Bättre miljövård (Motion 1986/87:Jo803 Bengt Westerberg m. fl. (fp))

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87: Jo803

Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Bättre miljövård

Mot.

1986/87

Jo803

1 Inledning

1.1 Folkpartiets miljöpolitik

Den enskilda människan står i centrum för liberal politik. Viljan och
strävan att ge människor bättre förutsättningar att utveckla sin personlighet
är ett av liberalismens främsta kännemärken. Varje människa har rätt
att utvecklas i en trygg och stimulerande miljö.

Människan lever i och av naturen. Ytterst är hennes existens beroende
av att hon handlar så att naturen inte skadas. Alla mänskliga samhällen
måste därför fungera uthålligt i samspel med naturmiljön.

Därför måste också varje människa lära sig ta ansvar för den natur vi fått
att förvalta. Vi måste lämna den ifrån oss så fruktbar och oförstörd, att
även kommande generationer kan leva ett tryggt och meningsfullt liv.

Miljöförstöring och resursslöseri drabbar ytterst oss alla. De som har
den minsta kraften att försvara sig mot starka intressen i samhället får ofta
ta de värsta törnarna. Friheten för somliga att släppa ut föroreningar blir
ett oacceptabelt hot mot andras välfärd.

Genom en aktiv miljöpolitik vill vi skapa ett mänskligare samhälle. I ett
sådant samhälle måste alla garanteras rätten till hälsosam miljö och till
naturupplevelser. Rent vatten, ren luft, frihet från buller och gifter i hem
och på arbetsplatser, glädjen att få njuta av oförstörd natur är självklara
delar i en god livsmiljö. En mänskligare miljö innebär också i sig en
förbättrad livskvalitet.

Som obundet idéparti, utan direkt anknytning till fackförenings-, industri-
eller lantbruksintressen, har folkpartiet särskilda förutsättningar att
driva en aktiv och ambitiös miljöpolitik. Som ett parti, där omsorgen om
svaga grupper, betoningen av kulturella och andra icke-materiella värden,
den kristna förvaltarskapstanken och den internationella solidariteten ingår
i det levande idéarvet, har folkpartiet också skyldighet att driva en
sådan miljöpolitik.

Marknadsekonomin underlättar en aktiv och ambitiös miljöpolitik, därför
att den lättare än något annat system kan förses med effektiva styrmedel
såsom t. ex. miljöavgifter och andra ekonomiska sådana som medför
att dessa intressen tillgodoses på ett effektivt sätt. Därtill kommer att
marknadsekonomins uppdelning mellan det enskilda näringslivets producerande
och de offentliga organens kontrollerande funktion främjar en
effektiv miljövård.

1 Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr Jo803

Det hittillsvarande miljövårdsarbetet har i betydande utsträckning varit
inriktat på sanering och reparation, att rätta till tidigare försummelser.
Detta arbete är långt ifrån avslutat men efter hand måste miljöpolitiken i
högre grad inriktas på förebyggande åtgärder. Det gäller att bättre anpassa
samhälle, levnadsmönster och produktion till miljökraven, att se till att
miljöskador inte uppstår.

Vi måste se till att ett miljötänkande genomsyrar den framtida samhällsutvecklingen.
Denna måste efter hand anpassas till de ramar som ges av
naturresurser och naturmiljö. Oacceptabla miljöeffekter måste begränsas
och på sikt bringas att upphöra.

o Genom resurssnålare teknologi, ändrade konsumtionsvanor och ökad
återvinning kan vi begränsa slöseriet med naturresurser och därmed förknippade
miljöproblem.

o Genom mer miljövänliga produktionsprocesser, bättre reningsteknik
och mer omsorgsfull lokalisering kan vi begränsa miljöpåverkan av industriell
och liknande verksamhet.

o Genom mindre användning av kemiska produkter med konstaterad
eller befarad negativ miljöeffekt och striktare kontroll kan vi begränsa
farorna med kemisamhället.

o Genom mer miljövänliga produktionsmetoder, bättre anpassning till
lokala naturförhållanden och ökad naturvårdshänsyn kan vi begränsa miljöpåverkan
av jord- och skogsbruk.

o Genom fler nationalparker och naturreservat, bättre skydd för växtoch
djurarter och utvecklad fysisk planering kan vi begränsa utarmningen
av vårt naturarv.

Folkpartiets miljöpolitik bygger på ett antal grundläggande principer. En
sådan är allas ansvar för miljön: Företag, myndigheter och enskilda måste
ta ett ansvar för miljövården inom det aktuella området genom att dels
verka för att miljöskador undviks eller begränsas, dels svara för miljökontroll
etc. En förutsättning för att denna princip skall kunna tillämpas är att
kunskap om miljökonsekvenserna finns tillgängliga vid varje tillfälle, då
ställning tas i en fråga där miljön kan påverkas. Detta sker bäst genom ett
system med obligatoriska miljökonsekvensanalyser, något som för närvarande
saknas i Sverige.

En annan viktig princip är att förorenaren skall betala (Polluter Pays
Principle) som innebär att all produktion och annan verksamhet skall bära
sina miljökostnader. Priset på en vara bör i princip innefatta alla kostnader
i kedjan från råvara via tillverkning och konsumtion till slutlig hantering av
avfallet. En viktig tillämpning av denna princip är miljöavgifter, varigenom
man bl. a. kan få till stånd mer rättvisande priser på produkter, som
påverkar miljön negativt, genom att dessa blir dyrare.

Andra viktiga inslag i folkpartiets miljöpolitik är decentralisering och
ökat medborgarinflytande — bl. a. genom en förstärkt roll för ideella miljöorganisationer.
Vidare krävs en effektiviserad miljöadministration, effektivare
och bättre samordnade lagar som bl. a. ökar miljövårdens tyngd
gentemot andra intressen, ökad användning av utbildning och forskning
som styrmedel i miljöpolitiken samt ökad betoning av det internationella
samarbetet.

Mot. 1986/87

Jo803

1.2 Miljösituationen i Sverige

För att kunna bedöma vilka som i dag är de allvarligaste miljöproblemen är
det nödvändigt att utgå från problem som

— innebär oåterkalleliga effekter eller allvarliga skador på viktiga arter och
ekologiska system;

— är angelägna att lösa med hänsyn till att människors livsvillkor påverkas;

— är angelägna att lösa med hänsyn till att de har stor areell omfattning,
samt

— är brådskande att lösa med hänsyn till den takt med vilken de förvärras.
Med utgångspunkt från de nämnda kriterierna bör utan rangordning

följande problem pekas ut som de allvarligaste i vårt land:

— Försurning av mark och vatten med stora skador på bl. a. skogen.

— Bilavgaser och trafikbuller i större tätorter.

— Hälso- och miljöeffekter av ämnen som har långsiktiga och irreversibla
verkningar (t. ex. biologiskt svårnedbrytbara, ackumulerbara, toxiska,
mutagena och cancerogena ämnen).

— Den bristfälliga hanteringen av avfall.

— Utarmningen av landskap, biotoper, flora och fauna.

— Förändringar av jordens klimat och risk för ökad ultraviolett strålning.

— Eutrofiering av marin miljö.

Flertalet av dessa problem är mer eller mindre förbundna med varandra,
t. ex. genom att de förstärker varandras effekt.

2 Övergripande frågor

2.1 Administration

I det följande anger vi ett antal viktiga administrativa förändringar för att
effektivisera miljövården.

2.1.1 Miljödepartement

Miljöarbetet på regeringsnivå behöver förbättras.

Det nya miljö- och energidepartementet är ingen tillfredsställande lösning.
Det finns uppenbara risker att arbetet även i fortsättningen blir alltför
splittrat och ineffektivt. Fortfarande ligger viktiga miljö- och därtill kopplade
naturresursfrågor (t. ex. fysisk riksplanering i bostadsdepartementet)
skilda från miljöfrågorna i övrigt. Fortfarande företräder inget statsråd
odelat miljöintressena eftersom miljöministern samtidigt har ansvar för
energifrågorna som på många sätt står i motsatsförhållande till miljövården.

Ett miljö- och naturresursdepartement bör därför inrättas. Därmed skulle
ett statsråd få det centrala ansvaret och kunna hävda miljöfrågorna utan
att tvingas till kompromisser med andra intressen. Vidare skulle man
kunna uppnå en bättre samordning med övriga nordiska länder, som samtliga
har miljödepartement.

Mot. 1986/87

Jo803

tl Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr Jo803

2.1.2 Statens naturvårdsverk

Naturvårdsverkets resurser har successivt urholkats, samtidigt som nya
uppgifter tillkommit. Genom att personalen måste vara specialiserad kan
den inte utan vidare flyttas mellan olika befattningar. Det är angeläget att
naturvårdsverket på ett mer uttalat och renodlat sätt företräder miljövårdens
intressen och i mindre utsträckning svarar för avvägningar mot andra
intressen. Verkets instruktion bör ändras i denna riktning.

2.1.3 Länsstyrelserna

Naturvårdsenheterna har drabbats av betydande nedskärningar till följd av
direktiven till länsstyrelserna att spara. Samtidigt har en rad nya uppgifter
tillkommit. Detta har inneburit att lagreglerade uppgifter på många håll inte
kunnat utföras. Än svårare har det varit att sköta den förebyggande miljövården.
Situationen har nu på de flesta håll blivit ohållbar.

Vi föreslår mot den bakgrunden en förstärkning av länsstyrelsernas
naturvårdsenheter. Riksdagen bör anslå ytterligare 5 milj. kr. utöver vad
regeringen föreslagit. Vidare bör länsstyrelsernas instruktion och arbetsordningar
ändras så att naturvårdsenheterna på ett mer kraftfullt sätt
företräder miljövårdens intressen.

2.1.4 Kommunerna

Kommunerna har successivt fått ett större ansvar för miljöfrågorna. Uppgifter
och befogenheter har decentraliserats i allt större utsträckning och
processen fortsätter.

Det finns många fördelar med denna utveckling. Fler engageras i miljöarbetet.
Det ligger ett värde i att beslut fattas nära de närmast berörda.
Men det finns också problem. Ibland kan lokala exploateringsintressen
strida mot miljövårdsintressen av rikskaraktär. En annan svårighet är att
den kommunala organisationen och de personella resurserna inte anpassats
till den förändring som pågår. Detta gör sig särskilt märkbart när det
gäller den allmänna naturvården. Inget kommunalt organ har i dag ett klart
angivet ansvar för dessa frågor.

Även om kommunerna själva skall ha ansvaret för sin organisatoriska
uppbyggnad vill vi framhålla att den bästa lösningen i allmänhet torde vara
att miljö- och hälsoskyddsnämnderna, som har ansvar för förhållandena på
vatten- och luftvårdsområdena, också får ansvara för naturvården. Därmed
skulle man få ett politiskt organ i kommunerna med ett samlat miljöansvar.
Man skulle också få ett rationellt utnyttjande av personalen.
Många kommuner har i dag anställd personal med god kompetens också
för naturvårdsuppgifter. På andra håll saknas sådan personal. Det är nödvändigt
att kommunerna i takt med det ökande ansvar de får inom miljösektorn
rekryterar personal med biologisk och geovetenskaplig kompetens
- kommunekologer.

Mot. 1986/87

Jo803

2.1.5 Övriga myndigheter

En allvarlig svaghet i svensk offentlig miljövård är den påtagliga ovilja som
vissa myndigheter, affärsdrivande verk m. fl. vid sidan av miljösektorn —
men med uppgifter där miljön påverkas, t. ex. att ge tillstånd till eller
bedriva miljöstörande verksamhet - visar i fråga om att beakta miljövårdens
intressen.

Det gäller både viljan att följa klara direktiv som den fysiska riksplaneringens
riktlinjer och att allmänt ta det miljöansvar man kan förvänta av ett
offentligt organ. Som exempel kan nämnas det sätt på vilket domänverket
satt sig över miljöintressena, när det gäller de ljällnära skogarna.

2.2 Styrmedel

Det styrmedel som hittills dominerat inom miljöpolitiken är administrativ
reglering. Ekonomiska styrmedel skulle kunna användas som komplement.
Nya styrmedel skulle kunna bidra till större effektivitet och mindre
krångel i miljövårdsarbetet. Hittills har dessa styrmedel ej utnyttjats i
högre grad beroende på bl. a. bristande kunskap och ideologisk blockering
framför allt hos socialdemokraterna.

