Bostadspolitiken (Motion 1984/85:2801 Bengt Westerberg m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1984/85:2801

Bengt Westerberg m. fl.

Bostadspolitiken

Libera) bostadspolitik

De boendes önskemål måste enligt folkpartiets uppfattning vara utgångspunkten
för bostadspolitiken.

Detta står i motsatsställning till den socialdemokratiska regeringens
bostadspolitik, som innebär reglering och styrning av bostadsmarknaden,
ökad makt till kommuner och organisationer men minskad valfrihet för den
enskilde.

Den socialdemokratiska regeringen har ett flertal gånger sagt sig vilja
förenkla regler och decentralisera besluten. På bostadsområdet har dock
föga märkts av denna strävan.

Den av socialdemokraterna genomdriva fastighetsskatten löser inte bostadssektorns
problem. I stället skärps skattetrycket ytterligare och småhusägare
drabbas av ett orättvist skatteuttag. För att kompensera några grupper
som drabbas tvingas man höja räntebidragen. Höjda skatter och höjda
subventioner förvärrar bara problemen.

Hyresgästerna har redan drabbats av ökad beskattning genom hyreshusavgiften
som nu avlösts av fastighetsskatten. Hyresgästernas ställning har
försämrats även på annat vis. Under den tid folkpartiet satt i regeringsställning
stärktes hyresgästernas rätt att ombilda fastigheten till bostadsrätt.
Denna rätt har nu kraftigt beskurits.

Bostadsrättsinnehavarna har förutom fastighetsskatten missgynnats genom
en orättvis realisationsvinstbeskattning. I bostadsrättskommittén utreds
möjligheten att införa s. k. hembud och priskontroll för bostadsrätter.

Regimskiftet har således lett till försämringar för såväl småhusägare som
hyresgäster och bostadsrättsinnehavare.

Resultatet av den tillsatta bostadskommittén är magert. Den kommitté
som enligt förhoppningsfulla socialdemokrater skulle lösa alla bostadspolitiska
problem har ännu inte kommit med några konkreta förslag över huvud
taget. Det mest konkreta i bostadskommitténs 796-sidiga delbetänkande är
en ny styrande utrymmesnorm - norm 3.

Normen innebär bl. a. att ”inga lägenheter som är mindre än två rum och
kök skall godtas för permanent boende” (BoK, delbetänkande del 2, s. 275).
En strikt tillämpning av normen skulle enligt bostadskommitténs egna
uppgifter innebära att mer än var tionde lägenhet skulle elimineras genom
ombyggnad eller rivning. Att det finns en stor efterfrågan på små lägenheter

1 Riksdagen 1984185.3 sami. Nr2801-2804

Mot. 1984/85:2801

är inte intressant för den socialdemokratiska majoriteten i bostadskommittén.

Folkpartiet anser att det är viktigare att ge äldre och handikappade en
möjlighet att bo kvar i sin bostad och att ge dem rätten till eget rum vid olika
vårdinstitutioner.

Bostadsbyggandet har minskat

Före valet 1982 kritiserade socialdemokraterna de borgerliga regeringarna
för att bostadsbyggandet minskade. 1982 påbörjades 42 000 bostäder. Det
var 5 000 för litet enligt socialdemokraterna, som sålunda utlovade ett ökat
bostadsbyggande till 47 000 bostäder. Därmed skulle arbete skapas för
järnverken, snickerierna, kylskåpsfabrikanterna och slutligen för en viss
gardinfabrik!

Efter regeringsskiftet 1982 har emellertid byggandet fortsatt att minska i
accelererande takt och ligger nu på den lägsta nivån sedan andra världskriget.
Enligt preliminära uppgifter från SCB minskade antalet påbörjade lägenheter
under januari-november 1984 med över 25 % jämfört med samma period
1982.

Löftet att bygga 47 000 bostäder blev i verkligheten ca 30 000 bostäder,
vilket sålunda kan läggas till den övriga samlingen av svikna vallöften från
socialdemokraterna.

År	Alla lägenheter	Hustyp Flerbostads hus	Småhus	Småhus %
1977	53 950	13 700	40 250	75 %
1978	57 300	16 700	40 600	71 %
1979	56 000	17 800	38 200	68 %
1980	50 100	17 550	32 500	65 %
1981	44 350	17 600	26 750	60 %
1982	41 881	18 434	23 447	56 %
1982
Jan-nov	38 612	16 925	21 687	56 %
1983	37 561	18 180	19 381	52 %
1983
Jan-nov	33 930	16 163	17 767	52 %
19841
Jan-nov	27 863	12 850	15 013	54 %

1 Preliminära uppgifter.
Källa: SCB

Folkpartiet är inte kritiskt till nedgången i byggandet. Det är en naturlig
anpassning till den rådande situationen på bostadsmarknaden. Men det utgör
en bra illustration av vad socialdemokraternas vallöften egentligen är värda.

Mot. 1984/85:2801

Ökat enskilt ägande ger ökad valfrihet

Bostadspolitiken tar inte tillräcklig hänsyn till de boendes önskemål. Ett
flertal opinionsundersökningar har påvisat att många människor, som i dag
bor i hyresrätt, vill bo i bostadsrätt, villa eller radhus. Konsumenternas
önskemål måste i ökad utsträckning påverka fördelningen mellan hyres-,
bostads- och äganderätt.

De enskilda människorna måste ges förutsättningar att själva ta ansvar för
sitt boende. Därför bör ökade möjligheter skapas för dem som önskar att äga
sin bostad. Det är nödvändigt att det blir lättare att ombilda hyreshus till
bostadsrättsföreningar. Införandet av s. k. ägarlägenheter kan också utgöra
ett alternativ.

Ökad satsning på bostadsrätter

En större satsning på bostadsrätter är angelägen. Boende i hyreshus bör få
rätt till förköp av fastigheten oavsett vem som är ägare. De kommunala
bostadsföretagen bör uppmuntras att försälja fastigheter till hyresgästerna.

Ledamöterna i de kommunala bostadsföretagens styrelser bör vara
lyhörda för sådana boendekrav.

Prisnivån bör vara marknadsmässig. Även om priset i vissa mindre
attraktiva bostadsområden kan bli lågt är detta ändå att föredra framför att
bostadsområden står tomma eller kraftigt subventioneras.

I dag råder på många håll en stor efterfrågan på bostadsrätter. En viktig
orsak till detta torde vara att bostadsrätten ger de boende inflytande över sin
bostad. Det ligger ett egenvärde i att de boende genom inbördes samverkan
får ta ansvar för gemensamma frågor kring boendemiljö och ekonomi.
Boendeinflytandet och ansvaret över bostaden befrämjar låga förvaltningskostnader.
Detta styrks bl. a. i bostadskommitténs delbetänkande. Av de
studerade fastigheterna visade bostadsrätterna klart lägre drifts- och underhållskostnader
än hyresfastigheterna (BoK del 1, s. 162).

Folkpartiet medverkade under åren i regeringsställning till att fler
människor gavs möjlighet att välja bostadsrätt som boendeform. Tyvärr har
den socialdemokratiska regeringen vidtagit flera åtgärder som bromsat
denna positiva utveckling.

När riksdagen våren 1982 på förslag av bostadsminister Birgit Friggebo
antog proposition (1981/82:169) om förslag till åtgärder för att främja
övergång från hyresrätt till bostadsrätt gavs de hyresgäster förköpsrätt som
önskade ombilda från hyresrätt till bostadsrätt.

Riksdagens beslut innebar att hyresgästerna fick rätt att inlämna en
intresseanmälan gällande förvärv av fastigheten. Om två tredjedelar av de
boende i fastigheten skriftligen förklarade sig intresserade av en ombildning
fick detta anmälas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.
Denna rätt gavs i princip till alla hyresgäster, oberoende av ägare till
fastigheten. Sålunda omfattades även hyresgästerna i de kommunala fastig

Mot. 1984/85:2801

hetema av denna rätt. Om en sådan intresseanmälan lämnats får fastighetsägaren
inte sälja fastigheten till någon annan utan att först ha erbjudit den till

hyresgästerna.

Riksdagens majoritet ändrade emellertid propositionen så att bostadsrättsförening
ansluten till rikskooperativ förening undantogs från tvåtredjedelskravet.
Folkpartiet anser fortfarande att propositionens ursprungliga
förslag borde ha lagts till grund för riksdagens beslut. Men kravet om att det
skall fordras kvalificerad majoritet för anteckning i fastighetsboken bör
mildras. Det bör räcka med att minst hälften av hyresgästerna uttalar sitt
intresse för ombildning till bostadsrätt. Ett lagförslag med den nu förordade
inriktningen bifogas.

