Bostadspolitiken
Motion 1986/87:Bo258 Erling Bager m. fl. (fp)
Motion till riksdagen
1986/87 :Bo258
Erling Bager m. fl. (fp)
Bostadspolitiken
Liberal bostadspolitik
De boendes önskemål måste enligt folkpartiets uppfattning vara utgångspunkten
för bostadspolitiken. Detta kräver att de boende har valfrihet. Staten
skall inte genom ekonomiska styrmedel eller administrativa regleringar
gynna eller missgynna vissa upplåtelseformer, bostadstyper eller fastighetsägare.
Den enskilda människan måste ges förutsättningar att själv ta ansvar för
sitt boende. Därför bör ökade möjligheter skapas för dem som önskar att
äga sin bostad. Det bör bli lättare att ombilda hyreshus till bostadsrättsföreningar.
Det är ett viktigt bostadssocialt mål att alla skall ha tillgång till en bra
bostad. Vi har också i allmänhet en hög bostadsstandard i Sverige även om
det fortfarande finns undantag. Institutionsboendet bör minskas. De som
bor på institution bör ges en så hemlik miljö som möjligt och de som önskar
skall ha rätt till eget rum.
Det är ineffektivt ur fördelningspolitisk synvinkel att stödja en viss typ av
konsumtion såsom bostäder. Grupper som behöver stöd, t. ex. barnfamiljer,
bör ges ett generellt stöd som inte är konsumtionsstyrande. Det är också
av statsfinansiella skäl nödvändigt att kraftigt reducera bostadssubventionerna.
Bostadspolitiken bör i mindre utsträckning präglas av regleringar och i
högre grad anpassas till de boendes önskemål. Detta innebär att marknadsmekanismerna
bör ges större spelrum på bostadsmarknaden.
Den bostadspolitik som socialdemokraterna står för har många brister.
Den kanske mest iögonenfallande är bristen på små bostäder för ungdomar.
Av ideologiska skäl har en mängd smålägenheter vid ombyggnader
slagits samman till större utan hänsyn till att det finns en stor efterfrågan på
mindre lägenheter.
Den socialdemokratiska bostadspolitiken bygger på regleringar och subventioner.
Antalet stödformer blir allt fler och alltmer kostnadskrävande.
Förutom stora kostnader blir effekterna många gånger negativa. Olika upplåtelseformer
ges inte en likvärdig behandling.
Regeringen har visat en anmärkningsvärd passivitet när det gäller bostadspolitiken.
Redan före valet 1982 meddelade socialdemokraterna att
hela bostadspolitiken skulle ses över och att detta skulle ske skyndsamt.
Hösten 1986 kom resultatet av denna skyndsamma översyn. Även om det
Mot.
1986/87
Bo258
1 Riksdagen 1986/87. 3 sami Nr Bo258
finns någon positiv detalj i regeringens förslag så löses inte något väsentligt
bostadspolitiskt problem med den politik som regeringen står för.
Ökad satsning på bostadsrätter
Mångå människor önskar bo med bostadsrätt. Många uppskattar den förening
av enskilt ägande och gemensamt ansvarstagande i demokratiska
former för fastigheten som bostadsrättsboende erbjuder. Detta medför
många gånger också lägre boendekostnader. Nära förknippat med det enskilda
ägandet är den fria överlåtelserätten av bostadsrättslägenheter.
Det finns i dag omkring 600 000 bostadsrättslägenheter. Antalet har ökat
kraftigt under efterkrigstiden. Det är dock fortfarande endast en mindre del
av alla bostäder som upplåts med bostadsrätt, ca 14%.
Hyresgästernas företrädesrätt vid försäljning
Under den tid folkpartiet hade ansvar för bostadspolitiken beslutade riksdagen
bl. a. att underlätta ombildningen från hyresrätt till bostadsrätt. Hyresgäster
som bildade en bostadsrättsförening fick förköpsrätt till en fastighet
när den såldes. Bostadsrättslagen kompletterades med en bestämmelse
där det klargjordes att bostadsrätter får överlåtas fritt.
Riksdagens beslut innebar att hyresgästerna fick rätt att inlämna en intresseanmälan
gällande förvärv av fastigheten. Om två tredjedelar av de
boende förklarade sig intresserade av en ombildning erhöll de företräde vid
en försäljning av fastigheten. Fastigheten fick således inte säljas utan att
först ha erbjudits till de boende. Denna rätt gavs till alla hyresgäster, oberoende
av ägare.
Riksdagens majoritet ändrade emellertid propositionen så att bostadsrättsförening
ansluten till rikskooperativ organisation undantogs från kravet
på två tredjedels majoritet av hyresgästerna. Folkpartiet anser fortfarande
att propositionens ursprungliga förslag är att föredra. Kravet på kvalificerad
majoritet bör dock mildras så att det räcker med enkel majoritet. Det
bör vidare räcka med tre lägenheter för att denna rätt att bilda en bostadsrättsförening
skall gälla. Riksdagen bör besluta om ändringar i bostadsrättslagen
i enlighet med dessa riktlinjer.
På förslag av den socialdemokratiska regeringen beslutade riksdagen våren
1983 att ytterligare inskränka hyresgästernas förköpsrätt så att hyresgäster
i fastigheter som ägs av bl. a. stat, landsting, kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag inte har denna rätt. Folkpartiet anser att de boende, som så
önskar, skall ha företräde vid försäljning oavsett vem som äger fastigheten
och oavsett vem som är köpare.
De kommunala bostadsföretagen bör vara lyhörda inför önskemål från
de boende om att överta fastigheten, även om det i mindre attraktiva områden
blir för ett lågt pris. Det kan dock ibland vara en bra metod för att
komma till rätta med problem i ett bostadsområde att de boende får överta
fastigheten och därmed ges möjlighet att ta ett större ansvar.
Mot. 1986/87
Bo258
2
Hembud
Socialdemokraternas negativa inställning till bostadsrättsboende märks
också genom den lagändring som trädde i kraft den 1 maj 1985. Efter valet
1982 lovade den nye bostadsministern Hans Gustafsson att lägga fram en
proposition om hembud och priskontroll. Sedan detta kritiserats kraftigt
tillsattes i stället 1983 års bostadsrättskommitté.
Medan utredningen arbetade började dock HSB att tillämpa en treårig
hembudsskyldighet i en del nybildade föreningar. Detta innebar att man
inte hade rätt att fritt överlåta sin bostadsrätt under de tre första åren utan
endast fick sälja tillbaka den till HSB för i princip den ursprungliga insatsen.
Detta var uppenbart ett kringgående av förbudet i lagen mot hembudsskyldighet.
HSB undvek nämligen att ta in kravet på hembud i föreningens
stadgar. I stället träffade den regionala HSB-organisationen ett avtal med
den bostadssökande om hembudsskyldighet. Trots att detta avtal var lagstridigt
erhöll man ingen lägenhet om man inte skrev på avtalet.
