Bostads- och markpolitiken m. m. (Motion 1984/85:2707 Ulf Adelsohn m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1984/85:2707

Ulf Adelsohn m. fl.

Bostads- och markpolitiken m. m.

1 Valfrihet i boendet

1.1 Ägande ger valfrihet

Utgångspunkter för moderat mark- och bostadspolitik är bostadskonsumenternas
valfrihet och respekt för den enskilda äganderätten. Ägande ger
personligt oberoende och frihet men kräver också ansvar. Det är därför
Europarådets konvention om de mänskliga fri- och rättigheterna innefattar
skydd för den enskilda äganderätten.

All erfarenhet visar att enskilt ägande är den mest effektiva formen för
förvaltning av bostäder. Det är därför så många, även bland dem som i dag
bor i hyresrätt, vill äga sin bostad. Detta är ett skäl till varför vi moderater vill
införa ägarlägenheter och underlätta för hyresgäster som så önskar att
förvärva den lägenhet de bor i.

Spridning av ägandet medför också en spridning av makt. Den decentralisering
som härigenom skapas leder till bättre maktbalans i samhället.
Demokratin stärks.

Stat och kommun har ansvar för att även hushåll med låg inkomst eller stor
försörjningsbörda har möjlighet att bo bra. Det är en viktig förutsättning för
att motverka sociala problem.

1.1.1 Socialistisk bostadspolitik

Dagens bostadsbyggande planeras, styrs och genomförs i stor utsträckning
av stat och kommun. Samhället har ett finmaskigt nätverk av regler som styr
både producenterna och konsumenterna på bostadsmarknaden.

Genom sitt planmonopol bestämmer kommunerna var det skall byggas
inom kommunen. Bostadsförsörjningslagen ger kommunerna mycket vida
befogenheter när det gäller åtgärder för att främja bostadsförsörjningen.

Kommunfullmäktige antar årligen bostadsförsörjningsprogram. Dessa
program anger hur mycket kommunen anser skall byggas och var det skall
ske. Dessutom regleras fördelningen mellan hyres- och bostadsrätter resp.
ägda småhus. Många kommuner anger t. o. m. vilka byggherrar som skall
bygga.

Markvillkoret, som infördes 1974, innebär att statliga lån för ny- och
ombyggnad endast beviljas om marken förvärvats från kommun eller
landstingskommun. Undantag gäller på vissa villkor för småhus, som skall
bebos av sökanden. Markvillkoret ger kommunerna möjlighet att styra mark

1 Riksdagen 1984/85.3 sami. Nr 2707-2710

Mot. 1984/85:2707

till de byggherrar sorn kommunen vill gynna. Markvillkoret ger också
kommunerna avgörandet över vem som skall få bygga eller bygga om hyresoch
bostadsrättsbostäder. För projekt på mark som ej förvärvats av
kommunen kan lånebeslut stoppas eller släppas fram helt enligt kommunens
bedömning, såvida det ej gäller egnahem. För dessa ger borgenskravet dock
samma kommunala handlingsutrymme.

Genom det s. k. konkurrensvillkoret, som infördes samtidigt med markvillkoret,
har kommunerna ytterligare styrinstrument. Det innebär att statliga
bostadslån endast utgår om byggnadsarbetena upphandlas genom infordrande
av anbud, vilket bl. a. innebär att en byggherre inte själv kan bygga ett hus
för egen förvaltning. Huset måste upphandlas genom anbud från konkurrenterna
på marknaden.

Kommunen kan även utnyttja sin möjlighet till förköp genom att träda in i
köparens ställe vid en fastighetsförsäljning.

När det gäller ny- och ombyggnad sätter byggnadslovsprövningen gränser
för hur projekt får utformas. Det gäller såväl en bostadsfunktionell som
byggnadsteknisk granskning enligt byggnadsstadgan, en rad övriga lagar och
svensk byggnorm.

Bostadsprojekt som fått byggnadslov är berättigade till bostadslån och
räntebidrag på vissa villkor. Kommunernas förmedlingsorgan tillstyrker eller
avstyrker ansökningar om lån och bidrag innan de överlämnas för länsbostadsnämndernas
prövning.

I bostadsfinansieringsförordningen finns en rad bestämmelser som måste
uppfyllas för att lån och bidrag skall utgå. Färdigprojekterade områden kan
därför på denna grund bli föremål för omprojektering och överarbetning.
Sedan får ärendet gå igenom de byråkratiska kvarnarna ytterligare en gång.
Hur mycket denna hantering ökar kostnaderna för bygget är det ingen som
vet.

Den socialistiska bostadspolitiken präglas av hård detaljreglering och
styrning, ständigt ökande subventioner och brist på valfrihet i boendet.

1.1.2 Moderat bostadspolitik

Moderata samlingspartiet har med skärpa kritiserat den socialistiska
politik, där äganderätten successivt urholkats, där allmännyttiga bostadsföretag
favoriseras genom statliga låne- och skattebestämmelser och kommunala
subventioner, där enskild bostadsrätt diskrimineras och människornas
inflytande och fria val systematiskt minskas.

Vi moderater vill gå motsatt väg. Vi vill göra det lättare att välja bostad och
upplåtelseform. Låne- och skatteregler skall vara neutrala. Realisationsvinstreglerna
skall vara utformade så att de inte försvårar byte av bostad.
Den nya fastighetsskatten skall avskaffas. Äganderätt ger störst inflytande.
För att göra det möjligt för fler att äga sin bostad vill vi att man skall kunna
äga sin lägenhet även om man bor i flerfamiljshus. Sparande till egen bostad

Mot. 1984/85:2707

bör främjas. Den kommunala förköpsrätten skall avskaffas. Härigenom blir
det lättare för alla att förverkliga sina önskemål.

Nyproduktionens ringa andel av det totala bostadsbeståndet i framtiden
gör att omsättningen på bostadsmarknaden kommer att spela en betydligt
större roll än tidigare. Förekomsten av olika regler för skilda upplåtelseformer
samt olika regleringar och förbud försvårar byte av bostad. Människor
skulle säkert flytta oftare om vi hade en fungerande bostadsmarknad. Man
kan tänka sig att flytta från den hyreslägenhet man skaffade sig under
ungdomsåren till ett småhus när man fått barn, vidare till bostadsrätt när
antalet familjemedlemmar åter minskar, för att kanske till slut återvända till
en hyreslägenhet med dess högre servicenivå.

I dagens situation bör bostadspolitiken inriktas på att öka rörligheten på
bostadsmarknaden. En fungerande bostadsmarknad förutsätter att de boende
får större möjligheter att förverkliga sina personliga önskemål. Detta kan
åstadkommas endast med ett större utrymme för prisbildning och marknadskrafter.
Ett marknadsorienterat hyressättningssystem skall därför införas.

Efterfrågan på bostäder i centrala lägen är mycket stor. Den kan delvis
tillgodoses om möjligheterna att inreda tomma vindar underlättas. Detta
kräver bl. a. ändringar i lånebestämmelserna.

Genom att avskaffa de s. k. mark- och konkurrensvillkoren förstärks
konkurrensen mellan olika bostadsproducenter och förvaltare, vilket gagnar
konsumenternas valmöjligheter. Hyresgästernas riksförbunds förhandlingsmonopol
skall avskaffas. De enskilda hyresgästerna måste få ovillkorlig rätt
att själva förhandla i alla frågor med sin hyresvärd. Vill hyresgästerna bli
företrädda av någon hyresgästorganisation måste organisationen ha fullmakt
från varje hyresgäst. Den som vill bygga och bo i glesbygd skall ha rätt att
göra det om inte kommunen kan visa att detta är direkt olämpligt.

Bostadsfinansieringssystemet måste reformeras. Låne- och skattereglerna
skall utformas så att de inte styr valet av boende- eller ägandeform. Det är av
samhällsekonomiska skäl helt nödvändigt att de omfattande generella
räntesubventionerna reduceras och på sikt avvecklas. Ett nytt bostadsfinansieringssystem
måste införas. För att detta skall kunna genomföras krävs att
medborgarna får behålla en väsentligt större del av sin bruttoinkomst än i
dag. Vi förordar bl. a. att den nyligen införda fastighetsskatten avvecklas och
att marginalskatten på sikt för flertalet inkomsttagare skall uppgå till högst
40 %.

För att kunna begränsa boendekostnaderna måste nuvarande kostnadsdrivande
byråkrati avvecklas.

Den förändring av mark- och bostadspolitiken som vi moderater förordar
syftar till att stärka äganderätten och den enskilde medborgarens rättigheter
samt öka möjligheten för alla att avgöra hur de själva skall bo.