På förslag av den socialdemokratiska regeringen ändrades lagen våren
1983 så att denna möjlighet till ombildning till bostadsrätt över huvud taget ej
ges till hyresgäster i fastigheter ägda av staten, kommuner, landskommuner,
kommunalförbund, allmännyttiga bolag eller aktiebolag. Folkpartiet anser
att lagen bör ändras. Ett lagförslag bifogas motionen.

På förslag av den socialdemokratiska regeringen, proposition 1983/84:67,
infördes en evig reavinstbeskattning av bostadsrätter fr. o. m. 1984.

Eftersom beskattningen knutits till den nominella vinsten kan man i vissa
fall bli tvingad att betala skatt på en real förlust. Dessutom finns inte den
uppskovsrätt som finns vid försäljning av småhus. De nya reglerna hämmar
rörligheten på bostadsmarknaden.

Realisationsvinstbeskattningen bör vara likartad oavsett upplåtelseform.
Beskattningen av bostadsrätter bör således utformas i allt väsentligt som den
som gäller för ägda småhus. Riksdagen bör hos regeringen begära ett förslag
till realisationsvinstbeskattning för bostadsrätter med denna inriktning.

En bostadsförening är en kooperativ sammanslutning. Interndemokratin
är grundläggande för den kooperativa verksamheten. Detta innebär att
utomstående instanser inte skall kunna påtvinga en förening t. ex. stadgar
som inte går att ändra och som gör att föreningens syfte och/eller uppbyggnad
kommer i strid med de föreningsrättsliga grundsatserna.

Eftersom medlemmarna skall ha ansvaret och bestämma över föreningens
verksamhet har förekomsten av s. k. kontorsbildade bostadsrättsföreningar
alltid inneburit en del risker för konflikter med de kooperativa grundprinciperna.
De här antydda problemen har påtagligt tillspetsats genom den s. k.
hembudsfrågan. En råd försök har gjorts att för all framtid binda nybildade
bostadsrättsföreningar vid stadgar och priskontrollregler som skulle ha varit
fullständigt omöjliga att upprätthålla om normal kooperativ interndemokrati
fick göra sig gällande. I ett sådant fall anfördes år 1983 besvär till
kammarrätten. Anledningen var att Stockholms kommun i ett markanvisningsavtal
intagit krav på att bestämmelser om hembud och priskontroll skall
införas i stadgarna för framtida bostadsrättsföreningar i området. Någon

Mot. 1984/85:2801

dom i kammarrätten har ännu inte avkunnats.

Möjligheten att göra kontorsbildningar är praktiskt värdefull men möjligheterna
till missbruk som inskränker de kooperativa grundprinciperna bör
begränsas. Det bör utredas hur en begränsning skall kunna ske av möjligheterna
för de företag som bildar föreningen att, medan man ännu har
kontrollen över föreningen, ingå avtal och genomföra stadgekonstruktioner
som inskränker den framtida interndemokratin i föreningarna.

1 11 a § bostadsrättslagen finns ett förbud mot s. k. hembudstvång. Denna
paragraf ger ett skydd för den enskilde.

Den socialdemokratiska regeringen utreder f. n. möjligheten att göra det
möjligt att avskaffa förbudet mot hembud.

Folkpartiet anser däremot att riksdagen bör uttala som sin mening att
förbudet mot hembud skall kvarstå.

Regeringen föreslog i proposition 1982/83:153 förändringar som innebär
en särbehandling av Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation
(SBC) när det gäller förvärvstillstånd för hyresfastighet. Enligt de då
gällande reglerna var alla riksorganisationer av bostadsrättsföreningar och
bostadsrättsföreningar anslutna till en sådan organisation undantagna från
skyldigheten att söka förvärvstillstånd. Regeringens förslag innebar att
endast HSB och Riksbyggen skulle vara undantagna från kravet på förvärvstillstånd.
Folkpartiet anser att SBC, och de bostadsrättsföreningar som är
anslutna till dem, också skall vara undantagna.

I bilaga till denna motion redovisas ett lagförslag med denna innebörd.

Förköpslagen

I proposition 1983/84:141 föreslog regeringen ett vidgat användningsområde
för förköpslagen.

Bakgrunden till att förköpslagen infördes var bl. a. en önskan att dämpa
markprisstegringarna och dra in oförtjänt värdestegring till det allmänna.
Många kommuner behövde vid tiden för lagens införande lagliga förutsättningar
att göra utbyggnader.

Men i dag torde kommunernas behov av markförvärv markant ha avtagit,
varför behov av en utbyggd kommunal förköpsrätt saknas. Dessutom
föreligger andra vägar än förköp, t. ex. expropriation i de fall kommuner
önskar förvärva ytterligare mark. Folkpartiet anser i stället att det är den
enskilde kommuninnevånarens inflytande som bör öka gentemot kommunerna.

Folkpartiet yrkade därför avslag på proposition 1983/84:141 då denna
behandlades i riksdagen. Den förändrade situationen på byggmarknaden,
framför allt i den låga nybyggnationen, motiverar en översyn av förköpslagstiftningen
i dess helhet.

Mot. 1984/85:2801

Hyresgästers bestämmanderätt över åtgärder i den egna lägenheten

Riksdagen beslöt år 1974 att landets hyresgäster skulle ges möjlighet att få
tapetsera och måla sina lägenheter samt därutöver göra vissa mindre arbeten.

1978 tillsattes den s. k. underhållsfondsutredningen. Utredningsarbetet
syftade till att ge underlag till ett system där hyresgästerna genom att ta större
ansvar för den egna lägenhetens underhåll skulle kunna påverka sin hyra.

Riksdagen fattade hösten 1983 beslut om ändring i 15 § hyreslagen (12
kap. 15 § jordabalken) så att hyresvärdens underhållsskyldighet inte skall
vara tvingande om hyresavtalet innehåller förhandlingsklausul enligt hyresförhandlingslagen
(1979:304) och de avvikande bestämmelserna har tagits in
i en förhandlingsordning enligt denna lag.

Bakgrunden till ändringen var en överenskommelse träffad mellan SABO
och Hyresgästernas riksförbund om vissa riktlinjer angående bostadshyresgästens
inflytande över den egna lägenheten.

Bl. a. med anledning av en motion från folkpartiet gav riksdagen regeringen
till känna att möjligheten till ekonomisk kompensation vid eget underhåll
av lägenheten skulle övervägas och att krav på förhandlingsordning inte
borde vara en förutsättning härför.

Möjlighet till ökat inflytande bör således omfatta alla hyresgäster och inte
endast dem som bor i hus för vilka förhandlingsordning upprättats.

Organisationsmakt

Organisationerna utgör en viktig del av vårt samhällsliv. Fria och
livskraftiga organisationer är en förutsättning för en väl fungerande demokrati.
Statsmakterna har uppmuntrat framväxten och bibehållandet av ett
rikt och varierat föreningsliv.

Ett samhälle med mycket starka organisationer är emellertid inte problemfritt.
Särintressen gynnas lätt på bekostnad av helhetens intressen. Även
den enskilde individen kan komma i kläm i den stora organisationen.

Intresseorganisationerna har fått alltmer myndighetsliknande uppgifter,
och uppgörelser mellan staten och organisationerna blir allt vanligare.
Organisationernas roll på bostadssektorn är särskilt omfattande. Utöver
representationen i statliga kommittéer och offentliga organ har organisationer
även givits utrymme i den dömande makten.

Den 1 januari 1969 tillkom hyresnämnderna i sin nuvarande form.
Hyresnämnderna var ursprungligen avsedda att fungera som medlingsinstanser.
Allteftersom har emellertid hyresnämnderna erhållit prövningsrätt i allt
fler frågor.

En hyresnämnd består i regel av en lagfaren ordförande samt två
ledamöter från hyresmarknadens organisationer: Fastighetsägareförbundet
eller SABO resp. Hyresgästernas riksförbund. Talan mot hyresnämnds
beslut förs hos bostadsdomstolen. Även denna instans består av en majoritet

Mot. 1984/85:2801

av organisationsrepresentanter, dvs. tre lagfarna och fyra intresseledamöter.

Det må vara att det i många fall kan synas praktiskt att hyresmarknadens
parter finns representerade i den dömande instansen. Det är dock betänkligt
ur rättssäkerhetssynpunkt.

Människors förtroende för den dömande maktens oberoende och integritet
kan urholkas genom intresseledamöternas delaktighet i rättstillämpningen.

Inte sällan kan intresseledamöterna ställas inför mer eller mindre uttalade
intressekonflikter.

Det är t. ex. inte tillfredsställande att ledamöter från Hyresgästernas
riksförbund i hyresnämnden är med och avgör huruvida hyresgäster i en
förening fristående från hyresgäströrelsen skall ges förhandlingsrätt eller
inte.

