Bostadspolitiken (Motion 1983/84:923 Ulf Adelsohn m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1983/84

923-927

Motion

1983/84:923

Ulf Adelsohn m. fl.

Bostadspolitiken

Sammanfattning

Utgångspunkterna för moderat mark- och bostadspolitik är bostadskonsumenternas
valfrihet och respekt för den enskilda äganderätten. All erfarenhet
visar att enskilt ägande är den mest effektiva formen för förvaltning
av bostäder. Ett ökat bostadsägande är det viktigaste steget för ett spritt
ägande. Rätt att direkt äga sin lägenhet i flerbostadshus skall införas.

Övergången från hyresrätt till bostadsrätt skall underlättas.

Produktionen av nya bostäder är låg, och den fortsätter att sjunka.

Bostadspolitiken bör därför inriktas på att öka rörligheten på bostadsmarknaden.

Nuvarande hyressättningssystem måste avvecklas och ersättas med ett
nytt marknadsorienterat system. Fastighetsägare och hyresgäster har ett
gemensamt ansvar för en hyresutveckling som garanterar det långsiktiga
underhållet.

Den enskilde hyresgästen skall ges förhandlingsrätt. Konkurrerande
hyresgästorganisationer måste få arbeta under lika villkor. Hyresrättsliga
frågor skall överföras till allmän domstol.

Vårt mål är ett bostadsfinansieringssystem fritt från generella subventioner.
Detta mål kan endast förverkligas successivt och i kombination med
t. ex. skattesänkningar.

Den garanterade räntan skall trappas upp snabbare än i dag och på sikt
avvecklas. De statliga bostadslånen bör överföras till kreditmarknaden.

Hyreshusavgiften skall avskaffas per den 1 januari 1984 och den planerade
fastighetsskatten aldrig införas. Det nyligen beslutade systemet för
realisationsvinstbeskattningen av bostadsrätter måste upphävas. Den fulla
avdragsrätten för räntor skall återinföras. För alla upplåtelseformer och
byggherrekategorier skall gälla samma skatte- och lånevillkor.

Fastighetsägare skall i princip ha rätt att bebygga sin mark. Naturvårdsoch
miljöhänsyn måste ges betydande utrymme i en framsynt markpolitik.

Förköpslagen och mark- och konkurrensvillkor skall avskaffas. Expropriationslagen
måste ändras.

1 Konsumentstyrt boende

1.1 Ägande ger valfrihet

Utgångspunkter för moderat mark- och bostadspolitik är bostadskonsumenternas
valfrihet och respekt för den enskilda äganderätten. Ägande ger

1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 923 — 927

Mot. 1983/84:923

personligt oberoende och frihet men kräver också ansvar. Det är därför
Europarådets konvention om de mänskliga fri- och rättigheterna innefattar
skydd för den enskilda äganderätten.

All erfarenhet visar att enskilt ägande är den mest effektiva formen för
förvaltning av bostäder. Det är därför så många, även bland dem som i dag
bor i hyresrätt, vill äga sin bostad. Detta är ett skäl till varför vi moderater
vill införa ägarlägenheter och underlätta för hyresgäster som så önskar att
förvärva den lägenhet de bor i.

Ett annat skäl är att spridning av ägandet också medför en spridning av
makt. Den decentralisering som härigenom skapas leder till bättre maktbalans
i samhället. Demokratin stärks.

Stat och kommun har ansvar för att även hushåll med låg inkomst eller
stor försörjningsbörda har möjlighet att bo bra. Det är en viktig förutsättning
för att motverka sociala problem.

Socialistisk bostadpolitik

Den av socialdemokraterna förda mark- och bostadspolitiken innebär
att den enskilda äganderätten successivt urholkats. Kommunerna har genom
sitt planmonopol bestämmanderätten över var och när mark skall
bebyggas. De kan besluta hur bostäderna skall utformas och vilken exploateringsstandard
som skall gälla. Genom skilda instrument — expropriation,
förköp och markvillkor — har kommunen ett avgörande inflytande
över vilka som skall äga den planerade bebyggelsen.

Gränserna mellan de olika roller kommunen har att spela som planläggare,
som markköpare, som huvudman för egna bostadsföretag och som
garant för likabehandling av medborgare och företag inom kommunen har
brutits ned. Det allmänna har därmed kommit in i en lojalitetskonflikt,
vilket är allvarligt för ett rättssamhälle som bygger på allas lika behandling.

Många kommuner gynnar de allmännyttiga och de ”rörelseanknutna”
företagen. Dessa favoriseras på olika sätt, exempelvis vid marktilldelning.
Ett sådant förfarande strider mot viktiga rättsprinciper. Det leder dessutom
till ineffektiv resursanvändning.

Subventions- och låneregelsystemet är mycket komplicerat och har resulterat
i en omfattande och för skattebetalarna dyrbar byråkrati. Det som
byggs anpassas till låne- och skatteregler i stället för till människors önskemål.

Oavsett upplåtelseform upplevs boendekostnaderna som höga i Sverige.
Detta beror inte på att den månadskostnad den enskilde betalar är hög
utan på att skatten är så hög att det som återstår av lönen upplevs som
otillräckligt. Bostadssubventionerna — och då främst de generella —
bidrar till att skattetrycket är så högt. För budgetåret 1984/85 beräknas
bostadssubventionerna uppgå till ca 16 miljarder kronor.

Mot. 1983/84:923

Skatte- och låneregler har, liksom bruksvärdesystemet, utformats så att
de ensidigt favoriserar byggande och förvaltning i allmännyttig regi. Produktionen
av privatägda hyresbostäder har i det närmaste upphört. Även
nyproduktionen av enskilt ägda småhus har fallit starkt.

Intresset för att äga sin bostad — direkt eller indirekt genom bostadsrätt
— är mycket stort i Sverige. Som påvisas i avsnitt 2.2 råder i dag inte
neutralitet mellan olika upplåtelseformer. Äganderätten har av socialdemokraterna
placerats i strykklass. Även bostadsrätten och då framför
allt enskild bostadsrätt motarbetas. Det hör t. ex. till vanligheten att socialistiskt
styrda kommuner vägrar sälja mark till intressenter som vill uppföra
flerfamiljshus med privat bostadsrätt.

Enskilda hyresgäster har inget eget inflytande över kostnadsutvecklingen
för sitt boende. I linje med socialdemokraternas kollektivistiska grundsyn
har hyresförhandlingssystemet utformats så att Hyresgästernas riksförbund
i praktiken erhållit förhandlingsmonopol. Den enskilde hyresgästens
uppgift är att acceptera parternas förhandlingsöverenskommelse och att
betala.

Moderat bostadspolitik

Moderata samlingspartiet har med skärpa kritiserat denna socialistiska
politik, där äganderätten successivt urholkats, där allmännyttiga bostadsföretag
favoriseras genom statliga låne- och skattebestämmelser och kommunala
subventioner, där enskild bostadsrätt diskrimineras och människornas
inflytande och fria val systematiskt motarbetas.

Vi moderater vill gå den motsatta vägen. Vi vill göra det lättare att välja
bostad och upplåtelseform. Låne- och skatteregler skall vara neutrala.
Realisationsvinstreglerna skall vara så utformade att de inte försvårar byte
av bostad. Äganderätt ger störst inflytande. För att göra det möjligt för fler
att äga sin bostad vill vi att man skall kunna äga sin lägenhet även om man
bor i flerfamiljshus. Sparande till egen bostad bör främjas. Den kommunala
förköpsrätten skall avskaffas. Härigenom blir det lättare för alla att
förverkliga sina önskemål.

Nyproduktionens ringa andel av det totala bostadsbeståndet gör att
omsättningen på bostadsmarknaden spelar en betydligt större roll än
tidigare. Förekomsten av skilda upplåtelseformer samt olika regleringar
och förbud försvårar byte av bostad. Annars skulle människor säkert flytta
oftare från hyreslägenhet under rörliga ungdomsår till småhus medan
barnen växer, vidare till bostadsrätt när antalet familjemedlemmar åter
minskar, för att kanske till slut återvända till en hyreslägenhet med dess
högre servicenivå.

I dagens situation bör bostadspolitiken inriktas på att öka rörligheten på
bostadsmarknaden. En fungerande bostadsmarknad förutsätter att de
boende får större möjlighet att förverkliga sina personliga önskemål. Detta

Mot. 1983/84:923

kan åstadkommas endast med ett större utrymme för prisbildning och
marknadskrafter.