1* Riksdagen 1984185.3sami. Nr2707-2710

Mot. 1984/85:2707

1.2 Avreglering av bostadsmarknaden

Bostadssektorn är det område där offentlig reglering, byråkrati, generella
och selektiva subventioner fått störst utbredning. Det är därmed en sektor
där avreglering och avveckling av subventioner är särskilt angelägen.

Moderata samlingspartiet driver en konsekvent politik mot krångel och
regleringar. Ett exempel på detta är kravet på sänkta skatter och ett enklare
skattesystem. Andra exempel på antibyråkratisk politik är arbetet för att
ersätta de många selektiva ingripandena i näringslivet med generella
åtgärder och att bryta offentliga monopol.

Grunden för ett reformprogram är strukturella förändringar inom den
offentliga sektorn. Redan gjorda åtaganden måste genomgå en hård
omprövning. Varje offentlig verksamhet måste kunna motiveras mycket
starkt för att inte bli föremål för bantning eller överföring till den enskilda
sektorn. Många viktiga uppgifter löses lika bra eller bättre i privat regi.

Följande metoder för att begränsa den offentliga sektorn är tänkbara:

- Privatisering genom försäljning till andra enskilda intressen.

- Privatisering genom att personalen tar över.

- Rationalisering och/eller överföring till annan myndighet.

- Avreglering.

- Avveckling.

Inom bostadssektorn finns ett flertal verksamheter som bör ses över i detta
sammanhang.

Det statliga bostadslånesystemet innehåller ett nätverk av regleringsmekanismer.
För att få statliga lån ställs speciella krav på standard och utformning
av bostäderna. Därav följer att producenterna bygger på det sätt som ger
optimalt belåningsvärde. Detta är fel från bostadspolitisk synpunkt. Bostädernas
utformning, standard och utrustning skall självfallet bygga på
konsumenternas önskemål och inte på vad som ger bästa belåningsvärde.

I avsnitt 2.2 nedan föreslår vi att bostadslångivningen överförs till
kreditmarknaden och att räntebidragen på sikt avvecklas. Under en övergångstid
skall schabloniserade räntebidrag utgå.

Med ett sådant system kan i stort sett den hantering som i dag ligger på
bostadsstyrelse och länsbostadsnämnder slopas. Härmed öppnas en möjlighet
att kraftigt banta dessa organ.

I den av statens planverk utarbetade Svensk Byggnorm (SBN) blandas
bindande föreskrifter med råd och exempel. Varje år kan massmedia
redovisa fall där de kommunala byggnadsnämnderna utnyttjat sin ställning
genom att kräva lösningar i enlighet med byggnormens råd och exempel.
Dessutom är nu gällande bindande föreskrifter alltför omfattande och
detaljrika. Enligt vår uppfattning bör SBN ersättas med enkla tekniska
funktionskrav och ett fåtal bindande bestämmelser. Ansvaret kan ligga
direkt på riksdag eller regering.

Mot. 1984/85:2707

Statens planverk bedriver en typgodkännandeverksamhet. Denna skall
täckas med inkomster från uppdragsgivarna. Så sker ej i dag. En lång rad
produkter typgodkänns, alltifrån sopskåp och dörrar till hela typhus. Det
finns inget som säger att denna verksamhet måste bedrivas av en statlig
myndighet. Den skulle kunna privatiseras, exempelvis genom ett auktorisationsförfarande.

Statens planverks information till kommunerna skulle med fördel kunna
överföras till länsstyrelserna och därmed komma närmare kommunerna. De
senare bedriver i dag en omfattande översiktlig planering i samråd med bl. a.
länsstyrelsen. Någon ytterligare fysisk riksplanering behövs inte. Mot denna
bakgrund anser vi att statens planverks verksamhet till en del skall avvecklas,
till en del privatiseras och till en del överföras till andra myndigheter och
departement. På så sätt kan statens planverk avskaffas.

Svensk forskningspolitik har under en lång tid präglats av en tendens till
ökad sektorisering. Myndighetsinflytandet har givits ökad tyngd på de
vetenskapliga bedömningarnas bekostnad. Det har påverkat forskningskvaliteten
negativt. Enligt vår uppfattning måste högskolan ges en vidgad roll
inom byggforskningen.

Byggforskningsrådet (BFR) som institution bör under kommande femårsperiod
starkt minskas (eller möjligen t. o. m. avvecklas). Ansvaret för den
relevanta verksamhet rådet bedriver bör överflyttas på andra huvudmän.
Övrig verksamhet skall läggas ned. Högskolan bör ges ett ökat inflytande
över byggforskningen. En del av byggforskningsrådets medel kan direkt
överföras till fakultetsanslagen.

Den samhällsvetenskapliga forskning som byggforskningsrådet och statens
institut för byggnadsforskning (SIB) i dag bedriver bör överföras till
humanistisk-samhällsvetenskapligaforskningsrådet. SIB:sövriga byggforskningsverksamhet
kan antingen organiseras i aktiebolagsform och bedrivas i
privat regi eller läggas direkt under de tekniska högskolorna.

1.3 Olika upplåtelseformer

Bostadsproduktionen har under efterkrigstiden inte anpassats till konsumenternas
efterfrågan. Politiker och bostadsbyråkrater har bestämt var, när
och hur det skall byggas. En rad opinionsundersökningar visar att en stor
majoritet av svenskarna vill bo i egna småhus, medan endast ett fåtal vill bo
hos allmännyttiga bostadsföretag. Sverige har redan i dag en högre andel
bostäder i hyreshus än andra västeuropeiska länder. Socialdemokraterna
fortsätter trots detta att prioritera flerfamiljshus i nyproduktionen, främst
inom den s.k. allmännyttan.

Under 1984 påbörjades enligt preliminära uppgifter från SCB 31 000
lägenheter. Motsvarande siffra för 1983 var 38 000. Sedan regeringsskiftet
har antalet påbörjade småhus minskat med 40 % och antalet påbörjade
flerbostadshus varit i stort sett oförändrat. I budgetpropositionen förutses en

Mot. 1984/85:2707

ytterligare minskning av bostadsbyggandet med 20 % under 1985-1990.

I detta sammanhang bör noteras att produktionskostnaden per kvadratmeter
för lägenheter i flerbostadshus hittills överstigit produktionskostnaderna
för småhus.

Utvecklingen för olika hustyper framgår av följande diagram.

Fördelning inom befintligt bestånd
ANTAL BOSTÄDER, tusental

1945 1960 1975 1980

46 %	53 %	58 %	56 %
54 %
47 %
44 %
42 %

Flerbostadshus

Småhus

2102 2675 3530 3669

Källa: SCB

Antal inflyttningsfärdiga lägenheter
Tusental

55 54 55 51 52

26 '

28 '

31 %

34 %

45 43 38

47 %

49 '

Flerbostadshus

Småhus

72 1

69 1

66 1

53 %

1977 78 79 80 81 82 83 84

Källa: NBD

1.3.1 Ägarlägenheter
Oavsett om man vill bo i en- eller flerfamiljshus skall man ha möjlighet att
välja upplåtelseform. Det är i dag möjligt att hyra bostäder i villor, radhus,
kedjehus och flerfamiljshus. Däremot är det inte tillåtet att köpa och äga sin

Mot. 1984/85:2707

lägenhet, om man föredrar att bo i flerfamiljshus. Mer än hälften av landets
bostadsbestånd är härigenom stängt för den som vill äga sin bostad. Detta är
enligt vår uppfattning ytterst otillfredsställande. Införandet av ägarlägenheter
är en förutsättning för att man skall kunna tala om valfrihet för
bostadskonsumenterna.

Bostadsägaren har ett avgörande inflytande och ansvar för sin bostad.
Innehavaren av en ägarlägenhet får vidta de åtgärder han önskar när det
gäller bostadens inre utformning. Genom egna arbetsinsatser kan han sänka
boendekostnaderna.

Lägenhet med äganderätt skall likställas med annan fast egendom, vilket
bl. a. innebär att ägaren kan överlåta eller pantsätta lägenheten.

Den som äger sin bostad tvingas oftast avstå från annan konsumtion därför
att bostadsägande innebär ett kontinuerligt sparande; ett sparande som inte
bara är bra för den enskilde utan också värdefullt från samhällsekonomisk
synpunkt.

Direkt ägande av lägenhet i flerbostadshus är mycket vanligt i andra
europeiska länder. Erfarenheterna därifrån visar att det fungerar bra. I flera
länder ökar andelen bostäder upplåtna med äganderätt. 11, ex. Storbritannien
genomförs ett brett program för ökat bostadsägande. Sedan 1980 har
drygt 600 000 lägenheter i kommunala bostadsföretag köpts av hyresgästerna.