Detta kringgående av lagen ledde till att marknadsdomstolen förbjöd
HSB att försätta med hembudsskyldigheten. Den socialistiska riksdagsmajoriteten
ändrade våren 1985 lagen så att HSB :s och Riksbyggens hembudsskyldighet
blev tillåten. Detta skedde på förslag av majoriteten i bostadsutskottet
och utan någon beredning av ärendet.
De förslag som 1983 års bostadsrättskommitté lade fram var mycket
långtgående. Kommunen föreslogs bl. a. få vidsträckta möjligheter att, över
huvudet på de boende, tvinga på bostadsrättsföreningar regler om hembud
och priskontroll. Ett genomförande av utredningens förslag skulle ha fått
mycket negativa effekter. De skulle ha lett till två sorters bostadsrätter, en
med priskontroll och en utan, vilket skulle ha pressat upp priserna ytterligare
på de bostadsrätter som inte omfattas av priskontrollen. De innebär
också ett angrepp mot bostadsrätten som boendeform. Hembud skapar
rättsosäkerhet och medför ”svarta” pengar.
Regeringen tvingades, bl. a. efter en mycket negativ remissopinion, att
säga nej till bostadsrättskommitténs förslag. Den mer begränsade hembudsskyldighet
som infördes 1985 finns dock kvar. Enligt vår uppfattning talar
de skäl som anförts mot bostadsrättskommitténs förslag även för att den nu
gällande hembudsskyldigheten avskaffas.
”Folkrörelsekooperativ”
Efter en lagändring för några år sedan undantogs s. k. folkrörelsekooperativ
från kravet på att söka förvärvstillstånd vid köp av fastighet. Med detta
begrepp skulle förstås att endast HSB och Riksbyggen men inte SBC (Sveriges
bostadsrättsföreningars centralorganisation) var befriade från kravet
att söka tillstånd.
Den kritik som riktats mot begreppet folkrörelsekooperativ föranledde
dock regeringen att föreslå en skrivning i lagtexten som inte innehåller
begreppet folkrörelsekooperativ. Den i höstas beslutade lagstiftningen diskriminerar
dock SBC på exakt samma sätt som tidigare.
Mot. 1986/87
Bo258
3
1* Riksdagen 1986/87. 3 sami Nr Bo258
Folkpartiet motsätter sig denna särbehandling av SBC av flera skäl. SBC
är inte mindre folkrörelse än de två andra organisationerna. Det finns ingen
anledning att i lagstiftningen lägga sig i organisationernas uppbyggnad.
Vi anser att lagstiftningen bör ändras så att undantaget från kravet på
förvärvstillstånd gäller för rikskooperativ organisation, regional organisation
av bostadsrättsföreningar och bostadsrättförening som är ansluten till
en rikskooperativ organisation. Detta får konsekvenser för bostadsrättslagen,
lagen om förvärv av hyresfastighet m. m. och lagen om fastighetsmäklare.
Realisationsvinstbeskattning
Reavinster beskattas olika beroende på upplåtelseform. Reglerna för realisationsvinstbeskattning
av bostadsrätter ändrades för ett par år sedan så att
beskattningen blir evig. Beroende på hur länge bostadsrätten har innehafts
upptas en viss andel av reavinsten till beskattning. Det finns ingen möjlighet
att få uppskov med beskattningen även om reavinsten används till att köpa
en ny bostad.
Dessa regler skiljer sig från dem som gäller för villor. Vid en försäljning
av en villa får inköpspriset i princip räknas upp med inflationen. Det finns
också en rätt till uppskov med skatten om man köper en annan villa.
Det är önskvärt att samma principer gäller för realisationsvinstbeskattning
av villor och bostadsrätter. Avsaknaden av regler om uppskov hämmar
rörligheten på bostadsmarknaden. De rykten som förekommit om att
regeringen avser att ta bort uppskovsrätten för villor är därför oroande.
Rörligheten på bostadsmarknaden är så låg att det i stället krävs åtgärder
som ökar rörligheten. Det bör således vara möjligt att få uppskov när man
säljer sin bostadsrätt eller villa oavsett om man köper en bostadsrätt eller
villa.
Beskattningen av reavinster vid försäljning av bostadsrätter bör utformas
i enlighet med de principer som gäller för egnahem, dvs. med indexuppräkning.
De nuvarande reglerna leder till att många väntar med försäljning av
lägenheten för att på detta sätt få en lägre skatt. Ibland hyrs dessa lägenheter
ut i andra hand men det förekommer att bostadsrättslägenheter står tomma
i väntan på en lindrigare reavinstbeskattning. Detta torde bli ännu vanligare
om innehavare av bostadsrätter riskerar åtal för att de tar ut självkostnadshyror
vid andrahandsuthyrning.
övrigt
Även i övrigt bör beskattning av bostadsrättslägenheter och egnahem ske
efter samma principer. Förutom skillnader i reavinstbeskattning är det
skillnader i de ekonomiska villkoren för innehav genom att villaägare måste
ta upp en schablonintäkt medan motsvarande beskattning inte sker av
bostadsrätter. Även om det kan finnas tekniska svårigheter att utforma en
enhetlig beskattning så är dessa skillnader inte försvarbara.
Det har blivit lättare att använda bostadsrätten som säkerhet för lån. Det
är dock angeläget att se över möjligheterna att låna pengar genom att ge
Mot. 1986/87
Bo258
4
ökade möjligheter att ställa säkerhet vid lån för köp av bostadsrättslägenhet.
För att förenkla förhållandena på bostadsmarknaden, inte minst för konsumenterna,
bör det vara enkelt att omvandla äldre typer av sammanslutningar
såsom bostadsföreningar till bostadsrättsföreningar. De hinder som
finns för detta bör tas bort.
Avreglering
Bostadsmarknaden är en av de mest reglerade sektorerna i samhället. Bland
de statliga och kommunala styrinstrumenten kan bl. a. nämnas bostadslångivningen,
förvärvs- och förköpslagstiftningen, markvillkor och bostadsanvisningslagen.
Regelsystemet är så omfattande och svåröverskådligt
att det är svårt att få en tillfredsställande överblick. Vi anser att det krävs en
avreglering.
Förköpslagen
Kommunerna har rätt till förköp enligt förköpslagen. Denna lag infördes
när bostadsbyggandet var väsentligt högre än i dag. Genom förslag i proposition
1983/84:141 har lagen även utvidgats. Folkpartiet motsatte sig denna
utvidgning.
Bakgrunden till införandet av kommunernas möjlighet till förköp var
bl. a. en önskan att dämpa markprisstegringen och att dra in oförtjänt värdestegring
till det allmänna. Kommunernas behov av markförvärv torde nu
vara markant mindre. Det finns dessutom också möjlighet att tillgripa expropriation
för att tillgodose behovet av mark.
Den förändrade situationen på byggmarknaden motiverar en översyn av
förköpslagstiftningen i dess helhet.
Bostadsanvisningslagen
Det bör vara möjligt att påverka fördelningen av hyreslägenheter genom
avtal med fastighetsägarna. Vi anser därför att bostadsanvisningslagen bör
avskaffas.