2.2.1 Miljöavgifter

Det finns en rad ”miljökostnader” som inte räknas in i priset på en vara
och som därigenom alltid får bäras av någon annan än den som producerar
eller konsumerar. I stället för att betala för hela varan övervältrar konsumenten
en del av kostnaden på någon annan. Sådana kostnader kan vara
påtagliga, t. ex. renhållning på offentliga platser och längs vägarna. De kan
också vara mer svårgripbara, t. ex. förlust av naturvärden.

Genom att använda miljöavgifter kan vi komma närmare principen att
”förorenaren betalar”. Miljön står då inte längre gratis till förorenarens
förfogande. Varor eller tjänster som medför stora miljökostnader, vilka nu
inte finns inräknade i priset, blir dyrare och därmed mindre efterfrågade.
Utsläppen kan begränsas. Ekonomiska styrmedel bör därför utnyttjas i
större utsträckning som komplement.

Miljöavgifter innebär att man sätter pris på miljön. I dag är det gratis att
smutsa ner vår miljö upp till den gräns som fastställts i det tillstånd som
företagen fått. Därför är det viktigt att ge företagen en morot att minska
utsläppen under den högst accepterade nivån. Det kan man göra genom att
sätta en avgift också på de tillåtna utsläppen. Kostar det pengar för
företagen att smutsa ner blir det intressantare att ytterligare utveckla
reningstekniken eller att övergå till befintlig teknik.

Miljöavgifter kan konstrueras på flera sätt. Man kan ibland mäta miljöskadorna
och sätta avgifter därefter. Avgifter kan också utnyttjas i avskräckningssyfte
och för att förhindra kalkylerade överträdelser av bestämmelser.

Avgiftsintäkterna kan vara specialdestinerade. Exempel på det kan vara
tillsynsavgifter och en avgift på olja för att finansiera bättre oljeskydd och
insatser för att minska försurningens effekter, t. ex. kalkning av sjöar.

Mot. 1986/87

Jo803

De kan också vara generella. Viss verksamhet kan sägas medföra miljöskador
som är svåra att mäta eller definiera. Avgifterna kan då gå till
miljövårdssektorn eller statskassan.

O Regeringen bör snarast utarbeta förslag om miljöavgifter på i första
hand direkta utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och organiska lösningsmedel
i luft samt av kväveföreningar och klorerade ligninrester i vatten.

O Förslag att avgiftsbelägga deponering och förbränning av avfall (som
i Danmark) samt freonanvändning bör också utarbetas med högsta prioritet.

O Gödsel- och bekämpningsmedelsavgifterna bör höjas.

O Det är också angeläget att ytterligare studera frågan om en miljöfond
finansierad med avgifter som kan användas för sanering och andra miljöskyddsåtgärder
där ingen direkt ansvarig finns.

2.2.2 Miljökonsekvensanalyser

En av de allvarligaste bristerna i svensk miljöpolitik är att vi saknar ett
obligatoriskt och heltäckande system för miljökonsekvensanalyser. Därmed
finns ingen garanti att miljökonsekvenserna är utredda och redovisade
innan ett offentligt organ beslutar om en åtgärd som direkt eller indirekt
påverkar miljön. Ofta krävs mer utredning för att få ett område fredat än
för att fa förstöra dess naturmiljö för all framtid.

Sverige håller här på att halka efter i den internationella utvecklingen på
ett anmärkningsvärt sätt. Visserligen görs i allmänhet ordentliga utredningar
i samband med prövning enligt vissa lagar, särskilt på miljö- och planområdet
(t. ex. tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen och lokaliseringsprövning
enligt byggnadslagen), men på andra viktiga områden är
utredningarna otillräckliga eller saknas helt. Här kan nämnas tillstånd till
ingrepp i miljön som ges enligt icke-miljövårdsinriktade lagar (t. ex. jordbruks-
och skogspolitik) samt beslut om medelsanvisning (t. ex. den s. k.
5: 3-satsningen i skogsbruket och trädesbidraget i jordbruket).

Ett system med obligatoriska miljökonsekvensanalyser bör införas i
Sverige. En utredning bör tillsättas med uppgift att föreslå den närmare
tekniska juridiska och administrativa utformningen. Ett minimikrav måste
vara att miljökonsekvenserna av ett beslut redovisas på samma sätt som
sker för de ekonomiska konsekvenserna. Det får inte vara så, att det
många gånger krävs mer utredning för att få ett område fredat än att få
förstöra dess naturmiljö för all framtid.

2.2.3 Samordnad miljölagstiftning

Som framgår av Svenska naturskyddsföreningens förslag till ny naturskyddslag
är de olika lagarna på miljöområdet dåligt samordnade. Vissa
områden är inte alls lagreglerade. Det gäller främst de ekologiska effekterna
av radioaktiv strålning. Andra täcks av mer än en lag med olika ambitionsnivåer:
det gäller kravregler som t. ex. vattenlagen och naturvårdslagen
i fråga om hydrologiska ingrepp. Det är angeläget att luckorna fylls

Mot. 1986/87

Jo803

igen och att de olika lagarna bringas i harmoni med varandra. Detta bör ske
så att de från miljövårdssynpunkt fördelaktigaste kravreglerna tillämpas
överallt.

Den ovan nämnda utredningen bör ha till uppgift att föreslå hur en
bättre samordning av lagstiftningen på miljövårdsområdet skall kunna
ske.

3 Miljöskydd

3.1 Miljöskydd vid industriproduktion

Betydande insatser har gjorts under det senaste decenniet för att minska
industriutsläpp av vatten- och luftföroreningar. Främst gäller det sådana
föroreningar som förekommer i stora mängder och som är relativt lätta att
identifiera och åtgärda, t. ex. organiskt material i vatten samt stoft och
svaveldioxid i luft. Långtgående åtgärder har också vidtagits mot utsläpp
av vissa särskilt allvarliga miljögifter, främst kvicksilver.

Däremot har arbetet inte kommit lika långt när det gäller s. k. specifika
föroreningar. Det förekommer betydande utsläpp av ett stort antal komplexa
kemiska ämnen som är dåligt kända både vad gäller sammansättning,
utsläppsmängder och effekter på miljön. I många fall är miljökonsekvenserna
sannolikt betydande. Ett exempel på sådana föroreningar med svåra
miljökonsekvenser — där krafttag för att begränsa och på sikt helt eliminera
utsläppen är nödvändiga - är klorerade ligniner från skogsindustrin.

De miljöskyddande åtgärderna inom industrin har till största delen drivits
fram med hjälp av miljöskyddslagens bestämmelser. Arbetet har i
betydande utsträckning vägletts av principen om bästa tillgängliga teknik.

Dagens miljöproblem är till stor del en följd av den tekniska och industriella
utvecklingen i kombination med en alltför svag miljöpolitik. Motsvarande
behöver inte gälla för framtiden. Med hjälp av vetenskap och ny
teknik kan många miljöproblem lösas. Det finns en rad inslag i den tekniska
utvecklingen som kan främja en resurssnål och miljövänlig industriproduktion.

Följande krav är angelägna att ställa på det framtida miljöskyddet vid
industriproduktion:

Industriprocesserna bör så långt det är möjligt vara slutna. Det innebär
att t. ex. vatten, processkemikalier och avfall tas till vara, behandlas och
återanvänds. Man bör i minskad utsträckning förlita sig till en reningsanläggning
i slutet av en industriprocess. Därmed kan de direkta miljökonsekvenserna
i omgivningen minimeras.

För att främja en sådan utveckling krävs också på kort sikt reformer när
det gäller det industriella miljöskyddet. Exempel på åtgärder som därvid
bör komma till stånd är skärpt lagstiftning, ökad kontroll och tillsyn av
miljöfarlig industriell verksamhet, ökad tyngd åt miljövårdsintressena vid
avvägning mot industriintressen och förbättrad process- och reningsteknologi.

En första grovstädning har gjorts för att minska de totala utsläppen. Nu
måste de många mindre utsläppen av farliga föroreningar angripas. Mil

Mot. 1986/87

Jo803

jökraven bör också i större utsträckning relateras till förhållandena i det
område som påverkas av utsläppen.

Utveckling av resurssnål och miljövänlig teknik bör särskilt stimuleras.
En hög nivå på vetenskaplig forskning och tekniskt utvecklingsarbete är en
grundläggande förutsättning också för naturresurs- och miljöpolitiken.

En stor del av ansvaret för den förbättrade industriella miljöskyddspolitik,
som vi här förordar, ligger på regeringen och de berörda myndigheterna.
Minst lika viktigt är dock att regeringen genom prejudicerande beslut
och på andra sätt slår fast miljöskyddets tyngd gentemot andra intressen.

Tillsynen är en svag länk i miljöskyddsarbetet. Den fungerar ofta dåligt
både där ansvaret ligger på länsstyrelsernas naturvårdsenheter och där det
ligger på kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder. Orsakerna är
flera, t. ex. brist på personal och andra resurser, brister i lagstiftningen och
bristande politisk uppbackning av tillsynsorganen.

Den av regeringen införda prövnings- och tillsynsavgiften har visat sig få
mycket negativa konsekvenser. Nu går alltför mycket tid åt till att administrera
avgiften. Tillsynsavgifterna enligt nuvarande utformning försvårar
dessutom naturvårdsenheternas arbete. Från folkpartiets sida har i olika
sammanhang begärts en ny konstruktion av avgiften. Ett nytt system kan
exempelvis bygga på en schablonavgift antingen i kronor eller i procent av
företagets omsättning.

Tillsynen måste ges ökade resurser. Det är vidare nödvändigt att skärpa
miljöskyddslagen. Den har visat sig fungera dåligt och bör omprövas på
flera punkter. Detta gäller t. ex. sanktionsbestämmelserna, där bl. a. miljöskyddsavgiften
har visat sig vara ett omständigt, arbetskrävande och
föga effektivt miljöpolitiskt instrument. Det ekonomiska sanktionssystemet
måste bli effektivare och mer kännbart för den som bryter mot lagen.

För att ett företag i dag skall kunna åläggas att betala miljöskyddsavgift
räcker det inte att bevisa att det har brutit mot miljökraven. Det måste
dessutom bevisas att företaget haft ekonomisk vinning av utsläppet och att
föroreningen orsakat betydande skada. Detta är synnerligen svårt att bevisa
vilket är orsaken till att detta sanktionsmedel nästan aldrig har använts.

Miljöskyddsavgift bör automatiskt utgå när ett företag överskridit de
uppsatta gränserna. Har det väl brutit mot de uppsatta kraven skall
skadan anses vara skedd. Parallellen med fortkörningsböter är tydlig: den
som överträtt en hastighetsbestämmelse är skyldig. Det behöver inte bevisas
att det enskilda fallet inneburit trafikfara.

Utsläppskontrollen bör i ökad utsträckning kompletteras med recipientkontroll
där bl. a. biologiska metoder utnyttjas.

3.2 Åtgärder mot försurning

Försurningen måste hejdas. Mark, vatten och levande organismer har
drabbats och drabbas alltjämt hårt. Skogsdöden framstår alltmer som ett
allvarligt hot som också har direkta ekonomiska konsekvenser av stor
betydelse. Trots betydande miljöskyddsinsatser har problemen under en

Mot. 1986/87

Jo803

följd av år bara förvärrats i vårt land, främst beroende på nedfall som
kommer från utländska källor.

I mitten av 1970-talet var den svenska andelen av svavelnedfallet i
genomsnitt ca 25 %. I dag har den sjunkit till ca 10-15 % som en följd av
minskade utsläpp. I fråga om kväveoxider är den inhemska andelen däremot
betydligt större.

Reduktionen av svavelutsläppen med 30 % som flertalet europeiska
länder har förbundit sig att göra till i början på 1990-talet måste ses som
en första etapp. Den är helt otillräcklig för att lösa försurningsproblemen.
Efter hand som kunskaperna om dessa frågor ökat, har nödvändigheten av
att radikalt minska utsläppen av såväl svavel- som kväveföreningar framstått
allt tydligare.