Ett system för ägarlägenheter har presenterats i ägarlägenhetsutredningens
betänkande Ägarlägenheter (SOU 1982:40). Förslaget har i stort
anpassats till det fastighetsrättsliga regelsystemet. Betänkandet visar med all
önskvärd tydlighet att det inte heller i Sverige föreligger juridiska eller andra
hinder för att införa ett system med ägarlägenheter. Regeringen bör snarast
förelägga riksdagen förslag om införande av ägarlägenheter.

1.3.2 Ägda småhus

Trots den relativt stora produktionen av småhus under 1970-talet är
andelen småhus av totalbeståndet bostäder inte högre än 44 %, vilket kan
jämföras med 54 % 1945. Detta strider mot människors önskemål. I flertalet
andra länder är andelen småhus större trots att tillgången på mark är
betydligt mindre än i Sverige.

Småhusägare har sedan 1982 utsatts för svåra påfrestningar på grund av
den s. k. skattereformens begränsning av ränteavdragen. Hösten 1983 beslöt
socialdemokraterna att ytterligare försämra den redan urvattnade marginalskattesänkningen.
Till detta kommer den nyligen införda fastighetsskatten,
vilken kommer att drabba småhusägarna mycket hårt. Därutöver kommer
bl. a. höjda energiskatter. Antalet exekutiva auktioner, som på grund av det
höga ränteläget fyrdubblats på några år, kommer att stiga ytterligare.

F. n. diskuteras att övergå till s. k. rullande fastighetstaxering. Vi avvisar
detta förslag, eftersom det kommer att leda till krångel, orättvisor och ökade

1** Riksdagen 1984/85.3sami. Nr2707-2710

Mot. 1984/85:2707

kostnader för fastighetsägarna.

Stat och kommun skall underlätta för medborgarna att förvärva ett eget
hem. Bostadspolitiken får därför inte prioritera hyreslägenheter i allmännyttan.
Regleringar, byråkrati, skatter och bidrag måste ersättas med en
marknadsinriktad och vad avser upplåtelseformer kostnadsneutral bostadspolitik.
De som vill bo i småhus kommer då inte längre att missgynnas. I
sammanhanget kan nämnas att mer än 70 % av alla barnfamiljer bor i
småhus.

1.3.3 Bostadsrätt

Bostadsrätten skall fritt kunna disponeras av ägaren. Ingrepp på bostadsrättsmarknaden,
såsom hembudsskyldighet och priskontroll, måste därför
avvisas. Om kraftiga prishöjningar skall kunna undvikas måste marknaden
tillåtas att fungera så att utbudet tillgodoser efterfrågan. Realisationsvinstbeskattningen
av bostadsrätter skall jämställas med vad som gäller för egna
hem.

1980 fanns ca 550 000 bostadsrätter i vårt land, vilket motsvarade ca 14 %
av det totala beståndet. Genom omvandling av hyresrätter till bostadsrätter
har andelen ökat sedan dess. Huvuddelen av bostadsrätterna finns i
flerbostadshus, men upplåtelseformen återfinns även i radhus och småhus i
grupp. Den borgerliga riksdagsmajoriteten förbättrade 1982 möjligheterna
för hyresgäster att ombilda sina lägenheter till bostadsrätter. Socialdemokraterna
har efter regeringsskiftet avskaffat dessa regler och därmed försvårat
en övergång från hyresrätt till bostadsrätt för de 750 000 hushåll som i dag bor
i allmännyttans fastigheter. Vidare har kommunal förköpsrätt införts i de fall
hyresgästerna träffat överenskommelse med fastighetsägarna om förvärv av
det hus de bor i. Detta är ett led i en utmanande överhetspolitik. Enligt vår
uppfattning skall kommunerna aktivt hjälpa till att förverkliga önskemål om
övergång från hyresrätt till bostadsrätt. De hinder på detta område som
socialdemokraterna genomfört måste upphävas och de boendes övertagande
av sina hus ytterligare underlättas. Vi föreslår därför att de boende skall
kunna bilda bostadsrättsförening och förvärva sitt hus, om en enkel majoritet
av hyresgästerna - i stället för det gällande kravet på två tredjedelar - så
önskar. De som vill fortsätta att hyra sin lägenhet kan fortsätta att göra detta
på samma sätt som tidigare.

I städernas ytterområden och i många mindre tätorter är det vanligt med
flerfamiljshus med tre-fyra lägenheter. För att möjliggöra bildandet av
bostadsrätt i denna typ av hus föreslår vi att en bostadsrättsförening skall
kunna bildas i en fastighet med minst tre lägenheter. I dag krävs minst fem
lägenheter.

Många upplever bostadsrätten som en attraktiv boendeform. Att tillsammans
med övriga medlemmar i bostadsrättsföreningen äga en fastighet ger
många en känsla av trygghet. Den boende ansvarar själv för underhåll och för

Mot. 1984/85:2707

den löpande skötseln av bostaden. Gemensamt svarar de för husets drift- och
kapitalkostnader. På detta sätt har de själva möjlighet att påverka sina
boendekostnader. Genom sparsamhet och egna arbetsinsatser kan driftkostnaderna
i bostadsrätt hållas lägre än i hyresrätt.

Införandet bl. a. av hyreshusavgiften som ersätts med den nya fastighetsskatten
och begränsningen av avdragsrätten för räntor har medfört att
boendekostnaden i bostadsrätt stigit mer än i hyresrätt under senare tid.
Enligt vår uppfattning får inte statens och kommunernas åtgärder diskriminera
vissa upplåtelseformer. Fastighetsskatten och avdragsbegränsningen
skall bl. a. därför avskaffas.

De som är intresserade av bostadsrätt är beredda att göra uppoffringar, när
det t. ex. gäller att i sin bostad satsa ett eget kapital. För att underlätta köp av
bostadsrätt kan kommunerna ge borgen för - hela eller del av - insatsen.

Det är vidare angeläget att de allmännyttiga bostadsföretagen uppmuntras
att avyttra delar av sitt bostadsbestånd till av hyresgästerna bildade
bostadsrättsföreningar. Avyttringen förutsätts ske på villkor som fastställs
efter förhandlingar, vilket bör innebära att marknadsmässiga hänsyn tas. Det
är sålunda inte sannolikt att det i flertalet fall enbart blir ett överförande av de
lån som belastar resp. fastighet. Delar av ett allmännyttigt företags bestånd
kan sannolikt överlåtas till ett högre pris, medan det beträffande andra
bestånd -1, ex. med eftersatt underhåll och/eller tomma lägenheter - kan bli
aktuellt att överlåta till ett lägre pris. För de allmännyttiga bostadsföretagen
leder en avyttring av delar av bostadsbeståndet till fördelar. Företagen får
bl. a. ökade förutsättningar att efter en sådan försäljning bättre underhålla
och förvalta kvarstående innehav, vilket är väsentligt för dem som bor kvar
med hyresrätt.

För att underlätta en ombildning av lägenheter i de allmännyttiga
företagen till bostadsrätt föreslår vi att förbudet mot s. k. dubbelupplåtelse
av bostadsrätt upphävs vad gäller de allmännyttiga bostadsföretagen. Detta
skulle möjliggöra att bostadsföretagen övergångsvis blir bostadsrättsinnehavare
av de lägenheter där de boende ej önskar byta upplåtelseform. De
särregler som i dag gäller för HSB/Riksbyggen beträffande majoritetskravet
kan då upphävas.

Vid avyttring av fastigheter från hyresrätt till bostadsrätt skall staten
erbjuda övertagande av befintliga bostadslån. Statliga myndigheter bör även
på andra sätt underlätta en övergång från hyresrätt till bostadsrätt.

Det är i dag inte möjligt att inteckna bostadsrätt. För att stärka
bostadsrättens värde som kreditsäkerhet bör en sådan rätt införas. Detta
skulle medföra billigare lån, vilket ger fler människor möjlighet att förvärva
bostadsrätt.

1.3.4 Hyresrätt

En bostad med hyresrätt ger hyresgästen ett boende med hög servicenivå.
Underhåll, reparationer och yttre vård ansvarar hyresvärden för. Genom

Mot. 1984/85:2707

den höga servicenivån blir hyresrätten en dyr upplåtelseform.

Hyresboendet ger dock möjlighet till stor rörlighet, eftersom kostnadsansvaret
vid flyttning inskränker sig till hyran under uppsägningstiden.
Hyresgästen behöver inte vänta på en efterträdare.