Genom att avskaffa de s. k. mark- och konkurrensvillkoren förstärks
konkurrensen mellan olika bostadsproducenter och förvaltare, vilket gagnar
konsumenternas valmöjligheter. Hyresgästernas riksförbunds förhandlingsmonopol
skall avskaffas. De enskilda hyresgästerna måste få
ovillkorlig rätt att själva förhandla i alla frågor med sin hyresvärd. Den
som vill bygga och bo i glesbygd skall ha rätt att göra det om inte kommunen
kan visa att detta är direkt olämpligt ur kommunal synpunkt.

Bostadsfinansieringssystemet måste reformeras. Det är av samhällsekonomiska
skäl helt nödvändigt att de omfattande generella bostadssubventionerna
i form av räntebidrag reduceras och på sikt avvecklas. För att
detta skall kunna genomföras krävs att medborgarna får behålla en väsentligt
större del av sin bruttoinkomst än i dag. Marginalskatten skall på sikt
för flertalet inkomsttagare uppgå till högst 40 %.

För att kunna begränsa boendekostnaderna måste nuvarande kostnadsdrivande
byråkrati avvecklas.

Den förändring av mark- och bostadspolitiken som vi moderater förordar
syftar till att stärka äganderätten och den enskilde medborgarens
rättigheter samt öka möjligheten för alla att avgöra hur de själva vill bo.

1.2 Avreglering av bostadsmarknaden

Den offentliga sektorn är mycket stor i Sverige. 1983 uppgick de offentliga
utgifternas andel av bruttonationalprodukten (BNP) till nära 70%.
Jämförbara länder med hög levnadsstandard såsom Västtyskland och
Finland har en offentlig sektor omfattande drygt 40 %. Genomsnittet för
OECD 1980 var 46%.

Bostadssektorn är det område där offentlig reglering, byråkrati, generella
och selektiva subventioner fått störst utbredning. Det är därmed en
sektor där avreglering och avveckling av subventioner är särskilt angelägen.

Moderata samlingspartiet driver en konsekvent politik mot byråkrati.
Ett exempel på detta är kravet på sänkta skatter och ett enklare skattesystem.
Andra exempel på antibyråkratisk politik är arbetet för att ersätta de
många selektiva ingripandena i näringslivet med generella åtgärder och att
bryta offentliga monopol.

Grunden för ett reformprogram är strukturella förändringar inom den
offentliga sektorn. Redan gjorda åtaganden måste genomgå en hård omprövning.
Varje offentlig verksamhet måste kunna motiveras mycket starkt
för att inte bli föremål för bantning eller överföring till den enskilda
sektorn. Många viktiga uppgifter löses lika bra eller bättre i privat regi.

Följande metoder för att begränsa den offentliga sektorn är tänkbara:

Mot. 1983/84:923

o Privatisering genom att personalen tar över.
o Privatisering genom försäljning.

o Rationalisering och/eller överföring till annan myndighet,
o Avreglering,
o Avveckling.

Inom bostadssektorn finns ett flertal verksamheter som bör ses över i
detta sammanhang.

Hyresnämnderna och bostadsdomstolen är partssammansatta domstolar
och består förutom av en lagfaren ordförande, av företrädare för
parterna på hyresmarknaden. I avsnitt 1.5 förordar vi att dessa partssammansatta
domstolar avskaffas och att hyresrättsliga frågor överlåts till
allmän domstol.

Det statliga bostadslånesystemet innehåller ett nätverk av regleringsmekanismer.
Speciella krav ställs på standard och utformning av bostäderna.
Lånereglerna styr genom sin utformning det som byggs. Därav följer att
producenterna bygger på det sätt som är ekonomiskt mest fördelaktigt för
företaget och som ger optimalt belåningsvärde. Om bostaden därmed
också blir i överensstämmelse med konsumenternas önskemål är av mindre
betydelse. Detta är fel från bostadspolitisk synpunkt. Bostädernas utformning,
standard och utrustning skall självfallet bygga på konsumenternas
önskemål och inte på vad som ger bästa belåningsvärde.

1 avsnitt 2.2 nedan föreslår vi att bostadslångivningen överförs till
kreditmarknaden och att räntebidragen på sikt avvecklas. Under en övergångstid
skall schabloniserade räntebidrag utgå.

Med ett sådant system kan i stort sett den hantering som i dag ligger på
bostadsstyrelse och länsbostadsnämnder slopas. Härmed öppnas en möjlighet
att avskaffa dessa organ.

I den av statens planverk utarbetade Svensk byggnorm (SBN) blandas
bindande föreskrifter med råd och exempel. Varje år kan massmedia
redovisa fall där de kommunala byggnadsnämnderna utnyttjat sin ställning
genom att kräva lösningar i enlighet med byggnormens exempel.
Dessutom är nu gällande bindande föreskrifter alltför omfattande och
detaljrika. Enligt vår uppfattning bör SBN ersättas med enkla tekniska
funktionskrav och ett fåtal bindande bestämmelser. Ansvaret kan ligga
direkt på riksdag eller regering.

Statens planverk bedriver en typgodkännandeverksamhet. Denna skall
täckas med inkomster från uppdragsgivarna. Så sker ej i dag. En lång rad
produkter typgodkänns, alltifrån sopskåp och dörrar till hela typhus. Det
finns inget som säger att denna verksamhet måste bedrivas av en statlig
myndighet. Den skulle kunna privatiseras exempelvis genom ett auktorisationsförfarande.

Statens planverks information till kommunerna skulle med fördel kunna
överföras till länsstyrelserna och därmed komma närmare kommuner

Mot. 1983/84:923

na. De senare bedriver i dag en omfattande översiktlig planering i samråd
med bl. a. länsstyrelsen. Någon ytterligare fysisk riksplanering behövs inte.
Mot denna bakgrund anser vi att statens planverk bör avskaffas och
nuvarande verksamhet dels avvecklas, dels privatiseras, dels överföras till
andra myndigheter och departement.

Svensk forskningspolitik har under en lång tid präglats av en tendens till
ökad sektorisering. Myndighetsinflytandet har givits ökad tyngd på de
vetenskapliga bedömningarnas bekostnad. Det har påverkat forskningskvaliteten
negativt. Enligt vår uppfattning måste högskolan ges en vidgad
roll inom byggforskningen.

Byggforskningsrådet (BFR) som institution bör under förslagsvis en
femårsperiod starkt minskas, eller möjligen t. o. m. avvecklas. Ansvaret för
den relevanta verksamhet rådet bedriver bör överflyttas på andra huvudmän.
Övrig verksamhet skall läggas ned. Högskolan bör ges ett ökat
inflytande över byggforskningen. En del av byggforskningsrådets medel
kan direkt överföras till fakultetsanslagen. STU bör kunna svara för en del
av den mera tekniskt inriktade energiforskning som i dag administreras av
byggforskningsrådet. Åtskillig energiforskning kan emellertid direkt överlåtas
till högskolan på samma sätt som ovan förordats i fråga om annan
BRF-forskning.

Ansvaret för den samhällsvetenskapliga forskning som byggforskningsrådet
och statens institut för byggforskning (SIB) ger stort utrymme åt bör
förutom direkt till högskolorna kunna överföras till humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet. Också SIB:s uppgifter torde med fördel
kunna överföras på andra organ och SIB därmed avvecklas.

1.3 Olika upplåtelseformer

Bostadsproduktionen har under efterkrigstiden inte anpassats till konsumenternas
efterfrågan. Politiker och bostadsbyråkrater har bestämt var,
när och hur det skall byggas. En nyligen presenterad opinionsundersökning
utförd av Stiftelsen Opinionsanalyser visar att 72 % av svenskarna vill
bo i småhus. Undersökningen visar också att endast 4 % vill bo hos allmännyttiga
bostadsföretag. Sverige har redan i dag en högre andel bostäder i
hyreshus än andra västeuropeiska länder. Socialdemokraterna fortsätter
trots detta att prioritera flerfamiljshus i nyproduktionen.

Under tiden januari —november 1983 påbörjades enligt preliminära
uppgifter från SCB 32 720 lägenheter. Motsvarande siffra för 1982 var
37 371. Sedan regeringsskiftet har antalet påbörjade småhus minskat med
18 % och antalet påbörjade flerbostadshus minskat med 5 %. I budgetpropositionen
förutses en ytterligare minskning av bostadsbyggandet under
1984 till 33 000 lägenheter. Andelen småhus kommer att fortsätta att sjunka.