Den dömande makten bör i ett rättssamhälle vara opartisk. Hyresnämnds
och bostadsdomstols uppgifter bör därför överföras till de allmänna domstolarna.

Bland de myndighetsliknande funktioner som under senare år har tilldelats
intresseorganisationerna kan nämnas att hyresgäströrelsens godkännande s.
k. hyresgästintyg - i regel krävs för bygglov då en fastighetsägare vill bygga
om sin fastighet. Vi anser i stället att vid utfärdande av hyresgästintyg den
mening skall gälla som företräds av en majoritet av de boende i den berörda
fastigheten.

Ett annat aktuellt exempel kan hämtas från regeringens s. k. ROTprogram.
En förutsättning för att räntebidrag till underhåll skall utbetalas är
att hyresgäströrelsen får ta del av fastighetsägarens ekonomiska information
beträffande underhållssituationen. Det är tveksamt om sådana uppgifter
skall åläggas en intresseorganisation.

Genom hyresförhandlingslagen har organisation av hyresgäster givits rätt
att förhandla även för icke-medlemmars räkning. Endast ett fåtal från
hyresgäströrelsen fristående föreningar har erhållit förhandlingsrätt. Detta
är otillfredsställande. Hyresförhandlingslagen måste därför ändras så att
föreningar utanför Hyresgästernas riksförbund ges större möjligheter än i
dag att erhålla förhandlingsrätt. Av avgörande vikt för erhållande av
förhandlingsrätt skall vara att organisationen åtnjuter majoriteten av hyresgästernas
förtroende. Bedömandet av organisationens kvalifikationer,
förhandlingskapacitet eller långsiktiga målsättning är av underordnad betydelse
så länge hyresgästerna önskar företrädas av organisationen. Hyresgästernas
rättigheter måste sålunda stärkas och möjligheter på sikt skapas för
hyresgäster som så önskar att få egen förhandlingsrätt.

I dag erlägger hyresgästerna, dvs. såväl medlemmar som icke-medlemmar,
speciella avgifter via bostadsföretagen direkt till hyresgäströrelsen. Dessa
avgifter är förhandlingsersättningen, boinflytandeersättning och ersättning
för fritidsverksamhet och betalas in av hyresgästen som en del av hyran.

Enligt hyresgäströrelsens egna beräkningar erhöll de olika hyresgästför

Mot. 1984/85:2801

eningarna i landet år 1982 52,2 milj. kr. i fritidsmedel. Ersättningen för
boinflytande uppgick samma år till 33,5 milj. kr.

Avgifterna utgör en viss procent av totalhyran och tas ut med stöd av avtal
mellan Hyresgästernas riksförbund och SABO resp. Hyresgästföreningen
och bostadsföretaget. Till skillnad från förhandlingsersättningen finns emellertid
inte något direkt lagstöd för uttaget av avgifterna för fritidsverksamhet
och boinflytande.

Fritidsverksamhet kan till nöds sägas komma samtliga hyresgäster till del i
de fall då verksamheten är öppen och kan brukas av samtliga hyresgäster.
Men detta gäller inte i fråga om boinflytandet eftersom endast medlemmar i
Hyresgästföreningen får delta i verksamheten.

Protester mot debiteringen av avgifterna till Hyresgästföreningen för
förhandlingar, fritidsverksamhet och boinflytande har förekommit. Hyresgäster
har vid ett flertal tillfällen vänt sig till hyresnämnd med begäran att
slippa erlägga avgifterna till Hyresgästföreningen. Som exempel kan här
nämnas hyresgästerna i Odense gårdsförening i Kista utanför Stockholm.

Föreningen fick dock 1984 avslag på sin begäran. En pensionärsförening i
ett servicehus i Bromma arrangerade, utan kontakt med Hyresgästföreningen,
i genomsnitt 8 sammankomster och aktiviteter per vecka. Pensionärerna i
Bromma menade att det ej fanns möjligheter att arrangera ytterligare
aktiviteter och att skäl fanns att slippa avgifterna för fritidsverksamhet. Även
denna förening fick 1984 avslag på sin begäran då ärendet behandlades i
hyresnämnden.

I ett tredje fall, i Kärrtorp, en förort till Stockholm, menade en person att
han ej hade förutsättningar att utnyttja de fritidsaktiviteter Hyresgästföreningen
arrangerade: ”Pingisbord är nog bra för seende, men jag är ju
blind.” Önskemålet att slippa ersättningen för fritidsmedel tillbakavisades
1984 av hyresnämnden även i detta fall.

Ovan nämnda exempel visar klart det otillfredsställande i rådande
situation.

I 1967 och 1974 års bostadspolitiska beslut var utgångspunkten för
bruksvärdesystemet att de allmännyttiga företagen skulle ta ut sådana hyror
som täckte deras kostnader - den s. k. självkostnadsprincipen. Att betrakta
ersättningen till Hyresgästföreningen som del av företagens självkostnader
är orimligt varför utdebiteringen kan ifrågasättas.

Någon rätt för bostadsföretagen att av hyresgästen utta annan avgift än
hyra - dvs. vederlag för nyttjanderätt av hus eller del av hus - föreligger inte.
Nämnda avgifter för fritidsverksamhet och boinflytande bör således fortsättningsvis
inte betraktas som hyra.

Försöksverksamhet med fri hyresmarknad

Riksdagen beslöt 1984 i samband med behandlingen av proposition
1983/84:137 om ändringar i hyreslagstiftningen m. m. att i huvudsak bibehål

Mot. 1984/85:2801

la nuvarande bruksvärdesystem. Detta mot bakgrund av bl. a. hyresrättsutredningens
betänkande Hyresrätt 3. Bruksvärdesystemets brister har dock
blivit alltmera uppenbara.

De allmännyttiga bostadsföretagen har i hyresförhandlingarna inte alltid
lyckats erhålla kostnadstäckning såsom avsikten var i 1967 års proposition.
Utvecklingen har i stället gått i hyresreglerande riktning trots att avsikten var
att nå en friare hyresmarknad. Under 1983 och 1984 har SABO och
Hyresgästernas riksförbund exempelvis träffat centrala hyresöverenskommelser
om hyreshöjningar på 4 resp. 3,5 %.

Det senaste exemplet på att bruksvärdesystemet har satts ur spel är att
bostadsministern varit beredd att skjuta till pengar från fastighetsskatten för
att hålla hyreshöjningarna nere.

Såsom underhållsfondsutredningen (1981:47, 1982:65) framhållit i sitt
betänkande har även bristen på självkostnadstäckning medfört att fastighetsunderhållet
ofta allvarligt eftersatts. Statliga och kommunala subventioner
har utgått för att bl. a. möjliggöra nödvändiga underhållsåtgärder. De 1983
beslutade subventionerna till ROT-sektorn har exempelvis tillkommit i detta
syfte. Hyressättningen motsvarar inte hyresgästernas värderingar. Faktorer
som bostadens läge påverkar exempelvis hyresnivån endast marginellt. Detta
har lett till en omfattande svart marknad av attraktiva hyreslägenheter. Aven
ålderskomponenten är i dagens bruksvärdesystem inte tillräckligt rättvisande.
Problemen har bl. a. senast uppmärksammats i byggforskningsrådets
rapport R162:1984Bruksvärdering och hyressättning i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

Det är nödvändigt att de boendes preferenser bättre tillgodoses. Inom
ramen för dagens bruksvärdesystem bör därför lägesfaktorn ges ökad vikt.
En förändring av hyreslagen bör ske i denna riktning. Bostadsmarknaden har
förändrats drastiskt sedan början av 1970-talet. Dagens bostadsmarknad är i
stort mättad. Drygt 30 000 tomma hyreslägenheter finns för närvarande
vilket motsvarar närmare hela 1984 års totala nyproduktion av bostäder.
Endast 44 kommuner redovisar brist på bostäder. Det är balans mellan utbud
och efterfrågan i 93 kommuner, och 127 redovisar ett överskott på bostäder.

Den balanserade marknad som råder på de flesta orter motiverar en
försöksverksamhet med friare hyressättning. En avveckling av bruksvärdesystemet
skulle med största sannolikhet inte innebära någon större ändring
av hyresnivån. Såväl smärre höjningar som sänkningar av hyresnivån skulle
bli följden. De särskilda omständigheterna på bostadsmarknaden, med bl. a.
krav på besittningsskydd, förutsätter någon form av konfliktlösningsmodell.
Således skall avregleringen kombineras med ett bibehållet starkt besittningsskydd.

Försöksverksamhet med friare hyressättning föreslogs redan 1983/84 i
motion 2113. Folkpartiet upprepar kravet att en sådan försöksverksamhet
med friare hyressätttning bör prövas i vissa kommuner och utvärderas innan
en övergång till friare och marknadsanpassad hyressättning beslutas.