Det är nödvändigt med intensifierad forskning om försurningen. Luftföroreningarnas
betydelse i sammanhanget är emellertid så väl kända att
ytterligare en rad konkreta åtgärder redan nu kan - och måste — vidtas.

Folkpartiets förslag för att bekämpa luftföroreningar och försurning är
ett omfattande program med åtgärder både på internationell och nationell
nivå.

3.2.1 Internationella åtgärder

Den svenska regeringen bör väcka talan mot Storbritannien och Polen vid
Internationella domstolen i Haag. Av det svavelnedfall som sker över
Sverige härstammar ca 40000 ton från Storbritannien och ca 60000 ton
från Polen. Dessa länder vägrar också skriva under internationella avtal
med åtaganden att begränsa svavelutsläppen. Det finns mot den bakgrunden
skäl att pröva om dessa länders föroreningar av andra länders territorier
strider mot folkrätten.

Riksdagen beslöt 1985 att uppbyggandet av en internationell luftvårdsfond
genom avgiftsuttag på fossila bränslen skulle övervägas av regeringen.
Eftersom detta beslut ännu inte effektuerats - vilket är anmärkningsvärt
— bör riksdagen än en gång uttala sig för en sådan fond vars syfte är
att underlätta investeringar i reningsanläggningar.

Ett närmare tekniskt och ekonomiskt samarbete med Polen på miljöskyddsområdet
bör övervägas. För att snabbt få till stånd nödvändiga
åtgärder i Polen kan det vara motiverat med direkta svenska investeringar i
form av t. ex. filteranläggningar. Ett bilateralt samarbete av det här slaget
bör särskilt övervägas om den föreslagna fonden inte kommer till stånd
eller drar ut på tiden.

Sverige spelar en alltför passiv roll i det internationella miljövårdssamarbetet,
bl. a. när det gäller luftföroreningar och försurning. En markant
ökad aktivitet, bl. a. inom ECE.s konvention om gränsöverskridande luftföroreningar,
är nödvändig om vi skall kunna få till stånd överenskommelser
om mer långtgående nedtrappningar av utsläppen inom rimlig tid.
Att arbeta för sådana överenskommelser måste vara en huvuduppgift för
svensk miljöpolitik under de närmaste åren.

Internationella försurningssekretariatet gör viktiga insatser för att sprida
information i andra länder om vad som håller på att hända i Sverige.

Mot. 1986/87

Jo803

Särskilt angeläget är att det pågående samarbetet med brittiska miljöorganisationer
intensifieras.

3.2.2 Minskade inhemska utsläpp

Målsättningen att minska de inhemska utsläppen av svaveldioxid med
minst två tredjedelar och av kvävedioxider med hälften sett över perioden
1980 och 1995 bör slås fast. Denna målsättning är i fråga om kväve
betydligt högre än den av riksdagen fastlagda, vilket bör beaktas i naturvårdsverkets
och energiverkets pågående arbete med att utarbeta ett särskilt
program för minskning av kväveutsläppen. Vidare bör åtgärder vidtas
mot andra försurande utsläpp som klorväte från industrier och dräneringsvatten
från gruvavfall.

Minskningen av utsläppen måste fortsätta också efter 1995 eftersom de
angivna nivåerna är för höga i förhållande till vad naturen tål. Sannolikt
krävs en minskning av Europas svavelutsläpp med 80—90 % och kväveutsläpp
med 70—80 % för att skadorna på mark, vatten och skog skall kunna
stoppas.

För att nå det angivna målet bör i första hand följande åtgärder vidtas:

O Energispar- och oljeersättningsprogrammen bör fortsätta och intensifieras,
bl. a. genom att på ett mer uttalat sätt än hittills presenteras som
viktiga instrument i kampen mot luftföroreningar och försurning.

O Kolanvändningen bör vara begränsad och miljökraven vid kolförbränning
stränga. Den tekniska utvecklingen av koltekniken går nu snabbt. Det
bör vara möjligt att ytterligare skärpa kraven när det gäller svavelutsläpp.
Ett mål för de närmaste två åren är att få ned gränsvärdet till 0,05 g svavel
per MJ bränsle. Vidare bör låga gränsvärden för kväveoxidutsläpp vid
kolförbränning fastställas. Berörda myndigheter bör utarbeta förslag därom.

O Det bör slås fast att industrins svaveldioxidutsläpp skall halveras inom
tio år. För att så skall kunna ske måste bl. a. gällande tillstånd enligt
miljöskyddslagen omprövas i ett betydande antal fall. Detta kan ske inom
ramen för nuvarande prövningsordning.

O Högsta tillåtna svavelhalt i tjock eldningsolja bör snarast möjligt
sänkas från I till 0,5 %. Därmed skulle svaveldioxidutsläppen minska med
ca 20000 ton per år. Sänkningen kan ske genom att vi bl. a. går över till att
använda huvudsakligen lågsvavlig Nordsjöolja (utan att blanda den med
högsvavlig Mellanösternolja som nu sker) under den tid det tar att bygga ut
erforderlig avsvavlingskapacitet i de svenska raffinaderierna.

O Högsta tillåtna svavelhalt i tunn eldningsolja bör sänkas från 0,3 till
0,1 %.

O Låga gränsvärden för utsläpp vid förbränning av biobränslen i större
anläggningar bör fastställas.

O Problemen med avgasutsläppen från tunga dieselfordon måste lösas.
Regeringen bör redovisa plan för övergången till de s. k. Kalifornienkraven.
Därigenom sänks utsläppen av kväveoxider med 40-50 % i jämförelse
med dagens svenska krav.

Mot. 1986/87

Jo803

O Det är angeläget att metoder utvecklas som gör det möjligt för ägare
till äldre bilar att övergå till förbättrade reningssystem. Ett genomförande
av avgasreningen för bensindrivna bilar kommer att ta lång tid eftersom
befintlig bilpark inte förses med avgasrening. Möjligheten att genom ekonomisk
stimulans stödja sådan övergång bör utredas. Vi utgår från att
regeringen kommer med förslag i enlighet med det riksdagsbeslut som mot
socialdemokraternas vilja fattades i slutet av hösten 1986.

O Tillsynen av att nu gällande avgasregler efterlevs förbättras genom att
avgasutsläppen ägnas större uppmärksamhet vid den obligatoriska kontrollbesiktningen.
Eftersom utsläppen ökar med högre hastighet är det
också nödvändigt att förstärka kontrollen av att gällande hastighetsgränser
inte överskrids.

O Möjligheterna att föra över långväga godstransporter till järnväg bör
utnyttjas liksom möjligheterna att avlasta tätortskärnorna från trafik.
Därigenom kan påtagliga förbättringar när det gäller luftföroreningar och
försurning uppnås. Denna aspekt bör väga tungt vid kommande trafikpolitiska
överväganden.

3.2.3 Övriga åtgärder

De viktigaste åtgärderna för att få bukt med försurningen är att angripa
utsläppen. Men eftersom vi under överskådlig tid kommer att få dras med
försurande nedfall är också en rad andra åtgärder nödvändiga för att
dämpa effekterna i naturen. Sådana åtgärder är:

O Den pågående minskningen av andelen löv- och biandbestånd i den
svenska skogen bör upphöra, bl. a. genom att statsbidrag inte utgår till
avveckling av s.k. 5:3-skogar. Även om frågan inte är helt utredd, finns
många tecken på att lövträd är mindre känsliga för och ökar ett skogsbestånds
motståndskraft mot luftföroreningar och försurning. Vidare bör
åtgärder vidtas mot kväveförorening från jordbruket som ökar försurningen
och skogsdöden.

O Det är nödvändigt att kalka värdefulla sjöar och vattendrag om de
skall räddas undan försurning och bibehålla sitt biologiska liv i avvaktan
på att det sura nedfallet minskar. Det finns dock vissa frågetecken när det
gäller de långsiktiga effekterna av olika kalkningsmetoder. Dessa bör utredas
av naturvårdsverket snarast möjligt.

O En övergång till kalk som fällningskemikalie i kommunala avloppsreningsverk
bör stimuleras.

3.3 Skydd av kusthaven

Situationen i våra kusthav har gett upphov till ett flertal larmrapporter de
senaste åren och ter sig på många sätt utomordentligt oroande. Övergödning
genom kväve ger upphov till syrebrist och döda bottnar. Halten
miljögifter är hög vilket bl. a. drabbat det högre djurlivet hårt. Föroreningar
med allvarliga biologiska skadeverkningar släpps ut i stor skala från
t. ex. skogsindustrin. Fiskresurserna överutnyttjas i viktiga avseenden.

Mot. 1986/87

Jo803

t2 Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr Jo803

3.3.1 Övervakning och kartläggning

Miljöövervakningen av kusthaven är otillräcklig och måste förbättras. För
att kunna följa miljöförändringar är det nödvändigt att vi har ett tillräckligt
antal fasta provningsstationer, där prover regelbundet tas. De svenska
insatserna är otillräckliga särskilt i fråga om intensivprovtagning med korta
intervaller i Östersjön, där vi ligger klart efter övriga berörda länder.
Vidare behövs en utökad marinbiologisk forskning.

En utökad och bättre samordnad kartläggning av våra kusthav måste
komma till stånd. Den bör omfatta såväl naturförhållanden som grad av
påverkan och till att börja med främst inriktas på att identifiera särskilt
föroreningskänsliga havsområden.

För att på ett lättillgängligt och överskådligt sätt presentera viktiga fakta
om våra kusthav när det gäller biologi, hydrologi, vattenförhållanden,
föroreningskänslighet, föroreningsbelastning m. m. skulle en marin atlas
vara av värde. Regeringen bör uppdra åt berörda myndigheter att påbörja
arbetet med en sådan.

3.3.2 Internationellt samarbete

Det internationella samarbetet kring våra kusthav måste förstärkas. Det
gäller såväl undersökningar och miljöövervakning som konkreta åtgärder
för att minska föroreningstillförseln m.m. Samarbete pågår bl. a. inom
ramen för Helsingforskonventionen, men ett intensivare sådant är nödvändigt
både med de andra Östersjöstaterna och med länderna kring Nordsjön/
Västerhavet. Nordsjön bör jämställas med Östersjön vad gäller internationella
överenskommelser. Kraftfullare svenska insatser på detta område
måste komma till stånd.

Fångsten av fisk och skaldjur måste anpassas till den långsiktiga avkastningsförmågan.
Som det nu är bedrivs fisket utan att tillräcklig hänsyn
tas till fiskbeståndets bärkraft. Vi har helt nyligen åter sett exempel på
bristande biologiska hänsyn när fiskerikommissionen för Östersjön inte
lyckades fastställa högsta tillåtna fångstmängder för torsk och lax under
1987.

Även här är ett kraftfullare svenskt agerande nödvändigt.

3.3.3 Stoppa tillförsel av föroreningar och gifter

Handlingsprogram bör upprättas för de mest föroreningskänsliga områdena
utmed våra kuster med konkreta förslag till insatser för att minska
tillförseln av föroreningar.

Det är nödvändigt att spridningen av svårnedbrytbara, miljöfrämmande
ämnen, typ klorerade kolväten, begränsas ytterligare. Trots svenska åtgärder
redan för mer än tio år sedan för att begränsa PCB-användningen,
minskar halterna i Östersjön oroande långsamt. Här krävs ett ökat internationellt
samarbete men också ytterligare insatser inom landet.

Ett totalförbud mot all användning av PCB måste införas och regeringen
agera kraftfullt för att motsvarande restriktioner snarast möjligt införs i

Mot. 1986/87

Jo803

övriga stater runt Östersjön. Liknande krav bör ställas för andra klorerade
substanser och giftiga tungmetaller.

Utsläppen av en stor mängd svårnedbrytbara substanser från massaindustrierna
- främst blekeriprocessema — längs Östersjöns, Bottenhavets
och Bottenvikens kuster är mycket oroande. Kraftfulla åtgärder för att
omedelbart väsentligt minska och efter hand helt eliminera dessa utsläpp —
bl. a. klorerade ligninrester — är nödvändiga. Ytterligare forskning om
omsättning och effekter av klorerade ligninrester är angelägen, men vi kan
inte vänta längre med insatser. Utvecklingen av slutna massablekerier
måste påskyndas. Dessutom bör användningen av oblekt papper på olika
sätt stimuleras. Regeringen bör i samråd med industrin ta erforderliga
initiativ.

