Betalning för fodersäd efter kvaliteten

Motion 1986/87:Jo238 Sven Munke (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1986/87:Jo238

Sven Munke (m)

Betalning för fodersäd efter kvaliteten

Mot.

1986/87

Jo238-244

Det är en angelägenhet av största vikt att satsa på fodersädesslag som har
intressanta egenskaper såväl när det gäller kvalitet som sjukdomsresistens.

Hela frågan skall ses mot bakgrund av vårt lands överproduktion av spannmål
som kostar skattebetalarna och jordbrukets utövare 1,6 miljarder att
exportera. Av dessa får de senare betala 60% och staten resten. Hur ser då
proteinförsörjningen ut, och vad betyder fodersäden i sammanhanget? Enligt
Spannmålsgruppen har jordbrukets foderindustri ett årligt proteinbehov
av 550000 ton. Av detta importeras 375000 ton eller drygt 2/3, främst
sojamjöl och fiskmjöl.

Statskonsulent Allan Simonsson framhåller i sitt häfte Inhemsk proteinförsörjning
i svinproduktionen att ca 3/4 av de ca 1,2 miljoner ton spannmål som
förbrukas i svinproduktionen per år utgörs av korn. Detta svarar till 80-85%
för den ordinära foderblandningens innehåll. Hälften av dess innehåll av
essentiella aminosyror (proteiner) kommer således från spannmålen. Han
framhåller också det negativa samband, som finns mellan den försämring av
kornets proteinhalt som sker, när man höjer proteinhalten med hjälp av
kväve. - En rimlig slutsats av detta är då betydelsen av sorter med så höga
utgångsvärden som möjligt i den genetiska arvsmassan vad gäller protein,
rymdvikt etc. Fodersäden beräknas svara för drygt en tredjedel av proteinproduktionen
på svensk åkermark. Vallen svarar för 40%, brödsäden för
10-15% och övriga grödor inkl. ärter för 10-15%. Oavsett vi nu i enlighet
med Spannmålsgruppens förslag med all kraft satsar på ärtodling, kommer
dennas andel av proteinproduktionen ändå aldrig i nivå med fodersädens
andel.

Det har uttryckts farhågor att trädesbruket främst kommer att drabba
fodersädesarealerna. Utsädesbranschen har konstaterat svårigheter att täcka
in sitt behov av vårsädesarealer för utsädesproduktion. - Dessutom animeras
lantbrukarna att så så mycket höstvete som möjligt hösten 1986, trots att
överskottet till mer än 50% utgörs av vete och endast till drygt 15% av
fodersäd. I den senare ingår havreexporten till USA, som jämfört med vete
genomförs till väsentligt bättre priser.

På senare år har t. ex. kornarealen besåtts med högavkastande sorter med
lägre proteinhalt. Detta ökar spannmålsöveskottet kraftigt och medför också
att foderkornet måste kompletteras i foderblandningar med importerat proteinfoder.
Varje procent protein räknat på den svenska kornskörden motsvarar
drygt 20000 ton protein. Utgår man ifrån vad jordbrukaren får betala, när
han köper 100 kg sojamjöl (320 kr. per dt) är denna kvantitet värd ca 100 milj. 1

kr.

1 Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr Jo238-244

Under 1986 infördes genom Svensk Spannmålshandel en kvalitetsbetalning
för korn. Dess innebörd gav en förhållandevis svag effekt och var
dessutom inte bindande till sitt innehåll. Dessutom ansågs allmänt att O-läget
vid 12% för tillägg eller avdrag var för högt. Som en följd av att bestämmelserna
inte var bindande har t. ex. stora skånska spannmålsföretag inte gjort
några avdrag för proteinhalter under 12 %. Kvalitetsstimulansen har därmed i
än högre grad blivit ett slag i luften.

Konsekvenserna av otillräcklig kvalitetsstimulans tar sig även andra uttryck.
Just nu sker en intensiv information från lantbruksnämnder och hushållningssällskap.
Härvid ser rådgivarna uteslutande till den enskilde jordbrukarens
ekonomi, och följden blir att man rekommenderar den typ av
sorter som främst har hög avkastning. Kvalitet eller nyttjandegrad som fodermedel
och näringskälla är av sekundär betydelse.

Man upplever alltså att staten låter skattebetalarna stå för kostnaden för att
100000-150000 ha träda för att minska spannmålsöverskotten. Samtidigt
uppmanar de statliga lantbruksnämnderna i sin rådgivning bönderna att odla
sorter med högsta skörd och låg kvalitet och nyttjandegrad. Så länge som vi
importerar 2/3 av vårt proteinbehov till foderproduktion är protein en bristvara.

Fodersäden spelar en avgörande roll och har en betydelsefull andel av den
inhemska proteinproduktionen, alldeles oavsett satsningen på ärtodling, som
har ett arealsmässigt tak genom krav på 6-7-årig växtföljd, hänsyn till konservärtodlingen
m.m. Staten måste därför omedelbart genom tillräckliga
stimulansåtgärder se till att den resurs till ökad proteinproduktion som finns i
vårt sortmaterial utnyttjas. Detta sker genom att ett effektivt betalningssystem
utformas för produktionen av foderspannmål i Sverige.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att statens jordbruksnämnd får i
uppdrag att utforma ett effektivt betalningssystem för produktion av
foderkorn.

Stockholm den 23 januari 1987

Sven Munke (m)

Mot. 1986/87
Jo238

2