1 * Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr2801-2804

Mot. 1984/85:2801

De allmännyttiga bostadsföretagens betydelse

Under efterkrigstiden har de allmännyttiga/kommunala bostadsföretagen
spelat en viktig roll inom svensk bostadspolitik. I dag har de kommunala
bostadsföretagen en dominerande ställning inom bostadssektorn med ett
lägenhetsbestånd som uppgår till mer än hälften av hyresmarknaden.

Lägenhetsfördelning efter ägarkategori

År	Samtliga lägenheter	Därav i hus ägda av det allmänna bostadsrättsförening	Övriga fler bostadshus	små hus
Antal	(1 000-tal)
1960	2 675	356	299	814	1 206
1970	3 181	688	458	784	1 251
1980*	3 669	880	540	690	1 559*
Procent
1960	100	13	11	31	45
1970	100	22	14	25	39
1980*	100	24	15	19	42*

* Uppgifterna för år 1980 är skattade på grundval av BHU 1982.
Källa: Bostäder och boende 1980 och BHU 1982

Bostadskommitténs delbetänkande, del 1, s.32

De allmännyttiga företagens skötsel och ekonomi har stor betydelse även
utanför dessa företag eftersom allmännyttan via bruksvärdesystemet är
hyresledande för hela hyressektorn.

Statliga och kommunala subventioner utbetalas i vissa fall enbart till de
allmännyttiga bostadsföretagen.

Risk finns att kommunala och statliga subventioner motverkar sitt syfte.
Förvaltningskostnaderna drivs långsiktigt upp och betydelsen av kostnadsmedvetande
och resultatansvar minskar. Att bostadssektorn inte täcker de
egna kostnaderna är ett allvarligt problem i dagens svenska ekonomi. När de
kommunala bostadsföretagen brister i kostnadstäckningen får detta via
bruksvärdesystemet besvärande konsekvenser även för fastighetsunderhållet
och bostadsbyggandet i den enskilda sektorn.

I bostadskommitténs delbetänkande (BOK, s. 162) redovisas förvaltningskostnadernas
sammansättning för olika ägarkategorier. En jämförelse görs
härvidlag mellan de allmännyttiga bostadsföretagen, enskilda företag och
bostadsrättsföreningar. Resultatet visar att såväl enskilda företag som
bostadsrättsföreningar har lägre förvaltningskostnader än allmännyttiga
företag. För såväl bränsle, underhåll, kommunberoende kostnader, fastighetsskötsel
och administration, övriga driftskostnader som kapitalkostnader
visar bostadskommittén att kostnaderna är lägre än motsvarande kostnader
för allmännyttiga företag.

En friare konkurrens befrämjar kostnadsmedvetande och resultatansvar
vilket i sin tur främjar effektivitet i fastighetsförvaltningen och innebär en
ökad press att hålla hyrorna nere. De allmännyttiga bostadsföretagen måste

Mot. 1984/85:2801

därför i högre utsträckning än i dag arbeta i konkurrens och på lika villkor
med enskilda företag.

Ett litet steg i denna riktning togs i och med riksdagens beslut, med
anledning av proposition 1983/84:40, att de allmännyttiga företagen måste ha
en fond på minst 2 % av det fastighetskapital som företaget förvaltar.
Motivet för denna fondering var att det är ett allmänt intresse att de
allmännyttiga företagen har en tillräcklig soliditet för att bevara sin
självständighet.

I proposition 1984/85:85 har regeringen dock föreslagit att regeringen skall
kunna bevilja företag dispens från denna regel. Folkpartiet har tidigare
motsatt sig denna förändring. Det är stor risk för att det blir de företag som
bäst behöver högre soliditet som begär dispens. Regeringens möjlighet att
bevilja dispens bör därför avskaffas.

Bostadsanvisningslagen

Sedan bostadsanvisningslagen införts har ett antal frivilliga avtal träffats
om fördelning av hyreslägenheter. Bostadsanvisningslagen är därför inte
längre nödvändig. Något behov av att ändra lagen, som antytts i bostadskommitténs
delbetänkande, finns således inte. Bostadsanvisningslagen bör i
stället avskaffas.

Bostadsbidrag

Barnfamiljerna bör stödjas genom ett generellt barnstöd i stället för
bostadsbidrag. Inkomstprövningen i familjestödet bör på sikt elimineras dels
för att komma bort från marginaleffekterna, dels för att slippa en integritetsstörande
kontroll. Stödformer bör dessutom inte vara konsumtionsstyrande.
Av fördelningspolitiska skäl bör bostadsbidragen minskas under en lång
tidsperiod. I folkpartiets familjepolitiska motion föreslås därför att bostadsbidraget
inte skall höjas utan att det successivt skall ersättas av ett generellt
stöd. Vi tillstyrker förslaget i budgetpropositionen att bostadsbidragen till
ensamstående avskaffas.

Minskade bostadssubventioner

I stort sett samtliga bostäder byggs med lån subventionerade av staten.
Subventionerna ges bl. a. genom räntebidrag. De bottenlån som utgår täcker
70 % av produktionskostnaden. De statliga bostadslånen utgör 22 till 30 %
av godkänd produktionskostnad beroende på vem som är byggherre.
Allmännyttiga bostadsföretag erhåller botten- och bostadslån som täcker
hela produktionskostnaden. Bostadsrättsfastigheter ges lån som uppgår till
99 % av produktionskostnaden. Motsvarande siffror för småhus och enskilt
ägda hyresfastigheter är 95 resp. 92 %. Räntan på bottenlån och statliga

Mot. 1984/85:2801

bostadslån subventioneras av staten. Detta medför att endast kommunala
bostadsföretag erhåller räntebidrag för lån som motsvarar hela investeringen.

Räntebidraget utgår för att täcka skillnaden mellan den garanterade
räntan och den ränta som annars skulle ha gällt. Räntan på botten- och
bostadslån är ca 11-12 %. Den garanterade räntan uppgår fr. o. m. 1985
under det första året till 4,8 % för småhus, till 2,6 % för bostadsrätter och
allmännyttiga bostadsföretag. För övriga juridiska och fysiska personer är
räntan 2,4 resp. 2,3 %. Den garanterade räntan trappas årligen upp.
Riksdagen har dessutom beslutat om extra upptrappningar av räntan för
vissa årgångar.

Det sammanlagda bostadsstödet uppgår till mycket stora belopp. Under
1984 beräknas det totalt uppgå till 27 miljarder kronor.

Bostadsstödet har ökat mycket kraftigt. Sedan 1979 har kostnaderna ökat
från 15 miljarder till 27 miljarder kronor, dvs. nästan en fördubbling räknat i
löpande priser. Ökningen har ändock blivit mindre än vad som skulle ha varit
fallet om inte avdragsbegränsningen hade genomförts och räntebidragen
minskats främst genom att rätten till retroaktiva räntebidrag avskaffats.

Den främsta orsaken till de stigande bostadssubventionerna är den höga
räntenivån som dels har ansetts medföra behov av räntesubventioner för att
bostadskostnaderna skall hållas nere på en rimlig nivå, dels leder fram till
stora underskottsavdrag.

Subventionerna påverkar även prisutvecklingen inom bostadsbyggandet.
Detta har studerats av byggprisutredningen, SOU 1982:34-35. Utredningen
menade att subventionerna lett till ett minskat kostnadsmotstånd och
därmed en samhällsekonomiskt ineffektiv produktion. En minskning av
subventionerna skulle således ganska snabbt leda till en i alla avseenden
effektivare produktion.

Folkpartiet anser att bostadssubventionerna bör reduceras kraftigt och om
möjligt helt avvecklas. Det finns flera skäl till detta. Det statsfinansiella läget
gör stora besparingar nödvändiga. Ett annat skäl är att staten, enligt
folkpartiets mening, inte bör styra konsumtionen. Det är därför önskvärt att
bostadskonsumenterna i högre grad bär kostnaderna för sitt boende.

En kraftig reducering av bostadssubventionerna torde endast kunna
uppnås om låne- och skattesystemet ändras så att det även fungerar i en
inflationsekonomi.

Det framtida bostadsfinansieringssystemet studeras i den statliga bostadskommittén.
Flera alternativ är föremål för analys. Eftersom de fullständiga
konsekvenserna av de olika alternativen för kapitalmarknad, statsbudget och
de boende inte är klarlagda vill vi inte i dag binda oss för något alternativ men
anger att inriktningen måste vara att avveckla subventionssystemet. Exakt
hur systemet bör förändras och i vilken takt nu utgående subventioner skall
minskas är det för dagen omöjligt att säga något om. Inom loppet av några år
bör en minskning av subventionerna med 4-6 miljarder kronor vara möjlig.