Att bo med hyresrätt lämpar sig således väl för människor som vill ha hög
service, t. ex. äldre, och för dem som av olika skäl bor en kortare tid på
samma plats. Även om vi får en kraftig övergång från hyresrätt till
bostadsrätt och ägarlägenheter kommer hyresrätten att finnas kvar även i
framtiden.

Genom statliga regler som diskriminerar privata fastighetsägare har allt
större del av hyreshusbeståndet kommit att ägas av de allmännyttiga
bostadsföretagen. Nästan 60 % av hyreslägenheterna ägs av dessa företag.

Det bör inte vara en kommunal angelägenhet att äga stora bostadsbestånd.
Går bostadsföretagen dåligt är risken överhängande att kommunalskattemedel
tillskjuts som förlusttäckning. Konkurrensen mellan privat- och
kommunalägda hyresfastigheter sätts då ur spel. Resultatet blir att många
tvingas gå i konkurs eller försälja sina fastigheter.

1.4 Hyressättningssystemet

Bruksvärdessystemet bygger på att de kommunala bostadsföretagen är
hyresledande. Hyran i deras fastigheter läggs till grund för hyressättningen
hos övriga fastighetsägare. I samband med bruksvärdessystemets tillkomst
förutsattes att de kommunala företagens hyror skulle täcka självkostnaden
för bostadsförvaltningen. Systemet har dock givit en hyresnivå som inte ger
självkostnadstäckning. De kommunala bostadsföretagens ekonomi har på
detta sätt urholkats. De har blivit beroende av ett stort antal bidrag och
subventionerade lån från stat och kommuner. Genom den konstlat låga
hyresnivån i allmännyttan - som alltså inte täcker självkostnaden - har också
stora lönsamhetsproblem uppstått i privata hyresfastigheter.

Om förhandlingar mellan hyresgästerna och de kommunala bostadsföretagen
skall resultera i en realistisk hyresutveckling måste kommunerna
upphöra med att ge bidrag eller lån med icke marknadsanpassade villkor till
dessa företag. Det måste slås fast att hyresgäster och fastighetsägare har ett
gemensamt ansvar för en hyresutveckling som garanterar det långsiktiga
underhållet av fastighetsbeståndet. Varken dagens eller än mindre kommande
generationers skattebetalare har anledning att överta detta ansvar.

Bruksvärdessystemet saknar i allt väsentligt marknadspåverkan. Systemet
leder härigenom till en bostadssektor med alltför låg rörlighet, eftersom den
som bor i en äldre, större lägenhet - ofta med låg hyra - inte har något
ekonomiskt incitament att flytta till en mindre, nybyggd lägenhet med högre
hyra. På detta sätt utnyttjas inte bostadsbeståndet så rationellt som skulle ske
om hyressättningen vore mer marknadsanpassad.

Hushållens värderingar av och betalningsvilja för olika bostadsalternativ
har visat sig inte alls stämma med hyrorna. I Boss-utredningen (Storstock

Mot. 1984/85:2707

holms planeringsnämnd och Stockholms läns landsting 1981) visas en tydlig
existens av betydande ”lägesvärden” för centralt belägna bostäder.

De största skillnaderna mellan betalningsvilja och hyror finns i Stockholms
innerstad. Det finns dock undersökningar som visar på skillnader mellan
hyra och betalningsvilja även i andra större städer.

Delar av de belopp som bostadskonsumenterna i Stockholm är villiga att
ytterligare betala i hyra försvinner inte helt från marknaden. Den bruksvärdesreglerade
bostadsmarknaden skapar nämligen ett incitament till en svart
lägenhetsmarknad.

Den svarta marknaden innebär i praktiken att den bruksvärdesreglerade
prisbildningen på bostadsmarknaden sätts ur spel och ersätts med en friare
prisbildning som bättre stämmer överens med hushållens värderingar av
bostaden.

Nyproduktionen svarar i dag för en liten andel av det totala bostadsbeståndet.
Denna situation kan förväntas bestå. Detta förhållande gör att behovet
av rörlighet på bostadsmarknaden ökar. Endast genom en ökad rörlighet kan
en enskild bostadskonsuments olika önskemål vid olika tillfällen tillgodoses
inom det befintliga beståndet.

Bruksvärdessystemet är en del av en genomreglerad bostadsmarknad.
Framtidens bostadspolitik måste präglas av marknadsanpassning och avreglering.
Nuvarande hyressättningssystem måste därför avvecklas och ersättas
med ett nytt marknadsorienterat system.

Övergången till ett marknadsanpassat system måste ske successivt med
början i en reformering av bruksvärdessystemet. För att spegla bostdskonsumenternas
önskemål bör lägesfaktorn påverka hyresnivån på ett helt annat
sätt än i dag. Marknadshyror bör redan nu kunna införas i kommuner med
balanserad hyresmarknad. Vidare bör tillsättas en kommitté som skall utreda
bl. a. hur hyresgästernas besittningsskydd skall garanteras.

1.5 Hyresgästernas ställning

Varje myndig svensk har rätt att delta i allmänna val och kan vidta olika
dispositioner med betydande ekonomiska konsekvenser, t. ex. att köpa en
fastighet eller att starta företag. Som hyresgäst är man dock i praktiken
förhindrad att själv eller genom valt ombud, t. ex. en valfri hyresgästorganisation,
förhandla med fastighetsägaren om sin hyra. Hyresgästerna är
således omyndigförklarade i denna sin egenskap. I praktiken har Hyresgästernas
riksförbund (HR) givits ett förhandlingsmonopol. Detta är särskilt
stötande eftersom HR endast representerar en liten del av de 1,5 miljoner
hushållen i hyreshus. HSB har nyligen beslutat att bostadsrättsinnehavarna
inte längre automatiskt skall anslutas till HR. I det privata fastighetsbeståndet
är inte mer än uppskattningsvis 15 % av hyresgästerna medlemmar i HR.

Mellan HR och de flesta allmännyttiga företag har träffats avtal om
förhandlingsersättning, fritidsverksamhet och boinflytande. Avtalens innehåll
är i vissa avseenden uppseendeväckande. Enligt avtalen skall företagen

Mot. 1984/85:2707

ge hyresgästföreningen ersättning som motsvarar 0,5 % av den totala hyran
för fritidsverksamhet och 0,4 % av den totala hyran för boinflytande. Därtill
kommer s. k. förhandlingsersättning, vilken utgår i procent på aktuell hyra.

Att organisera fritidsverksamhet är naturligtvis inte någon uppgift för
hyresgästföreningen. Alla hyresgäster får emellertid betala för både boinflytande
och fritidsverksamhet via hyresavin, vare sig de vill eller ej. Det måste
därför slås fast att avgifter för fritidsverksamhet, boinflytande och hyresförhandlingar
inte automatiskt skall ingå i hyran.

Den legala grunden för HR:s förhandlingsmonopol måste upphävas. Den
enskilde hyresgästen skall ges förhandlingsrätt. Därefter får var och en
avgöra om han vill bli representerad av någon, och i så fall av vem.
Konkurrerande hyresgästorganisationer måste få arbeta under lika villkor.
Organisationer som bygger på frivilligt medlemskap - och som därför är
beroende av medlemmarnas förtroende - tillvaratar medlemmarnas intressen
bäst. Enligt vår uppfattning måste fria förhandlingar bygga på principen
att varje part bestrider sina egna förhandlingskostnader.

Domstolar med intresserepresentation är i allmänhet ett hot mot rättssäkerheten
för enskilda och icke etablerade organisationer. Partsdomstolarna
har en starkt konserverande inverkan på organisationsstrukturen. Såväl
principiella som sakliga skäl talar således för att hyresrättsliga frågor överförs
till allmän domstol.

1.6 Förvärv av hyresfastighet

Lagen om förvärv av hyresfastighet m. m. har till syfte att förebygga
spekulation i hyresfastigheter och att hindra att hyresfastigheter förvärvas av
personer som anses olämpliga att äga fastigheter. Motivet för dessa regler är
att olämpliga förfaranden kunnat konstateras i vissa fall. Enligt vår uppfattning
bör självfallet olagliga eller uppenbart olämpliga förfaranden motverkas.

Det bör dock slås fast att den helt övervägande delen av de privata
hyresvärdarna uppfyller sina lag- och avtalsenliga skyldigheter.

Riksdagens socialistiska majoritet beslöt under 1983 att skärpa lagen i två
avseenden.