Bostadsförmedlingarna
Bostadsförmedlingarna kan spela en aktiv roll för att öka rörligheten på
bostadsmarknaden och göra denna effektivare. För att få resurser för att
t. ex. jobba aktivt med byten bör bostadsförmedlingarna ha möjlighet att ta
ut avgifter för sin verksamhet.
Markvillkoret
För närvarande gäller undantag från markvillkoret för s. k. styckebebyggda
småhus. Tidigare fanns även ett undantag från markvillkoret för mark i
saneringsområden. Markvillkoret innebär att marken skall förmedlas av
Mot. 1986/87
Bo258
5
kommunen för att rätt till statliga bostadslån skall erhållas. I praktiken
innebär markvillkoret numera främst att kommunen ges möjlighet att ställa
en mängd krav på byggnationen utöver plan- och bygglagens bestämmelser
innan dispens från markvillkoret lämnas.
Vi anser att markvillkoret bör avskaffas. Kommunernas möjligheter att
styra byggandet är tillräckliga, inte minst genom den fysiska planeringen.
Byggnormer m. m.
Det finns ett stort behov av färre och mindre styrande regler för byggandet.
Den översyn av byggnormen som görs bör enligt vår mening leda fram till
färre bestämmelser. En mindre styrande byggnorm leder dels till att utrymmet
för fantasi och för att tillgodose människors varierande önskemål ökar,
dels till att kostnaderna för byggande kan minska.
De stora bostadssubventionerna har skapat en ”lånearkitektur” som utformats
för att passa de regler som gäller för statliga lån. Detta är också
delvis ofrånkomligt. Det finns givetvis större skäl att ha regler för byggandet
om detta är starkt subventionerat.
Folkpartiet anser att bostadsfinansieringssystemet bör ändras så att bostadssubventionerna
kraftigt minskar. Detta utvecklas längre fram. Bostadsfinansieringsreglerna
bör då väsentligt luckras upp.
PBL
Den 1 juli 1987 träder en ny plan- och bygglag i kraft. Folkpartiet har
kritiserat förslaget i flera avseenden även om vi insett vikten av en ny och
modern lagstiftning på detta område.
I vår reservation till BoU 1986/87:1 har vi angett ett flertal punkter där vi
anser att lagförlaget har brister. Våra förslag till förändringar har främst
syftat till att stärka den enskildes ställning. Vi anser att lagförslaget har
sådana brister att det finns anledning att göra en översyn trots att den ännu
inte trätt i kraft. Vid en sådan översyn bör följande beaktas:
o Den enskildes ställning bör framhävas tydligare. I stället för att i lagen
skriva att mark får bebyggas om det är lämpligt ur allmän synvinkel bör
lagen utformas så att det finns en rätt att bygga men att den kan inskränkas
beroende på allmänna intressen. Härigenom utformas lagen i enlighet
med Europarådskonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna.
o Genomförandetiderna skall normalt vara 15 år. Minimitiden skall vara
10 år och någon maximitid skall inte finnas,
o Kommunen skall inte ges möjlighet att utan normalt expropriationsförfarande
lösa in mark som inte har bebyggts sedan genomförandetiden har
löpt ut.
o Kommunernas möjligheter att besluta att åtgärder får vidtas utan krav på
bygglov bör utökas väsentligt, t. ex. avseende byggande av garage, förråd
och bastu.
o Alla skall ha rätt att göra mindre tillbyggnader eller mindre ombyggnader
även om åtgärderna strider mot detaljplan eller andra bestämmelser.
Mot. 1986/87
Bo258
6
o Det skall vara lättare att få bygglov i områden som inte är detaljplanerade.
o Kommunen skall inte kunna vägra bygglov i mer än två år med hänvisning
till att kommunen avser att upprätta en detaljplan,
o Kommunens beslut om förhandsbesked om rätt att bygga skall gälla i
minst ett år.
o Det skall inte vara möjligt att i en detaljplan reglera handelns utveckling,
o Organisationer som berörs av en plan skall ha möjlighet att påverka planarbetet
och rätt att överklaga beslut,
o Ersättningen till fastighetsägare för vissa bebyggelsereglerande åtgärder
som t. ex. att vägra rivningslov och skydd för kulturhistoriskt värdefulla
fastigheter bör utformas så att enskildas rätt bättre tillvaratas,
o Planer som är fastställda efter 1978 skall ges en genomförandetid på tio år
efter ikraftträdandet av PBL. Ersättningsreglerna till markägare i områden
med äldre planer med nybyggnadsförbud bör bli generösare,
o Klimatdata bör beaktas vid bebyggelseplanering.
Hyresgästers bestämmanderätt över den egna lägenheten
Riksdagen beslöt för några år sedan att hyresgäster skulle ges möjlighet att
få tapetsera och måla om sina lägenheter samt därutöver göra vissa mindre
arbeten.
Under 1983 ändrades hyreslagen så att hyresvärdens underhållsskyldighet
inte skall vara tvingande om hyresavtalet innehåller förhandlingsklausul
enligt hyresförhandlingslagen och de avvikande bestämmelserna har
tagits in i en förhandlingsordning.
Denna s. k. underhållsreform har nyligen förlängts ytterligare ett år. Vi
anser att det finns skäl att ha en permanent lagstiftning som ger hyresgästerna
inflytande över reparationer i den egna lägenheten. Lagstiftningen bör
dock utformas så att det blir möjligt för hyresgäster att träffa överenskommelse
med fastighetsägaren även om det inte finns någon förhandlingsordning.
Organisationsmakt
Organisationerna utgör en viktig del av vårt samhällsliv. Fria och livskraftiga
organisationer är en förutsättning för en väl fungerande demokrati.
Statsmakterna har uppmuntrat framväxten och bibehållandet av ett rikt och
varierat föreningsliv.
Ett samhälle med mycket starka organisationer är emellertid inte problemfritt.
Särintressen gynnas lätt på bekostnad av helhetens intressen.
Även den enskilde individen kan lätt komma i kläm.
Intresseorganisationerna har fått alltmer myndighetsliknande uppgifter
och uppgörelser mellan staten och organisationerna blir allt vanligare. Organisationernas
roll på bostadssektorn är särskilt omfattande. Utöver representation
i statliga kommittéer och offentliga organ har organisationerna
även givits utrymme i den dömande makten.
1969 tillkom hyresnämnderna i sin nuvarande form. De var ursprungligen
avsedda att fungera som medlingsinstanser. Allteftersom har de emellertid
erhållit prövningsrätt i allt fler frågor.
Mot. 1986/87
Bo258
7
En hyresnämnd består i regel av en lagfaren ordförande samt två ledamöter
från hyresmarknadens organisationer, Fastighetsägareförbundet eller
SABO resp. Hyresgästernas riksförbund. Talan mot hyresnämnds beslut
förs hos bostadsdomstolen. Även denna instans har en majoritet av organisationsföreträdare,
tre lagfarna och fyra intresseledamöter.
Det kan i många fall synas praktiskt att hyresmarknadens parter finns
representerade i den dömande instansen. Det är dock betänkligt ur rättssäkerhetssynvinkel.