Mot. 1983/84:923

1 detta sammanhang bör noteras att produktionskostnaden per kvadratmeter
för lägenheter i flerbostadshus överstiger produktionskostnaden för
småhus.

Utvecklingen för olika hustyper framgår av följande diagram.

Fördelning inom befintligt bestånd
Antal bostäder, 1 000-tal
1945- i?60 '975 1980

467.

54?»

47?.

58%

56 7.

44?»

Fler

bostads

hus

Småhus

z 102 2.675- 3530 3669

Källa: SCB.

Antal påbörjade lägenheter
1 000-tal

25%

75%

29%

71%

32%

68%

35%

65%

40%

60%

44%

56%

43%

17%

57%

53%

Flerbostadshus

Småhus

1-977 1978 1979 1980 1981 1982 1)

1 preliminära siffror jan —nov 1982.

2 preliminära siffror jan —nov 1983.

Källa: SCB.

Mot. 1983/84:923

Outhyrda lägenheter

Antalet outhyrda lägenheter i hyreshus har ökat drastiskt under de senaste
åren. Som framgår av nedanstående diagram finns över 80 % av de outhyrda
lägenheterna i det allmännyttiga beståndet. I nedanstående diagram har
ej medtagits lägenheter som är tomma på grund av reparation, ombyggnad
eller förestående rivning.

Outhyrda lägenheter åren 1980— 1983

Antal

1ägenheter
40

år

□övriga figarkategorier

allmännyttiga
företag

Med en genomsnittshyra på 2 000 kr./månad blir det årliga hyresbortfallet
närmare en miljard kronor. Till detta kommer sedan kostnader i
form av olika statliga subventioner för lägenheterna. Som vi redovisar
nedan bör de allmännyttiga företagen sälja sina outhyrda lägenheter.

Ägarlägenheter

Oavsett om man vill bo i en- eller flerfamiljshus skall man ha möjlighet att
välja upplåtelseform. Det är i dag möjligt att hyra bostäder i villor, radhus.

Mot. 1983/84:923

kedjehus och flerfamiljshus. Däremot är det inte tillåtet att köpa och äga
sin lägenhet, om man föredrar att bo i flerfamiljshus. Mer än hälften av
landets bostadsbestånd är härigenom stängt för den som vill äga sin
bostad. Detta är enligt vår uppfattning ytterst otillfredsställande. Införandet
av ägarlägenheter är en förutsättning för att man skall kunna tala om
valfrihet för bostadskonsumenterna.

Bostadsägaren har ett avgörande inflytande och ansvar för sin bostad.
Innehavaren av en ägarlägenhet får vidta de åtgärder han önskar när det
gäller bostadens inre utformning. Genom egna arbetsinsatser kan han
sänka boendekostnaderna.

Lägenhet med äganderätt skall likställas med annan fast egendom,
vilket bl. a. innebär att ägaren kan överlåta eller pantsätta lägenheten.

Den som äger sin bostad tvingas oftast avstå från annan konsumtion
därför att bostadsägande innebär ett kontinuerligt sparande; ett sparande
som inte bara är bra för den enskilde utan också värdefullt ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Direkt ägande av lägenhet i flerbostadshus är mycket vanligt i andra
europeiska länder. Erfarenheterna från dessa länder visar att det fungerar
bra. I flera länder ökar andelen bostäder upplåtna med äganderätt. 11, ex.
Storbritannien genomförs ett brett program för ökat bostadsägande. Sedan
1980 har drygt 500 000 lägenheter i kommunala bostadsföretag köpts av
hyresgästerna.

Ett system för ägarlägenheter har presenterats i ägarlägenhetsutredningens
betänkande Ägarlägenheter (SOU 1982:40). Förslaget har i stort anpassats
till det fastighetsrättsliga regelsystemet. Betänkandet visar med all
önskvärd tydlighet att det inte heller i Sverige föreligger juridiska eller
andra hinder för att införa ett system med ägarlägenheter. Regeringen bör
snarast förelägga riksdagen förslag om ett system för ägarlägenheter.

Ägda småhus

Trots den relativt höga produktionen av småhus under den senare delen av
1970-talet är andelen småhus av totalbeståndet bostäder inte högre än
44%, vilket kan jämföras med 54% 1945. Detta strider mot människors
önskemål. I flertalet andra länder är andelen småhus högre, trots att
tillgången på mark är betydligt mindre än i Sverige.

Småhusägare har under det senaste året utsatts för svåra påfrestningar
på grund av den s. k. skattereformens begränsning av ränteavdragen. Under
hösten 1983 har socialdemokraterna beslutat att ytterligare försämra
den redan urvattnade marginalskattesänkningen. Till detta kommer den
av socialdemokraterna planerade fastighetsskatten, vilken kommer att
drabba småhusägarna mycket hårt. Antalet exekutiva auktioner, som på
grund av det höga ränteläget fyrdubblats på några år, kommer att stiga
ytterligare.

Mot. 1983/84:923

F. n. diskuteras att övergå till s. k. rullande fastighetstaxering. Vi avvisar
detta förslag, eftersom det kommer att leda till krångel, orättvisor och
ökade kostnader för fastighetsägarna.

Stat och kommun skall underlätta för medborgarna att förvärva ett eget
hem. Bostadspolitiken får därför inte prioritera hyreslägenheter i allmännyttan.
Regleringar, byråkrati, skatter och bidrag måste ersättas med en
marknadsinriktad och vad avser upplåtelseformer kostnadsneutral bostadspolitik.
De som vill bo i småhus kommer då inte längre att missgynnas.

Bostadsrätt

Bostadsrätten skall fritt kunna disponeras av ägaren. Ingrepp på bostadsrättsmarknaden,
t. ex. hembudsskyldighet och priskontroll, måste
därför avvisas. Om kraftiga prishöjningar skall kunna undvikas, måste
marknaden tillåtas att fungera så att utbudet tillgodoser efterfrågan. Realisationsvinstbeskattningen
av bostadsrätter skall jämställas med den som
gäller för egna hem.

1980 fanns ca 550 000 bostadsrätter i vårt land, vilket motsvarade ca
14% av det totala beståndet. Genom omvandling av hyresrätter till bostadsrätter
har antalet ökat sedan dess. Huvuddelen av bostadsrätterna
finns i flerbostadshus, men upplåtelseformen återfinns även i radhus och
småhus i grupp. Den borgerliga riksdagsmajoriteten förbättrade 1982 möjligheterna
för hyresgäster att ombilda sina lägenheter till bostadsrätter.
Socialdemokraterna har efter regeringsskiftet avskaffat dessa regler och
därmed försvårat en övergång från hyresrätt till bostadsrätt för de 750 000
hushåll som i dag bor i allmännyttans fastigheter. Förslag finns också om
kommunal förköpsrätt i de fall hyresgästerna träffat överenskommelse
med fastighetsägarna om förvärv av huset de bor i. Detta är ett led i en
utmanande överhetspolitik. Enligt vår uppfattning skall kommunerna aktivt
hjälpa till att förverkliga önskemål om övergång från hyresrätt till
bostadsrätt. De hinder på detta område som socialdemokraterna genomfört
måste upphävas och de boendes övertagande av sina hus ytterligare
underlättas. Vi föreslår därför att de boende skall kunna bilda bostadsrättsförening
och förvärva sitt hus, om en enkel majoritet av hyresgästerna
— i stället för det gällande kravet på två tredjedelar — så önskar. De som
vill fortsätta att hyra sin lägenhet kan fortsätta att göra det på samma sätt
som tidigare.

I städernas ytterområden och i många mindre tätorter är det vanligt med
flerfamiljshus med tre—fyra lägenheter. För att möjliggöra bildandet av
bostadsrätt i denna typ av hus föreslår vi att en bostadsrättsförening skall
kunna bildas i en fastighet med minst tre lägenheter. Idag krävs minst fem
lägenheter.

Många upplever båstadsrätten som en attraktiv boendeform. Att tillsam

Mot. 1983/84:923

mans med övriga medlemmar i bostadsrättsföreningen äga en fastighet ger
många en känsla av trygghet. Den boende ansvarar själv för underhåll och
för den löpande skötseln av bostaden. Gemensamt svarar de för husets
drift- och kapitalkostnader. På detta sätt har de själva möjlighet att påverka
sina boendekostnader. Genom sparsamhet och egna arbetsinsatser kan
driftkostnaderna i bostadsrätt hållas lägre än i hyresrätt.