Tidigare har riksorganisation av bostadsrättsföreningar - eller förening
tillhörande sådan organisation - inte behövt förvärvstillstånd. De organisationer
som har varit aktuella under senare tid är HSB, Riksbyggen och
Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation ek.för. (SBC). Lagändringen
innebär att de socialdemokraterna närstående HSB och Riksbyggen
alltjämt blir undantagna från tillståndskravet. Den fristående organisationen
(SBC) blev däremot tvungen att framdeles söka tillstånd för förvärv. Motivet
var - enligt propositionen - att SBC saknar en ”gemensam bostadssocial
grundsyn” med HSB och Riksbyggen, dvs. att SBC inte styrs av socialdemokratiska
värderingar. Den genomförda förändringen är ett uttryck för
socialdemokraternas bristande respekt för rättsstatens principer.

Mot. 1984/85:2707

Riksdagens beslut innebär vidare att det blir svårare än tidigare att
förvärva en hyresfastighet. Den tilltänkte förvärvaren skall vägras förvärvstillstånd
om han ”inte visar att han är i stånd” att sköta fastigheten. Denna
regel kan komma att utvecklas till ett etableringsförbud, särskilt för
människor som inte redan tidigare äger hyresfastigheter.

Vi anser således att de förändringar som genomförts i anledning av
proposition 1982/83:153 skall upphävas. Lagen i övrigt bör bli föremål för en
utvärdering.

1.7 Bostadsan visningslagen

Bostadsanvisningslagen bygger på föreställningen att det är möjligt att
genom ett administrativt system dels öka utbudet av lägenheter, dels
motverka segregation i boendet. Vi delar inte denna uppfattning.

I ett läge av låg nyproduktion är det angeläget - av skäl som redovisats
ovan - att förutsättningarna för ökad rörlighet på bostadsmarknaden
förbättras. Bostadsanvisningslagen verkar i motsatt riktning.

Bostäderna fördelas efter kommunala beslut i stället för efter de bostadssökandes
önskemål. På detta sätt politiseras samhället ytterligare, samtidigt
som individens egen beslutssfär krymps. Ett exempel på detta är när
invandrare har nekats bostad i ett visst bostadsområde med hänvisning till
önskemålet om en allsidig befolkningssammansättning. Malmö hovrätt har i
ett sådant ärende fastslagit att det är olagligt att vägra vissa befolkningsgrupper
fri bosättning. Detta är också en av slutsatserna i diskrimineringsutredningen
(Ds A 1984:7). Här konstateras att bostadsförmedlingens möjligheter
att påverka hushållssammansättningen måste vara begränsade.

Bostadsanvisningslagen leder till ökat godtycke, byråkrati och tjänstemannamakt.
Lagen innebär också en oacceptabel inskränkning i fastighetsägarnas
äganderätt. Bostadsanvisningslagen bör därför upphävas.

1.8 Förköpslagen

När förköpslagen infördes skedde det med syftet att underlätta för
kommunerna att genomföra det omfattande bostadsbyggnadsprogram som
startades i slutet av 1960-talet. Lagen har sedan dess byggts ut alltmer och
omfattar nu ett stort antal förköpsgrunder.

Kommunerna har - förutom förköpslagen - en stark ställning gentemot de
enskilda fastighetsägarna. Det kommunala planmonopolet, expropriationsrätten
och överlägsna ekonomiska och personella resurser ger kommunerna
möjlighet att genomföra sina planer.

I de fall kommunen inte genom förhandlingar kan förvärva för kommunen
viktiga fastigheter kan expropriation tillgripas. Detta skall endast ske om
kommunen har ett klart och påvisbart behov av fastigheten. Det är de
enskilda människornas ställning som skall stärkas, inte kommunernas.
Förköpslagen bör därför avskaffas.

Mot. 1984/85:2707

1.9 Bostadsförsörjningslagen

I bostadsförsörjningslagen fastslås att kommunerna har det yttersta
ansvaret för bostadsbyggande och boendemiljö. Kommunerna är därför
skyldiga att bedriva en bostadsförsörjningsplanering för både ny- och
ombyggande. Uppgifterna om det planerade byggandet sammanställs och
administreras av centrala statliga organ. Statliga och kommunala myndigheter,
byggare och fastighetsägare lägger varje år ned mycket stora resurser på
planering av byggandet. Mot bakgrund av det minskande bostadsbyggandet i
landet samt med tanke på ekonomiska effektivitetskrav i bostadssektorn kan
bostadsförsörjningslagen ifrågasättas. Planeringen av bostadsbyggandet har
dessutom visat sig stämma dåligt med det byggande som verkligen kommer
till stånd. Lagen bör därför ses över.

2 Bostadsmarknadens ekonomi

2.1 Boendekostnadernas fördelning

I Sverige är den direkta boendekostnaden, dvs. vad den boende betalar,
väsentligt lägre än i våra nordiska grannländer. Detta beror på att i Sverige
betalas en stor del av boendekostnaderna via skattsedeln och med ökad
offentlig upplåning. Boendekostnaderna för en nybyggd lägenhet på 100 m2
uppgick 1984 till 86 000 kr. Av detta betalar den enskilde hyresgästen ca
30 000 kr. via hyresavin, medan återstående 56 000 belastar stat och
kommun. Hur hela kostnaden för en nyproducerad lägenhet fördelar sig
framgår av följande diagram.

Statens
räntesubventioner
50 200 kr.

5 500 kr.

Stat och
kommun
- bostadsbidrag
(vid 120 000 kr.
i inkomst)

Hushållen
30 300 kr.

Källa: NBD

Mot. 1984/85:2707

Den viktigaste orsaken till den kraftiga kostnadsökningen inom byggsektorn
är de generella bostadssubventionernas utformning. I byggprisutredningens
betänkande (SOU 1982:34-25) bekräftas detta förhållande. I
betänkandet sägs att ”subventionssystemet inte innehåller inslag, som verkar
återhållande på prisutvecklingen”.

De kommunala byggnadsnämnderna har också ett stort ansvar för
byggkostnaderna. En liberal tillämpning av SBN kan leda till avsevärt
billigare byggande, vilket bl. a. det s. k. fribygget i Uppsala visar.

2.2 Bostadsfinansiering och generella subventioner

Statens kostnader för räntebidragen har ökat dramatiskt - från 1,8
miljarder kronor 1975 till över 10 miljarder kronor för nästa budgetår.

Huvudorsaken till denna utveckling är den kraftiga höjningen av räntenivån.
En sänkning med 1 procentenhet medför att kostnaderna för räntebidragen
sjunker med 600 milj. kr./år. Det stora budgetunderskottet medverkar
till en hög räntenivå. Det bör därför påpekas att en varaktigt sänkt räntenivå
förutsätter ett betydligt minskat budgetunderskott.

Av samhällsekonomiska skäl är det nödvändigt att minska statens
kostnader för räntebidragen.

Vårt mål är att åstadkomma ett bostadsfinansieringssystem fritt från
generella subventioner. Detta mål kan endast förverkligas successivt.

Som ett första steg i avvecklingen av de generella subventionerna förordar
vi att den garanterade räntan höjs snabbare än i dag. För att dessa åtgärder
inte skall få svåra konsekvenser för betalningssvaga hushåll föreslås i andra
moderata partimotioner bl. a. högre grundavdrag i den kommunala beskattningen
för barnfamiljer, att fastighetsskatten avskaffas och att marginalskatterna
kraftigt minskas.

Under flera år har vi moderater föreslagit en uppräkning av den
garanterade räntan med 10 % per år. Hade våra förslag bifallits, hade statens
kostnader för räntebidrag i dag varit flera miljarder lägre än vad nu är fallet.

Vi återkommer nu med kravet på en upptrappning av den garanterade
räntan med en tiondel fr. o. m. den 1 januari 1986. Detta innebär t. ex. att den
garanterade räntan på i dag 3,3 % i stället fastställs till 3,63 %.

För att förhindra alltför stora boendekostnadsökningar i det enskilda fallet
bör systemet kompletteras med en spärregel. Vi föreslår därför att fastighetsägarna
får höja hyran med maximalt 30 kr./m2 till följd av förändringarna i
räntebidragssystemet. Detta innebär att hyreshöjningen för en normalstor
trerumslägenhet på 80 m2 begränsas till högst 200 kr./månad.

Vi föreslår en motsvarande maximering av kostnadsökningarna för
bostadsrätter. Denna redovisas i särskild motion.