Människors förtroende för den dömande maktens oberoende
och integritet kan urholkas genom intresseledamöternas delaktighet i
rättstillämpningen.
Det förekommer inte sällan att intresseledamöterna ställs inför mer eller
mindre uttalade intressekonflikter. Det är t. ex. inte tillfredsställande att
ledmöter från Hyresgästernas riksförbund i hyresnämnden deltar i beslut
huruvida hyresgäster i en från Hyresgästernas riksförbund fristående förening
skall ges förhandlingsrätt eller inte.
Den dömande makten bör vara opartisk i ett rättssamhälle. Hyresnämnds
och bostadsdomstols uppgifter bör därför överföras till allmän
domstol.
Av de myndighetsliknande funktioner som under senare år har tilldelats
intresseorganisationerna kan nämnas att hyresgäströrelsens godkännande,
s. k. hyresgästintyg, i regel krävs för bygglov då en fastighetsägare vill bygga
om sin fastighet. Vi anser i stället att vid utfärdande av hyresgästintyg bör
den mening gälla som företräds av en majoritet av de boende i den berörda
fastigheten.
Ett annat exempel kan hämtas från det pågående ROT-programmet. En
förutsättning för att räntebidrag till underhåll skall utbetalas är att hyresgäströrelsen
får ta del av fastighetsägarens ekonomiska information beträffande
underhållssituationen. Det är tveksamt om sådana uppgifter skall
åläggas en intresseorganisation.
Genom hyresförhandlingslagen har organisation av hyresgäster givits
rätt att förhandla även för icke-medlemmars räkning. Endast ett fåtal från
Hyresgästernas riksförbund fristående föreningar har erhållit förhandlingsrätt.
Detta är otillfredsställande. Hyresförhandlingslagen måste därför
ändras så att föreningar som inte är anslutna till Hyresgästernas riksförbund
ges ökade möjligheter att erhålla förhandlingsrätt.
Avgörande för erhållande av förhandlingsrätt bör vara att föreningen
åtnjuter förtroende från en majoritet av hyresgästerna i den berörda fastigheten
eller fastigheterna. Bedömningar av föreningens kvalifikationer, förhandlingskapacitet
eller långsiktiga målsättning skall vara av underordnad
betydelse.
1 dag erlägger hyresgästerna, dvs. såväl medlemmar som icke-medlemmar,
speciella avgifter via bostadsföretagen direkt till hyresgäströrelsen.
Dessa avgifter är förhandlingsersättningen, boinflytandeersättningen och
ersättning för fritidsverksamhet. De betalas i dag som en del av hyran.
Ersättningen för boinflytandeverksamhet uppskattades av Hyresgästernas
riksförbund för ett par år sedan till ca 35 milj. kr. och för fritidsverksamhet
till ca 50 milj. kr.
Mot. 1986/87
Bo258
8
Avgifterna utgör en vissa andel av totalhyran och tas ut med stöd av avtal
mellan Hyresgästernas riksförbund och fastighetsägaren. Till skillnad från
vad som gäller för förhandlingsersättningen finns inget direkt lagstöd för
uttag av avgifter för fritidsverksamhet eller verksamhet som avser boinflytande.
Fritidsverksamhet kan till nöds sägas komma samtliga hyresgäster till del
i de fall då verksamheten är öppen för alla hyresgäster. Möjligheterna till
boinflytande gäller dock endast medlemmar.
Utgångspunkten för besluten om bruksvärdessystemet var att de allmännyttiga
företagen skulle ta ut hyror som täcker deras kostnader, den s. k.
självkostnadsprincipen. Det är inte rimligt att betrakta ersättning till den
verksamhet som hyresgäströrelsen bedriver som en del av företagens självkostnader.
Avgifter för fritidsverksamhet och inflytande bör således fortsättningsvis
inte betraktas som hyra. Hushållen bör själva ges rätt att bestämma vilka
fritidsaktiviteter de vill delta i och bidra ekonomiskt. I flera stora bostadsföretag
har också dessa avgifter nyligen avskaffats.
Lägesfaktorn i bruksvärdessystemet
Bristerna i bruksvärdessystemet har blivit alltmer uppenbara. Utvecklingen
har gått i hyresreglerande riktning trots att avsikten är att nå en friare hyresmarknad.
Det har t. ex. träffats flera centrala överenskommelser mellan
SABO och Hyresgästernas riksförbund om storleken på hyreshöjningarna.
De allmännyttiga bostadsföretagen har inte heller lyckats erhålla kostnadstäckning.
Bristen på självkostnadstäckning har medfört att fastighetsunderhållet
ofta eftersatts vilket bl. a. lett till ytterligare subventioner.
Det är också uppenbart att hyressättningen inte motsvarar hyresgästernas
värderingar. Faktorer som bostadens läge påverkar hyresnivån endast
marginellt. Detta har lett till en omfattande svart marknad för attraktiva
hyreslägenheter.
Det är önskvärt att de boendes preferenser bättre tillgodoses. Bruksvärdessystemet
medger att den s. k. lägesfaktorn ges ökad vikt. Denna möjlighet
bör utnyttjas i en helt annan utsträckning än vad som görs i dag. För att
ytterligare understryka detta bör hyreslagen ses över så att detta framgår
ännu tydligare.
Bostäder åt ungdomar
Även om det i stort är balans på bostadsmarknaden och det t. o. m. finns
tomma lägenheter i många kommuner så råder på allt fler orter brist på små
bostäder för bl. a. ungdomar. De flesta ungdomar som önskar bo i en egen
lägenhet har i allmänhet begränsade möjligheter att klara av en hög hyra.
De efterfrågar därför ofta små lägenheter.
Det är angeläget att bygga fler smålägenheter på de orter där det är brist
på sådana. I dag byggs det nästan inga lägenheter som är mindre än två rum
och kök. Om det finns efterfrågan bör dock även mindre lägenheter på t. ex.
ett rum och kök byggas. Det kommer under överskådlig framtid att finnas
en efterfrågan på små, och därmed också billiga, lägenheter från t. ex. ungdomar.
Mot. 1986/87
Bo258
9
Det finns all anledning att försöka lösa ungdomarnas bostadsproblem
med mer fantasi. Gamla institutioner, fabriker och vindar kan göras om till
bostäder för ungdomar.
Det finns inte heller någon anledning för staten att moralisera eller ha
synpunkter på människors boende. Vi vill ha valfrihet. Vi har bestämt avvisat
de tankegångar om en ny utrymmesnorm som redovisades i bostadskommitténs
delbetänkande. Denna norm innebar att inga lägenheter som
är mindre än två rum och kök skulle godtas för permanent boende.
En strikt tillämpning av denna norm skulle enligt bostadskommitténs
beräkningar medföra att mer än var tionde lägenhet skulle ha eliminerats
genom ombyggnad eller rivning. Det är bra att regeringen valt att inte lägga
fram något förslag om en ny norm.