Införandet bl. a. av hyreshusavgiften och begränsningen av avdragsrätten
för räntor har dock medfört att boendekostnaden i bostadsrätt stigit
mer än i hyresrätt under senare tid. Enligt vår uppfattning får inte statens
och kommunernas åtgärder diskriminera vissa upplåteiseformer. Hyreshusavgiften
och avdragsbegränsningen skall bl. a. därför anskaffas och
den planerade fastighetsskatten inte införas.

De som är intresserade av bostadsrätt är beredda att göra uppoffringar
när det t. ex. gäller att i sin bostad satsa ett eget kapital. För att underlätta
köp av bostadsrätt kan kommunerna ge borgen för — hela eller del av —
insatsen.

Det är vidare angeläget att de allmännyttiga bostadsföretagen uppmuntras
att avyttra delar av sitt bostadsbestånd till av hyresgästerna bildade
bostadsrättsföreningar. Avyttringen förutsätts ske på villkor som fastställs
efter förhandlingar, vilket bör innebära att marknadsmässiga hänsyn tas.
Det är sålunda inte sannolikt att det i flertalet fall enbart blir ett överförande
av de lån som belastar resp. fastighet. Delar av ett allmännyttigt företags
bestånd kan sannolikt överlåtas till ett högre pris, medan det beträffande
andra bestånd — t. ex. med eftersatt underhåll och/eller tomma lägenheter
— kan bli aktuellt att överlåta till ett lägre pris. För de allmännyttiga
bostadsföretagen leder en avyttring av delar av bostadsbeståndet till fördelar.
Företagen får bl. a. ökade förutsättningar att efter en sådan försäljning
bättre underhålla och förvalta kvarstående innehav, vilket är väsentligt
för dem som bor kvar med hyresrätt.

I de nybildade bostadsrättsföreningarnas regi skulle de boende genom
egna beslut ta ansvar för fastigheten. Från bostadspolitisk synpunkt är
detta bra och som vi ovan framhållit i enlighet med bostadskonsumenternas
önskemål; det är dessutom ett samhällsekonomiskt gynnsamt sätt att
aktivera fastigheter som i annat fall på många håll hotas av kapitalförstöring.

För att underlätta en ombildning av lägenheter i de allmännyttiga företagen
till bostadsrätt, föreslår vi att förbudet mot s. k. dubbelupplåtelse av
bostadsrätt upphävs vad gäller de allmännyttiga bostadsföretagen. Detta
skulle möjliggöra att bostadsföretaget övergångsvis blir bostadsrättsinnehavare
av de lägenheter där de boende ej önskar byta upplåtelseform. De
särregler som i dag gäller för HSB/Riksbyggen beträffande majoritetskravet
bör då upphävas.

Vid avyttring av fastigheter från hyresrätt till bostadsrätt skall staten
erbjuda övertagande av befintliga statliga bostadslån. Statliga myndighe

Mot. 1983/84:923

ter bör även på andra sätt underlätta en övergång från hyresrätt till bostadsrätt,
t. ex. genom att medverka i information till hyresgäster och
genom att ta initiativ till överläggningar angående finansieringsfrågor med
banker och kreditinstitut i finansieringsfrågor i samband med att sådana
övergångar i de allmännyttiga företagen får ökad omfattning.

Villkoren för lån vid förvärv av bostadsrätter är regelmässigt sämre än
vid motsvarande förvärv av bostad med äganderätt. Skillnaden beror
huvudsakligen på att det f. n. inte är möjligt att inteckna bostadsrätt. För
att stärka bostadsrättens värde som kreditsäkerhet bör en sådan rätt införas.
Detta skulle medföra billigare lån, vilket ger fler människor möjlighet
att förvärva bostadsrätt.

Hyresrätt

En bostad med hyresrätt ger hyresgästen ett boende med hög servicenivå.
Allt underhåll, alla reparationer och all yttre vård sköts av hyresvärden.
Genom den höga servicenivån är hyresrätten en dyr upplåtelseform.

Hyresboendet ger dock möjlighet till stor rörlighet, eftersom kostnadsansvaret
vid omflyttning inskränker sig till hyran under uppsägningstiden.
Hyresgästen behöver inte vänta på en efterträdare.

Att bo med hyresrätt lämpar sig således väl för människor som vill ha
hög service, t. ex. äldre, och för dem som av olika skäl bor en kortare tid
på samma plats. Även om vi får en kraftig övergång från hyresrätt till
bostadsrätt och ägarlägenheter, kommer hyresrätten att finnas kvar även
i framtiden. Hur stor avgörs av människornas fria val, inte politiska beslut.

1.4 Hyressättningssystemet

Bruksvärdessystemet bygger på att de kommunala bostadsföretagen är
hyresledande. Hyran i deras fastigheter läggs till grund för hyressättningen
hos övriga fastighetsägare. I samband med bruksvärdessystemets tillkomst
förutsattes att de kommunala företagens hyror skulle täcka självkostnaden
för bostadsförvaltningen. Systemet har dock givit en hyresnivå som inte
ger självkostnadstäckning. De kommunala bostadsföretagens ekonomi
har på detta sätt urholkats. De har blivit beroende av ett stort antal bidrag
och subventionerade lån från stat och kommuner. Genom den konstlat
låga hyresnivån i allmännyttan — som alltså inte ens täcker självkostnaden
— har också stora lönsamhetsproblem uppstått i privata hyresfastigheter.

Om förhandlingarna mellan hyresgästerna och de kommunala bostadsföretagen
skall resultera i en realistisk hyresutveckling måste kommunerna
upphöra med att ge bidrag eller lån med icke marknadsanpassade villkor
till dessa företag. Det måste slås fast att hyresgäster och fastighetsägare har
ett gemensamt ansvar för en hyresutveckling som garanterar det långsiktiga
underhållet av fastighetsbeståndet. Varken dagens eller än mindre

Mot. 1983/84:923

kommande generationers skattebetalare har anledning att överta detta
ansvar.

Bruksvärdessystemet saknar i allt väsentligt marknadspåverkan. Systemet
leder härigenom till en bostadssektor med alltför låg rörlighet, eftersom
den som bor i en äldre, större lägenhet — ofta med låg hyra — inte har
något ekonomiskt incitament att flytta till en mindre, nybyggd lägenhet
med högre hyra. På detta sätt utnyttjas inte bostadsbeståndet så rationellt,
som skulle ske om hyressättningen vore mer marknadsanpassad.

Nyproduktionen svarar i dag för en liten andel av det totala bostadsbeståndet.
Denna situation kan förväntas bestå. Detta förhållande gör att
behovet av rörlighet på bostadsmarknaden ökar. Endast genom en ökad
rörlighet kan en enskild bostadskonsuments olika önskemål vid olika
tillfällen tillgodoses inom det befintliga beståndet.

Bruksvärdessystemet är en del av en genomreglerad bostadsmarknad.
Framtidens bostadspolitik måste präglas av marknadsanpassning och avreglering.
Nuvarande hyressättningssystem måste därför avvecklas och
ersättas med ett nytt marknadsorienterat system.

Den enskilde hyresgästens hyreskostnad i en nyproducerad lägenhet är
mycket starkt subventionerad. Subventionen är normalt så stor att hyresgäster)
endast betalar mindre än hälften av den verkliga kostnaden. För att
ge den boende en fullständig bild av boendekostnaden bör hyresvärden på
hyresavin ange total boendekostnad per månad, före alla subventioner, vid
sidan av uppgiften om den hyra som skall erläggas. Detta är viktigt för att
skapa ett ökat kostnadsmedvetande.

1.5 Hyresgästernas ställning

Varje myndig svensk har rätt att välja riksdag och att vidta olika dispositioner
med betydande ekonomiska konsekvenser t. ex. att köpa en fastighet
eller att starta företag. Enskild myndig hyresgäst är dock i praktiken
förhindrad att själv eller genom valt ombud, t. ex. en valfri hyresgästorganisation,
förhandla med fastighetsägaren om sin hyra. Hyresgästerna är
således omyndigförklarade i denna sin egenskap.