Som ett andra steg i avvecklingen av de generella subventionerna förordar
vi att den garanterade räntan i nyproduktionen för hyresrätt och bostadsrätt
höjs årligen i motsvarande takt som ovan angivits för den årliga uppräkning

Mot. 1984/85:2707

en. Detta innebär att hus som byggs 1988 erhåller en ingångsränta på 3,63 %.
För hus upplåtna med äganderätt föreslås att ingångsräntan höjs i takt med
uppräkningstakten för denna upplåtelseform, vilket innebär att ett hus som
byggs 1988 erhåller en ingångsränta på 6,5 %. Med nuvarande ränteläge blir
därmed räntebidragssystemet helt avskaffat omkring år 2000.

Vårt förslag innebär att subventioneringen av hyres- och bostadsrättshusens
kapitalkostnad i nuvarande ränteläge begränsas till de femton-tjugo
första åren av husets livslängd. Om en omläggning av systemet för dessa hus
genomförs kan en besparing på ca 2 miljarder kronor uppnås för ett helt
budgetår. Med hänsyn till att vi föreslår att fastighetsskatten skall avskaffas
påverkar detta de kompensationsregler som riksdagen beslutade om hösten
1984. Enligt budgetpropositionen skall extra räntebidrag utgå med 1 100
milj. kr. för år 1985 och med 725 milj. kr. första halvåret 1986 som
kompensation. Dessa bidrag skall inte utgå, eftersom fastighetsskatten skall
avskaffas. Den sammanlagda besparingen på räntebidragssidan uppgår till
3 875 milj. kr. för budgetåret 1985/86.

För nuvarande bestånd av ägda småhus föreslås ingen ökad upptrappning
av den garanterade räntan, eftersom småhusräntan redan i dag trappas upp
med 0,5 procentenheter årligen, vilket innebär att kapitalkostnaderna
subventioneras endast under ca 12 år.

Det nuvarande räntebidragssystemet är samhällsekonomiskt dyrt och
komplicerat. Behovet av ett nytt finansieringssystem framstår som mycket
angeläget. Det bör utformas så att subventionerna minskar och boendekostnaderna
bättre fördelas över tiden. Systemet bör schabloniseras så att det kan
handläggas direkt av kreditinstitutet.

I avvaktan på att detta system införs skall den produktionsanpassade
belåningen avskaffas fr. o.m. den 1 juli 1985.

Det av riksdagen beslutade statliga kreditaktiebolaget, som skall svara för
den statliga bostadslånegivningen, bör avskaffas. Den verksamheten sköts
enligt vår uppfattning bättre och billigare av redan befintliga bottenlåneinstitut.

Som ett led i moderata samlingspartiets strävan efter avbyråkratisering och
förenkling föreslår vi förtida inlösen av ett stort antal små statliga lån. Detta
kan ske genom att låntagarna erbjuds generösa inlösenvillkor.

2.3 Selektiva subventioner

Förutom stora generella subventioner till bostadssektorn i form av
räntesubventioner m. m. utgår till vissa bostadsföretag selektiva stöd från
staten och kommuner. Dessa snedvrider konkurrensen och undergräver
därmed marknaden.

Staten har ökat det direkta ekonomiska stödet till bostadssektorn.
Socialdemokraterna har sedan makttillträdet 1982 infört eller höjt flera
stödformer; temporära hyresrabatter, hyresförlustgaranti, stöd till de värst

Mot. 1984/85:2707

drabbade företagen, boendemiljöbidrag m. fl. I de flesta fallen är det de
allmännyttiga företagen som erhåller bidragen. För budgetåret 1985/86
föreslår regeringen ca 500 milj. kr. i selektiva stöd.

Även kommunerna stöder de allmännyttiga bostadsföretagen med betydande
belopp. Kommunförbundet konstaterade att kommunerna år 1977
tillsköt 337 milj. kr. till dessa. Detta belopp har ökat kraftigt sedan dess. I
vissa företag uppgår den kommunala subventionen till 30-40 kr./m2 lägenhetsyta
och år.

Genom att vissa allmännyttiga företag blir beroende av kommunala bidrag
försvåras privata bostadsföretags konkurrensläge, eftersom allmännyttan är
hyresledande. Motiven för SABO-företagen att bedriva verksamheten
rationellt minskar, om de i trängda lägen kan påräkna direkta ekonomiska
stöd.

Moderata samlingspartiet vill avskaffa de selektiva stöden till bostadssektorn.
Alla företag skall arbeta under likartade betingelser. Detta främjar en
rationell bostadsförvaltning till gagn för såväl de boende som samhällsekonomin.
I den mån verksamheten är angelägen kommer den ändå till stånd. I
annat fall är det slöseri med resurser.

2.4 ROT-programmet

Syftet med ROT-programmet är att dels öka sysselsättningen inom
byggsektorn, dels höja standarden i ett stort antal lägenheter. Programmet
skall genomföras med hjälp av nya bidrag och lån.

Enligt vår uppfattning är det principiellt fel att staten går in med bidrag och
lån till det löpande underhållet. Ansvaret för fastighetsunderhåll - reparationer
och ombyggnader - skall åvila fastighetsägarna. Det avgörande problemet
i detta sammanhang är att den nuvarande hyresnivån inte ger ekonomiska
förutsättningar för ett långsiktigt och rationellt fastighetsunderhåll. Detta
förstärks bl. a. av att en enskild fastighetsägare inte har rätt till skattefri
avsättning för det långsiktiga underhållet. En betydande kapitalförstöring
blir följden om inte dessa missförhållanden snarast ändras.

I stället för en sådan lösning väljer regeringen att öka rundgången. Vi
avvisar anslaget för hela ROT-programmet och föreslår att det avvecklas från
den 1 juli 1985. Ombyggnads- och tillbyggnad skall finansieras inom ramen
för det gängse lånesystemet.

2.5 Mark- och konkurrensvillkoren

Sedan 1974 gäller som villkor för statliga bostadslån att marken skall vara
förmedlad av kommun eller vara i kommunal ägo och att byggandet
upphandlas i konkurrens. Syftet med mark- och konkurrensvillkoren är att
starkt försämra möjligheterna för enskilt byggande. Villkoren är ett mycket
viktigt inslag i de socialdemokratiska strävandena att skapa en total

Mot. 1984/85:2707

kommunal planhushållning på bostadsområdet.

Villkoren har allvarligt försvårat exploatering i privat regi. Kommunerna
har därigenom fått ett än större inflytande över bostadsproduktionen. Detta
har minskat konkurrensen inom byggsektorn och därmed lett till högre
kostnader och mindre konsumentstyrd produktion.

Villkoren har också förhindrat privat byggande på egen mark, vilket
resulterat i en försämrad produktutveckling.

Mark- och konkurrensvillkoren bör därför avskaffas per den 1 juli 1985.

2.6 Bosparande

I Sverige behöver allmänt sett sparandet öka. Ett sätt att öka det totala
sparandet är att skapa nya och attraktiva former för målsparande. Ett
naturligt område för målsparande är sparande till en egen bostad, antingen i
form av ägd bostad eller bostadsrätt. Ökat sparande till egen bostad medför
att lånebehovet till bostadssektorn minskar och att månadsutgifterna för den
boende blir lägre. Ägande av bostaden medför också regelmässigt bättre
hushållning och därmed mindre kostnader för drift och förvaltning. Produktionskostnaden
för nya bostäder har ökat mycket kraftigt under de senaste
fem åren. Boendekostnaden i nyproduktionen är därför i dag mycket hög.
Om den enskilde - genom ett bosparande - kan betala en större egen insats
minskar behovet av dyra topplån och boendekostnaden kan sänkas rejält.
Attraktiva former för bosparande medför också avsevärda samhällsekonomiska
vinster.

Mot denna bakgrund finns påtagliga skäl för att genom premiering av
bosparande göra denna sparform attraktiv för hushållen. Nedan beskrivs ett
förslag som medför avsevärd sparstimulans och därmed påtagligt ökar
sparandet inom och för bostadssektorn.

Ett bosparande till egen bostad bör administreras och hanteras av banker
och andra kreditinstitut. Vi anser att stimulansen till bosparandet bör bygga
på redan existerande ”spara/låna till bostadssystem”. De villkor som bör
omgärda sparformen är följande:

o Bosparande skall ske under en tidsperiod av minst tre år. Dvs. detta
sparande får tas i anspråk för bostadsförvärv tidigast tre år efter första
insättningen.

o De räntesatser som detta sparande betingar kan beräknas överstiga
gällande inlåningsränta med i bästa fall en procentenhet, eftersom sparbeloppen
i princip binds till banken eller kreditinstitutet i minst tre år.

o Sparmedlen får disponeras av låntagaren efter tre år mot att låntagaren
uppvisar ingånget köpeavtal för småhus, ägd lägenhet eller bostadsrätt.

o När sparbeloppet lyfts för inköp av bostad utgår en statlig skattefri premie
om spartiden varit minst tre år. Premien beräknas på den behållning på

Mot. 1984/85:2707

kontot som stått inne minst två år. Premien utgår med 10 %, dock högst
10 000 kr.

o På den del som spararen sedan önskar låna för förvärv av bostad skall
staten ställa statlig borgen, vilket innebär att lånekostnaden kan sänkas med
0,5-1 procentenhet.

o I det fall bosparandet avbryts tidigare än efter tre år eller medlen
disponeras för annat ändamål utgår ingen skattefri statlig premie och beviljas
ingen statlig borgen för lån.