Spridningen av andra höggiftiga ämnen som t. ex. dioxin är ett ytterst
allvarligt miljöproblem. Förhöjda halter av dioxin har konstaterats i Östersjöns
vatten och nyligen noterades höga halter i undersökta krabbor på
västkusten. En källa för dioxinutsläpp är sopförbränningen, där långtgående
miljöskyddsåtgärder är nödvändiga. Målet måste vara att utsläpp av
dioxin helt stoppas, vilket också innebär insatser mot andra föroreningskällor,
t. ex. stålverken.

3.3.4 Stoppa övergödningen

Gödningen av våra havsområden blir ett allt allvarligare problem. I Östersjön
är allt vatten under 100-150 m syrefritt och praktiskt taget dött. På
västkusten har larmrapporterna duggat tätt de senaste åren. I början av
1980-talet såg det ut som om det ännu var i huvudsak ett regionalt problem
i Laholmsbukten, men nu sprider sig de syrefria områdena i hela Kattegatt.
Längs Danmarks kuster är mycket stora områden påverkade. Allt tyder på
att kväveutsläppen från olika källor främst jordbruket är huvudorsaken till
detta problem, åtminstone på västkusten. Nu krävs snabba och kraftfulla
åtgärder.

O Förklara hela Kattegatt som föroreningskänsligt område med särskilda
restriktioner för alla skadliga utsläpp.

O Begränsa kväveläckaget från jordbruket genom minskning, bättre dosering
etc. av kvävegödslingen (inkl. stallgödsel).

O Regeringens åtgärd att tillfälligt minska produktionsöverskottet i jordbruket
genom att betala bönderna för att lägga 100000 ha åkerjord i träda
bör avbrytas. När åkerjorden ligger i träda ökar sannolikt gödningen av
havsområdena ytterligare, eftersom läckaget av kväve ökar. Det nuvarande
trädesbidraget bör i stället användas för att stimulera odling av mellangrödor
som kan suga upp kvävet.

O Handlingsprogram för bl. a. minskat kväveläckage, liknande det som
nu upprättats kring Ringsjön och Laholmsbukten, bör komma till stånd för
hela västkusten.

O Gödselmedelsavgiften bör höjas så att den medför en påtaglig minskning
av kvävegödslingen. En annan åtgärd mot kväveläckaget som bör
nämnas är återställande av odling av naturliga hydrologiska förhållanden

Mot. 1986/87

Jo803

(våtmarker, ursprungliga vattendrag etc.) m. m. Därigenom fås också vä- Mot. 1986/87
sentliga förbättringar av vattenkvaliteten i yt- och grundvatten. Jo803

O Kväveutsläppen från kommuner, industrier m.fl., måste minska bl. a.
genom så långtgående kvävereduktion som möjligt vid reningsverken. Det
är i dag tekniskt möjligt att åstadkomma åtminstone 70-80 procents reduktion.

o De luftspridda kväveföroreningarna genom reducerade kväveutsläpp i
luften måste minska (se avsnitt 3.2.)

Även om vi varit förskonade från större oljeutsläpp under senare tid och
oljeskyddet kraftigt förbättrats, får vi inte slå oss till ro med vad som
uträttats på detta för våra kusthav så viktiga område. Vi måste fortsätta
ansträngningarna att minska riskerna för och konsekvenserna av oljeutsläpp.

För att de nödvändiga insatserna mot övergödningen skall få erforderlig
omfattning föreslår vi att 5 milj. kr. avsätts för naturvårdsprojekt i jordbruket
under anslaget Särskilda projekt på miljövårdens område. Ytterligare 5
milj. kr. bör samtidigt avsättas för hotade områden såsom Kattegatt.

3.3.5 Naturskydd

Inom vissa områden, främst Öresund och kring Gotska Sandön, är sandsugning
ett hot mot den marina miljön.

Ytterligare marina reservat o.d. måste inrättas. Det gäller t. ex. Salvorev
med kringliggande vatten och vattnen kring Gotska Sandöns nationalpark.
Vidare behöver flera områden skyddas i Stockholms skärgård och
på västkusten (inkl. grunda vikar av stort biologiskt värde). Syftet är att
skydda havsmiljön i dess helhet (inkl. fauna och flora) mot bl. a. direkta
ingrepp och att skapa en fristad för känsliga arter.

Den allvarliga situationen för sälstammarna i Östersjön kräver en rad
kraftfulla åtgärder. Ovan har rests krav på insatser för att minska giftutsläpp
av olika slag och krav på flera skyddsområden. För att återskapa en
livskraftig sälstam är det dessutom av allt att döma nödvändigt att hjälpa
upp den naturliga föryngringen med uppfödning och utsättning av jämförelsevis
giftfria sälungar.

Tumlaren, som ännu på 1950-talet kunde ses ända upp i Stockholms
skärgård, är nu helt försvunnen från Östersjön och är även sällsynt på
västkusten. Orsakerna till dess snabba försvinnande är inte klarlagda. Det
är angeläget att dessa klarläggs och möjligheterna att vända utvecklingen
studeras.

De genetiska resurserna är en mycket viktig naturtillgång, som inte får
reduceras eller förslösas. Även den genetiska variationen inom arterna
måste bevaras. Lokala raser av t. ex. fisk har ofta utvecklat en långtgående
anpassning till sin miljö. Flera arter, t. ex. lax och laxöring, har redan
drabbats av en genetisk utarmning som en följd av bl. a. vattenkraftsutbyggnaden.
Utplantering bör därför endast ske med s. k. älveget material.

För att förhindra fortsatt utarmning av i första hand fiskbestånden, krävs
ökade insatser från berörda myndigheter, bl. a. genom att underlätta upprättande
av genbanker.

3.4 Hot mot atmosfären

Flera miljöhot, som drabbar atmosfären och därigenom får globala konsekvenser,
har kommit att spela en viktig roll i miljödebatten under senare
år.

Ett sådant globalt miljöhot är den pågående ökningen av atmosfärens
koldioxidhalt som en följd av i första hand förbränning av fossila bränslen.
Den innebär bl. a. höjd temperatur (drivhuseffekten).

Med nuvarande ökningstakt kan vi redan inom ett par decennier få
märkbara förändringar av jordens klimat, med bl. a. en högre havsnivå som
resultat. Vi kan nu inte längre bortse från detta miljöhot. Vi måste på ett
mer aktivt sätt arbeta för att koldioxidfrågan får en sådan plats i det
internationella miljösamarbetet - bl. a. inom UNEP — som dess vikt
motiverar. Vi måste intensifiera ansträngningarna att genom forskning
förbättra prognoserna för vad som håller på att ske, studera åtgärdsalternativ,
utarbeta åtgärdsstrategier etc.

Slutligen måste vi redan nu låta koldioxidhotet få genomslag i vår energipolitik
på ett mer uttalat sätt än hittills, främst genom en fortsatt minskning
av förbränningen av fossila bränslen. Regeringen bör upprätta ett långsiktigt
handlingsprogram för minskning av koldioxidutsläppen.

Ett annat globalt miljöhot är uttunning av det skyddande ozonlagret på
hög höjd i atmosfären. Här måste kraftfulla miljövårdsåtgärder komma till
stånd omedelbart. Vi hänvisar till avsnitt 4, där freonproblemet tas upp,
och till avsnitt 3.2, där utsläpp av kväveföreningar m. m. behandlas. Dessa
kan också skada ozonlagret.

4 Produktkontroll

Produktkontrollen har nyligen fått en ny lagstiftning och en ny organisation.
Eftersom vi anser att erfarenheterna härav bör avvaktas innan förslag
till förbättringar läggs fram, nöjer vi oss här med att ta upp två frågor där
omedelbara åtgärder erfordras.

4.1 Freoner

Mänskliga aktiviteter av olika slag påverkar för närvarande de kemiska
processerna i atmosfärerna kring jorden. Detta medför bl. a. att ozonlagret
i stratosfären bryts ned, med följdeffekter på klimat, hälsa och miljö. En av
de väsentligaste faktorerna när det gäller nedbrytningen av ozonskiktet är
utsläppen av fullständigt halogenerade klorfluoralkaner - i internationella
sammanhang kallade CFC, i Sverige vanligen kallade freoner efter handelsnamnet
på en av produkterna. Dessa utsläpp har också väsentlig
betydelse för den s. k. drivhuseffekten, som påverkar jordens klimat.

Freon förstör de ozonmolekyler som i stratosfären bildar ett skyddande
skikt mot solens ultravioletta strålar. Den ökade mängd UV-strålning som
når jordytan redan vid en måttlig minskning av ozonlagret orsakar bl. a. en
ökning av antalet hudcancerfall hos människan, att många viktiga jord

Mot. 1986/87

Jo803

bruksväxters produktion minskar och att produktionen av växtplankton i Mot. 1986/87
vattnet minskar kraftigt. Jo803

De kemiska händelseförloppen i atmosfären är inte fullständigt kända,
men att freonet är den viktigaste orsaken till ozonlagrets nedbrytning står
klart. En mycket oroande utveckling har skett de senaste åren, med en
kraftig uttunning av ozonlagret, dels över Antarktis, dels över delar av
norra halvklotet, bl. a. Skandinavien - de s. k. ozonhålen. Vid mätningar
1985 fick man värden som är de lägsta man någonsin observerat. Detta kan
tyda på att de ozonförstörande processerna går ännu snabbare än man
hittills trott.

Ett stort problem när man beräknar freonutsläppens effekter är den
tidsförskjutning som finns mellan användning och påverkan. I en del
processer där freon används går ämnet direkt ut i luften, medan det i andra
fall kan bli kvar i produkten under varierande tid. Utsläppet kan då ske
gradvis under en lång period eller komma först när produkten förstörs.

Denna tidsförskjutning kan vara så lång som 100 år. Vidare tar det lång tid
från några år till flera decennier för de utsläppta freonerna att nå upp i
stratosfären och påverka ozonlagret. Båda dessa tidsförskjutningar gör att
nedbrytandet av ozonlagret kommer att fortsätta och kanske t. o. m. öka
ännu lång tid efter att nyanvändning av freon upphört.

Drivhuseffekten, dvs. att temperaturen på jorden höjs genom ändrad
gassammansättning i atmosfären, beror till större delen på utsläpp av
koldioxid vid förbränning av fossila bränslen. Att freon har betydelse även
för detta, trots den jämfört med koldioxidutsläppen mindre utsläppsmängden,
beror på att varje freonmolekyl har 10000 gånger högre ”drivhuseffekt”
än koldioxidmolekylerna.

Den totala årliga freonanvändningen i världen är nära 1 000000 ton. Av
detta använder de industrialiserade länderna den helt dominerande delen. 1
Sverige används ca 5000 ton/år. Ökningen är för närvarande 4%/år. De
framtidsscenarier som de senaste tio åren gjorts för att bedöma hoten mot
ozonlagret har oftast utgått från konstant användning av freon. När nu
användningen ökar blir hotbilden allvarligare. Det är anmärkningsvärt att
freonanvändningen ökat under 1980-talet trots förbud mot användning i
sprayförpackningar och en vid spridning av information om miljöriskerna.

Detta förhållande är ett klart underbetyg åt svensk produktkontroll.

Freoner används som drivmedel i sprayförpackningar, som jäsmedel i
hård och mjuk skumplast till möbler, fordon, isoleringsändamål som
kylmedium i kylanläggningar och värmepumpar samt som lösnings- och
avfettningsmedel. Den största ökningen sker inom tillverkningen av hård
skumplast. Man kan också förvänta sig att nya användningsområden skall
tillkomma.

Det finns goda möjligheter att återvinna freon eller ersätta användandet
med nya processer och/eller produkter.

