppfyllande kräver.

Kampen för de fyra folkliga rättigheterna har präglat de motioner
vänsterpartiet kommunisterna har väckt till innevarande riksmöte, med
anledning av budgetpropositionen. Förslagen i dessa motioner, som har
omedelbar betydelse för kommande budgetårs statsbudget, sammanfattas i
följande tabell.

Mot. 1982/83:1710

Inkomster och utgifter i vpk-budgeten

Inkomster milj. kr. Utgifter milj. kr. (i förhållande till budgetprop.)

JUSTITIEDEP. 0,9 minskat anslag till hovet	7,2	kronofogdemyndigh.
FÖRSVARSDEP.
3 100 minskade militär	305	ökat anslag till ekonomiskt för
utgifter		svar
SOCIALDEP,
	15	förskolläraretjänster
	0,6	statens priskontrollnämnd (SPK)
ARBETSMARKNADSDEP.
	2 500	ungdomsgarantin
	250	utbildningsbidrag
	2 000	åtgärder mot utförsäkringen
	2,5	invandrarorganisationernas verksamh.
	3	information om invandrare hos folkrörelserna
KOMMUNIKATIONSDEP.
	50	inlandsbanan, invest.
	300	SJ-invest.
	80	statens vägverk (diverse vägar)
JORDBRUKSDEP.
	15	skogsvårdsstyrelsen
	2	livsmedelsverket
BOSTADSDEP.
	500	hyresstopp genom statligt stöd till allmännyttan
	280	undantag för allmännyttan från hyreshusavgift och extraupptrappning av garanterade räntor
	190	förbättring av bostadsbidragen
	10	anslag till kollektivhus och kollektiva boendeformer
UTBILDNINGSDEP.
	270	nej till 2 % nedskärning avgrundskolan
	128	ökat anslag till PRAO
	70	avskaffande av lärarlösa lektioner
	34	ökade anslag till viss lärarutbildn.
	10	visningsersättning för konstnärer
	6	höjd författarpenning
	15	ökat anslag till folkbiblioteken
	14	ökat anslag till fria grupper
	2	lyrikanslag
	4,3	ökat anslag till utbildningsradion
	20	övriga kulturändamål

Mot. 1982/83:1710

Inkomster milj. kr. Utgifter milj. kr. (i förhållande till budgetprop.)

INDUSTR1DEP. 348 tele-X-anslag 375 utebl. ersättning för kärnkraftsstillestånd	1000	industriell utveckling (beräknat förstaårsanslag)
UTRIKESDEP.
38 svenskt utträde ur IDB	3	information om fred och nedrustning
	248	bistånd
BUDGETDEP.
300* skärpning av skatt på förm.,	3 000	första budgetårets insater för
arv och gåvor 800* avskaffande av aktie/ skattefondsparande 800 avgift på utlandsinvest.		100 000 nya samhällsnyttiga arbeten inom offentlig sektor
2 500 omsättningsskatt på aktier 500* slopande av avdragsrätt för repr.		(* Helårseffekt. 50 % av detta kan tas med för budgetåret 1983/ 84.)
Ökat underskott	3 313
Summa	11 275	11 275

Utöver vad som anges i tabellen har i särskild motion föreslagits en särskild
skatt på stora förmögenheter för att motverka inflationsvinster. Denna skatt
torde komma att inbringa 5-7 miljarder kronor, medel som bör anslås till
uppbyggnaden av samhällsfonder och som således skall användas till
produktiva, arbetsskapande satsningar.

Det bör också tillfogas att det sedan budgetpropositionen framlagts
genomförts en räntesänkning med 1 %. Detta får bl. a. betydelse för statens
utgifter för räntebidrag på bostadspolitikens område. Sålunda betyder, om
den sänkta räntan blir bestående, 1 % räntesänkning enligt budgetpropositionens
bil. 13 s. 45 en ändring av anslagsbelastningen för räntebidrag med
800 milj. kr. Det kan således finnas 800 milj. kr. på bostadsdepartementets
område som icke behöver utnyttjas enligt regeringens förslag, men som i så
fall borde kunna komma till användning för insatser för att stoppa
hyreshöjningarna. Detta får betydelse för den av oss förordade ökningen av
budgetunderskottet, så att denna ökning skulle kunna räknas ned med
nämnda belopp. Den osäkerhet som föreligger om ränteutvecklingen gör
dock att vi inte nu tillgodoräknar vårt budgetalternativ denna summa.

Våra förslag utgör sammantagna en del av en helhetsstrategi för att uppnå
en maktförskjutning från storfinans och andra kapitalistiska kretsar till de
arbetande för att öka graden av planmässighet och överskådlighet i

Mot. 1982/83:1710

samhällsutvecklingen, för att bereda vägen för ett jämlikt och socialt
rättfärdigt samhälle.

På de flesta här berörda punkter finns särskilda motiveringar och yrkanden
i andra motioner till denna riksdag.

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar att med avslag på vad som förordas i
proposition 1982/83:100 i motsvarande del godkänna de allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i
motionen,

2. att riksdagen beslutar att med avslag på vad som förordas i
proposition 1982/83:100 i motsvarande del godkänna de allmänna
riktlinjer för budgetregleringen som förordas i motionen,

3. att riksdagen beslutar att med anledning av vad som i
proposition 1982/83:100 anförs om den kommunala ekonomin
uttala sig för vad som härom anförs i motionen.

Stockholm den 25 januari 1983
LARS WERNER (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk)

minab/gotab Stockholm 1983 73535