I praktiken har Hyresgästernas riksförbund (H R) givits ett förhandlingsmonopol.
Detta är särskilt stötande eftersom HR endast representerar
knappt 400 000 av de 1,5 miljoner hushållen i hyreshus. I det privata
fastighetsbeståndet är inte mer än uppskattningsvis 15 % av hyresgästerna
medlemmar i HR. Detta är naturligtvis en anmärkningsvärt låg siffra.
Enligt socialistiska dogmer borde rimligen dessa människor ansett sig ha
större anledning än de som bor i kommunala bostadsföretag att organisera
sig i HR.

Mellan HR och de flesta allmännyttiga företagen har träffats avtal om
förhandlingsersättning, fritidsverksamhet och boinflytande. Avtalens innehåll
är i vissa avseenden uppseendeväckande. Enligt avtalen skall före

Mot. 1983/84:923

tagen ge hyresgästföreningen ersättning som motsvarar 0,5 % av den totala
hyran för fritidsverksamhet och 0,4 % av den totala hyran för boinflytande.
Därtill kommer s. k. förhandlingsersättning. Under 1982 överfördes, i
enlighet med dessa avtal, 45,2 milj. kr. för fritidsverksamhet, 31,8 milj. kr.
för boinflytande och 26 milj. kr. i förhandlingsersättning från SABO-företag
— dvs. hyresgästerna — till hyresgästföreningarna. Samma år betalade
dessa företag i storleksordningen 17 milj. kr. i medlemsavgift till sin egen
organisation, SABO.

Den legala grunden för HR:s förhandlingsmonopol måste upphävas.
Den enskilde hyresgästen skall ges förhandlingsrätt. Därefter får var och
en avgöra om han vill bli representerad av någon och i så fall av vem.
Konkurrerande hyresgästorganisationer måste få arbeta under lika villkor.
Organisationer som bygger på frivilligt medlemskap — och som därför är
beroende av medlemmarnas förtroende — tillvaratar medlemmarnas intressen
bäst. Enligt vår uppfattning måste fria förhandlingar bygga på
principen att varje part bestrider sina egna förhandlingskostnader. Systemet
med att förhandlingsersättningen till hyresgästföreningen inkluderas
i hyran för samtliga — även oorganiserade — hyresgäster är oacceptabelt.

Genom att hyresgästerna ges individuell förhandlingsrätt bortfaller den
lagliga grunden för dessa avtal. Hyresgästförhandlingslagen bör ändras på
sätt här anförts.

Domstolar med intresserepresentation är ett hot mot rättssäkerheten för
enskilda och icke etablerade organisationer. Partsdomstolarna har en
starkt konserverande inverkan på organisationsstrukturen. Såväl principiella
som sakliga skäl talar således för att hyresrättsliga frågor överförs till
allmän domstol.

1.6 Förvärv av hyresfastighet

Lagen om förvärv av hyresfastighet m. m. har till syfte att förebygga
spekulation i hyresfastigheter och att hindra att hyresfastigheter förvärvas
av personer som är olämpliga att äga sådana fastigheter. Motivet för dessa
regler är att olämpliga förfaranden kunnat konstateras i vissa fall. Enligt
vår uppfattning bör självfallet olagliga eller uppenbart olämpliga förfaranden
motverkas. Det bör dock slås fast att den helt övervägande delen av de
privata hyresvärdarna uppfyller sina lag- och avtalsenliga skyldigheter.

Riksdagens socialdemokratiska majoritet beslöt under 1983 att skärpa
lagen i två avseenden.

Tidigare har riksorganisation av bostadsrättsförening — eller förening
tillhörande sådan organisation — inte behövt förvärvstillstånd. De organisationer
som har varit aktuella under senare tid är HSB, Riksbyggen och
Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation ek. för. (SBC). Lagändringen
innebär att de socialdemokraterna närstående HSB och Riksbyggen
alltjämt blir undantagna från tillståndskravet. Den partipolitiskt

Mot. 1983/84:923

fristående SBC blir däremot tvungen att framdeles söka tillstånd för förvärv.
Motivet härtill är — enligt propositionen — att SBC saknar en
”gemensam bostadssocial grundsyn" med HSB och Riksbyggen, dvs. att
SBC inte styrs av socialdemokratiska värderingar. Den genomförda förändringen
är ett obehagligt uttryck för socialdemokratins bristande respekt
för rättsstatens principer.

Riksdagens beslut innebär vidare att det blir ännu svårare än tidigare att
förvärva en hyresfastighet. Den tilltänkte förvärvaren skall vägras förvärvstillstånd
om han ”inte visar att han är i stånd” att sköta fastigheten.
Denna regel kan komma att utvecklas till ett etableringsförbud, särskilt för
människor som inte redan tidigare äger hyresfastigheter.

Vi anser således att de förändringar som genomförts i anledning av
proposition 1982/83:153 skall upphävas. Lagen i övrigt bör bli föremål för
en utvärdering.

1.7 Bostadsanvisningslagen

Bostadsanvisningslagen bygger på föreställningen att det är möjligt att
genom ett administrativt system dels öka utbudet av lägenheter, dels motverka
segregation i boendet. Vi delar inte denna uppfattning.

I ett läge av låg nyproduktion är det angeläget — av skäl som redovisats
ovan — att förutsättningarna för ökad rörlighet på bostadsmarknaden
förbättras. Bostadsanvisningslagen verkar i motsatt riktning.

Bostäderna fördelas efter kommunala beslut i stället för efter de bostadssökandes
önskemål. På detta sätt politiseras samhället ytterligare samtidigt
som individens egen beslutssfär krymps.

Lagen innebär också en oacceptabel inskränkning i fastighetsägarnas
äganderätt.

Bostadsanvisningslagen bör därför upphävas.

2 Bostadsmarknadens ekonomi

2.1 Boendekostnadernas fördelning

1 Sverige är den direkta boendekostnaden, dvs. vad den boende betalar,
väsentligt lägre än i våra nordiska grannländer. Detta beror på att i Sverige
betalas en stor del av boendekostnaderna via skattsedeln och med ökad
offentlig upplåning. Enbart räntekostnaderna för en nybyggd lägenhet på
100 m: uppgår till 68 000 kr. 1983. Av detta betalar den enskilde hyresgästen
ca 14 000 kr. via hyresavin, medan återstoden, 54 000, belastar statsbudgeten.
Det kan i sammanhanget påpekas att under 1970-talet har kallhyran
sjunkit i förhållande till konsumentprisindex med ca 10 %. Hur hela
kostnaden för en nyproducerad lägenhet fördelar sig framgår av följande
diagram.

Mot. 1983/84:923

Verklig kostnad
består ?<v

KOS+rM rlen
betala^ av

'6000

29000 Hushållet

5-tatodn

~4OÖÖ~\ kommun

"»(bostadsbidrag)*

63 000 Kapital

kostnarl

Staten

(räntesubvention)

*Bostadsbidraget i detta fall
gäller en tvåbamsfamilj i

Stockholm med 105 000 kr i
bidragsgrundande inkomst.

34000 kr/år

Källa: SCB.

Statens kostnader för räntebidrag stiger snabbt. År 1975 uppgick de till
1,8 miljarder kronor, 1981 till 7,2 miljarder kronor och 1984 beräknas de
komma att uppgå till ca 9 miljarder kronor.

Huvudorsaken till denna utveckling är den kraftiga höjningen av räntenivån.
Det stora budgetunderskottet medverkar till en hög räntenivå. Det
bör därför påpekas att en varaktigt sänkt räntenivå förutsätter ett betydligt
minskat budgetunderskott.

Den viktigaste orsaken till den kraftiga kostnadsökningen inom byggsektorn
är de generella bostadssubventionernas utformning. I byggprisutredningens
betänkande (SOU 1982:34—35) bekräftas detta förhållande. I
betänkandet sägs att ”subventionssystemet inte innehåller inslag, som
verkar återhållande på prisutvecklingen”.

De kommunala byggnadsnämnderna har ett stort ansvar för byggkostnaderna.
En liberal tillämpning av SBN kan leda till avsevärt billigare
byggande, vilket bl. a. det s. k. fribygget i Uppsala visar.

2.2 Bostadsfinansiering och generella subventioner

1 proposition 1983/84:90 föreslår regeringen att det bildas ett statligt
kreditaktiebolag som på den prioriterade kreditmarknaden skall låna upp
de medel som krävs för den statliga bostadslånegivningen. Den nya ordningen
föreslås gälla fr. o. m. den 1 juli 1985.