Det av oss föreslagna bosparandet bör ersätta det begränsade sparande
inom ramen för allemanssparande! som riksdagen fattade beslut om 1984.
Regeringen bör till riksdagen återkomma med förslag enligt ovan i sådan tid
att systemet kan införas fr. o.m. den 1 januari 1986.

2.7 Vissa bostadsskattefrågor

Riksdagen har nyligen beslutat om införandet av en ny statlig fastighetsskatt.
Samtidigt beslöts att vissa fastighetsägare - de med statliga lån - skall
kompenseras genom räntebidragssystemet.

I den lagrådsremiss som föregick skatteförslaget var vissa fastigheter
undantagna från skatten. Lagrådet kritiserade skatten med dess undantagsregler
för att vara så krånglig att den låg på gränsen till vad som var
godtagbart. Regeringen gjorde då skatten generell och ökade därmed
skatteintäkterna. I stället för undantag från skatten infördes så ett kompensationssystem
som är så krångligt att ingen är säker på hur totaleffekten
kommer att bli. Lagrådet fick ingen möjlighet att bedöma hela komplexet
skatte-kompensationssystem, varför vi inte vet hur det ställer sig till detta.
Den socialistiska riksdagsmajoriteten förvägrade minoriteten en prövning av
det nya förslaget. Lagrådet kritiserade också förslaget till fastighetsskatt för
att inte ta hänsyn till de skattskyldigas förmåga att betala skatten. Detta har
regeringen och riksdagsmajoriteten inte tagit någon hänsyn till.

Sällan har ett så dåligt berett förslag passerat riksdagen som detta.

Motiven för införandet av fastighetsskatten har varierat. Än har den varit
en del i ett omfördelningssystem. Eller klarare uttryckt-en del i rundgången
skatter/bidrag. På senare tid har motivet för införandet huvudsakligen varit
det statsfinansiella läget. I budgetpropositionen framförs bägge dessa motiv.
Fastighetsskatten kommer när den är helt införd att tillföra statskassan drygt
5 miljarder kronor. Ett tydligare exempel på hur rundgången skatter/bidrag
verkar kan knappast fås. I budgetpropositionen tas t. o. m. hyreshusavgiften
upp som en intäkt under rubriken ”samhällets stöd till bostadsproduktion
och bostadskonsumtion”.

Fastighetsskatten drabbar först de egnahemsägare som inte får statliga
räntesubventioner. När räntesubventionerna upphör drabbas även inneha

Mot. 1984/85:2707

vare av sådana hus. Ett hus taxerat till 450 000 kr. kommer att bli 2 100 kr.
dyrare att bo i när skatten är fullt genomförd. För pensionärer utan full ATP
kan den nya fastighetsskatten i värsta fall betyda att de blir tvingade att sälja
det hus de bott i större delen av sitt liv.

Förutom att fastighetsskatten är en dryg belastning för de boende har
socialisterna passat på att med hjälp av skilda skattesatser och kompensationssystemet
ytterligare snedvrida konkurrensförhållandena mellan privata
fastighetsägare och allmännyttan.

De som får betala skatten blir slutligen de boende. Vissa lokalfastigheter
kommer att drabbas av skatten med konkurrenssnedvridning som följd.

De borgerliga partierna har uttalat att om en borgerlig regering tillträder
kommer den nya statliga fastighetsskatten att avskaffas.

Det nyligen beslutade systemet för realisationsvinstbeskattning av bostadsrätter
skall upphävas. Systemet försvårar allvarligt en nödvändig
rörlighet på bostadsmarknaden. Det är också så utformat att det får orimliga
och oacceptabla konsekvenser för den skattskyldige. Bl. a. kommer vissa
reala förluster att beskattas. Regeringen bör snarast lägga fram ett nytt
förslag som ansluter till det system som finns på fastighetsområdet. Rätten att
skjuta upp beskattningen måste slås fast.

Den fulla avdragsrätten för räntor måste återinföras. Begränsningen av
avdragsrätten - särskilt i kombination med mycket begränsade marginalskattesänkningar
- har inneburit stora problem för många småhus- och bostadsrättsägare.
Dessa problem kommer att växa allteftersom avdragsbegränsningens
effekter skärps.

Riksdagen beslöt i höstas att garantiskatten för juridiska personer skall
avskaffas. Även detta skapar konkurrensfördelar för allmännyttan gentemot
privata hyresvärdar. En logisk konsekvens av den beslutade skatteändringen
vore att även fysiska personer befriades från garantiskatten. Detta skulle få
stora kommunalekonomiska konsekvenser varför den närmare utformningen
bör utredas.

3 Markpolitik

3.1 Äganderätten till mark

Moderata samlingspartiet slår vakt om den enskilda äganderätten till mark
och vatten. Enskilt ägande bör underlättas, inte minst för att stimulera ett
spritt ägande.

Fastighetsägaren skall i princip ha rätt att bebygga sin mark. Denna
byggrätt skall inte vara tidsbegränsad. I ägandet ligger rätten att disponera
sin fastighet inom givna ramar.

Rättssäkerhet och rättvisa måste vara utgångspunkten för markpolitiken.
Rättssäkerheten är ovillkorlig och får inte kränkas. De fastighetsägare som
utsätts för tvångsingripanden och värdeminskande lagändringar från samhäl

Mot. 1984/85:2707

lets sida upplever brister i rättsstaten; de vägras ersättning för uppkomna
förluster eller tillerkänns en starkt reducerad ersättning, som inte grundas på
fastighetens verkliga värde. Samtidigt tas detta värde till utgångspunkt för
olika former av beskattning.

Den socialdemokratiska politiken har medvetet och systematiskt urholkat
den enskilda äganderätten. Denna politik kontrasterar skarpt mot människors
önskemål och allmänna rättsuppfattning.

Den fysiska riksplaneringen har utvecklats till en form av planhushållning,
som syftar till en ofta bindande styrning av markanvändningen, vilket
urholkar äganderätten och försvårar anpassning till ändrade förhållanden.
Samarbete och samverkan har ersatts med direktiv och regleringar.

Naturvårds- och miljöhänsyn måste ges betydande utrymme i en framsynt
markpolitik. Många naturområden är omistliga. Dessa områden skall lämnas
orörda.

3.2 Förslaget till ny plan- och bygglag

I lagrådsremissen om förslag till ny plan- och bygglag föreslås

- att byggrätten skall begränsas till 5-15 år. Förslaget innebär den största
marksocialiseringen hittills. Ägande av mark blir reducerat till nyttjanderätt.

- att en översiktsplan blir obligatorisk över hela kommunens yta. Översiktsplanen
blir i praktiken styrande för både detaljplanering och tillståndsgivning.
Detta innebär att samhällsutvecklingen binds upp enligt intentionerna
i översiktsplanen. Flexibiliteten minskar och olika utvecklingsalternativ
skärs av.

- att kommunernas makt ökar, medan den enskildes möjligheter att fatta
egna beslut blir kraftigt begränsade.

- att alla planer som är fastställda före 1978 inte får någon genomförandetid,
dvs. fastighetsägarna riskerar att förlora sin byggrätt. Endast vissa
bostadsfastigheter har någon rätt till ersättning.

Moderata samlingspartiet tillbakavisar förslaget till ny plan- och bygglag
och förordar i stället att plan- och bygglagstiftningen successivt revideras.
Lagstiftningen behöver förbättras framför allt inom följande områden.

3.2.1 Plansystemet

Den översiktliga planeringen skall vara frivillig för kommunerna och den
skall inte fungera styrande. Översiktsplanen skall i stället vara ett utredningsmaterial
där olika utvecklingsalternativ skisseras. Detaljplaner skall upprättas
och antas av kommunerna. Snabbhet och flexibilitet i planprocessen
måste eftersträvas.

Mot. 1984/85:2707

3.2.2 Byggnadsförbuden

Det skall inte vara möjligt för kommuner att år efter år låta byggnadsförbud
ligga över stora områden som sker i dag. Kommunerna måste kunna visa
att de verkligen arbetar med en detaljplan för att få ha kvar byggnadsförbuden.
Temporära nybyggnadsförbud måste dock kunna tillgripas vid planändringar.