Mot. 1984/85:2801

Besparingar på kort sikt

För att på kort sikt minska bostadssektorns belastning på statsbudgeten
föreslår folkpartiet en rad besparingar:

1. I budgetpropositionen föreslås ett särskilt stimulansbidrag på 1
milj. kr. för försöksverksamhet rörande bostäder åt unga (anslaget A 2).
Bidraget skall vara ett engångsbidrag till kommuner och till bostadsföretag
som vidtar extraordinära åtgärder för att förbättra ungdomars boende.

Vi anser att kommunerna själva bör ta ansvar för denna fråga och att något
särskilt bidrag inte bör avsättas.

2. Av anslaget för vissa lån till bostadsbyggandet (anslag B 3) bör 10
milj. kr. sparas på hyresförlustlånen.

3. Under anslaget för räntebidrag m. m. (anslag B 4) föreslås 500 milj. kr.
utgå som hyresrabatter. Dessa utgår till flerfamiljshus byggda under senare
delen av 1982 och 1983-1984 med ett visst belopp per kvadratmeter. Bidraget
minskar med en femtedel per år. Folkpartiet motsatte sig införandet av dessa
hyresrabatter och anser att de bör avvecklas. Hyresrabatterna bör således
avvecklas så att inga utbetalningat sker under 1985/86.

4. För åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter
(anslag B 5) föreslås 60 milj. kr. i eftergift av hyresförlustlån och 65 milj. kr.
för bidrag till åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter.
Dessa stödformer bör upphöra i och med utgången av budgetåret
1984/85. Anslaget kan dock endast minskas med 60 milj. kr.

5. Ränte- och amorteringsfria tilläggslån (anslag B 6) kan beviljas bl. a. för
ändrad lägenhetssammansättning. Ränte- och amorteringsfriheten omprövas
vart femte år. Tilläggslån beviljas till skillnaden mellan skäliga investeringskostnader
och den kostnad som kan förräntas på normala villkor. Detta
medför en besparing på ca 20 milj. kr.

6. För bidrag till förbättring av boendemiljön föreslås ett anslag på 110
milj. kr. För 1985/86 föreslås en ram på 85 milj. kr. som får överskridas om
det behövs av sysselsättningsskäl. Folkpartiet anser att bidraget bör avvecklas.
Någon ram bör därför inte fastställas för 1985/86. Utbetalningarna bör
därför successivt minskas.

7. För stöd till samlingslokaler (anslagen B 10, B 11 och B 12) föreslås ett
totalt anslag på 183 milj. kr. För anordnings- och inventariebidrag samt lån
till allmänna samlingslokaler föreslås en ram för 1985/86 på 30 milj. kr. varav
högst 20 milj. kr. får tas i anspråk för bidrag. För upprustningsbidrag föreslås
en ram på 24 milj. kr. och för energisparbidrag en ram på 4,2 milj. kr.
Regeringen föreslår att de två förstnämnda ramarna får överskridas av
regeringen om det behövs av sysselsättningsskäl. Under de gångna åren har
ramarna höjts flera gånger. Huvuddelen av utbetalningarna under 1985/86
avser tidigare fattade beslut.

Folkpartiet tillstyrker de föreslagna ramarna som totalt omfattar 58,2
milj. kr. Regeringen bör dock inte ges mandat att höja ramarna utan detta
bör underställas riksdagens prövning.

Mot. 1984/85:2801

8. För 1985/86 föreslås 390 milj. kr. för bidrag till energibesparande
åtgärder (anslag B 17). I budgetpropositionen föreslås att stödet fr. o. m.
budgetåret 1985/86 i medeltal skall svara mot 10 % av den normala
kostnaden i stället för 20 % som tidigare. Detta påverkar dock inte
anslagsbehovet för 1985/86, men innebär ett minskat anslagsbehov på sikt
med 100 milj. kr. Några nya lån som belastar detta anslag beviljas inte längre
då det statliga stödet till energibesparande åtgärder sker via ROT-programmet.
Utbetalning av energisparlån, som tidigare beviljats, överförs från den 1
juli 1985 till det statliga kreditinstitutet, med undantag för vissa låneformer.

Folkpartiet anser att bidraget till energibesparande åtgärder bör avvecklas
från den 1 juli 1985. Lönsamheten i energisparande åtgärder är nu så hög att
något direkt stöd inte krävs. Detta påverkar dock inte anslagsbehovet för
1985/86 mer än att anslaget kan minskas med 50 milj. kr. till 340 milj. kr.

9. För information och utbildning (anslag B 18) föreslås ett anslag på 116
milj. kr. Av detta stöd avser 67 milj. kr. stöd till kommunerna för deras
besiktning och rådgivning under hösten 1985. Det statliga stödet till denna
verksamhet föreslås sedan avvecklas. Därutöver föreslås bl. a. 30 milj. kr. för
stöd till andra än kommunerna samt 19 milj. kr. för information och
utbildning. Folkpartiet anser att stödet till kommunerna bör upphöra att utgå
den 30 juni 1985 och att det ytterligare stödet på 30 milj. kr. inte bör utgå
liksom stödet på 19 milj. kr. Härigenom uppnås en besparing på 116 milj. kr.
under 1985/86.

Den sammanlagda besparingen under budgetåret 1985/86 blir ca 780
milj. kr. På sikt blir effekterna av de föreslagna åtgärderna större, då en stor
del av utbetalningarna under 1985/86 hänför sig till tidigare fattade beslut om
lån och bidrag. Helårseffekten av besparingarna kan uppskattas till 1 072
milj. kr.

ROT-programmet

Folkpartiet motsatte sig att ROT-programmet infördes. Vi menade bl. a.
att:

□ Det ökar subventionerna

□ Programmet är byråkratiskt upplagt och medför ökad reglering och
planering

□ Sysselsättningsmöjligheterna är redan intecknade och det kommer därför
inte att leda till någon nämnvärd sysselsättningsökning

□ Det finns en risk för att de kvantitativa frågorna sätts före de kvalitativa

□ ROT-programmet har tiilkommit i all hast och är föga genomtänkt.

Det är positivt att ROT-programmet medför en mindre skillnad mellan

underhåll och ombyggnad. Fastighetsägarna drivs härigenom inte till att
vidta onödigt omfattande ombyggnader därför att finansieringsvillkoren dä
blir förmånligare. Det är också bra att skillnaden i ekonomiska villkor
utjämnas mellan olika upplåtelseformer.

Mot. 1984/85:2801

Vi anser sammanfattningsvis att ROT-programmet bör avvecklas och att
regeringen bör presentera ett mer genomarbetat förslag till bostadsförbättringsprogram.

Bosparande för ungdomar

Riksdagen beslutade hösten 1984, efter förslag i proposition 1984/85:51,
att sparande inom ramen för allemanssparande! skall ge upphov till en
lånerätt för ungdomars bosättningsändamål eller anskaffande av bostad.
Ungdomar mellan 18 och 28 år ges rätt till s. k. bosparlån på tre gånger det
sparade beloppet om detta överstiger 5 000 kr. av den bank som förmedlar
allemanssparande! fr. o. m. 1986.

Folkpartiet delar uppfattningen att det är viktigt att stimulera ungdomars
regelbundna sparande för bostadsändamål liksom för andra syften. Därigenom
grundläggs goda sparvanor, samtidigt som beredskapen att möta större
utgifter ökar. Även med ett regelbundet sparande kan det vara svårt att
finansiera större utgifter t. ex. för bostadsanskaffning eller bosättning, och
därför behövs kompletterande lånemöjligheter.

Sådana lånemöjligheter existerar sedan flera år. Flera remissinstanser som
yttrade sig över den utredning som propositionen bygger på menade att det
föreslagna systemet inte erbjuder någon förbättring. Konsumentverket
menade t. ex. att ”redan existerande sparlån och bosparformer erbjuder ofta
likvärdiga eller bättre villkor än de som erbjuds i det nya bosparandet”.

I det bosparande som bankerna redan tidigare kunde erbjuda stannar de
sparade medlen kvar i bankerna och utgör därmed grunden för utlåningen.
Vi anser att ett sådant kundförhållande är väsentligt att behålla. I allemanssparande!
finns inte denna kundrelation eftersom bankerna inte får behålla
de medel som sparas inom allemanssparande!.

Enligt vår uppfattning är det bättre att stimulera ungdomars sparande för
bostadsändamål genom att införa skattefrihet även för avkastningen på
ungdomars sparande i bank för bostadsändamål. Härigenom sker sparandet
på bättre villkor än de som gäller inom bosparandet och den normala
kundrelationen behålls. Vissa övergångsproblem, som kan uppstå i och med
att lånerätten inom allemanssparande! upphör vid 28 års ålder, undviks
också.

