Bostadspolitik

Motion 2001/02:Bo325 av Agne Hansson m.fl. (c)

1 Sammanfattning

Sverige lider av både bostadsbrist och bostadsöverskott, beroende på var man befinner sig i landet och denna regionala klyvning tilltar. Förutsättningarna för att bygga och bo på olika platser i landet är helt skilda. Samtidigt som många kommuner i landet har ett stort bostadsöverskott, får bostadssökande i storstadsregionerna allt svårare att få tak över huvudet, vilket leder till att fler tvingas till usla villkor för sitt boende. Utmaningen för framtidens bostadspolitik ligger i att låta olikheterna och mångfalden bli en styrka. Vi kan inte fortsätta att centralstyra och strömlinjeforma människor och regioner.

Centerpartiet presenterar i denna motion principer för en hållbar boendepolitik. En långtgående decentralisering av ansvaret för samhällsplanering underlättar bostadspolitiken. Människor ska ges möjlighet till självbestämmande och inflytande över sitt boende, antingen genom att äga sin bostad eller genom ett reellt inflytande över bostadens förvaltning.

Människors efterfrågan på bostäder ska styra var och vad som byggs. Lösningen på dagens bostadspolitik är inte en förnyad subventionspolitik och centrala regler. Bostadspolitiken måste utformas med utgångspunkt från lokala behov och förutsättningar.

För att minska bostadsbristen i våra storstadsområden behöver fler bostäder byggas och kommunikationerna förbättras. Om viljan finns, går det att förbättra bostadsbristen i storstadsområdena genom att förbättra kommunikationerna inom regionerna som också får positiv betydelse för bostadsmarknader i närliggande regioner. Detta medför också goda utvecklingsmöjligheter för städer och bygder runt storstäderna.

I motionen presenteras förslag på hur man kan skapa goda förutsättningar för byggandet. Det handlar om att kommunerna tar ansvar för planering, bostadsförsörjning och tilldelning av mark, medan staten tar ansvar för att sänka skatten på boendet och förenkla regelverket. En långtgående decentralisering av den lokala planeringen underlättar för en bra bostadspolitik.

Tillsammans med lägre byggkostnader är ett väl fungerande hyressättningssystem avgörande för förvaltning och nyproduktion av bostäder. Bruksvärdessystemet måste göras mera flexibelt och vi måste skapa utrymme för individuell hyressättning. Den enda boendeform som motiverar statliga subventioner är studentbostäder på våra högskoleorter.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 3

3 Förslag till riksdagsbeslut 4

4 Boende utifrån skilda förutsättningar och behov 6

5 Principer för en hållbar boendepolitik 9

6 Bygg mer och förbättra kommunikationerna 10

6.1 Bättre kommunikationer! 10

6.2 Ta ansvar för ökat byggande! 11

7 Bygg fler hyreslägenheter 12

7.1 Bättre konkurrens och nya metoder på byggmarknaden 13

7.2 Reformera hyressättningssystemet 14

7.3 Studentbostäder 15

8 Öka mångfalden 16

8.1 Fler bostadsrätter för ökad mångfald 17

9 Ekonomi i boendet 19

9.1 Sänk skatten på boende 19

9.2 Bostadsbidragen 23

10 Lokal boendepolitik och enklare regler 24

10.1 Enklare regler 25

11 Trygga och hälsosamma livsmiljöer 26

11.1 Förnyelse av bostadsmiljön 27

11.2 Bevarandefrågor 28

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att få bort olägenheterna med andrahandsuthyrning och svarthandel med hyreskontrakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bostadspolitik som utgår från lokala förutsättningar och behov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principer för en hållbar boendepolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av goda kommunikationer för att minska trycket på de bostadsmarknader som är överhettade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ansvarstagande för ökat byggande.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att allsidigt belysa hur förutsättningarna för att bygga och förvalta hyresbostäder kan förbättras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att föra över uppgiften att följa upp Byggkostnadsdelegationens arbete från Boverket till Konkurrensverket.
Riksdagen begär att regeringen tar fram ett nationellt handlingsprogram för ökad användning av trä vid byggande.1
Riksdagen beslutar att slopa allmännyttans hyresledande roll och att göra de privata fastighetsföretagen och deras organisation till en reell och fullvärdig förhandlingspart i det kollektiva förhandlingssystemet.
Riksdagen beslutar att undanta nyproducerade lägenheter från bruksvärdessystemet.
Riksdagen beslutar att skapa ett utrymme för individuell hyressättning i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen beslutar att förlänga nuvarande investeringsbidrag för studentbostäder.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med en permanent lagstiftning för kooperativa hyresrätter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast presentera lagförslag om ägarlägenheter och tredimensionell fastighetsbildning i enlighet med tidigare fattat riksdagsbeslut.
Riksdagen beslutar att 9 kap. 19 § bostadsrättslagen (1991:614) skall ges följande lydelse: En bostadsrättsförenings beslut att förvärva ett hus för ombildning av hyresrätt till bostadsrätt skall fattas på en föreningsstämma. Beslutet är giltigt, om hyresgästerna i mer än hälften av de uthyrda lägenheter som omfattas av förvärvet har gått med på beslutet. Dessa hyresgäster skall vara medlemmar i bostadsrättsföreningen. Vid beräkning av antalet lägenheter tillämpas 1 kap. 5 § andra stycket. Protokollet från föreningsstämman skall innehålla uppgift om hur rösterna har beräknats och hållas tillgängligt för hyresgästerna och ägaren av huset.
Riksdagen beslutar att 3 § andra stycket i lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt skall ges följande lydelse: att hyresgästerna i mer än hälften av de uthyrda lägenheterna skriftligen har förklarat sig intresserade av en ombildning av hyresrätt till bostadsrätt och att dessa hyresgäster är medlemmar i bostadsrättsföreningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av sänkta skatter på boende.2
Riksdagen begär att regeringen gör en generell utvärdering av den höjning av momsen på byggande som infördes i och med 1990 års skattereform.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka barnfamiljers disponibla inkomst och minska behovet av bostadsbidrag.
Riksdagen beslutar att upphäva den s.k. stopplagen, lagen (1999:608) om tillfällig minskning av det generella statsbidraget vid avyttring av aktier eller andelar i eller utdelning från kommunala bostadsföretag, m.m.
Riksdagen begär att regeringen utvärderar hur plan- och bygglagens möjligheter till flexibilitet har tagits till vara i den kommunala planeringen och hur planprocessen kan förenklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reglerna för det lokala strandskyddet skall utformas på kommunal nivå.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av en god inomhusmiljö.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsförebyggande aspekter måste tas med vid all samhällsplanering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förnyelse av bostadsmiljön.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett institut för skydd av mindre grönområden i stadsmiljö i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen tar fram ett nationellt handlingsprogram för att bevara de mångfacetterade kulturmiljöer och byggnader som finns i vårt land.

1 Yrkande 8 hänvisat till NU.

2 Yrkande 17 hänvisat till SkU.

3 Yrkande 22 hänvisat till MJU.

4 Boende utifrån skilda förutsättningar och behov

Hemmet har en större betydelse för oss människor än att bara skydda oss mot väder och vind. Boendet har i alla tider varit en viktig del i människors värdeskapande och viktigt för att skapa livskvalitet. Detta gäller inte minst i dagens stressiga samhälle. Hemmet blir allt mer en slags frizon dit vi kan återvända för att vila och hämta kraft, där vi kan vara oss själva och där vi kan ägna oss åt skapande verksamhet.

Under de senaste seklen har vi byggt hemmen efter specifika funktioner. Kök, vardagsrum, sovrum, dusch och toalett, allt har haft en fast struktur. Idag går utvecklingen mot lösare strukturer. Gränserna mellan hemmets funktioner och mellan fritid och arbete suddas ut. Framtidens boende blir individuellt boende – ett hem för dig.

Det individuella boendet bygger på människors olikheter. Vi har olika behov och olika sätt att leva. I framtiden kan du välja exakt hur ditt hem ska se ut, allt från unik design på skåpluckor och textilier till intelligenta lösningar som ger total kontroll på värme och elförsörjning. Allt formas efter dina speciella önskemål.

På samma sätt som framtidens boende kommer att vara ett individuellt boende kommer framtidens planering att utgå från de människor som bor på platsen och från de naturgivna förutsättningar som finns just där. Redan idag ser man att det inte finns något enhetligt Sverige. Bostadsmarknaderna på olika platser i landet skiljer sig åt. Samtidigt som det råder brist på bostäder i våra storstäder och i många högskoleorter tvingas man riva tomma hus i orter som människor flyttar ifrån. Det är med dessa vitt skilda förutsättningar som utgångspunkt som bostadspolitiken och samhällsplaneringen måste arbeta.

Utmaningen ligger i att låta olikheterna vara en styrka, en mångfaldens styrka. Det är när man försöker centralstyra och strömlinjeforma människor och regioner, som i grunden är väldigt olika, som man skapar ojämlikhet och utslagning. Det är då det skapas sociala och regionala klyftor. Uppgiften för oss som politiker är att ge alla människor och alla delar av landet förutsättningar att växa och utvecklas, att skapa livskraft i hela landet. Det förutsätter en långtgående decentralisering av ansvaret för bostadspolitik och samhällsplanering. Det förutsätter också att människor har möjlighet till självbestämmande och inflytande över sitt boende, antingen genom att äga sin bostad eller genom ett reellt inflytande över bostadens förvaltning.

4.1 Regional klyvning

Sverige lider samtidigt av både bostadsbrist och bostadsöverskott, beroende på var man befinner sig. Och obalansen tilltar. Det är en bild av den regionala klyvningen av landet.