Sverige har, tillsammans med ett stort antal länder, innefattande alla de
stora freonanvändarna, undertecknat Wienkonventionen för skydd av
ozonskiktet. Undertecknade stater åtar sig att vidta lämpliga åtgärder inom
forskning, information, lagstiftning m. m. för att skydda människors hälsa
och miljön mot skadeeffekter till följd av mänsklig verksamhet som föränd- 16

rar eller kan tänkas förändra ozonskiktet. Sverige måste på ett helt annat
sätt än för närvarande vara pådrivande i riktning mot mer kraftfulla åtgärder
inom ramen för denna konvention. Vi anser att läget vad gäller freoner
är synnerligen allvarligt både nationellt och internationellt. Ett förstörande
av ozonlagret kan utplåna mycket av livet på jorden, inkl. mänskligheten.
För att förhindra att detta sker och för att begränsa skadeverkningarna
måste drastiska åtgärder omedelbart vidtas. Målet bör vara att helt upphöra
med nyanvändning av freon mycket snart samt att begränsa utsläppen
från befintlig freon så långt det är möjligt.

Statens naturvårdsverk anger i sin rapport till regeringen om freoner i
Sverige att lägsta rimliga ambitionsnivå är att stoppa ökningen av freonanvändningen,
dvs. konstant användningsnivå. Denna ambitionsnivå skulle
innebära fortsatta stora utsläpp av freon och ett fortsatt förstörande av
ozonlagret, vilket är helt oacceptabelt.

Alla möjligheter måste utnyttjas för att minska freonutsläppen. Den
ideella miljörörelsen har både nationellt och internationellt krävt 85%
minskning av utsläppen inom fem år och i princip ett totalt upphörande av
freonanvändning inom tio år. Detta krav bör vara riktmärket för de svenska
ansträngningarna att lösa freonproblemet.

Användning av freon inom nya verksamhetsområden får ej tillåtas.
Verksamheter som utnyttjar freon måste också under övergångsperioden
minimera utsläppen genom bättre kontroll, återvinning av freonet m. m.

Förutsättningar måste skapas för återvinning av det freon som även
efter nyanvändningsstoppet finns ute i färdiga produkter.

Regeringen bör upprätta ett handlingsprogram (inkl. tidsplan) för åtgärder
mot freonproblemet där ambitionsnivån bestäms av det angivna
riktmärket. Ytterligare restriktioner mot freonanvändning bör omedelbart
komma till stånd, där så är möjligt, och kompletteras med bl. a. information
till allmänheten om olika produkters betydelse för freonutsläppen.

4.2 Kemikalieanvändning i jordbruket

Vi ansluter oss till riksdagens tidigare uttalande om en halverad användning
av bekämpningsmedel i jordbruket. Även i fråga om kvävegödsling är
en kraftig minskning nödvändig vilket vi framför i avsnitt 3.3. I båda fallen
bör ytterligare användning av ekonomiska styrmedel komma till stånd.

Därutöver anser vi att användning av stråförkortningsmedel i jordbruket
bör förbjudas. De direkta miljöeffekterna är inte klarlagda på det sätt som
man bör kräva i dag. Genom att möjliggöra ökade kvävegivor bidrar de
indirekt i hög grad till utläckaget av kväve. Därutöver ökar de det spannmålsöverskott
som måste exporteras till förlustpriser.

4.3 Avfall och återvinning

Avfallsfrågorna, utnyttjandet av naturresurserna och möjligheten att så
långt som möjligt uppnå en fungerande återvinning blir alltmer angelägna.
De avfallsmängder som årligen uppkommer kan uppskattas till nedanstående
volymer:

Mot. 1986/87

Jo803

o Hushållsavfall ca 2,5 miljoner ton

o Affärs- och kontorsavfall (allmänt industriavfall) ca 3,5 miljoner ton
o miljöfarligt avfall ca 0,5 miljoner ton
o gruvavfall 10-15 miljoner ton

o slam från reningsverk ca 2,5 miljoner ton (10% torrsubstans)
o jordbruksavfall o. d. ca 2,5 miljoner ton.

Om de avfallsvolymer som uppkommer årligen i Sverige uttrycks i
volym i stället för vikt får vi ca 17 miljoner kubikmeter hushållsavfall och
18 miljoner kubikmeter allmänt industriavfall. Sammantaget uppgår allt
avfall i Sverige årligen till i runda tal 50 miljoner kubikmeter. Denna
avfallsvolym skulle om den gjordes 1 meter hög täcka en yta av 7x7 km2.
På tio år skulle avfallet med samma höjd täcka en yta av 22x22 km2.

Man kan av dessa siffror lätt få en uppfattning om avfallsproblematikens
areella vidd. Att lösa våra avfallsproblem genom deponering kräver således
tillgång till stora markarealer. Det förtjänar också påpekas att energiproduktion
med kol eller andra fasta bränslen ger upphov till avfall i form
av aska och ofta också avsvavlingsprodukter. Även dessa avfallsslag bör
tas med i bilden.

Sverige saknar i dag lagstiftning som innehåller generella krav på
återvinning. Sådan lagstiftning skulle kunna påskynda utvecklingen mot
slutna system vid tillverkning, samverkan mellan olika tillverkningsindustrier
samt sådan sammansättning av produkter att återvinning underlättas.
Den lagtekniska utformningen måste utredas närmare. Det lämpligaste
är troligen att komplettera miljöskydds- och produktkontrollagstiftningen.
En sådan lagstiftning skulle kunna påskynda utvecklingen mot slutna system
vid tillverkning, samverkan mellan olika tillverkningsindustrier och
en sådan sammansättning av produkter att återvinning underlättas. Miljöavgifter
bör användas för att fördyra produkter vars hantering som avfall
orsakar särskilda miljöproblem.

Speciell uppmärksamhet bör ägnas åt det miljöfarliga avfallet och inte
minst det problem som den omfattande deponeringen av miljöfarligt avfall
vid SAKAB i Närke innebär. Det är angeläget att arbetet på att få fram
fungerande återvinningsteknik för miljöfarligt avfall påskyndas. Som exempel
kan nämnas den planerade insamlingen av småbatterier som innehåller
kvicksilver och kadmium. Det är angeläget att vi nu får en teknik
som möjliggör återvinning.

Riksdagen beslöt i höstas, mot socialdemokraternas vilja, om införande
av ett pantsystem på batterier. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte
med ett ord berör detta beslut när batterifrågan behandlas i budgetpropositionen.
Vi förutsätter att regeringen kommer att verkställa det fattade
beslutet.

Utredning pågår om möjligheten att bemästra utsläpp av dioxiner från
förbränningsanläggningar. Om inte tillräckliga utsläppsbegränsningar
åstadkoms bör avfallsförbränningen avvecklas.

Regeringens senfärdighet i avfallsfrågor förtjänar kritik. Den avfallsproposition
som aviserades i ett utskottsbetänkande i höstas återfinns inte
heller nu på regeringens propositionslista.

Mot. 1986/87

Jo803

5 Allmän naturvård

Det finns en rad hot mot Sveriges natur. Värdefull natur t. ex. vissa
älvsträckor exploateras. Fjällskogar, urskogar, hagar och våtmarker försvinner
i snabb takt. Flora och fauna utarmas.

Det är nödvändigt att skärpa naturvårdspolitiken. Särskilt värdefulla
naturområden och olika representativa naturtyper över hela landet måste
bevaras. För dessa ändamål kan naturvårdslagen utnyttjas. Bevarandeintressen
måste ges större tyngd i samhällsplaneringen. Den fysiska riksplaneringen
bör då vara ett viktigt medel. Alla samhällssektorer såsom jordbruket,
skogsbruket och mineralhanteringen har ett ansvar för naturen och
måste också ta det ansvaret. Särskilda insatser behövs för att skydda djur
och växter. Naturvårdslagen måste moderniseras.

5.1 Ny naturvårdslag

Sorn Svenska naturskyddsföreningen visat i sitt förslag till ny naturskyddslag
har den nuvarande naturvårdslagen betydande brister. Det gäller
bl. a. den låga ambitionsnivån med otillräckliga kravregler, svårigheter
att med hjälp av lagen tillgodose behovet av skydd för växt- och djurarter,
skyddsinstitutet naturvårdsområdel som visat sig svårt att tillämpa och
samrådsförfarande! som visat sig uddlöst, främst genom att ett ingrepp inte
kan stoppas helt. Till detta kommer de från naturvårdssynpunkt olyckliga
ändringarna av ersättningsbestämmelserna som är en följd av PBLöverenskommelsen
mellan centern och socialdemokraterna. Därigenom
försvagas naturvårdshänsynen i jord- och skogsbruk vilket ökar behovet
av att använda naturvårdslagens skyddsinstitut. På detta sätt kan dock inte
försämringarna för naturvården ens tillnärmelsevis kompenseras.

En utredning bör tillsättas med uppgift att på grundval av bl. a. naturskyddsföreningens
förslag utarbeta ett förslag till modernisering av naturvårdslagen.

5.2 Naturvård i fjällen

I fjällvärlden finns landets mest värdefulla naturområden med bl. a.
vildmarkskaraktär, alpina glaciärområden, högproduktiva älvdalar, urskogar
och hedområden med rik flora. Området är genom sin storlek, sin
relativa orördhet och sina naturvärden unikt i Europa. Fjällvärlden erbjuder
också utomordentliga rekreations- och turistvärden såväl sommarsom
vintertid. Fjällområdet är också en bas för rennäringen.

På olika sätt har statsmakterna sökt skydda fjällvärlden mot exploatering.
Redan i seklets början avsattes nationalparker. Ytterligare parker har
tillkommit senare. Sarek-Padjelanta—Stora Sjöfallet är ett av världens
största sammanhängande skyddade områden. Genom den fysiska riksplaneringen
har även andra delar av fjällen givits ett visst om än osäkert
skydd, bl. a. genom att obrutna fjällområden avgränsats.

I praktiken är det dock inte lika väl beställt. Den nya naturresurslagen

Mot. 1986/87

Jo803

medger att mineralutvinning sker även i områden som åtnjuter särskilt
skydd mot exploateringsföretag. Bestämmelsen bör utgå ur lagen.

Inte ens nationalparksskyddet — dvs. utfästelsen att till kommande
generationer spara särskilt värdefulla naturtyper - har visat sig hållbart. I
Stora Sjöfallets nationalpark har flagranta ingrepp och gränsändringar
skett vid en rad tillfällen för att möjliggöra vattenkraftsutbyggnad. Omfattande
vägbyggen har också utförts. Abisko nationalpark genombryts av
den s.k. Norgevägen. Riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen har visat
sig mycket tänjbara så snart de ställts mot mer konkreta krav från
skogsbruket eller på utbyggnad av fritidshus och vägar. Det finns en rad
hot av detta slag även mot de mest skyddsvärda fjällområdena. Skyddet
har inte hindrat planer på vattenkraftutbyggnad, ytterligare vägdragningar
och prospektering efter malm och mineraler. Sådan exploatering drabbar
också rennäringen.

Det är nödvändigt att ge det svenska fjällområdet ett bättre och mer
varaktigt skydd mot exploatering. Området innehåller värden som måste
bevaras för naturvård och för kommande generationer men också göras
tillgängliga för fler människor.

5.2.1 Planering och skydd

Naturvårdsverket har lagt fram en ambitiös fjällutredning, där bl. a. naturvärden
och förutsättningar för turism redovisas. Det finns nu underlag
för en plan för skydd av fjällområdet. Det är angeläget att riksdagen
snarast får ta ställning till en sådan plan. Därmed skulle en rad hot om
exploatering kunna undanröjas.

Vissa beslut bör dock kunna fattas utan att en fjällplan avvaktas. Nationalparker
bör i ett första steg inrättas kring Sjaunja och Taavavuoma i
Norrbottens län samt i Rogenområdet i Jämtlands och Kopparbergs län.
Dessa områdens värden är så klart dokumenterade att det inte finns anledning
att avvakta ytterligare utredningar.

Vi har tidigare föreslagit att en nationalpark bildas kring myrområdet
Sjaunja. Detta område saknar motstycke i Europa. Det är av oerhörd vikt
bl. a. för många fågelarter som är beroende av ostörda häckningslokaler.