Många smålägenheter har försvunnit genom lägenhetssammanslagningar
i samband med ombyggnader. Det är nödvändigt att vid saneringar noga
överväga hur många smålägenheter som bör sparas. En försiktig upprustning
kan i många fall vara ett bra alternativ till en genomgripande ombyggnad.
Vi föreslår längre fram att särskilda tilläggslån inte skall utgå för lägenhetssammanslagningar.
Vi anser att ombyggnadslån inte bör utgå vid ombyggnader som innebär
sammanslagningar av lägenheter såvida inte fastighetsägaren kan påvisa att
det råder ett överskott på små lägenheter. Vid ombyggnad av hus bör det
vara möjligt att erhålla ombyggnadslån även om alla lägenheter inte fullt
uppfyller de krav som ställs på en ny lägenhet.
På orter med högskola är det lämpligt att bygga studentbostäder. Det är
ofta mycket svårt för dem som skall påbörja sina studier att få en bostad
som är möjlig att bekosta endast med inkomster från studiemedel. Fler
bostäder för studerande gynnar alla ungdomar eftersom konkurrensen om
små bostäder minskar.
Vi har tidigare påpekat betydelsen av en ökad rörlighet. Denna gynnar
inte minst de grupper som har svårt att komma in på marknaden.
Det är angeläget att stimulera ungdomars regelbundna sparande för bl. a.
bostadsändamål. Härigenom grundläggs goda sparvanor samtidigt som beredskapen
att möta stora och oväntade utgifter ökar. Även med ett regelbundet
sparande krävs dock kompletterande lånemöjligheter t. ex. för bostadsanskaffning
eller bosättning.
Sådana lånemöjligheter existerar sedan flera år bl. a. genom sparlån och
särskilda bosparformer. Sedan 1986 har ungdomar mellan 18 och 28 år en
lånerätt vid sparande inom allemanssparande!. Vi anser att det är angeläget
att stimulera ungdomars sparande för bostadsändamål genom att även införa
skattefrihet för ränta på ungdomars bosparande i bank så som tillåtits
för sparande i HSB och Riksbyggen. Den normala kundrelation som finns i
vanligt banksparande bibehålls härigenom. 1 allemanssparande! saknas
detta då bankerna inte får behålla de medel som sparas inom allemanssparande!.
Det finns många åtgärder som bör vidtas för att förbättra ungdomarnas
situation på bostadsmarknaden. Vi avvisar dock bestämt alla lösningar som
bygger på att bostadssubventionerna skall öka ytterligare. Bristen på lägenheter
försvinner inte heller genom att bostadsbidrag återinförs för dem som
inte har barn.
Mot. 1986/87
Bo258
10
ROT-programmet
En allt större del av byggnadsverksamheten avser ombyggnads- och underhållsverksamhet.
Bostadsbyggandet har minskat till rekordlåga nivåer. Under
1986 påbörjades 30 000 lägenheter. De totala bostadsinvesteringarna är
dock relativt oförändrade.
Folkpartiet har kritiserat ROT-programmet bl. a. därför att det ytterligare
ökar bostadssubventionerna. Under 1987/88 beräknas behovet av utbetalningar
av det särskilda räntebidrag som utgår för förbättring av bostadshus
öka till 420 milj. kr. Detta har dock varit positivt i den bemärkelsen
att skillnaderna i kostnad mellan en försiktig upprustning och en omfattande
ombyggnad har minskat.
Det är dock angeläget att stödet till ombyggnad och underhåll utformas
så att det blir mer förmånligt att göra en mer varsam upprustning, vilket ofta
överensstämmer med hyresgästernas önskemål. Det är därför angeläget att
ge de hyresgäster som berörs större möjligheter att påverka. Detta inflytande
bör dock utövas av de hyresgäster som berörs av ombyggnaden och inte
av hyresgästorganisation. Vi anser således att det s. k. hyresgästintyget som
normalt krävs för att få byggnadslov för åtgärd utöver lägsta godtagbara
standard (LGS) bör utfärdas av de berörda hyresgästerna. På samma sätt
bör ombyggnadslån för hyreshus normalt endast beviljas om de berörda
hyresgästerna tillstyrker ombyggnaden.
För ombyggnad inne i lägenhet bör normalt krävas att lägenhetsinnehavaren
har tillstyrkt ombyggnaden. Underhåll såsom byte av avloppsstammar
måste givetvis kunna utföras men byte av t. ex. köksutrustning bör
endast kunna ske om hyresgästen accepterar detta.
1 den bostadspolitiska proposition som lämnades i höstas visade regeringen
att även den insett betydelsen av ökad varsamhet vid ombyggnader.
De medel som regeringen föreslog, och riksdagen godkänt, kan dock inte
accepteras.
Regeringen kan numera begränsa volymen på ombyggnadsverksamheten
genom rambegränsningar. I storstäderna har regeringen beslutat om
mycket kraftiga begränsningar av ombyggnadsverksamheten. Detta är
dock ingen garanti för att de ombyggnader som genomförs sker mer varsamt
eller att de mest angelägna projekten genomförs först.
Det enda säkra resultatet är att ombyggnadsverksamheten minskar. Regeringens
avsikt är att på detta sätt öka nybyggnadsverksamheten. Det är
dock tveksamt om det är möjligt att uppnå sådana tvära kast i inriktningen
av byggnadsverksamheten.
Vi avvisar av dessa skäl rambegränsningar som en metod att påverka
omfattningen av ombyggnadsverksamheten. Vi anser dock att strävan efter
mer varsamma ombyggnader bör medföra att villkoren för ombyggnad
förändras. Det räntebidrag som utgår för lån till ombyggnader bör således
vara lägre än det som utgår för nyproduktion. Härigenom uppnås automatiskt
en ökad inriktning på nyproduktion.
Bostadsbidrag
Folkpartiet anser att barnfamiljerna bör stödjas genom ett generellt barnstöd.
Bostadsbidragen bör därför på lång sikt avskaffas. Bostadsbidragen
Mot. 1986/87
Bo258
ll
leder till besvärliga marginaleffekter och skapar behov av en integritetsstörande
kontroll. De kräver dessutom en ansökan vilket innebär att ett icke
obetydligt antal barnfamiljer, som är bidragsberättigade, inte får det. Bostadsbidragen
är också konsumtionsstyrande.
Vi föreslår därför att bostadsbidragen fryses på den nuvarande nivån.
Den ökning som regeringen föreslagit i proposition 1986/87:48 bör således
inte genomföras. De medel som därmed frigörs bör användas för att delfinansiera
den familjepolitiska reform som folkpartiet föreslår. Vi föreslår en
kraftig omfördelning till barnfamiljernas fördel genom höjda barnbidrag,
bättre flerbarnsstöd och införandet av ett särskilt tillägg för barn i förskoleåldern
(vårdnadsbidrag).
Det är inte möjligt att omedelbart avskaffa bostadsbidragen.
Om bostadsbidragen fryses på den nuvarande nivån kommer dock allt
färre att erhålla bostadsbidrag och med allt mindre belopp. Även med vårt
förslag kommer bostadsbidragen således att finnas kvar under en relativt
lång övergångstid. Vi avvisar därför inte alla förändringar av reglerna. Vi
har närmare utvecklat detta i vår motion 1986/87: Bo 111.