Boverkets bostadsmarknadsenkät från april 2001 visar att bostadsbristen ökar i många kommuner, inte bara i storstadsområdena. I 91 av landets 289 kommuner råder brist på bostäder i hela kommunen eller i centralorten. Detta är en ökning från förra året, då det rådde bostadsbrist i 71 kommuner. Det är framförallt hyresbostäder till ungdomar, ensamstående och dem som vill flytta till kommunen som saknas.

Många kommuner i Stockholmsområdet, Skåne och Göteborgsregionen och en rad högskoleorter har bostadsbrist. 45 procent av landets befolkning bor i de kommuner som har bostadsbrist. Ett exempel på en grupp som drabbas hårt är studenter. Runt 40 000 studenter stod i kö för ett studentrum redan i februari 2001. Sedan dess befarar Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) att kön har vuxit. Men det är inte bara storstäder och högskoleorter som har bostadsbrist, även kommuner som Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd och Värnamo har brist på bostäder. Den stora efterfrågan på bostäder finns helt enkelt där det finns jobb och utbildning och dit folk flyttar.

Allra värst är bostadsbristen i och kring Stockholm och Göteborg. I Storstockholm var endast 0,1 procent av allmännyttans lägenheter lediga till uthyrning den 1 mars i år enligt Statistiska centralbyrån (SCB). I Storgöteborg var motsvarande andel lediga lägenheter 0,4 procent. Kötiden för att få en lägenhet via bostadsförmedlingen är i Stockholm bortåt 15 år. De bostadssökande får allt svårare att få tak över huvudet, vilket tvingar många att acceptera allt sämre villkor för sitt boende.

En tydlig signal på att hyresmarknaden i våra storstäder är i allvarlig obalans är den kraftiga ökningen av antalet andrahandsuthyrningar. På grund av att utbudet av bostäder på marknaden styrs av regleringar, resulterar inte efterfrågan i att det görs investeringar och byggs nya hyreslägenheter. Betalningsviljan syns istället på marknaden för andrahandsuthyrningar och på svarthandel med hyreskontrakt.

I Stockholm bedömer fastighetsägareföreningen att över 13 000 hyreslägenheter i Stockholms innerstad är uthyrda i andra hand. De som hyr i andra eller tredje hand betalar i genomsnitt 60 procent högre hyra än vad förstahandshyresgästen betalar till hyresvärden. Om andrahandshyresgästen är ett företag betalar man ännu mer, cirka 120 procent mer än förstahandshyresgästen. Detta innebär att de hyresgäster som har förstahandskontrakt i Stockholms innerstad under förra året sannolikt gjorde en vinst på andrahandsuthyrningarna med cirka 500 miljoner kronor. För att få en bättre fungerande hyresmarknad i våra storstäder behöver det byggas fler hyreslägenheter. Men det räcker inte. För att fler lägenheter ska komma ut på den öppna marknaden behövs också en översyn över andrahandsuthyrningen och svarthandeln med hyreskontrakt. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att utreda möjligheterna att få bort olägenheterna med andrahandsuthyrning och svarthandel med hyreskontrakt.

Obalansen mellan tillgång och efterfrågan på bostäder i storstadsområden visar sig också i att taxeringsvärdena på småhus stigit kraftigt. Med kraftigt stigande taxeringsvärden följer också högre skatteuttag i form av fastighets- och förmögenhetsskatt. Människor har fått svårt att planera och klara sin hushållsekonomi på grund av regeringens undermåliga hantering av fastighetsskatten. Det behövs långsiktighet och tydliga skattesänkningar för att inte göra situationen ohållbar.

Parallellt med utvecklingen i de områden som växer, avfolkas andra delar av landet, med efterlämnande bostadsöverskott som följd. Mer än 60 procent av landets kommuner har överskott på bostäder och i flera kommuner fortsätter antalet tomma lägenheter att öka. Statistik från SCB visar att det finns tydliga skillnader mellan stora och små kommuner. Drygt 80 procent av de lägenheter som står lediga för uthyrning återfinns i kommuner med mindre än 75 000 invånare. Statistiken visar också på stora regionala skillnader. I Stockholms län var endast 0,1 procent av allmännyttans lägenheter lediga till uthyrning den 1 mars i år. I Västernorrlands län, som har störst andel lediga lägenheter, var motsvarande siffra 8,4 procent.

Framförallt är det bostäder i allmännyttan som står tomma. Dessa tomma lägenheter kostar allmännyttan och de kommunala bostadsbolagen pengar, som i sin tur innebär högre hyror för de hyresgäster som ska kompensera för de uteblivna intäkterna. Det kan handla om upp till en tusenlapp i månaden per hushåll. De årliga hyresförlusterna ”balanseras” också med att underhållet av fastigheterna sätts på undantag.

Eftersom driftskostnaderna för hela huset tickar på, även när det bara är delvis bebott, väljer många av allmännyttans bolag att riva. I Boverkets bostadsmarknadsenkät har ett hundratal kommuner uppgett att det kan bli aktuellt att riva bostäder som inte blir uthyrda. Sammanlagt kan det röra sig om ca 8 800 lägenheter under 2001–2002.

När efterfrågan på bostadsmarknaden viker, leder det till sjunkande marknadsvärden för fastigheter. Detta är problematiskt eftersom fastigheten får ett lågt realt värde som kan utgöra säkerhet för lån. För dem som äger fastigheter på landsbygden eller i småstäder kan en vikande fastighetsmarknad leda till att de tvingas betala en rikspremie i form av högre ränta på sina lån. För människor som vill bygga på landsbygden kan låga reala värden på fastigheter leda till svårigheter att över huvud taget få ett lån.

Lösningen på problemen med brist på bostäder i storstadsområdena och överskott i utflyttningsbygder är inte att subventionera flyttning av husen, eller att staten köper tomma hus av kommunala bostadsbolag. Det är en i ordets rätta bemärkelse centralistisk lösning. En förutsättning för att kunna forma en bostadspolitik som löser dagens problem och framtidens utmaningar är att ha insikten om de diametralt skilda förutsättningar och problem som råder på bostadsmarknader i olika delar av landet. När bostadsmarknaderna skiljer sig åt som de gör idag fungerar inte en bostadspoltik efter modellen ”en-storlek-passar-alla”. De övergripande målen för bostadspolitiken ska ligga fast. Däremot måste medlen anpassas efter människors olika behov och önskemål samt de skilda förutsättningar som råder på olika platser i landet. Bostadspolitiken måste utgå från lokala förutsättningar och behov. Detta bör ges regeringen till känna.

5 Principer för en hållbar boendepolitik

För att forma en hållbar boendepolitik som kan möta människors behov och de skilda förutsättningar som finns i landet anser Centerpartiet att boendepolitiken bör utgå från följande principer:

Människan i centrum. Alla människors lika värde och rättigheter är grunden för Centerpartiets politik. Det yttersta målet är att var och en ska kunna växa som människa och ha möjlighet att förverkliga sina drömmar. Ansvar för varandra och för naturen ska vara vägledande när samhället formas. Inom bostadspolitiken är det därför möjligheter och konsekvenser för individen och familjen som är avgörande.

Valfrihet och mångfald. När människan står i centrum för politiken blir valfrihet och mångfald i boendet viktigt. Människors val av boende är väldigt individuellt. Det individuella bygger på människors olikheter. Vi har olika behov och olika sätt att leva. För att möta dessa varierande behov krävs det att människor fritt ska kunna välja en mångfald av boendealternativ. Valfriheten och mångfalden gäller såväl boendeort som form av boende.

Neutralitet mellan boendeformer. För att människor ska ges ett stort självbestämmande, och fritt kunna välja var och hur man vill bo, ska inte samhället försöka styra människors val av boende genom att favorisera någon boendeform framför andra. Därför är det viktigt att det finns en neutralitet i synen på och de ekonomiska förutsättningarna för olika boendeformer.

Ingen ny subventionspolitik. Dagens problem på bostadsmarknaden beror till stor del på att bostadssektorn tidigare varit helt styrd av subventioner och planekonomiskt tänkande. Nu befinner sig bostadssektorn i ett mellanläge. Subventionerna är till stor del nedtrappade, samtidigt som skattetrycket är högt och en stor del av regelverket som styr finns kvar. Detta drabbar framför allt marknaden för hyresbostäder. Lösningen på dagens problem är inte att återgå till den subventionspolitik som varit med och skapat problemen. Det är människors efterfrågan på bostäder som ska styra vad som byggs, inte skatter, regler och politiska beslut.

Lokalt utformad boendepolitik. Förutsättningarna för att bygga och bo på olika platser i landet är helt skilda. Samtidigt som det råder bostadsbrist på många orter finns det ett överskott av bostäder på andra platser. De naturgivna förutsättningarna skiljer sig också åt från plats till plats. När problem och möjligheter är helt olika, krävs olika lösningar. Därför måste boendepolitiken, såväl som all politik, formas underifrån, med utgångspunkt från de lokala och regionala förutsättningarna.

Demokrati i boende och planering. När boendepolitik och planering formas underifrån, med utgångspunkt från de lokala och regionala förutsättningarna, blir människors möjlighet till demokratiskt inflytande stort. En centralt utformad bostadspolitik innebär mindre demokratiskt inflytande. Människor som ges ett reellt inflytande över sitt boende och utvecklingen av sin bygd känner delaktighet och får ett större självbestämmande över sina liv.

Tillgänglighet. Människor med funktionshinder ska kunna verka i samhället som aktiva medborgare. Därför måste tillgängligheten till såväl offentliga lokaler och platser som bostäder och arbetsplatser bli bättre. Människor med olika funktionshinder måste ges bättre möjlighet att vara med och påverka samhällsplaneringen.