Samordning av de långa bostadskrediterna

De långfristiga krediterna till bostadsbyggandet lämnas i regel dels i form
av bottenlån i bostadsinstituten, dels som bostadslån från länsbostadsnämnderna/bostadsstyrelsen.
Under flera år har det diskuterats om man av
rationaliseringsskäl borde samordna bottenlånen och bostadslånen i bostadsinstitutens
regi.

Mot. 1984/85:2801

Riksdagen beslutade under våren 1984, på förslag av regeringen, (prop.
1983/84:90) att det under 1985 skall bildas ett nytt statligt kreditinstitut med
syfte att på kapitalmarknaden låna upp de medel som behövs för den statliga
bostadslångivningen. Härigenom lyfts finansieringen av bostadslånen bort
från statsbudgeten, men dessa lån skall även i fortsättningen lämnas av
länsbostadsnämnderna/bostadsstyrelsen.

Att man skapar ett nytt statligt kreditinstitut och behåller hela den statliga
bostadsadministrationen löser inga problem. Det blir varken billigare
krediter eller rationellare kredithantering.

Beslutet att bilda ett nytt statligt kreditinstitut bör därför snarast upphävas.
I stället bör de statliga bostadslånen ersättas av lån som lämnas och
finansieras av BOFAB, SPINTAB och stadshypoteksinstitutionen. Härigenom
kan man åstadkomma en samordning med dessa instituts bottenlån.
Detta skulle medföra rationaliseringsvinster för både låntagarna och samhället/skattebetalarna.
De nuvarande bostadsinstituten har lång erfarenhet och
stor kompetens när det gäller bostadskreditgivning.

Fastighetsskatt

Folkpartiet anser att fastighetsskatten skall avskaffas. Detta innebär att
ingen skatt skall tas ut för 1985. Självfallet bör också de kompensationsåtgärder
i form av högre räntebidrag som införts för vissa grupper tas bort.

Fastighetsskatten skärper skattetrycket och drabbar orättvist. Lagrådet
påpekade i sin granskning av lagförslaget att principen om skatt efter bärkraft
åsidosätts. Fastighetsskatten och kompensationsåtgärderna för vissa grupper
komplicerar skattesystemet ytterligare. Någon sedvanlig remissbehandling
av förslaget om fastighetsskatten ägde inte rum och de analyser som
presenterades var undermåliga.

Bostadskommittén

Hösten 1984 presenterades bostadskommitténs delbetänkande. I det
tjocka delbetänkandet finns inga förslag, trots att kommitténs arbete i
huvudsak skulle vara avslutat våren 1984 enligt direktiven.

Det som mest liknar ett förslag är den nya normen för trångboddhet- norm

3. Bostadskommittén konstaterar i delbetänkandet att ”en strikt tillämpning
av norm 3 skulle sålunda medföra att mer än var tionde lägenhet i beståndet
skulle behöva elimineras genom rivning eller ombyggnad och att några nya
enrumslägenheter inte skulle byggas” (del 2 s. 277).

Folkpartiet avvisar en ny utrymmesnorm. Normen strider mot direktivens
krav på realt oförändrade eller minskade subventioner. Den innebär vidare
en icke önskvärd styrning. Hushållen skall i stället själva bestämma sitt
konsumtionsmönster.

Mot. 1984/85:2801

Framför allt i storstadsområdena finns ett stort antal små bostäder som nu
omvandlas till större lägenheter. Denna omvandling omfattar även lägenheter
som är relativt moderna.

Genom en av staten stödd utslagning av små lägenheter berövas marknaden
för småhushåll, framför allt ungdomar, tillgång till de små och billiga
bostäderna. Många av dessa lägenheter bebos nu av gamla människor, vilket
medför att det kommer att bli lägenheter lediga i framtiden. Det statliga
stödet för en sammanslagning av små bostäder bör därför upphöra.

I departementspromemorian Bostäder åt unga redovisas dock en rakt
motsatt uppfattning. I promemorian konstateras att ett ”minskat bostadsbyggande
totalt sett och ett minskat antal smålägenheter i nyproduktionen
under senare år har bidragit till att särskilt de nytillkommande småhushållens
efterfrågan på bostäder inte kunnat tillgodoses tillräckligt”.

Utredningar i Stockholm visar att ett stort antal smålägenheter för t. ex.
ungdomar skulle kunna skapas i Stockholms innerstad. Särlösningar för
ungdomar bör undvikas.

Regeringen föreslår i proposition 1984/85:100 ett tillfälligt statligt bidrag
för försöksverksamhet rörande bostäder åt unga. 1 milj. kr. skall ställas till
förfogande för ändamålet budgetåret 1985/86. Bidraget skall utdelas till
kommuner och bostadsföretag. Från folkpartiet ser vi regeringens engångsbidrag
till kommuner och bostadsföretag som en felaktig väg att främja
ungdomars möjligheter att komma in på bostadsmarknaden.

Avreglering

Bostadsmarknaden är en av de mest reglerade sektorerna i samhället.
Bland de statliga och kommunala styrinstrumenten märks t. ex. bostadslångivningen,
förvärvs- och förköpslagstiftningen, mark- och anbudsvillkor och
bostadsanvisningslagen. Regelsystemet är så omfattande och svåröverskådligt
att tillfredsställande överblick saknas. Marknaden för konsulter som kan
regelsystemet är mycket god.

Regelverket föder även sig självt. Det kan till sist bli så detaljerat att de
väsentliga regleringarna skyms. Svensk Byggnorm kan här tas som exempel.
Normer gällande krav på säkerhet och hälsa är nödvändiga. Byggnormer för
energi och handikapptillgänglighet krävs också. Utöver de nödvändiga och
önskvärda normerna finns en rad onödiga regleringar.

För att uppnå den önskvärda integreringen av handikappade och äldre
fordras dock att nybebyggelse och gammal bebyggelse vid ombyggnad följer
de normer för handikappanpassning som gäller. Undantag bör endast
beviljas i mycket särskilda fall. Husen skall ha hiss, gångvägarna skall vara
handikappanpassade, och handikappfordon av olika slag, inkl. färdtjänstens
taxi, skall kunna komma fram till portarna.

Att man noga följer dessa regler har en avgörande betydelse för att de
äldre skall kunna bo kvar i sina hem så länge som möjligt. Härigenom

Mot. 1984/85:2801

skyddar vi den enskilda människans livskvalitet och undviker institutionsvård.
I vår motion om äldres boende utvecklas detta ytterligare.

Byggnormer medför ökade kostnader inom bostadssektorn. I det uppmärksammade
Uppsala-experimentet ”normfritt byggande”, som initierades
av Birgit Friggebo, lyckades byggföretagen pressa byggkostnaderna
högst väsentligt. Resultatet från anbudstävlingen i Uppsala visade att
hyrorna i nya lägenheter skulle kunna sänkas med upp till 55 kr./m2 genom en
mer flexibel tillämpning av gällande byggnormer. Vidare visade resultatet
från tävlingen att statens långivning skulle kunna minskas med 120 milj. kr.
per år och de generella bostadssubventionerna minskas med 30 milj. kr. per
år om enbart var femte lägenhet byggdes normfritt.

Såväl myndigheters förvaltningsapparat kring tillskapandet som tillämpningen
av regelverket medför avsevärda kostnader.

Problemet har bl. a. studerats av riksrevisionsverket i rapporten Besparingar
genom avregleringar (RRV 1982:999). I rapporten dras följande
slutsatser:

Många regler har till följd av den tekniska, ekonomiska och administrativa
utvecklingen blivit föråldrade. Av de studier som gjorts i Sverige och
utomlands kan man dra slutsatsen att stora samhällsekonomiska besparingar
kan göras om man slopar eller förändrar existerande regleringar.

I en annan studie, Den offentliga byggadministrationen, redovisar författarna
Patrik Engellau och Agneta Björklund en rad intressanta resultat.

De fann att enbart i Stockholms kommun utgick 1981 inte mindre än drygt
164 milj. kr. i kommunala, regionala och centrala kostnader för byggadministrationen.
Den största delen (ca 90 %) av de offentliga administrationskostnaderna
härrör från den kommunala verksamheten. Men den kommunala
byggadministrationens tillväxt beror till stor del på ökade uppgifter från
staten. Det är nödvändigt att iaktta en större försiktighet än hittills, då nya
uppgifter läggs på kommunerna. En ökad vaksamhet för att hindra administrativ
tillväxt krävs även då nya uppgifter beslutas som rör statliga organ.

Trögheten i etablerade regelsystem medför normalt att en gång införda
regler och restriktioner kvarstår även efter att dessa gjort sin tjänst. Det är
enligt folkpartiets mening viktigt att uttjänta och verkningslösa inslag i
gällande regelsystem utmönstras.