Sjaunja är hotat trots att området nyligen avsattes som naturreservat.
Tillstånd har givits för mineralprospektering. Redan en sådan skadar området.
Skulle man finna brytningsvärda tillgångar blir givetvis trycket på
exploatering oerhört starkt. Endast det starkare skydd som nationalparksinstitutet
innebär kan förhindra exploatering och annan påverkan som
skadar den känsliga miljön i Sjaunjaområdet. Genom att göra området till
nationalpark skulle alla malmbrytningsplaner kunna avskrivas.

Taavavuoma norr om Kiruna har en mycket säregen natur med s. k.
Dalsmyrar, som är av stort vetenskapligt intresse. Palsarna är kullar med
evig tjäle och tycks till stor del ha kommit till i slutet av bronsåldern och i
början av järnåldern, då klimatet var mer bistert än nu. Det handlar alltså
om formationer som är tusentals år gamla. Men de kan lätt förstöras av
vädrets makter om de utsätts för skada genom eldning eller oförsiktig
framfart med snöskoter.

Mot. 1986/87

Jo803

Områdets botaniska och ornitologiska värden är utomordentliga. Det
har upptagits på den s. k. C W-listan över våtmarker av internationellt
intresse. Även här är inrättandet av nationalpark befogad. Denna bör
också innefatta vissa kringliggande områden.

Rogenområdet är ett särpräglat naturområde i den södra delen av
fjällvärlden. Det saknar motsvarighet i Europa bortsett från angränsande
områden i Norge, som redan gjorts till nationalpark. I området finns glesa
urskogsartade barrskogar och blockmarker. Av särskilt intresse är s. k.
rogenmorän, drumliner och rullstensåsar. Det är också en tillflykt för
hotade djurarter. Rogenområdet har i naturvårdsverkets fjällutredning föreslagits
som nationalpark men något förslag från regeringen har inte
kommit. Riksdagen bör även här ta initiativ.

Ytterligare nationalparker bör inrättas i samband med ställningstagande
till den av oss föreslagna planen, t. ex. Vindelfjällens naturreservat och
kring Kebnekaise. Likaså bör ytterligare områden skyddas som naturreservat.
Vissa av de områden som bör avsättas som nationalpark, t. ex.
området kring Abisko nationalpark och kring Kebnekaise, har stort turistiskt
intresse, vilket gör att skyddet bör ges en delvis annorlunda inriktning
än i de områden där de rena naturvårdsmotiven är starkare.

När det gäller att skydda våra värdefullaste naturområden handlar det
inte bara om att inrätta nya nationalparker.

Skylten ”nationalpark" är till för att vi skall påminnas om att här finns
någonting som är omistligt. De vägar, kraftverk, dammar och kraftledningar
som nu finns att se i Stora Sjöfallets nationalpark representerar inga
naturvärden.

Delar av nuvarande Stora Sjöfallets nationalpark som fortfarande har ett
stort skyddsvärde, främst söder om sjön Akkajaure, bör införlivas med
intilliggande Sareks nationalpark. Andra områden i de nordöstra delarna
av den nuvarande parken bör slås ihop med en ny nationalpark i Sjaunjaområdet.

Det måste slutligen med skärpa understrykas att nationalpark innebär att
ingen exploatering får ske, vilket riksdagen vid flera tillfällen slagit fast.

De obrutna fjällområdena har ett visst skydd genom riktlinjer i den
fysiska riksplaneringen. Genom den nya naturresurslagen urholkas detta
skydd markant. Därför måste samtliga dessa områden i stället skyddas
med stöd av naturvårdslagen.

5.2.2 Fjällskogarna

Utmed fjällranden finns barrskogsområden som länge undantagits från
intensivt skogsbruk. De är våra sista större sammanhängande barrskogar
av ursprunglig karaktär.

Många av fjällskogarna är så orörda och naturliga som skog över huvud
taget kan vara i vårt land. De är resultatet av tusentals år av naturlig
utveckling. Det ursprungliga växt- och djurlivet finns bevarat. Arter som
hotas i andra delar av landet har här en fristad. Dessa skogar är nödvändiga
för forskningen och som referensområden. Tillsammans med anslutande

Mot. 1986/87

Jo803

fjällområden bildar de naturliga ekologiska enheter utan motstycke i Väst- Mot. 1986/87

europa. De är också värdefulla från rekreationssynpunkt. Jo803

Fjällskogarna är också viktiga för rennäringen. Detta beror främst på att
trädlavarna under vissa perioder behövs som föda åt renarna.

Fjällskogarna har av biologiska och ekonomiska skäl varit undantagna
från mer omfattande skogsbruk. Situationen förändrades dock för några år
sedan. Tillgång till förbättrade föryngringsmetoder, nya trädslag och ökat
statligt stöd till skogsbruksåtgärder ledde till att avverkningar gjordes i
större skala. Mycket omfattande avverkningsplaner fanns.

Exploatering medförde vägar, kalavverkningar och andra ingrepp i tidigare
orörda områden. Unika naturvärden började spolieras. Samerna fick
sina försörjningsmöjligheter ytterligare beskurna. På vissa håll är det osäkert
om ny skog kommer upp — i varje fall tar det mycket lång tid.

Avverkningarna och planerna på avverkningar mötte ett mycket starkt
motstånd. Naturvårdsverket, naturskyddsorganisationer och ett stort antal
vetenskapliga instanser krävde snara åtgärder för att skydda fjällskogarna.

Detsamma gjorde samerna.

Riksdagen har därför, bl. a. efter folkpartimotioner, förordat återhållsamhet
med bedrivande av skogsbruk i de fjällnära skogarna. Folkpartiet
ville dock ha ett mera långtgånde skydd än det riksdagens majoritet beslutade
införa.

En uppgörelse har vidare träffats mellan naturvårdsverket och domänverket
om att skydda ett antal fjällnära urskogar från avverkning. Genom
regeringsbeslut undantags ytterligare tre mycket värdefulla områden —

Pärlälvsområdet, Kiijesålandet och Dellikälven.

Trots vissa framgångar är emellertid inte fjällskogsproblemen lösta.

Exploateringen fortsätter på andra domänverksmarker och i områden som
tillhör andra markägare. Konflikterna med naturvård och rennäring är
fortfarande stora.

Vi får inte för marginella virkeskvantiteters skull offra våra värdefullaste
fjällskogar. Områden av stort värde för naturvård och rennäring måste
bevaras. Skogsbruk i dessa skogar är i allmänhet samhällsekonomiskt
olönsamt. Endast genom statligt stöd blir det privatekonomiskt lönsamt.

Sysselsättning och avkastning i skogsbruket kan ökas genom intensifierad
skogsvård på övriga skogsmarker. Många av de aktuella områdena har
stort rekreationsvärde. Även turismen kan ge inkomster.

Det är angeläget att snabbt säkerställa de områden om vilka överenskommelse
träffats genom inrättande av naturreservat. Marken bör överföras
från Domänfonden till Naturvårdsfonden. Detta bör ske utan att
ersättning utgår till domänverket. Staten bör inte betala staten för att
skydda natur.

Även i de områden ovanför den f d. skogsodlingsgränsen, som inte
omfattats av utförda inventeringar och överenskommelser, bör stor återhållsamhet
gälla. Ett säkerställandeprogram och en naturvårdsgräns,
ovanför vilken inget storskaligt skogsbruk får bedrivas, bör läggas fast.

Innan så skett bör några avverkningar inte äga rum som berör områden av
stort värde för naturvård eller rennäring. Det måste vidare slås fast att

skogsavverkning inom s. k. obrutna fjällområden inte skall tillåtas. Enskilda
skogsägare bör i första hand erbjudas ersättning i form av annan
skogsmark. Riksdagen bör göra ett uttalande med denna innebörd.

5.2.3 Fjällturismen

Som nämnts finns inom fjällområdet mycket stora förutsättningar för rekreation
och olika former av turism. De skyddsåtgärder vi tidigare förordat
har även syftet att ge människor möjligheter till naturupplevelser. Rätt
utformad och kanaliserad kan turismen förenas med kraven på naturskydd.
Turismen kan ge värdefulla tillskott till ortsbefolkningens försörjning
och mer än väl kompensera bortfall av arbeten inom bl. a. skogsbruk.
Särskild hänsyn måste tas till rennäringens intressen. Åtgärder på turismens
områden måste ske i samråd med samerna. För dessa erbjuder
turismen också goda möjligheter till sysselsättning.

Fjällvärlden erbjuder en rik variation av rekreation, såsom längre turer
med övernattning i tält eller i stugor längs leder. Det finns också möjligheter
till kortare turer, liksom till dagsturer från en fast förläggning. Pionjär
på området är Svenska turistföreningen (STF) som gjort mycket för att
väcka intresse för fjällturism och som driver olika fjällanläggningar på
ideell grund.

En viss utbyggnad av leder och övernattningsstugor behövs för att ta
emot fler turister. Likaså krävs vid flera av de större fjällanläggningarna
renoveringar och utbyggnader. Det är nödvändigt att tillskjuta allmänna
medel för att utbyggnader skall komma till stånd och för att verksamheten
skall kunna drivas vidare enligt den filosofi om låga priser och avsaknad av
lyx som hittills karakteriserat den. Fjällturism i enkla former måste ses
som en del i en social rekreations- och turistpolitik och bör stödjas.

Tyngre utbyggnader för fjällturism med liftsystem, hotell, stugbyar etc.
bör förläggas till platser som redan nu har sådana anläggningar. Det gäller
bl. a. Riksgränsen, Abisko, Kvikkjokk och Hemavan för att ta några exempel
från de norra fjällområdena. I anslutning till dessa behöver också viss
basverksamhet byggas ut.

5.3 Skydd av älvarna

Den absoluta merparten av våra älvar är exploaterade för kraftändamål. I
dag återstår bara fyra huvudälvar - Torne älv, Kalix älv, Pite älv och
Vindelälven - och några s. k. skogsälvar outbyggda. I ytterligare några
älvar återstår kortare sträckor som inte exploaterats liksom en del källområden
i fjällvärlden.

En utbyggd älv kan aldrig återställas. Kraftutbyggnad innebär svåra
skador på miljön. I allmänhet torrläggs långa sträckor av älven medan
andra överdäms. Fisket förstörs och rennäringen blir hårt drabbad och
därmed basen för den samiska kulturen.

Genom riksdagsbeslut har ett antal älvar och älvsträckor undantagits
från exploatering. Detta har dock inte hindrat olika kraftbolag att planera
för och projektera utbyggnader också i dessa skyddade älvar.

Mot. 1986/87

Jo803

Folkpartiets uppfattning är entydig. Älvutbyggnadsepoken är slut. De
undantagna älvarna och älvsträckorna måste ges ett bestående skydd mot
utbyggnad. Den enda utbyggnad som får medges är ombyggnader och
effektiviseringar i redan utbyggda älvar och ett fåtal nya projekt som kan
accepteras från naturvårdssynpunkt.

Riksdagen har under de senaste åren fattat beslut om vattenkraftsutbyggnaden
och om lagstadgat skydd för de fyra huvudälvarna m. fl. mindre
älvar och älvsträckor enligt naturresurslagen. Folkpartiet har på flera
punkter gått emot riksdagsmajoritetens beslut som innebär risk för utbyggnad
av en rad mycket skyddsvärda älvsträckor.

Folkpartiet föreslår att följande älvar och älvsträckor förs in i naturresurslagen:
Emån, Voxnan uppströms Edsbyn, Ammerån, Hårkan, Gide
älv uppströms Björnfallet, Strängsforsen i Klarälven, Edänge, Meåforsen,
Klippen och Luleälven mellan Vietas och St. Lulevattnet.

Socialdemokraterna tycks trots naturresurslagen hålla öppet för en utbyggnad
väsentligt utöver den nivå som riksdagen angivit. Detta ständiga
hot mot de återstående oexploaterade älvarna måste avvisas. Riksdagen
bör uttala att den tidigare beslutade utbyggnadsnivån — 66 TWh — skall
utgöra det slutliga riktvärdet för den svenska vattenkraftsproduktionen.
Den nivån skall uppnås huvudsakligen genom ombyggnader och effektiviseringar.
Därmed skulle det också slås fast att elbehovet efter kärnkraftsavvecklingen
får tillgodoses med hjälp av annan produktion förutom genom
besparing och effektivare elanvändning. Vidare bör naturresurslagen
kompletteras så att ovan nämnda älvar och älvsträckor skyddas.