Vi accepterar regeringens förslag till höjd nedre hyresgräns men vill sätta
den övre hyresgränsen till en sådan nivå att de totala kostnaderna för bostadsbidragen
under 1988 begränsas till vad de skulle ha blivit med oförändrade
regler.
Enligt budgetpropositionen skulle bostadsbidragen vid oförändrade regler
minska med ca 200 milj. kr. mellan åren 1987 och 1988. Anslaget för
1987/88 avser bostadsbidragen under 1987. Vårt förslag påverkar således
inte anslaget för 1987/88. Regeringens förslag till bostadsbidrag för 1988
beräknas leda till att bostadsbidragen minskar med 65 miljoner mellan åren
1987 och 1988.
Vårt förslag innebär således att anslaget för 1988/89 kan bli 135 milj. kr.
lägre än om regeringens förslag följs. Denna besparing bör användas för att
finansiera den familjepolitiska reform som vi föreslår.
För barnfamiljerna innebär folkpartiets politik en väsentlig förbättring.
Reformen beräknas fullt genomförd kosta 7,5 miljarder kronor.
Minskade bostadssubventioner
I stort sett samtliga bostäder byggs med lån som subventioneras av staten.
De bottenlån som utgår från bostadslåneinstituten täcker 70 % av godkänd
produktionskostnad. Därutöver utgår statliga bostadslån med 22—30 % beroende
på vilken kategori byggherren tillhör.
Allmännyttiga företag erhåller lån som täcker hela produktionskostnaden.
Bostadsrättsfastigheter erhåller lån som motsvarar 99 % av kostnaden.
Motsvarande siffror för småhus och enskilt ägda hyresfastigheter är 95
resp. 92 %. Räntan på bottenlån och statliga bostadslån subventioneras genom
räntebidrag.
Räntebidraget utgår för att täcka skillnaden mellan den garanterade räntan
och den ränta som annars skulle ha gällt. Den garanterade räntan varierar
första året mellan 2,15 och 4,9% och höjs årligen. Den garanterade
räntan är högre för egnahem då räntan, genom det underskott som uppstår i
fastigheten, till stor del är avdragsgill. Räntan på bottenlån och bostadslån
beräknas uppgå till ca 10— 11 % under 1987.
Mot. 1986/87
Bo258
12
Om man räknar in effekterna av underskottsavdragen beräknas de totala
bostadssubventionerna under 1987 uppgå till 33 miljarder kronor. De har
ökat kraftigt under 1980-talet. 1979 var bostadssubventionerna 15 miljarder
kronor. Ökningen har ändå reducerats bl. a. genom avdragsbegränsningen,
avskaffandet av de retroaktiva räntebidragen och de extra upptrappningar
av den garanterade räntan som har genomförts och föreslås genomföras.
Orsaken till de stigande bostadssubventionerna är främst den höga räntenivån
som dels har ansetts medföra behov av direkta räntesubventioner,
dels leder till höga underskottsavdrag för ägare av egnahem.
Folkpartiet anser att bostadssubventionerna bör reduceras kraftigt. Det
finns flera skäl till detta. Det viktigaste är att generella subventioner av detta
slag är ineffektiva ur fördelningssynvinkel. Det finns mycket som tyder på
att minskade subventioner snarare skulle leda till en jämnare inkomstfördelning.
Det stöd som bör utgå bör i stället utgå som ett stöd till den grupp
som man önskar stöda, t. ex. barnfamiljerna.
Det statsfinansiella läget gör också stora besparingar nödvändiga. Bostadssubventionerna
är praktiskt taget lika stora som det beräknade budgetunderskottet
för 1987/88.
Staten bör inte heller styra konsumtionen. Vi anser att det både är nödvändigt
och önskvärt att de boende i högre grad bär kostnaderna för boendet.
Subventionerna påverkar även prisutvecklingen inom bostadsbyggandet.
Byggprisutredningen (SOU 1982:34—35) menar att de har lett till ett
minskat kostnadsmotstånd.
En kraftig reducering av bostadssubventionerna kräver ett system där
kostnaderna fördelas över tiden på ett bättre sätt. Förutan ett sådant system
medför en kraftig sänkning av bostadssubventionerna drastiskt ökade boendekostnader
på kort sikt.
Folkpartiet har i föregående års motioner angivit som ett riktmärke att en
minskning av subventionerna med 4—6 miljarder kronor bör uppnås inom
några år.
Det finns även på mycket kort sikt anledning att vidta förändringar.
Räntebidragen är knutna till lånen vilket innebär att den som finansierar en
bostad med eget kapital eller amorterar mer än vad som krävs går miste om
subventionen. Detta motverkar strävandena att öka sparandet. Räntebidragen
bör därför utgå oavsett om bostaden finansieras med egna medel eller
med lån. Detta är redan genomfört för det räntestöd som utgår för underhåll.
Det är också på kort sikt önskvärt att ta bort de restriktioner som finns för
att på marknaden erbjuda lån där kostnaderna omfördelas över tiden. Sådana
lån skulle underlätta finansieringen vid köp av äldre småhus och
innebära att det finns ett alternativ till statliga lån som inte är helt orealistiskt.
Räntebidragen utgår på skilda villkor beroende på bl. a. upplåtelseform.
Genom de regler som infördes relativt nyligen utgår räntebidrag för hyresoch
bostadsrättshus med reducerat belopp över en viss nivå och upphör helt
vid en kostnad som motsvarar 125 % av pantvärdet. För styckebyggda småhus
utgår inga räntebidrag alls för kostnader utöver pantvärdet.
Mot. 1986/87
Bo258
13
Inom bostadsdepartementet pågår ett arbete för att begränsa räntebidragens
följsamhet till kostnadsutvecklingen. Vi anser att mycket talar för att
inte bevilja några räntebidrag alls för kostnader över pantvärdet. Härigenom
likställs alla som bygger hus och ett starkt incitament skapas för att
undvika överkostnader. Lån bör dock utgå även om byggnadskostnaden
överstiger pantvärdet.
Beskattning
Folkpartiet motsatte sig införandet av fastighetsskatten. Vi anser att bostadssektorns
belastning på statsbudgeten skall minska genom att subventionerna
minskar, inte genom införandet av nya skatter. Vi anser också att
fastighetsskatten är olämpligt utformad då den inte tar tillräcklig hänsyn till
bärkraften hos olika fastighetsägare.
Av statsfinansiella skäl föreslår vi inte att fastighetsskatten omedelbart
avskaffas. Beskattningen av fastigheter bör ingå i den översyn av bostadsfinansiering
och beskattning som enligt vår mening bör ske snarast med syftet
att kraftigt minska bostadssubventionerna.
Fastighetsskatten beräknas ge 4,9 miljarder kronor under 1987/88. Under
detta budgetår bokförs inkomsterna från 1986.