3.2.3 Plangenomförande

Bygglagen måste ge ett positivt incitament till plangenomförande i stället
för det negativa som begränsade byggrätter innebär. Det behövs andra och
effektivare metoder för att garantera ett plangenomförande. Exploateringssamverkan
är ett exempel på sådana metoder.

3.2.4 Fysisk riksplanering

Naturresurslagen (NRL) är obehövlig. Det lagskydd som är nödvändigt
för en förnuftig hushållning med landets naturresurser och för ett bevarande
av värdefulla naturområden kan inrymmas i byggnadslagstiftningen och
angränsande lagar, t. ex. naturvårdslagen och miljöskyddslagen.

3.2.5 Byggande utanför plan

Byggande på landsbygden måste underlättas. Hela glesbygden bör därför
lämnas utan detaljplanering. Det räcker med att detaljplaner läggs för
tätbebyggelse. Byggandet utanför planlagt område bör, där inte speciella
restriktioner gäller, vara fritt. Vid nybebyggelse skall dock kommunerna
kunna begränsa sitt serviceansvar.

3.2.6 Byggbyråkratin

Normerna i byggnadsstadgan och svensk byggnorm (SBN) måste förenklas
och detaljeringsgraden radikalt minskas. Bygglovsplikten för ombyggnadsoch
tillbyggnadsåtgärder slopas utom i speciellt känsliga områden. Dessa två
förslag leder till minskad byråkrati i byggandet.

3.3 Expropriation

I september 1982 avkunnade Europadomstolen dom i målet Sporrong och
Lönnroth. Målet gällde tillämpningen av långvariga expropriationstillstånd
och byggnadsförbud. Domstolen fann att Sverige brutit mot reglerna om
egendomsskydd i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. I
december dömdes Sverige att betala miljonbelopp till fastighetsägarna.

Därmed har på ett eftertryckligt sätt fastslagits att enskild äganderätt
kränkts.

Regeringen har trots domslutet inte föreslagit någon åtgärd för att stärka
egendomsskyddet. Justitieministern har i riksdagen nyligen förklarat att
regeringen inte heller har för avsikt vidta någon åtgärd. Detta är anmärkningsvärt.
Enligt vår uppfattning måste de regler som givit utrymme för den
klandrade handläggningen omedelbart ändras. I grundlagen bör dessutom
införas ett positivt erkännande av egendomsrätten på sätt som finns i de flesta
västerländska författningar.

En förutsättning för expropriation skall vara att kommun har ett klart
påvisbart och oavvisligt behov av aktuell fastighet inom en snar framtid.
Kommunen skall ge fastighetsägaren full ersättning för de kostnader som
uppkommit genom expropriationen. Expropriationslagen bör ändras i
enlighet med vad som ovan redovisats.

3.4 Fritidsbebyggelse

Att bo i fritidshus är ett viktigt fritids- och semesteralternativ för många
människor. Fritidshus är dessutom utgångspunkten för en stor del av det
rörliga friluftslivet. Många människor tillbringar på detta sätt sin semester i
Sverige, vilket är fördelaktigt för vår samhällsekonomi.

Den fysiska riksplaneringen visar att fritidsbebyggelse kan släppas fram
problemfritt i mycket stora delar av vårt land. Återhållsamhet bör dock
iakttas med att tillåta ytterligare fritidsbebyggelse i vissa områden som i
särskilt hög grad är känsliga för påverkan från friluftsliv och i de avgränsade
områden som redan i dag är mycket hårt exploaterade. Värdet av orörd natur
bör även hävdas när det gäller områden som genom sin karaktär har särskilt
intresse.

Det finns också anledning att vara försiktig med fritidshusbyggande vid
vissa begränsade kuststräckor och stränder i inlandet. Vi har emellertid i
Sverige utomordentligt god tillgång på stränder. Det är därför fullt möjligt att
trots vissa restriktioner tillgodose medborgarens önskemål om strandnära
fritidshus. Endast en ytterst liten del av den strandnära marken skulle behöva
ianspråktas.

Nuvarande strandskyddsregler bör därför ändras, så att länsstyrelserna ges
möjlighet att förordna om strandskydd där så behövs. I övrigt skall inga
ingrepp i byggnadsrätten göras.

Åtgärder för hushållning med mark och vatten i fjällvärlden skall inte
generellt hindra fritidshusbyggande. Genom komplettering av befintlig
bebyggelse och genom lämpligt utformade detaljplaner finns möjligheter att
högst väsentligt öka antalet fritidshus. Detta är av stor betydelse ur
turismsynpunkt samtidigt som angelägna regionalpolitiska mål kan tillgodoses.

Problemen med permanentning av fritidsbebyggelse bör lösas genom en

Mot. 1984/85:2707

begränsning av kommunernas serviceansvar. Man bör således i den översiktliga
kommunala planeringen kunna avgränsa områden för fritidsbebyggelse,
inom vilka ett begränsat kommunalt serviceansvar gäller. De boende inom
ett sådant område kan inte påräkna skolskjutsar, snöröjning och kommunalt
vatten och avlopp m. m.

Möjligheterna att skaffa sig fritidshus skall öka och markpolitiken
anpassas till detta.

Byggnadslovsgranskningen skall ersättas med en anmälningsplikt för
enklare fritidshus som inte står i konflikt med viktiga natur- eller kulturvårdsintressen.
Kommunernas serviceansvar skall i gengäld kunna begränsas.

Har inte byggnadsnämnden reagerat på anmälan inom tre månader får
detta betraktas som att byggnadslov beviljats.

Vi förutsätter att utskottet i förekommande fall utformar erforderlig
lagtext.

4 Hemställan

I motionen framläggs förslag som föranleder författningsändringar. Det
bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext.

Med stöd av vad som ovan anförts hemställs*

1. att riksdagen beslutar ändra bostadsrättslagen (1971:479) i enlighet
med vad som i motionen anförts, såvitt avser enkel majoritet av
hyresgäster för bildande av bostadsrättsförening,

2. att riksdagen beslutar ändra lagen om rätt till fastighetsförvärv för
ombildning till bostadsrätt (1982:352) på sätt som anges i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om övertagande av befintliga lån vid ombildning
från hyresrätt till bostadsrätt,

4. att riksdagen beslutar upphäva de ändringar i lagen om förvärv av
hyresfastighet m. m. (1972:1132) som genomfördes med anledning
av proposition 1982/83:153,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av hyresförhandlingslagen
i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till nytt
hyressättningssystem i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär utvärdering av lagen om förvärv
av hyresfastighet m. m. (1972:1132) i enlighet med vad som i
motionen anförts,

8. att riksdagen upphäver bostadsanvisningslagen (1980:94),

9. att riksdagen upphäver förköpslagen (1967:868),

10. att riksdagen hos regeringen begär att bostadsförsörjningslagen
(1978:397) utvärderas,

* Se även motionerna 1984/85:2708-2709.

Mot. 1984/85:2707

11. att riksdagen beslutar om en upptrappning av den garanterade
räntan i enlighet med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen beslutar att systemet med produktionskostnadsanpassad
belåning avskaffas fr.o.m. den 1 juli 1985,

13. att riksdagen beslutar att avskaffa det statliga kreditinstitut för
bostadslångivning som avses påbörja sin verksamhet fr. o. m. den
1 juli 1985,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om överförande av den
statliga bostadslångivningen till befintliga bottenlåneinstitut,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att statens planverk skall avskaffas,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
byggforskningsrådet (BFR) skall omorganiseras i enlighet med vad
som i motionen anförts,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statens
institut för byggnadsforskning (SIB) skall omorganiseras i enlighet
med vad som i motionen anförts,

18. att riksdagen upphäver de s. k. mark- och konkurrensvillkoren i
enlighet med vad som i motionen anförts,

19. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändringar i
expropriationslagen (1972:719) i enlighet med vad som anges i
motionen,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till författningsändringar
som möjliggör differentierad servicenivå mellan olika detaljplaneområden
på sätt som anges i motionen.

Stockholm den 24 januari 1985
ULF ADELSOHN (m)

INGEGERD TROEDSSON (m) LARS TOBISSON (m)

PER-OLOF STRINDBERG (m) PER PETERSSON (m)

ANDERS BJÖRCK (m)

NILS CARLSHAMRE (m)

ROLF DAHLBERG (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

CARL BILDT (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)
ROLF CLARKSON (m)

INGRID SUNDBERG (m)