En skyndsam översyn bör göras av gällande lagstiftning och övrigt
regelsystem på bostadsområdet i syfte att åstadkomma avreglering och
minskad detaljstyrning.

Markvillkoret

Bostadsstyrelsen föreslår att undantaget från markvillkoret i saneringsområden
skall förlängas till den 1 juli 1987. Motiveringen är att den dispensprövning
som uppstår då mark i saneringsområden i mycket ringa utsträckning
förvärvats från kommunen kan försvåra strävandena att öka ombyggnadsverksamheten.

Mot. 1984/85:2801

Folkpartiet anser att förhållandena på bostadsmarknaden har förändrats
avsevärt sedan markvillkoret infördes. I saneringsområden utgör markvillkoret
ett hinder och för s. k. styckebyggda villor finns ett undantag.
Nybyggandet har minskat avsevärt. Folkpartiet anser därför att markvillkoret
helt bör avskaffas.

Plan- och bygglagstiftningen

Arbetet med en ny plan- och bygglag (PBL) har pågått sedan 1968. Trots
denna långvariga process är den lagrådsremiss med förslag till ny plan- och
bygglag som regeringen lagt fram förknippad med allvarliga brister. Förslaget
skiljer sig i väsentliga delar från det tidigare förslag som bl. a. utarbetades
under den tid folkpartiet hade regeringsansvar.

Förslaget präglas av ökad offentlig maktutövning. En önskvärd decentralisering
till kommunerna måste kompletteras med ett större inflytande och
valfrihet för den enskilde.

I stället för att vid intressekonflikter väga samman den enskildes och
samhällets intressen fastslås i lagrådsremissen att det offentligas intressen
väger tyngst. En lagstiftning som inte sätter den enskilda människan i
centrum är från liberala utgångspunkter oacceptabel.

Vi återkommer självfallet med ytterligare synpunkter när propositionen
om ny plan- och bygglag kommer men vill redan nu påpeka brister i den
liggande lagrådsremissen.

Fritidshus

För att kommunen skall få bestämmanderätt över den lämpliga samhällsutvecklingen
föreslås i lagrådsremissen olika regleringsmöjligheter. Utgångspunkten
är kommunens krav, inte fritidshusägarens önskemål.

För att t. ex. söka förhindra att fritidshusägaren bor i huset året om skall
det, enligt lagrådsremissen, vara möjligt att vidta åtgärder som gör boendet
ogästvänligt. Således möjliggörs enligt lagrådsremissen att fritidshusets
tekniska försörjning och förbättring begränsas. Även den annars givna rätten
till kompletteringsåtgärder kan här försvinna. Enligt förslaget kan storleken
på tomten och byggnadsytan begränsas. Vi anser att förslaget har stora
brister när det gäller den enskilde fritidshusägarens rättigheter.

Konsumenterna

Även affärsidkare och konsumenterna drabbas av förslagen i lagrådsremissen.
I den skrivs bl. a. att ”inom kategorin detaljhandeln kan livsmedelshandeln
i vissa delar behöva begränsas eller helt förbjudas med hänsyn till
kravet på en lämplig samhällsutveckling. Som exempel kan nämnas stormarknader
och bensinstationer” (s. 459-460).

Mot. 1984/85:2801

Detta strider mot principerna för näringsfriheten. Det är enligt folkpartiets
mening oacceptabelt att införa en etableringskontroll för butiker.

Bygglovskrånglet

Endast marginella förändringar har föreslagits av byggkrånglet som t. ex.
rätten till s. k. inre åtgärder och undantag i bygglovplikten genom områdesbestämmelser
för mindre tillbyggnader och komplementbyggnader.

I övrigt består byggkrånglet. Vi anser att det t. ex. inte bör vara nödvändigt
att ställa lika stränga krav för bygglov i glesbygd som i tätbebyggelse.

Risk finns även för att detaljregleringen består. Den nya byggnorm som
planverket givits i uppdrag att utarbeta inför PBL:s ikraftträdande bör därför
skilja sig avsevärt från dagens. Folkpartiet har tidigare föreslagit att en
översyn skall göras av lagstiftning och andra regler med syftet att uppnå
avreglering och minskad detaljstyrning. Kravet är fortfarande aktuellt.

Ersättningsbestämmelser

Ersättningsbestämmelserna måste vara klara, lättförståeliga och ge den
enskilde ett fullgott ekonomiskt skydd. För att uppnå detta är inte de
ersättningsbestämmelser som föreslås i lagrådsremissen tillräckliga.

Hyresgäströrelsen

Ett oacceptabelt inslag i lagrådsremissen är att hyresgäströrelsen gynnas
framför andra organisationer. Den enda organisation, som i praktiken ges
sakägarställning, är hyresgäströrelsen. Även andra organisationer, t. ex.
villaägarföreningar, byalag, miljögrupper som är verksamma inom det
område som berörs av planen, bör ges sakägarställning och därmed möjlighet
att överklaga beslut om fastställande av plan.

PBL-förslaget ger även hyresgäströrelsen andra privilegier. Enligt förslaget
skall ”de boende på en fastighet inte få överklaga beslut om bygglov till
sådana åtgärder på fastigheten som en organisation av hyresgäster godtagit”.

Hyresgästerna får med andra ord inte rätt att överklaga ett bygglovbeslut,
om hyresgästföreningen har tillstyrkt bygglovet. Enligt folkpartiets mening
är det hyresgästerna i den fastighet som berörs som skall kunna påverka sin
boendemiljö.

Ikraftträdandetid

En reform av så genomgripande slag som införandet av en ny plan- och
bygglag kräver en lång förberedelsetid för samtliga berörda parter. Resultatet
av 16 års utredande föreslås emellertid tillämpas redan några månader

Mot. 1984/85:2801

efter riksdagsbeslutet. Vi avvisar därför förslaget att den nya plan- och
bygglagen skall träda i kraft redan 1986.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs*

1.att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om bostadsrätter,

2. att riksdagen beslutar att avveckla bostadsförbättringsprogrammet
och att regeringen lägger förslag om ett bostadsförbättringsprogram
i enlighet med vad som anförs i denna motion,

3. att riksdagen beslutar anta i bilaga till denna motion framlagda
lagförslag till

a) ändring i lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m.,

b) ändring i lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för
ombildning till bostadsrätt,

c) ändring i bostadsrättslagen (1971:479),

4. att riksdagen beslutar att på försök avveckla bruksvärdessystemet i
några kommuner och där införa en fri hyresmarknad med utvärdering
efter försöksverksamhetens slut enligt vad som i motionen
anförs,

5. att riksdagen beslutar att en precisering i hyreslagen sker, varav
framgår att ersättning för boinflytande och fritidsverksamhet som
kommer organisation av hyresgäster till del icke skall anses som
hyra,

6. att riksdagen beslutar om ändring av bostadssaneringslagen så att
vid utfärdandet av hyresgästintyg för ombyggnad den mening skall
gälla som företräds av majoriteten boende i fastigheten,

7. att riksdagen beslutar om ändring i hyresförhandlingslagen så att av
avgörande vikt för erhållandet av förhandlingsrätt är om organisationen
åtnjuter hyresgästernas förtroende,

8. att riksdagen beslutar att avskaffa det nya statliga kreditinstitutet
för bostadslån och att regeringen lägger förslag till överförande av
bostadslångivningen till bostadslåneinstituten,

9. att riksdagen beslutar att bestämmelse i hyreslagen eller hyresförhandlingslagen
införs om att förhandlingsöverenskommelse icke
må slutas om förhandlingsersättning till organisation av hyresgäster
utan att ersättningen eller dess beräkningsgrunder klart specificeras
i själva hyresavin,

10. att riksdagen beslutar om att en skyndsam översyn bör göras av
gällande lagstiftning och övrigt regelsystem på bostadsområdet i
syfte att åstadkomma avreglering och minskad detaljstyrning.

* Se även motionerna 1984/85:2802-2804.