Vi är positiva till att de statliga bostadslånen förs över till den reguljära
kreditmarknaden. Vi anser dock att denna verksamhet mycket väl kan
skötas av de befintliga bottenlåneinstituten. Vid sidan av dogmatiska
motiv har inte regeringen kunnat presentera något skäl för den föreslagna
modellen. En viktig orsak till att denna valts tycks vara att man vill behålla

Mot. 1983/84:923

bostadsverkets nuvarande organisation och omfattning. Riksdagen bör
avslå propositionen och ge regeringen i uppdrag att återkomma med ett
nytt förslag.

De statliga lånen till nybyggda hyres- och bostadsrättshus är f. n. utformade
så att ingen nominell amortering alls behöver göras under de första
30 — 35 åren. För egnahem är lånen utformade som annuitetslån där den
nominella summan av räntor och amorteringar är lika stor varje år. I
propositionen angående bostadslånens överföring till kreditmarknaden
föreslås en tidigareläggning av amorteringarna av nybyggnadslån för hyres-
och bostadsrättshus. En sådan förändring finner vi vara väl motiverad.

Vårt mål är att åstadkomma ett bostadsfinansieringssystem fritt från
generella subventioner. Detta mål kan endast förverkligas successivt.

Som ett första steg i avvecklingen av de generella subventionerna förordar
vi att den garanterade räntan höjs snabbare än i dag. För att dessa
åtgärder inte skall få svåra konsekvenser för betalningssvaga hushåll föreslås
i andra moderata partimotioner, bl. a. högre grundavdrag i den kommunala
beskattningen för barnfamiljer. Vidare förslås att en rad kostnadsuppdrivande
skatter avskaffas t. ex. hyreshusavgiften. Ett belopp om 200
milj. kr. bör vidare ställas till de sämst ställda barnfamiljernas förfogande.

För hyres- och bostadsrättshus föreslår vi en uppräkning av den garanterade
räntan med 10 % per år. För nya hus görs höjningen från nuvarande
garanterade ränta på 3,0%, vilket innebär följande räntesats för ett hus
som byggs 1985 (ränta enligt gällande regler inom parentes):

	Vårt förslag	Nuvarande regler
1985	3,0%	(3,0 %)
1986	3,30 %	(3,25 %)
1987	3,63 %	(3,50 %)
1988	3,99 %	(3,75 %)
1989	4,34 %	(4,0 %)

För äldre årgångar beräknas en ingående garanterad ränta för 1984.
Höjningen med 10 % görs för varje år av husets ålder t. o. m. 1984. Detta
sker med utgångspunkt i en garanterad ränta på 3,4 % under nybyggnadsåret.
Fr. o. m. 1985 höjs den garanterade räntan 10% om året såsom för nya
hus.

Vårt förslag innebär att subventioneringen av hyres- och bostadsrättshusens
kapitalkostnad i nuvarande ränteläge begränsas till de femton
första åren av husets livslängd. Den föreslagna omläggningen av systemet
för dessa hus beräknas medföra en besparing på ca 2,1 miljarder kronor för
helt budgetår. Förändringen bör genomföras per den 1 juli 1984.

För boende i hyreshus innebär omläggningen en genomsnittlig hyreshöjning
med ca 200 kr. i månaden för en normal trerummare.

För ägda småhus föreslås ingen förändring, eftersom en ökning av
uppräkningstakten för småhus nyligen har genomförts. Småhusens kapitalkostnader
subventioneras i dag under ca tolv år, genom att den garan

I* Riksdagen 1983/S4. 3 sami. Nr 923 — 927

Mot. 1983/84:923

terade räntan första året är 5,5 % och uppräkningstakten är 0,5 procentenheter
per år. Det totala räntebidraget för en lägenhet byggd 1983 belägen
i småhus med äganderätt är väsentligt lägre än för övriga upplåteiseformer.
Det uppgick 1983 till 2 100 kr./m2, i allmännyttan 7 900 kr./m2, i bostadsrätt
7 800 kr./m2 och i privat hyresrätt 7 200 kr./m2.

Som ett andra steg i avvecklingen av de generella subventionerna förordar
vi att den garanterade räntan i nyproduktionen för hyresrätt och
bostadsrätt höjs årligen i motsvarande takt som ovan angivits för den
årliga uppräkningen. Detta innebär att hus som byggs 1987 erhåller en
ingångsränta på 3,63 %. För hus upplåtna med äganderätt föreslås att
ingångsräntan höjs i takt med uppräkningstakten för denna upplåtelseform,
vilket innebär att ett hus som byggs 1987 erhåller en ingångsränta på

6,5 %. Med nuvarande ränteläge blir därmed räntebidragssystemet helt
avskaffat omkring år 2 000.

Så länge räntebidrag utgår bör reglerna för dessa förenklas. Räntebidraget
skall utgå i förhållande till bostadsytan. För småhus bör en maximering
vid förslagsvis 120 m2 införas. Större hus erhåller således endast räntebidrag
för 120 m2. Det finns inte anledning till någon begränsning av den
totala bostadsytan för att erhålla detta räntebidrag. För flerbostadshus
skall räntebidraget beräknas på 95 % av låneunderlaget. Detta skall gälla
samtliga upplåtelseformer och byggherrekategorier.

Räntebidraget bör på detta sätt kunna frigöras från lånet. Fastighetsägaren
har då möjlighet att på kreditmarknaden skaffa sig erforderliga lån.
Såväl banker som andra kreditinstitut är regelmässigt positiva till att
finansiera bostadsbyggande. Några praktiska problem innebär därför inte
den föreslagna ordningen.

Den produktionskostnadsanpassade belåningen — som innebär att låne-
och räntebidragsgivningen bygger på den faktiska byggkostnaden i
stället för på ett schablonsystem — leder till ett sämre kostnadsmedvetande
hos byggherrar. Systemet har resulterat i ökade kostnader. Enligt vår
uppfattning måste lånesystemet stimulera till rationellt byggande och återhållsamhet
med kostnader. Vi föreslår därför att det nuvarande systemet
med PK-belåning avskaffas. Detta skall inte behöva leda till ökade boendekostnader
eftersom effektivare produktion och i någon mån lägre standard
kan kompensera effekterna av den föreslagna förändringen.

Riksdagen beslöt hösten 1983 att de retroaktiva räntebidragen skall
upphöra och att tidigare gällande regler återinförs. Av statsfinansiella skäl
biträdde vi förslaget. För hyres- och bostadsrättshusen beslöt riksdagen
samtidigt om flera kompensatoriska åtgärder som sammantaget medför att
statens utlåning ökar med 0,5 miljarder kronor per år. Av besparingsskäl
föreslår vi att dessa kompensationer upphör från den 1 juli 1984.

De nu föreslagna åtgärderna kommer att ställa stora krav på länsbostadsnämnderna
att förkorta handläggningstiden för statliga lån och räntebidrag.
Med hänsyn till det minskade antal ärenden som kan förväntas

Mot. 1983/84:923

de närmaste åren skall en snabbare och effektivare handläggning vara
möjlig. Krav bör kunna ställas på att medlen utbetalas inom en väsentligt
kortare tid än f. n.

2.3 Selektiva subventioner

Förutom stora generella subventioner till bostadssektorn i form av räntesubventioner
m. m. utgår till vissa bostadsföretag selektiva stöd från
staten och kommuner. Dessa snedvrider konkurrensen och undergräver
därmed marknaden.

Staten har ökat det direkta ekonomiska stödet till bostadssektorn. Socialdemokraterna
har sedan makttillträdet 1982 infört eller höjt flera stödformer;
temporära hyresrabatter, hyresförlustgaranti, stöd till de värst
drabbade företagen, boendemiljöbidrag m. fl. 1 de flesta fallen är det de
allmännyttiga företagen som erhåller bidragen. För budgetåret 1983/85
föreslår regeringen 250 milj. kr. i selektiva stöd.

Även kommunerna stöder sina allmännyttiga bostadsföretag med betydande
belopp. Kommunförbundet konstaterade att kommunerna år 1977
tillsköt 337 milj. kr. till dessa. Detta belopp har ökat kraftigt sedan dess. I
vissa företag uppgår den kommunala subventionen till 30 — 40 kr./m:
lägenhetsyta och år.

Genom att vissa allmännyttiga företag blir beroende av kommunala
bidrag försvåras privata bostadsföretags konkurrensläge, eftersom allmännyttan
är hyresledande. Motiven för SABO-företagen att bedriva
verksamheten rationellt minskar, om de i trängda lägen kan påräkna
direkta ekonomiska stöd.