Trygga boendemiljöer. En grundläggande förutsättning för att människor ska kunna känna livskvalitet i boendet är att boendemiljön är trygg. Många människor, speciellt kvinnor och unga, känner sig dock otrygga i sin boendemiljö. All planering bör därför uppmärksamma och involvera utsatta grupper för att på så sätt bli trygghetsskapande.

Livskvalitet i boendet. Bostaden är en viktig del i människors värdeskapande. För att skapa livskvalitet i boendet krävs goda miljöer såväl inomhus som utomhus. Det handlar om att bygga sunda hus och undvika byggfusk. Det handlar också om att planera bostadsområden så att det finns närhet till natur och grönområden.

Enklare regler. Byggande och boende i Sverige är av tradition en genomreglerad samhällssektor. Det är inte länge sedan vi hade en detaljreglering där måtten på hatthyllan var förutbestämda. Trots att detaljregleringarna minskat är regelverket fortfarande komplext, vilket gör att bostadsmarknaden saknar den dynamik som kännetecknar en marknad som kan tillgodose människors varierande behov och önskemål. Regelverket för planering och byggande behöver därför förenklas.

Vad som ovan anförts om principer för en hållbar boendepolitik bör ges regeringen till känna.

6 Bygg mer och förbättra kommunikationerna

För att komma till rätta med bostadsbristen i de kommuner som har underskott på bostäder är det två övergripande åtgärder som behöver göras. Fler bostäder behöver byggas och kommunikationerna behöver förbättras för att minska trycket på de bostadsmarknader som är överhettade.

6.1 Bättre kommunikationer!

Det går att förbättra bostadsbristen i storstadsområdena betydligt genom att förbättra kommunikationerna inom regionerna, men också till bostadsmarknader i näraliggande regioner. Goda kommunikationer, framförallt när det gäller arbetspendling, handlar i stor utsträckning om tid. Dels måste den totala restiden vara rimlig, dels måste punktligheten vara god. Det finns en stor utvecklingspotential för kollektivtrafiken inom storstadsregionerna både vad gäller kapaciteten och framförallt vad gäller punktligheten. Människor måste kunna lita på att de kommer fram till sitt arbete i tid. Med den tryggheten skulle efterfrågan på bostäder inom storstadsregionerna bli jämnare.

I Stockholm är den enskilt viktigaste åtgärden att öka spårkapaciteten in till centralstationen genom att bygga bort den så kallade getingmidjan vid Riddarholmen. Det skulle avsevärt förbättra såväl den spårbundna kollektivtrafiken inom regionen som möjligheterna att arbetspendla till Stockholm från Mälardalsregionen.

Med förbättrade kommunikationer ökar möjligheterna för människor att bo mer perifert i regionen eller att välja boende i en näraliggande region. Detta medför inte bara att trycket på de överhettade bostadsmarknaderna i storstadsregionerna blir lägre. Det innebär också utvecklingsmöjligheter för städer och bygder runt storstäderna. Med goda kommunikationer har boende i tätortsnära landsbygd en väldigt hög utvecklingspotential. Att bo på landet, men ändå kunna ta del av arbets- och kulturutbud i en stor stad, innebär för många en hög livskvalitet.

Bättre vägar och högre reseavdrag är också viktiga åtgärder för att förbättra kommunikationerna och möjligheten att arbetspendla. För kommuner som Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd och Värnamo skulle ett höjt reseavdrag minska en stor del av bristen på bostäder. Ett högre reseavdrag ökar den regionala rörligheten på arbetsmarknaden och bidrar till ett större arbetskraftsutbud även i mindre orter. I Centerpartiets skattemotion (2001/02:Sk489) lägger vi förslag om att reseavdraget höjs till 20 kronor per mil och att avdragsrätten även ska gällar för resor till och från barnomsorg.

Vad som ovan anförts om vikten av goda kommunikationer för att minska trycket på de bostadsmarknader som är överhettade bör ges regeringen till känna.

6.2 Ta ansvar för ökat byggande!

Goda kommunikationer löser bara en del av bostadsbristen i storstadsområdena och på universitets- och högskoleorter. För att på allvar komma till rätta med bostadsförsörjningen behöver byggandet, framförallt av hyresbostäder, öka. Men trots att efterfrågan på bostäder på många håll är mycket hög är intresset för att bygga hyreslägenheter minimalt. Det finns ett politiskt ansvar såväl kommunalt som nationellt för att skapa goda förutsättningar för ökat byggande. Staten har ansvar för regelverk, finansieringsfrågor och beskattning. Kommunerna har ansvar för planering, bostadsförsörjning och tilldelning av mark.

Statens viktigaste bidrag för att skapa bättre förutsättningar för byggande är att sänka skatterna på boendet och förenkla regelverket. Kommunernas viktigaste bidrag är att vara förutseende och planera i god tid samt att se till att det finns tillgång till tomtmark till rimliga priser. Den ohållbara situationen på bostadsmarknaden i Stockholm är ett sorgligt exempel på hur det går när varken kommunpolitiker eller rikspolitiker tar sitt ansvar.

När omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter drivs för långt, vilket är fallet i Stockholms innerstad, är risken uppenbar att hyreslägenheterna på sikt försvinner helt. En bostadsmarknad utan hyresrätter är en marknad utan mångfald. Centerpartiet anser att det är viktigt att det finns en blandning av upplåtelseformer i varje stadsdel. Det ger människor valmöjligheter och motverkar segregering av boendet.

En bostadspolitik som är enkelspårigt inriktad på att omvandla hyreslägenheter i allmännyttan till bostadsrätter ger inte några nya bostäder och skapar dessutom inlåsningseffekter på hyresmarknaden. Ingen vill ju släppa ett förstahandskontrakt om det finns möjligheter att göra en stor vinst vid en framtida omvandling. Istället frodas andrahandsmarknaden och svarthandeln med hyreskontrakt.

Det mest konstruktiva som kan göras är att ge bostadsbolagen i uppdrag att använda de pengar som kommer in vid omvandlingar till att bygga nya hyresbostäder. Då investeras pengarna tillbaka i bostadsmarknaden och kan bli till nytta för alla som söker bostad. I Stockholm har utförsäljning och omvandling av hyresrätter inbringat miljardbelopp. Tillsammans med en aktiv mark- och planpolitik kan dessa pengar ligga till grund för nödvändig nybyggnation av hyreslägenheter.

Regeringens bostadspolitik har inte heller varit särskilt konstruktiv under den senaste mandatperioden. Istället för att inrikta sig på att skapa vettiga förutsättningar för bostadsbyggande, genom att sänka skatter och förenkla regelverket, har regeringen mest ägnat sig åt att försöka förhindra utförsäljningen av allmännyttan i Stockholm. Bostadspolitiken har hamnat i ett vacuum mellan det socialdemokratiska styret i Regeringskansliet och Moderaternas styre i Stockholms stadshus.

Regeringens försök att stoppa utförsäljningen av allmännyttan i Stockholms innerstad har inte lyckats. Det paradoxala resultatet av regeringspolitiken är snarare att omvandling av hyresrätter till bostadsrätter i miljonprogramsområden försvårats, där en större andel bostadsrätter skulle vara bra för mångfalden. På samma sätt försvårar stopplagen nödvändig omstrukturering eller utförsäljning av allmännyttan på orter där allmännyttan har en allt för dominerande roll. Verkligheten visar att en bostadspolitik som bygger på centralstyrning inte fungerar. Det blir alltid fel någonstans.

Vad som ovan anförts om behovet av ansvarstagande för ökat byggande bör ges regeringen till känna.

Under avsnitt 9 Lokal boendepolitik och enklare regler, utvecklar vi vår syn på rollfördelningen mellan staten och kommunerna.

7 Bygg fler hyreslägenheter

Hyresrätten utgör en viktig del av en fungerande bostadsmarknad. Den är ofta det självklara alternativet när unga människor eller invandrade svenskar ska skaffa sig sitt första boende. På samma sätt efterfrågar människor som vill flytta till en kommun ofta en hyresrätt. I kommuner med stor inflyttning är det därför viktigt med en fungerande hyresmarknad. Den svåra bostadssituationen i våra storstäder skulle helt klart bli bättre om byggandet av hyresbostäder skulle öka och fler hyresbostäder skulle bli tillgängliga på marknaden. Nu bidrar den låga tillgången på hyresbostäder till att trissa upp priserna på bostadsrätter och villor.

Mot bakgrund av att det behövs en fungerande hyresmarknad för att bostadsmarknaden i stort ska fungera är det oroande att hyresrätten som upplåtelseform är i farozonen. Å ena sidan har vi socialdemokraterna som genom olika regleringar håller på att krama ihjäl hyresrätten. Trots stor efterfrågan byggs det få nya hyresbostäder. Å andra sidan har vi moderaterna som uppenbarligen inte ser någon gräns för hur långt man kan driva ombildning och utförsäljning av hyresrätter.

För Centerpartiet är det viktigt att understryka behovet av att det finns hyresrätter att tillgå på bostadsmarknaden. Alla kan inte, eller vill inte, äga sin bostad. Det finns ett stort behov av en boendeform som inte innebär stora kapitalbindningar för de boende. Därför är det viktigt att det finns alternativ med goda hyreslägenheter till rimliga kostnader. Hyresrätten är betydelsefull för att skapa mångfald i boendet och därmed kunna tillfredsställa människors varierande behov.