Den ytterligare höjning av fastighetsskatten för privatägda hyreshus som
införts fr. o. m. 1987 skulle dock innebära att fastighetsskatten fick en ännu
olämpligare utformning. Vi föreslår därför att denna höjning återtas. Detta
innebär också något lägre kostnader för räntebidrag.
Alllmännyttiga bostadsföretag och privata fastighetsägare bör beskattas
efter samma principer. Starka skäl, både regionala hänsyn och principiella
om konsumtionsstyrning, talar för ett avskaffande av progressiviteten i intäktsschablonen
för egnahem.
Samordningen av de långa bostadskrediterna
De långfristiga krediterna till bostadsbyggandet lämnas dels i form av bottenlån
från bostadslåneinstituten, dels som bostadslån från staten. Riksdagen
beslutade våren 1984 att bilda ett statligt kreditinstitut (SBAB) för att
låna upp de medel som behövs för den statliga bostadslångivningen. Härigenom
lyfts finansieringen av dessa lån bort från statsbudgeten. Lånen
skall dock även i fortsättningen lämnas av länsbostadsnämnderna.
Det finns starka skäl som talar för en samordning av bottenlån och bostadslån.
För fastighetsägaren innebär det en förenkling. Det blir totalt
också en rationellare kredithantering.
De statliga bostadslånen bör därför ersättas av lån med kreditgarantier
som Finansieras av bottenlåneinstituten. Dessa har också förklarat sig villiga
att medverka i en sådan långivning. Härigenom kan också SBAB avskaffas.
Mot. 1986/87
Bo258
14
Anslagsförändringar på kort sikt
B 3. Vissa lån till bostadsbyggande
Huvuddelen av de statliga bostadslånen belastar numera inte den statliga
budgeten. Vissa lån kvarstår dock.
Anslaget för hyresförlustgarantilån på 5 milj. kr. bör utgå. Även anslaget
för förvärvslån på 10 milj. kr. bör utgå.
Räntelån bör fortsättningvis inte beviljas. Härigenom uppstår en besparing
på 100 milj. kr. på detta anslag. Under anslaget B 4 beviljas även eftergift
av räntelån. Kostnaden för detta har minskat kraftigt under en följd av
år. Bostadsstyrelsen beräknar att kostnaden under 1987/88 blir 120 milj. kr.
Den totala belastningen på statsbudgeten av räntelånen är således 220
milj. kr. under 1987/88.
Räntelån avser hus byggda 1958—1967 och ges till 240 000 lägenheter i
flerfamiljshus. Låneskulden per lägenhet är relativt låg. Om den totala utgiften
(varav en del är lån) slås ut på dessa 240 000 lägenheter innebär det ca
900 kr. per lägenhet.
B 4. Räntebidrag
Under detta anslag föreslås bl. a. 120 milj. kr. utbetalas som bidrag till hyresrabatter.
Dessa utgår till vissa flerfamiljshus byggda under senare delen
av 1982 samt 1983 och 1984. Folkpartiet motsatte sig införandet av dessa
hyresrabatter och anser att de bör avvecklas. Ingen utbetalning bör således
ske under 1987/88.
Regeringen föreslår en extra upptrappning av de garanterade räntorna
endast för egnahem. Denna beräknas ge en kostnadsökning med 2:30—
10:90 kr. per kvadratmeter och år. Regeringen beräknar att räntebidragen
minskar med 120 milj. kr. som en följd av denna ytterligare upptrappning.
Regeringen anger inga argument för att den ytterligare upptrappningen
endast skall gälla egnahem.
Vi avvisar regeringens förslag att den extra upptrappningen endast skall
gälla egnahem. För att minska bostadssubventionerna föreslår vi dock även
i år en ytterligare extra upptrappning på 330 milj. kr. dvs. totalt 450 miljoner.
Denna extra upptrappning skall omfatta både flerfamiljshus och egnahem.
Då räntebidragen utbetalas i efterskott minskar anslaget under 1987/88
endast med hälften. Det finns ca 1,5 miljoner bostäder för vilka räntebidrag
erhålls. Den ytterligare upptrappning som vi föreslår innebär således att
kostnaden per lägenhet i genomsnitt ökar med ungefär 18 kr. per månad.
Vi har tidigare krävt att villkoren för ombyggnader skall göras något
mindre fördelaktiga. Vi beräknar att detta bör kunna medföra att räntebidragen
minskar med 100 milj. kr.
Under anslaget B 4 ingår även de nya bidrag som regeringen föreslog i
höstens bostadspolitiska proposition. Folkpartiet motsatte sig då ytterligare
tillskott till subventionsfloran. Vi anser att bidrag inte bör utgå som s. k.
Mot. 1986/87
Bo258
15
kvarboendegaranti, bidrag till nybyggnader på vissa orter och lån till barnfamiljer
för förvärv av äldre egnahem. Dessa nya bidragsformer påverkar
dock inte anslaget för 1987/88 i någon nämnvärd utsträckning enligt budgetpropositionen.
Under denna rubrik behandlas även de särskilda lokallånen. Dessa lån
belastar dock numera SBAB. Lånen berättigar inte till räntebidrag. Efterfrågan
på dessa lån har minskat. Vi anser att denna långivning bör upphöra.
B 5. Åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter m. m.
Under detta anslag beräknas bl. a. utgifterna för eftergift av hyresförlustlån
som beräknas uppgå till 40 milj. kr. under budgetåret 1987/88. Vi anser att
några eftergifter av hyresförlustlån fortsättningsvis inte bör beviljas.
Sedan 1986/87 finns ett bidrag till åtgärder i bostadsområden med stora
uthyrningssvårigheter eller stora sociala problem. En ram på 60 milj. kr.
föreslås även för 1987/88. Detta bidrag utgår endast till de allmännyttiga
bostadsföretagen.
Även om det i många fall bör vara möjligt att finansiera sådana åtgärder
utan bidrag anser vi att det finns behov av en viss bidragsgivning. Vi anser
dock att bidragsgivningen inte skall vara begränsad enbart till att gälla
allmännyttiga företag.
B 6. Tilläggslån till ombyggnad av vissa bostadshus m. m.
Tilläggslånet är ett statligt ränte- och amorteringsfritt lån som kan beviljas
utöver den kostnad som normalt kan förräntas. Ränte- och amorteringsfriheten
omprövas vart femte eller tionde år.
Under denna rubrik föreslås bl. a. anslag för ombyggnad av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse.
Regeringen föreslår en ram på 40 milj. kr. för 1987/88 bl. a. för åtgärder
som medför ändrad lägenhetssammansättning. Kostnaden för dessa åtgärder
bör enligt vår uppfattning bäras av fastighetsägarna. Inom denna ram
finansieras även kostnader för att avhjälpa byggskador och byggfel samt
grundförstärkning av kulturhistoriskt värdefulla hus.
Vi anser att ramen bör sänkas till 25 milj. kr. budgetåret 1987/88, då lån
inte bör beviljas för ändrad lägenhetssammansättning.
De medel som härigenom frigörs bör i stället föras över till ramen för
sådan ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som kan komma
i fråga för förhöjt låneunderlag och tilläggslån. Denna kan härigenom
höjas till 95 milj. kr. för budgetåret 1987/88.