Slutligen bör de fyra huvudälvarna och ytterligare några särskilt värdefulla
mindre älvar — t. ex. Byskeälven och Råneälven — få ett förstärkt
skydd genom att avsättas som nationalälvar. De juridiska och administrativa
formerna för en sådan avsättning bör snarast utredas.

5.4 Skydd av våtmarkerna

I landet finns 6—7 miljoner hektar våtmarker av skilda slag, som inte ger
någon produktiv avkastning för jord- och skogsbruket. Dessa områden är
ekologiskt sett av utomordentligt stor betydelse. De spelar stor roll för
vattenbalansen. Deras naturvårdsbetydelse ökar i takt med den ökande
intensiteten i skogs- och jordbruket. De utgör refugier, dvs. ostörda områden
för djur och växter, särskilt sådana arter som trängs tillbaka i det
moderna produktionslandskapet. Våtmarkerna bidrar också i hög grad till
omväxlingen i landskapet.

Våtmarkerna kan genom nya tekniska landvinningar numera utnyttjas i
betydligt större utsträckning än man kunde tänka sig för 10-20 år sedan.
De är därför intressanta för ett expanderande skogsbruk. Våtmarkerna är
emellertid också av intresse för energiförsörjningen. Många av dem innehåller
stora mängder torv, som kan brytas och utnyttjas som bränsle. De är
också intressanta för s. k. energiskogsodling.

De samlade intressen och anspråk som redovisats eller kan räknas fram
är väsentligt större än den totala areal av våtmarker, som finns att tillgå.

Mot. 1986/87

Jo803

Därför måste en planering av deras utnyttjande och skydd komma till
stånd.

I den fysiska planeringen måste dessa områden på alla nivåer ägnas ett
avsevärt större intresse än hittills. Beslutsunderlaget måste förbättras genom
en planmässig satsning på forskning och på rikstäckande inventeringar.
Naturvårdens synpunkter måste komma in redan i planeringsarbetets
begynnelseskeden.

Inventeringar av olika våtmarkers värde för naturvården har utförts och
pågår också för närvarande i bl. a. naturvårdsverkets regi. Det har framgått
att nästan alla våtmarker skadats och att det är mycket angeläget med
snara skyddsåtgärder för många särskilt skyddsvärda områden, framför
allt reservatsbildning.

5.5 Skydd av växt- och djurliv

En viktig uppgift för naturvården är att slå vakt om floran och faunan. Våra
inhemska växt- och djurarter representerar stora värden både i sig och som
delar av ekosystem. Att de bevaras i sin naturliga miljö är ett grundläggande
naturvårdskrav. Flora- och faunavården utgör dock en starkt försummad
del av naturvården. Flera hundra växt- och djurarter hotas av utrotning.
I de flesta fall är huvudorsaken miljöförändringar, oftast till följd av
det moderna jord- och skogsbruket.

Flora- och faunavårdsarbetet måste ges en ökad tyngd. Det måste bedrivas
längs flera linjer. Lämpliga instrument finns delvis, men de måste
användas i större utsträckning och på ett mer målmedvetet sätt. Av grundläggande
betydelse är att bibehålla eller återskapa lämpliga miljöer för de
aktuella arterna. Särskilt värdefulla miljöer måste avsättas som naturreservat.
Vidare bör lagstiftningen ändras så att kritiska områden för hotade
arter ges ett automatiskt skydd liknande det som finns i USA. Detta är
dock inte tillräckligt, utan därutöver krävs allmänt ökad hänsyn till växtoch
djurlivet från jord- och skogsbrukets sida. Tvingande regler om tillräckligt
långtgående sådan hänsyn är nödvändiga. Denna fråga bör tas upp
vid den av oss föreslagna revisionen av naturvårdslagen.

Regeringens förslag om ett nytt anslag för flora- och faunavård - något
som folkpartiet länge arbetat för - är ett steg i rätt riktning. Men det krävs
ytterligare åtgärder. Växtarter som hotas av blomplockning måste skyddas
genom fridlysning enligt naturvårdslagen. På samma sätt måste djurarter
som hotas av förföljelse, insamling e.d. fridlysas enligt jaktlagstiftningen
eller naturvårdslagen. Till skydd för djurarter som hotas av störning
(främst fåglar och sälar) måste djurskyddsområden komma till stånd enligt
narturvårdslagen och reglering av småbåtstrafik med stöd av sjötrafikförordningen.

Vidare krävs ökad forskning samt fortlöpande inventering och kartläggning
av åtskilliga växt- och djurarter liksom i många fall aktiva insatser för
djurlivet i form av utfodring, bevakning av bon, uppfödning och återinplantering
m. m. En permanent databank för utrotningshotade växt- och djurarter
bör inrättas och ett handlingsprogram för bevarande av genetiska
resurser utarbetas.

Mot. 1986/87

Jo803

5.6 Naturvård i jordbruket

Det traditionella odlingslandskapet har utomordentliga värden: kulturhistoriska,
biologiska och estetiska. Det handlar om hagar och ängar, skog
och om landskapets växlingsrikedom.

Odlingslandskapet försvinner snabbt till följd av bl. a. kraven på rationelljordbruksproduktion.
Många lantbrukare satsar ”ideellt” på att bevara
landskapet men detta räcker inte för att bevara ens ett urval av sådana
områden. Hoten mot detta landskap har ökat starkt genom att nedläggning
av ytterligare jordbruksmark blivit aktuell.

Även det moderna jordbrukslandskapet har stor betydelse för landskapsbild
och miljö. Många inom jordbruket har en genuin känsla för
naturvård. Men modernt jordbruk innebär också en rad naturvårdsproblem:
monokulturer, genom ogräsbekämpning, dikning av smärre återstående
våtmarker, borttagande av åkerholmar. Syftet är att effektivisera
jordbruket. De långsiktiga ekologiska konsekvenserna av detta är dock
inte klarlagda. Det finns inslag i dagens rationella jordbruksdrift som
innebär hot också mot jordbrukets långsiktiga effektivitet.

Det är hög tid att miljö- och naturvården ges större vikt inom ramen för
jordbrukspolitiken. Det räcker inte att i allmänna ordalag markera att
miljöfrågorna skall beaktas. De traditionella målen för jordbrukspolitiken
bör därför kompletteras med ett uthållighets- och miljömål med samma
tyngd som dessa. De miljömässiga aspekterna skulle då få väsentligt större
tyngd t. ex. i utrednings- och förhandlingssammanhang.

Lagregler har införts om naturvårdshänsyn inom jordbruket. Det är bra.
Det kan samtidigt noteras att de många mindre jordbruken har positiva
effekter för naturvården, t. ex. genom att de håller landskapet öppet och
vårdar skogen. Vi vill understryka vikten av att lagstiftningen ges stringenta
former. Erfarenheterna från skogsbruket, där det finns entydiga
bestämmelser i skogsvårdslagen, visar att det inte räcker med portalparagrafer.
De måste följas av klara regler också i tillämpningsföreskrifter.

Statligt stöd till rationalisering inom jordbruket bör inte utgå till sådana
åtgärder som strider mot starka naturvårdsintressen.

5.7 Naturvård i skogsbruket

Skogen ger sysselsättning och stora exportinkomster. Men skogsbruk är
inte den enda nytta vi kan ha av skogen. Den har livsviktiga ekologiska
funktioner och den ger rekreationsmöjligheter. Den är viktig som producent
av vilt, bär och svamp. Denna mångsidighet framstår som alltmer
väsentlig.

Skogsbruk måste bedrivas rationellt men med hänsyn till att skogen har
olika användningsområden.

Det är då nödvändigt att skogsbruket tar tillräckliga hänsyn till bl. a.
naturvårdens krav. Sådan hänsyn kan innebära att de mest radikala metoderna
inte används i områden med särskilda natur- eller friluftslivsvärden,
att hyggenas storlek begränsas, att man låter bli att avverka i vissa känsliga
områden och att ursprungliga skogstyper bevaras.

Mot. 1986/87

Jo803

I skogsvårdslagen finns bestämmelser om naturvårdshänsyn. Dessa
anger att skogsbruket måste bedrivas under vissa restriktioner. Vissa
skärpningar har nyligen skett av föreskrifterna. De begränsningar man
kunnat göra med hänvisning till skogsvårdslagen har hittills dock varit få
och av ringa omfattning. Så snart större konflikter uppstått mellan skogsbruket
och naturvården har frågan om insatser enligt naturvårdslagen
aktualiserats. Bristen på pengar och personal har sedan gjort att man inte
kunnat skapa naturreservat i tillräcklig omfattning. Detta innebär att de
återstående resterna av naturskogar, urskogar och andra värdefulla områden
snabbt håller på att försvinna. Situationen kommer nu att i hög grad
ytterligare förvärras genom den ändring av naturvårdslagens ersättningsbestämmelser
som i princip beslutats.

Många av de skogsbruksåtgärder som är mest negativa för naturvården
möjliggörs eller stimuleras i hög grad genom statsbidrag. Stödet till skogsbruket
bör enligt vår mening utformas så att det inte utgår till beredskapsarbeten
och av markägaren själv utförda skogsbruksåtgärder som strider
mot starka naturvårdsintressen. Denna princip har sin betydelse när det
gäller t. ex. 5: 3-skogarna, fjällskogarna och dikning av våtmarker.

Av urskogar och urskogsliknande skogar återstår i dag bara mindre
fragment. Det är högst angeläget att spara dessa gamla skogar. De utgör
hela och relativt opåverkade ekosystem. En rad arter återfinns bara i dessa
områden. De behövs som referenser vid skoglig forskning och som genbanker.
Vi har ett ansvar att bevara orörda naturtyper för kommande
generationer.

Situationen är ytterst allvarlig för urskogarna och de urskogsliknande
skogarna. Anspråken från skogsbruket är stora. Resurserna för att skydda
områdena genom att bilda naturreservat är alltför små. Det finns uppenbara
risker att också merparten av de små rester som finns kvar av dessa
skogar kommer att försvinna medan naturvården inventerar och väntar på
bättre anslag. Därför måste samtliga kända sådana områden ges ett tillfälligt
skydd mot avverkning i avvaktan på ett ambitiöst bevarandeprogram.
För att få ett representativt nät av skyddade skogar är det nödvändigt att
också vissa skogsområden med inslag av yngre och mer kulturpåverkade
bestånd lämnas för fri utveckling, särskilt i södra Sverige.

I % av den produktiva skogsmarken nedanför den f. d. skogsodlingsgränsen
bör lämnas för fri utveckling. Det är inget drastiskt krav att en så
obetydlig del av vår skogsmark bevaras. Ett sådant bevarandeprogram
kommer givetvis att dra kostnader, främst för att betala skogsägarna för att
de låter skogen stå kvar. Med tanke på den betydelse ursprunglig skog har
också för skogsbruket, är det rimligt att delar av inkomsterna från skogsvårdsavgifterna
används för att finansiera detta program.

En annan hotad naturtyp är ädellövskogarna, som finns i Syd- och
Mellansverige. Folkpartiregeringen uppdrog åt naturvårdsverket och
skogsstyrelsen att ta fram ett förslag till skydd för dessa skogstyper. Ett
lagskydd har sedermera införts. Vissa ändringar bör därutöver göras i
skogsvårdslagstiftningen som innebär att från naturvårdssynpunkt värdefulla
lövskogar och blandskogar som inte uppfyller ädellövskogskriterierna,
undan tas från dagens krav på avverkning och barrskogsplanering (5:3

Mot. 1986/87

Jo803

skogar). Vidare vill vi understryka att värdefulla lövurskogar måste undantas
från skogsbruk och skyddas enligt naturvårdslagen.

De s. k. 5:3-skogarna är områden som inte utnyttjas tillräckligt effektivt
ur skoglig synvinkel. Konflikten uppstår i de fall dessa områden också har
betydande intresse från natur- och friluftssynpunkt. Olika tvångs- och
stimulansåtgärder har införts för avverkning och insatser i syfte att öka
skogsproduktionen i dessa områden. Vi ifrågasätter inte behovet av ökade
skogliga insatser men menar att 5:3-bidraget i sin nuvarande utformning
bör utgå. Det är som tidigare understrukits ytterst angeläget att skogsbruket
bedrivs med stor hänsyn till naturvård och friluftsliv. Så har hittills inte
skett inom 5: 3-programmet.