För att på allvar komma till rätta med bostadsförsörjningen behöver byggandet, framförallt av hyresbostäder, öka. Trots ett skriande behov av bostäder, framförallt i storstadsområdena och på universitets- och högskoleorter, är intresset för att bygga hyreslägenheter lågt. Merparten av de flerbostadshus som byggs är bostadsrätter. Boverket räknar med att mindre än 30 procent av de bostäder som börjar byggas i år blir hyreslägenheter. Och av dessa kommer 70 procent att vara någon form av specialbostad, till exempel äldre-, handikapp- eller studentbostäder. Regeringens investeringsbidrag för hyreslägenheter räcker uppenbarligen inte för att kompensera för höga skatter och stelbenta regler. Regeringen bör ges i uppdrag att tillsätta en utredning med uppgift att allsidigt belysa hur förutsättningarna för att bygga och förvalta hyresbostäder kan förbättras.

7.1 Bättre konkurrens och nya metoder på byggmarknaden

Det främsta incitamentet för att investera i och bygga hyresfastigheter är att det går att få en rimlig avkastning på det satsade kapitalet. Incitament för att bygga hyresbostäder skapas inte genom centralstyrning eller nya bidragssystem. Det viktiga är istället att få ner byggnads- och boendekostnaderna, och då är det snarare fungerande konkurrens på byggmarknaden samt lägre skatter och avgifter på boendet som är avgörande. Förutsättningarna för nyproduktion måste vara sådana att byggande av flerfamiljshus är attraktivt för såväl privata som allmännyttiga fastighetsägare.

Byggkostnadsdelegationen har i sitt betänkande (SOU 2000:44) pekat på att det finns stora möjligheter att sänka byggkostnaderna. Delegationen har som en första målsättning sagt att det är möjligt att sänka byggkostnader med 10 procent och minska byggtiderna med 10–20 procent, samtidigt som kvalitetsfelen minskar med 20 procent. Centerpartiet anser att denna målsättning är realistisk, men det förutsätter att delegationens arbete följs upp på ett kraftfullt sätt. Regeringen har följt upp Byggkostnadsdelegationens arbete genom att, för en tidsbegränsad period, inrätta ett Byggkostnadsforum vid Boverket. Problemet med höga byggkostnader är allt för omfattande för att kunna åtgärdas med att ge ett tillfälligt uppdrag till Boverket. Eftersom en stor del av de höga byggkostnaderna beror på dålig konkurrens inom byggbranschen bör istället Konkurrensverket ges ett i uppdrag att följa upp Byggkostnadsdelegationens arbete. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna behovet av att föra över uppgiften att följa upp Byggkostnadsdelegationens arbete från Boverket till Konkurrensverket.

Ett stort ansvar bör läggas på byggföretagen för att pressa produktionskostnaderna och hitta metoder att bygga bostäder till rimlig kostnad. En möjlig väg är att arbeta med flexibla lösningar där den enskilde hyresgästen får möjlighet att vara med och påverka vilken standard som han eller hon vill ha, exempelvis små hyresrätter med enkel standard. En annan intressant utvecklingsmöjlighet, som förenar miljötänkande med god ekonomi, är att bygga flervåningshus i trä. Skanska har på Bo01 visat att det går att bygga flervåningshus i trä, där brandrisken inte är större än i andra hus, men där byggkostnaderna är lägre än vid byggnation med betong, stål och plast. Trä används ofta i småhus, men på grund av att tidigare byggnormer inte tillät byggande av flervåningshus i trä, ligger Sverige efter utvecklingen i exempelvis USA. Trots att Sverige är rikt på träråvara finns det därför en stor outnyttjad potential för trä som byggnadsmaterial. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att ta fram ett nationellt handlingsprogram för ökad användning av trä vid byggande.

7.2 Reformera hyressättningssystemet

Vid sidan av att få ner byggkostnaderna och utvecklandet av nya byggmetoder är ett väl fungerande hyressättningssystem avgörande för att det ska bli intressant att förvalta och bygga nya hyresbostäder. Den så kallade trepartsöverenskommelsen om utveckling av hyresboendet, som tecknats av organisationerna på bostadshyresmarknaden, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund och SABO, bör tjäna som en utgångspunkt för en nödvändig reformering av hyressättningssystemet. Inriktningen på reformeringen bör vara att göra bruksvärdessystemet mer flexibelt och fungera som det var tänkt när det infördes – ett system byggt på avtalsfrihet, men med ett starkt besittningsskydd.

Slopa allmännyttans hyresledande roll och gör de privata fastighetsföretagen och deras organisation till en reell och fullvärdig förhandlingspart i det kollektiva förhandlingssystemet. För istället över ansvaret till de lokala hyreskommittéer, med företrädare från både hyresgästföreningen, fastighetsägarföretagen och kommunala bostadsföretag, som bildats efter trepartsöverenskommelsen. Uppgifterna för dessa lokala kommittéer skall vara att komma fram till hur hyresgäster värderar lägenheters olika egenskaper, dvs. att bestämma objektiva bruksvärden i enlighet med de principer om bruksvärdet som gällde när bruksvärdessystemet infördes. Riksdagen bör besluta att slopa allmännyttans hyresledande roll och göra de privata fastighetsföretagen och deras organisation till en reell och fullvärdig förhandlingspart i det kollektiva förhandlingssystemet.

Undanta nyproduktion från bruksvärdessystemet. Den nuvarande tillämpningen av bruksvärdessystemet gör att byggherrar inte är benägna att bygga hyreshus. En viktig orsak till detta är att bruksvärdessystemet ger hyresgästerna möjlighet att redan efter sex månader få till stånd en prövning av hyran. För en fastighetsägare är detta en stor osäkerhetsfaktor. Hela kalkylen kan spricka om en inflyttningshyra som framstått som nödvändig och tillräcklig för ett projekt kan komma att sänkas. Efterfrågan på de nya hyreslägenheterna kan vara stor, men denna risk leder i många fall till att potentiella investerare istället väljer en mindre riskfylld bostadsrättsproduktion.

Detta syns tydligt i Stockholm där bara en bråkdel av de bostäder som nyproduceras är hyresrätter. Om det ska bli några nya hyreslägenheter byggda för alla som står i kö behöver hyrorna på nybyggda lägenheter bättre spegla efterfrågan. Centerpartiet anser därför att de hyresavtal som tecknas vid nyproduktion inte ska kunna omprövas i efterhand. Tillsammans med ett starkt besittningsskydd för hyresgästen handlar detta om att reformera bruksvärdessystemet, inte om att införa marknadshyror. Riksdagen bör besluta att undanta nyproducerade lägenheter från bruksvärdessystemet.

Skapa ett utrymme för individuell hyressättning, så att enskilda hyresgästers önskemål och krav på inflytande kan tillgodoses. Hyresgäster bör i mycket större utsträckning än idag ha möjlighet att välja utrustning och service i lägenheten liksom i huset eller fastigheten. Genom val av exempelvis utrustning, nivå på underhåll som ingår i hyran samt enskild debitering av vattenförbrukning och vald värmekomfort kan hyresgästen påverka sitt boende och sina boendekostnader.

Ett system med ökad flexibilitet för vad som ingår i hyran skulle framför allt vara betydelsefullt för unga människor, som många gånger efterfrågar möjligheter till enklare och billigare boende. Det finns anledning att poängtera de miljöskäl som finns i att införa enskild debitering av värme och varmvatten. När kostnader som har direkt koppling till boendets miljöpåverkan blir synliga och möjliga att påverka ger det ekonomiska incitament för den enskilde hyresgästen att vara sparsam. Riksdagen bör besluta att skapa ett utrymme för individuell hyressättning.

7.3 Studentbostäder

Även om en stor del av de hyresbostäder som byggs är specialbostäder för exempelvis studenter skulle nybyggnationen av studentbostäder behöva vara högre. Bostadssituationen för landets studenter är alarmerande. I våras stod 40 000 studenter i bostadskö landet runt, antingen för att de inte hade någon bostad alls, eller för att de ville byta. Vid höstens terminsstart var situationen om möjligt ännu värre. I Göteborg står 9 000 studenter står i kö för att få en bostad. För en tredjedel av dessa studenter är läget akut. ”De bor nu på en madrass hos en kompis, eller liknande, menar Anna Lasses vice ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).” (TT, 2001-08-31)

Centerpartiet anser att inriktningen på bostadspolitiken bör vara att helt komma bort från subventioner av olika slag. För att kunna minska bristen på studentbostäder är det dock fortfarande befogat med subventioner för studentbostäder. Dels mot bakgrund av det skriande behovet av studentbostäder, dels mot bakgrund av att investeringsbidrag till studentbostäder, till skillnad mot andra subventioner, visat sig fungera. För att investeringsbidrag för byggande av studentbostäder ska fungera bra behövs dock mer av långsiktighet, vilket man verkligen inte kan säga att regeringens politik på området har varit. Det förra investeringsbidraget infördes 1998 och fanns kvar till utgången av 1999 bara för att återkomma i en liknande form från och med sommaren 2000. Det nuvarande investeringsbidraget räcker till utgången av 2002. Sedan är det oklart hur det blir.

Resultatet av ryckigheten syns tydligt. Byggandet av studentbostäder har stått och stampat under lång tid. Men nu vill allt fler ha del av det statliga byggstödet till studentbostäder, enligt Boverket. Risken är att många av de planer på att bygga studentbostäder som finns idag kommer att läggas på is om investeringsbidraget inte förlängs.

Centerpartiet har varit kritiskt till regeringens famlande fram och tillbaka med investeringsbidrag för studentbostäder. Det bästa staten kan göra för att förbättra studenternas bostadssituation är att ha mer långsiktighet i investeringsbidragen. Då kan staten också kräva av kommun, näringsliv, studentbostadsföretag och högskola på respektive ort att agera långsiktigt, exempelvis genom att göra en gemensam planering 5–10 år framåt och bland annat titta på vilka områden det finns att bebygga. I Centerpartiets budget för perioden 2002–2004 görs en omfördelning inom utgiftsområde 18 så att investeringsbidraget för studentbostäder kan förlängas. Riksdagen bör besluta att förlänga nuvarande investeringsbidrag för studentbostäder.