Moderata samlingspartiet vill avskaffa de selektiva stöden till bostadssektorn.
Alla företag skall arbeta under likartade betingelser. Detta främjar
en rationell bostadsförvaltning till gagn för såväl de boende som samhällsekonomin.

2.4 ROT-programmet

Syftet med ROT-programmet är att dels öka sysselsättningen inom
byggsektorn, dels höja standarden i ett stort antal lägenheter. Programmet
skall genomföras med hjälp av nya bidrag och lån som skall finansieras
genom en ny fastighetsskatt. Härigenom förstärks skatte- och subventionssystemet
ytterligare. Marknaden förvrids än mer.

Enligt vår uppfattning skall ansvaret för fastighetsunderhåll — reparationer
och ombyggnader — åvila fastighetsägarna. Det avgörande problemet
i detta sammanhang är att den nuvarande hyresnivån inte ger ekonomiska
förutsättningar för ett långsiktigt och rationellt fastighetsunderhåll.
Detta förstärks bl. a. av att en enskild fastighetsägare inte har rätt till
skattefri avsättning för det långsiktiga underhållet. En betydande kapitalförstöring
blir följden om inte dessa missförhållanden snarast ändras.

Mot. 1983/84:923

Sysselsättningseffekterna av ROT-programmet är överskattade bl. a.
med hänsyn till att den nya fastighetsskatten kommer att minska ombyggnadsverksamheten
och att ROT-programmets projekt inte kommer att
genomföras på sådana platser och av sådan personal som har drabbats av
hög arbetslöshet. ROT-programmet är ett led i en socialistisk bostadspolitik.
Vi avvisar därför anslagen för detta ändamål och föreslår att de
avvecklas fr. o. m. den 1 juli 1984.

2.5 Energisparande i byggnader

På grund av de höga energipriserna är investeringar i energisparande
åtgärder lönsamma. Omfattningen av dessa investeringar är också tillfredsställande.

I dag saknas det därför anledning att fortsätta med statliga subventioner.
Statens engagemang bör inskränkas till att tillse att nödvändigt utrymme
på kreditmarknaden står till förfogande för energisparande investeringar.
Samtliga lån och bidrag bör därför avvecklas per den 1 juli 1984.

2.6 Bosparande

Moderata samlingspartiet har under många år föreslagit att samhället
skall stimulera ett ökat bostadssparande. En egen bostad är ett naturligt
och angeläget sparmål för många och ett ökat sparande är dessutom
positivt ur samhällsekonomisk synvinkel. Ett ökat bostadsägande är det
viktigaste steget mot ett spritt ägande.

Vi föreslår därför att de särskilda regler om skattefritt sparande som
infördes hösten 1978 — men avskaffades av den socialistiska majoriteten
1983 — återinförs och ges vidgad tillämpning. Sparmedel skall kunna
lyftas när som helst — alltså även före femårsperiodens utgång — utan att
”premien” återgår till staten. Förutsättningen är att de frigjorda medlen
används till inköp av bostad.

2.7 Vissa bostadsskattefrågor

Regeringen har tidigare aviserat införandet av en ny statlig fastighetsskatt.
Motivet för införandet är att nå ”målet om ett solidariskt omfördelningssystem".

Inom den svenska bostadssektorn finns ett oöverskådligt antal stödformer,
bidrag och lån — och en lång rad skatter. Genom detta omfattande
skatte- och subventionssystem har marknaden i stor utsträckning upphört
att fungera. Detta har resulterat i olägenheter som är väl kända: höga
byggkostnader, bostäder som inte motsvarar efterfrågan och stora statliga
subventioner.

Det framstår som alltmer uppenbart att bostadssektorns problem är
resultatet av skatte- och subventionssystemet i samverkan med statens och
kommunernas starka inflytande. Regeringen förmår inte att frigöra sig

Mot. 1983/84:923

från detta förödande system. Nya skatter motiverar nya bidrag. Nya problem
— som uppkommit genom skatte- och subventionssystemet — försöker
man lösa med nya skatter och subventioner. Detta är dömt att misslyckas.

Vid sidan av dessa principiella invändningar bör framhållas de orimliga
effekter som den planerade fastighetsskatten skulle medföra. Småhusen
skulle drabbas hårt liksom hyresfastigheterna. En fastighetsägare med en
marginalskatt på 80% skulle t. ex. behöva en extra inkomst på 7% av
fastighetens taxeringsvärde för att kunna betala den aviserade skatten på
1,4%. Skatten skulle nämligen inte vara avdragsgill vid beskattningen i
övrigt. Fastighetsskatten avses vidare betalas vare sig fastigheten belastas
med stora skulder eller inte och vare sig fastigheten går med förlust eller ej.

För kommersiella fastigheter i hyggliga lägen skulle skattekostnaden
sannolikt bli omkring 50— 100 kr. per kvadratmeter.

Fastighetsskatten skulle i praktiken innebära att överskottet från fastigheterna
försvinner. Hyrorna skulle inte räcka till för att förränta det
kapital som fastighetsägaren själv har i sin fastighet.

Kapitaliserar man värdet av de framtida skatteinbetalningar som den
nya skatten skulle leda till finnér man att skatten kan leda till att omkring
en tredjedel av fastighetsvärdena skulle gå förlorad. 1 många fall skulle
fastigheternas värde sjunka under det belopp till vilket de är belånade.

Genom sin konstruktion skulle således fastighetsskatten urholka möjligheten
till fortsatt enskilt fastighetsägande. Vi tar bestämt avstånd från
planerna på en sådan skatt.

Den 1982 beslutade hyreshusavgiften bör dessutom avskaffas per den 1
januari 1984.

Det nyligen beslutade systemet för realisationsvinstbeskattning av bostadsrätter
skall upphävas. Systemet försvårar allvarligt en nödvändig
rörlighet på bostadsmarknaden. Det är också så utformat att det får orimliga
och oacceptabla konsekvenser för den skattskyldige. Bl. a. kommer
vissa reala förluster att beskattas. Regeringen bör snarast lägga fram ett
nytt förslag som ansluter till det system som finns på fastighetsområdet.
Rätten att skjuta upp beskattningen måste slås fast.

Den fulla avdragsrätten för räntor måste återinföras. Begränsningen av
avdragsrätten — särskilt i kombination med mycket begränsade marginalskattesänkningar
— har inneburit stora problem för många småhus- och
bostadsrättsägare. Dessa problem kommer att växa allteftersom avdragsbegränsningens
effekter skärps.

3 Markpolitik

3.1 Äganderätten till mark och vatten

Moderata samlingspartiet slår vakt om den enskilda äganderätten till

Mot. 1983/84:923

mark och vatten. Enskilt ägande av mark bör underlättas, inte minst för att
stimulera ett spritt ägande.

Fastighetsägaren skall i princip ha rätt att bebygga sin mark. Denna
byggrätt skall inte vara tidsbegränsad. 1 ägandet ligger rätten att disponera
sin fastighet inom givna vida ramar.

Rättssäkerhet och rättvisa måste vara utgångspunkten för markpolitiken.
Rättssäkerheten är ovillkorlig och får inte kränkas av ens en väl
motiverad samhällsnytta. De fastighetsägare som utsätts för expropriation
av dunkla motiv, tvångsingripanden och värdeminskande lagändringar
från samhällets sida upplever brister i rättsstaten; de vägras ersättning för
uppkomna förluster eller tillerkänns en starkt reducerad ersättning, som
inte grundas på fastighetens verkliga värde. Samtidigt tas detta värde till
utgångspunkt för olika former av beskattning.

Den socialdemokratiska politiken har medvetet och systematiskt urholkat
den enskilda äganderätten. Denna politik kontrasterar skarpt mot
människors önskemål och allmänna rättsuppfattning.

Den fysiska samhällsplaneringen har utvecklats till en form av planhushållning,
som syftar till en ofta bindande styrning av markanvändningen,
vilket urholkar äganderätten och försvårar anpassning till ändrade förhållanden.
Samarbete och samverkan har ersatts med direktiv och regleringar.

Naturvårds- och miljöhänsyn måste ges betydande utrymme i en framsynt
markpolitik. Många naturområden är omistliga. Dessa områden skall
lämnas orörda.