Regeringen föreslår också att riksdagen skall ge regeringen möjlighet att
överskrida dessa ramar. Det är enligt vår mening inte önskvärt att riksdagen
på detta sätt avhänder sig möjligheterna att styra utvecklingen. I den mån
behov av utökade ramar uppstår bör regeringen förelägga riksdagen förslag
härom.
Våra förslag till ändrade ramar påverkar inte anslagsbehovet för 1987/
88.
Mot. 1986/87
Bo258
16
B 10. Bidrag till allmänna samlingslokaler m. m.
Regeringen föreslår även här att riksdagen skall medge att regeringen får
överskrida ramarna för anordningsbidrag och upprustningsbidrag till allmänna
samlingslokaler. Vi anser även här att regeringen inte bör ges denna
möjlighet.
Sammanfattningsvis föreslås följande besparingar:
| 1987/88 | helårseffekt |
Hyresförlustgarantilån (B 3) | 5 | 5 |
Förvärvslån (B 3) | 10 | 10 |
Skuldökning räntelån (B 3) | 100 | 100 |
Eftergift av räntelån (B 4) | 120 | 120 |
Bidrag till hyresrabatter (B 4) | 120 | 120 |
Ytterligare upptrappning av den | 165 | 330 |
Lägre räntebidrag för ombyggnader (B 4) | 50 | 100 |
Kvarboendegaranti (B 4) | 0 | 40 |
Bidrag till nybyggnad (B 4) | 5 | 25 |
Förvärv av äldre egnahem (B 4) | 0 | 10 |
Eftergift av hyresförlustlån (B 5) | 40 | 40 |
Summa | 615 | 900 |
Utöver detta sker en besparing på bostadsbidragen med 135 miljoner som
dock används för att finansiera den familjepolitiska reform som folkpartiet
föreslår.
Hemställan
Med stöd av det ovan anförda yrkas
1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om ökade möjligheter att bo med
bostadsrätt,
2. att riksdagen beslutar om ändring i 2 § lagen om förvärv av
hyresfastighet i enlighet med vad som anförs i motionen,
3. att riksdagen beslutar om ändring i 2 § andra stycket i lagen om
fastighetsmäklare i enlighet med vad som anförs i motionen,
4. att riksdagen beslutar om ändringar i 60 a § bostadsrättslagen i
enlighet med vad som anförs i motionen,
5. att riksdagen beslutar att stryka 14 § andra stycket bostadsrättslagen
(hembud),
[att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om beskattning av bostadsrätter1],
6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om ökade möjligheter att ställa
säkerhet vid lån för köp av bostadsrätt,
7. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om en översyn av förköpslagen,
8. att riksdagen beslutar att avskaffa bostadsanvisningslagen,
9. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om bostadsförmedlingens rätt att
ta ut avgifter,
Mot. 1986/87
Bo258
17
10. att riksdagen beslutar att avskaffa markvillkoret,
11. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om översyn av PBL,
12. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om hyresgästernas inflytande över
underhållet,
13. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om precisering av hyreslagen så att
ersättning för boinflytande och fritidsverksamhet inte skall anses
som hyra,
14. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförs om ändring i hyresförhandlingslagen så att avgörande
för erhållande av förhandlingsrätt blir att föreningen åtnjuter
hyresgästernas förtroende,
[att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om överförande av hyresnämnds
och bostadsdomstols uppgifter till allmän domstol2],
15. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om ökad vikt för lägesfaktorn inom
bruksvärdessystemet,
[att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om skattefrihet för ungdomars
bosparande3],
16. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om lån för ombyggnader som innebär
lägenhetssammanslagningar,
17. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om byggande av studentbostäder,
18. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om lägre räntebidrag för ombyggnadslån,
19. att riksdagen beslutar att inte medge regeringen att införa ramar
för begränsning av ombyggnadslån,
20. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om ändring av bostadssaneringslagen
så att vid utfärdande av hyresgästintyg för ombyggnad den mening
skall gälla som företräds av majoriteten av de boende i fastigheten,
21. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om lägenhetsinnehavares möjlighet till
veto vid ombyggnad inne i lägenhet,
22. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om minskade bostadssubventioner,
23. att riksdagen beslutar att inte genomföra den tidigare beslutade
höjningen av bostadsbidragen fr. o. m. den 1 januari 1988,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om överförande av bostadslångivningen till bostadslåneinstituten
och avskaffande av SBAB,
Mot. 1986/87
Bo258
18
25. att riksdagen beslutar att till Vissa lån för bostadsbyggande
(B 3) för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 1 000 kr.,
26. att riksdagen beslutar att räntelån, hyresförlustgarantilån och
förvärvslån som belastar anslaget B 3 inte skall beviljas fr. o. m. budgetåret
1987/88,
27. att riksdagen beslutar att till Räntebidrag (B 4) för budgetåret
1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 11 940 milj. kr.,
28. att riksdagen beslutar att hyresrabatter inte skall beviljas
fr. o. m. budgetåret 1987/88,
29. att riksdagen beslutar att eftergift av räntelån inte skall beviljas
fr. o. m. budgetåret 1987/88,
30. att riksdagen beslutar om extra upptrappning av de garanterade
räntorna från den 1 juli 1987 enligt vad som anförs i motionen,
31. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar att de
extra upptrappningarna av den garanterade räntan skall fördelas
över hela bostadsbeståndet,
32. att riksdagen beslutar att till Åtgärder i bostadsområden med
stor andel outhyrda lägenheter m. m. (B 5) för budgetåret 1987/88
anvisa ett förslagsanslag av 158 milj. kr.,
33. att riksdagen beslutar att särskilda lokallån inte skall beviljas
fr. o. m. budgetåret 1987/88,
34. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om utformningen av det föreslagna
bidraget till åtgärder i bostadsområden med stora uthyrningssvårigheter
eller stora sociala problem,
35. att riksdagen beslutar att medge att ramen för de antikvariska
myndigheternas tillstyrkan av sådana ombyggnader av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse som kan komma i fråga för förhöjt låneunderlag
och tilläggslån bestäms till 95 000 000 kr. för budgetåret 1987/
88,
36. att riksdagen beslutar att avskaffa tilläggslån för lägenhetssammanslagningar
och att medge att beslut om tilläggslån som avser
åtgärder för att avhjälpa byggskador och byggfel eller grundförstärkning
får meddelas inom en ram av 25 000 000 kr. för budgetåret
1987/88,
37. att riksdagen beslutar att inte bemyndiga regeringen att höja
ramarna för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och tilläggslån för
byggskador, byggfel och grundförstärkningar,
38. att riksdagen beslutar att inte bemyndiga regeringen att höja de
ramar som gäller för anordningsbidrag och upprustningsbidrag till
allmänna samlingslokaler.
Stockholm den 27 januari 1987
Erling Bager (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp) Siw Persson (fp)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
' 1986/87:Sk459.
2 1986/87 :Ju416.
3 1986/87 :Fi715.
Mot. 1986/87
Bo258
19