8 Öka mångfalden

Vi har tidigare beskrivit hur viktig hyresrätten är för att skapa mångfald på bostadsmarknaden. Det finns dessutom en poäng i att mångfalden av upplåtelseformer för boende utökas. Idag finns två etablerade, lagreglerade upplåtelseformer – hyresrätt och bostadsrätt. Centerpartiet anser att en ny permanent upplåtelseform, kooperativ hyresrätt, bör införas. Poängen med upplåtelseformen kooperativ hyresrätt är att hyresgästerna tillhör en förening. De skall själva bestämma över sitt boende. Det främjar gemenskap, boendedemokrati, ansvarstagande och aktsamhet. Möjligheterna att påverka boendekostnaderna blir goda. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med en permanent lagstiftning för kooperativa hyresrätter.

Centerpartiet anser att bildandet av kooperativa hyresrätter bör stimuleras genom att i första hand ge kooperativa hyresrättsföreningar förköpsrätt vid försäljning av allmännyttiga hyreshus. I andra hand bör hyresgästerna få erbjudande att köpa sina lägenheter via en bostadsrättsförening.

En mångfald av upplåtelseformer ger människor valfrihet och självbestämmande. Centerpartiet anser att en lag som möjliggör tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter omedelbart bör införas. Syftet med innehav av en ägarlägenhet är att den skall kunna lagfaras och intecknas på i princip samma sätt som ett småhus. På det sättet skapas större trygghet för finansieringen.

Ägarlägenheter innebär att människor ges möjligheten att själva äga en lägenhet på samma sätt som en villaägare äger sitt hus. Med dagens regler kan man äga bostäder som sitter ihop på längden – radhus – men inte bostäder som sitter ihop på höjden i flerfamiljshus. För att möjliggöra ägarlägenheter måste dagens fastighetsbildningsbegrepp ändras. I dag måste en enskild fastighet stå på jord. Centerpartiet anser att det ska vara möjligt att skapa en enskild fastighet ovanpå en redan befintlig, en så kallad tredimensionell fastighetsbildning.

Möjligheter till tredimensionell fastighetsbildning är särskilt betydelsefulla när det är ont om byggbar mark, exempelvis i centrala lägen i större städer. Det öppnar möjligheter för att bygga bostäder uppe på befintliga affärs- eller kontorslokaler. Det är angeläget att regeringen snarast presenterar lagförslag i enlighet med tidigare av riksdagen fattat beslut, för införande av tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter. Detta bör ges regeringen till känna.

8.1 Fler bostadsrätter för ökad mångfald

Den svenska bostadsmarknaden är starkt segregerad, och segregationen har fördjupats under 1990-talet. Socialt utanförskap, hög arbetslöshet och svåra förutsättningar råder i delar av de större städerna. Boendesegregationen är omfattande och levnadsvillkoren i utsatta områden många gånger oerhört tuffa. Miljön i omgivningen riskerar vara hämmande för den personliga utvecklingen.

I denna mörka bild finns dock ett positivt inslag, och det är att familjer med utländsk bakgrund under 1990-talet tillträtt bostadsrättsmarknaden i snabb takt. Även om antalet personer med utländsk bakgrund som bor i bostadsrätt är betydligt lägre än antalet som bor i hyresrätt, kan man faktiskt tala om en relativ överrepresentation av personer födda i utlandet på bostadsrättsmarknaden. Enligt vår uppfattning handlar det om att vända utvecklingen. Vi strävar efter största möjliga aktiva medverkan från dem som bor och verkar i de utsatta bostadsområdena. Centerpartiet anser att en blandning av olika upplåtelseformer är eftersträvansvärd och att en större andel lägenheter borde omvandlas till bostadsrätter i de utsatta bostadsområdena. Med nuvarande lagstiftning riskerar denna positiva utveckling att stanna av och bostadsmarknaden bli än mer segregerad.

Genom regeringens centralstyrning vill staten sätta sig på kommunerna och på de människor som kan behöva ökad mångfald i boendet och kanske vill få äga sin lägenhet. Av bostadssociala skäl finns det anledning att uppmuntra snarare än att förhindra en övergång till bostadsrätt. För många människor utgör bostadsrätten en attraktiv boendeform. Bostadsrätten bygger på enskilt ägande i föreningsform med gemensamt ansvarstagande i demokratiska former. Det är således en boendeform som kan erbjuda ökat ansvar och engagemang. En sådan boendeform ska inte åläggas restriktioner.

Våren 1999 beslutade riksdagens vänstermajoritet om restriktioner som försvårade ägandet i bostadsrättsform. För att stärka den enskilde hyresgästens möjlighet att få äga sin bostad som bostadsrätt finns det en rätt för hyresgäster att före andra köpare förvärva den fastighet de bor i för ombildning till bostadsrätt. Tidigare räckte det med att en enkel majoritet av hyresgästerna anmälde sitt intresse för att ombildning. Efter ikraftträdandet av de nya reglerna i ombildningslagen krävs nu en kvalificerad majoritet. De nya reglerna innebär att valfriheten i boendet inskränks. Hyresgäster som vill äga sin bostad hindras på ett omotiverat sätt från detta.

I attraktiva områden är det sällan svårt att få en kvalificerad majoritet av hyresgästerna att anmäla intresse för ombildning. I områden som är mindre attraktiva och där fastigheterna innehåller många lägenheter kan det dock vara svårt att få minst två tredjedelar av hyresgästerna intresserade. Om regeringens syfte med de skärpta reglerna för intresseanmälan och ombildning var att förhindra attraktiva lägenheter i centrala områden att övergå i privat ägo har verkligheten visat att lagstiftningen inte fungerar, samtidigt som de skärpta reglerna minskar valfriheten i mindre attraktiva områden. Sammantaget finns det därför starka skäl att riva upp beslutet om skärpningar i reglerna för ombildning och intresseanmälan och återgå till tidigare regler i lagstiftningen.

Riksdagen bör besluta att 9 kap. 19 § bostadsrättslagen (1991:614) ska ges följande lydelse: En bostadsrättsförenings beslut att förvärva ett hus för ombildning av hyresrätt till bostadsrätt skall fattas på en föreningsstämma. Beslutet är giltigt, om hyresgästerna i mer än hälften av de uthyrda lägenheter som omfattas av förvärvet har gått med på beslutet. Dessa hyresgäster skall vara medlemmar i bostadsrättsföreningen. Vid beräkning av antalet lägenheter tillämpas 1 kap. 5 § andra stycket. Protokollet från föreningsstämman skall innehålla uppgift om hur rösterna har beräknats och hållas tillgängligt för hyresgästerna och ägaren av huset.

Riksdagen bör besluta att 3 § andra stycket i lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt ska ges följande lydelse: att hyresgästerna i mer än hälften av de uthyrda lägenheterna skriftligen har förklarat sig intresserade av en ombildning av hyresrätt till bostadsrätt, och att dessa hyresgäster är medlemmar i bostadsrättsföreningen,

9 Ekonomi i boendet

9.1 Sänk skatten på boende

En viktig anledning till att det byggs för lite i Sverige är att bostadssektorn är hårt beskattad. Tidigare subventionerades boendet; nu fungerar boendet i praktiken som en källa för skatteintäkter. Det stora skiftet skedde i samband med 1990 års skattereform. Sänkta inkomstskatter finansierades till stor del genom höjda indirekta skatter och avgifter som drabbade boendekostnaderna. Hyrorna höjdes realt med 40 procent i hela beståndet de följande åren och kostnaderna steg ännu mer för nybyggda bostäder. Om man till dessa höjda skatter på boendet lägger att subventionerna har trappats ned, är det inte svårt att förstå varför boendekostnaderna ökat dramatiskt. Idag går i genomsnitt en tredjedel av hushållens disponibla inkomster till boendet. Inget annat OECD-land har så höga boendekostnader. Centerpartiet anser inte att boendet kan reduceras till vilken skattekälla som helst, med huvudsaklig uppgift att ge tillskott till statskassan. Boendeskatterna måste sänkas.

Utgångspunkten för Centerpartiets förslag till skattesänkningar inom bostadsområdet är att människorna ska få lägre boendekostnader och att det skapas neutralitet mellan boendeformer. Vad som ovan anförts om behovet av sänkta skatter på boende bör ges regeringen till känna.

9.1.1 Slopa uttagsbeskattning på fastighetsarbete i egen regi

En stor del av 1990 års skattereform finansierades genom skatt på boendet. I finansieringen ingick bland annat att lägga moms på fastighetsförvaltning. Därtill lades en särskild skatt, en så kallad uttagsskatt, på företag som driver fastighetsskötsel i egen regi. Detta har bland annat drabbat många allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag, och leder till ökade hyreskostnader. Centerpartiet anser att uttagsskatten bör slopas. Då blir beskattningen av hyresboendet lägre och missgynnas inte i jämförelse med andra boendeformer. Förslag om att slopa uttagsskatten finns i Centerpartiets skattemotion (2001/02:Sk489).

Det finns också anledning att göra en generell utvärdering av den höjning av momsen på byggande som infördes i och med 1990 års skattereform. Bostadsbyggande är investeringar och därför finns det skäl att stimulera detta skattevägen. Sänkt moms på bostadsbyggande skulle inte bara dämpa kostnaderna för nyproduktion, utan hålla igen kostnadsutvecklingen för hela beståndet av bostäder. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att göra en generell utvärdering av den höjning av momsen på byggande som infördes i och med 1990 års skattereform.