Mot. 1984/85:2801

11. att riksdagen beslutar att ändra hyreslagen så att lägesfaktorn ges
ökad vikt,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om ny plan- och bygglag,

13. att riksdagen beslutar att avskaffa markvillkoret,

14. att riksdagen beslutar att avskaffa bostadsanvisningslagen,

15. att riksdagen beslutar att avskaffa de förändringar i förköpslagen
m. fl. lagar som beslutades enligt proposition 1983/84:141,

16. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av förköpslagen i
enlighet med vad som anges i denna motion,

17. att riksdagen beslutar att regeringen inte skall ges möjlighet att
bevilja dispens från kravet på avsättning till konsolideringsfond i
enlighet med vad som anförs i motionen,

18. att riksdagen beslutar att något särskilt räntebidrag inte skall utgå
under 1985 som kompensation för fastighetsskatten,

19. att riksdagen beslutar att höja den garanterade räntan till de nivåer
den hade innan beslut fattades med anledning av proposition
1984/85:85 med justering för den extra upptrappning som då
fastställdes,

20. att riksdagen till Kommittéer m. m. för budgetåret 1985/86 anvisar
ett reservationsanslag av 4 500 000 kr.,

21. att riksdagen till Vissa lån till bostadsbyggande anvisar ett förslagsanslag
av 100 000 000 kr.,

22. att riksdagen beslutar att till Tilläggslån till ombyggnad av vissa
bostadshus m. m. för budgetåret 1985/86 anvisa ett förslagsanslag
av 50 000 000 kr.,

23. att riksdagen beslutar att tilläggslån ej skall utgå för ändrad
lägenhetssammansättning och att den ram vari dessa ingår som en
följd fastställs till 40 000 000 kr. för 1985 och till 20 000 000 kr. för
första halvåret 1986,

24. att riksdagen beslutar att till Räntebidrag m. m. för budgetåret
1985/86 anvisa ett förslagsanslag av 9 900 000 000 kr.,

25. att riksdagen beslutar att avskaffa statsbidraget till hyresrabatter
fr. o. m. den 1 juli 1985,

26. att riksdagen beslutar att bidrag till åtgärder i bostadsområden med
stor andel outhyrda lägenheter avskaffas fr. o. m. den 1 juli 1985,

27. att riksdagen beslutar att möjligheten till eftergift av hyresförlust
avskaffas från den 1 juli 1985,

28. att riksdagen beslutar att till Åtgärder i bostadsområden med stor
andel outhyrda lägenheter m. m. för budgetåret 1985/86 anvisa ett
förslagsanslag av 65 000 000 kr.,

29. att riksdagen beslutar att avskaffa bidrag till förbättring av
boendemiljön och bidrag till åtgärder i områden med stor andel
outhyrda lägenheter från den 1 juli 1985,

Mot. 1984/85:2801

30. att riksdagen beslutar att ej bemyndiga regeringen att höja ramen
för anordnings- och inventariebidrag, lån till allmänna samlingslokaler
och upprustningsbidrag m. m. till allmänna samlingslokaler,

31. att riksdagen beslutar att avskaffa energisparbidragen från den 1
juli 1985,

32. att riksdagen beslutar att till Bidrag till vissa energibesparande
åtgärder inom bostadsbeståndet m.m. för budgetåret 1985/86
anvisa ett reservationsanslag av 340 000 000 kr.,

33. att riksdagen beslutar att inte anvisa något anslag till Information
och utbildning m.m. för budgetåret 1985/86.

Stockholm den 25 januari 1985
BENGT WESTERBERG (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)

INGEMAR ELIASSON (fp) BJÖRN MOLIN (fp)

JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

Mot. 1984/85:2801

Bilaga

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för
ombildning till bostadsrätt

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv
för ombildning till bostadsrätt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Lagen gäller inte om egendomen Lagen gäller inte om egendomen
ägs av staten, kommun, landstings- innehåller färre än fem lägenheter.
kommun, kommunalförbund, allmännyttigt
bostadsföretag eller aktiebolag
som helt ägs av en kommun
eller landstingskommun. Lagen gäller
inte heller om egendomen innehåller
färre än fem lägenheter.

Vid beräkning av antalet lägenheter enligt denna lag räknas som lägenhet
varje avskild enhet som är inrättad att varaktigt och självständigt användas
som bostad eller för annat ändamål. Från garage, lager och andra lägenheter
som i första hand används som förvaringsutrymmen bortses.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. Äldre bestämmelser gäller om
hembud har skett före lagens ikraftträdande.

2 Förslag till

Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971:479)

Härigenom föreskrivs att 60a§ bostadsrättslagen (1971:479) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

60 a §

En bostadsrättsförenings beslut
om förvärv av hyresfastighet för
ombildning av hyresrätt till bostadsrätt
skall fattas på föreningsstämma.
Beslutet skall biträdas av hyresgästerna
i minst två tredjedelar av de
uthyrda lägenheter som omfattas av
förvärvet. Dessa hyresgäster skall
vara medlemmar i bostadsrättsföreningen.

En bostadsrättsförenings beslut
om förvärv av hyresfastighet för
ombildning av hyresrätt till bostadsrätt
skall fattas på föreningsstämma.
Beslutet skall biträdas av hyresgästerna
i minst hälften av de uthyrda
lägenheter som omfattas av förvärvet.
Dessa hyresgäster skall vara
medlemmar i bostadsrättsföreningen.

Vid beräkningen av antalet lägenheter bortses från garage, lager och andra
lägenheter som i första hand används som förvaringsutrymmen.

Mot. 1984/85:2801

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Protokollet från föreningsstämman skall innehålla uppgift om hur
beräkningen av rösterna har skett och hållas tillgängligt för hyresgästerna och
fastighetsägaren.

Innan beslut om fastighetsförvärv fattas, skall sådan ekonomisk plan som
avses i 4 § upprättas och hållas tillgänglig för hyresgästerna. Till planen skall
fogas ett besiktningsprotokoll, som visar fastighetens skick. Planen skall
även vara försedd med intyg enligt 4§.

Beslut om förvärv i strid med första stycket är ogiltiga. Detsamma gäller
beslut om förvärv som fattats utan att ekonomisk plan varit tillgänglig enligt
fjärde stycket. Om likväl förvärv har skett enligt beslutet och lagfart har
meddelats, skall dock vad nu sagts ej gälla.

I fråga om bostadsrättsföreningar I fråga om bostadsrättsföreningar
som är anslutna till en folkrörelse- som är anslutna till en rikskooperativ

kooperativ riksorganisation gäller organisation gäller denna paragraf

denna paragraf endast om fastighets- endast om fastighetsförvärvet sker

förvärvet sker enligt lagen enligt lagen (1982:352) om rätt till

(1982:352) om rätt till fastighetsför- fastighetsförvärv för ombildning till

värv för ombildning till bostadsrätt. bostadsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet
m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1975:1132) om förvärv av
hyresfastighet m.m. att 2§ skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Förvärvstillstånd fordras inte

1. om egendomen förvärvas från staten, kommun, landstingskommun
eller kommunalförbund,

2. om staten, kommun, lands- 2. om staten, kommun, landstingskommun,
kommunalförbund, tingskommun, kommunalförbund,

aktiebolag som helt ägs av kommun aktiebolag som helt ägs av kommun

eller landstingskommun, allmännyt- eller landstingskommun, allmännyttigt
bostadsföretag, folkrörelse- tigt bostadsföretag, riksorganisation

kooperativ riksorganisation eller re- eller regional organisation av bo

gional folkrörelsekooperativ orga- stadsrättsföreningar, bostadsrätts

nisation av bostadsrättsföreningar förening ansluten till sådan organisa

eller bostadsrättsförening ansluten tion eller en bostadsrättsförening som

till sådan organisation är förvärvare, avses i lagen (1982:352) om rätt till

fastighetsförvärv för ombildning till
bostadsrätt är förvärvare,

3. om egendomen enligt medgivande av regeringen förvärvas för kyrkligt
ändamål eller fånget prövats enligt lagen (1970:939) om förvaltning av
kyrklig jord,

4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller

Mot. 1984/85:2801

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt reglemente eller bolagsordning som regeringen fastställt är skyldig att
åter avyttra egendomen,

5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren
eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens
avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra
egendomen enligt 6§ eller enligt 3 kap. 1 § lagen (1982:618) om utländska
förvärv av fast egendom m. m.,

6. om förvärvet skall prövas enligt lagen om utländska förvärv av fast
egendom m. m.,

7. om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. I fråga om förvärv som skett före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Mot. 1984/85:2801

Innehåll

LIBERAL BOSTADSPOLITIK

Bostadsbyggandet har minskat 2

Ökat enskilt ägande ger ökad valfrihet 3

Ökad satsning på bostadsrätter 3

Förköpslagen 5

Hyresgästers bestämmanderätt över åtgärder i den egna lägenheten . 6

Organisationsmakt 6

Försöksverksamhet med fri hyresmarknad 8

De allmännyttiga bostadsföretagens betydelse 10

Bostadsanvisningslagen 11

Bostadsbidrag 11

Minskade bostadssubventioner 11

Besparingar på kort sikt 13

ROT-programmet 14

Bosparande för ungdomar 15

Samordning av de långa bostadskrediterna 15

Fastighetsskatt 16

Bostadskommittén 16

Avreglering 17

Markvillkoret 18

Plan-och bygglagstiftningen 19

Fritidshus 19

Konsumenterna 19

Bygglovkrånglet 20

Ersättningsbestämmelser 20

Hyresgäströrelsen 20

Ikraftträdandetid 20

Hemställan 21

Lagförslag 24