Försurningen börjar nu ge skador på skog och skogsmark även i Sverige.
Vi har tidigare i motionen behandlat denna fråga. Det är angeläget att även
skogsbruket omprövar sina metoder för att inte bidra till försurningen. Det
är främst skogsgödslingen, helträdsutnyttjandet och trädslagsblandningen
som är av betydelse för försurningen och måste omprövas. Föreskrifterna
om en anpassning av skogsbruksmetoderna så att den accelerande försurningen
motverkas också denna väg måste utfärdas.

Vi har här pekat på en rad nackdelar för naturvården till följd av vissa
inslag i skogsbruk och skogspolitik. Den avvägning som sker är till naturvårdens
nackdel. Detta är i ett långsiktigt perspektiv inte en ansvarsfull
miljö- och skogspolitik. Vi anser att bl. a. följande modifieringar bör göras:

— Skogsvårdslagen ses över och förenklas.

— Hänsynsreglerna skärps. Nuvarande ersättningsregler behålls och
preciseras.

— Skogsvårdsavgifterna bör finansiera sådana naturvårdsinsatser som i ett
långsiktigt perspektiv är till nytta för skogsbruket.

— Urskogar och urskogsliknande områden ges ett varaktigt skydd.

— Statligt stöd får ej utgå till skogsvårdsinsatser som skadar väsentliga
naturvårdsintressen.

— 5: 3-programmet bör upphöra i sina nuvarande former. Sedan garantier
skapats för att naturvården inte kommer i kläm, kan det återupptas och
inriktas på glesa barrskogar och andra områden utan större värde från
naturvårdssynpunkt.

Vi vill understryka att dessa förändringar inte på något avgörande sätt
påverkar skogsbrukets ekonomi i stort. Ersättningsreglerna bör också ha
en sådan utformning att de ekonomiska förutsättningarna för enskilda
skogsägare inte försämras.

5.8 Mark för naturvård

Skyddsbehoven är mycket stora. Utvärderingar som gjorts visar att de
mål som satts upp vad avser reservatsbildning långt ifrån uppnåtts. Läget
är prekärt eftersom ett stort antal naturområden nu hotas av exploatering
och måste avsättas som reservat i en nära framtid. Det gäller särskilt
urskogar och andra skyddsvärda skogsområden.

Resurserna för reservatsbildning har under flera år legat på en alltför låg
nivå. Statsanslag bör utgå med tillräckligt högt belopp. Vi föreslår ytterli

Mot. 1986/87

Jo803

gare 10 milj. kr. utöver regeringens förslag. Men det är också nödvändigt

att ange mer långsiktiga riktlinjer och principer:

- Statlig mark av stort naturvårdsvärde bör utan vederlag kunna överföras
till Naturvård sfonden.

— Skogsbruket bör genom skogsvårdsavgifter finansiera bevarandet av
urskogar o. d.

- Möjlighet bör öppnas att utnyttja avbetalningssystem för reservat på
privat mark. Det är inte rimligt att under några få år — då inventeringar
är klara — finansiera hela bevarandeprogram.

— Domänverksmark bör kunna erbjudas enskilda som ersättning för mark
som görs till reservat.

6 Internationell miljövård

Miljöfrågorna har alltmer blivit internationella till sin karaktär. Föroreningarna
känner och respekterar inga gränser. De transporteras med vattensystemen
och genom lufthavet. Det enda sättet att hindra denna transport
är att sätta stopp för utsläppen vid källorna. Här krävs samlade
åtgärder från de länder som är ansvariga för utsläppen.

Internationellt samarbete är också en förutsättning för att kunna avvärja
de globala miljöhoten i form av drivhuseffekt, förstörelse av ozonlagret
och skovling av de tropiska skogarna.

Under senare år har Sverige kommit att spela en alltmer passiv roll på
den internationella scenen. Denna passivitet måste nu brytas genom att
Sverige återtar sin tidigare ledande roll. Utöver vad som framhållits i
tidigare avsnitt är det angeläget att vi arbetar aktivt för att ge miljöfrågorna
en framträdande plats i uppföljningsarbetet till konferensen om säkerhet
och samarbete i Europa. Flera av de tidigare berörda frågorna bör kunna
tas upp i detta sammanhang, t. ex. försurning, luftföroreningar och upprättandet
av en europeisk miljöfond samt skyddet av den marina miljön.

Det internationella miljösamarbetet måste intensifieras. Ett sätt att
åstadkomma detta är att sammankalla en ny global FN-konferens om den
mänskliga miljön. Sverige bör aktivt verka för att förutsättningarna för en
sådan konferens utreds. Skulle förutsättningar visa sig föreligga, bör Sverige
erbjuda sig att stå som värd även denna gång. Konferensen måste
förberedas noggrant och bör lämpligen komma till stånd 1992 — 20 år efter
den förra konferensen.

7 Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett naturresurs- och miljödepartement,

2. att riksdagen hos regeringen begär att statens naturvårdsverks
instruktion ändras i enlighet med vad som anförs i motionen,

[att riksdagen till Länsstyrelserna m. m. för budgetåret 1987/88

Mot. 1986/87

Jo803

anslår ytterligare 5 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit för Mot. 1986/87
förstärkning av länsstyrelsernas naturvårdsenheter,1] Jo803

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring av länsstyrelsernas instruktion och
arbetsordningar, ‘]

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om miljöavgifter i
enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en miljöfond som kan användas för sanering
och andra miljöskyddsåtgärder där ingen direkt ansvarig finns,

5. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts
med uppgift att utforma ett system med obligatoriska miljökonsekvensanalyser,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en bättre samordning av lagstiftningen på
miljövårdsområdet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöskydd vid industriproduktion,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skärpningar av
miljöskyddslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att talan bör väckas mot Storbritannien och
Polen vid Internationella domstolen i Haag för dessa länders föroreningar
av andra länders territorier,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tekniskt och ekonomiskt avtal med Polen på
miljöskyddsområdet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ökad svensk aktivitet i syfte att begränsa
gränsöverskridande luftföroreningar,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mål för minskningen av svaveldioxid- och
kvävedioxidutsläppen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta krav för utsläpp vid kolförbränning,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om halvering av industrins svaveldioxidutsläpp
inom tio år,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkt svavelhalt i tjock eldningsolja till 0,5 %,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkt svavelhalt i tunn eldningsolja till 0,1 %,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om gränsvärden för utsläpp vid förbränning av
biobränslen i större anläggningar,

18. att riksdagen hos regeringen begär en plan för övergång till de
s. k. Kalifornienkraven vad gäller avgasutsläpp från dieselfordon,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i 30

motionen anförts om kontroll av avgasutsläpp vid den obligatoriska
kontrollbesiktningen,2]

19. att riksdagen beslutar avskaffa statsbidragen till avveckling
av s. k. 5: 3-skogar,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om övergång till kalk som fällningskemikalie i
kommunala avloppsreningsverk,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utökad och bättre samordnad kartläggning
av våra kusthav,

[att riksdagen hos regeringen begär att berörda myndigheter
får i uppdrag att påbörja arbetet med en marin atlas,1]

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kraftfullare svenska insatser vad gäller internationellt
samarbete vad gäller våra kusthav,

23. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om totalförbud
mot ali PCB-användning,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationellt samarbete bland Östersjöstaterna
i syfte att minska utsläppen av klorerade substanser och giftiga
tungmetaller,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utsläppen från massaindustrierna,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stopp för utsläpp av dioxin,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Kattegatt som föroreningskänsligt område med
särskilda restriktioner för alla skadliga utsläpp,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om begränsning av kväveläckaget från jordbruket,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om programmet för träda i jordbruket,

30. att riksdagen hos regeringen begär förslag om handlingsprogram
bl. a. för minskat kväveläckage för hela västkusten,

31. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjning av
gödselmedelsavgiften,

32. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare marina
reservat,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kraftfulla åtgärder för sälstammarna i Östersjön,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bevarande av de genetiska resurserna,

35. att riksdagen hos regeringen begär förslag till handlingsprogram
för minskning av koldioxidutsläppen,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mål för minskning av freonutsläppen,

Mot. 1986/87

Jo803

37. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot
freon inom nya verksamhetsområden,

38. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett handlingsprogram
mot freonutsläppen,

39. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot
stråförkortningsmedel,

40. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
återvinning i enlighet med vad som anförts i motionen,

41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om påskyndande av arbetet på att få fram fungerande
återvinningsteknik för miljöfarligt avfall,

42. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts
med uppgift att utarbeta ett förslag till ny naturvårdslag i enlighet
med vad som anförts i motionen,

43. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Sjaunjaområdet,

44. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Taavavuomaområdet,

45. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Rogenområdet,

46. att riksdagen hos regeringen begär en plan för skydd av fjällvärlden,

[att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om hushållning
med naturresurser m. m. att mineralutvinning inte skall kunna
komma till stånd i områden som åtnjuter särskilt skydd mot exploateringsföretag,1]

47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Stora Sjöfallets nationalpark,

48. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till säkerställandeprogram
för de fjällnära skogarna,

49. att riksdagen hos regeringen begär att de fjäll nära skogar för
vilka överenskommelser träffats om skydd snarast skyddas som
naturreservat,

50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i avvaktan på säkerställandeprogrammet
inga avverkningar får äga rum som berör områden av stort värde för
naturvård eller rennäring,

51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avverkningar inom s. k. obrutna fjällområden
inte skall tillåtas,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om främjande av fjällturismen och STF:s verksamhet,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att någon ytterligare vattenkraftsutbyggnad
utöver den produktionsnivå, ca 66 TWh, som riksdagen tidigare
uttalat sig för inte skall ske,1]

[att riksdagen beslutar om sådan ändring av lagen om hushåll

Mot. 1986/87

Jo803

ning med naturresurser m. m. att Emån, Voxnan uppströms Edsbyn,
Hårkan, Ammerån, Gide älv uppströms Björnfallet, Strängsforsen,
Edänge, Meåforsen, Klippen och Luleälven sträckan mellan
Vietas och St. Lulevattnet skyddas,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning av formerna för avsättande av de
fyra orörda huvudälvarna och ytterligare några särskilt värdefulla
älvar som nationalälvar,1]

52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skydd för våtmarkerna,

53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser för flora- och faunavård,

54. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av ett uthållighets- och miljömål i
jordbrukspolitiken,

55. att riksdagen hos regeringen begär att en översyn av skogsvårdslagen
genomförs i syfte bl. a. att förstärka hänsynen till naturvården
och förenkla lagen,

56. att riksdagen hos regeringen begär att ett program för bevarande
av återstående urskogar (gammelskogar) snarast utarbetas
och genomförs samt att i avvaktan härpå avverkning av sådana
skogar inte tillåts,

57. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att 1 % av den produktiva skogsmarken skall
lämnas för fri utveckling,

58. att riksdagen beslutar att mark motsvarande ett värde av 15
milj. kr. årligen skall överföras från Domänfonden till Naturvårdsfonden
i syfte att underlätta bildandet av naturreservat på privat
mark,

59. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principer för finansiering av mark för naturvård,

60. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att statsbidrag inte bör utgå till åtgärder som
strider mot starka naturvårdsintressen,

61. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny internationell miljövårdskonferens,

62. att riksdagen till Särskilda projekt på miljövårdens område för
budgetåret 1987/88 anslår ytterligare 10 milj. kr. utöver vad regeringen
föreslagit fördelade med 5 milj. kr. för hotade områden såsom
Kattegatt och 5 milj. kr. för naturvårdsprojekt i jordbruket,

63. att riksdagen till Mark för naturvård för budgetåret 1987/88
anslår ytterligare 10 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit.

Mot. 1986/87

Jo803

Stockholm den 23 januari 1987

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Anne Wibble (fp)

Lars Erne st arn (fp)

Mot. 1986/87

Jo803

Kerstin Ekman (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

1986/87: Bo517.
1986/87: T420.
1986/87: Kr429.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987