9.1.2 Avskaffa fastighetsskatten på flerfamiljshus

Centerpartiet avvisar alla tankar på införa nya subventioner för att lösa problematiken med att det byggs för lite nya hyreslägenheter. Istället anser vi att de kvarvarande räntesubventionerna bör avvecklas. Samtidigt bör fastighetsskatten för flerbostadshus avskaffas. Fastigheter är ett arbetande kapital i fastighetsföretag och bör därför inte beskattas. Vinsten beskattas redan med bolagsskatt. Dagens system, där räntebidragen i princip är avvecklade och inte kan motivera en fastighetsskatt, innebär tillsammans med bolagsskatten att hyresfastigheter är utsatta för en dubbelbeskattning. Avskaffandet av fastighetsskatten för flerfamiljshus bör ske genom att skattesatsen sänks i den takt statens finanser så tillåter. Förslag om sänkt fastighetsskatt på flerfamiljshus presenteras i centerpartiets skattemotion (2001/02:Sk489).

9.1.3 Sänkt beskattning av småhus

Många människor drömmer om ett eget hus där man kan forma sin egen miljö. Idag bor 71 procent av alla barnfamiljer i Sverige i ett eget hus. När en familj investerar i sitt boende är det en av de största satsningar man gör. Under de första åren blir ofta ekonomin ansträngd. Politiska åtgärder som ändrar förutsättningarna kan stjälpa familjeekonomin.

Det senaste årets orolighet till följd av att frysningen av taxeringsvärdena slopats, är ett typexempel på hur man inte ska behandla människor. Politiken måste bli långsiktig så att människor kan planera sitt boende. Idag är boendekostnaderna för höga. Därför måste fastighetsskatten på småhus sänkas.

Dagens beskattning av småhus är närmast att betrakta som ett lotteri. Det hjälper inte med begränsningsregler, när taxeringsförfarandet inte ger någon rättssäkerhet. Den viktigaste åtgärden är därför att omedelbart frysa taxeringsvärdena på 1997 års nivå. För 2002 bör skattesatsen för småhus sänkas till 1,1 procent. I kombination med frysta taxeringsvärden innebär det att alla småhusägare får sänkt fastighetsskatt. Förslag om frysning av taxeringsvärden och sänkt skattesats finns i Centerpartiets skattemotion (2001/02:Sk489).

9.1.4 Reformera taxeringsförfarandet

Det är viktigt att åstadkomma ett taxeringsförfarande som ger rättvisa och rimliga taxeringsvärden. Detta är en viktig utgångspunkt eftersom taxeringsvärdena inte bara har betydelse för fastighets- och förmögenhetsskatt utan också för arvs- och gåvoskatt. Om staten genom Riksskatteverket får fram mera rättvisa och rimliga taxeringsvärden borde detta göra att bankerna skulle kunna upphöra med sina för kunden kostsamma värderingar. Rättvisa och rimliga taxeringsvärden är därför, alldeles oavsett om de ligger till grund för beräkning av olika skatter, viktiga som underlag vid långivning.

Dagens system för fastighetstaxering ger inte rättvisa och rimliga taxeringsvärden. Problematiken har kommit till ytan när frysningen av taxeringsvärdena upphörde vid årsskiftet. Vid sidan av det allvarliga i att många människor drabbas av kraftigt höjda boendekostnader är det synnerligen allvarligt att regeringen verkar blunda för att de uppenbara orimligheter i fastighetstaxeringen, som låg till grund för beslutet att frysa taxeringsvärdena, på intet sätt har förändrats.

Det handlar bland annat om bristfälliga eller icke representativa urval som ligger till grund för bestämningen av taxeringsvärden och om de särskilda problem som uppkommer i många attraktiva kustkommuner, där enstaka mycket höga köpesummor för sommarhus driver upp taxeringsvärdena för de fastboende.

9.1.4.1 Minska antalet värdeområden

En väldigt enkel åtgärd som bör genomföras är att minska antalet värdeområden. Idag finns 7 300 värdeområden. Detta stora antal leder till att få värdeområden uppnår det antal referensförvärv som behövs för att utgöra ett rimligt underlag för att fastställa ett marknadsvärde. I Göteborg fanns exempelvis cirka 2 000 referensförvärv fördelade på 153 värdeområden vid den taxering som genomfördes i november 2000. Det motsvarar i genomsnitt 13 förvärv per värdeområde. I många värdeområden landet över fanns inga referensförvärv alls.

Det stora antalet värdeområden gör att Riksskatteverket tvingas ”låna” ihop referensförvärv från olika värdeområden för att få ihop ett tillräckligt statistiskt underlag. Dessa så kallade prisutvecklingsområden är inte geografiskt sammanhängande, vilket leder till riktvärden som saknar förankring i verkligheten. Resultatet kan bli ”trappstegseffekter”, där taxeringsvärdena för hus som ligger på olika sidor av en gata räknas upp med olika procentsatser. Detta förfaringssätt främjar godtycke och fiskala intressen på rättvisans bekostnad. Till saken hör att beräkningen av ett värdeområdes riktvärde inte kan kontrolleras eller överklagas eftersom det inte är officiellt hur beräkningen gått till.

Centerpartiet anser att antalet värdeområden bör minskas till cirka 2 000 geografiskt sammanhängande värdeområden. Denna åtgärd skulle dramatiskt minska antalet orimliga trappstegseffekter. Därutöver bör lokala taxeringsnämnder införas för att garantera lokalkännedom när skattemyndigheten ska pröva inkomna besvär i samband med fastighetstaxeringen.

9.1.4.2 Låt inte extrema köpeskillingar påverka grannarna

Dagens system för beräkning av taxeringsvärden baseras på ett genomsnittligt värde av de referensförvärv som finns inom ett eller flera värdeområden. I den beräkningen rensas köpeskillingar som är låga i förhållande till det gamla taxeringsvärdet regelmässigt bort. Köpeskillingar som är väldigt höga i förhållande till det gamla taxeringsvärdet tas dock med utan urskillning. Detta förfaringssätt medför att omräkningstalen och därmed de nya taxeringsvärdena blir för höga.

För att få mer rättvisa taxeringsvärden anser Centerpartiet att marknadsvärdena borde beräknas med hjälp av ett medianvärde, där köpeskillingar i den undre och övre kvartilen regelmässigt räknas bort. Då skulle inte orimligt höga köpeskillingar påverka omräkningen av taxeringsvärdet för övriga fastigheter i värdeområdet. Om en stor andel av referensförvärven är fritidsfastigheter bör taxeringen för dessa ske separat, så att högt upptrissade priser på fritidshus inte slår igenom på de fastboendes taxeringsvärden.

Centerpartiet anser dessutom att det behövs förändringar vad gäller tidsintervall mellan taxeringstillfällena. Att enligt nuvarande regelverk göra en omräkning varje år mellan de allmänna fastighetstaxeringarna gör att småhusägare aldrig får möjlighet att planera sitt boende. Det skapar enbart oro. Vi anser att det är rimligt att göra allmän fastighetstaxering vart sjätte år och en enklare kontrollvärdering där emellan. Detta innebär att småhusfastigheter skulle taxeras vart tredje år.

Syftet med att bestämma taxeringsvärdena utgående från ett medianvärde är att inte låta extremt höga eller låga köpeskillingar slå igenom på övriga fastigheters taxeringsvärden. För att inte heller tillfälliga och kraftiga prisförändringar på bostadsmarknaden som helhet skall slå igenom på taxeringsvärdena, bör basen för de taxeringar som görs var tredje år vara ett medianvärde av de förvärv som skett under den föregående treårsperioden.

Förslag om att reformera taxeringsförfarandet genom att minska antalet värdeområden, skilja på taxeringen för fastboende och fritidsboende samt att beräkna taxeringsvärden som ett medianvärde av de förvärv som skett under den föregående treårsperioden presenteras i en särskild fastighetstaxeringsmotion (2001/02:Sk490).

9.1.5 Sänk skattesatsen

Vid den allmänna fastighetstaxeringen för småhus 2003 anser Centerpartiet att nuvarande fastighetsskatt ska slopas och ersättas med en schablonintäkt som beskattas som inkomst av kapital. Genom att ersätta fastighetsskatten med en beskattad schablonintäkt blir fastighetsbeskattningens koppling till avdragsrätten för räntor tydligare, eftersom räntekostnaderna dras av direkt mot schablonintäkten.

För 2003 ska schablonintäkten beräknas som tre procent av taxeringsvärdet, vilket med en kapitalskatt på 30 procent motsvarar en fastighetsbeskattning på 0,9 procent av taxeringsvärdet.

2004 behålls taxeringsvärdena på samma nivå som 2003 och schablonintäkten beräknas som 2,5 procent av taxeringsvärdet, vilket med en kapitalskatt på 30 procent motsvarar en fastighetsbeskattning på 0,75 procent av taxeringsvärdet.

En konsekvens av att införa en schablonintäkt är också att möjligheterna att tillgodogöra sig avdrag för utgiftsräntor ökar. I samband med 1990 års skattereform begränsades rätten att göra avdrag för räntekostnader. Enligt gällande regler erhålls skattereduktion för underskott i inkomstslaget kapital med 30 procent av den del av underskottet som inte överstiger 100 000 kronor och 21 procent för resten. För den som har höga räntekostnader innebär införandet av en schablonintäkt att full skattereduktion kan uppnås för en större del av utgiftsräntorna.

Möjligheten att dra av räntekostnader är betydelsefull framför allt för unga, högt belånade barnfamiljer. Därför anser Centerpartiet att denna avdragsrätt är viktig att försvara. Fastighetsskatt och ränteavdrag utgör en betydelsefull omfördelning mellan unga familjer med hög belåning och familjer som har en större eget kapital och lägre belåningsgrad på sina hus.