3.2 Kommunal planhushållning

Genom ett nätverk av lagar och regleringar inom mark- och bostadssektorn
har kommunerna getts sådana befogenheter att planering, byggande
och boende endast tillåts ske på kommunernas villkor. De enskilda människornas
önskemål och intressen måste underordnas kommunernas. Det
är kommunen som bestämmer om, när, var och hur det får byggas.

Socialdemokratisk politik syftar till att stärka den kommunala planhushållningen
inom mark- och bostadssektorn. Till de befintliga instituten,
kommunalt planmonopol, förköp, expropriation, markvillkor och bostadsanvisningslag
kan läggas beslut om ökad kommunal styrning inom
ROT-programmets ram samt en utvidgad förköpslag. Lagrådsremissen om
ny plan- och bygglag förordar bl. a. en tidsbegränsad byggrätt, försvårade
möjligheter att bygga i glesbygd och krav på byggnadslov för lantbrukets
ekonomibyggnader.

Enligt moderata samlingspartiets uppfattning måste detta system brytas.
De enskilda människornas önskemål måste i ökad utsträckning påverka
planering, byggande och boende.

Mot. 1983/84:923

3.3 Mark- och konkurrensvillkoren

Sedan 1974 gäller som villkor för statliga bostadslån att marken skall
vara förmedlad av kommun eller vara i kommunal ägo och att byggandet
upphandlas i konkurrens.

Syftet med mark- och konkurrensvillkoren är att starkt försämra möjligheterna
för enskilt byggande. Villkoren är ett mycket viktigt inslag i de
socialdemokratiska strävandena att skapa en total kommunal planhushållning
på bostadsområdet.

Villkoren har också allvarligt försvårat exploatering i privat regi. Kommunerna
har därigenom fått ett än större inflytande över bostadsproduktionen.
Detta har minskat konkurrensen inom byggsektorn och därmed lett
till högre kostnader och mindre konsumentstyrd produktion.

Villkoren har också förhindrat privat byggande på egen mark, vilket
resulterat i en försämrad produktutveckling.

Mark- och konkurrensvillkoren bör därför avskaffas per den 1 juli 1984.

3.4 Förköp

Önskar kommunen förvärva viss fastighet måste alltid huvudregeln vara
att förhandlingar upptas med fastighetsägaren om vanlig, frivillig försäljning.
Skulle överenskommelse härom inte kunna träffas, och samhället har
ett klart påvisbart och oavvisligt behov av fastigheten, kan expropriation
tillgripas.

Genom detpkommunala planmonopolet, expropriationsrätten och
kommunens överlägsna ekonomiska och personella resurser har kommunen
en mycket stark ställning gentemot en fastighetsägare. Kommunernas
ställning skall inte vara starkare. Förköpslagen bör därför avskaffas.

3.5 Expropriation

I september 1982 avkunnade Europadomstolen dom i målet Sporrong
och Lönnroth. Målet gällde tillämpningen av långvariga expropriationstillstånd
och byggnadsförbud. Domstolen fann att Sverige brutit mot reglerna
om egendomsskydd i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Regeringen har trots domslutet inte föreslagit någon åtgärd för att stärka
egendomsskyddet. Justitieministern har i riksdagen nyligen förklarat att
regeringen inte heller har för avsikt vidta någon åtgärd. Detta är anmärkningsvärt.
Enligt vår uppfattning måste de regler som givit utrymme för
den klandrade handläggningen omedelbart ändras. I grundlagen bör dessutom
införas ett positivt erkännande av egendomsrätten, på sätt som finns
i de flesta västerländska författningar.

En förutsättning för expropriation skall vara att kommun har ett klart
påvisbart och oavvisligt behov av aktuell fastighet inom en snar framtid.

Mot. 1983/84:923

Kommunen skall ge fastighetsägaren full ersättning för de kostnader som
uppkommit genom expropriationen. Expropriationslagen bör ändras i
enlighet med vad som ovan redovisats.

3.6 Fritidsbebyggelse

Att bo i fritidshus är ett viktigt fritids- och semesteralternativ för många
människor. Fritidshus är dessutom utgångspunkten för en stor del av det
rörliga friluftslivet. Många människor tillbringar på detta sätt sin semester
i Sverige, vilket är fördelaktigt för vår samhällsekonomi.

Den fysiska riksplaneringen visar att fritidsbebyggelse kan släppas fram
problemfritt i stora delar av vårt land. Återhållsamhet bör dock iakttas
med att tillåta ytterligare fritidsbebyggelse i vissa områden som i särskilt
hög grad är känsliga för påverkan från friluftsliv och i de avgränsade
områden som redan i dag är mycket hårt exploaterade. Värdet av orörd
natur bör även hävdas när det gäller områden som genom sin karaktär har
särskilt intresse.

Det finns också anledning att vara försiktig med fritidshusbyggande vid
vissa begränsade kuststräckor och stränder i inlandet. Vi har emellertid i
Sverige utomordentligt god tillgång på stränder. Det är därför fullt möjligt
att trots vissa restriktioner tillgodose medborgarens önskemål om strandnära
fritidshus. Endast en ytterst liten del av den strandnära marken skulle
behöva ianspråktas.

Nuvarande strandskyddsregler bör ändras, så att länsstyrelserna ges
möjlighet att förordna om strandskydd där så behövs.

Åtgärder för hushållning med mark och vatten i fjällvärlden skall inte
hindra fritidshusbyggande. Genom komplettering av befintlig bebyggelse
och genom lämpligt utformade detaljplaner finns möjligheter att högst
väsentligt öka antalet fritidshus. Detta är av stor betydelse ur turismsynpunkt
samtidigt som angelägna regionalpolitiska mål kan tillgodoses.

Problemen med permanentning av fritidsbebyggelse bör lösas genom en
begränsning av kommunernas serviceansvar. Man bör således i den översiktliga
kommunala planeringen kunna avgränsa områden för fritidsbebyggelse,
inom vilket ett begränsat kommunalt serviceansvar gäller. De
boende inom ett sådant område kan inte påräkna skolskjutsar, snöröjning
och kommunalt vatten och avlopp m. m.

Vi förutsätter att utskottet i förekommande fall utformar erforderlig
lagtext.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs*

1. att riksdagen beslutar ändra bostadsrättslagen (1971:479) i
enlighet med vad i motionen anförts vad avser lägsta andel av
hyresgästerna som biträder förvärv av hyresfastighet,

Mot. 1983/84:923

2. att riksdagen beslutar ändra lagen om rätt till fastighetsförvärv
för ombildning till bostadsrätt (1982:352) på sätt angivits i
motionen beträffande förvärv av offentligt ägd fastighet.

3. att riksdagen hos regeringen begär att ett nytt hyressättningssystem
i enlighet med motionen skyndsamt utreds,

4. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändring av
hyresförhandlingslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen beslutar upphäva de ändringar i lagen om förvärv
av hyresfastighet m. m. (1972:1132) som genomfördes med anledning
av proposition 1982/83:153,

6. att riksdagen hos regeringen begär att lagen om förvärv av
hyresfastighet m. m. (1972:1132) utvärderas,

7. att riksdagen upphäver bostadsanvisningslagen (1980:94),

8. att riksdagen besluar att ett nytt system för räntebidrag i enlighet
med vad i motionen anförts skall införas per den 1 juli 1984,

9. att riksdagen beslutar upphäva de kompensatoriska åtgärder
som infördes i samband med avskaffandet av de retroaktiva
räntebidragen i enlighet med vad som i motionen anförts,

10. att riksdagen beslutar införa samma gränser för räntebidrag —
95 % av låneunderlaget — för alla byggherrar och upplåtelseformer,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts beträffande en omläggning av energisparlånesystemet,

12. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändringar
i expropriationslagen (1972:719) i enlighet med vad i motionen
anförts,

13. att riksdagen upphäver förköpslagen (1967:868),

14. att riksdagen avskaffar de s. k. mark- och konkurrensvillkoren,

15. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag som möjliggör
differentierad servicenivå inom olika detaljplaneområden på
sätt som anges i motionen.

Stockholm den 20 januari 1984

ULF ADELSOHN (m)
LARS TOBISSON (m)
PER PETERSSON (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
ROLF CLARKSON (m)

INGEGERD TROEDSSON (m)
CARL BILDT (m)

NILS CARLSHAMRE (m)
ROLF DAHLBERG (m)
INGRID SUNDBERG (m)

ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

* Se även motionerna 1983/84:924 — 927 och 1419