Att helt avskaffa beskattningen av småhus anser vi dock inte vara statsfinansiellt rimligt i konkurrens med andra angelägna skattesänkningar. Ett avskaffande av fastighetsskatten innebär rimligen också att rätten till ränteavdrag skulle försvinna. Det är helt enkelt svårt att motivera en bibehållen avdragsrätt för räntor om fastighetsskatten skulle avskaffas. Dels eftersom så stor del av räntekostnaderna bärs av småhusägare. Dels eftersom det skulle skapas orättvisa ekonomiska förutsättningar mellan dem som hyr respektive äger sina bostäder om fastighetsskatten avskaffas samtidigt som avdragsrätten bibehålls.

Förslag om införande av en beskattad schablonintäkt presenteras i Centerpartiets skattemotion (2001/02:Sk489).

9.1.6 Slopa förmögenhetsskatten

Förmögenhetsskatten utgör en tung utgiftspost för många småhusägare. Detta gäller särskilt för många äldre personer som amorterat ned sina lån. Nära 40 procent av denna förmögenhetsskatt tas ut på värdet av människors egna hem. Detta är orimligt. Den internationella rörligheten för kapitalet har ökat, och därför har det varit nödvändigt att befria huvudägare i aktiebolag från förmögenhetsskatt med hänvisning till att deras kapital är låst i deras stora företag, som fyller en viktig funktion för svenskt näringsliv och svensk arbetsmarknad. En situation där verkligt förmögna människor befrias från förmögenhetsskatt och mindre förmögna människor belastas med förmögenhetsskatt, är naturligtvis inte acceptabelt ur rättvisesynpunkt. Centerpartiet anser därför att förmögenhetsskatten successivt bör fasas ut ur det svenska skattesystemet. Ett första steg bör tas redan 2002 genom att slopa sambeskattningen. Nästa steg bör tas 2003 genom att endast halva taxeringsvärdet för småhus ska utgöra underlag för förmögenhetsskatt.

Förslag om att stegvis slopa förmögenhetsskatten presenteras i Centerpartiets skattemotion (2001/02:Sk489).

9.2 Bostadsbidragen

Hushållen idag består av färre personer än tidigare och en stor del är ensamhushåll. De som har allra knappast marginaler är ensamstående med barn, oftast mammor. Ensamstående har många gånger svårt att ha råd med eget boende. En allt större andel av nettoinkomsten går till utgifter för boende. Centerpartiet har sett till att ensamstående ungdomar under 29 år har kvar möjligheten att få bostadsbidrag. Det var ett viktigt beslut för att försöka stoppa utvecklingen mot att allt färre ungdomar kan flytta från föräldrahemmet och ta steget in i vuxenlivet. Centerpartiet anser att det är viktigt att individens kostnader för boendet långsiktigt sänks.

Parallellt med sänkta boendekostnader är det också viktigt att öka den disponibla inkomsten för människor med låga eller normala inkomster. Centerpartiet presenterar i sin skattemotion (2001/02:Sk489) ett förslag till inkomstskattereform som sänker såväl skatteuttag som marginaleffekter i låga inkomstlägen. Som en följd av detta kommer många människors behov av bostadsbidrag att minska. Vad som ovan anförts om att öka barnfamiljers disponibla inkomst och minska behovet av bostadsbidrag bör ges regeringen till känna.

10 Lokal boendepolitik och enklare regler

En oroande tendens i regeringens politik är en allt tydligare centralisering, där kommunerna ges allt mindre handlingsutrymme. Denna tendens finns även inom bostadspolitiken. Centerpartiet anser att det är principiellt fel när regering och riksdag med lagstiftning försöker styra de lokala beslutsfattarna, eftersom ett sådant förfarande inskränker den kommunala självbestämmanderätten. Vid sidan av denna principiella hållning finns det också rent praktiska förhållanden som gör att en lokalt utformad bostadspolitik fungerar bäst. Ett sådant förhållande är att dagens bostadsmarknad ser mycket olika ut i landet.

Ett exempel på regeringens försök till centralstyrning inom bostadspolitiken är den så kallade stopplagen som infördes 1999. Syftet med lagen var att genom vissa sanktionsmedel avhålla kommuner från att avhända sig sina kommunala bostadsbolag. Stopplagen medför att kommuner som säljer sina bostadsbolag straffas med minskade statsbidrag. Centerpartiet har motsatt sig såväl införandet som den förlängning av stopplagen som beslutats under våren 2001.

Centerpartiet anser att allmännyttan har en viktig roll att fylla för bostadsförsörjningen. Allmännyttans bostäder utgör en resurs för att skapa en bas i bostadsbeståndet, som kan komma den breda allmänheten till del. En generell avyttring av bostadsbolagen är inte eftersträvansvärd ur bostadssocial synpunkt och får inte bli ett självändamål.

Den kommunala självstyrelsen är djupt rotad i vårt land. Det är på den kommunala nivån som man bäst känner de lokala behoven och förutsättningarna. Centerpartiet slår vakt om den kommunala självstyrelsen. Vi vill decentralisera makten, öka demokratin och medborgarinflytandet genom att föra besluten närmare de människor som berörs av besluten.

Stopplagen innebär ett allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Den begränsar också allvarligt möjligheterna att på lokal nivå forma boendemiljön utifrån lokala förutsättningar och efter de boendes egna önskemål och påverkansmöjligheter. Allmännyttans bostadsföretag ägs av kommunerna. Det är kommunpolitikerna själva, som utan regeringens klåfingrighet, ska svara för och besluta innehav, utformning och ägande. Det är en central del i det kommunala självstyret att de folkvalda kommunpolitikerna har uppdraget och förtroendet att handha de kommunala bostadsföretagen.

Centerpartiet har även tidigare kritiserat förslag om införande av regler som innebär att allmännyttiga bostadsföretag som säljer ut en viss del av beståndet blir bestraffade. Det kan i kommuner finnas ett behov av att sälja ut en del av det allmännyttiga bostadsbeståndet, för att stärka det övriga beståndets långsiktiga livskraft, omstrukturera bostadsområden, komplettera valfriheten för de boende mellan olika besittningsformer, förbättra boendemiljön och tillgodose rätten för dem som vill att få äga sin bostad. Regeringens ingrepp i den kommunala självstyrelsen är oacceptabelt. Kommunernas olika förutsättningarna och förhållanden gör dessutom att regeringens förslag får mycket olika effekter för kommunerna. Riksdagen bör besluta att upphäva den så kallade stopplagen.

Det är inte en statlig uppgift att fatta beslut om handhavandet av de kommunalt ägda bostadsföretagen. Sådana ställningstaganden måste i stället göras i kommunerna, mot bakgrund av förhållandena i det enskilda fallet och på det sätt den demokratiskt valda kommunmajoriteten finner lämpligt. Därför är det uppseendeväckande att regeringen i sin regionalpolitiska proposition 2001/02:4, En politik för tillväxt och livskraft i hela landet, öppnar för att staten via Vasallen AB ska kunna gå in och förvärva kommunala bostäder. Först stiftar riksdagsmajoriteten lagar som medför att nödvändig omstrukturering förhindras eller åtminstone försvåras. Sedan ska uppenbarligen kommunpolitiker vara glada för att staten är beredd att köpa de bostadshus som stopplag och misslyckad regionalpolitik lagt en kall hand över.

Egentligen borde det vara självklart att regeringen inte ska försöka centralstyra den lokala bostadspolitiken. Rollfördelningen mellan stat och kommun i bostadspolitiken, där staten har ansvar för regelverk, finansieringsfrågor och beskattning och kommunerna har ansvar för planering, bostadsförsörjning och tilldelning av mark, är i detta avseende glasklar. Problemet är uppenbarligen att ansvarsfördelningen är positiv, dvs reglerar vad staten respektive kommunerna ska göra inom bostadspolitiken. För att få ett mer stabilt maktförhållande bör man komplettera denna ansvarsfördelning med regler om vad staten respektive kommunerna inte ska göra.

10.1 Enklare regler

Byggande och boende i Sverige är av tradition en genomreglerad samhällssektor. Det är inte länge sedan vi hade en detaljreglering där måtten på hatthyllan var förutbestämt. Nuvarande byggregler talar mera om vilka funktioner som ska vara uppfyllda. Det är ett steg åt rätt håll, men fortfarande finns det ett omfattande regelverk som styr människors boende. Regelverket gör boendet till ett komplext område för både politiker, näringsidkare och boende, vilket i sin tur gör att bostadsmarknaden saknar den dynamik som kännetecknar en marknad som kan tillgodose människors varierande behov och önskemål.

När plan- och bygglagen infördes gavs möjligheter till ett mer flexibelt regelsystem. Begreppet områdesbestämmelser infördes för att möjliggöra såväl sänkta som skärpta krav på bebyggelses utformning. Trots att det nu är över tjugo år sedan plan- och bygglagen beslutades har mycket blivit vid det gamla. Möjligheterna som finns till förenklingar har inte tagits till vara fullt ut i kommunerna. Flexibiliteten som eftersträvades har i stor utsträckning uteblivit. Det är därför dags att göra en utvärdering av hur möjligheterna till flexibilitet har tagits till vara i den kommunala planeringen, för att därefter se vilka åtgärder som bör vidtas. Utvärderingen bör också se över möjligheterna att göra planprocessen enklare och snabbare, så att tiden från projektidé till byggstart kan kortas ned. Boverket bör ges ett sådant utvärderingsuppdrag. Riksdagen bör begära att regeringen utvärderar hur plan- och bygglagens möjligheter till flexibilitet har tagits till vara i den kommunala planeringen och hur planprocessen kan förenklas.

Centerpartiet anser att det ska råda en stor valfrihet när det gäller utformningen av den lokala kommunala bostadspolitiken och för bostadsområdenas utformning och sammansättning. Staten ska inte centralstyra samhällsplaneringen. Det är kommunmedborgarna och deras förtroendevalda som tillsammans ska utforma sitt lokalsamhälle. Den nuvarande strandskyddslagen är ett bra exempel på en lag som är skapad ur ett Stockholmsperspektiv. Strandskyddet hämmar en positiv utveckling på flera håll i landet. Det finns områden där det behövs ett strikt strandskydd men samtidigt finns det områden i landet där ett förändrat strandskydd skulle vara till gagn för utvecklingen i hela bygden. Centerpartiet anser att nuvarande utformning av strandskyddet bör förändras. Genom att tillåta byggnation i strandnära miljöer generellt, och låta varje kommun själv avgöra vilka strandområden som skall vara skyddade, kan fler attraktiva boendemiljöer skapas, samtidigt som det finns möjlighet att stärka strandskyddet i hårt exploaterade områden. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad som ovan anförts om att reglerna för det lokala strandskyddet skall utformas på kommunal nivå.

11 Trygga och hälsosamma livsmiljöer

En god livsmiljö är en avgörande faktor för människors välbefinnande och livskvalitet. Möjligheten att andas ren luft, vara i miljöer fria från buller samt att ha möjlighet att vistas i grönområden är kvaliteter som måste uppfyllas såväl i storstäder som på landsbygden. Hotas miljön minskas människors möjlighet till självbestämmande. Centerpartiet anser att det är angeläget att bevara och skydda städernas grönområden från exploatering. Dessa områden är en oas för många som bor och verkar i städerna.

En god miljö såväl inomhus som utomhus är en förutsättning för att människor ska må bra och känna livskvalitet. I många bostadsområden syns idag tecken på sämre hälsa. Allergier, överkänslighet mot olika ämnen som fortfarande återfinns i byggmaterial, dålig luft, bristfälliga ventilationsmöjligheter, bullerskador, vantrivsel m.m. skapar inte det trygga samhälle som vi alla vill ha. Ett betydande hälsoproblem beror på höga radonhalter i bostäder. Centerpartiet har uppmärksammat detta hälsoproblem och därför anslagit större medel till den fond där småhusägare kan ansöka om medel för att åtgärda radonproblem i sina bostäder. I det fortsatta arbetet med att minska radonhalterna i bostäder är det angeläget att dra nytta av de förslag som Radonutredningen presenterat. Vad som ovan anförts om betydelsen av en god inomhusmiljö bör ges regeringen till känna.

En grundläggande förutsättning för att människor ska kunna känna livskvalitet i boendet är att boendemiljön är trygg. Sverige har traditionellt uppfattats som ett tryggt land. Denna uppfattning visar sig allt oftare vara en ren myt. Undersökningar visar att det är många människor, särskilt kvinnor och unga, som känner oro eller rädsla i boendet. Därför är det viktigt att ha dessa grupper som en utgångspunkt i arbetet med att skapa tryggare boendemiljöer. Kommunerna bör i sin planeringsprocess systematiskt gå igenom alla åtgärder som kan genomföras för att kvinnor och ungdomar ska känna trygghet där de bor. Ett första steg kan vara att lyssna på vad kvinnorna och ungdomarna har att säga om var och när de känner sig otrygga. Åtgärderna kan handla om utformningen av den fysiska miljön och att kvinnor och ungdomar som känner sig utsatta lätt kan få den hjälp och det stöd de behöver.

Ett viktigt förebyggande arbete är att planera bostadsområden som motverkar kriminalitet. Sterila, storskaliga och anonyma bostadsmiljöer fungerar som en katalysator för vandalism och skadegörelse i alla former. Vi är övertygade om att det går att skapa ökad trygghet i bostadsområdena om man planerar varma och välkomnande miljöer. Det går att göra oerhört mycket för att förvandla anonyma sterila gårdar och gator till levande och trygga miljöer. Det är viktigt att de boende själva får möjlighet att föreslå förändringar och medverka i genomförandet. Centerpartiet anser att brottsförebyggande aspekter alltid bör tas med i såväl planeringen av bostadsområden som samhällsplanering i övrigt. Vad som anförts om att brottsförebyggande aspekter måste tas med vid all samhällsplanering bör ges regeringen till känna

11.1 Förnyelse av bostadsmiljön

Det är inte bara nya bostäder som behövs. För att skapa trygga och hälsosamma livsmiljöer behöver många befintliga bostadsmiljöer förbättras. Det gäller särskilt de så kallade miljonprogramsområdena. Många kommuner har inlett eller genomfört väsentliga miljöförbättringar inom dessa områden, men mycket återstår. Centerpartiet anser inte att staten ska detaljreglera någon ombyggnad. Det är fastighetsägarna och de boende som måste vara pådrivande för en förändring. Staten har ett ansvar för att det utarbetas en konkret strategi för förnyelse och för att lyfta fram goda förebilder. Boverket bör ges i uppdrag att konkretisera hur detta ska ske.

Ett område som särskilt måste beaktas då man förnyar och förändrar i bostadsområden och stadsmiljö är de handikappades situation. På många håll görs goda insatser för ökad handikappanpassning. Mycket återstår att göra bl.a. genom så enkla saker som att fasa av trottoarkanter.

Centerpartiet vill betona att det ställs kvalitetskrav, både fysiska och sociala, för en bra bostadsmiljö. Vid nybyggnation uppfylls oftast rimliga sådana krav. Svårigheterna är framförallt att tillfredsställa sådana kvalitetskrav i äldre miljöer och alldeles speciellt i en del förortsområden. Det är speciellt viktigt att ta till vara önskemål och synpunkter från dem som bor i det aktuella området. Det är de som även i fortsättningen skall utnyttja området och bostäderna.

I stadsmiljön är det av speciell betydelse att grönområden och parker inte reduceras. De har en stor betydelse för människors välbefinnande och trivsel. I vissa fall är det ändå nödvändigt att för annat ändamål utnyttja ett stycke parkmark. Det är då angeläget att detta inte sker på ett sådant sätt att nettoarealen parkmark minskar. Det bör därför finnas möjlighet att ställa krav på kompensationsmark då parkmark tas i anspråk för andra ändamål. Vad som ovan anförts om förnyelse av bostadsmiljön bör ges regeringen till känna.

11.2 Bevarandefrågor

I arbetet för att ge en byggnad eller ett område ett lagstadgat skydd finns ett antal lagar att tillgå. Enstaka byggnader och bebyggelsemiljöer kan enligt kulturminneslagen byggnadsminnesförklaras. Den lagen ger den starkaste formen av lagskydd. Miljöbalken gör det möjligt att peka ut unika kulturmiljöer som är av riksintresse. Plan- och bygglagen ger vidare kommunerna möjligheter att peka ut värdefulla kulturmiljöer vars skydd kan preciseras i detaljplaner och områdesbestämmelser. Det är av största vikt att alla intressenter, inte bara myndigheter och stora aktörer, ges möjlighet att delta i samråd och påverkan.

Endast ett fåtal byggnader och bebyggelseområden från tiden efter andra världskriget är i dag lagskyddade. Det bör därför snarast göras en inventering av efterkrigstidens bebyggelse för att få en översikt över även dessa årtiondens värdefulla bebyggelse.

För att skydda värdefulla naturmiljöer utanför stadsområden finns lämpliga laginstrument. Däremot finns det ett behov av ökade anslag för naturreservat och nationalparker.

I stadsmiljö kan nu genom Centerpartiets tidigare insatser värdefulla naturmiljöer skyddas genom inrättande av nationalstadsparker. Behovet av nationalstadsparker bör inventeras. Samtidigt kan vi konstatera att innebörden av institutet nationalstadspark behöver bli mer känt, så att allmänheten kan uppmärksamma det positiva innehållet.

Institutet nationalstadspark täcker dock inte hela det lagtekniska behovet. Ytterligare instrument för skydd av grönområden i stadsmiljö bör övervägas. Det behövs ett ytterligare institut för mindre områden där skyddet kan skrivas i stadsplanebestämmelserna, men skyddet ska inte kunna undanryckas genom en enkel stadsplaneändring. Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram förslag om ett institut för skydd av mindre grönområden i stadsmiljö i enlighet med vad som ovan anförts.

Arkitekturen har också stor betydelse för bevarande och utvecklande av stadsmiljöer. Arkitekturen förenar en praktisk, konstruktiv och funktionell sida med en estetisk, harmonisk och symbolisk. Utöver att ge den grundläggande uppgiften att ge skydd och värn hör till arkitekturens värden också att skapa rumslig orientering och ordning.

I vårt land finns på många håll olika sorters hus och kulturella boendemiljöer. De olika funktioner, som har funnits och stundtals finns kvar, speglas i bostadshus, skolhus, handelsbodar, kraftverk, småindustribyggnader m.m. All denna variationsrikedom utgör vårt byggda kulturarv – ett arv som vi alla kan ta del av, men som också behöver omvårdnad och rätt omvårdnad. Därför är det angeläget med ett nationellt handlingsprogram för att bevara de mångfacetterade kulturmiljöer och byggnader som finns i vårt land. Riksdagen bör besluta ge regeringen i uppdrag att ta fram ett nationellt handlingsprogram för att bevara de mångfacetterade kulturmiljöer och byggnader som finns i vårt land.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 4 oktober 2001
Agne Hansson (c)
Birgitta Carlsson (c)	Margareta Andersson (c)
Rolf Kenneryd (c)	Kenneth Johansson (c)
Lena Ek (c)	Rigmor Stenmark (c)